Skräcken för religion: att slänga ut barnet med badvattnet

Förre KD-ledaren Alf Svensson är i mitt tycke en av Sveriges mest hederliga och rättrådiga politiker, låt vara att jag ställer mig helt kallsinnig till hans positiva syn på närmast gränslös invandring och den Europeiska unionen (EU). När det kommer till frågor som rör sociala värderingar, Israel och religion är han dock mestadels klockren.

Alf Svensson sågar religionsfobin i samhället. Foto: Världen idag

”Religionsfobi livsfarligt för samhället”, heter det således rubrikvis i ett debattinlägg av Alf Svensson i Svenska Dagbladet den 28 mars 2018. Den förre KD-ledaren börjar med att påpeka, att då statsråden Ardalan Shekarabi och Anna Ekström presenterade sitt förslag om förbud mot religiösa friskolor så jämförde de religiösa friskolor generellt – muslimska, kristna, judiska – med ayatollah Khomeinis skolor i Iran.

Alf Svensson framhåller:

Om det finns friskolor i Sverige som kan jämföras med Ayatollans skolor är det förstås ren ynkedom att inte regering och ansvariga myndigheter stängt dessa eller förmått dem att ändra innehåll och inriktning. https://www.svd.se/alf-svensson-religionsfobi-livsfarligt-for-samhallet

Svensson fortsätter sedan sitt debattinlägg med att förmoda, att det sannolikt ej finns en enda förälder som tvingats placera sina barn i en kristen friskola eller att det finns någon sådan som tvingar någon elev att tillägna sig en viss konfession. Det är säkert riktigt. Vad det rör sig om när det gäller den socialdemokratiska retoriken är en ovilja att peka ut de muslimska friskolorna – för att komma åt dessa känner man sig nödgad att också anklaga alla andra typer av religiöst förankrade skolor.

I mitt perspektiv är det fråga om ren feghet. Regeringen vet att om man ensidigt pekar ut muslimska krafter så tar det hus i helsicke med anklagelser om islamofobi, rasism etcetera medan det är helt ofarligt att ge sig på de kristna och judiska intressena, vilka inte heller är särskilt matnyttiga ur röstmatematisk synvinkel. Det finns flera exempel på denna taktik.

Enligt Socialdemokraterna bör landets enda judiska skola, Hilleskolan i Stockholm, läggas ner. Foto: Wikipedia

Före detta inrikesministern Anders Ygeman har så nyligen yttrat att han vill bannlysa ”muslimska och kristna” så kallade hatpredikanter från Sveriges gränser. När en journalist ringer och frågar om han kan ge några exempel på vilka hatpredikanter det kan röra sig om blir det emellertid kalla handen. https://nyheteridag.se/ygemans-pressekreterare-vill-inte-ge-exempel-pa-hatpredikanter-som-ska-bannlysas/

På liknande sätt jämställs den för svensk kultur och tradition totalt främmande seden med muslimska böneutrop med kristen klockringning (och ljuden från glassbilar!). När det gäller omskärelse gör många debattörer vidare ingen skillnad mellan den kvinnliga varianten, som innebär ren könsstympning, och det manliga tillvägagångssättet som inte på långa vägar är lika omfattande.

Återigen är det fråga om en ovilja, kanske rentav ett tabu, att endast kritisera islams seder och bruk: skall något som har med religion att göra kritiseras måste även kristendom och i någon mån judendom tas med. För Socialdemokraternas del finns det ytterligare en viktig aspekt som måste tas hänsyn till.

Partiet är sedan många år tillbaka infiltrerat av islamister som hela tiden söker framflytta sina positioner inom partiet. Ett uttryck för detta är Socialdemokrater för tro och solidaritet, den tidigare Broderskapsrörelsen som var till för kristna socialdemokrater men numera snarast är en promuslimsk kamporganisation. http://arbetartidningen.se/2016/10/socialdemokraternas-kompromiss-med-islamisterna/

Inom socialdemokratin, liksom i samhället i stort, finns det i dag en växande tendens att se det ”sekulära” som någonting odelat gott. Vad som betecknas som religiös vidskepelse skall förjagas och sekulärt rim och reson vara allenarådande. Många debattörer kan inte ens skilja mellan ett sekulärt samhälle och en sekulär stat. I ett sekulärt samhälle har varje spår av religion utrotats, medan det i en sekulär stat endast är regering och andra ledande organ som förutsätts vara religiöst neutrala.

Jag är själv helt för den sekulära staten – statsmakterna skall givetvis inte diktera vilken tro någon skall ha – medan ett sekulärt samhälle i praktiken är en omöjlighet. Inte ens totalitära skräckexempel som Albanien under Enwer Hoxha eller Nordkorea under Kim-dynastin har, lika litet som något samhälle i världshistorien, helt lyckats utrota religionen.

Den före detta marxistiske filosofen Leszek Kolakowski kom sent till insikt om kristendomens betydelse för vår civilisation. Foto: Wojcik Agencja Gazeta

Inte heller kan religionen reduceras till, som det brukar heta, en ”privatsak”. Religiös tro och övertygelse förutsätter att det finns kyrkor, samfund och församlingar som organiserar det ifrågavarande religiösa konceptet och arbetar aktivt för att sprida detta till så många människor som möjligt.   Den religion, kyrka eller annan religiös organisation som inte gör detta kommer förr eller senare att dö ut.Vilket naturligtvis är exakt vad sekularisterna och ateisterna vill skall ske.

Alf Svensson är väl medveten om att synen på det ”religiösa” som uttryck för vidskepelse och det ”sekulära” som tolk för det objektiva och vetenskapliga är falsk. Han skriver: ”När det påtalas att ´sekulär´ska gälla får man ofta känslan av att den som använder uttrycket också tror att man därmed garanterar objektivitet och tankemässig frihet. Så enkelt är det verkligen inte!”

Svenssons tes om att det råder en utbredd religionsfobi i vårt samhälle är både välfunnen och enligt mitt sätt att se helt korrekt. Detta är ett resultat av flera decennier av religionsfientlig hjärntvätt av centralt placerade personer såsom marxisten, socialdemokraten och fanatiske ateisten Stellan Arvidson, mannen som på goda grunder kan anses ha förstört den svenska skolan genom sin föresats att mota ut allt kristet ur det svenska skolväsendet.

Jag publicerade på min blogg för några år sedan följande uppgörelse med denna religionsfientlighet: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/08/den-irrationella-radslan-for-religion/

Genom sin religionsskräck gör sig sekularisterna/ateisterna skyldiga till det klassiska missgreppet att kasta ut barnet med badvattnet. De vägrar, eller gör sig helt enkelt inte besväret, att inse att den på kristendomen grundade svenska och europeiska kulturen utgör själva fundamentet för den så kallade värdegrund Socialdemokraterna och alla andra partier bekänner sig till.

Göbekli Tepe: samhället organiserades kring en gemensam religion. Foto: Gevork Nazaryan

De borde kanske bekanta sig med den före detta marxistiske polske filosofen Leszek Kolakowski vilken, ehuru ”sekulär”, till sist insåg betydelsen av den kristna religionen som normbärare. Alf Svensson citerar Kolakowski enligt följande: ”Jag tror det tog mig lång tid att inse hur oumbärlig kristendomen är för vår civilisations överlevnad och för bevarandet av vissa grundläggande värden som vi håller.”

Vad mera är. moderna arkeologiska fynd, bland annat av ett 11 500 år gammalt tempel, på den turkiska fyndorten Göbekli Tepe har visat att det mänskliga samhället organiserades kring en religiös tro. Med andra ord: det var religionen som gav upphov till samhället, inte tvärtom. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/03/06/r/

 

Bör USA genomföra en förebyggande attack mot Nordkorea?

En kartbild över den senaste robotens väg från Nordkorea över Japan.

Frågan är om Kim Jong-uns Nordkorea är ett verkligt hot mot världsfreden eller mer är att likna vid en mops med storhetsvansinne.

Ovanstående spörsmål inställer osökt sig efter den nordkoreanska ledningens senaste groteska utspel, där det förklaras att USA är en ”rabiessmittad hund” samt att det amerikanska fastlandet skall förvandlas till ”aska och mörker”; samtidigt utsätts både Japan och Sydkorea för vildsinta hot från den galna Kim-klicken i Pyongyang. https://www.theguardian.com/world/2017/sep/14/north-korea-threat-sink-japan-us-ashes-darkness

Det kommuniststyrda Nordkorea har  ända sedan bildandet 1948 intagit en aggressiv attityd gentemot omvärlden, något som givetvis Koreakriget 1950-53 var ett övertydligt exempel på. Krigstillstånd råder formellt fortfarande 64 år efter det vapenstillestånd som kungjordes 1953. Nordkorea har därefter, oavsett om de gudomligförklarade ledarna hetat Kim Il-sung, Kim Jong-il eller som nu Kim Jong-un, interfolierat verbala hot med verkliga terrorhandlingar.

Jag skall beträffande de senare här inskränka mig till två exempel. Det första rör yxmorden på två amerikanska militärer – Arthur Bonifas och Mark Barrett – i gränsbyn Panmunjom den 18 augusti 1976. Bonifas och Barrett högs ner helt oprovocerat av nordkoreansk militärpersonal när de var i färd med att trimma poppelträd i den demilitariserade zonen längs 38e breddgraden mellan Syd- och Nordkorea. Händelsen hotade utlösa ett nytt världskrig. https://en.wikipedia.org/wiki/Axe_murder_incident

En scen från Panmunjom den 18 augusti 1976, då nordkoreansk militär högg ihjäl två amerikanska soldater.

Det andra exemplet på nordkoreansk terror rör sprängningen av det sydkoreanska passagerarflygplanet KAL 858 den 29 november 1987. Planet var på väg till Thailand då det över Indiska oceanen sprängdes av en bomb som placerats ombord av två nordkoreanska agenter. 115 människor dog i terrorattentatet. Den kvinnliga agenten (hennes manlige kollega hann begå självmord innan han kunde gripas) Kim Hyun-hui greps och ställdes inför rätta i Sydkorea. Hon erkände djupt ångerfull illdådet och dömdes till döden men benådades av president Roh Tae-woo.

Jag redogör i denna bloggtext för sprängningen av KAL 858 och andra nordkoreanska terrorhandlingar: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/04/16/nagot-maste-goras-at-nordkorea/

För att återgå till den inledande frågan – huruvida Nordkorea utgör ett reellt hot mot världsfreden eller mest är att likna vid en storhetsvansinnig mops – så framstår det som självklart att världssamfundet måste behandla landet med dess uppenbart alltmer sinnesrubbade ledning som ett verkligt hot. Detta utesluter inte att försvarliga delar av dess militanta retorik nog mer rör sig om yvig retorik än verklig substans.

Nordkorea bedriver sedan flera decennier tillbaka ett program i syfte att utveckla potenta kärnvapen. Senaste uttrycket härför kom vid vad som förefaller ha varit ett vätebombstest den 3 september 2017; enligt den nordkoreanska ledningen var testet givetvis ”en fullständig framgång” (något som dock inte kan tas för givet). https://www.youtube.com/watch?v=vaXXBQPqDPs

USAs president Donald Trump flankeras av Sydkoreas president Moon Jae-in (till vänster) och Japans premiärminister Shinzo Abe.

Den allra senaste nordkoreanska provokationen när detta skrivs – andra kan ha tillkommit sedan dess – är en missilavskjutning över Japan den 14 september. Provokationen fördömdes omedelbart av Japans premiärminister Shinzo Abe och USAs utrikesminister Rex Tillerson och följdes av att Sydkorea skickade iväg två ballistiska missiler i en simulerad attack mot norr.http://www.bbc.com/news/world-asia-41275614

Det torde stå alltmer klart att något måste göras åt den livsfarliga kommunistjuntan i Nordkorea som terroriserar både sitt eget folk och omvärlden. Ekonomiska och andra sanktioner i all ära – jag tror inte det räcker i längden. Någon form av militär respons varken kan eller bör uteslutas. Att USAs president Donald Trump inte räknar bort sådana möjligheter stod klart i samband med hans uttalande om att nordkoreanerna ”kommer att mötas av eld och vrede av ett slag som världen aldrig skådat”: https://www.cnbc.com/video/2017/08/08/president-trump-north-korea-will-be-met-with-fire-and-fury.html

En möjlighet som ventilerats i diskussionerna om vad som bör göras åt Nordkorea är ett förebyggande anfall med syftet att slå ut landets kärnvapenanläggningar. Helt klart är att den styrande Kim-klicken i den nordkoreanska huvudstaden ingalunda kan känna sig säker på sina taburetter. Den leker bokstavligt talat med elden när den avfyrar sina robotar, genomför sina provsprängningar och far ut i vansinniga utfall mot omvärlden.

Det mest påtagliga hotet mot Nordkorea består i ett antal kärnvapenbestyckade USA-ubåtar (Ohio-klassen) vilka systematiskt förflyttar sig i västra Stilla havet med syftet att understödja Förenta staternas strategiska intressen i området. Varje sådan ubåt är försedd med 24 robotar med åtta kärnstridsspetsar, vilket innebär 192 kärnstridsspetsar per ubåt. Dessa robotar har en mycket hög träffsäkerhet, vilket förmodligen är mer än man kan säga om de robotar Nordkorea förfogar över. http://www.washingtonexaminer.com/what-a-us-nuclear-strike-on-north-korea-would-look-like/article/2630856

Kommer vätebomben att kunna rädda Kim Jong-un och hans bisarra regim kvar vid makten?

Mot ovan skisserad bakgrund finns det en till visshet gränsande sannolikhet att om den nordkoreanska regimen skulle få för sig att avfyra en kärnvapenbestyckad missil mot exempelvis Guam eller Seoul – och givetvis det amerikanska fastlandet – skulle det vara det sista den gör.

Det har med tanke på det rådande läget diskuterats huruvida det vore lämpligt att genomföra en förebyggande attack riktad mot Nordkoreas kärnvapenanläggningar. Somliga har tolkat ett yttrande från president Trumps sida i den riktningen: ”Jag har några ganska allvarliga saker som vi funderar på.” Problemet med en förebyggande attack är att varken USA eller någon annan har någon säker kunskap om exakt var Nordkorea har placerat alla sina kärnvapen. En framgångsrik attack mot en sådan plats skulle således av nordkoreanerna kunna besvaras med en omedelbar motattack någon annanstans ifrån. https://www.militarytimes.com/news/pentagon-congress/2017/07/06/pre-emptive-us-strike-on-north-korea-could-be-catastrophic/

Mer eller mindre våldsamma nordkoreanska hot är långt ifrån någon nyhet – det är något Kim-dynastin ägnat sig åt i många år, och ibland har som framgår ovan de verbala hoten varvats med verkliga terrorhandlingar även om kärnvapen hittills ej kommit till användning. Det finns åtminstone två skäl till detta nordkoreanska tillvägagångssätt.

Vänskapsbanden mellan röda Kina och Nordkorea består, även om Kina genomfört några av FN-sanktionerna riktade mot regimen i Pyongyang.

Det ena är att utverka fördelar från omvärlden; Pyongyang räknar kallt med att denna skall falla till föga. Det andra är inrikespolitiskt betingat. Genom att framstå som kraftfull inför hemmaopinionen vill Kim-regimen försäkra sig om fortsatt stöd.

Frågan är dock om Pyongyang inte spänt bågen litet för högt denna gång. Till och med den traditionella samarbetspartnern Kina tycks nu börja dra öronen åt sig och rättar sig i alla fall till viss del mot FN-sanktionerna mot Nordkorea, låt vara att kommunistkineserna fortfarande måste räknas som Nordkoreas allierade. http://www.di.se/nyheter/kina-utokar-importstopp-fran-nordkorea/

 

 

Nordkorea: Kim Jong-uns morbror blev söndersliten av hundar

 Jang Song-thaek greps under ett politbyråmöte i Pyongyang i december 2013.

Den 12 december förra året avrättades Jang Song-thaek, andreman i kommunistdiktaturen Nordkorea, på order av diktatorn Kim Jong-un. Jang var en ingift morbror till Kim. Avrättningsmetoden har dock inte varit känd tidigare – förrän nu.

Enligt en rapport i den kinesiska Hong Kong-tidningen Wen Wei Po, som anses vara ett pressorgan som är troget regimen i Peking, skedde avrättningen genom att den nakne Jang och fem av hans medarbetare kastades in i en bur och massakrerades av 120 hundar som svälts under tre dagar. Avrättningsmetoden kallas quan jue, ”avrättning genom hundar”, som reserveras för brottslingar som av den nordkoreanska regimen anses särskilt avskyvärda. Det hemska skådespelet skall ha tagit en dryg timme i anspråk och bevittnats av 300 medlemmar ur den nordkoreanska partihierarkin med Kim Jong-un i spetsen.

Avrättningen, eller rättare sagt det bestialiska mordet, av Jang och hans medhjälpare och omständigheterna kring den omskrivs här av den brittiska nättidningen Mail Online den 3 januari 2014:

http://www.dailymail.co.uk/news/article-2533088/How-Kim-Jong-Un-killed-scum-uncle-Dictator-stripped-naked-thrown-cage-eaten-alive-pack-dogs.html

 I sitt nyårstal kallade Kim Jong-un sin morbror Jang för ”avskum” och ”sämre än en hund”.

Jang Song-thaek anklagades för förräderi och korruption, anklagelser som uppenbarligen konstruerats av den nordkoreanske diktatorn beroende på att han kände sig hotad av morbroderns betydande inflytande inom den nordkoreanska administrationen. I sitt televiserade nyårstal förklarade Kim Jong-un:

Vårt partis påpassliga, precisa beslut att rensa ut de partifientliga, anti-revolutionära elementen var mycket framgångsrikt när det gällde att stadfästa solidariteten inom vårt parti….Fraktionslorten har eliminerats.

I sitt tal kallade den 30-årige nordkoreanske ledaren sin morbror ”avskum” och ”sämre än en hund”. För bara några månader sedan var Jang Song-thaek Kims mest betrodde rådgivare och hade mycket goda förbindelser med den kinesiska ledningen. Det faktum att en tidning som anses vara Peking-regimens språkrör nu avslöjar de makabra omständigheterna kring Jangs avrättning – normalt verkställs dödsstraff i Nordkorea med automatvapeneld – tyder enligt den engelskspråkiga, kinesiska tidningen Strait Times på att man i Kina börjar tröttna på den bisarrt oberäkneliga grannen.

 Demonstrationer i Sydkorea 2011, då Kim Jong-il dött och ersatts av sin yngre son Kim Jong-un.

Det är inte helt klart om Kim Jong-un, som är världens yngste statschef, föddes 1983 eller 1984. Det är känt att han, när han bedrev studier i Schweiz huvudstad Bern, kallade sig Pak Chol. Han var inget vidare studieljus och påkoms en gång med att läsa pornografi under ett examensprov. Han har vidare låtit plastikoperera sig för att bli mera lik sin farfar, Kim Il-sung, som grundade Kim-dynastin. Kim Jong-un lider av stressrelaterad diabetes. Han uppges klippa sig själv då han inte litar på någon frisör.

Här fler underhållande fakta om Kim Jong-un:

http://www.funnymalaysia.net/11-facts-about-kim-jong-un/

Fadern Kim Jong-il, som avled i november 2011, valde Kim Jong-un som sin efterträdare framför dennes äldre halvbror, Kim Jong-nam, som fadern ansåg vara för ”flickaktig”. Pinsamt blev det när Kim Jong-nam greps med falskt på Narita-flygplatsen i Tokyo för några år sedan. Han och hans närmaste skulle försöka besöka Tokyos Disneyland. Denne Kim har även gjort sig känd som en goddagspilt som bland annat gillar att spela. Han antas numera leva i exil i Kina.

 Kim Jong-nam: alltför ”flickaktig”.

I sitt nyårstal hotade Kim Jong-un dessutom med att Koreahalvön kunde komma att  ”uppslukas av en massiv kärnvapenkatastrof” för den händelse Sydkorea och dess allierade USA i nordkoreanska ögon skulle bli alltför aggressiva.

Kim Jong-un lät under slutet av 2013 avrätta en tidigare älskarinna, som var en av Nordkoreas populäraste sångerskor, och elva av hennes kolleger från tre framstående musikgrupper. Kort därefter avrättades ett 80-tal personer i sju nordkoreanska städer offentligt. Som alltid vid utrensningar i landet skickas anhöriga till offren till något av landets omänskliga slavarbetsläger för att gå under. Några har dock lyckats fly, och det är på grund av deras vittnesmål omvärlden vet hur förhållandena i lägren är.

Man kan med rätta fråga sig varför omvärlden tolererar den uppenbart sinnesrubbade Kims och hans regims styre, tydligtvis ett av de värsta i världshistorien. Svaret är att Nordkorea förfogar över en krigsmakt beväpnad till tänderna som dessutom är i besittning av kärnvapenkapacitet. Frågan är dock hur stor och precisionssäker denna är.

 Nordkoreansk missil paraderas i Pyongyang. Frågan är hur mycket som är skryt och verklighet, när Kim Jong-un ordar om landets kärnvapenkapacitet.

Det är fullt troligt att Kims skryt om den skada nordkoreanerna skulle kunna göra omvärlden döljer en inte fullt lika skräckinjagande verklighet. Problemet är att ingen av världens ledare vill riskera att chansa. I bakgrunden finns också Kommunistkina, som ännu så länge backar upp Nordkorea och dess ledardynasti, som har haft makten i landet sedan Korehalvöns delning 1945.