Jimmy Durmaz hade kunnat bli en svensk Escobar

Det svenska VM-laget i fotboll står bakom Jimmy Durmaz.

Den 2 juli 1994 sköts den colombianske fotbollsspelaren Andrés Escobar ihjäl utanför en restaurang i en förort till Medellin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Andr%C3%A9s_Escobar

Escobar, känd som den colombianska fotbollens gentleman, blev syndabock för Colombias misslyckande i fotbolls-VM i USA. Han hade nämligen gjort självmål i en match mot USA och därmed verksamt bidragit till att Colombia inte gick vidare från gruppspelet. Han sköts till döds av en Humberto Munoz, vilken greps och dömdes till 43 års fängelse; Munoz släpptes dock redan 2005.

Jag vågar påstå att detta osunda och destruktiva intresse för händelser som inträffar inom fotbollen är ett ganska osvikligt tecken på att ett land är vad man kan kalla bananrepublik. Därför kom jag osökt att tänka Escobar när den rasistiskt betingade smutskastningen av den svenske VM-spelaren Jimmy Durmaz sparkade i gång. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/28/tolv-skal-till-att-sverige-ar-pa-vag-bli-en-bananrepublik/

Andrés Escobar blev 27 år gammal.

Durmaz hade som bekant en mindre lyckad dag i gruppspelsmatchen mot Tyskland i det pågående världsmästerskapet i Ryssland. En ojusthet från Durmaz sida ledde till att Tyskland tilldömdes en frispark strax utanför svenskt straffområde vilken resulterade i tyskarnas avgörande 2-1-mål. Till all lycka för Sverige – och Jimmy Durmaz – spelade fadäsen ingen roll. Sverige vann den efterföljande matchen mot Mexiko med hela 3-0 samtidigt som Tyskland torskade mot Sydkorea och åkte ur VM.

Uppståndelsen kring Durmaz har enligt min mening förlorarat alla rimliga proportioner – det handlar om fotboll, inte om liv och död! Tidskriften Contra har därför en given poäng när den väljer att beteckna Durmaz-rabaldret som ”en storm i ett vattenglas”. http://www.contra.nu/veckans–contra/storm-i-ett-vattenglas/

En bakgrund till sagda rabalder var att Ivar Ekman, en uppenbarligen rätt enfaldig reporter på Sveriges radio, på en pressträff med det svenska landslagets förbundskapten Janne Andersson efterlyste mer ”mångfald” i VM-truppen som innehåller noga taget tre medlemmar med ”mångfaldig” bakgrund: Jimmy Durmaz, Isaac Kiese Thelin samt Martin Olsson. Alla tre är födda i Sverige men med annan etnisk bakgrund än svensk. https://www.expressen.se/sport/fotbollsvm/sverige-i-vm-2018-trupp-och-matcher/

Kerstin Lundgren tog chansen och använde i en debattartikel fallet Durmaz för partipolitiska syften. Foto: Tommy Hansson

En rad ledande politiker har kommentaret det hat som kommit Durmaz till del, samtliga på ett undantag när i det onekligen vällovliga syftet att stötta Durmaz och ta avstånd från rasism och hat. Undantaget är Gustav Kasselstrand, ledare för det diminutiva extrempartiet Alternativ för Sverige, vilken i samband med Jimmy Durmaz frisparksbravad twittrade följande: ”Ivar Ekman…krävde fler invandrare i landslaget och fick det.” http://dagensopinion.se/politikerna-som-kommenterar-durmaz-hatet

Det kan inte gärna påstås att Kasselstrand ger uttryck för hat eller hot, men hans beredvillighet att utnyttja fotbollen för politiska syften är i mina ögon lika illa om inte värre. Kasselstrand har därtill dubbelt fel i sak, vilket måste anses vara något av en prestation med tanke på de få ord han twittrade. Janne Andersson tog inte ut fler ”mångfaldsspelare” i VM-truppen som ett resultat av Ekmans krav på ökad mångfald utöver de redan uttagna Durmaz, Kiese Thelin och Olsson. Ingen av dessa är heller invandrare.

Betydligt fler politiker än den försumbare Kasselstrand har dock kapitaliserat på hatet mot Durmaz genom försök att i sammanhanget skuldbelägga Sverigedemokraterna. Centerpartiets Kerstin Lundgren, riksdagsledamot samt ledamot i riksdagens utrikesutskott, svarar för ett debattmässigt lågvattensmärke när hon i i Länstidningen, Södertälje den 26 juni skriver: ”Sverigedemokraterna har öppnat dörren för det hat som vi nu ser frodas och det bruna rotsystem som nu fått växtkraft och förökar sig.” Samma tema har en ledare i Aftonbladet: https://www.aftonbladet.se/ledare/a/l15QAe/sd-rasismen-och-hatet-mot-durmaz-hor-ihop

Hat mot idrottsliga syndabockar och en tilltagande vilja att politisera sporten. Se där två tecken på att ett land är eller åtminstone är på väg att bli vad jag vill kalla en bananrepublik. Den svenska regeringen pekar med hela handen i den riktningen när den deklarerar att den nu river upp det tidigare beslutet att bojkotta fotbolls-VM i Ryssland och i stället ko0mmer att vara representerad på plats, officiellt med det vällovliga syftemålet att ”stödja Sverige” (men i verkligheten ragga ihop optimalt antal röster till valet den 9 september). https://www.expressen.se/sport/fotbollsvm/efter-bojkotten-nu-aker-regeringen-till-fotbolls-vm/

Idrottsminister Annika Strandhäll (S) med Durmaz-tröja i riksdagen.

Socialminister (med sidotiteln idrottsminister) Annika Strandhäll (S) har som sig bör lagt ner litet extra energi på att politisera idrotten genom att dels hävda att samma hat som riktats mot Jimmy Durmaz även riktats mot henne själv, dels uppträda i den ärevördiga institutionen Sveriges riksdag iförd en blågul landslagströja med Durmaz siffra och namn på. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/9mdo1p/idrottsministern-hatet-mot-mig-och-durmaz-fran-samma-hall

Det som sker i anslutning till affären Durmaz i Sverige 2018 har med ordinära mått mätt överskridit alla rimliga proportioner. Däremot är det som sker fullt normalt i en bananrepublik eller i ett land med Tredje världen-status. Som påbröd till vad som anförts ovan kan nämnas att polisen prioriterar att jaga nätbaserade Durmaz-hatare framför att komma till rätta med de nästan dagliga dödsskjutningarna och massvåldtäkterna och att diverse offentliga manifestationer förestår.

Jimmy Durmaz bör nog skänka en tacksamhetens tanke till de lagkamrater – han byttes aldrig in i matchen mot Mexiko – som såg till att Sverige gick vidare till åttondelsfinal i fotbolls-VM. Annars hade han vid hemkomsten från Ryssland riskerat bli Sveriges motsvarighet till Andrés Escobar (1967-94).

En palestinsk stat helt verklighetsfrämmande

En blick på kartan räcker för att man skall få en uppfattning om Israels utsatta läge.

I helgen hålls ett informellt möte i polska Sopot där EUs utrikesministrar träffas för att diskutera unionens hållning till den palestinske presidenten Mahmut Abbas förslag till erkännande av en palestinsk stat inom ”1967 års gränser”, det vill säga de som gällde före Sexdagarskriget samma år.

Enligt min uppfattning kan det rimligen bara finnas en ståndpunkt i denna fråga: den så kallade palestinska myndigheten har inte på något sätt – vare sig politiskt eller moraliskt – visat att den är mogen att administrera en statsbildning. En sådan är i nuläget med andra ord helt verklighetsfrämmande. Abbas förslag bör således tas för vad det är: propagandistiskt prat i vädret, ingenting annat.

Utrikesminister Carl Bildt, som aldrig uttryckt någon större förståelse för den demokratiska staten Israel, menar att de svenska politiska partierna bör tala med en röst i denna fråga. Så kommer dock knappast att ske. Splittringen är nämligen stor.

Den borgerliga alliansens avgjort mest Israel-vänliga parti är i nuläget Folkpartiet. I en debattartikel i Expressen den 1/9 klargör partiledare Jan Björklund och EU-minister Birgitta Ohlsson varför EU inte bör erkänna Palestina:

Vi i Folkpartiet menar att en ensidigt utropad stat är fel väg att gå för att nå fred och en hållbar tvåstatslösning i regionen. Det uppnås bara genom fredsavtal mellan parterna efter förhandling och kan inte kommenderas fram av omvärlden…Det bästa för palestinierna vore en fredsprocess som sker parallellt med att grunden för en palestinsk stat byggs.

Det säger ganska mycket om Israel-opinionen i Sverige att en sådan minst sagt försiktig hållning i rådande debattklimat anses vara på gränsen till extremistisk. Björklund/Ohlsson är också noga med att ta allt tänkbart avstånd från den israeliska bosättningspolitiken.

Övriga svenska partier är föga oväntat ännu försiktigare. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har alltid intagit en emfatiskt Palestina-vänlig attityd och inte ens varit främmande för samröre med den blodtörstigt islamistiska terrorrörelsen Hamas. Självklart stöder dessa partier därför Abbas förslag om en palestinsk stat som han avser lägga fram i FN i höst.

Moderaterna under Bildts inflytande kommer på sin höjd att förhålla sig neutralt i frågan, och nu börjar också traditionellt proisraeliska Kristdemokraterna att vackla. ”Jag tycker att påtryckningar behövs, något måste hända”, citeras exempelvis KDs Desirée Pethrus i DNs nätupplaga 1/9. Det behöver knappast sägas att det är Israel som skall utsättas för påtryckningar. Samma inställning uppvisas av Centerns Kerstin Lundgren.

Den militära bilden av Hamas Auschwits-politik.

För mig som sverigedemokrat är det självklart att betona Israels behov av att omvärlden, och då givetvis också Sverige, tar ställning för dess behov av att existera inom säkra och erkända gränser. Detta behov kommer aldrig att kunna tillfredsställas så länge som Hamas framhärdar i att inte vilja erkänna den judiska staten utan tvärtom – både i teori och praktik – syftar till att utplåna Israel.

Palestinierna, och då talar jag om såväl terroristiska Hamas som något mindre blodtörstiga Fatah/PLO, har dessutom visat sig vara fullständigt inkompetenta såväl som gravt korrupta när det gäller att hantera sina territorier. Det enda de varit någorlunda bra på är att berika sig själva, bedriva irreguljär krigföring, till stor del riktad mot den israeliska civilbefolkningen, samt kolportera ut insmickrande propaganda som västvärlden alltför ofta varit benägen att gå på.

Problemet när det gäller fredsprocessen i denna del av världen är inte den demokratiska välfärdsstaten Israel. Det är att palestinaraberna  aldrig tycks vara beredda att ge upp hoppet om att, vare sig detta motiveras politiskt eller religiöst, med väpnad makt förinta judarna och Israel. Åtminstone Hamas bedriver vad jag skulle vilja beteckna som ren Auschwitz-politik i ord och handling.

Bara en sådan sak som att det visat sig att Hamas använder en del av de svenska biståndspengarna till att utbilda terrorister. Det vore onekligen välgörande om biståndsminister Gunilla Carlsson (M) förmådde klargöra för vederbörande, att sådant är fullständigt oacceptabelt. Om detta inte lyckas så måste Sverige dra in biståndet med omedelbar verkan.

Palstinske ”presidenten” Mamhmut Abbas med sin idol och förebild, framlidne terroristledaren Yassir Arafat.

En förutsättning för att en palestinsk stat skall kunna etableras måste vara att den palestinska kommunitetens representanter erkänner Israels självklara rätt att existera inom säkra och erkända gränser och lägger ner alla militära försök att utplåna Israel. Innan så sker är alla så kallade fredssamtal och/eller försök att bilda palestinska stater meningslösa.

Jag tänker slutligen inte heller komma med något försök till avståndstagande från Israels så kallade bosättningspolitik. De judiska bosättningarna behövs för att luckra upp den väpnade palestinska militärpolitiken och, inte minst viktigt, förse palestinier på ”Västbanken” (det bibliska Judéen och Samarien) med arbeten som de inkompetenta palestinska makthavarna inte kan förse dem med. Jag har själv besökt israeliska bosättningar och sett hur de bokstavligt talat får öknen att blomma.

Jag utesluter inte möjligheten att palestinaraberna någon gång i framtiden kan komma att visa sig kapabla och värdiga att förverkliga drömmen om en egen statsbildning. Det är dock en mycket lång väg att gå innan de ens kan sägas vara i närheten därav.