Isbjörnarna blir allt fler: de obekväma felen i Gores film

2006 siade Al Gore i sin film ”En obekväm sanning” om att isbjörnarna i Arktis var på väg att dö ut på grund av issmältningen. I Gores ”En obekväm uppföljare” från 2017 har isbjörnarna helt utelämnats. https://www.na.se/artikel/debatt/en-obekvam-sanning-4

Man behöver inte ha ett knivskarpt intellekt för att inse varför Gore dumpade isbjörnarna. Ty de isbjörnar som var på väg att skatta åt förgängelsen hade elva år efter Gores första larmrop blivit alltfler.

En analys visar i själva verket att av Gores 15 katastrofscenarier från 2006 har inte ett enda förverkligats, bland dessa att isen på Grönland skulle ha smält till 2015. Vidare demonstrerades redan i höjd med att filmen hade premiär att det fanns åtminstone nio eklatanta (eller varför inte obekväma) fel i den. https://www.nyteknik.se/energi/nio-obekvama-fel-br-br-i-al-gores-miljofilm-6413761.

Bland de uppenbara felen märks följande:

-Världshavet kommer att stiga med sju meter inom en nära framtid. En sådan dramatisk förändring kan emellertid endast inträffa inom en tidrymd av tusentals år.

-Snön smälter på Kilimanjaro i norra Tanzania, världens högsta fristående berg, på grund av den så kallade globala uppvärmningen. Det finns inga vetenskapliga belägg för detta.

-Lågt liggande atoller i Stilla havet kommer att försvinna till följd av stigande havsnivåer förorsakade av global uppvärmning. Detta är inte vetenskapligt bevisat.

-Isbjörnar drunknar därför att de till följd av uppvärmningen inte får tag i tillräckligt stabila isflak. Fel – de enda isbjörnar som bevisligen omkommit genom drunkning gjorde så i en storm.

Gore hade fel – snön på toppen av Kilimanjaro smälter inte på grund av den så kallade globala uppvärmningen.

The Polar Bear Specialist Group, sorterande under International Union for the Conversation of Nature, publicerade under perioden 1972 till 2010 vart fjärde år en rapport om isbjörnsbeståndet i Arktis (Nordpolen). Så sker icke längre, men professor Susan Crockford vid University of Victoria i British Columbia i Kanada – Crockford är evolutionsbiolog – har valt att i egen regi sammanställa liknande rapporter, varav den senaste från 2018.

År 2005 uppskattades antalet isbjörnar i Arktis till 24 500. Den siffran uppskattas i dag ha plussats på till 28 500, låt vara att det är knepigt att göra exakta beräkningar. Sistnämnda siffra är den högsta som angivits sedan isbjörnarna blev föremål för beskydd via ett internationellt avtal 1973. Al Gore och andra domedagsprofeter hade alltså eftertryckligt fel.

En starkt bidragande orsak till att isbjörnarna inte bara blir alltfler utan också tycks må alldeles utmärkt är ett ökande antal arktiska sälar, isbjörnarnas favoritmat. Isbjörnarna har blivit fetare, även om  också dessa djur naturligtvis kan bli sjuka och magra av.

Vetenskapen delar in isbjörnspopulationen i världen i 19 geografiska områden. Av dessa uppvisar fyra ett växande bestånd, nio anses vara stabila under det att det saknas tillräckligt med tillförlitlig statistik för fem områden. I blott ett område, Södra  Beaufort i gränstrakterna mellan norra Alaska och Kanada, har isbjörnarna blivit färre.

Största tillväxten sker i anslutning till den norska ögruppen Svalbard, där isbjörnsantalet skjutit i höjden med 42 procent 2004-15. Dessa isbjörnar har vid flera tillfällen angripit människor; i fjol utsattes exempelvis en man i en turistgrupp utsatt för en attack, varvid en besättningsman på aktuellt fartyg tvingades skjuta ihjäl den aggressiva isbjörnen. Att Svalbards isbjörnar går upp på land har att göra med att istillgången i polarhavet minskat just i detta område. https://www.expressen.se/allt-om-resor/isbjorn-attackeradem-turistgrupp-pa-svalbard/

En karikatyrtecknares bild av Al Gores katastrofretorik.

Forskningen visar således att isbjörnarna blir fler och mår bättre. Detta till trots fortsätter oseriösa organisationer som World Wildlife Fund (WWF) att tjäna pengar på att lura godtrogna människor att bli ”isbjörnsfaddrar”. https://www.wwf.se/stod/bli-fadder/isbjornsfadder/#bli-fadder

Jag har avslutningsvis alltid undrat över titeln på Gores film: ”En obekväm sanning” (An Inconvenient Truth). Det är ju inte ett dugg ”obekvämt” att orera om en förestående klimatkatastrof; det enda den som gör så ”riskerar” är att utsättas för en massa oförtjänt beröm, vilket mycket riktigt charlataner som Gore, Pär Holmgren och Greta Thunberg råkat ut för.

I Gores fall ledde det till att han av den debila norska nobelpriskommittén tillsammans med FNs klimatpanel, IPCC, råkade ut för det hemska ödet att tilldelades Nobels fredpris. Det skulle inte förvåna mig ett ögonblick om detta öde även drabbar klimat-Greta.