Har kippavandringarna överlevt sig själva?

Alice Bah Kuhnke på kippavandring i Malmö.

För kort tid sedan arrangerades i Malmö, även känt som ”Sveriges Gaza”, en demonstration där personer med arabiskt ursprung bland annat högljutt uttryckte en vilja att starta en intifada och att ”skjuta alla judar”. Den hatfyllda manifestationen sades vara en reaktion på att USAs president Donald Trump fastslagit att Jerusalem är Israels huvudstad. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/hatsk-stamning-pa-demonstration-i-malmo

Andra antisemitiska förlöpningar inkluderar att brandbomber kastats mot synagogan i Göteborg samt en byggnad i anslutning till synagogan i Malmö.

I syfte att motverka den skenande antisemitismen anordnade Judiska församlingen i Malmö sistlidna helg en så kallad kippavandring, dit bland andra kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke (MP) inbjudits. https://www.sydsvenskan.se/2017-12-16/kippavandring-efter-hatet-i-malmo

Kippavandringarna i Malmö inleddes för ett antal år sedan i syfte att synliggöra den judiska folkgruppens utsatthet i anledning av den växande antisemitism som den omfattande muslimska invandringen medfört. Det fanns dock många som föredrog skygglappar och enbart talade om antisemitism som något unikt för nationalsocialismen.

Hillevi Larsson (S) på kippavandring. Några dagar tidigare talade hon på en demonstration där det skanderades om att ”skjuta judar”.

I själva verket är den ”svenska” antisemitismen i dag förhållandevis försumbar (även om den beklagligt nog förekommer). Här en länk till en bloggtext i ämnet jag skrev för några år sedan: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/06/sanningen-om-den-svenska-antisemitismen/

Riksdagsman Fredrik Malm (L) medgav detta i en riksdagsdebatt som initierats av Kristdemokraterna: ”Vi har länge inte haft förmågan att inse att antisemitism kan finnas i grupper som själva är utsatta och i behov av hjälp.” Således en omskrivning för immigranter som bekänner sig till islam. En sådan bristande förmåga är desto märkligare emedan muslimsk antisemitism är lika gammal som islam självt.https://www.sydsvenskan.se/2017-12-18/krav-pa-nolltolerans-mot-all-antisemitism

Under senare år har kippavandringarna innehållit alltfler vänsterinslag. 2014 slog några av deltagarna exempelvis ett slag för den vänsterextreme våldsmannen Showan Shattak, som vid tillfället låg på sjukhus efter ett internt extremistbråk. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/01/nagra-synpunkter-pa-kippavandringar/

Israel-hataren Mikael Wiehe låtsas engagera sig för judar.

Vidare har obotfärdiga vänsterextremister som trubaduren Mikael Wiehe, notorisk Israel-hatare som stött initiativet Ship to Gaza, synts bland kippavandrarna, låt vara utan kippa. Något som fått det att vända sig i magen i alla fall hos denna bloggare. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/02/05/micke-bolsjevik-ett-snabbportratt/

I den sista upplagan av kippavandringarna i Malmö dök som nämnts ovan regeringsföreträdaren Alice Bah Kuhnke upp. Hon representerar ett parti som ända sedan det grundades av bland andra ”Palestina”-fanatikern och Israel-hataren Per Gahrton 1982 innehållit tydliga antisemtiska inslag. Sak samma kan sägas om Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. En av den i oktober 2014 nytillträdda rödgröna regeringens åtgärder var som bekant att diplomatiskt erkänna den fiktiva staten ”Palestina”, vars ledare helst vill se Israel utplånat från jordens yta.

Utrikesminister Margit Wallström utnämndes för ett år sedan av Simon Wiesenthal-centret i Los Ageles till världens åttonde mest framträdande antisemit sedan hon i riksdagen hävdat att det rör sig om ”utomrättsliga avrättningar” när israelisk polis och israeliska försvarsstyrkor oskadliggör terrorister in flagranti. Hon är till yttermera visso den enda av EUs 28 utrikesministrar som är persona non grata i den judiska staten. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/kVkE6/wallstrom-pa-antisemit-lista-efter-uttalande

Männen på bilden bär kippa eller yarmulke.

Wallström deltog inte i kippamanifestationen i Malmö, men det gjorde däremot den socialdemokratiska riksdagsledamoten Hillevi Larsson, en fanatisk ”Palestina”-lobbyist som glatt poserat för fotografen med en utmärkelse i form av en karta som visar ett ”Storpalestina” där staten Israel är bortraderad. Vad mera är: Larsson fanns bland talarna vid den vildsinta demonstration där det skanderades om att skjuta judar. https://www.expressen.se/kvallsposten/rasar-mot-hyllning-av-knivattacker-i-israel/

Kippavandringarna var en gång i tiden ett vällovligt initiativ som säkert fyllde en viktig funktion, och jag förmenar ingen som alltjämt tycker så att deltaga. Personligen undrar jag dock om dessa manifestationer inte överlevt sig själva: som jag ser det har de alltmer urartat till att bli manifestationer där allsköns vänsterpersonligheter och/eller sådana som vill se Israel utplånat från jordens yta ser en chans att framstå som goda och toleranta.

Fotnot: Kippa kallas på hebreiska den traditionella judiska huvudbonad av kalottyp som bärs av män. På jiddisch är beteckningen yarmulke.

 

 

 

 

Förintelsens minnesdag och det importerade judehatet

 Den 27 januari 1945 befriades dödslägret Auschwitz av Röda armén.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article18245329.ab

Länken här ovan går till en i stort läsvärd artikel av Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), i Aftonbladet dagens datum den 27 januari – det vill säga Förintelsens minnesdag. Silberstein uppmanar bland annat drottningen och statsministern att deltaga i nästa av den Judiska församlingen i Malmö anordnade så kallade kippavandring. En god idé, tycker jag.

Det finns naturligtvis allt skäl att på detta sätt högtidlighålla minnet av de sex miljoner judar, hundratusentals zigenare och andra folkgrupper som massakrerades av nationalsocialisterna i samband med Andra världskriget. Några förtydliganden menar jag dock kan vara på sin plats. I Wikipedia läser jag: ”Minnesdagen är till för alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.”

Jag tycker faktiskt det är litet märkligt att ordet antisemitism, det vill säga judehat, placeras sist i denna uppräkning trots att Förintelsen (Holocaust) främst avser den oerhört väldokumenterade judeutrotningen. Och vad är egentligen ”intolerans”?

Frågar du en företrädare för den hallstämplade politiska korrektheten får du till äventyrs svaret, att det kan vara varje form av kritik mot allt som har med homosexuellt leverne att göra. För andra kanske intolerans i första hand är diskriminering av filatelister. Jag är vidare rätt säker på att somliga skulle hävda, att det bästa du kan göra för att bekämpa ”främlingsfientlighet” och ”rasism” är att inte rösta på Sverigedemokraterna.

Med andra ord efterlyser jag större stringens i diskussionen om Förintelsen och judehat. Willy Silberstein nämner inledningsvis i sin artikel vad han menar vara olika former av rasism: ”Sverige har börjat vänja sig vid rasism. Jag tänker på judehat, jag tänker på hat mot muslimer, romer och andra utsatta.” Hat mot muslimer kan dock aldrig vara ”rasism”, eftersom muslimer är sådana personer vilka bekänner sig till religionen islam och icke någon ”ras”.

 Historiskt exempel på svensk antisemitism.

Frågan är för övrigt om det inte är dags att för gott utmönstra ordet ”rasism” ur vokabulären. Ordet i fråga förutsätter nämligen att det finns mänskliga raser, och modern forskning har kommit fram till att de genetiska skillnaderna mellan olika etniska grupper är så små att det inte är korrekt att tala om ”raser” i sammanhanget.

Jag har tidigare skrivit följande bloggtext, där jag redovisar aktuella forskningsrön, i ämnet:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/04/13/det-finns-bara-en-manniskoras/

Vetenskap är en sak – politisk demagogi en annan. Om ordet ”rasism” försvann ur den vetenskapliga och/eller politiska vokabulären skulle det innebära, att våra professionella så kallade antirasister och toleransmånglare gick miste om ett snärtigt slagord att använda som tillhygge mot personer och partier med i deras tycke olämpliga åsikter. Därför tror jag inte mycket på att ordet i fråga kommer att försvinna i brådrasket.

Ett annat fenomen värt att notera när det gäller debattinlägg och andra utsagor från etablerade politiker och debattörer om den tilltagande antisemitismen i Sverige – ty att det finns en sådan är ställt utom allt tvivel – är att det så gott som aldrig fastslås varifrån sagda antisemitism härrör.

 De flesta anmälningarna om hatbrott riktade mot Malmös judar kommer från Föreningsgatan, där Judiska församlingens synagoga ligger.

Nämligen från den växande kommuniteten invandrare med islamsk trostillhörighet. Det är från hatfyllda medlemmar av denna samfällighet det anmärkningsvärda och skandalösa judehatet i Malmö kommer, något som lett till att många judar känt sig tvingade att lämna den stad de en gång växte upp i. Förvisso finns det judehatare/antisemiter av annan tillhörighet, exempelvis anhängare av extremnationalistiska och rent nationalsocialistiska grupperingar, men det är alltså inte från dessa judehatet i Malmö i första rummet emanerar.

Jag tycker rent ut sagt är ynkligt när Willy Silberstein och andra debattörer ”glömmer” att påpeka, varifrån judehatet i realiteten kommer. Och att man inte vågar uppmana de muslimer som hatar judar att sluta upp med sitt primitiva hat. Resultat av denna selektiva ”glömska” samt feghet blir att det i stället är svenskar i allmänhet som skuldbeläggs och skälls för att vara rasister, vilket faktiskt är groteskt: svenskarna tillhör säkerligen jordens minst ”rasistiska” folk.

Detta faktum påpekades också av läraren och författaren Zulmay Afzali, med ursprung i Afghanistan, i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 25 januari:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/nej-svenskarna-ar-inte-rasister_8930490.svd

I dag minns jag, som många andra, den fruktansvärda och ofattbara nationalsocialistiska judeutrotningen. Något jag för övrigt gör praktiskt taget varje dag, vilket nog framgår av de många texterna i judiska och förintelserelaterade ämnen jag skrivit på min blogg.

 Enligt Zulmay Afzali är svenskarna inte rasister.

Låt mig även erinra om att det tog FN, en organisation som verkligen inte gjort sig känd för att vara vänskapligt inställd till vare sig det judiska folket i allmänhet eller den judiska staten Israel i synnerhet, hela 60 år innan man 2005 utsåg den 27 januari – det datum då den våldtagande och massakrerande sovjetiska Röda armén öppnade portarna till det av de tyska nationalsocialisterna administrerade dödslägret Auschwitz i Polen och befriade dess arma invånare – till Förintelsens officiella minnesdag.

Inte ens denna dag fick dock judarna (och romerna med flera zigenska grupper) ha för sig själva, ty givetvis skulle den även bli en dag för bekämpande av ”rasism” och värnande av ”tolerans” i allmänhet.

Politiskt tondöva Birgitta Ohlsson skrämmer mig

 Med politisk tondövhet som skrämmer.

Dåvarande ordföranden i Liberala ungdomsförbundet (LUF), Birgitta Ohlsson, skrev den 6 juni 2001 – alltså på Sveriges nationaldag – en debattartikel i Expressen med rubriken ”Avskaffa Sverige!” Jag har inte lyckats hitta originalartikeln någonstädes, men texten återfinns här:

http://1766tf.wordpress.com/dokument/avskaffa-sverige/

Artikeln är ett angrepp på monarkin och nationalismen och samtidigt en plädering för världsfederalism. Det är möjligt att debattredaktionen på Expressen spetsat till rubriken en aning, ty i själva artikeln kräver inte Ohlsson att Sverige skall avskaffas. Delar av vår nationella självständighet skulle vi dock tvingas ge upp om hennes förslag realiserades. En rätt anmärkningsvärd artikel är det ändå av en person som i tidernas fullbordan skulle bli svensk EU-, demokrati- och valminister.

Jag har ingenting emot att erkänna att jag uppskattar några av folkpartisten Birgitta Ohlssons åsikter. Till exempel att hon vill att Sverige skall gå med i NATO och att vi bör bygga ut kärnkraften. Även att hon är övertygad antikommunist respektive Israel-vän. Där blir det dock ett abrupt slut på applåderna från Hansson.

Birgitta Ohlsson Klamberg, som hon ibland kallas då hon är gift med FP-kollegan och folkrättsdoktorn Mark Klamberg, viks i senaste numret av tidningen Dagens Samhälle (1/2014) ut över tre helsidor. Rubriken till intervjuartikeln lyder: ”Kostymrasisterna breder ut sig”. Ohlsson är oroad över framväxten av vad hon kallar ”rasister” i Europa. I artikeln står:

Hon ser ett mönster. Samma tendenser finns i hela Europa. I Grekland sitter nynazister i parlamentet, i Ungern har högerextrema Jobbik stadigt vuxit, i Norge har Fremskrittspartiet fått plats i regeringen.

Om Birgitta Ohlsson ser ett ”mönster” här tyder det på att hon är politiskt tondöv. Det  är ju groteskt att jämföra nazistiska Gyllene Gryning och fascistiska Jobbik med det nyliberalt betonade Fremskrittspartiet, som är för en restriktivare invandringspolitik i Norge enbart av ekonomiska skäl. Dessutom en fräckhet mot vårt västliga broderland som trotsar det mesta. Av någon märklig anledning nämner hon dock inte SD i intervjun.

Ohlsson säger sig vidare vara skrämd över det ömsesidiga påpucklandet av nazister och kommunister i Kärrtorp strax före jul, vilket hon liksom de flesta övriga medlemmar i politikeretablissemanget fick till en fruktansvärd naziattack mot demokratin. Det gjorde att det blev en omfattande uppslutning bakom en kommunistledd manifestation den 22 december som ackompanjerades av uppmaningar från scenen om att ”slipa kniven” och ”slakta” Jimmie Åkesson.

 Polisinsats mot extremisterna i Kärrtorp.

Om det finns något i detta sammanhang som är ägnat inge oro, så är det i mitt tycke att påstådda demokrater som talman Per Westerberg, oppositionsledare Stefan Löfven samt ett antal statsråd och riksdagsledamöter inte hade något emot att gå i bästa sämja bredvid våldsbejakande och hatande vänsterextremister från AFA, Revolutionära Fronten och arrangerande Rättvisepartiet Socialisterna som står bakom officiella Kärrtorps-arrangören Linje 17.

”Vi har i dag lika många folkvalda rasister i nationella parlament i Europa som kring andra världskriget”, påstår Ohlsson vidare. ”Och bakom de obehagliga kostymrasisterna finns en svans av aktiva våldsbejakande extremister. Vi har, menar Ohlsson, fått en ”värderingskris” i Europa där ”Mänskliga rättigheter ifrågasätts, rätsstaten utmanas och folk ställs mot folk”.

Ohlsson visar hur aningslös hon är – eller spelar – när hon inte med ett ord antyder att det kanske kan vara något fel på den EU-politik, som givit upphov till ökad nationalism och utbredd kritik mot hela det överstatliga EU-projektet med dess ”fria rörlighet”. En politik och ett projekt som gör att vissa länder och städer – jag har själv det tvivelaktiga nöjet att bo i en sådan stad – översvämmas av flyktingar från andra kulturer, traditioner och religioner. Samhällets institutioner frestas på till bristningsgränsen: det blir helt enkelt för många på en gång.

 Det blir för många på en gång…Foto: Photo2be

Detta är bakgrunden till att det i England, som Ohlsson i intervjun nämner som ett skräckexempel, pågår ”en fasansfull och jättepopulistisk debatt där alla hetsar mot dessa människor, det är hemskt!” Inser då inte vår EU-minister att många hederliga och laglydiga britter upplever det som hemskt, när deras älskade land är på väg att tas över av östeuropeiska zigenare som kommit dit för att leva på bidrag och vildsinta islamister varav en del hugger huvudet av brittiska militärer? Vissa delar av de större städerna har blivit ”no go”-områden för vita britter där polisen står maktlös.

En hjärtefråga för Birgitta Ohlsson är HBTQ-frågor. Det finns väl knappt någon gayparad i Europa hon inte deltagit i, och det överraskar föga när hon tillstår: ”Jag ser Prideparader som ett lackmustest för frihet.” Ve Italien och Östeuropa som, menar Ohlsson, är ”skamfläckar”. Varför? Jo, där och på andra ställen som i exempelvis Ryssland hänger traditionellt kristna värderingar kvar längre än i det supersekulariserade väst, vilket gör att många fler där än här tar Bibelns utsagor om homosexuellt leverne på allvar. Avvikarna, anser Ohlsson, skall kunna straffas, exempelvis genom indraget EU-stöd.

Birgitta Ohlsson har dock alldeles rätt i att judehatet i Malmö utgör ett stort problem för Sverige. ”Beklagligt nog råder starka antisemitiska stämningar i Malmö”, citeras Ohlsson som påpekar att kommunen ”sticker ut i hatbrottsstatistiken” och att förre kommunstyrelseordföranden Ilmar Reepalu (S) påverkat debatten ”på ett mycket negativt sätt”.

En sak råkar dock Birgitta Ohlsson ”glömma”: att det är invandrade muslimer, som av tradition röster på Reepalus parti, som svarar för nästan alla de hatbrott som fått talrika malmöjudar att lämna staden. Att påpeka detta skulle sannolikt, enligt Birgitta Ohlssons folkpartistiska måttstock, vara sak samma som att hänge sig åt ”islamofobi” vilket som bekant är ett hemskt brott mot den heliga Toleransen.

Läs gärna följande bloggtext jag skrivit om den ”svenska” antisemitismen:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/06/sanningen-om-den-svenska-antisemitismen/

 Statsrådet Ohlsson under en så kallad kippavandring i Malmö till stöd för stadens förföljda judar.

Intervjuaren Magnus Wrede påtalar för Ohlsson att hennes parti ligger aningen pyrt till i opinionsmätningarna för ögonblicket, något som inte verkar oroa Ohlsson särdeles mycket:

Vår mjuka socialliberala profil måste bli ännu tydligare. Miljö, jämställdhet, feminism, Europafrågor…och skolan är vår viktigaste fråga, vi är ett klassiskt skolparti och Jan Björklund har jobbat upp varumärket…

Politiskt tondöv, som sagt. Kanske är det vad som skrämmer mig allra mest med Birgitta Ohlssons politiska utsyn. Hon saknar förmåga att skilja hårdföra nazister från demokratiska nyliberaler. Hon inser inte att folk i England och i andra länder har mycket goda skäl att gå emot det EU-dyrkande etablissemanget, utan kallar alla ”rasister” rakt av. Hon ser inga problem med att gå armkrok med vänsterextrema ligister i Kärrtorp. Hon tror att det går hur lätt som helst att påtvinga länder med djupt kristen tradition de senaste HBTQ-flosklerna. Och hon anser uppenbarligen att den katastrofala, FP-ledda skolpolitiken talar för det egna partiet.

Birgitta Ohlsson pekas i Dagens Samhälle ut som näste ledare för Folkpartiet. Det är mycket möjligt att tidningen har rätt. Det enda jag i så fall kan säga är: Gud bevare Folkpartiet.

Ullenhag sticker huvudet i sanden – som vanligt

Erik Ullenhag och Jimmie Åkesson i debatt i Lund.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svep-75-ar-sedan-kristallnatten_8707746.svd?sidan=5

Den så kallade integrationsministern Erik Ullenhag (FP) skriver i dag den 9 november 2013 en debattinlaga under ”Brännpunkt” i Svenska Dagbladet där han tar upp ämnet Kristallnatten (länken ovan). I dag är det 75 år sedan de tyska nationalsocialisterna använde det av en ung jude genomförda mordet på en tjänsteman vid tyska ambassaden i Warszawa som förevändning för att mörda, trakassera och internera judar i Tyskland.

Det är bra att Ullenhag tar upp detta ämne och inskärper, att vi aldrig någonsin vill se något liknande hända igen. Artikeln visar dock att integrationsministern väljer att likt strutsen sticka huvudet i sanden och inte kalla saker vid deras rätta namn.

Efter att presterat en invändningsfri beskrivning av de händelser som kom att kallas Kristallnatten, detta på grund av allt krossat glas som blev följden av vandalism riktad mot judiska butiker runt om i Tyskland och som blev uppmarschen till Förintelsen, har Ullenhag följande att säga:

Samtidigt som vi minns Europas mörka historia nås vi av rapporter om antisemitism och intolerans i Europa och i Sverige. Att peka ut judar, muslimer, romer eller hbt-personer som ansvariga för alla tänkbara samhällsproblem har blivit vardagsmat. När en grupp pekats ut står nästa på tur.

Erik Ullenhag refererar så till att EU:s så kallade byrå för grundläggande mänskliga rättigheter producerat en studie om upplevda hatbrott, diskriminering och antisemitism i åtta EU-länder. I Sverige uppges 810 personer med judisk bakgrund ha intervjuats, och av dessa sägs 60 procent vara av åsikten att antisemitism utgör ”ett väldigt stort eller ganska stort problem”.

En manifestation i form av en så kallad kippavandring mot antisemitismen i Malmö.

79 procent av de tillfrågade personerna med judisk bakgrund undviker att bära judiska symboler såsom den manliga huvudbonaden kippa eller davidsstjärna. Siffran härför i övriga länder där studien företagits uppges vara 68 procent. Det finns ingen anledning att betvivla dessa uppgifter: antisemitismen har blivit ett ständigt växande problem i Sverige.

Integrationsministern belyser även hur det är i Malmö, där situationen för stadens judiska kommunitet blivit allt mer ohållbar. Detta har föranlett ett förhållandevis stort antal judar att emigrera. Ullenhag väljer dock att inte med ett ord beröra vilka det är som svarar eller ansvarar för denna antisemitism och som givetvis är en stor skam för Sverige och Malmö.

I praktiken alla antisemitiska hatbrott och andra judefientliga handlingar i Sveriges tredje största stad utförs av medlemmar ur den ständigt växande befolkningsdelen muslimska trosbekännare. Således är det felaktigt att tala om en ”svensk” antisemitism – någon sådan existerar inte, annat än på vissa nazistiska och extremnationalistiska nätsajter.

Den primitiva antisemitismen i Malmö är i stället ett resultat av den av socialdemokratiska och borgerliga regeringar förda immigrationspolitiken, som inte blir ett spår bättre av att den förstärks genom kommunalrådet Ilmar Reepalus (S) vilja att hålla sig väl med sina arabiska/muslimska väljare. Antisemitismen i Malmö och Sverige i stort är ett importerat fenomen.

Ilmar Reepalu (S) i ett antiisraeliskt demonstrationståg.

Detta politiskt-strategiska behov har fått Reepalu att göra helt aningslösa idiotuttalanden riktade mot judar i allmänhet och staten Israel i synnerhet. Bland annat har han svamlat om att det är judarna själva och ”Israellobbyn” som bär ansvaret för antisemitismen. Uttalanden som fått vingar och färdats över hela jordklotet och definitivt icke förbättrat Malmös renommé som antisemitismens nordliga utpost nummer 1.

Erik Ullenhag väljer dock att inte tala om hur det egentligen förhåller sig. Troligen beror detta på att han vill mörka, att det de facto är svenska regeringar och klantiga politiker som givit upphov till den förekommande antisemitismen.

Att Ullenhag sticker huvudet i sanden är nu inget nytt förhållande. Likadant var det då våldsbenägna invandrarungdomar i samarbete med svenska anarkister och allmänt ligistslödder brände ner delar av de svenska förorterna: Ullenhag skyllde då i en intervju i BBC på ”den svenska rasismen”.

Arabisk/palestinsk manifestation mot judarna i Malmö.

Jag skulle vilja påstå att det är en överlevnadsfråga för inte bara Erik Ullenhag personligen, utan för hela den sittande svenska regeringen, att göra antisemitism och annan form av rasism till någonting som  extremnationalister och/eller ”rasister” och ”intoleranta” ägnar sig åt.

Om det kommer fram inför hela svenska folket att det är regeringen som importerat denna ”rasism” och ”intolerans” – det vill säga den osminkade sanningen – har alliansregeringen små möjligheter att bli kvar i regeringsställning. Att sedan vänsteroppositionen har samma inställning är en annan fråga som jag inte går in på här. Dessutom finns ju risken att de förkättrade Sverigedemokraterna kommer att få exempellösa framgångar i de val som går av stapeln 2014.

Ullenhags SvD-artikel visar enligt min mening att ord såsom ”rasism” och ”intolerans” har mist sin ursprungliga betydelse genom frekvent och mångårigt missbruk. Frågan är också varför man skall fortsätta tala om ”rasism” när nya forskarrön visar, att det inte finns några mänskliga raser i egentlig mening. När det gäller ”tolerans” så visar naturligtvis den pågående politiska diskursen, att det knappast finns några mer intoleranta individer än den grupp (inom vilken Ullenhag är en av de mest framträdande) jag vill kalla toleransmånglarna.

Slutligen bör man notera att bilden av Sverigedemokraterna som ett ruggigt ”rasistiskt” och ”intolerant” parti börjar krackelera. Angreppen på Jimmie Åkesson på Nytorget på Södermalm i Stockholm nyligen gav säkerligen många en nyttig fingervisning om, var demokratins och toleransens fiender i verkligheten återfinns: nämligen på den extrema vänsterkanten.

I en efterföljande TV-debatt framstod sedan SDs partisekretetrare Björn Söder som en sansad statsman samtidigt som ”antirasisterna” framstod som de vilka de verkligen är: hatfyllda, testuggande och intoleranta samt synnerligen obalanserade personer.

Att vänsterjönsarna börjar bli verkligt desperata gavs en fingervisning om på Twitter i dag, då den beryktade sajten Inte rasist men bland sina läsare efterlyste exempel på så kallat rasistiskt agerande från sverigedemokratisk sida.

Sanningen om den ”svenska” antisemitismen

 Malmös ortodoxe rabbin Shneur Kesselman på promenad med familjen i ett Malmö präglat av importerat judehat.

Under sitt två dagar långa besök i Sverige besökte president Barack Obama Stora synagogan i Stockholm. Detta besök anses vara en markering mot den ökande antisemitismen i Sverige och samtidigt en indirekt knäpp på näsan åt regeringen Reinfeldt, som gjort absolut ingenting för att stävja denna form av rasism.

Jag skriver helt medvetet ”antisemitismen i Sverige”, inte ”den svenska antisemitismen”. Det finns nämligen inte mycket svenskt över den våg av judehat som plågar framförallt det mångkulturella Malmö, ”Sveriges Gaza” enligt malicen. Praktiskt taget alla antisemitiska handlingar i Sveriges tredje största stad signeras invandrare från Mellanöstern, vilka tagit med sig sin judefientliga attityd från respektive hemländer.

Antisemitismen i Malmö, som blivit ett internationellt uppmärksammat problem och som fått en hel del Malmö-judar att emigrera till exempelvis Israel och USA, tas upp på ett förtjänstfullt sätt av Ivar Arpi i ett inlägg på Svenska Dagbladets  ledarblogg den 5/9.

Enligt Arpi är det en ”skam” för Sverige att Obama under sitt korta besök i vårt  land kände sig tvingad att markera mot antisemitismen genom ett besök i Stockholms Stora synagoga. Det bör även nämnas att den amerikanska regeringens särskilda sändebud för frågor om antisemitism, Hanna Rosenthal, besökte Malmö i april 2012 för att bland annat sammanträffa med den chazzidiske rabbinen Shneur Kesselman.

Fullt ös från extremt vänsterhåll och islamister i samband med DC-matchen Sverige-Israel 2009. Bland demonstrationsdeltagarna fanns dåvarande vänsterledaren Lars Ohly.

Arpi påminner vidare om de vildsinta demonstrationerna mot Israel i samband med en tennismatch mellan Sverige och Israel i februari 2009 – som Israel för övrigt vann – i en hall som stängts för allmänheten på order av Malmös skandalomsusade kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu. I demonstrationen ropades bland annat ”djävla judar”. Bland demonstrationsdeltagarna fanns Vänsterpartiets dåvarande ledare Lars Ohly.

Antimsemitismen i Malmö var, understryker Arpi, dock en realitet för Malmö-judarna långt innan Davis Cup-kravallerna skämde ut Sverige och Malmö. Judar har angripits på gator och torg, fått sina dörrar nedsprejade och fått glåpord såväl som stenar kastade efter sig sedan lång tid tillbaka. Barnen har trakasserats under sin skolväg och judiska gravar har vandaliserats.

Arpi skriver:

Varför finns det då så mycket antisemitism i Malmö? Visst begås hatbrott av människor från vit makt-miljön, men enligt BRÅ:s statistik utgör det  trots allt en liten andel. Tyvärr har en del av Malmös många invandrare tagit med sig antisemitiska attityder som många i Mellanöstern hyser, vilket går ut över svenska judar.

I klartext: den allt överskuggande majoriteten av hatbrotten mot Malmös judar kommer från muslimska invandrare. Malmös ortodoxe rabbin, Shneur Kesselman, har till exempel drabbats av stenkastning och andra former av trakasserier när han visat sig ute i traditionell chazzidisk klädsel.

Malmö synagoga har vandaliserats upprepade gånger.

Antisemitismen har enligt poliskällor trappats upp i Malmö under senare år, och 2012-2013 har de antisemitiska hatbrottsanmälningarna trefaldigats. Tidigare skedde incidenterna oftast i nära anslutning till Malmös synagoga, men numera förekommer de överallt i staden.

Judehatet i Malmö har på belysande sätt tagits upp i skriverier av journalisterna Niklas Orrenius och Paula Neuding. Liksom av mig i en artikel i tidskriften Contra 5/2011. Judiska församlingen i Malmö har såvitt jag känner till  inte gjort någon hemlighet av att de antijudiska hatbrotten nästan uteslutande emanerar från den talrika muslimska kommuniteten. Ändå är det fortfarande kontroversiellt att öppet tala om detta, icke minst i den konservativa – det vill säga teologiskt liberala – Judiska församlingen i Stockholm.

Icke heller Expo och Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) talar gärna om den ”svenska” antisemitismens muslimska rötter, även om dessa är uppenbara för den som har ögon att se med och ett verksamt intellekt att göra bruk av. När man från det hållet omnämner antisemitism i Sverige skyndar man sig i regel att i nästa andetag peka finger åt den så kallade islamofobin.

Reepalu skyller antisemitismen på ”den israeliska lobbyn” i ett TV-inslag.

Det är mycket viktigt för dessa ultraliberala krafter att framstå som så verserat toleranta som det bara är möjligt, sedan må antisemiterna på arabiska vråla ”Leve Hitler” och ”Gud är större (än er gud)” så mycket de behagar. Därför är det viktigt att en mainstreamskribent som Ivar Arpi kallar saker och ting vid deras rätta namn.

Arpis text kan läsas i sin helhet här:

http://blog.svd.se/ledarbloggen/2013/09/05/antisemitismen-i-malmo-fortsatter-att-oka/

Läs gärna också vad jag skrev om ”toleransmånglarna” i samband med en så kallad kippavandring till stöd för Malmös utsatta och i en del fall livrädda judar i maj:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/21/de-intoleranta-toleransmanglarna/

De intoleranta toleransmånglarna

 

Att vara liberal är att vara kluven. Det framgår med all tydlighet av den debatt som stundtals förs om begreppet ”tolerans”. Ofta nog är det liberalerna ibland oss – med eller utan anknytning till Folkpartiet – som ordar högst, mest frekvent och med mest darr på stämman om behovet av tolerans. Ofta nog är det också samma liberaler som uppvisar störst intolerans.

En fullfjädrad liberal kan knappast entydigt ta ställning i någon sakfråga. Så fort vederbörande givit uttryck för stöd eller fördömande till något påbörjar han/hon en harang som brukar inledas med de oförglömliga orden ”men å andra sidan får vi inte glömma…”. Det kunde vi se talrika prov på under det Kalla kriget.

När liberalen i fråga uttalat sitt starka avståndstagande från kommunismen, givetvis helt rätt och riktigt, följde sedan en uppräkning över hur hemskt det var i andra diktaturer, vilka dock objektivt sett aldrig var fullt lika avskyvärda som de kommunistiska varianterna:

Förtrycket i Francos Spanien kan inte jämföras med det som rådde i kommunistdiktaturerna.

– Förtrycket i juntans Grekland, Salazars Portugal eller Francos Spanien kan på intet sätt jämföras med det som rådde  i Sovjetinionen och Röda Kina.

– Kommunistdiktaturen i det aggressiva Nordvietnam var etter värre och mer hänsynslös än vad det relativt demokratiska, om än korrupta, Sydvietnam någonsin var.

– Park Chung Hees knappast perfekta miltärstyre i Sydkorea var ett demokratiskt lyckorike jämfört med Kim Il-sungs mardrömslika, krigstokiga stalinistdiktatur i Nordkorea, vilken upprätthålls än i denna dag av Kims sonson samtidigt som Sydkorea har genomgått en demokratisk revolution.

– Castros Kuba med dess fängslanden, tortyr och avrättningar av oliktänkande var mycket värre än den auktoritära diktaturen i Pinochets Chile, som i tidernas fullbordan gjorde något som aldrig setts skymten av i ett kommunistland: man anordnade en folkomröstning för eller emot militärjuntan, och när denna gick emot den avgick juntan!

Vänsterns hjälte Fidél Castro: många gånger värre än Chiles Pinochet.

Det fanns med andra ord i verkligheten inga relevanta jämföresepunkter mellan vänster- och högerdiktaturer under det Kalla kriget. Kommunistdiktaturerna var alltid oreserverat värre än de auktoritära, i värsta fall fascistliknande regimerna. Fast det ville våra kluvna liberaler aldrig låtsas om. De körde på med sitt tröttsamma ”å ena sidan, å andra sidan”.

Denna tradition har fortsatt av bara farten. Ett eklatant exempel härpå gavs under den så kallade Kippavandring, som anordnades av den hårt ansatta Judiska församlingen i Malmö den 18 maj. Några hundra deltagare tågade i god ordning och stämning från Synagogan till Stortorget, där ett antal tal hölls. En av talarna var Folkpartiets europaparlamentariker Olle Schmidt. Denne utlät sig bland annat på följande sätt:

Vårt budskap är entydigt, vi tror på alla människors lika värde och manifesterar emot antisemitism, men också mot islamofobi och andra former av främlingsfientlighet.

Shnuer Kesselman, hårt ansatt rabbin vid Synagogan i Malmö.

Kippavandringarna är ett sätt för Malmös förföljda judar att manifestera sin rätt att uttrycka sin religiösa tillhörighet genom att bära symboler, som exempelvis den traditionella huvudbonaden kippa samt Davidsstjärnan. Även icke-judar som sympatiserar med detta budskap är välkomna att deltaga. Olle Schmidt och hans meningsfränder bland toleransmånglarna är dock inte helt nöjda med detta upplägg.

De kan därför inte låta bli att lägga in brasklappar om så kallad islamofobi och andra typer av vad som svepande kallas ”främlingsfientlighet”. Alla vet att det är Sverigedemokraterna som är det stora spöket härvidlag.

”Islamofobi” betyder ordagrant skräck för islam och islamska trosbekännare. Man kan diskutera om denna skräck är särskilt utbredd eller ej, men om den är det kan jag bara säga en sak: den är i så fall fullt berättigad.

Olle Schmidt: den evige folkpartisten.

Sedan massinvandringen av icke minst personer tillhöriga den islamska religionen och kulturen inleddes på initiativ av folkpartiledaren och dåvarande socialministern Bengt Westerberg för 20 år sedan, har företeelser såsom hedersmord/hedersrelaterat våld, diskriminering av kvinnor, barnmisshandel, stöd för terrorism, ungdomskravaller, massvåldtäkter, heltäckande kläder för kvinnor, tolerans för månggifte och absolut icke minst antisemtism samt i dess kölvatten rabiat Israel-hat frodats i vårt land.

Tack för allt du gav oss, Bengt!

Inflödet av muslimer till Malmö har gjort denna en gång rätt idylliska stad till ett avskräckande exempel i den civiliserade delen av världen, en stad varifrån den judiska befolkningen flyr och det judiska församlingslivet tynar bort. Där den chazzidiskt klädde rabbinen Shnuer Kesselman utsätts för både verbala och fysiska angrepp så fort han sätter foten utanför dörren. Det är inte svenskfödda malmöiter som står för detta blatanta judehat. Kort sagt: Malmö är en skam för Sverige.

Så det finns en rädsla för sådana yttringar i Sverige? Det är i så fall bara naturligt.

Ovan nämnde Bengt Westerberg har blivit något av en toleransguru, åtminstone i sina egna och anhängarnas ögon. Att den voluminösa invandringen ens avlägset skulle kunna innebära några som helst problem för Sverige är med ”Vet Bästerbergs” synsätt inte att tänka på. Alla antydningar i den vägen avfärdas såsom varande svårartat rasistiska och främlingsfientliga, i värsta fall rentav sverigedemokratiska. All invandring är berikande, vet vi inte det?

I höstas utkom Westerberg på statligt uppdrag med betänkandet Främlingsfienden inom oss (SOU 2012:74) där han framlägger ett antal hurtiga förslag om hur ”främlingsfientligheten” – där ”islamofobin” utmålas som det mest drakoniska hot – bäst skall stoppas. Det åligger nu landets arma kommuner att ta ställning till hur enmansutredare Westerbergs kostnadsslukande förslag bör implementeras, det vill säga om det alls finns ekonomiska förutsättningar för detta.

Men vad, i Westerbergs ögon, kan vara viktigare än att bekämpa det som vagt kallas främlingsfientlighet – sådana petitesser som sjuk- och åldringsvård, skola och försvar får givetvis stryka på foten om ett val måste göras.

Toleransmånglarna och deras epigoner bör betänka en sak: tolerans och öppenhet, det senare ett ord som frekvent används i nära anslutning till det förra, är inga absoluta värden. Ty hur skulle de kunna vara det? Man kan vara tolerant gentemot folkmord och öppen för totalitär diktatur.

Toleransgurun Bengt Westerberg: mannen som gjorde massinvandringen möjlig.

Det var precis detta merparten av dem som tillhörde – eller i förekommande fall fortfarande tillhör – 68-vänstern var/är. Man tolererar gladeligen Maos slaktande eller svältande av 60 miljoner kineser samt  var/är öppna för att det behövs diktatur i en del länder i vilka medborgarna tyvärr inte begriper sitt eget bästa.

I fortsättningen tycker jag därför gott att vi av toleransapostlarna kan avkräva klara besked om exakt vad det är vi bör vara toleranta och öppna gentemot, respektive vad vi inte bör tolerera och/eller vara öppna för. Vi bör dock inte bli särskilt förvånade om vi blir kallade ”rasister” eller ”främlingsfientliga” när vi kräver dessa besked. Är det något toleransmånglarna är bra på så  är det nämligen att klistra etiketter på sådana som inte ställer upp på varje bokstav i det egna budskapet.

Toleransmånglarna/toleransapostlarna/toleranspoliserna (välj önskvärd beteckning) är med andra ord inte sällan värst av de intoleranta. Bengt Westerberg intar för sin del en viss särställning.