Liberalernas val: utveckling och tillväxt med Sabuni eller fortsatt lindanseri med Ullenhag

Liberalernas partiledarkandidater. Från vänster Erik Ullenhag, Nyamko Sabuni och Johan Pehrson.

Den 28 juni håller Liberalerna ett extra så kallat landsmöte på Clarion Hotel i Stockholm med syftet att välja en ny partiledare efter avgående Jan Björklund. Striden står i praktiken mellan de båda före detta integrationsministrarna Nyamko Sabuni och  Erik Ullenhag. Varför den helt chanslöse Johan Pehrson, partiets ekonomisk-politiske talesman,  alls kandiderar är oklart. https://www.liberalerna.se/pa-gang/extra-landsmote-ny-partiledare/

Nyamko Sabuni har, att döma av det stöd som visats henne så här långt, seglat upp som storfavorit till partiledarposten. Hon backas upp av tunga partidistrikt som Skåne och Västsverige och har tidigare gått segrande ur nio rådgivande medlemsomröstningar. Erik Ullenhag, med tre år som ambassadör i Jordanien bakom sig,  har ett tydligt stöd endast i hemstaden Uppsala samt hos Liberala kvinnor och Liberala ungdomsförbundet (LUF).

Kjell Westerberg, ordförande för Liberalerna i Södertälje och yngre bror till förre partiledaren Bengt Westerberg, menar i en kommentar till partiledarvalet i Länstidningen den 17 juni att ”Nyamko Sabuni skulle ge partiet bättre opinionssiffror snabbt” men att Ullenhag skulle stå för ett ”långsiktigt ledarskap” som L är i behov av.

Enligt statsvetaren Jenny Madestam kommer Liberalerna att bli ”mer borgerligt” med Sabuni vid partirodret. Även om Sabuni i likhet med Ullenhag formellt stödjer Januariöverenskommelsen (JÖK) med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet var hon kritisk till överenskommelsen när den ingicks för knappt ett halvår sedan.

Hennes positiva inställning till Alliansen kan få stor betydelse ju närmare valet 2022 vi kommer, och ett starkt Liberalerna kan mycket väl komma att utgöra en seriös konkurrent till övriga allianspartier om positionen som ledande borgerliga parti. https://www.expressen.se/nyheter/jenny-madestam-sabuni-kan-vara-ett-hot-for-m/

Det växande stödet för Nyamko Sabuni innebär emellertid icke per automatik att hon bergsäkert kommer att utses till ny partiledare den 28 juni. Den extremt immigrationsvänlige Erik Ullenhag, som deklarerat att han vill göra Sverige ”snällare”, är partielitens kandidat. Ett inflytelserikt L-namn som EU-kommissionären Cecilia Malmström har därtill nyligen kungjort sitt stöd för Ullenhag.

Partiets gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, har enligt avslöjanden i Expressen på en hemlig Facebook-sida till stöd för Ullenhag manat de 183 partiombud som kommer att närvara på Clarion Hotel i Stockholm att köra över Sabuni-anhängarna och rösta fram Ullenhag. Riksdagsledamoten Robert Hannah i Göteborg har i sin tur uttryckt stark kritik mot detta och manat Erik Ullenhag och Johan Pehrson att dra sig tillbaka och stödja Sabuni. https://www.expressen.se/nyheter/l-toppens-drag-i-hemliga-gruppen/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=twitter&social=twtr

Liberalernas gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, önskar att partiombuden myglar fram Erik Ullenhag till partiledarposten vid det extra landsmötet den 28 juni.

Nyamko Ana Sabuni föddes föddes i Bujumbura i Burundi den 31 mars 1969 och har alltså nått den tämligen mogna åldern av 50 år. Hon har tvillingsöner från ett tidigare äktenskap. Sabunis familj, ursprungligen flyktingar från Zaire, anlände till Sverige och Kungsängen utanför Stockholm 1981. Efter genomgångna gymnasiestudier har Sabuni studerat juridik, migrationspolitik och mediekommunikation på högskolenivå. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyamko_Sabuni

1990 var Nyamko Sabuni med och grundade Afrosvenskarnas riksförbund (ASR) och var 1991-94 verksam som egenföretagare inom området friskvård. Några år senare gick Sabuni med i dåvarande Folkpartiet och ingick i partistyrelsen 2001-13. 2002-06 representerade hon partiet i riksdagen som hon dock åkte ur efter en mandatperiod. Som icke obetydligt plåster på såren utsågs Sabuni till integrations- och jämställdhetsminister i den första Reinfeldt-regeringen 2006.

2010 valdes Sabuni åter in i riksdagen på ett Stockholms-mandat. Hon var dock tjänstledig från riksdagen för att i den andra regeringen Reinfeldt  2010-13 fungera som biträdande utbildnings- och jämställdhetsminister. Hon meddelade dock sin avgång som statsråd den 21 januari 2013 och efterträdde samma år Alice Bah Kuhnke som hållbarhetschef vid teknikkonsultföretaget ÅF AB (tidigare Ångpanneföreningen AB).

Nyamko Sabuni har visat att hon kan vara en stundom kontroversiell fritänkare. Hon föredrar exempelvis att inte kalla sig ”feminist” utan liberal och har, till skillnad från de flesta så kallade feminister, engagerat sig starkt mot hederskulturer och våld mot utlandsfödda kvinnor. 2006 kom hon ut med skriften Flickorna vi sviker (54 sidor) i regi av Folkpartiet liberalerna. Sabuni har bland annat argumenterat för slöjförbud i skolorna och mot religiösa friskolor.

När hon var ny på posten som integrations- och jämställdhetsminister såg vidare Nyamko Sabuni till att den omdiskuterade paraplyorganisationen Centrum mot rasism, som påkoms med diverse oegentligheter, fick sitt statliga bidrag om 5,5 miljoner per år indraget. Centrum mot rasism hade bland annat engagerat sig hårt mot den ”rasistiska” glassen Nogger black och mot det anrika kvartersnamnet Negern i Karlstad. Det hör till saken att Sabunis farbror Nkyabela Sabuni var verksamhetschef i organisationen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Centrum_mot_rasism

Den 6 juni 2019 menade Sabuni i en intervju med Expressen att ”Mångkultur är inte är något att eftersträva” och kom även i övrigt med utsagor om problem i utsatta områden och annat som inte föll de politiskt korrekta på läppen. När kritikstormen tilltog visade sig Sabuni inte tillräckligt modig för att våga stå för sina åsikter utan föredrog att pudla på ett enligt bloggen Katerina Magasin ganska skämmigt sätt. http://katerinamagasin.se/nyamko-sabunis-fega-pudel-annu-en-dag-de-ryggradslosa-politikernas-land/

Icke desto mindre framstår Nyamko Sabuni i mina ögon som det klart bästa, ja det enda, alternativet för de liberaler som vill se partiet växa och utvecklas. Valet står som jag ser det mellan Sabuni och tillväxt/utveckling å den ena sidan och Ullenhag och fortsatt lindanseri på 4-procentsstrecket å den andra. Inte för att jag bryr mig över hövan om liberala partiangelägenheter. Jag hyser dock, trots allt, den möjligen gammalmodiga inställningen att svensk politik är betjänt av ett hyfsat starkt, borgerligt liberalt parti. Ett impotent och snällistiskt liberalt parti utan klara gränser mot socialdemokratin enligt Ullenhags modell kan vi däremot vara utan.

Kitimbwa Sabuni har bland annat engagerat sig mot ”rasistiska” Tintin i Kongo.

Nyamko Sabuni är en äldre syster till Kitimbwa Sabuni, född 1971, som är aktiv i bland annat Afrosvenskarnas riksförbund och Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK). Han har ibland, definitivt inte utan skäl, kallats Sveriges mest lättkränkta person. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/07/kitimbwa-pa-hugget-igen-anmaler-pride/

 

Björklund kan bli den svenska borgerlighetens quisling

Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C) smider ränker.

Liberalernas ledare Jan Björklund överväger enligt uppgift från påstått väl insatta källor att byta block till det rödgröna. Han avser enligt samma källor att först avvakta liknande besked från Center-kollegan Annie Lööf innan han gör slag i saken. https://nyheteridag.se/kallor-bjorklund-vill-ga-over-till-de-rodgrona/

I syfte att rädda ansiktet kommer Björklund att göra sken av att försöka få till stånd en alliansregering ”ända in i kaklet”. Vad L-ledaren nu synes ägna sig åt är tveklöst en avancerad men ändå lätt genomskådbar form av partipolitiskt lurendrejeri.

Fullföljer han sina planer kommer han i ett historiskt perspektiv, även om han i egna ögon nog upplever sig som nationens räddare, framstå som en den svenska borgerlighetens quisling. Precis som herr Quisling själv en gång gjorde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Quisling

Den norske landsförrädaren Vidkun Quisling (1887-1945) fotograferad strax före sin avrättning på Akershus i Oslo den 24 oktober 1945.

Eller för att använda en term från psykiatrin: Jan Björklund uppvisar tydligt schizofrena drag. Ty å ena sidan säger han sig vilja se en alliansregering, men å andra sidan har han klargjort att L liksom C i riksdagen tänker rösta nej till en M-KD-regering , eftersom en sådan behöver åtminstone passivt stöd av Sverigedemokraterna. Med nej-röster från L och C faller ett sådant alternativ .https://nyheter24.se/maktkamp24/917428-liberalerna-kommer-rosta-nej-till-kristersson-som-statsminister

Det höjs nu liberala röster för att Jan Björklund, född i västgötska Skene 1962 samt tidigare utbildningsminister och vice statsminister, skall lämna sin post som partiledare och lämna plats åt förra statsrådet Nyamko Sabuni, som numera är verksam inom det privata näringslivet. I ett debattinlägg i Svenska Dagbladet motiverar de båda kommunalpolitikerna Anders Cnattingius och Henrik Thorsell i skånska Vellinge ett sådant ledarbyte bland annat på följande sätt:

I en tid då tomt politiskt poserande gentemot Sverigedemokraterna uppenbarligen bedömdes ha större betydelse inom Alliansregeringen än klarsynthet och substans, offrades Sabuni från posten som jämställdhets- och integrationspolitiker. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/l-politiker-vill-ersatta-bjorklund-med-sabuni-jan-har-gjort-sitt-/

Nyamko Sabuni: ”Ta makten med SD-stöd.”

De skånska L-debattörerna menar att detta grepp var ”ett obegripligt misstag”.

Jan Björklunds SD-fobi bottnar i att han enligt egen utsago lovat sina adoptivsöner Jesper Brifalk Björklund, 16 och Gustav Brifalk Björklund, 12 att aldrig någonsin ge SD något inflytande i svensk politik. I Björklunds perspektiv är detta långt viktigare än att visa respekt för folkviljan och de närmare 1,1 miljoner väljare som röstade på Sverigedemokraterna i senaste valet. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/06/12/l-i-existentiell-kris-bjorklund-drar-in-adoptivsonerna-i-valkampanjen/

Om Liberalerna i slutändan ansluter sig till sosseriet, miljönissarna och kommunisterna i Sveriges riksdag skulle detta även rent politiskt te sig logiskt i denna bloggares ögon. Jag framhöll således i egenskap av Ny Demokrati-politiker i ett debattinlägg i Länstidningen i Södertälje redan den 22 november 1992 om dåvarande Folkpartiet: ”Idag är ni, trots att ni kallar er folkpartiet liberalerna, ett socialdemokratiskt parti av klassiskt slag.”

Inrikesminister Gunnar Hedlund (BF), stasmintister Tage Erlander (S) och den senares medhjälpare Olof Palme under koalitionsregeringens tid i mitten på 1950-talet.

Jag finner inga skäl att, bortsett från partinamnet, ändra en enda bokstav i det omdömet. Att Centerpartiet sedan länge haft en speciell förkärlek för Socialdemokraterna är ett välkänt fenomen som resulterat i den så kallade kohandeln, en krisuppgörelse mellan sossar och bondeförbundare på 1930-talet, samt i koalitionsregeringen Socialdemokraterna-Bondeförbundet 1951-57. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kohandeln

Nyamko Sabuni vore enligt min uppfattning ett utmärkt val som efterträdare till Jan Björklund som L-ledare om hon  själv vill. Hon var som jämställdhets- och integrationsminister 2006-13 en av alliansregeringens mest sansade och kunniga ministrar, vilket sannolikt var största anledningen till att hon slutligen tvingades bort från Reinfeldt-ministären. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyamko_Sabuni

Sabuni föddes i Burundi 1969 och är numera verksam som ”hållbarhetschef” på teknikkonsultföretaget ÅF AB (före detta Ångpanneföreningen) sedan hon efterträtt Alice Bah Kuhnke. Att hon är syster till ”Sveriges mest lättkränkte man”, Kitimbwa Sabuni, bör inte läggas henne till last. Hon har tidigare uppmanat de borgerliga att ta makten med hjälp av SD. https://samtiden.nu/2017/08/nyamko-sabuni-ta-makten-med-sd-stod/

Vi invaderas av tiggare: om det svenska sillmjölkeriet

 En allt vanligare syn på svenska orter: yrkestiggare organiserade av utländska zigenarligor.

När jag i dag var nere i centrala Södertälje för att uträtta diverse ärenden började den stora tiggarparaden redan utanför Pressbyrån vid Stora torget. En man med svartmuskigt utseende satt, väl insvept i filtar, med en pappmugg framför sig.

Då jag sedan svängde runt hörnet och gick Gågatan framåt räknade jag till ej färre än sex tiggare till, såväl män som kvinnor, stationerade längs husfasaderna på ömse sidor om gångstråket. Några av dessa fick instruktioner av sina uppdragsgivare i de kriminella gäng som utnyttjar dessa arma människor. Den sista tiggaren hade tagit plats invid varuhuset Kringlans blomsteraffär.

Jag tog upp tiggarfrågan i fullmäktiges budgetdebatt i måndags under ämnet miljö, liksom jag under samma ämne berörde SDs motion om att förbjuda heltäckande klädsel på offentliga arbetsplatser och inrättningar.  Något som inte föll alla på läppen. Vi södertäljebor skall dock inte behöva acceptera den tiggarinvasion som nu slår ut i full blom, lika litet som vi skall behöva stå ut med för många skrämmande och definitivt kvinnoförtryckande klädsel i form av burka och niqab i våra vårdinrättningar och skolor för att ta ett par exempel.

 Kitimbwa Sabuni, talesman för bland annat afrosvenskar, har kallats Sveriges mest lättkränkte man.

För mig är det en gåta att polis och rättsväsende inte gör något åt dessa kriminella zigenarligor från Östeuropa som förfular våra stadskärnor och inte minst då Södertälje. Likaså är det i mitt tycke märkligt att kommunen slår ifrån sig och hänvisar till att tiggeriet uteslutande är en polisiär fråga. I andra sammanhang har ju kommunen berömt sig av ett nära samarbete med polisen för att stoppa organiserad brottslighet. När det gäller tiggarligorna står man dock där med skägget i brevlådan och struntar i att tiggarna blir alltmer högljudda och påträngande.

För mig står det klart att Sverige och dess styremän och -kvinnor alltmer tycks bli en nation av sillmjölkar som inte vågar ta itu med företeelser som det importerade tiggeriet, importerad antisemitism eller invandrande muslimers allt högljuddare krav på anpassning från det svenska samhällets sida. Så fort någon, i eller utanför Sverigedemokraterna, vågar rikta kritik mot något utifrån kommande haglar anklagelser om ”snedvriden människosyn”, ”främlingsfientlighet” eller ”rasism” genom luften.

I stället borde naturligtvis klargöras att vi lever i Sverige där svenska lagar, traditioner och regler är normerande. De som av någon anledning väljer att komma hit får vara så goda att anpassa sig efter detta eller bege sig någon annan stans. Tiggarinvasionen bör hanteras handfast och effektivt som jag ser det.

Varför gör inte den svenska polismakten en gemensam insats och vid ett givet tillfälle samlar ihop alla utländska yrkestiggare och deras kriminella uppdragsgivare och förpassar dem ur riket?

 Södertälje stadshus.

Det jolmiga svenska sillmjölkeriet framgår också på andra sätt, till exempel genom den voluminösa kränkthetsindustri som alltmer belastar vårt rättsväsende med anmälningar hit och dit för alla möjliga och omöjliga saker. Visst kan det hända att vi litet till mans blir orättvist behandlade av myndigheter och andra personer. Det innebär inte att vi måste anmäla allting till polis och diverse ombudsmän för minsta lilla grej.

En möjlighet är ju faktiskt att lufta våra klagomål direkt till den det berör. Eller helt enkelt strunta i oförrätten, bita ihop och komma igen. Har vi svenskar glömt hur detta går till?

Kitimbwa på hugget igen: anmäler Pride

Sluge och lättkränkte Kitimbwa Sabuni är på gång igen.

Afrosvenskarnas riksförbund är en organisation som låtit tala om sig en hel del. Mest beroende på en rad uppmärksammade anmälningsärenden, där man gått hårt åt exempelvis bakverk och glassar med olämpliga namn, godispåsar med olämpliga teckningar, förment rasistiska seriefigurer, anstötliga kvartersnamn med mera, med mera. Så här skrev jag om organisationen för något år sedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/30/nu-ar-de-rabiata-antirasisterna-i-farten-igen/

Talesman för Afrosvenskarnas riksförbund, som för sin existens helt och hållet är beroende av statligt och kommunalt stöd, är Kitimbwa Sabuni, som allmänt går under benämningen ”Sveriges mest lättkränkta person”. Nu har han gjort skäl för namnet igen genom att anmäla arrangörerna av Pridefestivalen för ”hets mot folkgrupp”. Orsaken härtill är att en (!) deltagare i den avslutande paraden genom Stockholms gator hade målat ansiktet svart.

”Det är en klassisk och vidrig rasistsymbol”, säger Sabuni till Aftonbladet 7/8. Ledningen för Stockholm Pride vet inte till sig av ånger och förtvivlan och beklagar ”i högsta grad” det inträffade. Så här skriver Aftonbladet:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17255292.

Den judiske aktören Al Jolson med målat ansikte i filmen Jazzsångaren, där han framförde sången ”Sonny Boy”.

Så kallade antirasistutspel av den här kalibern är oftast så förbluffande att man i sitt stilla sinne undrar, om organisationer såsom Afrosvenskarnas riksförbund bildats i syfte att förlöjliga den seriösa antirasitiska verksamhet som väl ändå måste finnas. Svarta, asiater med flera etniska grupperingar skulle i det perspektivet fås att framställas så lättkränkta att det tar udden av antirasismen.

Hur frestande det än vore att anamma en sådan konspirationsteori tror jag ändå inte riktigt på den. Kitimbwa Sabuni är helt enkelt så här löjligt lättkränkt och samtidigt slug: genom sina bisarra utspel bidrar han till att underblåsa det dåliga samvetet hos svenskar vilka är benägna att känna skam för forna tiders diskriminering.

Följden blir att hävdvunna namn på bakverk och konfektyr (negerbollar, negerkyssar) och gamla fina kvartersnamn (Negern i Karlstad) kastas på historiens sophög. Kanske ingen fullskalig katastrof, visserligen, men litet tråkigt är det att det traditionella offras för att tillfredsställa så kallade antirasistiska gaphalsar.

Rasistclown?

Men visst kastar Kitimbwa Sabunis agerande ett löjets skimmer över den seriösa antirasismen, vilket är synd. Slutligen funderar jag på om man skulle kunna anmäla clowner med vitpudrade ansikten för hets mot folkgrupp. Genom sin överdrivna vithet framhäver de kanske den vita så kallade rasens överlägsenhet och gör samtidigt skoj av alla andra etniska grupper genom sin yrkesutövning?

Fast Kitimbwa Sabuni ligger kanske redan i startgroparna för en sådan anmälan.

Grönt ljus för Tintin i Kongo?

 Hergé med sin skapelse Tintin.

Tji fick den kongolesiske studenten Bienvenu Mbutu-Mondondo. Han får kalla handen för sin anmälan mot Tintin-tecknaren Hergés (Georges Prosper Remi) seriealbum Tintin i Kongo. I alla fall om det belgiska åklageriet får råda. Det rapporteras nämligen att den belgiske riksåklagaren Valéry de Theux de Meylandt fastslagit att albumet inte är rasistiskt.

Mbutu-Mondondo ville med sin aktion få Tintin i Kongo förbjudet med motiveringen, att albumet skulle vara ”rasistiskt”. Dock väntas det slutgiltiga beskedet från domstolen först efter årsskiftet, så det är ännu kanske för tidigt att utropa att förnuftet segrat. Med ledning av riksåklagarens uttalande skulle det dock förvåna om så icke blir fallet.

De värderingar beträffande svarta afrikaner som kommer till uttryck i den 1983 avlidne Hergés album förklaras av riksåklagaren vara tidstypiska för det 1930-tal, då det kom till. Att nu, närmare 80 år efteråt, retroaktivt stämpla Hergés alster som ”rasistiskt” låter sig således inte göra, menar han uppenbarligen.

En scen ur Onkel Toms stuga.

Skulle däremot domstolen gå på anmälarens linje torde fältet vara fritt för en flodvåg av anmälningar mot diverse klassiska litterära verk av typ Robinson Crusoe, Onkel Toms stuga, Pippi Långstrump och Borta med vinden där negrer – ja, jag tvekar inte att använda ordet eftersom det endast betyder ”svart person” på utrikiska och inte ansetts vara det minsta rasistiskt förrän i dessa de yttersta av tider – framställs på ett sätt som dagens professionella antirasister inte gillar.

Frågan är också om inte verk såsom Bibeln och Koranen skulle kunna anklagas för att ägna sig exempelvis åt hets mot folkgrupp, religiös diskriminering,  kvinnofientlighet och allt annat det kan bli fråga om. Bokhyllorna i våra bibliotek riskerar, om domstolen stämplar Tintin som rasistisk, att gapa åtminstone halvtomma inom överskådlig tid.

Tintin i Kongo utgör dock på intet sätt något av Hergés främsta verk. Albumet skildrar på ett rapsodiskt och osammanhängande sätt den unge belgiske journalistens möten med kongoleserna, detta till skillnad från mer snillrika Hergé-verk som Krabban med guldklorna, Koks i lasten och Castafiores juveler, för att ta några exempel.

 Peter Ustinov som Poirot i Döden på Nilen.

Tintin torde tillsammans med Agatha Christies berömde detektiv Hercule Poirot vara den fiktiva världens mest berömde belgare. Vem vet, kanske kommer något ljushuvud på att även Christie är rasist? Behandlar  inte Poirot infödda egyptier klart nedlåtande i exempelvis Döden på Nilen?

Vad säger Kitimbwa Sabuni, som gjort fler anmälningar om påstådd rasism än någon orkar hålla reda på?

Nu är de rabiata ”antirasisterna” i farten igen

Inte många har väl undgått turbulensen kring finländska Fazers Kina-godis. Ni vet den gula påsen som pryds av den tecknade bilden av ett huvud tillhörigt en glatt leende person av tydligt asiatiskt ursprung. Tämligen oförargligt, kan man tycka.

Det tyckte emellertid inte journalisten Patrik Lundberg, som själv har asiatisk bakgrund. Han skrev en text i Helsingborgs Dagblad på temat den vardagsrasism som personer med asiatiskt utseende påstås stöta på i Sverige. Lundberg har, skrev han, vid ett flertal tillfällen varit med om att etniska svenskar tilltalat honom med ”tjing-tjong”. Det som väckte mest uppmärksamhet i Lundbergs text var emellertid följande passus:

Se bara på Fazers Kina-godis, vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla.

Oavsett vad man än må tycka Lundbergs argumentation och krav på att Fazer skall förändra påsens utseende måste man gratulera honom till en mycket framgångsrik debattinsats: på Fazer fick man skrämselhicka och lovade på stört att plocka bort Kina-mannen från godispåsen. Det är mig obekant om Lundberg hoppas på färre rasistpåhopp efter Fazers beslut, men om så skulle vara fallet blir han nog besviken.

Dock kan man tycka att Fazer-folket  kunde ha haft litet mera is i magen. SVTs ”Debatts” företog en SIFO-undersökning vilken visade på ett överväldigande folkligt stöd för Kina-mannen (och då syftar jag inte på Lundberg). Således ansåg 97 procent av de i undersökningen tillfrågade, att de tycker Fazer gör fel som omdesignar påsen.

Det finns ju en teoretisk möjlighet att företaget tänker om, men jag tvivlar starkt härpå. Det finns nämligen en klar tendens i samhället att hellre lyssna på elitisterna med deras politiskt korrekta och många gånger krystade argument än på folkets åsikter. På detta finns det gott om exempel.

2005 lyckades exempelvis det obskyra Centrum mot rasism få glassbolaget GB att avlägsna  ”Nogger Black” ur sortimentet med motiveringen, att namnet på glassen med lakritsöverdrag förde tankarna till ordet ”nigger” och därför var rasistiskt. Det hjälpte inte att Centrum mot rasism (CMR) fick vidkännas en ström av kritik för sitt i mångas ögon löjliga ställningstagande. Icke minst påpekades att ”Nogger” syftade på nougat, inte på nigger. Bland kritikerna fanns Folkpartiets Nyamko Sabuni, som man nog inte kan misstänka för rasism:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10578544.ab

En annan av CMR:s bragder var att få bort det 150 år gamla kvartersnamnet Negern i Karlstad. Kommunens stadsbyggnadsnämnd visade sig föredömligt lydig och var inte sen att plocka bort det ”rasistiska” namnet 2009. Bara Folkpartiets representant i nämnden var däremot. Läs mer här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/negern-forsvinner-fran-karlstad_3563271.svd

 Professionelle antirasisten Kitimbwa Sabuni gillar inte Tintin i Kongo.

Bland dem som applåderade beslutet att ta bort det förhatliga kvartersnamnet fanns Kitimbwa Sabuni, pikant nog kusin till nämnda Nyamko Sabuni, som sedan Nogger Black-affären rasade hunnit bli statsråd i alliansregeringen. Kitimbwa Sabuni kan närmast betecknas som professionell antirasist och fanns såsom företrädare för Afrosvenskarnas riksförbund även med i opinionsbildningen mot Nogger Black och snart sagt alla liknande exempel på småskuren antirasism.

Kitimbwa Sabuni är även medlem i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK), en gruppering som ser minsta lilla antydan till kritik mot islam, islamism eller muslimer som tecken på farlig rasism och så kallad islamofobi. Bland annat har MMRK anklagat politikern Nalin Pekgul (S), själv muslim, för att ”understödja antimuslimska strömningar” och gå SD och Jimmie Åkesson till mötes:

http://www.mmrk.org/index.php?option=com_content&view=article&id=44:joomla-security-strike-team&catid=1:latest-news

MMRK har bland annat ägnat mycket krut åt att skönmåla den beryktade Munir Awad (ibland kallad Awid), som är svärson till Helena Benaouda, ordförande i Sveriges muslimska råd. Awad, som dömdes för våldsbrott 2004, greps som misstänkt terrorist i Somalia 2007 och i Pakistan 2009, då tillsammans med ”Guantánamo-svensken” Mehdi Ghezali. Enligt Sabuni och MMRK var Munir Awid givetvis helt oskyldig och utsatt för en komplott av stygga islamofobiska krafter.

Den 29 december 2010 greps så Munir Awad jämte tre andra personer av dansk polis i Köpenhamns-området, misstänkta för terrorplaner mot den danska tidningen Jyllands-Posten (JP) vilken 2005 publicerat karikatyrteckningar föreställande profeten Muhammed. Enligt planerna skulle anställda vid JPs Köpenhamns-kontor halshuggas och/eller skjutas. Mer om Munir Awad här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Munir_Awad

När man skrapar litet på den antirasistiska rörelsens yta kan man alltså stöta på de mest förbluffande saker. Vågen med bisarra anmälningar mot och klagomål på påstått rasistiska företeelser kan sägas ha börjat med negerbollsaffären 2003. Sjöbo bröd och konditori i Sjöbo-området i Skåne hade tagit sig friheten att göra reklam för ett ”sfäriskt bakverk vanligen rullat i kokos eller pärlsocker” under det dittills allmänt vedertagna namnet negerboll.

Detta passade inte Sara Kander, som hade sommarstuga i Sjöbo och tyckte att ordet ”negerboll” var synnerligen kränkande och rasistiskt gentemot personer med svart/brun hudfärg. Hon anmälde därför konditoriet till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Efter ett halvår kom beskedet att DO lade ner ärendet, eftersom anmälaren själv inte känt sig kränkt. Det spelade vid det laget ingen roll. Mediahysterin kring händelsen hade för all framtid (?) bannlyst ordet ”negerboll” från det svenska ordförrådet till förmån för ”chokladboll”.

http://www.expressen.se/nyheter/1.39794/sjobo-konditori-do-anmalt-for-negerboll

Ett av de senare exemplen på påstådd rasism mot mörkhyade afrikaner – det finns ju faktiskt även vita afrikaner i exempelvis Sydafrika, Namibia och Zimbabwe – gäller den belgiske serietecknaren Hergés album Tintin au Congo (Tintin i Kongo). Albumet har hävdats vara rasistiskt och dragits inför rätta i såväl Belgien som Frankrike. I Storbritannien är  albumet försett med varningstext för att få säljas.

Hergé har själv hävdat att han tvingades av sitt förlag att tota ihop en tecknad berättelse om hur bra det belgiska kolonialväldet var. De mörkhyade kongoleserna framställdes som dumma, barnsliga och lata. Då albumet utgavs 1931 var detta tvivelsutan den vanliga synen på svarta afrikaner inte bara i Belgien utan i hela västvärlden.  Detta kan naturligtvis uppfattas som rasistiskt.

Samtidigt är ju Tintin i Kongo ett tidsdokument av stort historiskt intresse som det enligt min uppfattning närmast vore ett helgrerån att förbjuda, inte minst för alla oss Tintin-älskare. Tintinalbumen ges i Sverige ut av förlaget Bonnier Carlsen, som uppgivit att man avvaktar utgången av rättssakerna i Belgien och Frankrike innan man tar ställning till hur man ämnar agera.

Med tanke på svenska företags extrema förmåga att anpassa sig till den rådande politiska korrektheten skulle det förvåna mycket om man vid fällande dom inte drar in albumet i fråga. Min personliga önskan är naturligtvis att man morskar upp sig och inte genast knäfaller och ber om förlåtelse vid minsta klagomål om påstådd rasism eller annan typ av förgriplighet. Ty vem vet var det slutar?

Stöd för Hitler?

Man kan med visst fog fråga sig när följande produkter skall bannlysas: glassen Magnum White, chokladgodiset Geisha, hårvårdsprodukter från Schwarzkopf, Schweppes läskedryck Indian Tonic Water. Och hur skall det gå för maträtterna lappskojs, sotare, skomakarlåda och sjömansbiff? Eller glassen 88, vars namn kan tolkas som stöd stöd för Hitler och Nazityskland (88 kan sägas syfta på alfabetets åttonde bokstav, H, som är begynnelsebokstav i ”Heil Hitler”).

Skall man förbjuda Tintin måste man nog överväga, om inte Åke Holmbergs böcker om privatdetektiven Ture Sventon med deras osympatiskt  lismande arabfigur herr Omar också måste väck. Eftersom Sventon därtill läspar svårt är det till råga på allt också fråga om motbjudande lyteskomik! För att inte tala om barnvisornas försåtliga värld, där det kryllar av niggerland, indianer krokiga som fasaner och lömska indiska trollkarlar.

Möjligheterna för Kitimbwa Sabuni och hans anmälningsglada meningsfränder bland de rabiata antitrasisterna synes outtömliga…