Posted tagged ‘Kiev’

Inget åtal för åtta medlemmar i nationalsocialistiskt mördarkommando

12 oktober, 2017

Nationalsocialistiskt mördarkommando i aktion.

Så kallade Einsatzgruppen (insatsgrupper) tillhörande den nazityska säkerhetspolisen och säkerhetstjänsten beräknas ha mördat omkring 600 000 människor i det dåvarande östra Europa samt Sovjetunionen bakom fiendens linjer. Enligt uppgifter från SS-Obergruppenführer (motsvarande general i armén) Erich von dem Bach-Zelewski (1899-1972) var insatsgruppernas främsta målsättning att mörda judar, zigenare och kommunistiska kommissarier. https://sv.wikipedia.org/wiki/Einsatzgruppen

Det har via rapportering i den statliga tyska TV-kanalen ARD framkommit att i dagens Tyskland lever åtta tidigare, numera åldriga, medlemmar i den så kallade Einsatzgruppe C i högönsklig välmåga. De skall ha deltagit i morden på 33 771 judar vid ravinen Babi Jar i utkanterna av Ukrainas huvudstad Kiev den 29-30 september 1941. http://www.dw.com/en/nazi-ss-suspects-still-not-charged-german-media-report/a-40732724

Simon Wiesenthal Center i Jerusalem överlämnade 2014 listor över medlemmar i Einsatzgruppen till det statliga tyska Centralkontoret för undersökning av nationalsocialistiska brott i Baden-Württemberg, vars åklagarenhet då inledde förundersökningar över misstänkta krigsförbrytare. Till dags dato har emellertid inga åtal väckts.

Joschka Fischer är kritisk till obenägenheten att åtala forna Einsatzgruppen-medlemmar.

Efraim Zuroff, chef för Wiesenthal-centret i Jerusalem, har uppgivit sig vara frustrerad över Centralkontorets senfärdighet: ”Vad väntar de på? Tills de dör? Tills de blir så sjuka att de inte kan ställas inför domstol?”

Också Joschka Fischer, tidigare tysk utrikesminister och vicekansler representerande Bündnis 90/Die Grünen och numera styrelseledamot i stiftelsen Babi Yar Holocaust Memorial Center, har uttryckt kritik över den tyska obenägenheten att väcka åtal mot de forna medlemmarna i Einsatzgruppen. http://www.aejm.org/new-holocaust-memorial-center-babi-yar/

Enligt Centralkontorets representant Jens Rommel har hans medarbetare inte haft tillräckliga resurser att undersöka saken.

Reportrar från ARDs program Politikmagazin Kontraste har lyckats spåra upp två av de åtta medlemmarna i Einsatzgruppe C kallade Kurt G. respektive Herbert W., båda över 90 år gamla. Den förstnämnde hävdade att han hade reparerat bilar bakom frontlinjen och inte deltagit i massmordet i Babi Jar medan den andre uppgav att han inte tänkte säga något över huvud taget. Båda hade avslöjats som insatsgruppmedlemmar redan 1965.


Oscar Gröning i SS-uniform.

2015 dömdes Oskar Gröning, född 1921, av en tysk domstol till fyra års fängelse. Han deltog inte aktivt i mördandet men dömdes ändå för medhjälp till mord i 300 000 fall. Gröning var SS-Unterscharführer (en typ av underbefäl) och arbetade som bokhållare och kassör i det nazityska förintelselägret Auschwitz-Birkenau i Polen 1942-44. https://sv.wikipedia.org/wiki/Oskar_Gr%C3%B6ning

Återstår att se om det blir något åtal mot de åtta identifierade före detta medlemmarna i de mördarkommandon som kallades insatsgrupper. Kanske är det som Efraim Zuroff från Simon Wiesenthal Center antyder ovan – att det tyska Centralkontoret för undersökning av nationalsocialismens brott väntar på att de skall dö, så att man slipper lägga ner tid och resurser på att ställa dem inför rätta.

 

 

 

 

 

 

Annonser

Den ryska dokusåpan: komik, nihilism och ondska

23 mars, 2017


Peter Pomerantsevs bok Ingenting är sant och allting är möjligt är en färgstark mosaik av den ryska dokusåpan.

Den London-baserade TV-producenten och författaren Peter Pomerantsev fick under sina år i den ryska TV-industrin rikliga möjligheter att blicka in i minsta skrymsle av Ryssland under Putin. Det är en onekligen fascinerande men långt ifrån uppbygglig bild Pomerantsev presenterar i sin bok Ingenting är sant och allting är möjligt (Ordfront förlag 2015, 260 sidor).

Peter Pomerantsev föddes 1977 i den sovjetiska republiken Ukrainas huvudstad Kiev. 1978 flyttade Peter, vars far Igor är en före detta sovjetisk dissident, poet och journalist, med familjen till Västtyskland och därefter till London för att därefter återkomma till Västtyskland (München). Efter universitetsstudier valde Peter Pomerantsev att 2001 flytta till Ryssland, där han under nio år var verksam som producent för TV-kanalen TNT. 2010 återvände han till London. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Pomerantsev

Pomerantsev medverkar flitigt i debatter och presentationer om utvecklingen i Ryssland och framträder via följande länk i ett filmat inslag, där han berättar hur Ryssland använder information som ett vapen: https://www.youtube.com/watch?v=0YOwOd9m9_o

Gangstern som sadlar om I Ingenting är sant och allting är möjligt. Det nya Rysslands surrealistiska själ ger Pomerantsev en mångfasetterad och samtidigt bisarr bild av det ryska samhället. Han berättar på ett ledigt sätt om allt från självmordsbenägna supermodeller, skumma sekter och en florerande gangsterkultur till den hänsynslösa behandlingen av dissidenter och visselblåsare.


Moskva-baserade Solntsevskaja bratva är en av världens mest fruktade maffiagrupperingar.

En särskilt typ av ”hjälte” i Putins Ryssland är gangstern som sadlar om till en mer vällovlig verksamhet. En av representanterna för denna av Pomerantsev skildrade kategori  heter Vitalij Djomotjka. Pomerantsev skriver (sidan 29):

På 1990-talet blev orden ’ryss’ och ’gangster’ nästan synonyma, men när presidenten trädde in i Kreml upphörde gangsterepoken. Säkerhetstjänsterna tog över den organiserade brottsligheten själva; buset hade inte en chans att konkurrera. Vissa blev ledamöter i duman för att trygga sina pengar, medan andra drog sig tillbaka och blev vanliga affärsmän. Men i Sibirien hade Vitalij Djomotjka andra planer: han ville regissera.

Djomotjkas bakgrund var perfekt med tanke på den sorts filmer han ville åstadkomma, nämligen brutala gangsterfilmer. Han och hans medhjälpare spelade helt enkelt sig själva. Manus, stuntmän eller smink behövdes inte – filmmakarna hoppade själva ned från höga byggnader och krockade sina egna bilar. Blodet i filmerna var äkta liksom kulorna i de skottväxlingar som ofta förekom.

Resultatet blev ”en episk miniserie” omfattande sex timmar med titeln Spets som rönte stor framgång. Så använde sig filmmakarna också av en ganska oslagbar försäljningsteknik: de stövlade helt enkelt in på de lokala TV-stationernas kontor med en kopia av serien och sa åt cheferna att visa den…annars. Ingen vågade säga emot.


Säkerhetsstyrkor bär ut offer efter gasattacken mot Dubrovkateatern utanför Moskva.

”Vi har kommit för att dö för Allah” Peter Pomerantsevs genombrott som rysk TV-medarbetare kom sedan han fått uppdraget att som medhjälpare till en kvällstidningsjournalist bevaka den pågående terroraktionen i slutet av oktober 2002 i Kulturpalats nummer 10 (Dubrovkateatern). Detta var en betongteater i utkanten av Moskva i brutalistisk byggnadsstil där Rysslands första musikal med titeln Nord Ost med motiv från Stalin-tiden visades.

En grupp om 40-50 beväpnade terrorister av båda könen, maskerade med rånarluvor eller sjalar och med dynamitbälten fastspända runt kroppen, stegade in genom entrén och inledde ett över hela världen uppmärksammat gisslandrama som varade i fyra dygn. Kvinnorna i gruppen kom att kallas ”de svarta änkorna” eftersom deras män och/eller andra manliga anförvanter dödats av de ryska styrkorna i Tjetjenien.

Terroristernas krav var att Ryssland skulle dra tillbaka alla styrkor från  Nordkaukasien, men Putin-regimen var fast besluten att inte förhandla. Mycket prestige stod på spel för Putin – han hade fått genomslag som ledare i och med det andra Tjetjenien-kriget i slutet av 1990-talet, då han var premiärminister, och hade inte råd att visa sig svag.

”Vi har kommit hit för att dö för Allah”, förklarade terroristerna. ”Vi kommer att ta hundratals otrogna med oss.” Den makabra upplösningen på dramat kom sedan ryska säkerhetsstyrkor sprutat in vad Pomerantsev beskriver som ”ett mystiskt narkosmedel”, troligen fentanyl,  blandat med drivgas i anläggningens ventilationssystem och därefter stormat in med gasmasker påtagna. Aktionen blev i ett avseende extremt lyckad – alla terrorister slogs ut direkt. I ett annat avseende blev räddningsaktionen en ren katastrof: uppemot 130 av 850 personer i den oskyldiga gisslan dog.


Presidenten och hans skapare: Vladimir Putin och Vladislav Surkov.

Surkov – mannen bakom Putin Pomerantsev ägnar ett flertal sidor i sin bok åt mannen som kallats ”demiurgen från Kreml”, Vladislav Surkov, född i Tjetjenien 1964 med efternamnet Dudajev. Demiurg är grekiska för ”skapargud”, och Surkov anses vara den aktör som skapat dagens ryska politiska system och därmed lagt grunden för Vladimir Putins ställning som ett slags modern rysk tsar. https://en.wikipedia.org/wiki/Vladislav_Surkov

Peter Pomerantsev, som beskriver Surkovs politiska system som ”demokratisk retorik och odemokratiska avsikter”, ger följande målande beskrivning av Surkovs verksamhet (sidan 77):

Som före detta biträdande chef på presidentkansliet, senare vice premiärminister och därefter presidentens rådgivare i utrikesfrågor har Surkov regisserat det ryska samhället som en enda stor dokusåpa. Han klappar i händerna en gång och vips dyker ett nytt politiskt parti upp. Han klappar igen och skapar Nasji, den ryska motsvarigheten till Hitlerjugend, som är tränade för gatustrider mot eventuella demokratiförkämpar och som bränner böcker av opatriotiska författare på Röda torget.

När Surkov var biträdande kanslichef hos presidenten, uppger Pomerantsev vidare, tog han en gång i veckan emot de olika TV-kanalernas chefer på sitt kontor och meddelade dem vilka de skulle ge sig på och vilka som skulle backas upp, vilka som fick vara med i TV och vilka som skulle bannlysas och på vad sätt presidenten skulle framställas.

”Det geniala med den här sortens nya totalitära styre”, framhåller Pomerantsev (sidan 79), ”är att man inte bara försöker kväsa all sorts opposition, vilket var fallet under 1900-talets förtryck, utan i stället att man nästlar sig in i alla ideologier och rörelser och exploaterar dem och gör dem helt surrealistiska.”

Sålunda blir även föregivet oppositionella partier, såsom Ryska federationens kommunistiska parti, Rysslands liberaldemokratiska parti och Rättvisa Ryssland, i grunden lojala delar av Kremls maktutövning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_politiska_partier_i_Ryssland

Verkliga oppositionspartier, som det socialliberala Jabloko vilket öppet kritiserar Putin, har ungefär lika stora chanser att göra sig gällande som en snöboll i Sahara. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jabloko


Denis Voronenkov: senaste offret för den ryska ”statsterrorismen”.

”Rysk statsterrorism” Den som av olika anledningar stöter sig med ledningen i Kreml kan det gå illa för –  riktigt illa rentav. Mord på politiker, journalister och advokater som utmanar systemet är regel snarare än undantag.

Samma dag som jag knackar ner dessa rader, den 23 mars 2017, läser jag händelsevis på nätet att den tidigare kommunistiske duma-ledamoten Denis Voronenkov skjutits till döds utanför ett hotell i Kiev. Han flydde från Ryssland i fjol för att bistå de ukrainska myndigheterna med att förbereda åtal mot den före detta ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj. https://www.theguardian.com/world/2017/mar/23/former-russian-mp-denis-voronenkov-shot-dead-in-kiev

Voronenkov hade dessutom tillerkänts ukrainskt medborgarskap. Nuvarande presidenten, Petro Porosjenko, anklagade direkt efter mordet Ryssland för ”statsterrorism”.

Andra kända politiska mordoffer, som alla har det gemensamt att de riktat kritik mot makthavarna i Kreml och deras politik har varit (dödsdatum inom parentes): Sergej Jusjenkov (17 april 2003); Jurij Sjtjekotjichin (3 juli 2003); Anna Politkovskaja (7 oktober 2006, för övrigt Putins födelsedag); Alexander Litvinenko (22 november 2006); Natalja Estemirova (14 juli 2009); samt Boris Nemtsov (27 februari 2015). http://www.dn.se/nyheter/varlden/fem-politiska-bestallningsmord-i-ryssland/

Mordet på Magnitskij En av de individer som råkat värst ut i Putin-regimens Ryssland var revisorn och skattejuristen Sergej Magnitskij, född i Odessa i det då sovjetiska Ukraina 1972. Denne hade anlitats av den amerikanske affärsmannen William Browder, som tidigare var en av Putins röststarkaste anhängare i väst men sedan retade upp ”fel” personer och blev portförbjuden i Ryssland och trakasserad av myndigheterna. Magnitskij uppdagade en härva av omfattande, av ryska staten sanktionerad korruption och systematiska stölder från privata företag.


Sergej Magnitskij: mördad i Butyrka-fängelset 2009.

Tolv dagar efter det att Magnitskij blivit intervjuad av amerikanska Bloomberg Business Week greps han och sattes i fängelse. Han blev torterad, misshandlad och nekad vård för en magåkomma och dog i Butyrka-fängelset i Moskva ett år senare den 16 november 2009, endast 39 år gammal. Obama-administrationen i USA svarade med att 2012 anta den så kallade Magnitsky Act, som förbjöd personer som antogs ha medverkat till Magnitskijs död att besöka USA och använda sig av det amerikanska banksystemet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sergej_Magnitskij

Den ryska dokusåpan Peter Pomerantsevs bok kan kanske  beskrivas som en färgstark mosaik av institutioner, förhållanden och händelser som utgör det osannolika samhälle som utgör dagens Ryssland. Författaren skriver journalistiskt flyhänt och ofta med en god portion humor. Pomerantsev beskriver sammanfattningsvis dagens postkommunistiska Ryssland som en dokusåpa, en ständigt pågående show med komiska men också – och framförallt – nihilistiska och rent ondskefulla inslag (sidan 14):

Och i centrum för den fantastiska showen står presidenten själv, skapad ur ingenting, ur något obestämt grått, med hjälp av televisionens makt, en man som därför kan växla lika snabbt som en skådespelare mellan sina roller som soldat, älskare, barbröstad jägare, affärsman, spion, tsar, stålman.

 

Pressfriheten i världen: journalistmordens Ukraina

21 juli, 2016

2014
Reportrar utan gränsers pressfrihetskarta 2016.

I ett internationellt perspektiv är det snarare regel än undantag att journalister lever farligt.

Eritrea är under diktatorn Issaias Afewerki, vid makten sedan självständigheten 1993, lägst rankat av de 180 länder som av organisationen Reporters Without Borders (Reportrar utan gränser, förkortat RSF enligt organisationens franska beteckning) rangordnas beroende på deras inställning till det fria ordet.

Den höggradigt paranoide Afewerki har bland annat kallats ”en värre kopia av Saddam Hussein”. Här beräknas kring 30 journalister sitta inspärrade, ofta under omänskligt vidriga förhållanden: i fängelser, i jordceller eller i metallburar. http://www.expressen.se/nyheter/dokument/han-styr-landet-med-jarnhand/

Däribland finns den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak, som greps på uppdrag i Eritrea 2001. Isaak har således hållits inspärrad i 15 år utan rättegång. http://www.amnesty.se/nyheter/nyheter/eritrea-14-ar-i-fangelse-frige-samvetsfangen-dawit-isaak-2556/?gclid=CKzUn4jjhM4CFeEAcwodOogC7A

DawitIsaak2-960x510
Det har nu gått 15 år sedan Dawit Isaak fängslades.

I blickfånget just nu är emellertid Ukraina, där den 44-årige undersökande journalisten Pavel Sheremet bragtes om livet genom en bilbomb i centrala Kiev den 20 juli. Explosionen har fångats i en kort filmsekvens här: http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/h%C3%A4r-intr%C3%A4ffar-bilexplosionen-k%C3%A4nd-ukrainsk-journalist-d%C3%B6d-3447892

Sheremet har betecknats som Ukrainas mest kände journalist, verksam dels vid den kritiska sajten Ukrajinska Pravda, dels på radiostationen Vesti. När bomben exploderade körde han en bil tillhörig Ukrajinska Pravda. Han drogs ur den brinnande bilen av en förbipasserande, svårt skadad och ur stånd att tala. Han levde ännu när ambulans kom till platsen men avled senare.

Pavel Sheremet var ursprungligen från Vitryssland men lämnade landet efter en schism med landets diktator Alexander Lukasjenko. 2002 erhöll Sheremet ett pris för sina regimkritiska insatser i Vitryssland. Han var även kritisk till Putin-regimen i Ryssland, särskilt gentemot dess inblandning i Ukraina, och har uppgivit att han inte längre kände sig bekväm att arbeta i Ryssland.

Journalist Pavel Sheremet talks on the air at a radio station in Kiev, Ukraine, October 11, 2015. Picture taken October 11, 2015. REUTERS/Valentyn Ogirenko - RTSIT1C

Journalist Pavel Sheremet talks on the air at a radio station in Kiev, Ukraine, October 11, 2015. Picture taken October 11, 2015. REUTERS/Valentyn Ogirenko – RTSIT1C

Sheremet var god vän med den i början av 2015 mördade ryske opposititionelle Boris Nemtsov. http://www.aljazeera.com/news/2016/07/journalist-pavel-sheremet-killed-ukraine-car-bomb-160720121626538.html Han arbetade för den sajt som startats av den regimkritiske journalisten Georgij Gongadze, vars huvudlösa kropp hittades i ett skogsparti i Ukaina för 16 år sedan.

Journalistmord är ingen ovanlighet i Ukraina. Den 15-16 april 2015 mördades inom loppet av ett dygn två journalister och en politiker. Den som prorysk ansedde journalisten Oles Buzina sköts den 16 april ihjäl på öppen gata (vem har för övrigt hört talas om stängda gator?) i Kiev av två maskerade män. Senare samma dag mördades journalisten Sergej Sochobok.

Dagen innan hade den före detta parlamentsledamoten Oleh Kalasjnikov, som tillhörde den avsatte presidenten Viktor Janukovytjs parti, bragts om livet. Mordet på Kalasjnikov och de två journalisterna skall sannolikt ses som en fortsättning på de regelrätta gatustriderna på Maidan-torget i centrala Kiev som ledde till Janukovytjs flykt. http://www.nbcnews.com/storyline/ukraine-crisis/pro-russian-journalist-oles-buzina-shot-dead-kiev-masked-gunmen-n342661

CCqF_5EUEAI4Tl1

Oleh Kalasjnikov var medlem i president Janukovitjs Regionernas parti.

Reportrar  utan gränsers årliga sammanställning över mediafriheten i världen publicerades nyligen och har som vanligt tilldragit sig betydande intresse. Sammanställningen, som gjorts varje år sedan 2002, har rangordnat 180 länder beroende på den nivå av frihet som är tillgänglig för det aktuella landets journalister. Organisationens bedömningar grundas på grad av pluralism, medias oberoende, kvalitén på det juridiska ramverket samt journalisternas säkerhet. https://rsf.org/en/ranking#

För femte året i följd toppar Finland listan i egenskap av det land som Reportrar utan gränser funnit vara allra bäst för journalister att verka fritt i. Enligt RSF är Finland tredje landet i världen avseende tidningsläsare per capita. Det finns 200 tidningar varav 31 dagliga. RSF påpekar dock att tidningsägandet är starkt centraliserat. Följande länder bekläder de tio första platserna på topplistan: 1. Finland. 2. Nederländerna. 3. Norge. 4. Danmark. 5. Nya Zeeland. 6. Costa Rica. 7. Schweiz. 8. Sverige. 9. Irland. 10. Jamaica.

När det gäller Sverige konstaterar Reportrar utan gränser att vårt land var det första i världen – undantagandes Korsikas kortvariga konstitution från 1755 – som i sin grundlag 1776 tog hänsyn till pressfriheten. Det kan vi tacka den framsynte konung Gustaf III för.  ”Men skyddet för media är inte så jättebra”, menar organisationen (min översättning från engelska), ”eftersom en tredjedel av de journalister som tillfrågats av Brottsförebyggande rådet 2015 svarade att de hade blivit hotade.”

kim-jong-un-looking-at-video-game
Den ende som får skriva vad han vill i Nordkorea är den nyckfulle härskaren Kim Jong-un. Här uppges han dock spela videospel.

I nedersta delen av listan ser det ut så här: 170. Jemen. 171. Kuba. 172. Djibouti. 173. Laos. 174. Sudan. 175. Vietnam. 176. Kina. 177. Syrien. 178. Turkmenistan. 179. Nordkorea. 180. Eritrea. Detta är väl inga direkt oväntade namn, men man kan möjligen göra den reflektionen att orsaken till att Eritrea och inte Nordkorea hamnar sist på listan är att det förstnämnda landet uppenbarligen inte är ofriare än att det, trots de uppenbara riskerna, har visst utrymme för oberoende journalister att verka medan detta utrymme i Nordkorea är lika med noll.

I övrigt noteras att USA, ofta betecknat som frihetens stamort på jorden, inte hamnar på en mer framskjuten plats än 42a. RSF förklarar detta så: ”Friheten tar slut där den nationella säkerheten börjar.”  Ändå bör noteras att konkurrenterna bland världens så kallade stormakter – Ryssland och Kina- hamnar avsevärt längre ner. Vidare kan man ju undra litet över att Ukraina hamnar på 107e plats – det vill säga i listans mittenskikt – och Ryssland på 148e trots att morden på journalister under senare år varit mer frekventa i Ukraina.

Tusentals judar flyr undan antisemitismen i Ukraina till Israel

8 mars, 2016

3029718373 Ukrainska judar anländer till Ben-Gurion-flygplatsen.

Sedan 2014 har tusentals judar från Ukraina flytt till Israel på grund av ökad antisemitism som en följd av landets konflikt med Ryssland. Sista veckan i februari anlände så många som 116 ukrainska judar till Ben-Gurion International Airport utanför Tel Aviv på en och samma dag. http://www.jpost.com/Israel-News/2000-Ukrainian-olim-arrive-in-Israel-via-Freedom-Flight-445909

Efter det att Ukrainas proryske president Viktor Janukovytj störtats i februari 2014 och efterträtts av en skakig regering med chokladmagnaten Petro Porosjenko som president har landet, som med 603 000 kvadratkilometer är det största i Europa av de länder som har sina gränser helt och hållet inom världsdelen, drabbats av en ökande antisemitism.

Detta har bland annat resulterat i att synagogor vandaliserats, judiska gravplatser skändats och ukrainska vuxna och barn utsatts för blodiga attacker. Därmed skiljer sig antisemitismen i Ukraina från den som breder ut sig i andra länder i Europa – inte minst i Sverige i allmänhet och Malmö i synnerhet – där judehatet så gott som uteslutande är ett resultat av massimmigrationen från arabiska/muslimska länder.

Simerofol-Reform-Syngoague-Ner-Tamid-on-March-28_-Photo-Courtesy-of-Ner-Tamid En reformsynagoga i Simferopol på Krim vandaliserad.

Utvandringen av judar från Ukraina har bland annat ombesörjts av organisationen International Fellowship of Christians and Jews (IFCJ), som grundades av rabbinen Yechiel Eckstein 1983 och har sitt säte i den amerikanska delstaten Illinois. Projektet att underlätta för ukrainska judar att emigrera till Israel kallas Freedom Flight. http://www.ifcj.org/site/PageNavigator/eng/USENG_homenew

Eckstein har citerats: ”Vi väntar inte på att ukrainarna skall söka upp oss. Vi beger oss till dem och ger dem mer stöd.” Således delar IFCJ ut 1000 US dollar per familj och 500 dollar för varje enskilt barn utöver det som det israeliska regeringsprogrammet ger dem.

Den judiska närvaron i vad som i dag är Ukraina går tillbaka till det så kallade Kievrus (Kievriket), som anses ha grundats år 880 och blomstrade under flera århundraden fram till den mongoliska invasionen 1237-40. Perioder av den judiska kulturens blomstrande avlöstes av tider av förföljelse. https://en.wikipedia.org/wiki/History_of_the_Jews_in_Ukraine

I början av 1900-talet bestod cirka en tredjedel av Ukrainas stadsbefolkning av judar. 1917-20 förekom text på jiddisch på ukrainska mynt. I samband med nationalsocialismens frammarsch i Tyskland och i andra länder på 1930-talet satte judeförföljelserna in på allvar, och pogromer och massakrer blev en bister verklighet för landets judar i bland annat huvudstaden Kiev och Odessa vid Svarta havet.

Babi%20Yar Babij Jar utanför Kiev 1941.

Med Andra världskriget följde en mer systematisk judeutrotning som kulminerade med den fruktansvärda massakern vid ravinen Babij Jar utanför Kiev den 29-30 september 1941, vilken utfördes som en hämndaktion för att den sovjetiska underrättelseorganisationen NKVD genomfört sabotageaktioner i Kiev i samband med invasionen.

Den invaderande tyska armén hade beordrat judarna i huvudstaden att samlas vid järnvägsstationen den 28 september och hade hoppats på att kanske 6000 judar skulle hörsamma ordern. I stället kom över 30 000 judar, och tyskarna själva rapporterade att 33 771 judar sköts till döds. http://www.levandehistoria.se/fakta-om-forintelsen/forintelsen/sovjetunionen/33-771-judar-mordas-vid-babij-jar

Massakern i Babij Jar har gått till historien som en av de mest grymma och samtidigt välorganiserade av Andra världskrigets judemassakrer. Vid Babi Jar vaktade enheter ur Waffen-SS och ukrainsk polis. De lät judarna, varav en stor del äldre, kvinnor och barn, i grupper gå fram till kanten av ravinen där de sköts av en Einsatzgruppe ur SS och därpå störtade i ravinen för att sedan täckas över med ett jordlager. Dessförinnan hade de tvingats klä av sig nakna samt lämna ifrån sig kläder och andra tillhörigheter, inte minst värdesaker.

Operationen kunde flyta på smidigt tack vare att de noggranna tyskarna organiserat det hela på så sätt att de olika judiska grupperna fördes fram till ravinkanten utan att de kvarvarande hade vetskap om vad som skedde. Endast två judar lyckats undgå att dödas vid Babij Jar, varav den ena var skådespelerskan Dina Pronitjeva vilken 1946 gav vittnesmål inför rätta om vad som hänt.

220px-Paul-Blobel Paul Blobel: bödeln från Babij Jar.

Ansvarig för organiseringen av dödandet vid Babij Jar var SS-Standartenführer (överste) Paul Blobel, befälhavare för Sonderkommando 4a ingående i Einsatzgruppe C, som återvände med en styrka i juli 1942 med uppgift att undanröja spåren efter massakern genom att gräva upp kropparna och bränna dessa på stora likbål. Detta tog två år i anspråk. Blobel dömdes till döden 1948 och hängdes i Landsberg am Lech 1951. https://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_Blobel

Av 1,5 miljoner judar i Ukraina före kriget mördades 900 000. I dag beräknas antalet judar i Ukraina uppgå till omkring 63 000, vilket gör Ukraina till det femte största landet i Europa och det elfte i världen avseende judisk närvaro. I hela världen fanns 20014 knappt 14 miljoner judar varav ungefär hälften i Israel. Mer information här om de 15 länder vari de flesta judarna lever: https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/Judaism/jewpop.html

Dagens ukrainska judar behöver knappast riskera ett nytt Babij Jar, men deras tillvaro är nog så bekymmersam. När Janukovytj föll den 24 februari 2014 fick fascistiska och nazistiska grupper, varav de mest framträdande var Svoboda och Högra sektorn, ett ökat inflytande i Ukraina.

Båda dessa partier var representerade i den övergångsregering som leddes av Arsenij Jatsenjuk – vilken hade setts göra Hitler-hälsning tillsammans med Svobodas ledare Oleh Tiahnybok under oroligheterna på Maidan-torget i Kiev – men har sedan dess nästan utplånats som viktiga faktorer i ukrainsk politik. Jatsenjuk är dock fortfarande premiärminister. Jag skrev under tiden närmast efter statskuppen i Ukraina följande på min blogg om det korrupta och omogna Ukraina: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/03/02/det-problematiska-ukraina-omogen-och-klantig-opposition/

BinQyfjCIAA9XvmArsenij Jatsenjuk gör Hitler-hälsning på Majdan-torget bredvid fascistledaren Tiahnybok.

De ryska inbrytningarna på Krim och andra platser i Ukraina har medfört att judarna befinner sig i ett alltmer utsatt läge. Judar som pratar ryska ses som förrädare mot den ukrainska saken och av många som fritt villebråd.

Bland de nyligen anlända judiska immigranterna från Ukraina finns systrarna Marina och Alexandra Prokopovytj, 17 respektive 15 år gamla. De var i Ukraina bosatta i förorten Rakytne, där de i sin gymnasieskola blev misshandlade i vad började som en nationalistiskt motiverad attack som slutade i öppen antisemitism. IFCJs kommunikationschef Tati Aronsky informerade Tazpit Press Service om att att flickorna kallades ”separatister” och ”zhids” (judar) före attackerna därför att de talade ryska i stället för ukrainska.

Det anmärkningsvärda och vidriga är att också flera av lärarna på skolan anslöt sig till de våldsamma attackerna, vilka gjorde att flickorna fick svåra skador vilka måste sys samt hjärnskakningar. Samma sak hände flickornas pappa, Dmytro Prokopovytj, när denne var i skolåldern. Han var tvungen att byta skola tre gånger på grund av sin etniska tillhörighet. Han råkade ut för hjärnskakningar inte färre än 14 gånger och menar att antisemitismen blivit värre i Ukraina under den postkommunistiska tiden.

Dmytro Prokopovytj informerar om att han nyligen upptäckte, att hans familj på fädernet egentligen hette Evenbach. Hans pappa tilläts emellertid inte komma in på universitetet med detta judiska namn under sovjettiden, så familjen ändrade namn till mammans flicknamn som var Prokopovytj.

Ukraine-Jews-Flee-svoboda_party_ukraine Svoboda-sympatisörer visar var deras politiska preferenser finns.

IFCJ letar i olika länder aktivt efter judar som till följd av den stegrade antisemitismen skulle kunna tänkas emigrera till Israel. De ser också till att nykomlingarna, både före och efter ankomsten till Israel, får relevant vägledning inklusive karriärråd. Förutom i Ukraina har IFCJ arbetat i länder av typ Frankrike, Venezuela, Uruguay, Turkiet samt flera arabländer. Organisationen säger sig ha hjälpt 2365 ukrainska judar att finna vägen till Israel sedan december 2014.

Judarna i det forna Sovjetunionen levde under svåra förhållanden och förbjöds exempelvis att studera hebreiska. ”70 år av kommunistiskt förtryck”, heter det i en artikel i Jerusalem Post den 15 juli 2015, ”lämnade verkligen otaliga judar åtskilda från sitt judiska arv och traditioner, under det att äktenskap över de etniska gränserna också satte sina avtryck.”   

Den särpräglade situationen för judarna i kommunistblocket gjorde att Israel 1970 ändrade sin hemvändandelag till att omfatta inte endast judiskt påbrå på mödernet utan också sådana som räknade sin judiska härstamning till far eller farfar. Till dags dato har omkring 1,2 miljoner judar anlänt till Israel från det forna sovjetimperiet. http://www.jpost.com/Diaspora/Ukrainian-Jews-escape-war-and-return-to-their-roots-409262

 

En djupdykning i historien: så blev vi en nation av mesar och idioter

22 september, 2015

5156149_26112015 Hårnätsprydda svenska soldater.

1970 infördes hårnät i den svenska krigsmakten, som då hade tröttnat på att försöka få alla värnpliktiga att klippa håret kort. Året innan hade Olof Palme efterträtt Tage Erlander som svensk statsminister. Jag undrar om det inte var ungefär där som Sverige definitivt anträdde utvecklingen mot att bli en nation som med expressfart närmar sig rangen av en Tredje världen-nation, där inbördeskrigslika förhållanden tillhör det möjligas gräns om man får tro somliga bedömare.

Jag måste väl i sanningens namn erkänna, att argumentet att de svenska värnpliktigas hårnät m/70 skulle ha varit avgörande för den svenska nationens dekadens kanske inte är helt seriöst menat. Ändå tror jag det ger litet av den tvivelaktiga utvecklingen i ett nötskal.

Det militära hårnätet är i mina ögon en symbol för hur ett land som tidigare inte tvekat att med vapen i hand slå vakt om sina gränser, ett land bestående av militärer, hårt arbetande bönder, handelsmän och industriarbetare, snillrika uppfinnare och inte minst strävsamma och begåvade kvinnor, inom loppet av drygt en generation förvandlats till övervägande mesar, töntar och idioter som därmed öppnat portarna till en nationell katastrof i vardande.   

Etablerandet av den så kallade värnpliktsriksdagen eller värnpliktskongressen var en annan milstolpe när det gäller den ovan skisserade utvecklingen. Här kunde framtidens politiker, bland dem den blivande statsministern Fredrik Reinfeldt, lägga fram en mängd kostnadskrävande förslag om hur de värnpliktigas materiella standard skulle förbättras.

Ja, det motionerades till och med om att lägga ner det svenska försvaret: http://gg-kamratforening.se/artik_ka4/1970-1979/1978/1978-02-14%20o%2010%20Dags%20for%20varnpliktsriksdagen.pdf

Annat var det förr.

Hårnät och värnpliktsriksdagar var ett okänt fenomen under vår långa krigshistoria, även om vissa långhåriga svenska kungar och härförare kanske skulle ha varit betjänta i alla fall av det förstnämnda.

500821_0413012afp2fb8m0mgj411 Konung Erik Segersäll (cirka 940-995).

Om vi går tillbaka till den förste monarken vi egentligen vet något om, Erik Segersäll Björnsson, så är det känt att han föddes 940 och dog senast 995. Det hörs på själva det namn han begåvades med, Segersäll, att han var framgångsrik i vapnens bruk i syfte att värna om sitt rike. Erik var konung över vad som benämndes Svearike, varur namnet Sverige uppstod. Det var ett område som i stort bestod av Mälardalen. Troligen styrde han även över Västergötland samt mot slutet av sitt liv även Danmark.

För många av forna dagars regenter gällde också att freda tronen från inhemska rivaler. I Erik Segersälls fall var det sonen Styrbjörn som gjorde anspråk på Svearikets krona sedan Eriks broder och medregent, Olof, avlidit på 970-talet. En sammandrabbning mellan Eriks och Styrbjörns arméer inträffade vid Fyrisvallarna i ett legendomsusat slag som slöt med att Erik segrade och Styrbjörn stupade. Erik Segersäll dog sedan i en sjukdom omkring 993. Han hade då återvänt till asatron efter att under en kortare period ha bekänt sig till kristendomen.

Svearikets och Västergötlands krona övertogs av Eriks son Olof Skötkonung, född cirka 980, som regerade till 1022. Under Olofs kungatid präglades de första svenska mynten i Sigtuna samtidigt som kristendomen bröt igenom på allvar. Den tyske aposteln Ansgar hade i slutet på 820-talet visserligen anlänt till Birka på Björkö i Mälaren för att, på inbjudan av sveakungen Björn, presentera kristendomen för dem som ville låta omvända sig till denna religion men den fick aldrig riktigt fäste då: http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/801.htm

olofOlof Skötkonung lät prägla de första svenska mynten i Sigtuna.

Olof Skötkonung skall i början av sin regeringstid ha deltagit i ett vikingatåg mot England tillsammans med den danske kungen Sven Tveskägg och var en av kontrahenterna vid det så berömda sjöslaget vid Svolder år 1000. Olof döptes till kristendomen först i England och därpå enligt traditionen vid Husaby källa vid Kinnekulle i Västergötland år 1008. Dopförrättare skall ha varit aposteln Sigfrid från England och med vid dopet var även Olofs dotter, prinsessan Ingegerd, som senare blev gemål till konung Jaroslav I i Kiev och är begravd i Sofiakatedralen därstädes tillsammans med maken.

Olof är den förste svenske kung som döps in i den kristna tron och sedan också håller fast vid den. Att han nu accepterat fridsfursten Jesus Kristus som sin herre var inget som hindrade honom från att ”älska och slå ihjäl med samma varma själ”, för att låna ett citat ur Johan Ludvig Runebergs Fänriks Ståls sägner. Detsamma kan sägas om alla efterföljande svenska monarker till början på 1800-talet.

En av de mer bemärkta monarkerna från tidig medeltid är Erik (IX) den helige Jedvardsson, som alltjämt är Stockholms skyddshelgon trots att han sannolikt var född i Västergötland kring 1120 och mördades på anstiftan av medtävlaren om makten Magnus Henriksson i Uppsala 1160. Han dyrkades tidigt som svenskt helgon men erkändes aldrig som sådant av Rom trots ivrig lobbyverksamhet av sonen Knut Eriksson som var kung 1167-96. Erik skall enligt traditionen ha deltagit i det första korståget mot de hedniska finnarna i mitten på 1150-talet.

Erik den heliges relikskrin öppnades för övrigt 2014 av forskare: http://www.svt.se/nyheter/inrikes/nu-ska-sanningen-om-legenen-avslojas

kraniumokrona Erik den heliges kranium och kungakrona.

Under 1200- och 1300-talen inträder ett något större mått av stabilitet i Sveariket, men stridigheterna fortsätter. Episk är konflikten mellan Magnus Ladulås son Birger Magnusson, kung 1290-1318, och dennes yngre bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Kungen och hans drottning tillfångatas i samband med den så kallade Håtunaleken 1306 varefter Birger hämnas genom Nyköpings gästabud 1317-18, då hertigarna spärras in och kungen slänger nyckeln i Nyköpingsån.

Därpå följer Magnus Erikssons – han var son till hertig Erik – långa men alls icke bekymmerslösa regenttid 1319-60. Han var även kung i Norge till 1343 och över Skåne. Sverige härjades då av digerdöden, pestsjukdomar av olika slag som reducerade befolkningen med upp till hälften, samt inre stridigheter. Magnus genomförde även två korståg mot Novgorod 1348 respektive 1350 med syftet att omvända invånarna från ortodoxin till den katolska formen av kristendomen. Det lyckades inget vidare, och efter sin avsättning som konung finns uppgifter om att han själv skall ha konverterat till den ortodoxa tron. Han dog drunkningsdöden i början av 1370-talet. Hans främsta bedrift var att avskaffa slaveriet i Sverige.

Mellan 1521, då Gustaf Vasa valdes till svensk konung, och 1814 deltog Sverige i 29 krig från och med Befrielsekriget mot Danmark 1521-23 till och med Norska kriget 1814. Ungefär lika många av krigen utkämpades mot ”arvfienden” Danmark respektive Ryssland. I det sista kriget mot Ryssland 1808-09 förlorade vi ”östra rikshalvan” Finland.

Under perioden 1554-1660 rådde praktiskt taget oavbrutet krigstillstånd inklusive Trettioåriga kriget 1618-48, då Sverige utgjorde ryggraden på den protestantiska sidan och Gustaf II Adolf av krigspropagandan framställdes som det frälsande ”Lejonet från Norden”. Det var under denna tid Sveriges ställning som europeisk stormakt grundlades. Den gick dock förlorad med Stora nordiska kriget 1700-21 och Carl XII:s död i Norge 1718.

640px-Strasbourg_walter_gustave_adolphe Gustaf II Adolf, ”Lejonet från Norden”, efter segern vid Breitenfeld i Trettioåriga kriget 1631.

Här en lista över hela krigshistoriken 1521-1814: http://www.historiesajten.se/krig.asp?sortering=fran

Flera gånger genom Sveriges ofta mycket blodiga historia har det rått inbördeskrigslika tillstånd. Så var fallet under den segdragna konflikten mellan Gustaf Vasas söner Erik XIV, Johan III och Carl IX. Slutpunkten för denna period kom med konflikten mellan den katolske konung Sigismund, som även var kung i Polen, och dennes farbror hertig Carl 1598-99. Hertigen segrade och lade beslag på tronen under namnet Carl IX. År 1600 lät den brutale Carl halshugga fem av de rådsherrar som ställt sig på den laglige konungens (Sigismund) sida i det så kallade Linköpings blodbad.

Den lärdom vi alla kan dra av Sveriges omfattande krigshistoria är, att alla regenter och betydande statsmän utan undantag ansett att de gränser de styrt över varit i högsta grad värda att slå vakt om med alla till buds stående medel. Sverige har varit en nationalstat sedan åtminstone Gustaf Vasas regeringstid, vilken inleddes för nästan precis 500 år sedan och kunde bli det tack vare de insatser som gjorts av furstar och folk under minst lika lång tid dessförinnan.

Sverige gick efter 1814 in i en ny och fredligare tid och det militära försvaret tilläts tidvis förfalla. Varje gång så skett fanns det emellertid krafter som såg vad som var på väg att hända och tog verkningsfulla initiativ som skulle leda till förbättring. 1860 bildades således Skarpskytterörelsen på initiativ av skriftställarna Viktor Rydberg, Karl Adolf Hedlund, August Blanche och Lars Johan Hierta. Dessa var alla liberala och nytänkande kulturpersonligheter vilka insåg att det svenska försvaret måste väckas ur sin törnrosasömn: https://sv.wikipedia.org/wiki/Skarpskytter%C3%B6relsen

Viktor_Rydberg_1876 Viktor Rydberg: en av Skarpskytterörelsens skapare.

Genom Skarpskytterörelsen ville man dels skapa en starkare försvarsvilja, dels ge upphov till en folkbeväpning som skulle kunna ge oss ett försvar av schweizisk modell. Dessa tankar bar några årtionden senare frukt genom tillkomsten av den allmänna värnplikten, som infördes 1901.

Ett annat exempel med försvarsanknytning är det privata initiativ som resulterade i Pansarbåtsföreningen 1912, som drog igång en oerhört framgångsrik penninginsamling för att den svenska flottan skulle få ett nytt, slagkraftigt krigsfartyg – den så kallade F-båten – till sitt förfogande. Bland initiativtagarna märktes den kyrklige förnyaren och blivande biskopen Manfred Björkquist. Detta gjorde att fartyget HMS Sverige kunde byggas och överlämnas till flottan för en totalkostnad om 13 459 000 kronor i dåtidens penningvärde.

Något år senare, den 6 februari 1914, invaderades Kungliga slottet i Stockholm av ungefär 30 000 försvarsvänliga bönder – Bondetåget – som hos konung Gustaf V, kronprins Gustaf (VI) Adolf och andra medlemmar av den kungliga familjen protesterade mot den liberala regeringen Karl Staafs nedrustningspolitik mitt under en kritisk internationell tid. Konungen själv och upptäcktsresanden Sven Hedin höll uppmärksammade brandtal.

HMS_Sverige_after_1931 Pansarbåten HMS Sverige efter 1931.

Efter Första världskriget troddes det allmänt att den stora freden hade inträtt, och 1925 års försvarsbeslut signerat den socialdemokratiske försvarsministern Per Albin Hansson blev ett svårt slag mot vårt militära försvar. Också nu uppkom en proteströrelse, låt vara inte med lika dramatiska resultat som i form av pansarfartyget HMS Sverige. 1936 kom i alla fall ett nytt försvarsbeslut vilket gjorde att samme Hansson som tidigare gått i bräschen för den dittills största nedrustningen i svensk historia som statsminister i ett radiotal vid utbrottet av Andra världskriget ansåg sig kunna deklarera ”Vår beredskap är god”.

Alla vet i dag att Per Albin ljög när han yttrade dessa ord, men med åren lyckades den socialdemokratiska regeringen med skattebetalarnas hjälp verkligen bygga upp ett funktionellt försvar. Inte bara det – Sverige hade under 1950-talet ett av världens starkaste krigsmaskinerier i förhållande till landets befolkning om sex miljoner människor med tonvikten lagd på flygvapnet. Och det behövdes verkligen mot bakgrund av det högst reella hotet från det kommunistiska Sovjetunionen bara cirka 25 svenska mil på andra sidan Östersjön.

Det var då det.

Under det senaste halvseklet har pågått en fortlöpande utveckling som har resulterat i den sämsta regering Sverige haft i mannaminne. Under andra hälften av 1960-talet infiltrerade den så kallade 68-vänstern alla vitala samhällsinstitutioner och kunde framförallt i massmedia ostört bedriva sitt underminerande mullvadsarbete.

hqdefault Christopher Jolin kartlade vänstervridningen i Sverige.

Redaktören och författaren Christopher Jolin varnade för detta i en bok med titeln Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige 1973, men sedan boken inledningsvis bemötts relativt välvilligt utsattes Jolin för ett karaktärsmord med få motsvarigheter och bokens välmotiverade varningsord fick i det stora hela förklinga ohörda: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Trist nog blev Jolin med tiden extremnationalist, men då han skrev Vänstervridningen och uppföljaren Sverige nästa? var han ännu liberalt betonad västvän.

Vänstervridningen och revolutionsromantiken resulterade visserligen inte i någon kommunistisk revolution och upprättandet av proletariatets diktatur, men ledde likväl till förödande konsekvenser när det gällde att bryta ner och förstöra traditionell sexualmoral, familjeideal, historiemedvetande, nationalstolthet och icke minst försvarsvilja. Den förvandlade oss till mesar och idioter. Olof Palme, varmed så mycket destruktivt i det svenska samhället hänger samman, surfade på denna våg och lyckades leda in en del revolutionärer i sossepartiet och samtidigt fjärma Sverige från den demokratiska västvärlden genom sin rabiata USA-kritik och stöd till revolutionsrörelser i Tredje världen.

Det var också under Palmes statsministerår som riksdagen 1975, litet i skymundan och utan egentlig debatt, tog beslut om att Sverige officiellt skulle bli ett mångkuturellt samhälle. Invandrarna skulle hädanefter inte påverkas att assimilera sig i det svenska samhället utan fick i stället välja om de ville assimileras eller fortsätta odla egna kulturer och egna språk i sina egna enklaver. Resultatet ser vi idag i alla otaliga problemområden av vilka många blivit no go-zoner där kriminalitet och kaos är ordningen för dagen och polis och räddningstjänst bombarderas med stenar och någon gång handgranater.

En tillfällig tillnyktring skedde med det så kallade Lucia-beslutet i december 1989, då den socialdemokratiska Carlsson-regeringen i ett akut anfall av klarsyn insåg att den dittills förda, rundhänta immigrationspolitiken inte längre höll. I stället skulle endast asylsökande med reella flyktingskäl accepteras. Men så kom den borgerliga regeringen Bildt 1991 samtidigt som Balkan-krisen accelererade och en flodvåg av nya flyktingströmmar drabbade Sverige, vilket ledde till att FP-ledaren Bengt Westerberg med sin ”generösa flyktingpolitik” hotade lämna regeringen om inte Lucia-beslutet revs upp. Bildt föll till föga.

untitled Förre elitsoldaten Reinfeldt struntade som statsminister i försvaret.

När den borgerliga så kallade Alliansen med Fredrik Reinfeldt som statsministerkandidat vann valet över en socialdemokrati handikappad av en allt tröttare Göran Persson 2006, väntade nog många väljare inklusive artikelförfattaren på en förbättring. Själv hoppades jag i främsta rummet på ett starkare försvar men också på en uppryckning på skolans område och en något mer realistisk immigrationspolitik.

Jag och många med mig blev grymt besvikna. Reinfeldt visade sig vara en fanatisk invandringsförespråkare och uppmanade folk att öppna både hjärtan och plånböcker för alla som valde Sverige. Överraskande nog struntade därtill den tidigare elitsoldaten Reinfeldt, som en gång inlett sin karriär som toppolitiker med att bli invald i värnpliktsriksdagen, i försvaret och valde i stället att beteckna detta som ett ”särintresse”.

I följande film inslag förklarar Reinfeldt att Sverige tillhör alla invandrare som kommer hit ”mitt i livet” och inte de infödda svenskarna som tror på några ”påhittade gränser”: https://www.youtube.com/watch?v=d5pPmcYUHVU

Det är enligt min mening omöjligt att se på detta som något annat än en spark rätt i skrevet på alla svenskar, finnar och andra nationaliteter som offrat allt för att försvara svenska gränser och områden genom århundradena, och som dessutom givit sina liv på utländsk botten till kristendomens och den nationella ärans försvar. Allt för att Fredrik Reinfeldt och alla andra efterkommande skulle få en så dräglig tillvaro som möjligt.

Ledargestalter som Erik Segersäll, Erik den helige, Gustaf II Adolf och till och med Per Albin Hansson kan inte gärna annat än gråta i sina himlar över hur det har blivit!

Utvecklingen bekräftas av internationella bedömningar. FNs Human Development Index (HDI) förutspår i en rapport från 2012 att Sverige i höjd med år 2030 har halkat ner till 45e plats i den internationella välståndsligan och då fått finna sig i att ha passerats av länder som Kuba, Mexiko och Bulgarien efter att ha varit uppe på 15:e plats 2010: http://www.etableringutomlands.se/sverige/sverige/item/svenskt-vaelstand-rasar-till-2030

724074_1200_800 En allt vanligare syn i Sverige.

Och i Danmark begår en ledarskribent i Jyllands-Posten närmast lustmord på sin nordiska granne genom att varna för kommande inbördeskrig och anarki i ett Sverige som för en nationell självmordspolitik genom hämningslöst inflöde av asylanter, varav det stora flertalet av muslimsk härkomst. http://jyllands-posten.dk/debat/leder/ECE7942276/Gode-og-onde/

Vi har visserligen haft flera inbördeskrig tidigare, men det senaste utkämpades mellan Gustaf Vasas söner för nästan 500 år sedan så man kan inte säga att vi mesiga svenskar har vanan inte. I förlängningen kan den med fjärrskådarblick försedde betraktaren urskilja ett muslimskt Sverige som en integrerad del i det internationella kalifatet. Inga hårnät kommer då att finnas tillgängliga, men däremot förväntas alla med skäggväxt begåvade män bära kraftiga helskägg och behandla sina kvinnor som lägre stående varelser.

Som kristen vet jag dock att om Gud tillåter något dåligt att hända så sänder han också ett botemedel mot det dåliga. Som jag ser det finns bara ett botemedel som kan rädda det här landet från den slutliga katastrofen bortom vilken återvändo finns: Sverigedemokraterna. Men det kommer att sitta hårt åt och det är en kamp som kommer att kräva uppoffringar av alla som vill värna om Sverige som ett civiliserat land.

Svensk plakatpolitik: Wallström fördömer saudisk sharia – har inga problem med Hamas terror

13 mars, 2015

 

images Utrikesminister Wallström och Fatah-ledaren Mahmoud Abbas (Abu Mazen).

Mycket skulle för ögonblicket kunna sägas om svensk utrikespolitik, men absolut inte att den är vare sig konsistent eller konsekvent. I själva verket läcker den som ett såll. Maken till tafflig utrikesledning har vi aldrig haft.

Det började med att regeringen Löfven gjorde allvar av sin föresats att erkänna ”Palestina” som fullvärdig stat, trots att någon självständig palestinsk statsbildning aldrig existerat i världshistorien och att dagens av palestinaarabiska organisationer kontrollerade områden inte har några oomtvistade gränser. Och trots att där inte finns någon riktig palestinsk regering, bara en papperskonstruktion.

Därtill utlovades den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas (Abu Mazen) en påse pengar innehållande 1,5 miljard  i svenska skattekronor under sitt förlidna besök i Stockholm. Israel svarade med en skur av kritik och kallade hem sin Stockholms-ambassadör för så kallade konsultationer.

Nästa större svenska utrikespolitiska ställningstagande blev att efter mycket förhandsspekulationer säga upp det hittillsvarande avtalet om försäljning av krigsmateriel till den salafitiska shariadiktaturen Saudiarabien, detta trots ymniga varningar från bland andra förre utrikesminister Carl Bildt om att detta skulle skada Sveriges anseende som pålitlig handelspartner. Beslutet kom sedan Löfven utsatts för häftiga påtryckningar från det aggressiva lilleputtpartiet MP.

untitled

När utrikesminister Margot Wallström (S) som inbjuden hedersgäst skulle hålla ett anförande inför Arabförbundets utrikesministermöte i Kairo  i måndags hindrades hon av saudierna från att göra detta. Som påbröd på detta kom en resolution, där förbundet bland annat gick till rätta med Wallströms kritik mot utdömandet av 1000 piskrapp till bloggaren Raif Badawi enligt sharialagen./Fotnot/

Saudierna och deras medsignatärer i Arabförbundet gick också ut i ett passionerat försvar för sharialagstiftningen, vilken tillämpas extremt hårt i Saudiarabien. Även ”Palestina”, som varit med sedan 1976, sällade sig till Wallströms och Sveriges kritiker. Ett säreget tack för den halvannan miljard man tidigare fått av Sverige, kan tyckas. Och nu har också Saudiarabien hemkallat sitt högsta diplomatiska sändebud.

Expressens ofta insiktsfulle krönikör Eric Erfors skrev på följande sätt i ämnet den 11 mars och pekar också på de grava brott mot de mänskliga rättigheterna som förekommer inom de arabiskpalestinska områdena, framförallt i det av det islamistiska Hamas förtryckta Gaza:

http://www.expressen.se/ledare/eric-erfors/ar-det-har-tacken-for-allt-palestina/

Margot Wallströms kritik mot styret i Saudiarabien, som förvisso är en av världens hårdaste samt även rikaste diktaturer, må förefalla sympatisk. Egentligen är den dock märklig och, som sagt, inkonsekvent. Detta därför att Sverige inte exakt har någon lång och lysande tradition – faktiskt ingen tradition alls – av att kritisera arabisk-muslimska grymheter och förtryck. Däremot har fördömandena duggat tätt mot Mellanösterns enda demokrati, den judiska staten Israel.

images2C947TWS Omar Mustafa, socialdemokratisk islamist.

Det är ju sedan lång tid tillbaka ett lika känt som på sina håll föga trovärdigt förnekat fenomen att socialdemokratin är infiltrerad av muslimer och islamister, något som givetvis är ett stort demokratiskt problem för det för tillfället regerings- och statsbärande partiet. Förra socialdemokratiska riksdagskvinnan Carina Hägg riktade inför valet 2014 skarp kritik mot detta, vilket medförde att hon ströks från riksdagslistan.

I en intervju med Värnamo Nyheter den 28 juli 2014 citeras Hägg bland annat så:

Islamismen har smält samman med socialdemokratiska partiet. Vi ska hålla extremister borta, det har vi alltid varit bra på tidigare.

Hela intervjun via denna länk:

http://www.varnamonyheter.se/artikel/110210/politisk-islam-viktigare-fraga-an-vinster-i-valfarden

Bland annat pekade Hägg på sunnimuslimska Islamiska förbundets inflytande över S-partiet. Islamiska förbundet, som leds av Omar Mustafa (född 1985), anser att samhället skall formas med islam och sharia som mall. Mustafa valdes den 7 april 2013 in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse men pressades att avgå, sedan det framkommit att han bjudit in antisemitiska och homofobiska föredragshållare till förbundet.

Vidare är Broderskapsrörelsen, tidigare sosseriets kristna gren, i dag under ledning av Peter Wejderud och med namnet Socialdemokrater för tro & solidaritet, numera helt i händerna på Islamiska förbundet och i praktiken ett propagandaorgan för islamismen i Sverige. Bland hängivna promuslimska och samtidigt antiisraeliska S-politiker märks partisekretetaren Carin Jämtin samt riksdagskvinnorna Veronica Palm och Hillevi Larsson.

untitled Islamismens ansikte i den svenska regeringen: Mehmet Kaplan (MP).

Även sossarnas koalitionsparti, Miljöpartiet, är inpyrt av islamistiskt inflytande. Nalin Pekgul, som själv är praktiserande muslimsk trosbekännare, lyfter i en intervju med Dagens Samhälle 38:2014 fram det inflytande som utövas av bostadsminister Mehmet Kaplan. Denne, som blev riksdagsman 2006, har tidigare varit ordförande i Sveriges unga muslimer samt presstalesman för Islamiska förbundet.

Pekgul, som var S-representant i riksdagen 1994-2002 och även ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet, anser att det är ”förvånande och förfärande” att islamisten Mehmet Kaplan kunde utnämnas till statsråd i S-MP-regeringen. Kaplan blev beryktad för ett uttalande han gjorde under den senaste politikerveckan på Gotland, där han liknade svenska jihadister i Syrien – sammanlagt 400 enligt Carina Hägg – vid svenska frivilliga under Finska vinterkriget.

Intervjun med Pekgul här:

http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/jag-utmanar-starka-krafter-11659

Så hur kan det vara möjligt att de svenska regeringspartierna, båda med en markerat islamvänlig profil, har en så pass avog inställning till det islamiska kungadömet Saudiarabien som för exakt den politik och tillämpar exakt den religion som säkerligen inte bara radikala muslimer utan även muslimer i allmänhet i hög grad uppskattar?

imagesUAXOOG3F ”Svenska” jihadister redo att mörda litet kvinnor och barn.

Man skulle också kunna ställa frågan hur S och MP kan avvisa brutal shariapraktik i Saudiarabien och samtidigt låta hundratals jihadister baserade i Sverige åka skytteltrafik mellan vårt land och Syrien för att delta i den av DAESH påbjudna slakten av civila icke-muslimer. Och hur kan svenska regeringar oavsett partifärg driva en ansvarslös immigrationspolitik som gör det ofrånkomligt att de blodtörstiga sharia-jihadisterna bara blir fler och fler?

Jag tror för min del att den svenska S-MP-regeringen bedriver en vad man kan kalla ”inrikes utrikespolitik”. Man markerar mot Saudiarabien genom en föga statsmannamässig plakatpolitik för att framstå som humana och mänskliga för hemmaopinionen och tvekar därför inte att sätta den svenska exportindustrin på pottan. Parallellt därmed håller man sig till den politiska korrektheten här hemma genom att fortsätta med gränslös massinvandring oavsett följderna.

En annan möjlighet är naturligtvis att den skakiga rödgröna regeringsjuntan helt enkelt är dum i huvudet och inte förstår konsekvenserna av sina handlingar.

Oavsett vilket har vår så kallade regering på bara några månader gjort sig ovän med såväl Israel som den samlade arabvärlden och därtill retat upp både Ryssland och Turkiet. Ryssarna lär inte bli gladare av att Löfven under sitt besök i Ukraina nyligen lovade den hopplöst inkompetenta och genomkorrupta Kiev-regimen under ledning av en före detta chokladmagnat vid namn Porosjenko ett stödlån på omkring 100 miljoner dollar (cirka 860 miljoner kronor).

Utrikesministern låter sig dock inte nedslås utan säger sig inte ångra någonting. Saudipolitiken var givetvis ”helt rätt” och ett uppslutande bakom ”människovärdet”:

http://www.expressen.se/nyheter/wallstrom-forsvarar-saudipolitiken/

images Palestinsk rättvisa i Gaza: inget som Wallström och Löfven har några problem med.

Människovärdet var dock inte något som bekymrade vare sig utrikes- eller statsministern då de skänkte bort en och en halv miljard kronor av svenska folkets pengar till de palestinaarabiska terroristerna i Hamas och Fatah. Speciellt Hamas tillämpar metoder som inte står Saudiarabiens efter, icke minst gentemot den egna befolkningen.

Fotnot: Arabförbundet bildades den 22 mars 1945 och kan alltså snart fira 70-årsjubileum. Förbundet, att likna vid ett regionalt FN, består i dag av 22 stater och tre observatörsländer inklusive Venezuela. Israel tillåts inte vara med trots att landets befolkning består av araber till 20 procent och har arabiska som ett av de officiella språken.

Moskvas mål: att skapa splittring och osäkerhet

19 november, 2014

imagesEL8Z0L9X Vladimir Putin inspekterar sina soldater.

http://www.the-american-interest.com/2014/11/17/putin-targets-the-scandinavians/

I en artikel i den amerikanska tidskriften The American Interest – se länk ovan – analyserar professor Andrew A. Michta Rysslands pågående psykologiska krigföring mot Sverige, Finland samt de baltiska länderna/NATO.

Sammanfattningsvis menar Michta att Moskvas kränkningar och upptrappade militära aktiviteter syftar till att skapa splittring och osäkerhet hos länderna på NATOs norra flank. Om Ryssland kan få Sverige och Finland att på detta sätt distansera sig från NATO, anser professor Michta, skulle NATOs vilja att skydda dessa länder minska.

Ryssland vill inte bara sätta stopp för de båda nämnda nordiska ländernas NATO-medlemskap utan också sätta käppar i hjulet för den ”speciella relation”, omfattande intimt militärt samarbete utan formellt medlemskap, som utvecklats mellan NATO och Sverige/Finland. Vad som gäller för ryssarna är att skapa osäkerhet genom principen ”söndra och härska”.

Andrew A. Michta framhåller:

Upptrappningen av luftrumskränkningar och maritima intrång av Ryssland i det nordiska/baltiska området, där det mest notoriska var den svenska marinens jakt på en fantomubåt senaste oktober, konstituerar ett omfattande psykologiskt krig syftande till att skrämma både eliterna och allmänheterna i Sverige, Finland och andra i Östersjöregionen.

Genom att trappa upp sin militära verksamhet vill, skriver professor Michta, den ryska militärmakten  ”omintetgöra uppkomsten av ett kollektivt försvarssystem i regionen”.

original JAS 39 Gripen-plan på en litauisk flygbas under en USA-ledd NATO-övning tidigare i år.

Särskilt för NATO, hävdar Andrew A. Michta i sin analys, erbjuder Sverige och Finland en väsentlig länk till varje form av planering för operationer i de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen vilka samtliga är medlemmar i NATO. Således kommer varje beslut som fattas av Sverige och Finland om ett möjligt NATO-medlemskap – eller endast att marginellt öka omfattningen av ländernas koordinering och samarbete med NATO – att ha en positiv dominoeffekt på den övergripande säkerhetspositionen för de tre baltiska NATO-medlemmarna och på den centraleuropeiska säkerheten.

”För att uttrycka mig drastiskt”, skriver Michta, ”om Ryssland kan avlägsna Sverige och Finland från NATO-liggaren så kommer varje konversation om /NATOs/ artikel 5 om försvar att vara ett i hög grad teoretiskt förslag.” Michta erinrar om att Moskvas försök att pressa skandinaverna att hålla sig borta från dess maktspel i Östersjön har pågått i flera år och började långt innan Putin grep in i syfte att lösgöra Krim från Ukraina.

Enligt Andrew A. Michta använder sig ryssarna av såväl direkta som indirekta påtryckningar och propaganda samt ekonomiska och diplomatiska åtgärder.

untitled Professor Andrew A. Michta varnar för den ryska militärens kränkningar.

Planering, övningar och trakasserimönster avser att till skandinaverna överbringa budskapet, att om Ryssland skulle välja att ge sig på dem skulle detta omfatta också deras territorium. Målet är, enligt Michta, att minska tillförsikten bland NATO-medlemmar längs den nordöstliga flanken att alliansen faktiskt i en kris kommer att uppfylla sina förpliktelser enligt paragraf 5:

”Om Moskva lyckas kommer man att försvaga det kollektiva försvaret i regionen och minska NATOs  trovärdighet under processens gång.”

Samtidigt som Ryssland lägger ner mycket energi på att försvaga NATO-försvaret i Östersjöregionen har man konsoliderat sin ställning i Ukraina, där Putin hjälptes kraftigt på traven av västmakternas klumpiga agerande i form av bland annat samarbete med nazisiska och fascistiska partier och ultimativa krav på Ukrainas vid denna tidpunkt proryska regering.

imagesR85ETU4B Ukrainska nazister på marsch under oroligheterna i Kiev tidigare i år.

Enligt professor Andrew A. Michta är det viktigt att svenskarna och finnarna har klart för sig, att det Putins Ryssland ägnar sig åt i form av kränkningar och trakasserier inte är någon politisk övning utan ”ett dödligt spel” som det gäller att vakna upp till:

Allteftersom händelserna i Ukraina accelererar närmar sig Skandinavien snabbt en beslutspunkt: kommer det att uppfatta det växande hotet från Ryssland och röra sig i riktning mot att ansluta sig till NATO…Efter hand som Moskvas mobbande  ökar, kan Sverige och Finland svara med motståndskraft eller välja undfallenhetens väg. Närmare förbindelser med NATO och regionalt försvarssamarbete blir allt nödvändigare för Skandinavien, särskilt när man tar hänsyn till försämringen av Sveriges väpnade styrkor och de ständiga begränsningar vilka små antal och ett stort territorium förorsakar varje finskt försvarsplanerande.

Parallellt med att ”den nye tsaren” och gamle KGB-officeren Vladimir Putin, för vilken upplösningen av det sovjetiska imperiet framstår som 1900-taets största tragedi, blir allt mer hänsynslös i sin militära och geopolitiska maktutövning å det postkommunistiska Rysslands vägnar, synes sympatierna för honom och ”det nya Ryssland” öka i västvärlden.

Icke minst har Putin imponerat på konservativa/högerinriktade personer genom sitt stöd för traditionella värden och den ryska varianten av kristendom. I ett framträdande anklagade han väst för att ha förvandlat sina samhällen till ”en kloak” genom sin gudlösa omoral och materialism, och jag måste erkänna att det är svårt att inte ge honom rätt i detta.

Här en artikel inklusive ett videoklipp från amerikanska Washington Times som belyser denna aspekt av Putins utsyn:

http://www.washingtontimes.com/news/2014/jan/28/whos-godless-now-russia-says-its-us/?page=all

En del twittrare och Facebook-skribenter menar vidare, att i valet mellan ryskt inflytande och islamisering bör det förstnämnda föredras. Jag har dock svårt att se att det är ett val som måste göras, lika litet som vi var tvungna att välja mellan kommunism och nazism under Andra världskriget. Självfallet, menar jag, bör vi bekämpa såväl islamism och islamisering som rysk expansionism.

images Blå färg markerar NATOs utbredning i Europa.

Sådana bedömare glömmer dock, att det ryska samhället under Putin inte bara blivit mer traditionellt och kristet utan att också mindre trevliga saker som korruption, godtycklighet, kompisvälde, valfusk och förföljelse av oliktänkande inklusive politiska mord florerar. De ställer kanske den rätt smarte Putin mot den hopplöse Barack Obama i USA och tänker inte på, att Obama får vi dras med i högst två år till medan Putins makt ännu inte går att se något slut på.

Framförallt är Ryssland en auktoritär halvdiktatur medan USA är en västerländsk demokrati. Det räcker för mig för att jag skall föredra USA varje gång, oavsett vem som råkar vara president.