Posted tagged ‘Kenya’

Antisemitism och socialism i den amerikanska kongressen

7 mars, 2019

Kongressledamöterna Ilhan Omar (till vänster) och Rashida Tlaib representerar båda det Demokratiska partiet.

Att antisemitismen ökar i Europa är ett faktum. Den yttrar sig dels i Israel-hat, där de svenska Socialdemokraterna i allmänhet och utrikesminister Margot Wallström i synnerhet ligger i framkant, dels i judefientlig retorik och judefientliga hatbrott riktade mot synagogor och andra judiska institutioner. Antisemitismen tycks nu också likt en löpeld sprida sig i USA.

I centrum vad gäller diskussionen om den ”nya” antisemitismen i Förenta staterna står 37-åriga Ilhan Omar, Minnesota, som är ny ledamot i kongressens representanthus från och med i år representerande det Demokratiska partiet. Den hijab-bärande muslimen Omar har av representanthusets talman, Nancy Pelosi. utsetts till den prestigefyllda positionen som ordförande i representanthusets utrikesutskott.

Ilhan Omar väckte senast uppseende när hon anklagade Israel-vänliga amerikaner för att ”svära trohet till Israel” mer än till USA. Påståendet står helt i överensstämmelse med den antisemitiska, nattståndna retoriken om att judar och Israel-vänner hyser dubbla lojaliteter. Omars yttrande fick president Donald Trump att hävda att detta innebar en ”sorglig dag för Israel”. Det hade emellertid varit mer adekvat om Trump hade sagt att det var en sorglig dag för det traditionellt pro-israeliska USA.

Omars uttalande var så pass anmärkningsvärt att såväl republikanska som demokratiska röster tog avstånd från det. Tidigare har Omar anklagat den pro-israeliska lobbyorganisationen the American Israel Public Affairs Committee (AIPAC) för att betala kongressmedlemmar för att de skall stötta Israel, något Omar tvingats be om ursäkt för. https://www.jpost.com/American-Politics/The-antisemitic-actions-and-consequences-of-congresswoman-Ilhan-Omar-580842

Ilhan Omars diatriber är naturligtvis pinsamma, inte bara för Demokratiska partiet utan för såväl det politiska maktcentret Washington, D. C. i sin helhet som USA i stort. Något liknande har aldrig tidigare förekommit i den amerikanska kongressen. Det är också paradoxalt att denna typ av rasistisk propaganda kommer från någon som själv presenterat sig som offer för rasismen. Både president Donald Trump och vicepresident Mike Pence har pläderat för att Omar borde sparkas ut ur kongressen eller åtminstone varnas för sina antisemitiska uttalanden.

Chelsea Clinton ogillar antisemitismen i amerikansk politik.

Även den inte helt okända demokraten Chelsea Clinton har, låt vara indirekt, markerat avstånd till IIhan Omar, vilken stöder såväl Hamas som den anti-israeliska rörelsen Boycott, Divestment, Sanctions (BDS): ”We should expect all elected officials regardless of party, and all public figures not to traffic in anti-Semitism.”

Ilhan Omar föddes i Somalias huvudstad Mogadishu 1981, När det somaliska inbördeskriget utbröt 1991 flydde hon med sin familj till Kenya, där man tillbringade fyra år i flyktingläger. 1995 erhöll familjen tillåtelse att slå sig ned i USA och bosatte sig först i Arlington i Virginia. Snart flyttade man dock till Minneapolis i Minnesota. Ilhan Omar blev amerikansk medborgare 2000 och invaldes i Minnesotas representanthus 2016. Två år senare invaldes hon som den första naturaliserade medborgaren från Afrika till USAs representanthus. https://en.wikipedia.org/wiki/Ilhan_Omar

Omar tillhör, vilket givetvis är föga överraskande, vänsterflygeln i sitt parti och har bland annat agiterat för livslön, billiga bostäder och billig hälsovård samt avskrivning av studielån. Och trots sin radikala retorik tycks hon fortfarande hållas under armarna av betydande delar av Demokratiska partiet.

En trogen vapendragare till Ilhan Omar i det amerikanska representanthuset är den muslimska palestinsk-amerikanskan Rashida Tlaib, född 1976, vilken är hemmahörig i Detroit i Michigan. Hon står liksom Omar långt ut på vänsterkanten och är medlem i Democratic Socialists of America (DSA), en organisation som är knuten till Socialistinternationalen och som hade nära band till den förre presidenten Barack Obama. https://www.keywiki.org/Barack_Obama_and_Democratic_Socialists_of_America/Socialism

Rashida Tlaib har gjort sig känd för att vilja ställa president Trump inför riksrätt och för att vilja avsluta USAs stöd till den judiska staten Israel. I likhet med Ilhan Omar är Tlaib en uttalad supporter av BDS och deltog aktivt i vänsterradikalen Bernie Sanders presidentvalskampanj. https://en.wikipedia.org/wiki/Rashida_Tlaib

Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez.

Nära politiskt lierad med de vänsterradikala Israel-hatarna och antisemiterna Ilhan Omar och Rashida Tlaib är Alexandria Ocasio-Cortez (”AOC”), vilken också invaldes i det amerikanska representanthuset i valet i november 2018. Hon föddes in i en katolsk familj i New York med latinska rötter 1989 och deltog i Bernie Sanders socialistiskt betonade valkampanj 2016.

Ocasio-Cortez är ett ansikte utåt för radikaliseringen av det Demokratiska partiet och har bland annat föreslagit ett ”Green New Deal”, syftande till en omfattande omläggning från fossila till förnybara bränslen. Viss uppmärksamhet har AOC även väckt med att ifrågasätta det kloka i att sätta barn till en värld, som enligt henne plågas svårt av människoframkallade klimatförändringar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Alexandria_Ocasio-Cortez

Invalet av Ilhan Omar, Rashida Tlaib och Alexandria Ocasio-Cortez i den amerikanska kongressens representanthus väcker åtminstone två väsentliga frågor. 1. Är partiet, som traditionellt varit pro-israeliskt och varit den partibildning som USAs judar föredragit, på väg att bli Israel-fientligt och pro-palestinskt? 2. Är partiet på väg att överge hävdvunnen amerikansk kapitalism till förmån för socialism?

Juryn överlägger fortfarande i denna fråga, som det brukar heta, men många befarar att USAs politiska landskap står inför en grundläggande vänstervridning och orientering bort från kapitalismen som ekonomiskt rättesnöre. http://nymag.com/intelligencer/2018/08/are-democratic-voters-abandoning-capitalism-for-socialism.html

 

 

 

Ledande talesman för Trump vill avskaffa Obama-administrationens gayvänliga politik

13 augusti, 2018

Trump-administrationens talesman Mick Mulvaney har lovat att sätta stopp för Obama-regimens tidigare ekonomiska påtryckningar gentemot länder som inte delade den senares gay- och abortvänliga politik.

En ledande representant för Trump-administrationen i USA har lovat sätta stopp för Obama-regimens policy att genom indragna bidrag straffa länder som inte har en positiv inställning till abort och ”äktenskap” mellan homosexuella. https://www.lifesitenews.com/news/trump-admin-vows-to-stop-punishing-countries-that-oppose-homosexuality-lgbt

Mick Mulvaney, chef för USAs Office for Management and Budget (OMB), gjorde utfästelsen i ett tal hos utrikesdepartementets underavdelning Ministerial to Advance Religious Freedom den 25 juli. CNS rapporterade att Mulvaney uttryckte vämjelse över att ”US taxpayer dollars are used to discourage Christian values in other democratic countries”.

Mulvaney var alltså kritisk gentemot Obama-administrationens politik att hålla inne med bistånd till länder som praktiserade sina lagar riktade mot abort och samkönade så kallade äktenskap. Kritiker från HBTQ-lägret gick föga oväntat i taket och påstod att Mulvaney stödde lagar som fängslar eller avrättar bögar. Zack Ford från den HBTQ-vänliga organisationen Think Progress riktade en veritabel bredsida mot Mick Mulvaney: https://thinkprogress.org/mick-mulvaney-wants-to-resume-funding-for-african-countries-with-anti-lgbtq-laws-ba7a5338e77c/

Kritiker av Mulavenys utspel har i sammanhanget nämnt länder som Uganda, Nigeria och Kenya, vilka avvisar samkönade ”äktenskap”, men faktum är att Mulvaney avstod från att nämna några specifika länder. Jag har tidigare bloggat om Ugandas inställning till homosexualitet här: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/03/01/museveni-homosexuella-bor-rehablitera-sig-med-hjalp-av-samhallet/

Donald Trump fick stöd för sin kandidatur från HBTQ-grupper.

Obama-administrationen öste ut amerikanska skattepengar i syfte att blockera åtaganden utomlands som uppfattades som anti-HBTQ och öronmärkte 2015 drygt 500 miljoner US-dollar för att hjälpa ”marginaliserade grupper” och stödja gaysamfund och deras aktiviteter. 200 miljoner dollar gick exempelvis till det abortvänliga FN-organet UN Population Fund (FNs befolkningsfond).

Obama-administrationens gay- och abortpolitik kunde inhösta applådåskor från feminister och vänsterkrafter runt om i världen, men anmärkningsvärt nog fick den kritik också från det liberala flaggskeppet New York Times som menade att Obama-politiken ”kan ha gjort mer skada än nytta” då länder den riktade sig mot faktiskt cementerade sin politik för att visa sin självständighet gentemot USAs påtryckningar. https://www.nytimes.com/2015/12/21/world/africa/us-support-of-gay-rights-in-africa-may-have-done-more-harm-than-good.html?_r=2

Den kritik som Trump-administrationen nu vederfars efter Mick Mulvaneys uttalande kan slutligen betraktas som lätt ironisk, eftersom Donald Trump tidigare stundom utsatts för kritik från familjevänliga grupperingar vilka ansett att han varit alltför tillmötesgående mot pro-gay-grupper och deras åtaganden.

 

 

Muslimska ledare hetsar mot judar – Guatemala flyttar ambassaden till Jerusalem

25 december, 2017

Trump har givit Jerusalem till grisars och apors avkommor.

Så utlät sig på en stor demonstration i Gaza nyligen Hamas-representanten Nasouh Al-Ramini. Han syftade på att USAs president Donald J. Trump erkänt Jerusalem som den judiska staten Israels huvudstad. Al-Ramini kallade dessutom Trump för en ”modern Hulago khan”, sonsonen till mongolledaren Djinghis khan som på 1200-talet styrde över vad som i dag motsvarar Iran, Irak och Afghanistan. https://www.timesofisrael.com/hamas-official-trump-gave-jerusalem-to-descendants-of-pigs-and-apes/


Hamas Nasouh Al-Ramini: ”Trump har givit Jerusalem till grisars och apors avkommor.”

Det var varken första eller sista gången en muslimsk befattningshavare kallar judar ”avkommor till grisar och apor”, ett citat som är hämtat direkt ur islams heliga bok Koranen. Det var exempelvis inte så länge sedan en imam i Helsingborg använde just dessa ord: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/helsingborg/imam-kallade-judar-for-apor-och-svin

Litet mer eftertänksamma muslimer brukar hänvisa till att det nämnda korancitatet inte syftar på alla judar utan endast på en avgränsad grupp judar som Koranen brännmärker för att de inte observerat sabbaten. http://fiqh.nu/2017/08/19/ar-judar-avkomma-till-apor-och-svin-enligt-koranen/

Detta äger måhända sin riktighet. Icke desto mindre används orden ej endast av motståndare till islam i nedsvärtande syfte utan, som framgår av exemplen ovan, titt som tätt av imamer och andra muslimska befattningshavare just för att förolämpa judar i allmänhet.

Beträffande Trumps Jerusalem-deklaration kan noteras att reaktionerna på denna, i alla fall så här långt, har blivit betydligt mildare än vad Margot Wallström och andra förståsigpåare trott sig veta. Något nytt världskrig har inte brutit ut, och det är tveksamt om något som ens liknar en så kallad intifada sett dagens ljus.


Guatemalas president Jimmy Morales i ett möte med Benjamin Netanyahu 2016.

Inte heller den icke-bindande omröstning i FNs generalförsamling som fördömde Trumps steg blev fullt så förkrossande gentemot USA och Israel som förutskickats. Så många som 65 nationer valde så att inte rösta för den aktuella resolutionen, däribland länder som Israels premiärminister Benjamin Netanyahu besökt relativt nyligen såsom Kenya, Mexiko, Argentina, Ungern och Australien. https://worldisraelnews.com/israeli-analysts-say-results-of-un-jerusalem-vote-are-an-improvement/

Inte bara Koranen utan även skriftsamlingen Haditherna, som tillskrivs profeten Muhammed, är judefientlig. I en av notoriska judehatare omtyckt hadith förkunnas, att för att förlossningens dag skall kunna komma måste muslimer döda alla judar: om en jude gömmer sig bakom en sten eller ett träd kommer till och med stenen och trädet att utropa: ”Åh, muslim, det är en jude bakom mig, kom och döda honom.” http://www.varldenidag.se/nyheter/muslimer-maste-doda-judar/cbblaw!dtC6ymB1xFzYo6VfpqI8BQ/

Dessa ord citerades nyligen av Rael Saleh Al-Rousan i en predikan betitlad ”Våra plikter gentemot al-Quds” (det arabiska namnet för Jerusalem). Väl att märka är att haditherna inte representerar någon extrem islamtolkning utan tillhör religionens huvudfåra.  https://www.jihadwatch.org/2017/12/houston-imam-says-judgment-day-will-not-come-until-the-muslims-fight-the-jews-the-muslims-will-kill-the-jews

För övrigt har president Jimmy Morales i det centralamerikanska landet Guatemala, som länge stått på vänskaplig fot med Israel och röstade med USA och Israel i FNs generalförsamling, deklarerat att landet har för avsikt att följa Trump och USA i spåren och överflytta sin ambassad till Israels huvudstad. http://abcnews.go.com/International/wireStory/guatemala-moving-embassy-israel-jerusalem-51982193


Borgmästare David Even Tzur uppkallar ny park efter Donald Trump.

Slutligen kan nämnas att David Even Tzur, borgmästare i Haifa-förstaden Kiryat Yam, har uppkallat en ny park efter president Donald Trump. https://www.timesofisrael.com/trump-thanks-israeli-mayor-for-naming-park-for-him/

 

 

Inför FN-omröstningen: Sverige smörar för diktaturerna

17 februari, 2016

ta2679ff Utrikesminister Margot Wallström visar in Fatah-ledaren Mahmoud Abbas i de diplomatiska finrummen.

När S-MP-regeringen tillträdde efter valet den 14 september 2014 var en av dess absolut första åtgärder att ge fullt diplomatiskt erkännande åt ”Palestina” och samtidigt skänka bort 1,5 miljarder skattepengar till den icke-existerande staten.

Den rödgröna regeringen har fortsatt sluta upp bakom den så kallade Palestinska myndigheten och glatt denna genom ohemula angrepp på den judiska staten Israel, en ö av yttrandefrihet, tolerans och demokrati i en omgivning av korrupta, inkompetenta och grymma arabregimer som struntar fullständigt i sina egna medborgares väl och ve.

Detta har bland annat skett genom utrikesminister Margot Wallströms häpnadsväckande uttalanden om att israelisk polis och militär kan göra sig skyldig till ”utomrättsliga avrättningar” genom att oskadliggöra knivskärande palestinaarabiska terrorister. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-vill-utreda-utomrattsligt-dodande

Wallström och hennes närmaste omgivning har i efterhand sökt göra gällande att uttalandena om utomrättsliga avrättningar syftar på ”båda sidor” i konflikten mellan Israel och palestinaaraberna och att Sverige är ”Israels vän”, men frågan är om de ens själva tror på detta. Följden har under alla omständigheter blivit att Wallströms förlöpningar diskvalificerat Sverige från att spela någon som helst roll i en eventuell fredsprocess i Mellanöstern och dessutom renderat Wallström personligen inreseförbud till Israel.

Erkännandet av ”Palestina” – som tidigare i historien administrerats av det Romerska riket, Osmanska riket och Storbritannien men aldrig varit en självständig stat – och de efterföljande tjuvnypen mot Israel bör ses som inledningen på Sveriges lika påkostade som dubiösa kampanj för att i juni, i konkurrens med Nederländerna och Italien, väljas in som tillfällig medlem i FNs säkerhetsråd under 2017 och 2018. Sveriges Palestina-politik torde definitivt inte försvaga Sveriges chanser med tanke på FNs notoriska och väldokumenterade Israel-fientlighet.https://tommyhansson.wordpress.com/2016/02/05/ban-ki-moon-fullfoljer-dag-hammarskjolds-israel-fientliga-fn-tradition/

230458h1024 Statsråden Isabella Lövin, Åsa Romson, Stefan Löfven och Margot Wallström på plats utanför FN i New York.

Den aktuella kampanjen har inneburit ett synnerligen vidlyftigt resande kors och tvärs över klotet för statsminister Stefan Löfven, utrikesminister Margot Wallström, biståndsminister Isabella Lövin och vice statsminister Åsa Romson men även avdankade aktörer som gamle KGB-medarbetaren Pierre Schori, vilken rest flitigt i Latinamerika och icke minst i det gamla ideallandet Kuba där den kommunistiska Castro-regimen fortfarande har makten. Här erinrade Schori om hans och Olof Palmes Kuba-resa 1975. http://kanal10.se/bloggar/viewperspektivblog/perspektiv-bloggen/2013/09/24/pierre-schori-rapporterade-till-kgb

En favorit bland regeringens resmål är Etiopien. Tre gånger sedan kampanjen inleddes har Löfven landat i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. ”Addis har blivit som ett andra hem för mig”, sade Löfven i ett tal på Afrikanska unionens toppmöte som hölls i januari. Exemplet Etiopien, det före detta Abessinien, på Afrikas horn visar att det är viktigt att hålla afrikanska diktaturstater med usel respekt för mänskliga rättigheter på gott humör. På kontinenten är det 50 röster av de 129 som krävs för att kvalificera in till säkerhetsrådet som står på spel.

Andra afrikanska stater med mer eller mindre dimmiga begrepp om demokrati och frihet som statsministern eller utrikesministern besökt under kampanjen är Mocambique, Egypten, Sydafrika och Kenya. Eftersom det inte spelar någon roll hur stora länderna är – även lilleputtstaterna har, i likhet med stormakter som USA, Kina, Ryssland, Storbritannien och Frankrike, en röst – har regeringen även lagt in besök i diminutiva östater av typ Saint Lucia, Tonga, Fiji och Kiribati.

Löfven-besöker-Addis-Abeba Stefan Löfven i sitt ”andra hem”, Etiopiens huvudstad Addis Abeba där han hälsade på i Volvos yrkesskola.

Nyligen besökte Stefan Löfven det gigantiska Indien i syfte att sälja JAS Gripen-plan till premiärminister Narendra Modi. Det hektiska resandet hade tydligen gjort statsministern yr i mössan, eftersom han i ett tal dabbade sig rejält genom att referera till Indien som ”Kina”…   http://www.sydsvenskan.se/sverige/regeringen-pa-global-rostjakt/

Att en regering som har överhängande problem på hemmaplan jagar internationell prestige är en klassisk strategi. ”Det är lite som att söka ett OS, där stora pengar, mutor och aggressiv kohandel ingår”, skrev Jenny Nordberg i Svenska Dagbladet den 21 november 2014 då regeringen Löfven precis inlett sin FN-kampanj. http://www.svd.se/hogt-pris-for-plats-i-sakerhetsradet–i-pengar-och-risk-for-svenska-liv   

Att Sverige har gamla och tämligen stolta traditioner när det gäller Förenta nationerna är naturligtvis inte till nackdel för de ihärdiga svenska strävandena att vika en plats åt sig i säkerhetsrådet 2017-2018. Dag Hammarskjöld var som alla vet 1952-61 organisationens andre generalsekreterare efter norrmannen Trygve Lie, och 2012 utsåg generalsekreterare Ban Ki-moon den tidigare svenske utrikesministern Jan Eliasson till biträdande generalsekreterare, den högsta FN-post en svensk haft sedan Hammarskjölds dagar. http://usapol.blogspot.com/2012/03/jan-eliasson-blir-bitradande-fn_04.html

Vidare har Sverige under åtskilliga år varit FNs sjätte största bidragsgivare samt är fjärde störst vad avser bistånd till andra länder i reda pengar räknat. Sammanlagt har omkring 80 000 svenskar tjänstgjort i Utlandsstyrkan, och av dessa har ett 80-tal avlidit ínom ramen för tjänstgöringen; då räknas även dödsfall av så kallade naturliga orsaker – endast sju har fallit offer under strid.

1320147_520_311 Svensk FN-soldat på post i Elizabethville i den kongolesiska utbrytarstaten Katanga.

Farligast var det under Kongo-krisen i början av 1960-talet, som skördade 19 svenska liv.http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=4113954 Bland de svenska dödsoffren inkluderas inte FN-medlaren Folke Bernadotte, som mördades i Jerusalem 1948, eller Dag Hammarskjöld vilken omkom i en flygolycka 1961. En lista över alla svenska FN-offer finns här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_svenska_avlidna_i_utlandsstyrkans_tj%C3%A4nst

På sistone har Sverige därtill skickat trupp under FN-flagg till det kaotiska och farliga Mali till en kostnad av 700 miljoner kronor över två år.

Frågan är varför Sverige fäster så stor vikt vid FN. Organisationen har ju inte precis rosat marknaden och förmådde inte stoppa folkmord och etniska rensningar i Rwanda och det forna Jugoslavien på 1990-talet. Under senare år har FN-soldater under tjänsteutövning i Afrika gjort sig skyldiga till brutala våldtäkter mot kvinnor såväl som barn. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6236183

Svaret torde bestå dels i att vi svenskar som regel har en överdriven tilltro till organisationens möjligheter att åstadkomma konkreta och varaktiga resultat på världsscenen, dels att det politiska etablissemanget med socialdemokratin i spetsen anser att Sverige har en plikt att vara världssamvete med den självpåtagna uppgiften att tala om för andra länder hur saker och ting egentligen förhåller sig, något som med fördel kan göras i FN-sammanhang.

Andra faktorer kan också spela in. Jenny Nordberg framhåller:

För många ivriga UD-medarbetare för en närvaro också med sig löftet om några av livets största ögonblick och förekomma bland spelarna med allra högst svansföring, som franska och brittiska diplomater. Det är som att vinna Eurovisionsschlagerfestivalen – härligt, men ytterst oklart om det verkligen innebär att man blir en världsstjärna.  

1200x1200(ByContainerAndImageFill_CutLeftRight_Transparent_True_False_Undefined) Gamle KGB-medarbetaren och Castro-beundraren Pierre Schori har bland annat skickats till Kuba.

Vad som kan ligga Sverige i fatet som kandidatland till säkerhetsrådet är ryktet om att de nordiska länderna i gemen har en fallenhet för att skriva andra länder på nästan hur de tycker att världen bör se ut. Detta lär ha varit det som fick Finland på fall i en tidigare tävlan att komma med i säkerhetsrådet som Australien vann – bland annat genom att trefaldiga biståndet till Afrika i syfte att säkra så många röster som möjligt från denna kontinent.

Det finns som framgår ovan således en del som talar för Sverige i matchen mot Nederländerna och Italien. Det finns emellertid även det som ligger oss i fatet, såsom förkärleken att vilja agera världssamvete. Sverige har även fått FN-kritik för att brista i respekten för mänskliga rättigheter och för att inte ha gjort tillräckligt mot rasism. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/fn-riktar-skarp-kritik-mot-sverige

FNs råd för mänskliga rättigheter har anklagat Sverige för att inte ta itu med våld och förföljelse mot grupper som exempelvis judar, muslimer och romer. Även samerna har tagits upp i detta sammanhang. Yttermera har FN-organet riktat kritik mot polisvåld som inte beivras samt att Sverige inte gjort tillräckligt för att skydda kvinnor i våldsamma relationer. En kritik som rimligen måste svida i skinnet på den politiskt korrekta eliten.

När svenska företrädare sökt belysa brist på mänskliga rättigheter utomlands har det ibland blivit minst sagt oönskade resultat. Så retade utrikesminister Wallström gallfeber på regimen i Saudiarbien, när hon kritiserade det saudiska rättsväsendet för att vara ”medeltida” sedan den regimkritiske bloggaren Raif Badawi dömts till tio års fängelse och 1000 (!) piskrapp för att ha smädat islam. När Wallström försökte lugna saudierna genom att påstå att kritiken ”inte har något med islam att göra” lugnade de omsider ner sig. http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6292&artikel=6121801

Uppenbarligen insåg inte utrikesministern att sharialagstiftningen, som domen mot Badawi var ett resultat av, har så mycket med islam att göra som kan begäras. Sharia, som bygger på 350 verser i Koranen och andra islamska urkunder, anses av rättrogna muslimer vara av gudomlig art och utgör i själva verket grunden för politisk islam. För övrigt framstår medeltida rättsskipning som förhållandevis upplyst om man jämför med sharias halshuggande, stenande, stympande och piskande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sharia

Ensaf Haidar (C) takes part in a demonstration calling for the release of her husband, Raif Badawi, on Parliament Hill in Ottawa January 29, 2015. Ensaf Haidar, the wife of a Saudi rights activist, who was sentenced to 1,000 lashes last year, said Thursday her husband's health had worsened after the first round of flogging and that he could not possibly survive the full punishment. REUTERS/Chris Wattie (CANADA - Tags: POLITICS CIVIL UNREST CRIME LAW) - RTR4NIK2

Manifestation för den i Saudiarabien shariadömde bloggaren Raif Badawi i Kanadas huvudstad Ottawa.

Wallströms kritik och mer eller mindre taffliga försök att blidka Saudiarabien – där hon bland annat tvingade kung Carl XVI Gustaf att skriva ett ursäktande brev till sin saudiske motsvarighet – var inte särskilt effektiv, eftersom Sverige blev föremål för kritik från i princip hela arabvärlden. Så småningom bedarrade stormen, bland annat sedan regeringen försett den muslimska kommuniteten här hemma med frikostiga bidrag.

Jag vet inte hur man skall tolka det faktum att endast Tunisien av muslimskt styrda länder finns med på den svenska regeringens reseagenda, eljest borde man tycka att just arabvärlden vore en lämplig målgrupp i FN-kampanjandet. Kanske finns en rädsla för att Wallström åter skall trampa i klaveret och slutgiltigt sänka FN-kandidaturen.

Den rödgröna regeringen brukar berömma sig av att vara ”världens första feministiska regering” som givetvis då också för en feministisk utrikespolitik. Det finns emellertid all anledning att ifrågasätta dessa anspråk mot bakgrund av en del av de realpolitiska prioriteringar Sverige gjort.

Annika Borg påpekar således i en ledarartikel i tidningen Barometern att 159 biståndsorganisationer, bland dessa den välrenommerade Läkare utan gränser, i ett öppet brev till regeringen Löfven protesterar mot att regeringen dragit ner biståndet till den Globala fonden med 300 miljoner kronor i sin strävan att klara statens hårt ansträngda finanser. Att bedriva en massinvandringspolitik av svängdörrskaraktär av det slag Sverige gjort under så många år kostar på, sedan hjälper det inte hur många gånger det förklarats att ”invandring berikar”.

Annika Borg påpekar i sin ledartext att de indragningar ”världens första feministiska regering” nu gör drabbar just kvinnor hårdast:

Utdelningen av myggnät , test för och behandling av tuberkulos och livräddande hiv-behandling för de allra fattigaste, har således genom några penndrag dragits tillbaka av den svenska regeringen. Detta är sjukdomar som drabbar flickor och kvinnor värst, skriver organisationerna.

I stället, menar Borg, gör S-MP-regeringen ”ökade avräkningar för flyktingkostnader”. Den politik regeringen bedriver är enligt Borg ”patriarkal” snarare än feministisk, något som understryks genom de horder av män som väller in i landet. http://www.barometern.se/ledare/patriarkal-politik/

3610419_2048_1152 Militant västsaharisk självständighetsdemonstration. Inför FN-omröstningen i juni vågar Sverige inte stå fast vid sitt löfte att erkänna Västsahara, utan väljer att gå ockupationsmakten Marocko till mötes. 

Sverige har under sina ansträngningar i syfte att säkra den åtråvärda platsen i FNs säkerhetsråd gjort det mesta för att hålla några av världens mest motbjudande diktaturstater på gott humör. Länder såsom Centralafrikanska republiken, Ekvatorialguinea och Saudiarabien, vilka finns med på en inofficiell lista omfattande 28 stater som uppges finnas på Utrikesdepartementet i Stockholm och som bedömts särskilt viktiga för Sveriges FN-kampanj.

Dessa och en hel del andra stater som Löfven och Wallström krälat i stoftet inför tillhör enligt organisationen Freedom House världens värsta diktaturer, och risken är uppenbar att ”världssamvetet” Sverige i sin kampanj för att få över sådana slaktarstater på sin sida väljer att se igenom fingrarna med deras avskyvärda brott mot de mänskliga rättigheterna.

Att den svenska regeringen inte är främmande för att göra eftergifter av detta slag framgår av kovändningen i Västsahara-frågan: efter att tidigare ha lovat erkänna det av Marocko ockuperade Västsahara har Sverige nu gjort en kovändning och meddelat, att något sådant erkännande inte är aktuellt. http://www.vastsahara.net/

Inför prospektet att tilldelas en plats i FNs säkerhetsråd får tidigare utfästelser ge vika.   

 

 

Familjevänlig FN-resolution får feminister och sexradikaler att rasa

20 juli, 2015

http://www.pravoslavie.ru/english/80578.htm

Det är inte ofta man i egenskap av konservativ har anledning att förbehållslöst applådera någonting som kommer ut ur Förenta nationerna (FN). Desto trevligare när så sker!

14_07_07_Palais_Sphere_Summer

Palais des Nations i Genève.

FNs råd för mänskliga rättigheter /UN Human Rights Council/ antog nämligen i Genève med röstsiffrorna 27-14 (6 avstod) den 26 juni en omfattande resolution, vilken uppmanar medlemsländerna att beskydda familjen som samhällets grundläggande enhet, erkänner föräldrarnas rättighet att utbilda sina barn och uppmanar alla länder att implementera en politik som tillvaratar familjens intressen.

Det är första gången i världsorganisationens historia så sker. Se vidare information via länken överst.

Resolution kunde antas sedan Kina, Ryssland, Indien och en grupp länder från vad som kan beskrivas som Tredje världen, med stöd av socialkonservativa oberoende organisationer (NGOs) i omröstningen klart besegrat länder från den utvecklade delen av världen med extremliberala USA i spetsen.

Följande nationer röstade ja till den familjevänliga resolutionen: Algeriet, Benin, Botswana, Burkina Faso, Kina, Kongo, Elfenbenskusten, Etiopien, Gabon, Indien, Indonesien, Kazakstan, Kenya, Kuwait, Maldiverna, Marocko, Namibia, Pakistan, Filippinerna, Ryssland, Saudiarabien, Sierra Leone, Sydafrika, Förenade Arabemiraten, Venezuela, Vietnam och Vitryssland.

Dessa röstade emot: Chile, Estland, Frankrike, Irland, Italien, Japan, Montenegro, Rumänien, Storbritannien, Sydkorea, Tjeckien, Tyskland, USA och Österrike. Avstod gjorde Argentina, Brasilien, Costa Rica, Makedonien, Mexiko och Peru. Kuba valde att inte rösta.

family-watch-tv Familjen – samhällets viktigaste enhet.

Sharon Slater från den familjevänliga organisationen Family Watch International kommenterade utfallet av omröstningen på följande sätt:

This is unprecedented, a tremendous victory for the family.

Slater menade att de utvecklade länderna med all sannolikhet satte hård press, genom att exempelvis hota dra in på utlandsbiståndet, på de övriga för att förmå dessa att stoppa den föreslagna resolutionen eller att genom tillägg få den att urvattnas. Austin Ruse, representerande the Center for Family and Human Rights, ansåg att den antagna resolutionstexten utgjorde ”a tremendous victory for the pro-family world”.

Flera försök gjordes av feministiska och HBTQ-relaterade påtryckargrupper att få så många länder som möjligt att i första hand rösta ner resolutionen, i andra hand genom tilläggstexter få med uttryck som ”reproductive rights” (en omskrivning för ”rätten” till abort, och att ersätta ”the family” med ”families” i syfte att till familjebilden foga även samkönade relationer och andra sexuella förhållanden.

Dessa ansträngningar misslyckades emellertid, vilket gjorde feminist- och homosexorienterade grupperingar rasande. Det så kallade The Sexual Rights Initiative menade exempelvis, att den antagna resolutionen var ett allvarligt bakslag för individens rättigheter genom att den upphöjer familjen till samhällets viktigaste, skyddsvärda enhet utan att hänvisa till ”patriarkalt förtryck” samt olika typer av övergrepp som kan ske inom familjen eller erkänna att det finns olika typer av familjer:

https://c-fam.org/friday_fax/sex-activists-bemoan-passage-of-pro-family-resolution-at-un-in-geneva/

Nu hjälpte dock inte ens USAs kraftfulla lobbyverksamhet för att besegra eller ändra den familjevänliga resolutionstexten, då endast ett relativt fåtal länder backade upp den abort- och HBTQ-vänliga förslagsfloran. I stället understryker resolutionen att (den traditionella) familjen är samhällets grundsten.

http://www.familiam.org/famiglia_eng/society/00008326_UN_Pro_Family_Resolution.html

Onu_COVER Salen där den historiska resolutionen antogs.

Även romersk.katolska Pontificum Consilium pro Familia – länken här ovan – gläds åt att den banbrytande FN-resolutionen fastslår att ”the family has the primary responsibility  for the nurturing and protection of children and that children, for the full and harmonious development of their personality, should grow up in a family environment and in an atmosphere of happiness, love and understanding.”

Ett konkret resultat av FN-mötet i Genève blev bildandet av en arbetsgrupp med uppgift att ta fram positiva referenser relaterade till familjens samhälleliga betydelse, detta i syfte att motväga tendensen att bara se fel i familjeinstitutionen.

Museveni: ”Homosexuella bör rehablitera sig med hjälp av samhället”

1 mars, 2014

images Ugandas kristne president Joweri Museveni godkände homosexlagen den 24 februari 2014.

År 2009 lämnade den ugandiske parlamentsledamoten David Bahati in ett lagförslag om en striktare lag riktad mot homosexuella handlingar. Lagen, som ursprungligen stadgade dödsstraff för grovt brott, har efter hand modifierats varvid dödsstraffet ersatts av livstids fängelse som maxstraff. Lagen godkändes slutligen av president Joweri Museveni den 24 februari 2014.

Enligt lagen är såväl manlig som kvinnlig homosexualitet förbjuden. Den omfattar även ugandiska medborgare som ägnar sig åt homosexualitet utomlands samt individer, företag och organisationer inklusive så kallade NGOs (non-governmental organizations) vilka stöder HBTQ-rättigheter eller känner till homosexuella aktiviteter men underlåter att rapportera sådana. Livstids fängelse är förbehållet ”grov homosexualitet”, som är förenat med risker för smittspridning av främst HIV och AIDS, eller homosex med minderåriga.

Ugandas avvisande inställning till homosexualitet har varit en het internationell potatis ända sedan lagförslaget lades fram för snart fem år sedan. Biståndsminister Gunilla Carlsson (M) hotade redan då – ett hot som nu upprepas – att dra in det svenska biståndet, vilket under 2000-talet har uppgått till 330 miljoner kronor per år.

Ugandas minister för etik och integritet, James Nsuba Butaro, svarade enligt tidningen Dagen då: ”I Uganda vill vi inte ha med analsex att göra.” Mer här:

http://www.dagen.se/nyheter/uganda-svarar-svenska-bistandsministern-om-homosexlag/

President Yoweri Kagala Museveni, född 1944, har innehaft den högsta makten i Uganda sedan 1986, då han medverkade i en kupp som störtade president Milton Obote. Museveni deltog även i det ugandiska inbördeskrig som förde Obote till makten efter Idi Amins brutala mardrömsstyre 1971-79. Genom att underteckna den modifierade homosexlagen stärker han sin ställning i det starkt homosexfientliga Uganda, där både kristna och muslimer applåderar den nya lagen. Museveni är själv kristen.

untitled Den ugandiske politikern David Bahati lämnade in förslaget om homosexuella handlingar 2009.

Museveni visar med sitt godkännande av det omdiskuterade lagförslaget att han står stark mot påtryckningar från omvärlden, främst USA med president Barack Obama i spetsen. Det har i rapporterats i anslutning till homosexlagen att amerikanska evangelikala aktivister haft ett starkt inflytande i opinionsbildningen.

I anslutning härtill skriver expertkommentatorn Ben Shepherd på sajten Chatham House den 24 februari: ”However, there has been little analysis of the political calculus underpinning President Musevenis decision to sign the bill into law…With increasingly little room to manoeuvre, Museveni may be tempted by a turn to the well-worn tactic of anti-colonial populism.

Hela texten här:

http://www.chathamhouse.org/media/comment/view/197622

Shepherd menar även att godkännandet av lagförslaget långsiktigt kan stärka Musevenis ställning bland de sturska östafrikanska staterna Rwanda, Kenya och Uganda. Talrika afrikanska stater har litet i skymundan trätt fram i form av en lovande utveckling, där bland annat inkomster från rikliga naturresurser har lett till robusta ekonomier och mindre beroende av västvärlden. Ben Shepherd fortsätter:

New investors – from China to Malaysia – bring support with few of the governance or human rights-concerns of traditional donors. Young people, daily exposed to Western lifestyles through information technology, but largely excluded from participation by the iron hand of global socio-economic inequality, are likely to be fertile ground for new ‘authentically’ African identities.

Denna utveckling stärker, anser Shepherd, den traditionella afrikanska fientligheten gentemot alternativa livsstilar av det slag som frodas inom HBTQ-kommuniteten. Vad som måhända är en smula ironiskt ur ett svenskt perspektiv är, att Yoweri Museveni motiverat sitt beslut att godkänna antihomolagen i Uganda med forskning som utförts vid Karolina institutet i Stockholm:

http://www.svt.se/nyheter/varlden/antihomolag-motiveras-med-svensk-forskning.

Museveni framför i den ugandiska dagstidningen Daily Monitor bland annat följande argument:

Since my original thesis that there may be people who are born homosexuals has been disproved by science, then the homosexuals have lost their argument in Uganda. They should rehabilitate themselves and society should assist them to do so.

Enligt Museveni har således de homosexuella “förlorat sina argument” i Uganda samt “bör rehabilitera sig själva” med hjälp av samhället.

Hela Musevenis artikel:

http://www.monitor.co.ug/News/National/Museveni–Homosexuals-have-lost-argument-in-Uganda/-/688334/2220416/-/sjci8iz/-/index.html

imagesI17JZN0B

Enligt den apostroferade forskningsrapporten visade det sig, att i fråga om enäggstvillingar med homosexuella inslag så var båda tvillingar homosexuella i endast 10 procent av fallen. Denna slutsats går på tvärs med det argument som så ofta framförs av HBTQ-lobbyn – att homosexualitet uteslutande är en genetisk företeelse – eftersom enäggstvillingar har exakt samma genuppsättning: homosexualitet kan alltså läras in.

Niklas Långström, en av forskarna bakom rapporten, anser enligt svt.se att ”presidenten helt misstolkat forskningsresultaten och missbrukar dem för att försvara ’oacceptabel, icke-demokratisk lagstiftning’.” Nu är det ju dock knappast naturvetenskapliga svenska forskares uppgift att recensera ugandisk eller annan afrikansk lagstiftning och graden av dess demokrati.

Upprördheten på våra breddgrader har som bekant varit stor över Ugandas homosexlag utan att upprördheten nödvändigvis haft saklig grund. Detta har Afrika-kännaren och biståndsexperten, journalisten Bengt Nilsson, tagit upp på Ethno Press den 25 februari:

http://www.ethnopress.se/?p=1094

Nilsson framhåller så:

Bror Duktig i Sverige vet bäst och hans minne är kort. Att problematisera viktiga samhällsfrågor ligger inte för honom. Ännu en gång öppnar sig en möjlighet att låta det förträngda Afrikaföraktet pysa ut..Kanske bör vi ett kort ögonblick reflektera över det faktum att homosexualitet officiellt betraktades som en sinnessjukdom i Sverige fram till 1979. Att bli klassad som sinnessjuk är också ett slags livstidsstraff. Kanske bör vi också reflektera över vad det kan vara som skiljer Uganda från Sverige när det gäller synen på homosexualitet som samhällsfenomen.

untitled Bengt Nilsson uppmanar till problematisering och besinning.

Bengt Nilsson understryker att alla samhällen i Afrika söder om Sahara traditionellt är baserade på släktskap. Släkten, som är den viktigaste formen av kollektiv, anses viktigare än individen. Individens uppgift är att reproducera släkten. ”Så var det även i Sverige för inte så länge sedan”, skriver Nilsson. ”På den tiden då homosexualitet utgjorde ett hot mot samhällets fortbestånd, på samma sätt som man ser på saken i dag i Uganda.”

Han fortsätter: Att människor av samma kön ingår i äktenskapsliknande relationer och därmed avstår från att producera barn är som en tidsinställd bomb i ett samhälle där släkten betyder allt. Släkten kan bestå endast så länge den växer. I samma ögonblick som den slutar expandera tappar den också i styrka.

Bengt Nilsson uppmanar gayaktivisterna i Sverige att kliva av ”de höga hästarna” och att försöka förstå ”vad som konstituerar attityder och lagstiftning i länder vars samhällssystem skiljer sig från det svenska.”

Att förvänta sig att den robotlika  politiskt korrekta opinionsbildningen i Sverige skall ta Nilssons råd ad notam och ägna sig åt ”lite problematisering och eftertanke i debatten” är nog dock att hoppas för mycket. Som samhällsanalytikern Jan Sjunnesson visar i sin bok Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (2013) är Sverige på många sätt ett socialt laboratorium, där det erfarenhetsbaserade och traditionella befinner sig i strykklass.

Terrorattacker i Peshawar och Nairobi: vad tycker fredliga muslimer?

23 september, 2013

Twin suicide bombing killed at least 45 people at a Church in PeshawarTerrordådet mot en kyrka i Peshawar skördade 78 människoliv.

Media över hela världen har i dagarna rapporterat om två blodiga islamistiska terrordåd. I Peshawar i Pakistan sprängdes en kristen kyrka av en självmordsbombare med uppåt 80 dödsoffer som följd. I Nairobi i Kenya angreps ett internationellt köpcenter med cirka 70 döda i nuläget.

Om det när detta skrivs ännu pågående terrordramat i Nairobi vet vi, att det har utförts av tio-femton personer från den somaliska terrororganisationen al-Shabaab (Ungdomen) med kopplingar till al-Qaida. Det har bland annat rapporterats att terroristerna, för att särskilja muslimer från icke-muslimer, frågade personer i köpcentret om de visste namnet på profeten Muhammeds moder. Visste de inte det blev de dödade.

Enligt en uppgift leds terrorkommandot av en kvinnlig muslimsk konvertit från England, en änka efter en jihadbombare. Bland terroristerna skall även finnas tre somalier med svensk bakgrund.

Terrorgrupperingen TTP Jundullah har tagit på sig skulden för självmordsmördardådet i Peshawar nära gränsen till Afghanistan. En talesman för gruppen har förklarat det så att ”de är islams fiender, därför attackerade vi dem.” Vederbörande sade också att attackerna mot Pakistans kristna kommer att fortsätta.

Vi har blivit så vana vid jihadistisk/islamistisk terror på olika håll i världen att vi knappt reagerar när vi nås av information härom. Vad jag undrar över är hur världens alla fredligt sinnade muslimer – jag utgår ifrån att merparten av dessa ÄR fredligt sinnade – reagerar inför nyheter av det hör slaget. Att deras trosfränder spränger såväl muslimer som icke-muslimer i luften och hävdar att detta är Allahs och Muhammeds vilja.

kenya-attackTerrorattacken i Nairobi – med svensk koppling?

Jag vet att jag som kristen skulle bli enormt upprörd om ett kristet terrorkommando sprängde låt oss säga Stora moskén i Stockholm i luften och ursäktade detta med att ”muslimer är kristendomens fiender” eller till äventyrs att ”vi gjorde det på grund Kristi kärlek”. Så hur upprörda är exempelvis Sveriges muslimer över att tre muslimer med svensk bakgrund skall vara inblandade i Nairobi-dramat?

Jag vet inte och detta av naturliga skäl: jag har ännu inte sett prov på någon ”vanlig” muslimsk reaktion inför detta, vare sig negativ eller positiv. Om någon ledande svensk imam tagit emfatiskt avstånd från vad som hänt i Peshawar och/eller Nairobi har i alla fall jag missat det.

Faktum är att jag förväntar mig en global resning från fredligt muslimskt håll mot allt detta massmördande och lemlästande och allt detta hat i islams, Allahs och profetens namn. När kommer den? Eller är muslimer i allmänhet rätt nöjda med att deras trosfränder beter sig så här?

Frågan är öppen.