Posted tagged ‘Kemal Atatürk’

Kan islam reformeras – och i så fall hur?

22 februari, 2015

 

images Mohamed Omar uppmanar muslimer att göra upp med islams grundtexter.

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/aer-bara-toppen-av-ett-isberg-13628

Länken ovan går till en debattartikel i Dagens Samhälle av skribenten och poeten Mohamed Omar, född i Uppsala 1976. Efter en brokig bana som poetiskt underbarn, kämpande islamist och kommunistsympatisör tycks Omar åter ha drabbats av förmågan att ställa de rätta frågorna. Det tackar vi för.

I artikeln menar Omar att Islamiska staten (IS) bara är ”toppen på ett isberg”:

Den är bara det mest extrema uttrycket för värderingar som har långt större spridning bland muslimer. Islamiska staten pryglar, stympar, halshugger. Allt detta har stöd i islams grundtexter, vilka anses autentiska och normala. I till exempel Saudiarabien pryglar, stympar och halshugger man också. Men Saudiarabiens kung är mer pragamatisk än Islamiska statens kalif.

Mot denna bakgrund är det Mohamed Omars uppfattning att det inte räcker med att fördöma Islamiska staten, utan ”man måste gå till källorna, islams grundtexter varifrån de har hämtat sin ideologi, och göra upp med dem.” I bjärt kontrast till de västerlänningar som aningslöst påstår att ”IS har inget med islam att göra” fastslår Omar, själv med muslimsk bakgrund, att IS ”är en helt igenom religiös rörelse”: ”De gör ingenting som de inte med absolut säkerhet kan förankra i de religiösa texterna.”

Enligt Omar måste nu islam som religion gå djupare och ”angripa själva sjukdomen”, ej endast symptomen, det vill säga IS: ”Det är dags för de muslimska ledarna att börja prata om hur dessa texter ska förstås. Ska man förkasta texten som förordar stening som oäkta? Eller ska man anse att den gällde då men inte nu?…Om steningstexten inte längre gäller, varför ska då andra texter gälla?”

571x476xstening_av_kvinna_jpg_pagespeed_ic_KSYZBx6F9C Stenande till döds enligt Koranens bud.

Mohamed Omar inser att det, till följd av radikal islams nuvarande dominans, kan vara farligt för eftertänksamma muslimer att ta upp sådana frågor. Likväl, menar han, måste det göras ”om den muslimska världen ska kunna följa med resten av världen in i den moderna tidsåldern.” Man kan inte, påpekar Omar, stena folk anno 2015: ”Det går helt enkelt inte. Men texten finns där. Och profeten Muhammed ska efterföljas i alla tider och på alla platser.”

Det räcker inte med att den muslimska världen upphör med slaveri, stening, prygling, halshuggning och förföljelse av icke-muslimer. Det gäller att, utifrån de normgivande texterna i Koranen och haditherna, klargöra varför nämnda metoder måste överges, anser Mohamed Omar:

Texterna måste förstås på ett nytt sätt. För att förändringen ska få en varaktig effekt bör man kunna förklara hur man tänkt när man lämnade dessa bruk. På ett konsekvent och seriöst sätt – ett som reformerar själva läran.

Mohamed Omar avslutar med att uppmana muslimska ledare i Sverige att inte bara fördöma när Islamiska staten ägnar sig åt stenande till döds, pryglande och slaveri utan fördöma dessa barbariska bruk i sig. Och ”inte bara fördöma IS utan fördöma själva idén om en islamisk stat…Frågorna är många, försöken att svara få. I stället får vi bara ytliga fördömanden av massakern på Charlie Hebdo-tecknarna.”

Det finns i dag omkring en och en halv miljard muslimska trosbekännare i hela världen, vilket gör islam till den näst största religionen efter kristenomen. Det går inte att tänka bort dessa eller att i längden någonstans förhindra deras religionsutövning genom förbud och/eller förtryck. Därför har personer som säger att ”Väst är inte i krig med islam” – såsom exempelvis Barack Obama och Mona Sahlin – alldeles rätt, hur fel de än må ha i andra frågor. Det går inte att föra krig mot så många människor, sedan må vi tycka vad vi vill om religionen islam.

Däremot kan och måste västvärlden med alla tillgängliga medel givetvis bekämpa militanta terrorist- och jihadiströrelser av typ Islamska staten, Boko Haram och al-Qaida, vilka står för en extrem tolkning av Koranen och andra muhammedanska grundtexter och vill förvandla hela världen till ett kalifat med normer och förhållanden som rådde på den hänsynslöse profeten/krigsherren Muhammeds tid för 1400 år sedan.

Under tiden får vi hoppas på och bedja för att tillräckligt många muslimer anammar Mohamed Omars anmaningar ovan och påbörjar ett arbete som kan leda fram till en muslimsk renässans av samma typ som övriga monoteistiska religioner genomgått.

imagesBIYOFWNKIslam förskönas ofta i svenska och västliga medier…

Det finns all anledning betona, att den tolkning som jihadisterna och terroristerna gör av den egna religionen inte är den enda möjliga. Det är inte hugget i sten att alla muslimska kvinnor måste bära heltäckande slöja, att alkohol inte får inmundigas, att äktenskapsbrytare skall stenas eller att religiösa fiender och brottslingar skall halshuggas.

Det har exemplet Turkiet, ett muslimskt land som reformerades kraftigt av Kemal Atatürk med början på 1920-talet, visat. Man ser inte många slöjbärare i dagens Turkiet, och många muhammedanska turkar förgyller dagen med anisbrännvinet raki eller ett inhemskt glas vin. Detta sker trots att landet faktiskt har en islamistisk president.

Det finns yttermera runtom i världen muslimska ledare som inser, att det dagligen förekommande islamistiska våldet inte är någon bra reklam för islam. En av dessa är den libanesiske prästmannen Sayyed Muhammad Ali Husseini, som är ledare för det shiamuslimska the Arabic Islamic Council.  Han har vänt sig till judar och kristna över hela världen med uppmaningar till avståndstagande från våldet.

Här en länk till en artikel i The Times of Israel om Husseinis onekligen behjärtansvärda verksamhet:

http://www.timesofisrael.com/defying-shiite-mainstream-lebanese-cleric-reaches-out-to-jews/

Sayyed-Muhammad-Ali-Husseini Sayyed Muhammad Ali Husseini: shiapräst som arbetar för interreligiös tolerans.

På sin Facebook-sida skrev Husseini för en tid sedan  – nota bene på hebreiska:

Vi uppmanar rabbiner, präster, kardinaler och muslimska präster, sunni och shia, att underbetona de verser och traditioner och religiösa texter som uppmuntrar till våld, eftersom de är farligare än kärnvapen. Uppenbarligen tillämpades dessa texter i speciella, begränsade situationer; de kan inte nödvändigtvis appliceras på vår tid, eftersom varje situation har sina egna unika omständigheter.

Detta var inte någon isolerad företeelse från Husseinis sida. Han driver i själva verket en egen kampanj för interreligiös tolerans. I januari lade han ut en video på Facebook där han på hebreiska vände sig till ”Isaks och Ismaels ättlingar, våra kusiner, profeten Abrahams barn”: ”Inte alla judar är dåliga och inte alla muslimer är terrorister. Låt oss ställa meningsskiljaktigheterna åt sidan och distansera oss själva från ondska och hat. Låt oss mötas i en positiv atmosfär, låt oss öppna oss för varandra och sprida en kultur av tolerans, detta är mitt huvudbudskap.”

Sayyed Muhammad Ali Hussein är en så kallad moderat muslim som både i ord och handling har bevisat att det är precis vad han är. Han avvisar uttalat Irans styrning av shiamuslimerna i Libanon och avskyr som så många andra libaneser det fortsatta våldsutvecklingen i sitt hemland. En länk till hans Facebook-sida här:

https://www.facebook.com/sayedelhusseini

Till dem som menar att islam inte kan reformeras – och det finns åtskilliga – vill jag säga att de har fel. Det är inte på något sätt givet att muslimska trosbekännare i all evighet i praktisk handling måste efterkomma alla uppmaningar till våld och dödande som står skrivna i exempelvis Koranen. Muhamad Omar och Sayyed Muhammad Ali Husseini visar att en annan väg är möjlig. Islam utgörs av mänskliga anhängare och människor kan alltid ändra sig.

Att kalla islam ”fredens religion” i dag är enligt min mening ett groteskt hån mot alla muslimer, kristna, judar, buddhister, yazidier, med flera grupper som mördats i Allahs namn. Däremot är jag övertygad om att den kan bli det i framtiden. Hur lång tid detta kommer att ta beror till syvende og sidst på de muslimska trosbekännarnas egen vilja och förmåga till fred i tänkande och praktisk handling.

 

 

Visst går det att segra i Afghanistan!

29 januari, 2011

Det brukar alltsomoftast hävdas att det är omöjligt för invaderande arméer att segra i Afghanistan. Det otillgängliga landet skulle i det perspektivet utgöra något av ”imperiernas begravningsplats.” Slutsatsen av sådana påståenden blir då att dagens utländska styrkor bör utrymma Afghanistan och det illa kvickt.

Påståendena om det omöjliga i att segra i Afghanistan är, hävdar Thomas Barfield, Boston University i boken Afghanistan: A Cultural and Political History, emellertid ingenting annat än en myt:

For 2500 years (Afghanistan) was always part of somebody´s empire, beginning with the Persian Empire in the fifth century B.C.


Alexander den store passerade bara igenom Afghanistan på väg till Indien.

Afghanerna framställs ofta som ett primitivt men segt och obändigt folk som har givit stora imperier på tafsen ända sedan Alexander den stores tid omkring 300 år före vår tideräknings början – perser, mongoler, moguler, ryssar, britter och sovjeter, alla förklaras ha fått ordentligt med smörj av de vilda klankrigarna. Verkligheten ter sig dock något annorlunda. Det hävdas i alla fall i en artikel av Andrew Roberts i den amerikanska tidskriften National Review (20 september 2010) vilken utgår från Barfields bok.

I fallet Alexander, skriver Roberts, fanns det ingen anledning för den makedonske härföraren att stanna någon längre tid i Afghanistan eftersom han endast passerade området på väg till Indien:

Afghanistan had already been conquered by the Median and Persian Empires beforehand, and afterwards it was conquered by the Seleucids, the Indo-Greeks, the Turks, and the Mongols….When Genghis Khan attacked it in 1219, he exterminated every human being in Herat and Balkh, turning Afghanistan back into an agrarian society. Mongol conqueror Tamerlane treated it scarcely better. The Moghuls held Afghanistan peaceably during the reign of Akbar the Great, and for well over a century afterwards.

Roberts konstaterar vidare att praktiskt taget inget av de forna imperier som lade Afghanistan under sig var intresserat av att införa centraliserat direktstyre, utan tillät i stor utsträckning provinsiell autonomi till följd av landets geografiska och stamrelaterade natur. Något annat hade varit helt orealistiskt före de moderna kommunikationernas ankomst.

Den afghanska befolkningen var ändå helt i händerna på de respektive imperiemakterna, och det faktum att det var först 1747 som Afghanistan blev en igenkännbar suverän stat under Ahmad Shah Durrani visar, menar Andrew Roberts (och Thomas Barfield), att idén om det okuvliga afghanska oberoendet bara är en myt eller en kliché utan motsvarighet i verkligheten. Det är det faktum att de utländska intressenterna av praktiska skäl i stort sett låtit de inhemska stammarna och klanerna sköta sig själva och fortsätta utöva sina seder och bruk som förvillat många bedömare att tro, att utlänningarna inte kunnat ”rå på” afghanerna.

 Sir Frederick Roberts, segraren vid Kandahar.

Vad imperierna i fråga var intresserade av var att säkerställa att det afghanistanska territoriet inte användes som en bas för angrepp mot dem själva, i Storbritanniens fall av Tsarryssland under vad som benämndes ”Det stora spelet.” Det är visserligen sant att det Första Afghankriget blev ett veritabelt  misslyckande  för britterna, låt vara att den militära katastrofen våldsamt överdrivits. Det Andra Afghankriget vanns däremot av general Frederick Roberts genom slaget vid Kandahar 1880. De blandade brittiska erfarenheterna har sammanfattningsvis, menar Andrew Roberts i sin artikel, ingenting att lära dagens NATO-styrkor.

 Beträffande dagens situation skriver Roberts följande:

NATO is not demanding that much more today, merely a modicum of human rights, especially for women. Had the Taliban not hosted and protected al-Qaeda while it masterminded the 9/11 attacks, Afghanistan would almost certainly have been left alone entirely. Today, NATO is simply trying to help the majority – as we discover from recent polling, the large majority – of Afghans ”to prevent a cancer from once again spreading through that country”, in the words of President Obama.

Inte heller, förklarar Roberts, är islamsk fundamentalism något historiskt väletablerat fenomen i Afghanistan. NATO anklagas ofta av vänsterkrafter för att försöka tvinga på afghanerna västerländska värderingar, men faktum är att det var den inhemske konungen Amanullah Khan (1892-1960)  som genomförde en modernisering i landet efter mönster från Kemal Atatürks Turkiet redan 1928. Amanullah sökte då införa exempelvis monogami, västerländsk klädedräkt och slöjförbud. I själva verket är det talibanerna som är intresserade av att tvinga på det afghanska folket en främmande kultur.

Konung Amanullah Khan sökte modernisera Afghanistan.

Om den sovjetiska närvaron i Afghanistan 1979-89 skriver Andrew Roberts att invasionen genomfördes, inte av sovjetiska elitstyrkor utan av soldater från sovjetrepublikerna i Afghanistans geografiska närhet, detta för att invasionen skulle kunna hävdas vara en lokalt begränsad operation. De rekryter med en tjänstgöringstid om två år det var fråga om var ofta berusade eller gick på opium. Sovjet förlorade sammanlagt 15 000 man i Afghanistan, det vill säga mer än tio gånger fler än USA under jämförbar tidsperiod.

Sovjetryssarna tvekade inte att låta tungt bestyckade helikoptrar förstöra ett betydande antal civila byar och var därtill ojämförligt mycket värre än amerikanerna i fråga om moral, disciplin och träning. Och medan tusentals ryssar deserterade till fienden under denna tid är siffran för de USA-ledda NATO-styrkorna två under jämförbar tidsperiod. Att utifrån det sovjetiska nederlaget påstå att det är omöjligt att segra i Afghanistan låter sig därför svårligen göras.

Att tillförsäkra det afghanska folket ett någorlunda demokratiskt statsskick och grundläggande mänskliga rättigheter borde enligt min uppfattning vara en viktig angelägenhet för hela den demokratiska delen av världen. Även för Sverige. Talibanerna kan och kommer besegras om väststyrkorna  demonstrerar tillräcklig konsekvens och tillräckligt tålamod.