Posted tagged ‘Kent Asp’

Silkesvantarna på när media möter Naturskyddsföreningen

21 april, 2016

 

IMG_1254

Varför behandlar medierna så gott som alltid Naturskyddsföreningen (SNF) med silkesvantar? Den frågan har ställts av Mats Olin, chef för Timbro Medieinstitut, i en skrift från samma institut (juli 2015). Frågan är befogad, då SNF är en av de samhällsoperatörer som påfallande ofta och utan överhängande risk att utsättas för kritisk granskning tillåts styra och ställa efter eget skön i samhällsdebatten.

I kompendiet Mediers gullegrisar. Granskar medier informella makthavare som Naturskyddsföreningen? (Timbro Medieinstitut, juli 2015, 36 sidor) söker Mats Olin ge en förklaring till att en institution som Naturskyddsföreningen (förkortat SNF efter det tidigare namnet Svenska naturskyddsföreningen) tilldelats en gräddfil i samhällsdebatten. SNF är en av de intresseorganisationer som syns mest i miljödebatten. När medier av olika slag anser sig behöva auktoritativa synpunkter på någon aktuell fråga – det kan gälla vargens vara eller inte vara, det senaste så kallade klimathotet eller ekologisk odling – kontaktar de ofta SNF. Ibland kan uppmärksamheten rentav bero på en rapport eller ett pressmeddelande från denna organisation.

Timbros Mats Olin anser att många medier betraktar SNF som en organisation som sitter inne med någon sorts högre sanning och därför varken bör eller behöver utsättas för kritisk granskning. SNF fungerar i sammanhanget som en informell makthavare som påverkar omvärlden. Enligt en undersökning av elva organisationers publicitet i opinionsbildande sammanhang i sex ledande medier företagen av Timbro under perioden 1 mars – 31 maj 2015 visade det sig, att Naturskyddsföreningen var den organisation som rönte störst uppmärksamhet. Tvåa kom Hyresgästföreningen och trea Aktiespararna. Dessa tre aktörer var helt dominerande avseende medial synlighet.

Det är en gammal beprövad politisk sanning att det gäller att synas så mycket som möjligt i mediebruset. ”Den som inte syns finns inte” är ett vanligt talesätt – sedan spelar det inte så stor roll om uppmärksamheten är positiv eller mindre smickrande. Den eller de som figurerar mest frekvent i press och etermedia uppfattas som någon/några att räkna med.   

Enligt detta sätt att se kan det inte råda några som helst tvivel om att SNF är en tung aktör i det svenska samhället. Detta framgår icke minst av att tidningen Miljöaktuellt i sin årliga granskning av Sveriges 100 ”miljömäktigaste” personer 2013 placerade SNFs dåvarande generalsekreterare Mikael Karlsson på andra plats och ordföranden Svante Axelsson som sjua. 2014 hamnade de på femte respektive sjätte plats. När Karlsson och Axelsson avgått från sina poster rasade de ner till plats 32 respektive 38. Karlsson är i dag borta från organisationen medan Axelsson är generalsekreterare.

3475757_1200_675

SNFs nuvarande generalsekreterare Svante Axelsson.

Naturskyddsföreningen gör absolut ingen hemlighet av sin ambition att påverka landets miljöpolitik: ”Vi vill se att politikerna tar sitt ansvar för natur och miljö”, heter det sålunda i ett strategidokument som Timbro-skriften hänvisar till. ”Vi har tack vare våra över hundra år byggt upp en stor trovärdighet i komplexa miljöfrågor. När vi talar, då lyssnar politikerna. Men det finns många frågor som återstår att lösa.” (Olin, sidan 12).   

Utöver att delta i miljödebatten agerar SNF för sina hjärtefrågor även genom att – ”i de fall vi har talerätt eller kan agera som ombud för berörda sakägare” – driva frågor i domstolarna: ”På så sätt har Naturskyddsföreningen vunnit viktiga strider som påverkat efterlevnaden av lagarna och ibland inneburit att lagarna skrivits om.” (Olin, sidan 12).

Inför en riksdagsdebatt 2014 hade SNF till alla partier skickat ”18 skarpa förslag” med avsikten att partierna skulle säga bu eller bä till dessa förslag. Partier som inte ville avveckla kärnkraften bannades av SNF, även om partierna menar att kärnkraften bör bevaras eller byggas ut av miljöskäl. I organisationens rankning av partierna får Miljöpartiet oslagbara 100 procent, närmast följt av Vänsterpartiet med 89 och Folkpartiet (numera Liberalerna) med 67 procent. Den klart sämsta miljöpolitiken utifrån SNFs normer har kärnkraftvänliga Sverigedemokraterna, som endast kommer upp i 28 procent.

Även våra Europa-parlamentariker har utsatts för SNFs argusögon: i en debattartikel en månad före valet till Europaparlamentet i Dagens Nyheter den 5 maj 2009 ger organisationen sex EU-politiker underkänt i miljöfrågorna och sju med tvekan godkänt. Bland de underkända märktes Moderaternas Gunnar Hökmark och Junilistans Nils Lundgren.

Naturskyddsföreningen är på intet sätt barskrapad. Dess centrala organisation omsätter årligen enligt uppgifter från 2013 186 miljoner kronor, varav de flesta slantarna kommer från den statliga biståndsorganisationen SIDA vilken bidrar med cirka 55-60 miljoner per år. Från statliga Energimyndigheten och Naturvårdsverket inflöt 12 miljoner kronor. Näst största inkomstkällan är insamlade medel som 2013 stod för 47 miljoner kronor årligen, varav 10 miljoner kom från det kliniskt politiskt korrekta skojeriföretaget Postkodlotteriet som även håller det svenska folkhems-Stasi Expo under armarna.

Skärmavbild-2014-09-11-kl_-09_00_181-e1410419115233

MP bäst, SD sämst enligt SNFs ranking.

Enligt en undersökning som Transparency International Sverige genomförde 2011 avseende de svenska politiska partiernas intäkter, motsvarade Naturskyddsförfeningens centrala intäkter de sammanlagda centrala intäkterna för de fyra partierna Miljöpartiet, Folkpartiet (L), Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. Det ter sig självklart att en budget av beskrivet slag ger vem eller vilken som helst förutsättningar att bedriva en kraftfull påverkanspolitik och gör vederbörande till en ledande makthavare.   

Miljonerna gör det möjligt för SNF att på SNFs rikskansli i Stockholm hålla runt 140 individer, varav 20 på kommunikationsavdelningen, sysselsatta. Organisationen finns också representerad i vart och ett av våra 21 län och på talrika och alltfler enskilda orter.

Det är givet att den aktör som vill skapa opinion inom miljöområdet måste skrämmas riktigt ordentligt. Det duger inte att komma med nyanserade rapporter med argument ”för” respektive ”emot”. Som Agnes Wold, professor i kemisk bakteriologi, påpekade i radioprogrammet ”Vinter” i P1 2011:   

Nuförtiden agerar de (universitet och miljöorganisationer) på en marknad. Det råder konkurrens om uppmärksamhet och pengar. Den som kan skrämmas mest kan få båda delarna. Våra myndigheter och organisationer har därför drabbats av Krösamaja-syndromet. En skicklig Krösamaja vet vem som är bäst att skrämma för att få maximal effekt. Gravida kvinnor och småbarnsföräldrar är hyperkänsliga för verkliga och inbillade hot mot barnen. (Olin, sidan 15).

Professor Wold anför som exempel på denna oförblommerade skrämseltaktik föreställningen om damm som en gigantisk hälsofara. En fråga som, konstaterar Mats Olin, SNF dammat på (!) hårt om. I ett dokument skriver föreningen: ”I hemmets förmodade trygga vrå döljer sig giftiga överraskningar. Vanligt hushållsdamm fungerar som reservoar för många miljögifter.” (Olin, sidan 15).

Agnes Wold ställer sig mycket kritisk till SNFs dammalarmism och anser att organisationen ”på ett cyniskt sätt exploaterar den naturliga ångest som småbarnsföräldrar har. /…/ Jag kan inte för mitt liv begripa varför Naturskyddsföreningen har valt att skrämmas med att det skulle vara farligt med damm under sängen i sovrummet! Kan vi inte ägna oss åt något mer väsentligt?” (Olin, sidan 16).

IMG_1255

Damm under sängen – livsfarligt? Foto: Tommy Hansson

Men skrämmas, det är SNF bra på. 2011 lyckades dåvarande generalsekreteraren Mikael Karlsson få betydande genomslag i till exempel SVT Nyheter och Aftonbladet Hälsa om det påstått livsfarliga dammet under våra sängar.

Ett annat exempel på skrämseltaktik från Naturskyddsföreningens sida var det larm om bekämpningsmedel i frukt som blåstes på för fulla sirener 2014. Svenska Dagbladet gick i spetsen den 28 april med rubriken ”Kemikalier hittade i nio av tio frukter” och andra medier hakade på. Svenskan valde att låta Livsmedelsverket komma med en nyanserande kommentar senare samma dag, men då hade giftlarmet redan hunnit bära frukt med vindens hastighet. Livsmedelsverket konstaterade, att en farlig nivå för en individ vore om vederbörande satte i sig 400 kilogram vindruvor varje dag under resten av livet.

Ett tredje utspel från SNF rörde plastskor, vilka sades härbärgera ”ofta hälsofarliga och miljöfarliga kemikalier, t. ex. ftalater och tungmetaller.” (Olin, sidan 17).

Också denna gång satsade ett antal mainstreammedier på att ta larmet på fullaste allvar utan att ge utrymme åt kritiska eller nyanserande infallsvinklar.    Kritiska röster saknades dock inte på annat håll. Marie Vahter, enhetschef vid Institutet för miljömedicin på Karolinska institutet, citerades på följande sätt av mediesajten Second Opinion: ”Tungmetallerna i skorna löses inte ut.” (Olin, sidan 17).

Vi har ovan kunnat konstatera, att Naturskyddsföreningen – grundad 1909 av botaniker och andra naturintresserade akademiker – reellt men inte rent formellt är en av samhällets ”tunga” makthavare. En synnerlig generös budget i kombination med en närmast underdånig inställning från etablerade mediers sida har gjort det möjligt för föreningen att utkolportera sitt sällan särdeles nyanserade budskap till en ofta naiv befolkning.   

Timbros Mats Olin konstaterar i sitt arbete att det är sällsynt att press och/eller etermedia ägnar sig åt granskning av SNF. Endast ”en handfull” av sådana exempel har kunnat konstateras. Detta gäller till exempel vargfrågan, där SNF driver en vargvänlig linje vilken oftast går på tvärs gentemot de dyrköpta erfarenheter som gjorts av människor i glesbygden där man blott är alltför väl förtrogen med vargens blodiga härjningar bland kreatur och husdjur.

Oskarshamns-kärnkraftverk

Oskarshamns kärnkraftsverk.

En av Naturskyddsföreningens profilfrågor är kärnkraften i allmänhet och dess avveckling i synnerhet. Mats Olin kommenterar detta på följande sätt:

Naturskyddsföreningen är en av de viktigaste rösterna för en nedläggning av kärnkraften. Det är en fråga som medierna bevakar noga, och exempelvis de politiska partiernas argument och kärnkraftsbranschen granskas ofta. Det är naturligt. Argument för och emot granskas och ifrågasätts av journalister. Men Naturskyddsföreningen behandlas inte som en makthavare vars argument synas i sömmarna. Förespråkarna för kärnkraft hävdar att en nedläggning kommer att leda till ökade utsläpp av klimatgaser. Hur försvarar Naturskyddsföreningen det? Det är en fråga som inte finns på journalisternas agendor. (Olin, sidan 20).

Ett eklatant exempel på hur Naturskyddsföreningen behandlas med silkesvantar av journalistkåren är hur det gick till, när en med Olins språkbruk ”tung källa” kritiserade SNFs ställningstagande avseende ekologiskt odlad mat. Forskare hade menat att det vore en katastrof ur miljösynpunkt om all föda odlades på så kallat ekologiskt vis. Dessa synpunkter fick visst genomslag, men flera medier föredrog att vända på det och gjorde den kritik som riktades mot rapporten från SNF till den stora nyheten. Såväl SNFs ordförande, Johanna Sandahl, som dess generalsekreterare, Svante Axelsson, bereddes frikostigt utrymme i exempelvis Sveriges television (SVT) som Svenska Dagbladet i syfte att göra ned kritik från forskarhåll.

Timbro Medieinstitut har valt att närmare studera tre medier och dessas förhållningssätt: ”P1 Morgon” i Sveriges radio (SR) (debatt), Dagens Nyheter (nyhetsperspektiv) samt ”Uppdrag granskning” i SVT (granskningsperspektiv). Det visade sig att SR var det medium som var flitigast när det gällde att rapportera om SNF, något som skedde flera gånger per vecka. Ett vanligt scenario har varit att SNF pekat på vad man menat vara olika typer av miljörosker och i samband därmed riktat kritik mot politik, myndigheter och företag. Normalt har de som kritiserats beretts möjlighet att bemöta kritiken.

Däremot är det ytterst sällsynt att kritiken riktar sig mot SNF. Timbros granskning visar att endast ett sådant exempel förekom under 2014-2015: det gällde forskarkritiken mot den ekologiskt odlade maten.

Timbros studie av hur media behandlar Naturskyddsföreningen visar bland annat att det inte förekommer någon kritisk granskning av föreningens grundläggande ideologiska resonemang, som ligger nära Miljöpartiets. Exempelvis ifrågasätter SNF ekonomisk tillväxt, en inställning som förvisso skulle kunna vara intressant att diskutera.   

 

journalister_partiFrågan är varför SNF av etermedia och press inte utsätts för samma typ av kritisk granskning som andra makthavare. Studien pekar på flera möjligheter, bland annat dessa:

– En förklaring skulle kunna vara att journalister helt enkelt inte uppfattar SNF som en makthavare utan, i likhet med dem själva, någon som granskar makten.

– Minskade resurser på redaktionerna kan medföra att den kritiska granskningen får stå tillbaka. Detta kan enligt Timbro-studien möjligen vara en relevant förklaring när det gäller den krisande pressen, men knappast för resursstarka Sveriges radio eller television.

– Intresset för och kunskapen om ekonomiska frågor är begränsade i våra vanligaste medier. Därav ointresset att belysa de ekonomiska följderna av Naturskyddsföreningens men också Miljöpartiets tillväxtfientliga politik.

– Ytterligare en förklaring skulle mycket väl kunna vara, att SNF av medierna i allmänhet uppfattas som en ”god” kraft som utmanar snöda vinstintressen.     

– Icke minst väsentligt i sammanhanget är det av professor Kent Asp vid Göteborgs universitet väl dokumenterade faktum, att journalistkåren till stor del favoriserar Miljöpartiet vilket ideologiskt och värderingsmässigt står Naturskyddsföreningen nära. (Se cirkeldiagrammet ovan – den undre, gröna delen av cirkeln representerar MPs sympatier).

 

Hetsen mot Polens nya högerregering: Sverige skjuter sig i foten

22 januari, 2016

3603921_2048_1152 Det nya regeringspartiets makthavare: premiärminister Beata Szydlo och partiordförande Jaroslaw Kaczynski.

När Polens väljare gick till valurnorna den 25 oktober fick landet en ny regering med det nationalkonservativa Lag och rättvisa (PiS) som regeringsbärande parti efter en väntad storseger. Missnöjet med högerliberala Medborgarplattformen (PO) – som suttit vid makten sedan 2007, längre än någon annan polsk regering efter kommunismens fall – var stort. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6298091

Eftersom den tidigare europaparlamentarikern Andrzej Duda från PiS i maj vunnit presidentvalet innebar det en kraftig dominans för partiet, som sägs lägga större vikt vid den västliga försvarsalliansen NATO än EU – en fast NATO-bas på polskt territorium står högt på PiS-regeringens önskelista – och har en betydligt mindre liberal familjepolitik än PO hade drivit; bland annat vill PiS riva upp den tidigare lagen om provrörsbefruktning.http://svenska.yle.fi/artikel/2015/05/25/konservativ-utmanare-vann-presidentvalet-i-polen

Det är nog ingen överdrift att säga att resultaten i de polska valen sände chockvågor genom såväl den Europeiska unionen (EU) som polska vänsterkrafter. Inhemska demonstrationer mot den nya högerregeringen samlade tiotusentals polacker under fanor och banderoller i flera polska städer som exempelvis Warszawa, Kraków och Poznan.

Liberaler och socialister i Polen och EU fruktade att PiS, med Beata Szydlo som premiärminister (hon är för övrigt född i Oswiecim, mer känt under sitt tyska namn Auschwitz) men med partiordföranden Jaroslaw Kaczynski som egentlig ledare, skulle ta chansen att omvandla Polen efter sina riktlinjer. http://svenska.yle.fi/artikel/2016/01/09/nya-demonstrationer-mot-hogerregeringens-ideer-i-polen

1871546139 Polens president Andrzej Duda (till vänster) och NATO-chefen Jens Stoltenberg.

Det har i främsta rummet varit två frågor som stått i fokus när det gäller rabaldret kring Polens nya konservativa regering: 1) Landets författningsdomstol. 2) Den statliga TVn och radion. PiS hade i valet heller inte gjort någon hemlighet av sin föresats att omstöpa båda dessa inflytelserika institutioner efter eget skön, och med tanke på valsuccén – 37,6 procent av rösterna mot PO:s 24 procent – var detta mycket populära initiativ. https://sv.wikipedia.org/wiki/Parlamentsvalet_i_Polen_2015

Det vore ju också minst sagt underligt om det nya regeringspartiet skulle avstå från att realisera sina vallöften på grund av kritiken. Att den polska oppositionen bråkar kan man naturligtvis förstå, men när det gäller de anti-polska eruptionerna inom EU inklusive Sverige kan man med vår nationalskald Carl Michael Bellman fråga sig: ”Vad fan angå dej Polens affärer?” (Fredmans epistel #45)

Embryot till vad som skulle komma att bli Europeiska unionen bildades några år efter det förödande Andra världskrigets slut för att förhindra uppkomsten av ett nytt krig. Under årens lopp har dock organisationen utvecklats till att bli en byråkratisk koloss med alltmer uttalade anspråk på detaljreglering av de för närvarande 28 medlemsstaterna. Polen är inte det enda exemplet på EUs strävanden att lägga sig i medlemmarnas inre angelägenheter.

När det nationalistiska österrikiska Frihetspartiet (FPÖ) kom att ingå i en regeringskoalition hotade såväl EU som Israel med sanktionsåtgärder, men den EU-undersökning som följde ådagalade inga otillbörligheter.https://sv.wikipedia.org/wiki/Frihetspartiet_(%C3%96sterrike)

viktor-orban-hungary Ungerns regeringschef Viktor Orban – inte populär i Bryssel.

I dag håller EU tummen i ögat på både Polen och Ungern, i sistnämnda land sedan det nationellt sinnade Fidesz under premiärminister Viktor Orbans ledning som ett av få EU-länder faktiskt söker upprätthålla det så kallade Schengen-avtalet om att bevaka sina egna och därmed också EUs gränser. Ungern har här samma inställning som Polen, Tjeckien och Slovakien.http://dailynewshungary.com/fidesz-hungary-only-schengen-country-sticking-to-letter-of-law/

Orsaken till vreden mot Polen är utan tvivel det faktum att en majoritet av landets väljare föredrar en regering vars politik inte uppskattas i Bryssel, särskilt inte av EU-kommissionens ordförande, luxemburgaren Jean-Claude Juncker (ibland kallad ”konjaksjunkern” på grund av sina alkoholpreferenser).

Som redan nämnts är det främst det styrande PiS politik avseende författningsdomstolen samt den statliga radion och TVn som stör makthavarna i Bryssel. Vad dessa försöker att inte låtsas om är det tidigare regeringspartiet POs agerande under förutvarande premiärministern Ewa Kopacz. När PO och Kopacz insåg att de sannolikt skulle förlora valet till PiS sökte de hindra detta parti från att genomföra sitt program, genom att i parlamentets andra kammare – sejmen – manipulera med författningsdomstolens domarantal. Således utsågs den 8 oktober, drygt två veckor före valet, fem nya domare i stället för de tre som skulle väljas.

I december protesterade Europaparlamentets tyske ordförande, socialdemokraten Martin Schultz, mot att PiS skar ner domarantalet till ursprunglig nivå och kallade detta fullt legitima handlande för ”kupp”. Han fick inte medhåll av partikamraterna i Polen, utan Vänsteralliansens ledare Leszek Miller, premiärminister 2001-2004, tyckte EU reagerade ”hysteriskt”. Varken Miller eller flertalet andra polacker är heller särskilt förtjusta i tysk inblandning i Polens affärer.

Också gällande Polens statliga TV/radio handlar det om att PiS vill genomföra den politik partiet skred till val på. Under kommunisttiden var TV/radio väsentliga medier som propagandaredskap för den sovjetvänliga regimen. Alla anställda kan förmodas ha varit kommunister eller åtminstone ha sökt göra sken av detta för att kunna behålla sina jobb. Traditionen med statligt styrd så kallad public service har fortsatt sedan Polen blev demokratiskt, och det åligger landets regering  att via finansdepartementet finansiera dess verksamhet och utse dess chef.

06a573ed2820036767e3f9368fe9f47150f811c8 Jacek Kurski: ny polsk TV-chef.

Den förra PO-regeringen fick under sina åtta regeringsår fullt genomslag för sin politik i hela TV/radio-organisationen. Eftersom den nya konservativa regeringen varit missnöjd med den tidigare regeringens hanterande av public service utsåg man en ny chef som heter Jacek Kurski. Till skillnad från hur det var tidigare har det även beslutats, att alla TV/radio-anställda måste söka om sina jobb. Omvälvningen blir därför större än tidigare varit fallet. I princip är det ändå fråga om en fortsättning på det system som funnits i 25 år.

Direkt komiskt blir det när ansvariga chefer för svensk public service går ut och fördömer det polska systemet som ”odemokratiskt” och i en debattartikel  kräver att det skall rivas upp, som skräckkabinettet Hanna Stjärne (SVT), Cilla Benkö (SR) och Christel Tholse Willers (UR) gjort. Komiskt, därför att svensk public service sannolikt är den minst demokratiska i Västeuropa och en mångårig lekstuga för medievänstern. http://www.svt.se/kultur/medier/public-service-chefer-till-attack-mot-polsk-medielag

Enligt en undersökning genomförd under ledning av professor Kent Asp  vid Göteborgs universitet 2013 sympatiserade 52 procent av alla anställda med lilla Miljöpartiet, 18 procent med Vänsterpartiet och 13 procent med Socialdemokraterna – en rödgrön majoritet på 83 procent. Både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna kammade hem 0 procents sympatier. Enligt professor Asp är detta förhållande ”ett demokratiskt problem”:http://politikfakta.se/2013/03/svts-partisympatier-ett-demokratiskt-problem/

Den välkände centerpartistiske bloggaren och debattören Dick Erixon skriver så här på sin blogg I hjärtat rebell den 9 januari:

När svenska medier, som DN och SvD, kritiserar Polen för att politisera public service är det som att skjuta sig i foten. Inget land har en mer politiserad public service än Sverige. Borgerliga regeringar har inte mäktat med att utmana denna snedvridning av statsfinansierad medieproduktion. Vänstern har dominerat hur svenska folket än röstat.

Avseende kritiken mot den nya polska regeringens handläggning av författningsdomstolens menar Erixon att det i ännu högre grad handlar om att ”kasta sten i glashus”. När DN skriver uppröret om att en ny lag ”hotar att göra författningsdomstolen till ett tandlöst organ”, konstaterar Eriksson, är fakta i målet att i Sverige finns det INGEN författningsdomstol. Socialdemokraterna har nämligen stoppat tillkomsten av en sådan därför att de anser den onödig. Tablå, som det brukar heta. http://erixon.com/blogg/2016/01/ar-inte-s-varre-an-polens-nya-regering/

epa05093985 Protesters attend a 'Free Media' demonstration on Freedom Square in Poznan, Poland, 09 January 2016. Opposition groups massed in demonstration across Poland on 09 January 2016, enraged by the new government's efforts to exert its influence on the nation's media supervisor and top courts. The new conservative government, which took power in November, has enraged portions of the population with the new measures, which give newly installed conservative judges a greater say on the nation's highest court and lets the government install a political appointee to head public broadcasters. EPA/JAKUB KACZMARCZYK POLAND OUT Vänsterdemonstration mot den nya polska regeringen.

Dick Erixon avrundar på följande sätt: ”Mediernas reaktion mot Polen beror endast på att det är vänsterns hegemoni som hotas av den nya regeringen, inte av någon som helst omsorg om medborgarnas rättigheter.”

På sista tiden tycks den tidigare hätska EU-kritiken ha mattats något. ”Frihet. jämlikhet och rättvisa är värderingar som vårt land är byggt på”, framhöll den polska premiärministern Beata Szydlo när hon den 19 januari talade inför Europaparlamentet när frågan om utvecklingen i Polen var uppe till diskussion. Szydlo förklarade att författningsdomstolen är en stark nationell institution och att den fungerar bra. Szydlos vädjanden om samförstånd belönades också med återhållsamhet i debatten.https://www.gp.se/nyheter/varlden/1.2961758-sankt-tonlage-kring-polen-i-eu

 

 

 

 

Mardrömmen som kan bli sann: MP i regeringen

18 april, 2014

_2BE3296_MP MP-språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson (under banderollen) under Prideparaden i Stockholm. De här figurerna kommer vi sannolikt att få se som statsråd efter valet den 14 september.

JMG (Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet) gjorde 2012 en undersökning om svenska journalisters partisympatier. Enligt undersökningen var Miljöpartiet (MP) det i särklass mest populära partiet.

JMGs studie visade att 41 procent av svenska journalister sympatiserade med eller var medlemmar i Miljöpartiet. Långt efter kom Vänsterpartiet med 15 procent, Socialdemokraterna 14 procent, Moderaterna 14 procent, Folkpartiet 7 procent, Centerpartiet 4 procent samt Kristdemokraterna 2 procent.

Impopuläraste partier var Feministiskt initiativ samt Sverigedemokraterna med endast 1 procent..

Det överväldigande MP-stödet i journalistkåren resulterar enligt Kent Asp, professor vid JMG, i att Miljöpartiet i realiteten har en ”gräddfil” i medierna:

 Miljöpartiet granskas inte lika tufft som andra partier. De befinner sig på sätt och vis i en fredad zon när det gäller bevakningen av politik.

Störst var MP-stödet på Sveriges Radio (SR) med 54 procent medan det på Sveriges Television (SVT) uppgick till 52 procent och bland dagspressens journalister till ”bara” 40 procent”.

untitled Enligt professor Kent Asp befinner sig MP i en ”fredad zon” när det gäller medias bevakning av politik.

SR:s VD Mats Svegfors valde, föga oväntat, på sedvanligt snorkigt sätt att avfärda JMG:s studie med att andelen journalister som inte svarat på studieenkäten var hög. Frågan är hur han då förklarar den dokumenterat bristande hårdbevakningen av MP i våra medier.

Av en SIFO-undersökning nyligen framgår, att det inte förekommer en enda kritisk artikel om Miljöpartiet i våra sex största medier under den tid undersökningen omfattar. Enligt samma undersökning är medierna mera kritiska gentemot regeringsalliansen än den rödgröna oppositionen.   

Mer om SIFOs rön här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=5830840

 I mitten av april råkade Miljöpartiet dock i visst blåsväder på grund av att partiet farit med osanning om sina verkliga åsikter i en fråga. Språkröret Åsa Romson hävdade i en intervju i Sveriges Radio den 15 april: ”Den som är ansvarig för en blogg kan inte vara anonym.”    Därefter förnekades från MP-håll att partiet vill förbjuda anonyma bloggar och man talade om ”missförstånd” och ”otydlighet”. Nu råkade dock SR ha en kopia av MP:s ursprungliga förslag i ämnet där det krävs ”en tydligt ansvarig person eller organisation bakom en sida.”  

Frågan är om turbulensen kring MP-åsikterna om anonyma bloggar är ett trendbrott när det gäller medias gullande med partiet eller bara en enstaka avvikelse.

En  debattör som tydligt anser att svenska medier måste skärpa sig när det gäller bevakningen av MP är den konservativa skribenten Marika Formgren, som i ett inlägg i SVT Debatt den 16 april skriver: ”Journalisterna måste sluta smöra för MP”. Formgren var tidigare ledarskribent på Östgöta Correspondenten men valde att säga upp sig, då hennes åsikter om invandring och feminism inte accepterades av tidningsledningen.

imagesMarika Formgren uppmanar media att sluta smöra för MP.

Í debattartikeln skriver Marika Formgren:   

För mig är Miljöpartiets politik samt den svenska journalistkårens vägran att kritiskt granska MP, starka symboler för denna perverterade ’liberalism’.

Hela artikeln kan läsas via denna länk:

http://debatt.svt.se/2014/04/16/journalisterna-maste-sluta-smora-for-miljopartiet/

Den sverigedemokratiske bloggaren Robert Stenkvist uppmärksammade smörandet för MP och dess representanter redan tidigt under valåret 2010. I ett inlägg på Robsten blog den 14 februari 2010 nagelfar bloggaren en av våra största drakars behandling av dåvarande MP-språkröret Maria Wetterstrand.

Robsten citerar Dagens Nyheter enligt följande: ”Alla framgångsrika politiker är förutsägbara, så också Maria Wetterstrand. Alltid påläst, alltid seriös, alltid trevlig, alltid engagerad. Man vet vad man får, och det är inte populism eller trams. Kravmärkt rakt igenom.”    Blogginlägget via denna länk.

http://robsten.blogspot.se/2010/02/makalost-gullande-med-wetterstrand.html

Det är lätt att få kväljningar när man tar del av dylik infantil underdånighet på nyhetsplats i en av Sveriges största tidningar. När Robsten i sin bloggtext skriver att ”Det här blir nästan svårsmält” tar han sannerligen till i underkant.    Bloggaren beskriver vidare hur Wetterstrand, trots en undermålig insats i en partiledardebatt i Agenda, inte mötte ens embryot till kritik i media. Som vanligt var det silkesvantarna på från MP-vänliga media.

 Inom Miljöpartiet finns en påtaglig faiblesse för märkliga läror och teorier. Talrika MPare sympatiserar med eller är anslutna till antroposofrörelsen med högkvarter i Järna i Södertälje kommun. Antroposofin är en ursprungligen teosofisk så kallad andevetenskap som grundades av österrikaren Rudolf Steiner (1861-1925).

Den har en helhetssyn på tillvaron som omfattar såväl det andliga som det materiella och har gjort sig känd för bland annat egenartade former av pedagogik och arkitektur. Antroposoferna motsätter sig vaccinering av ideologiska skäl. En av MPs mer framträdande antroposofer är riksdagsman Mats Pertoft, tidigare partiets gruppledare i kommunfullmäktige i Södertälje.

imagesGVB20IRJMP-ideologen Rudolf Steiner.

En konspirationsteori som särskilt omhuldas inom MP är idén om så kallade chemtrails. Den går ut på att flygplan medvetet släpper ut farliga metaller och kanske även virus i syfte att förstöra naturen och människorna. Uppdragsgivare förklaras vara exempelvis USA och Ryssland.

MP-riksdagsmannen Jan Lindholm beställde för något år sedan en undersökning av Riksdagens utredningstjänst (RUT) som skulle klargöra om chemtrails verkligen existerar. Undersökningen, givetvis betalad av skattebetalarna, kom fram till att de vita spår vi kan se i skyn som flygplanen lämnar efter sig består av vattenånga.

”Jag är en nyfiken person”, förklarade Lindholm när Nyheter 24 frågade honom om saken. Länk här:

http://nyheter24.se/nyheter/politik/766889-mp-riksdagsledamot-bestallde-utredning-om-chemtrails

untitled Jan Lindholm (MP): nyfiken på chemtrails.

Tidigare har MPs gruppledare i Vingåker i Södermanland, Pernilla Hagberg, väckt uppmärksamhet genom att ingående redogöra för hur de ondskefulla stormakterna försöker förgöra mänskligheten genom chemtrails.

Det är nu bara fyra månader kvar till valet. Att vi kommer att få se ett regeringsskifte förefaller högst troligt. Det innebär att vi med största sannolikhet kommer att få se mardrömmen om Sveriges mest extrema och farliga parti i regeringsställning förverkligad.

Ett parti som vill skrota alla former av effektiv energi till förmån för flummeri med sol- och vindkraft. Som vill ha i princip helt fri invandring. Som vill avrusta vårt militära försvar till förmån för ett så kallat ickevålds-försvar. Som vill drastiskt höja bensinpriserna och därmed se till att landbygden helt avfolkas. Som omhuldar sinnessvaga konspirationsteorier. Som vill förvandla hela Sverige till ett gigantiskt Skansen där alla dansar snoa och bär knätofs.

Det sistnämnda är naturligtvis en viss överdrift, men ni förstår säkert andemeningen: Miljöpartiet är ett samhällsvådligt extremistparti utan motstycke i svensk politik. Om MP får något påtagligt inflytande i svensk regeringspolitik kommer det att bli början till slutet för Sverige som vi känner det.

imagesVH6DFNSD Peter Eriksson (MP) blev ”glad och stolt” då maktens centrum i Sverige överfördes från Stockholm till Bryssel.

När det gäller EU-frågan har MP slutligen utvecklats från att ha varit emfatiskt anti-EU till att bli vad som kan kallas måttfullt pro-EU. När Sveriges riksdag den 24 november 2010 beslutade om att skriva in EU-stadgan i den svenska grundlagen förklarade sig MP-språkröret Peter Eriksson vara ”glad och stolt” över beslutet.

MP representeras i dag i Bryssel och Strasbourg av den fanatiske förbundsivraren Carl Schlyter samt Isabella Lövin. Toppkandidater i det kommande EP-valet är förra språkröret Peter Eriksson och Lövin.