Tolv glömda dygder

Det här inlägget handlar om mer eller mindre glömda dygder. En uppförandekod som fortfarande existerade när jag växte upp, även om den bröts mot titt som tätt redan då. Jag tillgodogjorde mig den genom att växa upp i ett harmoniskt hem med goda föräldrar för vilka dessa dygder var självklara. De tjatade inte utan föregick helt enkelt med gott exempel. Om alla följde denna kod skulle tillvaron se väsentligt mycket bättre ut än den gör i dessa yttersta av tider. Jag har medvetet valt att inte sätta någon religiös eller ideologisk beteckning på den eftersom jag anser att den gäller alla.

 Artighet i orientalisk tradition.

Artighet

I min barndom var det självklart att vi barn skulle vara artiga mot och respektera äldre människor inklusive lärare, vilka skulle tituleras ”fröken” eller ”magistern”. Om man träffade en äldre människa skulle man ta i hand, bocka/niga och kalla vederbörande ”tant” eller ”farbror”. Barn skulle synas men helst inte höras alltför mycket. Ville man avvika från matbordet frågade man om lov. Gäller naturligtvis inte endast barn utan mänsklig samvaro i allmänhet.

Hederskänsla

Denna dygd skall på inga villkor förväxlas med den auktoritära och kvinnoförtryckande hederskultur som importerats till vårt land från företrädesvis Mellanöstern-regionen och som i upprepade fall lett till brutala mord- och misshandelsfall. Riktig heder innebär att stå för den man är, fullgöra sina plikter och åligganden på ett korrekt sätt och att iakttaga elementär empati gentemot medmänniskorna.

 Kättja eller liderlighet är motsatsen till kyskhet.

Kyskhet

Det mest intima av alla mänskliga områden där våra seder urartat som mest, icke minst bland omogen ungdom, är troligen sexualmoralen. Fram till dess jag växte upp var normen att sexualiteten hörde hemma inom äktenskapet mellan man och hustru. Ett minimikrav var att två människor av motsatt kön bör älska varandra och ha bestämt sig för att leva tillsammans i ett fast förhållande med varandra för att ha sex. Fram till dess var avhållsamhet normen. Om detta skulle tillämpas i dag skulle det revolutionera den mänskliga samlevnaden inklusive familjebildning och barnalstring till det avgjort bättre.

Måttfullhet

Eller ”lagom är bäst” i de allra flesta fall. Om man så vill en typiskt svensk dygd. Inte vräka i sig mat eller bälga i sig så mycket alkohol som möjligt. Inte klä sig alltför uppseendeväckande utan helt, rent och gärna propert. Att vara måttfull betyder att känna sina egna begränsningar och agera därefter. Dock är det tillåtet att slösa med positiva saker som kärlek, omtanke och vänlighet.

Pliktkänsla

Mina föräldrar var noga med att man skulle ”göra rätt för sig”. Det innebar att man skulle sköta sitt arbete på ett så samvetsgrant sätt som möjligt och även i övrigt ta ansvar för sitt liv. Hade ett par väl gift sig skulle kontrahenterna hålla fast vid varandra i nöd och lust, särskilt om det fanns barn med i bilden. Skilsmässa var något fruktansvärt och godkändes endast vid fall av otrohet eller om endera parten på annat sätt var fullständigt omöjlig att ha att göra med.

 Ett handslag är en symbol för pålitlighet.

Pålitlighet

En person skall kunna gå att lita på och vara någorlunda förutsebar inom livets alla områden: på arbetsplatsen, i äktenskapet, i relationerna med medmänniskorna. Svek tolereras inte. Ingångna avtal, skrivna som oskrivna, måste obetingat hållas. Upptäcker man ändå att man tagit sig vatten över huvudet skall man rättframt tala om detta så snart som möjligt.

Respekt

Respekt bör visas mot i princip alla människor på grund av det människovärde, som är grundläggande för oss alla. Från konungen och hans familj samt chefen på arbetet till A-lagaren och tiggaren på gatan. Något som dock inte innebär att vi nödvändigtvis instämmer i allt dessa och andra gör och tycker. Oundgängliga är också självrespekt och medvetenhet om ens eget värde; det finns ingen som helst anledning att låta andra behandla en som skit.

Tolerans

Eftersom ingen enda person sitter inne med hela sanningen i alla avseenden är en grundläggande tolerans nödvändig för att samhället skall fungera. Även i de fall jag vet att jag har rätt måste jag respektera att alla ännu inte ”sett ljuset” och visa överseende. Självfallet kan det också vara jag själv som har fel i något avseende. Tolerans innebär däremot inte någon skyldighet att aktivt stödja vilka uppfattningar och vilket levnadssätt som helst.

Uthållighet

Denna dygd förutsätter att man inte ger upp ett projekt alltför lätt av vad slag det vara månde. Man ”sticker” inte så fort det tar emot det allra minsta på den mellanmänskliga samvarons område, eller om det tar emot när det gäller en uppgift man blivit ålagd. Man stålsätter sig och härdar ut i görligaste mån, även om det förvisso kan finnas ”hopplösa” fall då det kanske är bäst att fly hellre än att illa fäkta. Uthållighet är icke minst en dygd i ett äktenskap eller fast partnerrelation: har man dyrt och heligt lovat att älska någon i nöd såväl som lust så gör man också det, såvida det inte är fråga om specialfall såsom otrohet eller själslig/kroppslig grymhet.

Vänlighet

Att vara vänlig och normalt trevlig mot alla hörde till förr, i synnerhet gentemot äldre människor. I dag är det i många fall norm att vara ”fräck” och ”uppkäftig” och ifrågasätta allting. Detta är förödande för umgängestonen och skapar en olustig atmosfär. En självklarhet är att vara vänlig och förekommande mot personer som gästar ens hem – snorkighet och arrogans i detta sammanhang är eller borde vara en dödssynd, liksom när jag själv gästar andras hem. Man skall inte låta saker som egna besvikelser eller ohälsa gå ut över sina medmänniskor.

Ärlighet

För att förtroende människor emellan skall kunna upprätthållas måste ärlighet tillämpas i alla lägen. Däri ingår, förutom det uppenbara att man inte skall ljuga, att inte glida undan, inte hushålla med sanningen i onödan eller sluta sig som en mussla. Sådant leder lätt till ilska och/eller frustration. Gäller särskilt i intima förhållanden men även i mänskligt umgänge i stort. Så kallade vita lögner kan vara tillåtna i undantagsfall.

Ödmjukhet

Att vara ödmjuk innebar att man inte i alla lägen skall slå på stora trumman för sin egen person. Det innebär inte att man inte skall veta om sina rättigheter eller ha en sund självkänsla, vilket givetvis är av godo. Ödmjukhet innebär också vetskapen om att man inte alltid har rätt om allting. Ingen är ofelbar. I dag har ödmjukhet snarast ersatts av villfarelsen att ”kaxighet” är bra i alla lägen.

Se där några av de dygder och ideal jag bedömer som särskilt viktiga när det gäller det mellanmänskliga umgänget. Jag erkänner gärna att jag förbrutit mig mot flertalet av dessa förhållningsregler vid åtskilliga tillfällen, men det hindrar inte att jag tycker att de är nödvändiga för att samhället skall fungera. Att ett ideal kan tyckas ouppnåeligt innebär inte, att man inte bör sträva i riktning mot det. Siktar man mot trädtopparna når man kanske i alla fall skogsbrynet!

De svängande löspenisarna är över oss igen

 Glättad men missvisande festivalromantik à la Pride.

1987 gick den internationellt erkände svenske modedesignern Sighsten Herrgård ut i media med att han hade AIDS. Han var den förste allmänt kände svensken som gjorde detta. Två år senare var han död. Den homosexuelle Herrgård gav därmed AIDS ”ett ansikte” i Sverige.

En inte särskilt smakfull vits som spreds i samband med Herrgårds milt talat uppmärksammade frånfälle löd som följer: ”Vet du att man döpt om likbilarna? (Nej) Jo, de kallas herrgårdsvagnar.”

På den tiden var det  allmänt känt att ett otyglat homosexuellt leverne kunde leda till den fruktade sjukdomen AIDS, som före bromsmedicinernas tid ofelbart ledde till en snar död. Alla hade dessutom klart för sig att AIDS-epidemin hade sitt ursprung i promiskuösa bastuklubbar i San Fransisco i USA, ett av hippekulturens starkaste och mest ohämmade fästen. En annan av AIDS-smittans högriskgrupper var sprutnarkomaner.

Mycket har hänt sedan mänskligheten först stiftade bekantskap med sjukdomen AIDS och dess följeslagare HIV. Bromsmedicinerna har utvecklats och blivit allt verksammare, vilket medfört att AIDS  numera inte är lika snabbverkande och  dödlig som fordomdags. Detta har inte kunnat förhindra det faktum att AIDS spritt sig över världen, främst i Afrika där okunnigheten på området är som störst – också i regeringskretsar. Barn, kvinnor och män, unga som gamla, drabbas, homo- och heterosexuella likaså.

I takt med att homosexlobbyn gjort allt mer framgångsrika inbrytningar i samhällslivet har dock det tidigare så högprofilerade AIDS-hotet alltmer hamnat i skymundan. Praktiserad homosexualitet har med hjälp av skickliga talespersoner av typ Jonas Gardell, Marc Levengood och Eva Dahlgren sålts in som något som är lika naturligt, normalt och eftersträvansvärt som heterosexualitet. De så kallade Pridefestivalerna har i sammanhanget bjudit på stor och glättig show.

I takt med att bögeriet och lesbianismen nått samhällets såväl fin- som vardagsrum har emellertid något hänt. Den överhängande risken att råka ut för HIV-smitta och få sjukdomen AIDS om man är utövande manlig homosexuell  – en risk som på Herrgårds tid var närmast övertydlig – har alltmer kommit i bakgrunden. Ty vem vill höra talas om svåra sjukdomar och risk för smärtsam död när det glammas som värst i översexualiserade Pride-sammanhang?

Homosexlobbyn och dess följe i form av ängsligt politiskt korrekta politiker och mediamänniskor bär på ett tungt ansvar med sin ensidiga glorifiering av bögeriet. De leder in unga och oerfarna människor på en väg som kan synas glättad och spännande, men som i själva verket riskerar leda till döden. Det är min måhända orealistiska förhoppning att detta på något sätt kommer till belysning mitt i allt festivalglam detta Pride-år. Och nej, kondomer är inte det supersäkra motmedlet. Det finns i själva verket bara ett sådant, och det stavas sexuell avhållsamhet.

Det talas ofta om den ack så nödvändiga toleransen i samband med det årliga Pride-jippot. Tidiningarnas ledarsidor är fyllda av moralistiska brösttoner från politiskt korrekta skribenter som i hastigheten inte märker, hur monumentalt intoleranta de själva undantagslöst blir då det blir fråga om att bemöta de Pride-kritiker som trots allt inte låtit sig skrämmas till tystnad. Minsta invändning mot festivalyran och dess exekutörer belönas med invektiv såsom ”homofob”, ”mörkmän, ”bögnoja” etcetera, något denna bloggare nogsamt fått erfara. Läs här gärna vad det pålitliga märket Robsten har att säga i ämnet:

http://robsten.blogspot.com/2010/07/pridefestivalen-ar-inte-lika-med.html

De politiker som i dag inte står i kö för att bli uppmärksammade i samband med Pride-veckan är mycket lätt räknade, icke minst därför att avvikare av typ Göran Hägglund (KD) hängs ut och markeras mot; det har exempelvis ryktats om att Pride-arrangörerna skall placera en tom stol i Hägglunds ställe på det podium de andra etablerade partiledarna skall beträda. Jag förmodar att Hägglund  dock i kraft av sin kristna tro är av något hårdare virke än de övriga partiledarna i denna fråga.

Eftersom jag råkar känna ett antal homosexuella vet jag till allt detta dessutom, att inte alla av nämnda sexuella läggning uppskattar det flamboyanta överspel som Pride oundvikligen bjuder på och det könsöverskridande sätt att klä sig som en utåtagerande homosexuell av Fredrick Federleys snitt stundom ägnar sig åt.

Många homosexuella önskar helt enkelt leva så normala och odramatiska liv som möjligt utan att i alla sammanhang tvingas göra sin sexuella läggning till underhållning för de åskådarmassor som, storögt gloende, brukar kanta Pride-tågets sträckning. Det är svårt att tänka sig exempelvis den framlidna TV-personligheten Lennart Swahn som festivalpajas.

 Kättja i Muntra fruarna i Windsor.

Homosexualitet i biblisk mening är en synd, vilket också Pride-arrangörerna för något år sedan tog fasta på genom att i internationella festivalslogans tala om ”Swedish sin”, och syndens lön är som bekant döden. Detta är en gammal sanning som inte ens hundra penissvängande och bröstskumpande  festivalparader kan ändra på. Därmed inte sagt att det inte finns andra synder.

En av dessa , promiskuitet, kallas till och med dödssynd (termen är i detta sammanhang ”kättja”). Det är olyckligt att homosexualitet i vår tid så ofta förknippas med promiskuitet och därmed kommit att starkt bidraga till den allmäna sexualisering av samhället som har så mycket på sitt samvete.

Eller är man kanske inte ”riktig” homosexuell om man inte ikläder sig trikå eller kvinnodräkt, ställer sig på ett paradfordon och viftar med en löspenis till massans jubel?