I rapporten konstateras: ”De stora snödjupen i Norrbottens nordliga skogar gör tillvaron hård för älgarna. Många älgar riskerar att inte överleva vintern.”
Dessa förhållanden uppges råda i exempelvis Kaalasjärvi i Kiruna kommun. Tage Fjellborg, som är bosatt på orten, uppger att han sett många ”rejält avmagrade älgar” vilka i värsta fall kan komma att duka under på grund av den rikliga snön. Sannolikt är situationen för traktens rådjur om möjligt ännu värre.
Den rikliga snötillgången borde rimligen glädja förre TV-meteorologen Pär Holmgren, som sadlat om och numera i egenskap av EU-parlamentariker (MP) arbetar som klimatalarmist på heltid. 2006 profeterade Holmgren om att snön var på väg att försvinna för alltid. Kontentan av hans förutsägelser var att inom 20 år stora delar av Sveriges befolkning glömt hur man åker skidor och att Vasaloppet snart var ett minne blott. https://www.expressen.se/nyheter/snon-pa-vag-att-forsvinna-for-alltid/
Felslagen profetia av Pär Holmgren.
Några år innan Holmgrens profeterande gick statliga Naturvårdsverket ut i en megakampanj på samma tema: snön och isen var på väg ut. Många minns nog TV-reklamen med den beskäftiga lärarinnan som lär sina elever sjunga ”Och räven simmar över sjön” i stället för ”Och räven raskar över isen”. Inslaget avslutades med att barnen hivar ut julgranen i hällande regn. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/23/minns-nagon-den-simmande-raven/
Beträffande Vasaloppet, som sedan 1922 årligen hålls mellan Berga by i Sälen och Mora första söndagen i mars, har det mig veterligt inte rapporterats om någon alarmerande brist på den nödvändiga vitvaran. Inte heller har säsongens övriga skid- och skidskyttetävlingar hämmats av sådan brist. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vasaloppet
Kung Bore torde därför nu, fullt sanningsenligt, med Mark Twain (1835-1910) kunna utbrista: ”Ryktet om min död är betydligt överdrivet.”
Väljaropinionen i maj 2019 enligt Expressen/Demoskop.
Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna ökar alla med 1,2 procentenheter i Expressen/Demoskops opinionsmätning i maj 2019. S landar således på 26,6 procent under det att SD får 19,2 och KD 11,5 procent. Därmed har S och SD brutit en nedåtgående trend. KD å sin sida går från klarhet till klarhet i de flesta mätningar. https://samtiden.nu/2019/05/demoskop-sd-okar-i-maj/
Den aktuella mätningen visar att de partier som ingick i den så kallade Januariöverenskommelsen (Jök) och därmed bildar regeringsunderlag har det fortsatt besvärligt, även om S med sina 26,6, C 9,1 och L med 3,1 procent faktiskt går framåt något. MP kan glädja sig åt att med 4,3 procent hamna ovanför riksdagsspärren men minskar med 0,2 procentenheter.
Bland de så kallade konservativa oppositionspartierna backar Moderaterna ner till 15,7 procent, en tillbakagång med nästan 1 procentenhet. Tillhopa samlar S, M och KD ihop 46,4 procent medan partierna i regeringsunderlaget noteras för 43,1 procent.
Lägger man till V bland de senare partierna blir det ett komfortabelt försprång för de rödgröna partierna i kombination med renegaterna från den borgerliga alliansen C och L. Översätter man opinionssiffrorna till mandat i riksdagen blir det 179 mot 170.
SDs Jimmie Åkesson åtnjuter det fjärde största förtroendet bland partiledarna. Här på valturné i Kiruna.
Expressen/Demoskop har även genomfört en mätning avseende förtroendet för partiledarna. Här toppar KDs Ebba Busch Thor överlägset med 45 procent. Intressant att notera är att i takt med Ebbas frammarsch så intensifieras de ohemula angreppen på hennes person. Ja, det verkar nästan som om KD och Ebba Busch Thor övertagit SDs och Jimmie Åkessons gamla roll som slagpåsar för de politiskt korrekta.
Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt kommer långt efter på 34 procent, medan SDs Jimmie Åkessons skuggar med 32 procent. Det är för Lövfens del en minskning med icke mindre än 4 procentenheter. Samma tapp blir det för M-ledaren Ulf Kristersson som nu får nöja sig med 28 procents förtroende. Härnäst kommer Annie Lööf (C) på 22 procent, Jan Björklund (L) på 17 procent och Isabella Lövin (MP) på 14 procent.
I den absoluta botten på förtroendeligan återfinns det nyvalda MP-språkröret Per Bolund med 12 procent.
Johan Forssell – tänkbar efterträdare till Ulf Kristersson som M-ledare.
Att Ulf Kristersson och hans parti tappar förtroendemässigt kommer absolut inte som någon överraskning för denna bloggare. Karl´n har ungefär lika mycket karisma som en avslagen julmust, och det skulle förvåna mig mycket om Moderaterna inte har börjat se sig om efter en tänkbar efterträdare. Som jag ser det bör partiets rättspolitiske talesperson Johan Forsell i så fall ligga hyfsat bra till. https://www.expressen.se/nyheter/smallen-for-lofven-fortroendet-rasar/
Mätningen i stark sammanfattning: Medvind för SD och Jimmie Åkesson samt KD och Ebba Busch Thor. Uppåt för S och C. Problem för regeringsbildningen. Kris för M och Ulf Kristersson.
Reinfeldt och övriga moderattoppar i Prideparaden.
Jag är noga taget Fredrik Reinfeldt ett stort tack skyldig.
Hade det inte varit för honom hade jag sannolikt inte engagerat mig i framtidspartiet Sverigedemokraterna. Det var nämligen genom Reinfeldts och den då nya allianregeringens nära nog kriminella försummelse av det svenska försvaret, som jag tog steget och blev SD-medlem 2008. Misstänker att jag hamnat hos SD i vilket fall som helst, men den då nyblivne statsministern påskyndade helt klart mitt beslut. Jag ämnar i den här bloggtexten titta litet närmare på Fredrik Reinfeldt och vad som motiverar honom.
Fredrik Reinfeldt är född 1965 och började med politik i tidiga år som elevrådsordförande. Han var då inte mer än tio-elva år. Hans stora intressen i ungdomsåren var basket och teater; inom sistnämnda gebiet framträde han som den bögige konferencieren i en skoluppsättning av ”Kabaret”. Vid andra tillfällen spelade han bokstavligt talat pajas, det vill säga clown.
1984 ryckte Reinfeldt in som kompanibefäl vid Lapplandsjägarna i Kiruna och har beskrivits som en elitsoldat. Vid den så kallade värnpliktsriksdagen 1985 valdes han till vice ordförande i värnpliktsrådet. Efter muck kom Reinfeldt i kontakt med några jämnåriga Täby-moderater och började mer seriöst tänka i politiska banor.
Reinfeldt hävdar i Mats Wiklunds bok En av oss? En bok om Fredrik Reinfeldt (Fischer & Co 2006) att han påverkades av dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn: ”Ulfs resonemang om att frigöra människan betydde mycket.” Reinfeldt och hans unga moderatvänner var dock missnöjda med hur partiets ungdomsförbund, MUF, drevs i högborgerliga Täby och bildade därför Konservativ ungdom, som snart tog över ledningen i MUF med Fredrik som ordförande.
1990 valdes den nyexaminerade civilekonomen Fredrik Reinfeldt till ordförande i MUF i Stockholms län – han hade tidigare bland annat jobbat som ABAB-vakt – och tillträdde samtidigt en tjänst som biträdande borgarrådssekreterare hos dåvarande industriborgarrådet i Stockholm, Carl Cederschiöld.
I samband med ordförandestriden i Moderata ungdomsförbundet 1992 – det så kallade Slaget i Lycksele – blev Reinfeldt något av en kändis på riksplanet: kampen stod mellan Reinfeldt och den nyliberalt präglade, sittande ordföranden och blivande socialförsäkringsministern Ulf Kristersson som var för fri invandring. Reinfeldt sågs vid denna tid som tämligen konservativ och var betydligt mer följsam gentemot partiledningen med Carl Bildt i spetsen än Kristersson. Slutligen gick Reinfeldt segrande ur striden med de knappa röstsiffrorna 58-55.
Reinfeldt och hans farfars farfar, cirkusmannen John Hood.
Vad som kanske mer än något annat präglat Fredrik Reinfeldts syn på tillvaron och verkligheten är hans delvis mycket exotiska släktbakgrund. Namnet Reinfeldt kommer från Lettland, och i övrigt finns bland förfäderna inslag från Italien, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även mulatten John Hood som var cirkusdirektör och kom från USA eller möjligen Indonesien.
Hood, som bland annat uppträtt som ormtjusare i Norge, vistades i Sverige i början på 1880-talet. Han hävdade ibland att hans far kom från den indonesiska ön Borneo och att mamman var negress, men vid andra tillfällen påstod han att fadern var guvernör från Java och att modern var holländska. Stockholmskorrespondenten för den finlandssvenska tidningen Nya Pressen skev om nämnde Hood på följande sätt den 29 augusti 1884:
Sedan några år har här i Stockholm uppehållit sig – tidtals åtminstone – en främling, som ådragit sig rätt mycket uppmärksamhet, särskildt från damernas sida. Han är nämligen en ovanligt ståtlig och man skulle kunna säga äfven vacker karl – dvs vacker ”efter sin art”, ty mannen är neger…Herr Hood har haft en något ostadig sysselsättning. Han har förevisat zulu-kaffrer och vargmänniskor, loppcirkus, hafsnymfer, och har slutligen förevisat sig sjelf såsom människoätare.
I Sverige träffade John Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt som hade lettländsk bakgrund, och det påtagliga resultatet av denna allians blev sonen John som föddes på Allmänna BB i Stockholm. År 1889 gifte sig Emma Dorothea med järnarbetaren Andreas Carlsson, som därtill var karusell- och skjutbaneägare och således verksam inom samma bransch som John Reinfeldts biologiske fader.
John Reinfeldt tog småningom över styvfaderns skjutbana och när hans son föddes fick han namnen John Herbert Linné Reinfeldt, vilken i Stockholm lierade sig med en dam av italienskt ursprung som hette Anne-Marie Dominique. Denna var sprungen ur en italiensk artistfamilj, vars sentida mest kände representant i Sverige är Carl-Axel Dominique, född 1939, som är fyrmänning med Fredrik Reinfelds pappa Bruno.
Fredrik Reinfeldt är med rätta stolt över sin färgstarka släktbakgrund (skulle själv inte ha haft något emot att ha haft så många intressanta förfäder med skiftande bakgrund), men jag skulle inte ha brytt mig om att redogöra så pass noggrant för denna om det inte varit för att den i så hög grad präglat hans verklighetsbild och politiska utsyn. Detta framgår närmast övertydligt av en intervju statsministern gav Sydsvenskans Niklas Orrenius den 19 november 2011:
Här redogör Reinfeldt för sin djupt kända avsky gentemot Sverigedemokraterna vilken han erkänner bottnar i den egna, brokiga släktbakgrunden. En bakgrund som gör, hävdar statsministern, att han är särskilt känslig för ”främlingsfientlighet” och dess förmenta representanter i form av SD.
När man läser den långa intervjun, utförd av en av den svenska medievärldens mest beryktade ”godhetsapostlar” och ”toleransmånglare”, kan man knappast undgå intrycket, att föreställningen om att allt gott har kommit utifrån är den bärande pelaren i hela Fredrik Reinfeldts politiska synsätt. Det förefaller faktiskt som om han betraktar sig själv som den främste företrädaren för den samhällselit som hyser denna uppfattning.
I sammanhanget erinrar man sig Reinfeldts ord under ett besök i den invandrardominerade stadsdelen Ronna i Södertälje 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet – resten har kommit utifrån.” Underförstått: Som exempelvis den reinfeldtska släkten.
Radarparet Sahlin och Reinfeldt.
Det är minst av allt en tillfällighet, att Reinfeldt i intervjun passar på att hylla förra sosseledaren Mona Sahlin, vilken till skillnad från efterträdaren Håkan Juholt enligt Reinfeldt hyser ett äkta patos mot rasism och främlingsfientlighet. Sahlin, som 2002 i en intervju som publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg, yttrade ungefär samma sak som Reinfeldt gjorde i sitt Ronna-uttalande: ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”
Det kan på goda grunder hävdas, att såväl Fredrik Reinfeldt som Mona Sahlin till betydande delar byggt upp sina politiska karriärer på att uttrycka förakt för sitt hemland och höja främmande inflytande till skyarna. De har därmed givit uttryck för något som den brittiske filosofen Roger Scruton kallat oikofobi, en ursprungligen psykiatrisk term innebärande en irrationell rädsla för det egna hemmet och dess omedelbara närhet men som i Scrutons version betyder rädsla eller skräck för vad som hör samman med den egna nationen.
Reinfeldts och Sahlins politiska kamp mot ”främlingsfientlighet” och ”rasism” sammanfaller med mainstreammedias ständigt pågående kampanjjournalistik för ”antirasism”, ”tolerans” och ”gilla olika”-tänkande med Expressens anlitande av den AFA-anknutna vänsterextrema Researchgruppen med de brottsdömda frontfigurerna Martin Fredriksson, Mathias Wåg och Carl Tullgren som absolut lågvattensmärke. Se mer i detta ämne nedan.
Jimmie Åkesson skålar för SDs framgångar – det var nog inte detta som Reinfeldt hade tänkt sig. Foto: Photo2be
Det gigantiska problemet för Reinfeldt, Sahlin, Expressen, AFA med flera ”rasistjägare” är emellertid att deras verksamhet haft rakt motsatt effekt visavi det eftersträvade resultatet. De hatade Sverigedemokraterna har nämligen gått fram som en ångvält i opinionen och med 12,9 procent av röstetalet mer än fördubblat sina mandat i riksdagen jämfört med valet 2010 samt gjort kraftiga inbrytningar i såväl kommuner som landsting.
Godhetsmaffian sitter därför i en rävsax som tycks omöjlig att ta sig ur. Nu försöker man trösta sig med att ”87 procent röstade mot rasism och främlingsfientlighet”. Mot detta kan med minst lika stort fog invändas, att 97 procent röstade mot tokfeminismen representerad av F!, 94 procent mot vinstförbud i välfärden enligt kommunistisk modell och 93 procent mot utflipprad miljöextremism i MPs tappning.
Fredrik Reinfeldt väljer i detta prekära läge att deklarera sin avgång som landets statsminister och som de så kallade Nya Moderaternas partiledare. Han lämnar både landet och partiet åt sitt öde. Det är ett beslut som vållat stark kritik från de tidigare moderatledarna Ulf Adelsohn och Bo Lundgren.
Adelsohn citerades i Dagens Nyheter den 15 september på följande sätt: ”Nu har vi i realiteten en icke-socialistisk majoritet i kammaren, men lämnar ändå över makten. Det är ingen statsmannakonst.” Bo Lundgren: ”Han skulle ha väntat och sett vad utfallet blev av den parlamentariska situationen.”
Reinfeldts agerande visar hur en fullblodsnarcissist resonerar. När han inser att hans åtta år långa kamp mot Sverigedemokraterna – ty detta är vad hans statsministertid ytterst handlat om – varit förgäves, och han till yttermera visso till SD förlorat hundratusentals väljare som varit missnöjda med Nya Moderaternas utveckling från ett värdekonservativt parti med liberala inslag till ett pragmatiskt kappvändarparti med accelererad massinvandring som huvudfråga, så sticker han. Ungefär som när en omogen skolflicka dumpar en kavaljer hon tröttnat på.
Carin Jämtin håller ett vakande öga på sin partiordförande.
Nu skall den partipolitiskt oerfarne S-ledaren Stefan Löfven, som av allt att döma är helt i händerna på sin partisekreterare, Palestina-aktivisten Carin Jämtin, försöka sy ihop en minoritetsregering och en budget med hjälp av det extremistiska Miljöpartiet. Det kommer, om det lyckas, att bli en svag regering. Något som i och för sig kanske inte är helt fel.
För att citera det borgerligt sinnade nyhetsbrevet Veckans Contra:
En svag regering kommer att uträtta mindre än en stark regering. Det är alldeles utmärkt. Sverige kan som nation vara väl så betjänt av en svag som en stark regering.
Enligt detta resonemang blir det svårare för en svag regering att driva igenom alltför många dumma politiska förslag, samtidigt som den svaga regeringen möjliggör för välståndsskapande krafter utanför den politiska sektorn att verka. Det är ju inte politiken som skapar välstånd – den fördelar bara resurser som andra skapat.
Slutligen har den alltid intressanta webbkanalen Granskning Sverige nagelfarit Expressens närmast brottsliga roll i anlitandet av vänsterextrema krafter i sina – totalt felslagna – försök att minska Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik. Lyssna via denna länk:
Bloggaren utanför det förstklassiga hotell Bodensia. Foto: Bo Carlsund
Den 25-26 juni gjorde jag och min lumparkompis Bo Carlsund – vi har hållit kontakten sedan värnplikten vid A8 1971-72 – ett återbesök i vår varmt avhållna militärstad Boden. Senast vi var här var hösten 2008, men då hann vi inte besöka den imponerande försvarsanläggningen Rödbergsfortet vilket vi gjorde nu:
Boden var från 1831 en oansenlig kyrkby i Överluleå landskommun. 1896 blev Boden municipalsamhälle och 1919 stad. På den tiden hade platsen något tusental inbyggare, att jämföra med 18 277 år 2010. Bodens samhälle har i över hundra år präglats av Bodens fästning, som började uppföras 1901 efter beslut av riksdagen 1897. Anläggningen är landets största militära befästningsverk och alltjämt ett av de tio största i världen i sitt slag.
I Bodens centrala delar finns fortfarande ett antal äldre byggnader som klarat sig undan senare tiders rivningsraseri. Foto: Tommy Hansson
En av de mest kända kommendanterna för Bodens fästning var Lars Tingsten (1857-1937), general och krigsminister under Norgekrisen 1905, då Sverige till konung Oscar IIs förtret tvingades släppa kontrollen över Norge. Lars Tingsten var farbror till den kände professorn och publicisten Herbert Tingsten (1896-1973). Medan dennes farbror Lars stod främst i det militära försvaret mot ryssarna, svarade brorsonen Herbert för motsvarande insats med en skarpladdad penna som vapen under sin tid som chefredaktör på Dagens Nyheter.
Lars Tingsten och Herbert Tingsten.
Bodens fästning utgörs av fem stora fort: förutom Rödbergsfortet lystrar dessa till namnen Södra Åbergsfortet, Mjösjöfortet, Gammelängsfortet samt Degerbergsfortet. Sedan de fyra andra forten bommat igen är i dag endast Rödbergsfortet igång. Det hålls öppet för allmänheten genom Statens Fastighetsverks försorg och är en av Bodens mest populära turistattraktioner. Guidade turer hålls varje dag under öppethållandesäsongen.
Bodens fästning är dock mer omfattande än så. Förutom de fem stora forten omfattas hela anläggningen av tre mindre fort, ett 40-tal infanteriskansar, även kallade ”korvar”, ett antal flankeringsbatterier för att komplettera fortens ansenliga eldkraft samt en mängd mindre anläggningar av typ kulsprutenästen, skyttevärn och skyddsrum. Inalles icke mindre än 12 000 anläggningar!
Bosse med mäktig utsikt från Rödberget bakom ryggen. Den ljusa strimman i fjärran är ett skjutfält, på vilket artilleriprojektilerna landade på den tiden det begav sig. Foto: Tommy Hansson
För att förstå bakgrunden till anläggandet av Bodens fästning måste man ha förhistorien klar för sig. Det var 1809 som Sverige förlorade kriget mot Ryssland och därmed gick förlustig sin så kallade östra rikshalva – Finland – som varit en del av Sverige i drygt ett halvt årtusende. Gränsen mot Ryssland flyttades till Torne älv.
Under hela återstoden av 1800-talet plussades den ryska hotbilden på: oron växte för att Ryssland även skulle expandera in på svenskt område, samtidigt som ryssarna planerade att bygga en järnväg till Torneå. I detta prekära läge saknade Sverige ett militärt försvar för norra/övre Norrland. Att just Boden valdes som plats för det omfattande befästningsverk som skulle hålla ryssen borta tedde sig naturligt. Boden hade blivit en viktig järnvägsknut i och med att stambanan drogs hit 1894 och kopplades ihop med malmbanan från malmfälten i Gällivare och Kiruna.
Överst Rödbergsfortets grindar med artillerisymboler. Nederst guiden och lokalhistorikern Stig Gustafsson. Foto: Tommy Hansson
Mellan Första världskriget (1914-18) och Andra världskriget (1939-45) växte det mäktiga befästningsverket ut ytterligare, och efter krigsslutet lät den dåvarande krigsmakten (jag har aldrig riktigt förlikat mig med den mesiga beteckningen försvarsmakten) bygga fler befästningar i syfte att fördröja ett fientligt anfall i norr. Att det största och praktiskt sett enda hotet under det Kalla kriget kom från Sovjetunionen var en självklarhet, vilken en flyktig blick på kartan räcker för att konstatera.
Det främsta försvarsverket i sammanhanget var Kalixlinjen, som var sju mil lång och sträckte sig mellan Töre i söder och Gällivare i norr. Kalixlinjen var som bredast sex mil och hade Siknästfortet som östligaste utpost. Längs denna försvarslinje fanns ett stort antal mindre befästningar och artilleripjäser vilka var inrymda i berg- eller betongrum. Och mellan Kalixlinjen och Boden fanns Luleälvslinjen, vilket inbegrep Viktoriafortet i Vuollerim.
Överst interiör från ett av fortets logement med de typiska blå-vit-rutiga sängöverkasten. Nederst en vy över sjukstugan inklusive vaxfigur med amputerat ben. Foto: Tommy Hansson
När jag fick min inryckningsorder 1971 och förständigades att tågledes bege mig till Kungliga Bodens artilleriregemente (A8) i juli 1971 hoppade jag väl inte direkt av glädje. Snarare kände jag osäkerhet inför detta nya skede i mitt liv. Ehuru försvarsvän redan då har jag aldrig varit vad man kallar ”stridis”.
På tåget norrut från Stockholms central hade jag turen att sammanstöta med Bosse Carlsund, som skulle bli inte bara en uppskattad lumparkompis utan fastmer en vän för livet. En rolig detalj från första morgonen på A8 regemente: vi nyinryckta erbjöds frukost i matsalen, och när vi skulle sockra på gröten fann vi att de stora karen alls inte innehöll den söta varan utan – salt!
När Bosse och jag ganska precis 43 år senare satte oss i en taxi vid hotell Bodensia för vidare transport till Rödbergsfortet var vi förväntansfulla. Vi hade som artillerister förvisso vistats nära fortet men aldrig besökt dess innanmäte. Vi kom att ingå i en besökandegrupp på ett tiotal personer, vilka på ett trevligt och informativt sätt visades runt av förra stambefälet och lokalhistorikern Stig Gustafsson.
Olika typer av artilleriammunition som användes av Rödbergsfortets pjäsuppsättning. Foto: Tommy Hansson
Vid grindarna varnades för den skräckinjagande hund som fordomdags bevakat fortet, men det fanns ingen anledning till oro då dess närvaro nu blott bestod av inspelat hundskall. På den lilla gården innanför grindarna berättade Stig hur cirka 900 personer från närområdet slitit i ett decennium för att med tillhjäp av spett, slägga och dynamit bereda plats för denna imponerande anläggning. Den var ett samhälle i miniatyr med bland annat militär ledningscentral, logement, storkök, matsal, mässar, läkar- och tandläkarmottagning, kraftverk, brunnar och hygienutrymmen.
På fortets hjässa, dit man kommer via branta trappor, har man en hisnande utsikt över det skogrika kringområdet omfattande bland annat Bodens stad och skjutfält. Här kan man också närmare studera artilleripjäserna vilka försetts med pansarkupoler. I fortet finns också en överskådlig samling av de projektiler med vilka pjäserna laddades.
På Rödbergsfortets hjässa. Foto: Tommy Hansson
Den halvannan timme långa turen i Rödbergsfortet var en både intressant och nöjsam upplevelse, icke minst beroende på den sakkunnige guiden. Samtidigt låg det litet vemod i luften på grund av att inte bara Rödbergsfortet och Bodens fästning numera i stort är museala företeelser, vittnande om den svunna tid då Sverige ännu hade ett militärt försvar med en reell förmåga att försvara landet mot fientliga angrepp.
Rödbergsfortet drog sin sista suck den 1 januari 2000. Dessförinnan hade all ammunition skjutits ut på omgivande skjutfält, vilket ställde sig betydligt billigare än att frakta den därifrån. Fortet ägs i dag av Statens Fastighetsverk samt ingår som en del i nätverket Sveriges Militärhistoriska Arv. Även Försvarsmuseum Boden på gamla A8-området finns med i den administrativa bilden.
Överst bloggaren vid en artilleripjäs utanför Rödbergsfortet. Foto: Bo Carlsund Nederst visar en vaxdocka hur det gick till att skicka upp ammunition till pjäserna på fortets hjässa. Foto: Tommy Hansson
Inom Bodens garnison rymdes till in på 1990-talet 13 procent av vårt lands militära försvar. Här fanns som mest sex regementen: A8 (artilleri), I19 (infanteri), Ing3 (ingenjörstrupper), S3 (signaltrupper), P5 (pansartrupper) samt Lv7 (luftvärn). Då utgjorde militärer en ansenlig del av stadsbilden i Bodens centrum. Man ser militärer i dag också, men de drunknar snarast bland den övriga befolkningen varav invandrare från exempelvis Somalia, Afghanistan och olika afrikanska stater är ett betydande inslag.
Även om staden fortfarande härbärgerar militära aktiviteter kan man nog säga, att Boden har metamorfoserats från militärstad till invandrarstad. Föraren i den taxi varmed Bosse och jag åkte tillbaka till hotellet berättade, att han fick huvudbry när han upplystes om att han skulle ta en körning till ”Migrationsverket” – verket har nämligen flera anläggningar på platsen.
Bodens kommunhus. Foto: Tommy Hansson
Efter en hyfsat god asiatisk lunchbuffé i Bodens centrum, ett stenkast från det rätt nyligen restaurerade Bodensia, var det dags för Bosse och mig att ta länsbussen till Luleå för vidare befordran till Luleås flygplats Kallax. Vi tackade vår militärstad för den här gången och siktar på att vara tillbaka om några år i nostalgins tecken, förutsatt att liv och hälsa består!
Bodens store son, nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900-76).
Slutligen skall erinras om att det var i Boden som nobelpristagaren (1974) i litteratur Eyvind Johnson (1900-76) föddes. Andra på skilda sätt bemärkta bodensare är överbefälhavaren Stig Synnergren (1915-2004), ständige akademisekreteraren Peter Englund (1957-), OS-guldmedaljörerna Sven Utterström (1901-79) och Lars Frölander (1974-) samt spionen Fritiof Enbom (1918-74).
Det är alldeles tydligt att antisemitismen är på väg att utvecklas till ett allt större problem i Sverige. Jag har ofta på denna blogg berört det från Mellanöstern importerade judehatet i Malmö. Nu tycks antisemitismen också ha gjort inbrytningar längst upp i norra delen av vårt land.
Skådespelerskan Bianca Meyer berättar mormoderns historia i ”En enkel biljett”.
På annat sätt kan man inte gärna tolka det spektakel som utspelade sig vid en skola i Kiruna. Den judiska skådespelerskan Bianca Meyer gav torsdagen den 14 november en föreställning av enmanspjäsen ”En enkel biljett”, som skrivits av Ingela Lekfalk. Pjäsen handlar om Meyers mormor som överlevde förintelselägret Auschwitz.
Bianca Meyer berättar på följande sätt för Radio Norrbotten (se länken överst) om vad som utspann sig mitt under föreställningen:
Jag berättade min mormors historia, hon satt i Auschwitz…Det var folk som skrattade när bilder från Förintelsen visades, det var en av killarna som skrek Heil Hitler och någon annan ropade någonting om att jag skulle våldtas.
Meyer tyckte av naturliga skäl att det hela var ”väldigt obehagligt”. Inte heller tycks någon av de närvarande lärarna ha reagerat. Det framgår inte om de skändande eleverna var infödda norrbottningar av svensk härkomst eller tillhörde någon annan etnicitet, men oavsett vilket var uppträdandet givetvis lika förkastligt. Det skall tilläggas att flickorna i publiken samt merparten pojkar inte deltog i grovheterna.
Pöbelfasoner av detta slag, åtalbara under bland annat lagrubriceringen ”hets mot folkgrupp”, tyder både på undermålig förmåga till empati och tydlig historielöshet. Så går det när regering och skolmyndigheter låter historieämnet i våra svenska skolor förfalla.
Grobianerna på sajten nationell.nu, som står nationalsocialistiska Svenska motståndsrörelsen nära, gottar sig naturligtvis och skriver om ”de så kallade judeförföljelserna” samt upplåter kommentatorsfältet åt diverse vulgära grovheter som synes vara hämtade direkt från närmsta svinstia, där dessa nassar utan tvivel brukar vältra sig i den nazistiska dyngan.
Dessa individers sinnessvaga resonemang brukar lyda ungefär som så: ”Förintelsen har aldrig ägt rum, men det var synd att Hitler bara lyckades ta kål på sex miljoner.”
Koncentrationslägerfångar bakom taggtråd.
Jag vill i sammanhanget passa på att tacka min mellanstadielärarinna Lena Forsberg Gunnarsson vid Högantorps folkskola utanför Södertälje, som lät oss 11-12-åringar få pålitliga kunskaper om vad som hade tilldragit sig i det nazityska imperiet mindre än 20 år tidigare. Vi bjöds även på skolresa till Judiska församlingen och Stora synagogan i Stockholm samt en biljett till föreställningen ”Anne Franks dagbok” med Maud Adelsohn i titelrollen på China-teatern.
Heder åt en sådan lärare – genom hennes initiativ blev jag och övriga elever effektivt vaccinerade mot alla nazistiska försök till historieförvanskning.
WWFs Tom Arnbom pratar i nattmössan om isen i Arktis.
Dags att prata väder igen.
Den 15 maj höll Arktiska Rådet med representanter för nio medlemsländer en sammankomst i Kiruna. Inbjuden talare var Tom Arnbom från Världsnaturfonden (WWF) som bland annat hävdade: ”Det Arktis vi ser i dag kommer att vara försvunnet om ett par, tre decennier.”
Bakgrunden till Arnboms alarmistiska budskap var att mätningar från september hade visat att isarna på havet runt Arktis (Nordpolen) hade sin minsta utbredning på 30 år. Vad som inte framgick av Arnboms redovisning var att isreduceringen berodde på en långvarig storm som brutit upp istäcket samt tryckt upp höga vallar mot Kanadas kust. Och när Arnbom talade i Kiruna i maj hade isen runt Arktis gjort en anmärkningsvärd comeback: isutbredningen var då större än på åtta år!
När det gäller Antarktis (Sydpolen) kunde i september rekordnivåer när det gäller istillgång noteras. Att så kunde ske, samtidigt som Arktis å sin sida uppvisade låg istillgång vid samma tid, är något fullt naturligt. När varmt havsvatten strömmar mot norr och medför ökad issmältning i Arktis, blir det mindre varmt vatten kvar i söder med ökad isbildning som följd. Det är ett väldokumenterat fenomen som håller på i 30 år. Sedan vänder de varma strömmarna åt motsatt håll.
Välmående pingviner i ett Antarktis där isen ökar beständigt.
En grundbult i klimatalarmisternas skrämselpropaganda är att en global, människoframkallad uppvärmning kommer att leda till en världskatastrof. Ändå tvingades en av dessa alarmister, Rajendra Pachauri, som är ordförande i FNs klimatpanel IPCC, vid ett framträdande i Melbourne den 22 februari medge att den globala temperaturen inte har stigit på 17 år. Talrika forskare menar att solens nuvarande aktiviteter tyder på att vi kan se fram emot några kalla decennier.
Det är sorgligt att Världsnaturfonden (WWF) skall fortsätta hålla på med sin alarmistiska propagandaverksamhet, som väl mest av allt kan liknas vid ett självspelande piano: det fortsätter upprepa sin alltmer tröttande melodi oberoende av alla fakta. För att få in mer pengar försöker WWF skrämma vettet ur folk genom att – fullständigt felaktigt – påstå att isarna smälter i rekordfart och att de stackars isbjörnarna som en följd därav far illa och rentav är utrotningshotade.
IPCCs Rajendra Pachauri tvingas konstatera att den globala temperaturen ej stigit på 17 år.
Som jag tidigare konstaterat på denna plats är tillståndet för världens isbjörnar dock det bästa på omkring 30 år. Beståndet växer och ungarna är tillräckligt många med betryggande marginal. På sina håll har de många isbjörnarna blivit ett problem för människorna. Ändå fortsätter WWF hösta in pengar på sina konton från människor som anmält sig som isbjörnsfaddrar i enlighet med WWFs lika hjärteknipande som lögnaktiga kampanjer.
Detta är rent lurendrejeri som hade hedrat forna tiders bondfångare.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 