Kan klimatextremism och HBTQ-konst rädda Svenska kyrkan?

Greta Thunberg talar inför medlemmar i vänstersekten Extinction Rebellion.

Sedan Svenska kyrkan upphörde att vara statskyrka 2000 har hundratusentals medlemmar valt att utträda. Nära två miljoner har gått ur kyrkan sedan 1972, och bara 2017 valde närmare 97 000 att begära utträde. I syfte att klarlägga orsakerna till massflykten har Svenska kyrkan startat en egen utredning. https://www.fokus.se/2018/04/jakten-pa-den-forsvunna-sjalen/

Detta tyder på en viss krismedvetenhet, och märkligt vore ju annars. I syfte att underlätta för dem som är satta att utreda medlemskrisen ger jag här nedan två exempel på hur Svenska kyrkan agerat på två platser i Sverige. Utredarna gör i all sin vishet måhända en annan bedömning, men min bestämda uppfattning är att agerandet i fråga inte kommer att främja medlemstillväxten eller hejda massflykten.

Det första exemplet härrör från Varberg, där kyrkoherden Fredrik Ivarsson tagit initiativet att skänka 27 000 kronor till den vänsterextrema klimatsekten Extinction Rebellion (XR). Rörelsen, som stöder och stöds av vår egen klimatprofet  Greta Thunberg, har som strategi att bete sig som svin och därefter låta sina aktivister massarresteras på olika håll i världen.

Svenska kyrkan skänker 27 000 kronor till vänsterextrem klimatsekt

Kyrkoherde Ivarsson har dessutom bjudit in två av XRs aktivister att komma och tala inför kyrkans personal.

Det andra exemplet är hämtat från Sankt Pauli kyrka i Malmö, som nyligen invigt en altartavla i form av fotografen och konstnären Elisabeth Ohlsson Wallins HBTQ-konstverk ”Paradiset”. Målningen framställer ett ”paradis” befolkat av två samkönade par i ursprungsinvånarna Adam och Evas ställe. Hur två homosexuella par skulle ha kunnat säkra människosläktets fortlevnad framgår inte av målningen. https://www.expressen.se/kvallsposten/malmokyrka-inviger-ny-altartavla-hbtq-versionen-av-paradiset/

Konstnärinnan och hennes verk.

Målningen framställdes i anslutning till SVTs program ”Konstkuppen” 2012. Konstnärinnan skänkte den till Skara domkyrka, som emellertid tackade nej med motiveringen att tavlan var för politisk. Målningen skall ha inspirerats av den Luther närstående 1500-talsmålaren Lucas Cranach den yngre. Prästen Sofia Tunebro försäkrar: ”På intet sätt är det en bild som ska provocera”

Frågan är hur det skall kunna uppfattas som annat än provokativt att som altartavla i en kristen kyrka ha en idealiserad framställning av homosexualitet, som enligt Bibelns budskap är en svår synd. Den goda prästinnan kanske kan slå upp 1 Moseboken 18:16-19:29, där det med grafisk tydlighet framgår hur det gick för städerna Sodom och Gomorra där samkönat intimt umgänge var en av de huvudsakliga sysselsättningarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sodom_och_Gomorra

Elisabeth Ohlsson Wallin är eljest mest bekant för fotoutställningen ”Ecce Homo”, som invigdes i Stockholm 1998 och med dåvarande ärkebiskopen KG Hammars benägna bistånd placerades i Uppsala domkyrka i september samma år. Det var för övrigt detta tilltag som fick mig att gå ur Svenska kyrkan. ”Ecce Homo” framställer Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ecce_Homo_(utst%C3%A4llning)

Det är möjligt att representanter för Svenska kyrkan tror att det är möjligt att hejda medlemsflykten med hjälp av Extinction Rebellion och Elisabeth Ohlsson Wallins HBTQ-konstverk. För många av oss andra är de bara ytterligare två i raden av exempel på den politisering och den förflackning kyrkan undergått sedan den så kallade kristna vänstern inledde sitt förstörelseverk i mitten av 1960-talet. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/05/31/68-kyrkan-jesus-som-revolutionar-och-korset-som-belastning/

68-kyrkan: Jesus som revolutionär och korset som belastning

Johan Sundeen har skrivit ett magistralt verk om 68-rörelsens härjningar inom Svenska kyrkan. Foto: Tommy Hansson

”Jesus är i stort sett borta. Kyrkan vill tala om allt möjligt annat, men inte om honom längre.”

Så uttryckte sig professor emeritus Eva Hamberg, präst och ledamot i kyrkans läronämnd, när hon för något år sedan motiverade sitt utträde ur Svenska kyrkan som hon menade var svårt anfrätt av ”inre sekularisering”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

Eva Hamberg är mycket långt ifrån ensam om att ha lämnat Svenska kyrkan med anor från reformationen på 1500-talet. Enligt statistik som offentliggjordes i våras gick under 2016 omkring 90 000 personer ur kyrkan, vilket var det största antalet någonsin som lämnat Svenska kyrkan under ett och samma år. http://www.dn.se/nyheter/sverige/rekordmanga-lamnar-svenska-kyrkan/

40 procent av de utträdande personerna motiverade sitt steg med att de inte trodde på Gud. I fallet Eva Hamberg var förhållandet snarast det motsatta: hon tror på Gud och Jesus och valde därför att utträda.

Hopplös sekularisering och politisering. Eva Hamberg, som under en lång följd av år innehaft en rad högre tjänster och befattningar inom Svenska kyrkan, anser att den forna statskyrkan i dag är hopplöst sekulariserad och politiserad.

Ärkebiskop K.G. Hammar släppte in den skabrösa fotoutställningen Ecce Homo i Uppsala domkyrka.

Droppen som kom bägaren att rinna över för Hambergs del var en utfrågning inför valet av ärkebiskop 2013, då ärkebiskopskandidaterna fick frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än islams profet Muhammed. Endast Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift, svarade klart ja på den frågan – alla övriga, inklusive den blivande ärkebiskopen Antje Jackelén, svävade på målet. http://blogg.tidskriftenevangelium.se/vem-sager-arkebiskopskandidaterna-att-jag-ar/

Kritiker av Svenska kyrkan brukar ibland uppmanas att inte gå ur kyrkan utan hellre stanna och påverka den inifrån. Professor Eva Hamberg, som även är filosofie doktor i ekonomisk historia, ansåg dock inte att detta var ett möjligt alternativ utan hänvisade till att hon under 25 års aktiva försök inte lyckats påverka kyrkan i någon som helst riktning.

Om ursprunget till sekulariseringen och politiseringen av Svenska kyrkan har idé- och lärdomshistorikern Johan Sundeen skrivit den omfångsrika boken 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh förlag 2017, 492 sidor), som visar hur en krets vänsterteologer under det så kallade röda decenniet lyfte in marxismen i kyrkorummet.

Från predikstolar och pulpeter samt i lärosalar, debattartiklar och böcker påstods att Jesus Kristus varit en socialistisk revolutionär. Kristendomen framställdes som en inomvärldslig rättfärdighetslära och en förelöpare till kommunismen.

Kristendom och kommunism flätades samman i den kristna vänsterns idévärld.

Låg andlig nivå. En av förgrundsgestalterna inom den så kallade kristna vänstern var enligt Sundeen Per Frostin (1943-92), som blev professor i systematisk teologi vid Lunds universitet och var ledande inom såväl den Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS) som socialdemokratiska Broderskapsrörelsen.

Frostin skriver följande i sin pamflett Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som ej hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Frostin

De tankar Frostin och hans meningsfränder inom den kristna vänstern torgförde har åldrats helt utan behag. Man kan tycka att det, åtminstone utanför den hårda vänstern med dess talrika kommunistiska bokstavssekter, borde ha framstått som groteskt att hylla kommunistiska folkförstörare och krigshetsare som något slags Guds medarbetare.

Att så uppenbarligen inte var fallet inom kristen vänster i och utanför Sverige vittnar om en uppseendeväckande låg andlig nivå. Detta avspeglar sig även i Svenska kyrkans val av ärkebiskopar. Den senaste (siste?) ärkebiskopen med en huvudsakligen konservativ teologisk/moralisk syn var Yngve Brilioth, som beklädde kyrkans högsta ämbete under perioden 1950-58. Brilioth var bland annat motståndare till kvinnliga präster.

Wejryd besökte Hamas. Efter Yngve Brilioths tid som ärkebiskop har vänster- och liberalteologerna i en aldrig sinande ström avlöst varandra i ärkestiftet: Gunnar Hultgren (1958-67), Ruben Josefson (1967-72), Olof Sundby (1972-83), Bertil Werkström (1983-93), Gunnar Weman (1993-97), Karl-Gustav Hammar (1997-2006), Anders Wejryd (2006-14) och Antje Jackelén (från och med 2014). Förutom att inneha en både teologisk och politisk vänstersyn har Svenska kyrkan även gått i spetsen för ett alltmer antiisraeliskt och islamvänligt synsätt.

Det kyrkliga motståndet mot den judiska staten Israel, som bekant Mellanösterns enda demokrati, har icke minst tagit sig uttryck i en rad bojkottaktioner riktade mot israeliska varor som producerats på den så kallade Västbanken, det vill säga de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien med anor från biblisk tid. Tankarna går osökt till de tyska nationalsocialisternas uppmaning ”Kauft nicht bei Juden” (Köp inte av judar) från 1930-talet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/29/svenska-kyrkan-kauft-nicht-bei-juden/

Det kan nämnas att Anders Wejryd efter sin tid som ärkebiskop i slutet av oktober 2014 avlade en good-will-visit i Gaza, där han sammanträffade med höga representanter för den islamistiska terrorrörelsen Hamas, som styr Gaza-remsan med järnhand sedan sin valseger 2005. För att inte förarga sina muslimska värdar hade Wejryd stoppat ned det kors han bar i en kedja runt halsen i bröstfickan!

Förre ärkebiskopen på plats hos Hamas i Gaza – med korset i bröstfickan.

Att Wejryds besök var väl koordinerat med Sveriges officiella Mellanöstern-politik framgår av att den svenska delegationen, där även Jakob von Uexkull, ordförande i organisationen Right Livelihood Award, ingick, samma dag som regeringen Löfven officiellt erkände det så kallade Palestina diplomatiskt (den 30 oktober 2014) utfärdade ett pressmedelande där en palestinaarabisk ”humanitär” organisation prisades.

K.G. Hammar fostrades i 68-rörelsen. Svenska kyrkans Israel-kritiska och propalestinska hållning bör ses som ett logiskt utflöde av den utveckling som så vältaligt beskrivs i Johan Sundeens magistrala uppgörelse med den kyrkliga 68-vänstern.

”Inom Svenska kyrkans episkopat har 68-engagemanget sträckt sig in i vår egen tid”, framhåller Sundeen (sidan 15). ”Den som på 2000-talet mer än andra har gett ansikte åt en opinionsbildning och kristendomstolkning med rötter i det röda decenniet (1965-1975) är K.G. Hammar.”  https://sv.wikipedia.org/wiki/K.G._Hammar

Sundeen hänvisar i sin bok (sidorna 15-16) till en intervju med Hammar som gjordes av Viggo Cavling i Dagens Nyheter den 16 februari 2003, där Cavling menar: ”Om K.G. Hammar sägs vara tvivlets mästare när det gäller teologiska frågor så är han det inte när det gäller politik.” Cavling framhåller att Hammar, liksom många av sina biskopskolleger, fått sin politiska fostran i 68-rörelsen radikalism med dess beundran för exempelvis Maos Kina, Ho Chi Minhs Nordvietnam, Fidél Castros Kuba, Kim Il-sungs Nordkorea och Enwer Hoxhas Albanien. Där fanns inte utrymme för några tvivel.

Idol för 68-kyrkan: diktatorn och massmördaren Mao Tse-tung.

Föga märkligt då att Hammar efter sin tid som ärkebiskop i tidningen Proletären, organ för Kommunistiska partiet (KP), vid jultid 2008 framställs som ”prästen med hjärtat till vänster” och en svensk motsvarighet till de marxistiska så kallade befrielseteologerna i Latinamerika. Hammar hänvisar i Proletären-intervjun till Paulus ord i 1 Timotehosbrevet 6:10 om att penningbegäret är roten till allt ont och för fram en antikapitalistisk uppfattning om samhället.

Karl-Gustav Hammars ställningstaganden genom åren är en veritabel provkarta på vänsterpolitiska och politiskt korrekta åsikter och synsätt: stöd för amnesti för asylsökande, avskrivning av de fattigaste ländernas skulder, en så kallad human kriminalvård, tolerans gentemot representanter för andra religioner samt stöd för homosexlobbyn.

När det gäller det sistnämnda tog Hammar entydigt ställning för Elisabeth Olssons omdiskuterade fotoutställning Ecce Homo, som med den dåvarande ärkebiskopens välsignelse visades i Uppsala domkyrka den 19 september 1998. Utställningens fotografier framställer Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter.

K.G. Hammar tvivlar om tron men inte om politiken.

Jesus blev en politisk revolutionär. Även om Johan Sundeen har alldeles rätt i att 68-vänstern är central för kyrkans vänsterpolitisering går denna faktiskt något längre tillbaka än till ”det röda decenniet” 1965-75 och dess omvälvande tidsepok.

Till och med tiden för Andra världskriget (1939-45) bestod den dåvarande statskyrkans prästerskap till helt övervägande del av konservativa män, vilka var präglade av lutheranismens syn på människan och tillvaron bland annat innebärande att överheten skulle respekteras och att grundläggande kristna normer skulle inskärpas i menigheten genom obligatorisk närvaro vid gudstjänsterna, katekes- och psalmpluggande och husförhör.

Under efterkrigstiden började emellertid mer radikala stämningar göra sig gällande inom kyrkor och samfund, icke minst mot bakgrund av att det kommunistiska Sovjetunionen under Stalin verksamt bidragit till Nazitysklands besegrande och av många naiva människor därför sågs som en god kraft i världen.

För Svenska kyrkans vidkommande innebar det en gradvis utveckling från att utgöra ett andligt samfund i riktning mot att bli ett slags inomvärldsligt rättfärdighetsinstitut: frälsningen skulle nu komma mer genom politisk handling än via en andlig process med den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus i centrum. Jesus förvandlades i stället till en politisk revolutionär, en bild som saknar grund i Nya testamentets evangelier vilket vem som helst som är läskunnig kan förvissa sig om. http://stefanolsson.nu/2013/09/19/den-politiske-jesus/

Rhodesiamatch och världskyrkomöte. När Gunnar Hultgren blev ärkebiskop 1958 började ett socialetiskt perspektiv breda ut sig också i ledande kyrkliga kretsar, där Hultgrens synsätt kraftigt backades upp av den blivande Stockholms-biskopen Ingmar Ström. Försök gjordes att till kyrkan knyta industriarbetarna, ett projekt vilket dock rann ut i sanden.

Den politiska medvetenheten utnyttjades dock av 68-folket. En ny generation präster, ofta med skägg och med en intellektuell jargong, började orera om en ny världsordning och om det önskvärda i en väpnad befrielsekamp i Tredje världen.

Pöbelfasoner vid tennismatchen Sverige-Rhodesia i Båstad. Kyrkoherde Ingemar Simonsson gick i bräschen för protesterna.

1968 gick kyrkoherde Ingemar Simonsson i bräschen för militanta protester mot en Davis Cup-match i Båstad mellan Sverige och Rhodesia. Vänsterpöbeln lyckades stoppa matchen som emellertid senare spelades inför tomma läktare på annan plats. 1968 var också året då den protestantiska och starkt vänstervridna organisationen Kyrkornas världsråd (KVR) arrangerade det så kallade Världskyrkomötet i Uppsala. Det skedde den 4 juli med ”Guds kärlek till de fattiga” som övergripande ekumeniskt motiv.

Mötet fick starka vänsterpolitiska förtecken, och i domkyrkan höll den kommunistiske trubaduren Pete Seeger från USA konsert. Ärkebiskop Olof Sundby var för övrigt president i det starkt vänsterinriktade och prosovjetiska KVR 1975-83. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkornas_v%C3%A4rldsr%C3%A5d

Jesus som FNL-demonstrant. 1969 publicerades så den bisarra men inflytelserika antologin Kristen vänster på Gidlunds förlag med texter av Per Frostin, Carl-Henric Grenholm, Martin Lind och Ingemar Näslund. Redaktör för denna skrift var Magnus Brohult, vilken i likhet med många andra röda tyckare omsider hamnade som journalist på Svenska Dagbladet.

I bokens förord tas upp behovet av ett starkare kristet engagemang i samhällsfrågor. Självfallet skulle detta engagemang komma från vänster och det talas i propagandistiska ordalag om nykolonialism, rasistiskt förtryck i Afrika, FNL-rörelsen samt behovet av dialog mellan kristendom och marxism.

”’Kristen vänster’ är ett mångtydigt begrepp”, heter det i Kristen vänster. ”Det är angeläget att betona att den socialism vi eftersträvar inte är mer ’kristen’ än övrig socialism…Vi tror helt enkelt att kristna, existentialister, humanister, buddhister och folk av annan livsåskådning kan ha vissa värderingar gemensamma som gör det möjligt att tillsammans, oberoende av att man har skilda livsåskådningar, eftersträva ett visst samhälle, som skulle kunna karaktäriseras som baserat på en internationell socialism.”

Jesus framställs som FNL-sympatisör i boken Kristen vänster (1969). Foto: Tommy Hansson

Ingemar Näslund för i antologin fram tanken att Jesus, om han kom till jorden och Sverige vid den tid boken skrevs, sannolikt inte skulle liera sig med företrädarna för traditionell kristenhet utan snarare med dem ”som bär runda märken på sin kappa”. Märken på vilka det står ”med FNL för Vietnams folk”.

Alltså Jesus som FNL-demonstrant. Mer utflipprad än så kan väl bilden av frälsaren från Nasaret näppeligen bli.

Valet av Jackelén. Johan Sundeen tar i sin bok 68-kyrkan metodiskt upp vänsterideologiska strömningar som gjort Svenska kyrkan till vad den är i dag. Det är en ganska skakande men framförallt mycket nyttig läsning om sekularisering, politisering och diktaturvurmande som fann vägen in i en kyrka som stelnat i föga fruktbar formalism och rigid konservatism.

Vänsterinfluenserna var inte den enda form av influenser som drabbade kyrkan – det förekom så även högkyrkliga försök till påverkan – men det var dessa som rönte det största inflytandet. Detta möjliggjorde i tidernas fullbordan valet av Antje Jackelén ärkebiskop, vilket naturligtvis är illa nog, även om hon ännu inte kan mäta sig med K.G. Hammar när det gäller destruktivt vänsterinflytande över Svenska kyrkan.

Jackelén, född Zöllner i dåvarande Västtyskland 1955, förmådde som nämnts här ovan vid utfrågningen inför ärkebiskopsvalet 2013 inte ange som sin åsikt att Jesus gav en sannare bild av Gud än Muhammed. Hon antog yttermera som ärkebiskopligt valspråk ”Gud är större”, vilket är en direktöversättning av islams arabiska slagord  Allahu akbar. Det kan för övrigt nämnas att Jackelén prästvigdes 1980 av den mycket vänsterinriktade Stockholms-biskopen Lars Carlzon, som var Förbundet Sverige-DDRs siste ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Antje_Jackel%C3%A9n

Muslimska krafter. I ett vidare perspektiv har den socialistiska ideologi som de facto präglar Svenska kyrkan i dag inom den kyrkliga sfären blivit en motsvarighet till det socialdemokratiska och kommunistiska inflytandet i det sekulära samhället inklusive fackföreningsrörelsen. Partipolitiken, kyrkan och facket – det är en formidabel maktkonstellation som icke-socialistiska partier och krafter har emot sig.

Korset – en belastning enligt vissa kristna.

Om den nuvarande utvecklingen, där ledande kristna företrädare ogärna talar om Gud och Kristus och tenderar att se det kristna korset som en belastning eftersom det kan förarga muslimer, fortsätter är det som jag ser det fullt möjligt att Svenska kyrkan en dag helt upphör att kalla sig kristen. Om ledande kyrkliga företrädares problem med korset har jag skrivit följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/04/hog-chef-inom-svenska-kyrkan-bara-kors-uppviglande-och-okristligt/

En sådan utveckling är redan genomförd i Socialdemokraternas förutvarande kristna organisation Broderskapsrörelsen, numera benämnd Socialdemokrater för tro och solidaritet där muslimska krafter har en mycket stark ställning. https://www.svd.se/broderskap-inte-langre-kristna

 

Wejryd: Kyrkan skall bli ännu mer politisk

http://www.dn.se/nyheter/sverige/kyrkan-ska-fortsatta-ta-sig-ton

Efter åratal av vikande medlemstal har ärkebiskop Anders Wejryd nu insett att Svenska kyrkan är en stor organisation. Till och med fyra gånger större än LO. Detta får Wejryd att i en DN-intervju – se ovanstående länk – uttala sig för att kyrkan skall ta sig ännu mera ton politiskt än tidigare.

Ännu mera politik. Så ser ärkebiskopens lösning för Svenska kyrkan ut.

Det räcker alltså inte med att Stockholms homosexuella biskop Eva Brunne i samband med riksdagens högtidliga öppnande öppet tog ställning mot ett nytt riksdagsparti och dessförinnan deltog i en socialdemokratisk demonstration mot samma parti. Eller att Gotlands-biskopen Lennart Koskinen försökte avbryta ett av Sverigedemokraterna anordnat möte i Almedalen i somras. Eller att kyrkan upplåter sina lokaliteter för fotoutställningar som avbildar Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter.

Inte heller räcker det uppenbarligen med att Svenska kyrkan med den drucknes envishet mobbar Israel i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Eller låter domkyrkan i Uppsala, på nämnde Wejryds initiativ, förvandlas till ett forum för djävulsdyrkare, schamaner och häxor. Eller har satt i system att gömma personer som befinner sig illegalt i Sverige.

Nej, nu skall Svenska kyrkan profilera sig ännu mer politiskt, till synes främst därför att organisationen faktiskt är ”fyra gånger så stor som LO.” Så vad kan vi vänta oss framdeles?

En förvirrad biskop Koskenkorva, förlåt Koskinen, leds ner från SD:s scen i Almedalen i somras.

Skall kyrkan börja lägga fram egna budgetförslag för Sveriges ekonomi? Agera för kvinnors ”rätt” till abort fram till födelseögonblicket? Kräva att Sveriges näste statsminister är en HBT-person? Välja en muslim  som Sveriges näste ärkebiskop? Plädera för ett avskaffande av privatbilismen?

Your guess is as good as mine.

Wejryds senaste utspel borgar för att Svenska kyrkans medlemstal fortsätter gå kräftgången och snart kanske bara är dubbelt så stort som LOs. Mig kvittar det, jag gick ur Svenska kyrkan för elva år sedan som protest mot ärkebiskop Hammars stöd för Elisabeth Ohlsons perversa fotoutställning i domkyrkan. Däremot tycker jag litet synd om de ideella arbetare i vingården som ännu har några illusioner kvar om vår forna folkkyrka.

Kyrkomålaren Albertus Pictors tolkning av Jesu liknelse om vingårdsarbetarna.

Svenska kyrkan behöver säkert bli mer aktiv. Men jag kan tala om för herr ärkebiskopen att ökad politisk aktivitet inte är lösningen på kyrkans alla problem. Den lösningen har inte fungerat under de senaste 40 åren och kommer inte fungera nu heller. Hur skulle det vara om man från ledande kyrkligt håll någon gång kunde inse att politik inte är Svenska kyrkans uppgift? Den vägen har hittills bara lett till förvirring och elände.

Och hur skulle det vara om Svenska kyrkan insåg att religionens uppgift i första hand är att vara ett andligt stöd för människor, inte att göra anspråk på att vara en politisk kamporganisation med en in- och utrikespolitisk agenda?

Tyvärr tror jag inte att Svenska kyrkans ledning  någonsin kommer att inse detta. Därför uppmanar jag i dag alla vingårdsarbetare att ge upp sina illusioner och söka sig en annan arbetsgivare.