Anteckningar från Irland (I): Dublin

Det faller sig naturligt att jag inleder denna text – den första av tre med motiv från min resa till Republiken Irland och Nordirland i månadsskiftet maj-juni 2016 – med att återge 1800-talssången The Rocky Road to Dublin. Att den framförs av mina absoluta favoritartister The Dubliners med Luke Kelly som sångare gör inte saken sämre, inte heller att den förekom i filmen ”Sherlock Holmes” (2009)med Robert Downey, Jr. i titelrollen.

Min kärlekshistoria med Irland går tillbaka till 1969, då jag och en gymnasiekompis skrev en uppsats om Irlands historia i ämnet samhällskunskap. Den byggde på en bok av historikern och Irlands-kännaren Alf Åberg, Irland sedan 1800, utgiven av Reso bokklubb. Framförallt är jag road av den irländska historien och kulturen men försöker ändå hänga med hjälpligt i det nutida skeendet.

För några år sedan kallades Irland ”den keltiska tigern” till följd av den starka ekonomiska utvecklingen, vilken dock kom av sig efter en tid. Nu synes emellertid hjulen vara ordentligt i rullning igen och fjolårets ekonomiska tillväxt blev helt sensationell med hela 26,3 procent. http://www.di.se/artiklar/2016/7/12/jattelyft-i-irlandsk-tillvaxt/

Första gången jag besökte Irland var 2002, då mitt ressällskap först besökte Dublin och därefter styrde kosan i sydvästlig riktning ner mot Dinglehalvön via platser som Carlow, Kilkenny, Cashel, Tipperary, Killarney och Tralee. Den här gången ingick en tripp till Nordirland och Belfast i programmet, varom jag återkommer i ett annat inlägg.

Irlands huvudstad Dublin i provinsen Leinster på östkusten brukar beskrivas som en av Europas vänligaste och samtidigt mest växande huvudstäder. Den anlades av vikingar från Danmark och Norge, vilka år 841 för första gången övervintrade här vid mynningen av floden Liffey samt på en plats vid namn Linn Dunchaill vid floden Clydes mynning. Dublin heter på iriska/gaeliska Baite Átha Cliath. http://varldenshistoria.se/civilisationer/vikingar/irlands-aldsta-vikingastad-har-antligen-upptackts

The Brazenhead i Dublin påstås vara Irlands äldsta pub. Foto: Tommy Hansson

Om dagens Dublin är mysigt och trevligt med ett försvarligt antal mer eller mindre originella och stämningsfulla pubar – jag besökte bland andra The Bleeding Horse samt The Brazenhead, varav den sistnämnda påstås räkna anor tillbaka till 1100-talet och därmed vara stadens och kanske Irlands äldsta pub – så har detta inte alltid varit fallet. Vikingarna var som bekant inte alltid världens mest fredliga och civiliserade människor, men jag bortser här från dem och nöjer mig med att förflytta mig jämnt 100 år tillbaka i tiden då det mytomspunna Påskupproret mot den engelska överhögheten utvecklade sig.

Upproret bröt ut med proklamationen av Republiken Irland (Eire) Annandag påsk 1916. En av undertecknarna av proklamationen var litteratören, teatermannen och motståndskämpen Thomas McDonagh (1876-1916), som med bland annat följande ord varnade engelsmännen att den irländska frihetskampen skulle fortsätta: https://www.youtube.com/watch?v=qZQmWLa9RGA

McDonagh var, i likhet med de flesta andra av upprorsmakarna, vad som skulle kunna betecknas som en idealistisk kristen/katolsk gentleman. De var synnerligen väl inlästa på irländsk historia och kultur/språk samt medlemmar i någon av de trenne paramilitära försvarsstyrkor som existerade.

Constance Markievicz (andra från höger) eskorteras av engelsk militär från Saint Stephen´s Green efter kapitulationen 1916.

En av de mer osannolika ledarna för revolten var ”grevinnan” Constance Markievicz (1868-1927), som var en av de ledande revoltörerna i den centralt belägna parken Saint Stephen´s Green i centrala Dublin; högsta befälet hade här Michael Mallin (1874-1916), en av de få upprorsmän som hade militär erfarenhet från bland annat Boerkriget i Sydafrika i början på seklet.

Saint Stephen´s Green är den näst största offentliga parken i Dublin efter Phoenix Park. Den ligger strax söder om den myllrande affärsgatan Grafton Street och omfattar en sjö, träd, rabatter, gångvägar, gräsytor och en fontän. Här finns också minnesmärken och historiska texttavlor om Påskupproret. Här finns bland annat monument och statyer över sådana historiska frihetskämpar som Robert Emmet (1778-1803) http://www.ireland-information.com/articles/robertemmet.htm och Jeremiah O´Donovan Rossa (1831-1915). https://en.wikipedia.org/wiki/Jeremiah_O%27Donovan_Rossa. Här finns även en byst av Markievicz.

O´Donovan Rossas begravning i Dublin, dit hans stoft förts från New York där han och andra irländska upprorsmän levde i exil, 1915 kom att bli något av en generalmönstring inför Påskupproret nästkommande år. https://www.youtube.com/watch?v=JZFKtqgfBxk För första gången deltog de tre irländska försvarsstyrkorna – Irish Volunteers, National Volunteers och Irish Citizen Army – i samlad trupp och det beräknas att cirka 5000 vapen bars i begravningståget.

Minnesmärket över Jeremiah O´Donovan Rossa i Saint Stephen´s Green. Foto: Tommy Hansson

Berömt är det tal som hölls vid O´Donovan Rossas grav av Påskupprorets överbefälhavare, poeten och skolmannen Patrick (Pádraig) Pearse (1879-1916) med de bevingade orden ”Ireland unfree shall never be at peace”. http://www.historylearningsite.co.uk/ireland-1845-to-1922/patrick-pearse/

”Grevinnan” Constance Markievicz, född Gore-Both, föddes i London i en förmögen familj 1868 och dog i Dublin 1927, troligen i lungtuberkulos (TBC). 1900 hade hon äktat den sex år yngre ”greven”, konstnären och kulturpersonligheten Casimir Dunin-Markievicz (något verkligt adelskap rörde det sig inte om) från Ukraina. I likhet med andra prominenta upprorsledare dömdes hon till döden av en engelsk ståndrätt under ledning av general John Grenfell Maxwell men benådades på grund av sitt kön. Hon var ute ur fängelset igen redan 1917. Constance var till sin politiska övertygelse militant socialist och kvinnosakskvinna (suffragett).

Hon blev den första kvinna som invaldes i det brittiska underhuset, även om hon som seden var i partiet Sinn Féin inte besatte platsen; hon gick sedan över till Fianna Fáil som hon var med och grundade. Dock var hon ledamot i det irländska parlamentet, Dáil, 1918-22 samt arbetsminister 1919-21.

1909 hade Constance grundat de irländska pojkscouterna, Fianna Éireann, som tog del i resningen sju år senare. Hon började några år senare samarbeta med den dynamiske fackföreningsledaren James Connolly (1868-1916) och dennes Irish Citizen Army. Connolly tillhörde den huvudstyrka som förskansat sig jämte Pearse och Joseph Mary Plunkett i Huvudpostkontoret i Dublin. Han sårades svårt och fördes till sjukhus, varifrån han av engelska soldater fördes på bår till Kilmainham-fängelset för att arkebuseras fastbunden i en stol.

Royal College of Surgeons vid Saint Stephen´s Green ockuperades av upprorsmakarna och användes som högkvarter fram till kapitulationen.

Det första dödsoffret för Påskupproret anses ha varit den 28-årige obeväpnade poliskonstapeln Michael Lahiff, som till sin egen olycka var i färd med att ta sig in i Saint Stephen´s Green genom det omgärdande stängslet. Han sköts till döds med tre skott, och enligt vittnesuppgifter avfyrades dessa av grevinnan Markievicz när Lahiff vägrade överlämna nycklar till henne. Enligt andra men troligen felaktiga uppgifter skall hon ha befunnit sig i Dublins stadshus då upproret inleddes.

Jan Olof Olsson (Jolo) beskriver hennes insatser på följande sätt i sin bok I Dublins vackra stad (Bonniers 1968, sidan 80):

Och grevinnan stack fram sin stora tyska pistol genom gallret och sköt honom mitt i synen så han stöp och dog, och hon skrek lyckligt till sina kamrater i frihetsarmén: – Jag sköt honom! Och det blev responser så det stod härliga till. Det var när allt kommer omkring världskrig.

Den så kallade grevinnan Markievicz i fängsligt förvar i väntan på dom. Hon dömdes först till döden, fick straffet omvandlat till livstid men släpptes redan 1917.

Revolutionstrupperna i Saint Stephen´s Green etablerade sig först i den lilla föreståndarstugan av trä som fortfarande finns kvar i parken, men överflyttade sedan högkvarteret till den pampiga och vackra byggnad mittemot parken där kirurghögskolan Royal College of Surgeons in Ireland med anor från 1784 höll till. Garnisonen i Saint Stephen´s Green höll ut i sex dagar. Kommendanten Michael Mallin avrättades, Markievicz klarade sig undan.

Grevinnan antogs länge ha varit biträdande kommendant i Saint Stephen´s Green – det var så hon presenterade sig själv för engelsmännen efter kapitulationen – men senare efterforskningar har visat att den rollen innehades av kapten Christopher Poole. Markievicz framstår för övrigt som en i hög grad kontroversiell figur, självsvåldig och dessutom vid 48 års ålder starkt närsynt varför hon inte kunde ha varit någon toppskytt.

Enligt vissa uppgifter skall hon ha intagit en heroisk pose när hon dödsdömdes och beklagat sig över att dödsdomen omvandlades till livstids fängelse, enligt andra skall hon ha varit alldeles över sig och högljutt gnällt, ojat sig och gråtit över att hon som kvinna skulle kunna komma avrättas. Släktingar till den ihjälskjutne konstapel Lahiff menar att hon borde ha åtalats för mord. http://www.thesun.ie/irishsol/homepage/news/6992140/Was-Countess-Markievicz-a-hero-or-a-cold-blooded-killer.html

100-årsminnet av Påskupproret röner naturligtvis en hel del uppmärksamhet detta jubileumsår. På affischen i centrala Dublin syns från vänster Michael Mallin, Pádraig Pearse, James Connolly, Seán Mac Diarmada samt Thomas J. Clarke. Foto: Tommy Hansson

Längst att hålla ut var den kontingent soldater som leddes av matematikläraren Éamon de Valera på Boland´s Bakery, detta därför att det var den rebellpost som var längst belägen från Huvudpostkontoret varifrån Pearse hade sänt ut order om kapitulation. De Valera, ”Dev” i folkmun, benådades därför att han var amerikansk medborgare född i New York (pappan var kuban, mamman irländska). Han blev i tidernas fullbordan såväl premiärminister som president i Republiken Irland.

Påskupproret blev till det yttre ett magnifikt magplask, och det har berättats att ordinära Dublin-bor längst gatorna slog, hånade och skymfade de tillfångatagna rebellerna när de leddes bort av engelsmännen – ja, man tömde till och med sina nattkärl över dem. Sedan kom emellertid general Maxwells avrättningsorgie och opinionen svängde radikalt. Upprorsmakarna blev hjältar utan vilka det självständiga Irland aldrig sett dagens ljus. Full självständighet uppnåddes dock först 1949.

Trots ivrig rekryteringspropaganda lockades endast 678 irländska nationalister att deltaga i Påskupproret 1916. När krutröken skingrats visade det sig att 1351 människor hade dödats, många av dem helt oskyldiga, att 169 byggnader hade förstörts i grunden och att en tredjedel av Dublins befolkning måste få socialhjälp. Affärer hade plundrats under upproret. Någon gloriös tillställning var det definitivt inte. Påskresningen kom under alla omständigheter att tjäna som inspiration för en rad resningar i olika länder därefter, icke minst i Tredje världen. Även 1960-talets europeiska studentrevolutionärer av gåslevertyp, med ”Röde Rudi” Dutschke i spetsen, skall ha haft 1916 års män som förebilder.

Bloggaren i Irlands nationalhelgedom, Saint Patrick´s Cathedral. Foto: Tommy Hansson

Ett givet besöksmål i Dublin är Saint Patrick´s Cathedral, som är uppkallad efter Irlands skyddshelgon Patrick (cirka 387-461) som enligt traditionen förjagade ormarna från Irland. Det är inte helt lätt att skilja myt och verklighet när det gäller någon som levde för drygt halvtannat årtusende sedan, men så mycket kan konstateras att denna kyrkans man – som  var engelsman – gjorde ett djupt intryck på irländarna. Här en tidig bloggtext där jag skriver om Saint Patrick: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/03/17/det-ar-st-patrick%C2%B4s-day-slainte/

Saint Patrick´s Cathedral i centrala Dublin, inte långt från Trinity College med dess berömda Book of Kells, uppfördes 1191-1270 och är den största kyrkan på den irländska ön samt nationalkatedral i Republiken Irland. Något som möjligen kan tyckas egendomligt, eftersom Irland som bekant är katolskt och katedralen i fråga anglikansk, det vill säga protestantisk.

Något särskilt andlig atmosfär råder inte i kyrkans inre, som – även om det finns ett ordinärt gudstjänstliv med andakter, körsång, orgelkonserter med mera – till betydande del nog är att betrakta som ett museum med en ganska stor shoppingavdelning. Längs kyrkans innerväggar finns ett stor antal minnestavlor, monument och epitafier rörande bemärkta kyrkans tjänare men även sekulära personligheter inklusive krigare av olika slag. Här uppmärksammas exempelvis hjältemodiga insatser under världskrigen.

Jonathan Swift: ”Välsignad är den som inte väntar sig någonting, ty han skall aldrig bli besviken.”

Kyrkans ”kändis” nummer 1 är dock tvivelsutan den världsberömde författaren Jonathan Swift (1667-1745), vars böcker om Gullivers resor är vitt spridda och översatta till en mängd språk. Själv minns jag dem från min barndom, och de betraktas oftast som barnböcker, men egentligen är de satirer över samtidens förhållanden främst avsedda för en vuxen publik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jonathan_Swift

Jonathan Swift, som var domprost i Saint Patrick´s från 1713, synes ha varit en tämligen färgstark person som tyvärr blev spritt språngande galen under slutfasen av sitt liv. Han gifte sig aldrig men hade flera kärestor, varav Stella (som egentligen hette Esther Johnson) var den som stod hans hjärta närmast. Båda är begravda i anslutning till Sant Patrick´s Cathdedral.

Följande vackra musikstycke tillägnad kyrkan – och med samma titel som denna – har komponerats av och framförs även av violinisten John Sheahan från Dubliners: https://www.youtube.com/watch?v=FSuA5tsztz4

En central roll i Dublins historia och karaktär spelar vidare floden Liffey (iriska An Life), ibland benämnd Anna Liffey, vilken delar Dublin i en sydlig och en nordlig del. Liffey har sin källa i Wicklow Mountains cirka 30 kilometer sydväst om huvudstaden och mynnar ut i Dublin Bay i Irländska sjön. Sammanlagt är den 80 kilometer lång.

Äkta irländsk måltid: Irish stew nedsköljd med Guinness och irländsk whiskey. Foto: Tommy Hansson

Enligt en efterhängsen myt används Liffeys vatten till att brygga det berömda irländska Guinness-ölet av portertyp, men så är det inte – Guinness använder i stället vatten i ledningar från Wicklow Mountains. Sant är dock att flodens vatten förser Dublin-borna med deras dricksvatten (som inte är särskilt välsmakande).

Fram till 1816 var den som ville ta sig från ena sidan av staden till den andra tvungen att nyttja båttransport. Detta år tillkom den välvda och rätt eleganta så kallade Ha´penny Bridge, som mäter 43 meter på längden och drygt tre meter på bredden. I dag finns ett otal broar över Liffey, men fortfarande beräknas att omkring 27 000 personer passerar över Ha´penny Bridge (som ursprungligen hette Liffey Bridge) varje dag.

Ett besök vid John Jameson´s Old Whiskey Distillery, med sedvanlig whiskeyprovning som avslutning, ingick givetvis även i mitt Dublin-program. Det gamla destilleriet är numera ett museum med tillhörande butik, den ädla drycken förfärdigas i dag i Cork i södra delen av landet.

Bro med anor – Ha´penny Bridge, vackert välvd över Liffeys glittrande vatten. Foto: Tommy Hansson

Som slutkläm måste det sägas att Irland just nu är inne i en mycket intressant tidsperiod. Ekonomin har som nämnts ovan vuxit kraftigt under senare år, och nu talas det även – som en följd av det brittiska utträdet ur EU (Brexit) – om att en irländsk återförening ter sig möjlig och detta på ett helt fredligt sätt. Detta är sannolikt vad alla katoliker på ön önskar, men med protestanterna torde det vara en helt annan sak. http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-36821733

Nästa bloggtext från min Irlands-resa kommer att handla om Belfast och Hillsborough.

Slaktarna som påskyndade självständigheten

Sir John Maxwells hårdhänta hantering av Påskupproret i Dublin ledde till ökat stöd för upprorsmännen och småningom till Irlands självständighet.

Under och efter Första världskriget tog sjävständighetssträvandena inom det ännu existerande brittiska imperiet fart på allvar. Två tydliga exempel härpå är Irland och Indien. I båda dessa länder spelade höga brittiska militärbefälhavare avgörande roller för att påskynda självständighetssträvandena. Detta kunde ske genom excessiv grymhet från två generalers sida.

Sedan Påskupproret utbrutit i Dublin annandagen den 24 april 1916 tilldelades Sir John Grenfell Maxwell (1859-1929) ansvaret att som militärguvernör slå ner resningen och döma de ansvariga. Det gjorde han med eftertryck: Maxwell förklarade krigstillstånd i staden och grevskapet Dublin, beordrade tung artillerield mot upprorsmännens högkvarter i Huvudpostkontoret i centrala Dublin, arresterade 3400 personer, åtalade 183 civila och avkunnade 90 dödsdomar.

Vid de rättegångar som hölls mot upprorsledarna dödsdömdes och arkebuserades i rask takt mellan den 2 och 12 maj 15 personer. Först att arkebuseras var Patrick Perase. Regeringen Asquith blev förfärad över hemlighetsmakeriet i samband med rättsprocesserna, vilka general Maxwell styrde och ställde efter gottfinnande. Först på 1990-talet frisläppte den brittiska regeringen handlingarna från rättsprocesserna, vilka lämnade mycket övrigt att önska.

Patrick Pearse avrättades först av de irländska upprorsledarna.

Man dröjde emellertid med att stoppa avrättningarna tills fackföreningsledaren James Connolly hade arkebuserats i Kilmainham Gaol den 12 maj. Connolly hämtades på bår och fördes i ambulans från sjukhuset, där han vårdades för svåra skador som han ådragit sig under stridigheterna, för att kunna arkebuseras fastspänd i en stol.

Maxwell erkände i en rapport till premiärminister Asquith att de forcerade avrättningarna lett till ett drastiskt ökat stöd för upproret bland allmänheten. Upproret fortsatte över hela Irland tills ett avtal mellan irländarna och britterna ingåtts 1921. Ett år senare upprättades som en följd av avtalet Irländska fristaten i 26 av de 32 grevskapen. De sex grevskapen i norra Irland förblev under brittisk kontroll. Efter ett uppslitande irländskt inbördeskrig mellan anhängare och motståndare till avtalet proklamerades Irländska Republiken 1937, men först 1949 kapades de sista banden med Storbritannien då Irland (Eire) utträdde ur det brittiska samväldet.

Allt detta skulle av allt att döma inte ha kunnat inträffa om inte Sir John Grenfell Maxwell hade använt sig av övervåld i syfte att slå ner upproret. Maxwell återvände 1919 till England, där han fick en mer vilsam postering i York. Han avled 1929.

Tre år efter Påskupproret på Irland skakades ”juvelen” i den brittiska imperiekronan, Indien, av svåra oroligheter i Punjab. När brigadgeneral Reginald Edward Harry Dyer (1864-1927) arresterade ett stort antal förmodade upprorsledare tilltog oroligheterna. Händelserna ställdes på sin spets den 9 april 1919 då den engelska lärarinnan Marcella Sherwood misshandlades svårt av en uppretad mobb.

Reginald Dyer: ”slaktaren från Amritsar”.

Dyer posterade ut 90 man på torget Jalliannwalla Bagh i sikhernas heliga stad Amritsar och beordrade dessa att skjuta rätt in i en folkmassa som samlats för att fira en högtid. Ordern var att skjuta tills ammunitionen tog slut. Dyers mannar gav eld i tio minuter och när krutröken skingrats hade 1650 skott avlossats. Enligt britternas officiella rapport hade 379 människor dödats och över 1000 sårats, men de verkliga antalen var sannolikt avsevärt högre än så. När några av soldaterna sköt över folkmassans huvud i syfte att rädda liv beordrades de av Dyer att sikta lägre.

Den brittiska utredning som följde visade att brigadgeneral Dyer, hädanefter stundom kallad ”slaktaren från Amritsar”, handlat felaktigt, men några allvarligare efterräkningar hade han inte att vänta. När han flyttade till England – Dyer var född i Indien – hyllades han som en hjälte av anhängare till imperiet men kritiserades hårt av mer liberala krafter. En insamling till Dyers förmån resulterade i den för sin tid enorma summan 26 000 pund.

General Dyer fortsatte under återstoden av sitt liv att försvara det brittiska imperiet och vek inte en tum från uppfattningen, att han hade handlat helt korrekt. Detta trots att han hade misslyckats så kapitalt i sin föresats att med massakern i Amritsar avskräcka från vidare uppror mot den brittiska kronan.

En konstnärs syn på den brittiska massakern i Amritsar.

I filmen Gandhi i regi av Richard Attenborough (1982) gestaltas Dyer av Edward Fox.

Påskupproret 97 år: Joseph Mary Plunkett

Joseph Mary Plunkett svårt märkt av sjukdomen.

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/04/23/95-arsjubileum-for-paskupproret/

För två år sedan skrev jag på detta utrymme en sammanfattning av händelserna i samband med det irländska Påskupproret 1916. Klicka på länken ovan.

Jag tänkte den här gången titta närmare på en av de ledande upprorsmännen: Joseph Mary Plunkett (irländsk namnform Seosamh Máire Plouincéd)).

Plunkett föddes den 21 november 1887 och delar därmed födelsedag med denna bloggare. Han arkebuserades på fängelsegården i anslutning till Kilmainham Gaol i utkanten av Dublin den 4 maj 1916 vid 28 års ålder. Sju timmar före avrättningen hade han sammanvigts i fängelsekapellet med sin käresta Grace Gifford (1888-1955), som till yrket var skämttecknerska. Grace gifte aldrig om sig.

Det legendomspunna kärleksparet Grace Gifford Plunkett och Joe Plunkett.

Följande irländska ballad – Grace – framförd av Dubliners och Jim McCann skildrar kärlekssagan mellan Joseph (Joe) Plunkett och Grace Gifford:

http://www.youtube.com/watch?v=4Skg36SrAG4

Joseph, eller Joe som han mest kallades, kom från en förnäm familj som bodde i ett av Dublins finare områden. Hans barndom och uppväxt blev dock besvärliga på grund av att han ådrog sig tuberkulos i unga år, en sjukdom han måste kämpa mot under hela sitt korta liv. Stundtals vistades han i Medelhavets och norra Afrikas varmare klimat för att rehablitera sig.

Plunkett genomgick utbildning vid katolska läroanstalter samt även viss militär utbildning. Han blev tidigt intresserad av Irlands kulturarv och historia. Dessutom lärde han sig esperanto och blev en av landets ledande förespråkare för detta konstgjorda språk. Joe Plunkett och nära vännen Thomas MacDonagh (1878-1916), som avrättades två dagar före Plunkett i Kilmainham Gaol, gick med i den paramilitära styrkan Irish Volunteers; MacDonagh och Plunkett var båda verksamma som poeter och teatermän.

Thomas MacDonagh avrättades den 2 maj 1916.

Här mer om Thomas MacDonagh i en svidande vacker ballad av Seamus Doran:

MacDonagh var för övrigt gift med Grace Giffords syster Muriel.

Den irländska nationalismen fick stort genomslag i Plunketts familj, då såväl fadern som de yngre bröderna George Oliver och John (Jack) stödde upproret mot engelsmännen. George och Jack överlevde resningen och blev senare viktiga befattningshavare i Irish Republican Army (IRA). Fadern, George Noble Plunkett, var högt uppsatt i den katolska kyrkan. Han upplät sin egendom i Kimmage i södra Dublin för att irländska unga män, som ville undgå att inkallas i den brittiska krigsmakten, skulle kunna bedriva militärträning där för att i framtiden slåss för Irland.

1915 anslöt sig Joe Plunkett till den nationalistiska grupperingen Irish Republican Brotherhood (IRB) och sändes för dess räkning till Tyskland, där han skulle träffa den irländske nationalisten Roger Casement (1864-1916), tillika brittisk diplomat. Plunkett förhandlade med den tyska krigsmakten om vapensändningar till de irländska upprorsmännen, under det att Casement ägnade mesta tiden åt att söka rekrytera irländare i tyska krigsfångeläger till den irländska motståndskampen. Plunkett lyckades utverka löften om vapensändningar.

Roger Casement hängdes i London i augusti 1916.

Plunkett var en av de ursprungliga medlemmarna i IRB och ingick i den militärkommission som planerade Påskupproret. Det var huvudsakligen hans plan som följdes vid dess genomförande. Kort före upprorets startskott med utropandet av Irländska Republiken på annandag påsk den 24 april 1916 försämrades Plunketts hälsa och han intogs på sjukhus för en halsoperation.

Han skrev dock ut sig själv och fattade posto i Dublins huvudpostkontor tillsammans med bland andra Patrick Pearse och Thomas Clarke, ledare för den nybildade Irländska Republikens provisoriska regering. Adjutant till Plunkett var den senare legendariske motståndsmannen Michael Collins (1890-1922), som blev en av motståndsarmén IRAs grundare.

Det irländska Påskupproret var en heroisk ansträngning genomförd av ett begränsat antal irländska fantaster. Det hade aldrig minsta chans att lyckas, vilket upprorsmännen var väl medvetna om. De ville emellertid slå ett slag för den irländska friheten och självständigheten och var beredda att offra sina liv för den sakens skull. Under själva upporet var stödet från Dublins befolkning och så kallade vanliga irländare minimalt, men sedan engelsmännen överreagerat och avrättat 20 av rebellerna svängde opinionen till nackdel för britterna.

Den Irländska Republiken proklameras den 24 april 1916. Översta namn är  provisoriske regeringschefen Thomas J. Clarke.

Resten är, som det brukar heta, historia. Roger Casement avrättades genom hängning i London den 3 augusti 1916. Den som besöker Dublin i dag skall finna att det finns en mångfald platser, gator och institutioner som uppkallats efter de marterade frihetshjältarna. Utan deras uppoffrande insatser skulle Irland aldrig ha blivit ett självständigt land.

Fotnot: För undvikande av missförstånd vill jag lägga till följande. Irish Republican Army (IRA) spelade en betydelsefull roll i den irländska självständighetskampen i ett historiskt perspektiv. Det IRA, och olika falanger av detta, som från och med slutet av 1960-talet med utländskt stöd från Libyen, Östtyskland med flera ägnat sig åt terror riktad mot civila har jag däremot inget alls till övers för utan är att jämställa med exempelvis islamistiska terrorrörelser.

95-årsjubileum för Påskupproret

Påsken firas som bekant till minne av Jesu lidande, död och uppståndelse.

På Irland och i den irländska diasporan ägnas också åtskillig uppmärksamhet åt den irländska rebellrörelsens uppror mot den engelska överhögheten – Påskupproret – under denna tid på året.

Brittiskt artilleri beskjuter General Post Office i Dublin.

Här följer den kända sången ”The Foggy Dew”, med motiv från resningen, i musikalisk tolkning av The Wolf Tones:

http://www.youtube.com/watch?v=A9MRbek0JXk

Fackföreningsledaren James Connolly avlossade på sätt och vis startskottet för Påskupproret (The Easter Rising) genom följande ord i sin tidning The Worker´s Journal i januari 1916:

Tiden för Irlands strid är nu. Platsen för Irlands strid är här.

Upproret, som inleddes annandag påsk den 24 april 1916, genomfördes av flera irländska motståndsgrupperingar och leddes av den fosterländske poeten och juristen Patrick Pearse (gaelisk namnform: Pádraic Mac Piarais). Resningen hade medvetet planerats att äga rum mitt under Första världskriget, då England med rätta ansågs särskilt sårbart.

Irlandsexperten Jan Olof Olsson (Jolo) skriver så här i sitt historiska verk 20e århundradet/del 2 1911-1920 (Malmö 1961):

”Påsken 1916, mitt under världskriget, hade några fanatiska irländska patrioter gjort uppror i Dublin mot det engelska väldet. Upproret slogs ner efter en vecka – den revoltledare som höll sig längst var Eamon De Valera, republiken Irlands nuvarande president.
   Upprorsmännen – som fortsatte de självständighetssträvanden som levt kvar på Irland allt sedan landet besattes av engelsmän på 1500-talet – hade knappast folket med sig i sin revolt. Men då den engelska militärledningen på Irland dömde 16 av upprorsledarna till döden och lät avrätta dem, förenade den genom denna åtgärd Irland till motstånd mot England. Den antibrittiska fronten kom att omfatta också det annars för politiken ängsliga högre katolska prästerskapet och de för politiken annars ointresserade lantarbetarna.”

Noga taget var det alltså England självt, som genom sin uppvisning i oproportionerligt våld – tungt artilleri sattes bland annat in mot revoltens högkvarter i huvudpostkontoret i centrala Dublin; märkena efter beskjutningen syns fortfarande på byggnaden – i lika hög grad som upprorsmännen själva lade grunden för Irlands självständighet.

Patrick Pearse hyllas på irländskt frimärke.

När England i krigets slutskede 1918 ville införa allmän värnplikt också i den irländska provinsen skärptes motståndet, nu med Eamon De Valera som ledargestalt – De Valera, som i tidernas fullbordan skulle bli såväl premiärminister som president, var den enda revoltledare av någon betydelse som undgått avrättning genom att han var amerikansk medborgare. 1919 utbröt ett nytt fullskaligt uppror med påföljd att britterna fann sig tvingade att sätta sig ned vid förhandlingsbordet. 1921 erkändes Irland som en så kallad fristat med eget parlament.

Den nobelprisvinnande irländske poeten William Butler Yeats (1865-1939)har förevigat Påskupproret i sin berömda dikt Easter, 1916. Den bevingade, sista versen lyder så på det engelska originalspråket:

Too long  a sacrifice
Can make a stone of the heart.
O when may it suffice?
That is Heaven´s part, our part
To murmur name upon name,
As a mother names her child
When sleep at last has come
On limbs that had run wild.
What is it but nightfall?
No, no, not night but death;
Was it needless death after all?
For England may keep faith
For all that is done and said.
We know their dream; enough
To know they dreamed and are dead;
And what if excess of love
Bewildered them till they died?
I write it out in a verse –
MacDonagh and MacBride
And Connolly and Pearse
Now and in time to be,
Whereever green is worn,
Are changed, changed utterly:
A terrible beauty is born.

Yeats nämner i sitt poem några av de upprorsledare som avrättades i Kilmainham-fängelset i utkanten av Dublin i maj 1916; fängelset är numera, under namnet Old Kilmainham Gaol, ett museum som jag hade förmånen att besöka under min hittills enda Irlands-resa 2002. De 14 som arkebuserades på fängelsegården var:

Patrick H. Pearse, Thomas J. Clarke, Thomas MacDonagh, Edward Daly, William Pearse, Michael O´Hanrahan, Joseph Mary Plunkett, John MacBride, Seán Heuston, Michael Mallin, Éamonn Ceannt, Con Colbert, Seán Mac Diarmada samt James Connolly.

Den största dramatiken skedde vid Connollys (Séamus Ó Conghaile) avrättning. Denne hade sårats i de föregående striderna och fick föras till avrättningsplatsen på en bår. För att kunna arkebuseras av exekutionsplutonen bands han fast vid en stol. Framförallt den monumentala okänslighet britterna här visade bidrog till att svänga folkopinionen till rebellernas förmån.

James Connolly sköts sittandes i en stol.

Till upprorsledarna räknades även Roger Casement och Thomas Kent. Casement (Ruairí Mac Easmainn) var en brittisk medborgare som tidigare begåvats med en hög brittisk orden på grund av sina humanitära insatser i belgiska Kongo. Han greps vid McKenna´s Fort, Ardfert i grevskapet Kerry långfredagen den 21 april efter att ha avslöjats för sin medverkan i en tysk vapensmugglingsoperation till rebellerna. Han hängdes i London senare på året.

Thomas Kent (Tomás Ceannt) greps i familjehemmet i grevskapet Cork några dagar efter upprorsledarnas kapitulation i Dublin i början av maj efter en långdragen belägring, som kostade såväl en polisman som flera familjemedlemmar livet. Han arkebuserades i Cork Detention Barracks den 9 maj 1916.

Här följer ännu en rebellsång – ”The Galtee Mountain Boy” – i Christy Moores finstämda tolkning (sången inleds cirka två minuter in i videon):

http://www.youtube.com/watch?v=IBVgb6qtvP0

Den sista förbindelsen med England höggs av 1949, då regeringen John Costello – som innehöll representanter för partierna Fine Gael och Labour – förklarade Irland som en oavhängig republik. Utropandet innebar bland annat att Smaragdön, som Irland brukar kallas, befästes i sin delning mellan Republiken Irland i söder och de sex grevskap som bildade provinsen Ulster (Nordirland) i norr vilka behöll de gamla banden till England.

 John Costello (1891-1976).

Den nya irländska republiken valde att stå utanför NATO och därmed förhålla sig neutral, men gick med i Europarådet och Förenta Nationerna (FN).

Men allt började med Påskupproret 1916.

Källor:

Piaras F. Mac Lochlainn (redaktör): Last Words. Letters and statements of the leaders executed after the rising at Easter 1916. Dublin 1990.

Jan Olof Olsson: 20e århundradet. Del 2 1911-1920. Malmö 1961.

Alf Åberg: Irland – sedan 1800. Stockholm 1971.