Posted tagged ‘klimatalarmism’

Kyrkovalet 2017: SD ökar – men fortsatt grundmurad ställning för 68-vänstern

24 september, 2017

Valaffisch från SD med fyndig text. Foto: SD

Det är intressant att när Svenska kyrkan skulle kommentera det preliminära resultatet av kyrkovalet den 17 september så skickade man fram Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift. Intressant på så sätt att Persenius vid utfrågningen inför ärkebiskopsvalet 2014 var den ende av de fem kandidaterna som klart deklarerade att Jesus Kristus gav en bättre bild av Gud än Muhammed. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

Sådant gör man inte ostraffat i en så kallad kyrka som leds av en ärkebiskop vilken som sitt valspråk har ”Gud är större”, således en ordagrann översättning av det arabiska ”Allahu akbar” som är ett omtyckt stridsrop bland alla muslimska terrorister. Nu fick biskop Persenius en chans att rehabilitera sig för sin fadäs – att sätta Kristus före Muhammed – genom att ge sig på Sverigedemokraterna.

Uppsala-biskopen Ragnar Persenius skickades fram att ta avstånd från SD efter kyrkovalet. Foto: Tommy Hansson

Ty det råder ingen tvekan om att valet till kyrkomötet 2017 til syvende og sidst handlade om Sverigedemokraterna (SD). SDs partiledare Jimmie Åkesson hade gått i bräschen för en storsatsning på kyrkovalet, vilket i media presenterades som att SD skulle ”ta över” svenska kyrkan, och detta hade tydligtvis framkallat frossbrytningar hos kyrkoetablissemanget.https://www.metro.se/artikel/kyrkovalet-2017-d%C3%A4rf%C3%B6r-vill-sd-ta-%C3%B6ver-svenska-kyrkan

Inte bara SD mobiliserade alltså valdagen den 17 september utan också övriga partier och så kallade nomineringsgrupper. Följden blev en ganska dramatisk ökning av valdeltagandet – från 12,57 procent 2013 till 18,21 procent av cirka 5,5 miljoner röstberättigade 2017. Det är det högsta valdeltagandet på mången god dag.Tacka Sverigedemokraterna för det!

Det svällande valdeltagandet kan dock ej undanskymma det beklagliga faktum, att det var cirka 3000 färre kandidater i årets kyrkoval än för fyra år sedan – det kommer att bli åtskilliga ”tomma stolar” och det är inte enbart SD som kommer att svara för dessa: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sodertalje/farre-kandidater-i-kyrkovalet

Preliminärt resultat i kyrkovalet 2017: S 30,5, POSK 17,3. C 13,8 och SD 9,2 procent. Foto: Tommy Hansson

Biskop Ragnar Persenius verkar påfallande glad och nöjd över att SD ”bara” ökade från 5,97 procent för fyra år sedan till nu aktuella 9,27 procent. Biskopen menar bland annat att det är fel att som SD tala om en svensk kyrka och citeras i en TT-intervju: ”Sedan handlar det om att göra svenska /sic!/ kyrkan till en ´svensk´kyrka. Någon sådan har aldrig funnits utan kyrkan är till sitt väsen en världsvid kyrka som även finns i vårt land.”

Någon borde kanske upplysa Ragnar Persenius om att namnet på den kyrka han faktiskt är biskop i är Svenska kyrkan. Vidare är knappast medlemskapet i den ekumeniska organisationen Kyrkornas världsråd (där den verkligt världsvida kyrkan, alltså den romersk-katolska, inte ingår) tillfyllest för att med fog kunna hävda Svenska kyrkans delaktighet i en världsomspännande kyrklig gemenskap. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkornas_v%C3%A4rldsr%C3%A5d

På många sätt bör tvärtom Svenska kyrkan betraktas som en provinsiell historia som mer är att likna vid en politisk organisation, eller kanske ett slags ”rättfärdighetsinstitut”. I denna organisation har sådant som att bojkotta den judiska staten Israel, uttrycka stöd för palestinaarabiska terrorrörelser av typ Fatah och Hamas, predika det klimatalarmistiska domedagsbudskapet, propagera för en homosexuell livsstil, undvika att stöta sig med islamska trosbekännare genom att avlägsna kors i kyrkor med mera blivit betydligt viktigare än det Jesus-centrerade frälsningsbudskapet.

Bloggaren kampanjar för SD helgen före kyrkovalet. Foto: SD

Sverigedemokraterna och Centerpartiet var de grupperingar som ökade mest i årets kyrkoval jämfört med hur det gick för fyra år sedan. Socialdemokraterna blev dock med 30,5 procent än en gång det överlägset största partiet, vilket garanterar en fortsatt socialistisk-politiskt korrekt slagsida i Svenska kyrkan och en fortsatt grundmurad ställning för 68-vänstern: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/05/31/68-kyrkan-jesus-som-revolutionar-och-korset-som-belastning/

Om Ragnar Persenius vore en andligt inriktad kristen, en som på allvar vinnlade sig om svenska folkets frälsning, borde han faktiskt slita sitt hår i förtvivlan i stället för att välkomna valutgången!

Fotnot: De valresultat som hittills presenterats är preliminära. De slutliga resultaten presenteras enligt uppgift först om någon vecka.

Annonser

”America first”, fosterlandskärlek och nationalism

24 januari, 2017

49196459-cached
Scen från ett pro-Trump möte i den senaste amerikanska valrörelsen.

Förenta staternas nyvalde president Donald J. Trump gör ingen hemlighet av att han sätter det egna landet främst: America first har blivit hans motto, vilket framkom icke minst i Trumps relativt korta installationstal i Washington, D. C. den 20 januari 2017:http://www.bbc.com/news/world-us-canada-38698654

I en längre intervju om Trumps syn på utrikespolitiska frågor med The New York Times i mars 2016, utlät sig den dåvarande presidentkandidaten på följande sätt: ”I´m not isolationist, but I am ‘America First’.” https://www.theatlantic.com/politics/archive/2017/01/trump-america-first/514037/

Man skulle kunna tycka att det vore en självklarhet för världens ledare att sätta det egna landet och dess medborgare i första rummet. För att ställa det på sin spets skulle man mycket väl kunna hävda, att en regerings enda uppgift är att tillvarata det egna landets och de egna medborgarnas intressen. Detta gäller såväl inrikes- som utrikespolitiken.

Detta är dock långt ifrån någon självklarhet i dag. Tvärtom. Den politiker som envisas med att sätta det egna landet först eller, ve och fasa, deklarerar sig vara nationalist eller möjligen patriot får kallt räkna med att jämföras med nazismen och Hitler samt anklagas för att ägna sig åt förvridet hat. Studera till exempel teckningen här nedan (ni känner säkert igen de ledande politiker som åsyftas).

c23c1t7wiaaxgar

Sätter man det egna landet främst är man, enligt notoriskt politiskt korrekt synsätt, troligen en hatfylld nazist.

Vad som kanske ännu mer än fosterlandskärleken ligger dem som i första hand tänker på den egna nationen till last är, att dessa därtill nästan alltid är i hög grad politiskt inkorrekta.

De är undantagslöst kritiska till okontrollerad massinvandring och mångkulturalism, de fördömer islamismen och dess groteska våld, de ställer sig positiva till nationalstaten och vill därför ha ett tillräckligt starkt försvar för att kunna värna denna mot främmande angripare, de tenderar att mer främja traditionella familjeideal än HBTQ-kommunitetens kravlistor, de är mycket ofta skeptiska till klimatalarmismen samt avvisar militant feminism.

Donald Trump har upprepade gånger i tal och tweets hänvisat till den skadliga politiska korrektheten och har citerats:

I think the big problem this country has is being politically correct. I´ve been challenged by so many people and I don´t, frankly, have time for total political correctness. And to be honest with you, this country doesn´t have time, either. http://www.nytimes.com/live/republican-debate-election-2016-cleveland/trump-on-political-correctness/

Att Trump verkligen menar vad han säger fick vi en vink om då Vita husets officiella hemsida omedelbart efter installationen undergick en ansiktslyftning. Således har nu möjligheten för besökaren att få en spansk språkversion tagits bort. Likaså hänvisningar till ämnen såsom klimatalarmism, HBTQ-rättigheter samt den tidigare presidentens sjukvårdssystem Obamacare. En av Trumps första exekutiva åtgärder var vidare att stoppa USAs stöd till utländska aborter. http://www.barenakedislam.com/2017/01/21/trump-whitehouse-gov-website-whats-in-and-whats-out/

President George W. Bush (R) accepting loan of a bust of British Prime Minister Winston Churchill from British Ambassador Sir Christopher Meyer (L) in the Oval Office of the White House. (Photo by Greg Mathieson/Mai/Mai/The LIFE Images Collection/Getty Images)

Storbritanniens ambassadör, sir Christopher Meyer, överlämnar en byst av Winston Churchill till president George W. Bush.

Vad gäller själva Vita huset så plockade den nya administrationen omgående fram den byst av Winston Churchill, ett lån från den brittiske ambassadören till Vita huset när George W. Bush var president, som Obama tidigare avlägsnat från presidentens arbetsrum Ovala kontoret.

I Sverige, ett av de västländer där den politiska korrektheten har starkast grepp över befolkningen via media, institutioner, regering och politiska partier, var det i bästa fall fram till mitten av 1970-talet godtagbart att vara fosterlandsvän. Den av många som som landsfader betraktade statsministern Per Albin Hansson (1885-1946) uttryckte sina känslor för Sverige på följande sätt i ett tal på Svenska flaggans dag den 6 juni 1945, således en månad efter krigsslutet i Europa:

Så kunna vi i dag hälsa vår blågula fana icke blott i den befriande känslan av en överstånden fara utan jämväl i starkare medvetande om en levande svensk vilja och förmåga till nationell hävdelse, till beslutsamt värn kring fosterlandet och dess dyrbara värden. Leve fosterlandet, leve Sverige! https://sv.wikiquote.org/wiki/Per_Albin_Hansson

3491880_2048_1152

Per Albin Hansson: ”Leve fosterlandet, leve Sverige!”

När 68-vänstern tog kontrollen över media och andra institutioner blev det annat ljud i skällan. Kärlek till den egna nationen började nu i allt högre utsträckning ses som mer eller mindre nazistiskt – Sverige kom i den röda retoriken att avfärdas som en imperialistisk makt där ”staten och kapitalet” satt i samma båt.

Samförståndsandan mellan samhällsgrupper, som så länge varit rådande, började ses som något ont, och i Vänsterpartiets föregångare Vänsterpartiet kommunisternas (VPK) partiprogram från 1972 inskärptes att Sverige var ”en liten men hungrig imperialistisk stat”. I fosterlandskärlekens ställe förordades vad som med luddigt kommunistiskt språkbruk kallades ”internationell solidaritet”. http://kiremaj70.blogspot.se/2013/03/fegt-av-call-girl-teanet.html

Ett nationellt paradigmskifte inträdde i Sverige då riksdagen 1975 enhälligt antog proposition 1975:26 Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitik m m, som var undertecknad av statsminister Olof Palme och statsrådet Anna-Greta Leijon: https://data.riksdagen.se/fil/901A899E-1277-496B-9552-E70BCF5C3783

Därmed fastslogs att Sverige officiellt skulle bli ett mångkulturellt samhälle – invandrar- och minoritetsgrupper i det svenska samhället behövde inte längre anpassa sig till hävdvunna svenska normer. Det stod dessa grupper fritt att välja mellan att anpassa sig – assimileras – eller att utveckla sin egen kultur och sina egna värderingar. Sverige befann sig nu på ett sluttande plan, vars frukter vi med förfärande tydlighet kan se nu i form av exempelvis allt fler no go-zoner och en skenande kriminalitet inklusive mordorgier, hedersvåld, våldsamma klanfejder och gruppvåldtäkter.

Jag tillhör ett parti vilket officiellt beskriver sig som socialkonservativt på nationalistisk grund. Jag har inga som helst problem med det. Ändå har jag ovan avstått från att använda ordet ”nationalism”. Skälet är enkelt – man behöver inte nödvändigtvis vara nationalist för att vilja värna om sitt fosterland.

images
Glad nationalism enligt norsk modell.

Den ideologiska beteckningen nationalism kan vara problematisk, då den inte gör någon skillnad mellan den anständiga nationalism som Sverigedemokraterna står för och mer extrema varianter som kan leda till aggression i andra länder (typ Ryssland) och rastänkande (typ Nazityskland). Och så har vi den typ av glad och fredlig nationalism som finns i Norge som väl endast kan förarga de allra mest debila vänsterfanatikerna.

Jag har inte för vana att länka till marxistleninisten och förre KGB-medarbetaren Jan Guillou, men hans jämförelse mellan svensk och norsk nationalism här är faktiskt rätt intressant om än inte invändningsfri: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article18093936.ab

Hur som helst. En sund fosterlandskärlek och en lagom nationalism, menar jag, är nödvändiga rekvisit för varje nation som hävdar sin egenart visavi den globalism som nu dessbättre alltfler tycks börja tröttna på och som, förhoppningsvis, i tidernas fullbordan kommer att leda till EU-federalismens sammanbrott och nationalstatens renässans. President Donald Trump kan, om han sköter sina kort väl, bli en murbräcka för den utvecklingen.

Trots bevisen mot global uppvärmning – FN och EU jublar över klimatavtal

5 oktober, 2016

img_1486
Ban Ki-moon och Martin Schulz jublar i kapp över Europaparlamentets ratificering av Parisavtalet. Fredspriset nästa? Foto: Tommy Hansson

Glädjen visste nära nog inga gränser när Europaparlamentet nyligen röstade ja till det i fjol antagna så kallade Parisavtalet om världens klimat. Gladast av alla var FNs generalsekreterare Ban Ki-moon, tidigare sydkoreansk utrikesminister och förmodligen världsmästare i innehållslösa bombasmer.

Ban, vars mandat löper ut senare i år, citeras på följande sätt i en TT-artikel signerad Wiktor Nummelin den 5 oktober 2016: ”I mänsklighetens namn och för framtida generationers skull uppmanar jag er att stödja en snabb ratificering av Paris-avtalet. Låt oss ta ett historiskt steg! Det här är vår chans att placera oss på vägen mot en säkrare framtid.”

EU-höjdare såsom EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och Europaparlamentets talman Martin Schulz deltog i jublet och instämde i plattityderna, liksom givetvis en och annan svensk EU-parlamentariker. Till råga på eländet ryktas det även om att avtalet, som förkortas COP21, kan komma att tilldelas Nobels fredspris, vilket tillkännages av den beryktade norska Nobelkommittén på fredag.

Tja, kan den certifierade charlatanen Al Gore få priset (vilket skedde 2007, då Gore delade priset med FNs klimatpanel IPCC) så kan säkert Parisavtalet vederfaras samma ynnest. Vad världens klimat  har för bäring på freden är emellertid okänt i alla fall för denna bloggare. http://www.dn.se/nyheter/varlden/fns-klimatpanel-och-al-gore-delar-fredspriset/

f7f9f5c22b98ef1b13bd6ee867848ed6
Al Gore gör enligt den här teckningen vad som helst för att bevisa att polarisarna smälter…

Ungefär samtidigt som ovan nämnda TT-artikel publicerades hade den norska sajten ABC Nyheter en artikel som vältaligt demonstrerade varför FN- och EU-jublet var helt malplacerat. I artikeln redogörs för att 31 000 amerikanska vetenskapsmän skrivit under ett upprop där signatärerna förklarar, att det inte existerar några vetenskapligt hållbara belägg för att koldioxid (CO2) och andra ”växthusgaser” ger upphov till en överhettning av jordens atmosfär inom överskådlig tid. http://www.abcnyheter.no/nyheter/2008/06/01/67627/klimakrisen-er-avlyst

Biokemisten Arthur Robinson vid Oregon Institute for Science and Health, som organiserat namninsamlingen, citeras så i den norska artikeln:

Al Gore och IPCC hävdar att det finns en vetenskaplig samstämmighet om att vi står inför en klimatkris, men de som har skrivit under detta upprop säger inte bara att de inte är överbevisade om att det finns vetenskapliga belägg för en sådan hypotes, de säger att hypotesen är motbevisad.

Trots ett stort internationellt intresse för att underteckna uppropet valde Robinson att endast låta amerikanska vetenskapsmän skriva på. Bara forskare inom naturvetenskap och personer med ingenjörsexamen, varav 9000 med doktorsgrad, finns bland undertecknarna.

Arthur Robinson har nyligen publicerat en klimatvetenskaplig litteraturgenomgång i tidskriften Journal of American Physicians and Surgeons, en uppdatering av en liknande genomgång Robinson var delaktig i 1998. Det visade sig att av 109 hittade artiklar i forskningslitteraturen så var 88 överens om att det fanns en varm period under medeltiden och en ”liten istid” i slutet av 1800-talet. I endast sju av de 109 artiklarna påstods att 1900-talet var det varmaste seklet någonsin.

13485445-mmmain
Arthur Robinson har organiserat ett upprop undertecknat av 31 o000 amerikanska forskare som visar att det inte finns vetenskapliga belägg för hypotesen om den så kallade globala uppvärmningen.

I en studie daterad den 2 oktober påpekar vidare Ingemar Nordin att isen växer rekordsnabbt i Arktis, det vill säga i anslutning till Nordpolen. Något som bland annat innebär att isbjörnarna mår alldeles förträffligt för tillfället, vilket borde glädja Al Gore och alla andra som oroat sig för deras välgång. http://www.klimatupplysningen.se/2016/10/02/isen-vaxer-rekordsnabbt-arktis/#.V_DTcehMO3d.facebook

Jag har på min blogg och i andra sammanhang publicerat ett rätt betydande antal texter och artiklar om den klimatalarmistiska pseodovetenskapen, exempelvis denna: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/24/ar-klimatalarmismen-pa-vag-utfor/

Dessvärre finns all anledning förmoda, att den förhandenvarande desinformationen angående den påstådda ”globala uppvärmningen” kommer att dominera opinionsbildningen så länge forskaranslag och internationellt anseende är knutna till de klimatalarmistiska domedagsscenarierna. Sanningen är i detta sammanhang tyvärr av underordnad betydelse.

 

 

Trump versus Clinton: En jämn debatt med Trump som knapp vinnare

27 september, 2016

hillary-clinton-donald-trump-5f65ef51-f483-447c-b180-cd46fcba9044Inga sura miner efter debatten!

Nej, den första debatten inför presidentvalet i USA den 8 november på Hofstra University i Hempstead, New York blev ingen avgörande seger för någon av kandidaterna. Ingen vid sina sinnens fulla bruk torde kunna göra gällande att någon av kontrahenterna Trump och Clinton ”krossade” den andre/a. Vilket förstås inte hindrar att det är precis vad vissa svenska medier gör ändå:http://www.di.se/nyheter/clinton-krossade-trump/

Detta överraskar inte på något sätt. Det är ett känt fenomen, åtminstone sedan början på 1970-talet, att svenska medier helt saknar förmåga att göra en lidelsefri och opartisk analys av politiken i USA – särskilt då när det blir dags för presidentval. Kalla det gärna McGovern-syndromet efter den demokratiske kandidaten George McGovern, som en nästan enig svensk presskår höll tummarna för så det knakade då han ställde upp mot Richard Nixon i valet 1972. Nixon vann en jordskredsseger. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Svenska redaktörer och reportrar anser att deras uppgift när det gäller presidentval i USA är att vara en hejaklack för den demokratiska kandidaten. Som i år som bekant är före detta utrikesministern Hillary Clinton. Hon har alla de rätta vänsteråsikterna i många frågor som rör exempelvis vapenlagstiftningen, skatter, rasproblematiken, abort, HBTQ-frågor, klimatalarmismen etcetera. Att hon dock nog måste betraktas som något av en ”hök” utrikespolitiskt försöker svenska media sopa under mattan så gott det går.

Nästan alla de debattreferat jag tagit del av i engelskspråkiga media framhåller hur jämn debatten faktiskt var. Någon särskilt hätsk debatt, som framskymtat i svenska media att det skulle ha varit, var det knappast heller. Det hela gick faktiskt ganska lugnt och sansat till, och det märktes tydligt att kandidaterna – som båda är kända för att vara tämligen flamboyanta – ansträngde sig för att framstå som nyanserade. Clinton kunde dock inte undgå att hånle försmädligt åt sin medtävlare genom hela debatten, något som knappast gav några nya sympatier.

ctv45_iukaatwiz
Många undrade efter debatten vad det var för anordning Clinton hade  på ryggen under den illröda dräkten – konturerna av en sladd och en dosa av något slag avtecknar sig.

Trump slog emellertid ner på vad han menade vara Clintons bristande stamina, det vill säga uthållighet, och hävdade att hon hade ett uselt temperament. Clinton kontrade ganska elegant med att hon visst var uthållig som, i egenskap av Obamas första utrikesminister, hade flängt jordklotet runt och att det egentligen var Trump som hade dåligt temperament därför att han har en vana att gå i taket på grund av provokativa tweets.

I ett numera viralt videoinslag ger Hillary här, några dagar före debatten med Trump, emellertid prov på sitt ibland ostyrbara temperament då hon gapar och skriker till sina anhängare att hon egentligen borde leda över Trump med 50 procentenheter genom sin överlägsna arbetsrättspolitik: https://www.washingtonpost.com/news/the-fix/wp/2016/09/22/this-is-why-hillary-clinton-isnt-50-points-ahead-or-even-10-points-ahead/

Sådana utbrott lyste dock med sin frånvaro under debatten med Trump, och Clinton uppträdde samlat, proffsigt och utan att drabbas av några av sina ”tics” som att skaka maniskt på huvudet eller att få extrema hostattacker. Trump å sin sida undgick att trampa i klaveret och svarade i mitt tycke för en närmast oklanderlig insats trots att han stundom var hårt ansatt. Mitt omdöme är att det var en jämn debatt som Trump vann på poäng genom en något mer frekvent slagvillighet och utan att komma ur balans. Han var också den artigare av de två – han kallade konsekvent motdebattören för ”Secretary Clinton” medan Clinton lika konsekvent refererade till Trump som ”Donald”.

De opinionsundersökningar som gjorts efter debatten ger ett resultat som helt motsäger de svenska uppgifterna om att ”Clinton krossade Trump”. Således har fyra undersökningar – och det är här fråga om ansedda företag såsom CBS och Time Magazine – Trump som vinnare. Detta torde också rätt väl spegla det aktuella läget i de vanliga opinionsmätningarna. http://redstatewatcher.com/article.asp?id=39839

ctvi2ewxyae-t2qDonald Trump vann debatten med Hillary Clinton med röstsiffrorna 59 mot 41 procent i Time Magazines omröstning.

En jämn uppgörelse med liten övervikt för Donald Trump. Det var så jag upplevde debatten framför TVn mellan de äldsta presidentkandidaterna någonsin (Trump är 70 och Hillary snart 69) och tillika troligen också de minst omtyckta. Det tycks också vara så de flesta amerikanska tittare upplevde den av de här refererade opinionsmätningarna att döma. Båda kandidaterna gjorde hyggligt bra ifrån sig, ingen av dem spelade bort sina chanser att väljas till president för världens ännu mäktigaste nation i november.

Den konservativa amerikanska dagstidningen The Washington Times kommer sannolikt sanningen närmast med detta konstaterande:

If you liked Mr. Trump before the contest, you probably think he withstood the fire just fine. If you prefered Hillary Clinton, she´s clearly the winner. No independent minds have been changed. http://www.washingtontimes.com/news/2016/sep/26/debate-grades-hillary-clinton-and-donald-trump-pas/

Om de båda huvudpartiernas kandidater skötte sig hyfsat bra kan dessvärre samma sak inte sägas om debattens moderator, Lester Holt, som är nyhetsankare på TV-kanalen NBCs Nightly News. Trump-kampanjen slog omedelbart efter debatten ner på Holts insatser, i mitt tycke med full rätt. Statistiken visar  att han avbröt Donald Trump 30 gånger men Hillary Clinton blott vid 19 tillfällen. Och när Trump-anhängarna i publiken jublade åt sin favorit tillhöll Holt dem att vara tysta – så icke då Clinton-klacken gjorde sig hörd. http://www.dailymail.co.uk/news/article-3809095/Was-Lester-Holt-auditioning-Hillary-s-press-secretary-NBC-moderator-attacked-bias-Clinton-failing-ask-emails-Benghazi-constantly-interrupting-Trump.html

Det bör därtill ha varit uppenbart för alla som såg debatten att Lester Holt, som ändå har en 30-årig yrkeserfarenhet att falla tillbaka på, gång på gång utsatte Trump för tuffa frågor medan han undvek att ställa Clinton till svars beträffande flera kontroverser hon varit inblandad i. Således avkrävde han Trump i rätt aggressiva ordalag svar angående exempelvis den senares påstådda stöd för Irakkriget, hans inställning till kärnvapen, hans åsikt om president Obamas födelseland, påstått förolämpande omdömen om fru Clinton och förment rasistiska uttalanden.

xhillary-clinton-lester-holt-800x416-png-pagespeed-ic-pzgpu8xjje
Debattledaren Lester Holt anklagas för att ha hjälpt Hillary Clinton under debatten med Trump.

Däremot avstod Holt från att grilla Hillary om hennes 33 000 raderade e-mejl, hennes skakiga agerande i samband med att fyra amerikanska diplomater mördades av en islamistisk lynchmobb i Benghazi i Libyen 2012, om Clinton-stiftelsens påstådda skumraskaffärer och om det tveksamma kärnvapenavtalet mellan USA och skurkstaten Iran.

Inte underligt att Hillary på ett hjärtligt sätt tackade Lester Holt för dennes moderatorinsats. Daily Mail Online (se länken ovan) undrar om det rentav var så att Holt positionerade sig för tjänsten som president Hillary Clintons pressekreterare efter valet.

Debattcirkusen rullar nu närmast på med den traditionella debatten mellan vicepresidentkandidaterna, det vill säga Mike Pence (Trump) och Tim Kaine (Clinton), vilken kommer att hållas på Longwood University i Virginia den 4 oktober och ha CBS-ankaret Elaine Quijano som moderator. Kanske ingen höjdare, men givetvis ändå en intressant kraftmätning som i bästa fall kan ge en liten hint om vartåt det lutar.

De båda resterande uppgörelserna mellan Donald Trump och Hillary Clinton hålls den 9 respektive 19 oktober. Den första av dessa debatter kommer att köras som ett så kallad Town Hall-möte, där publiken får ställa hälften av frågorna, medan den avslutande debatten följer samma format som den första. Hela debattprogrammet via denna länk: http://www.uspresidentialelectionnews.com/2016-debate-schedule/2016-presidential-debate-schedule/

Jag tänker inte ett ögonblick försöka hemlighålla för mina läsare (eller några andra) att jag önskar se Donald Trump i Vita huset efter valet. Ännu en mandatperiod av korrupt inrikes- såväl som utrikespolitik i Bill Clintons och Barack Obamas anda vore förödande för USA och för världen.

 

 

 

 

 

 

 

C-H Hermansson RIP: Bakom fasaden var han en äkta kommunist

31 juli, 2016

186b3ca5-ad68-4d32-9465-a9859145c03bC-H Hermansson var partiledare i SKP/VPK 1964-75.

Carl-Henrik (C-H) Hermansson (1917-2016) har lämnat oss närmare sekelgammal. Det är en händelse som ser ut som en tanke att han föddes revolutionsåret 1917. Ty trots att han var först av svenska politiker med att ”styla” sig enligt amerikansk modell – folk skulle tro att han var en mild så kallad eurokommunist som inte tog order från Moskva – förblev han en äkta gammelkommunist bakom den glättade fasaden. Ett av Hermanssons mest bekanta tillika färgstarka yttranden lyder: ”Någon djävla ordning får det vara i ett parti.”

”Röde Herman”, som han då och då kallades, var emellertid en skicklig attitydskapare. Så skicklig att Nationalencyklopedin skriver följande i ett omdöme: ”Under H:s ordförandeskap förändrades det svenska kommunistpartiet. Beroendet av Sovjetunionen försvann, och partiet slog, som flera eurokommunistiska partier, in på en väg mot nationell kommunism.”

C-H Hermansson var ordförande i Sveriges kommunistiska parti (SKP) 1964-67 och, när partiet bytte namn 1967, i Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) fram till 1975 då han avgick vid 57 års ålder. Hermansson efterträdde den oreformerade norrbottensstalinisten Hilding Hagberg (1899-1993) som partiledare och insåg, som den slipade taktiker han var, att något måste göras för att bättra på partiets renommé i folkhemmet.

Namnbytet var ett blygsamt första steg – ”kommunisterna” fanns kvar i partinamnet – men ett gyllene tillfälle uppenbarade sig den 21 augusti 1968, då Sovjetunionen och Warszawapakten med den så kallade Brezjnevdoktrinen som grund invaderade Tjeckoslovakien och med militärt övervåld slog ner Alexander Dubecks och andra reformivrares försök att införa en ”socialism med mänskligt ansikte”. Hermansson fördömde då  i spetsen för VPK invasionen och krävde, att Sverige som en protesthandling skulle frysa de diplomatiska förbindelserna med Moskva.

2957649_1200_675
Sovjetiska tanks har problem i Prag i augusti 1968. C-H Hermansson fördömde först Warszawapaktens invasion men gjorde sedan avbön.

Det var dock bara skådespeleri ”Röde Herman” ägnade sig åt. När det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté kom in med en skarp protest mot det svenska systerpartiets agerande – VPK fick rundhänt ekonomiskt bistånd från Moskva – valde Hermansson att göra avbön inför sin partistyrelse.

Redan ett halvår efter krossandet av ”Pragvåren” hade det ledande svenska kommunistpartiet normaliserat sina förbindelser med Moskva. I juni 1969 deltog en delegation från VPK i den världskommunistiska kongressen i Moskva jämte 75 partier från när och fjärran. Vice partiordföranden Lars Werner försäkrade i ett tal närvarande delegater att man från svensk sida skulle fortsätta den gemensamma kampen mot ”imperialismen”. Enligt referat i partiorganet Ny Dag avstod Werner från att beröra invasionen i Prag ett knappt år tidigare.

Carl-Henrik Hermansson föddes i Bollnäs i Hälsingland och växte upp i Sundsvall i Medelpad. Den relativt välbeställda familjen – fadern var företagare i skobranschen, farbrodern Albert riksdagsman för Socialdemokraterna – flyttade sedan till Stockholm, där unge Carl-Henrik enrollerade sig i Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU) samt den teoretiska socialistgrupperingen Clarté.

Vid det laget hade Hermansson, enligt vad han själv skriver i sin memoarbok Minnen (1993), blivit väckt för ”nödvändigheten av kamp för ett socialistiskt samhälle”.  1936 påbörjade han studier vid Stockholms högskola, där han läste litteraturhistoria, statskunskap och nationalekonomi, och kom därvid i beröring med de berömda professorerna Herbert Tingsten och Gunnar Myrdal. 1965 utkom Hermansson med boken Monopol och storfinans – de 15 familjerna, en av 60-talsvänsterns mest inflytelserika böcker.https://sv.wikipedia.org/wiki/Monopol_och_storfinans_-_de_15_familjerna

das-kapital-e1349197543883-500x294
Hermansson påstod sig ha läst Marx Das Kapital på originalspråket.

1939 hade Hermansson kommit så långt i sin socialistiska utveckling, uppger han, att han tillägnade sig Karl Marx mastodontverk Das Kapital (Kapitalet) på det tyska originalspråket vilket nog inte många svenskar kan skryta med att ha gjort. Sin kommunistiska partibok kunde den nu 24-årige Carl-Henrik Hermansson hämta ut den 5 oktober 1941, omkring två år efter ingåendet av pakten Sovjetunionen-Nazityskland samt Sovjets överfall på Finland 1939. 1948-50 samt 1956-59 var Hermansson redaktionschef på Ny Dag, där han var chefredaktör i fem år innan han efterträdde Hagberg som partiledare i SKP 1964. Efter partiledarskapet fungerade han 1975-81 som VPKs gruppledare i riksdagen.

Väljarsympatierna för VPK stabiliserades under C-H Hermanssons ledning till omkring fem procent, låt vara att partiet beständigt tvingades förlita sig på ”kamrat fyra procent”, det vill säga taktikröstande från vänstersossar för att säkra kommunisterna en plats i riksdagen så att de kunde förbi ett pålitlig stöd för Socialdemokraterna och säkra dessas regeringsinnehav. VPK tilläts nu delta i riksdagens utskottsarbete och fick delta i statliga utredningar.

Med andra ord: C-H Hermansson var framgångsrik i sitt värv att tvätta bort stalinist- och Moskva-stämpeln från ett parti som dittills setts som Sveriges förrädarparti, alltid berett att sälja ut sitt land för en grynvälling. Dessvärre för Hermanssons eget rykte, och här hjälpte föga en sammetslen röst, ett ofta gråtmilt tonfall i riksdagsdebatterna och det ständiga tjatet om ”bort med moms på mat”, drogs med jämna mellanrum hans berömmande ord om sovjetdiktatorn Josef Stalin i anledning av dennes död i mars 1953 fram i ljuset:

Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän. Han fortsatte Marx, Engels och Lenins verk, systematiserade, berikade och vidareutvecklade marxismens teori som utvecklingen skapat. Under sin revolutionära kamp utförde Stalin nyskapande teoretiskt arbete på de mest skilda områden – ekonomins, politikens, filosofins, krigskonstens, språkvetenskapens och kulturens och så vidare. På vart och ett av dessa områden är hans insats gigantisk. Ingen människa kan förstå vår tids problem utan att ha studerat Stalins skrifter. /…/ Stalin har varit läraren och ledaren inte blott för Sovjetunionens folk utan för arbetarklassen i alla världens länder. I vårt partis fortsatta arbete måste vi bättre än hittills utnyttja och i handling omsätta Stalins lära. Lenin och Stalin är och förblir också den svenska arbetarklassens främsta lärare.

poster-10
”Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”

Hermansson tvingades under årens lopp upprepade gånger ta avstånd från sina ord vid Stalins frånfälle. Vad han en gång sagt full av övertygelse kunde dock inte bli osagt hur mycket han än ansträngde sig. Bara tre år efter det att dessa minnesvärda ord yttrats var det för övrigt dags för alla kroniskt Moskva-trogna svenska och utländska kommunister att göra en helomvändning sedan Moskvas nye, starke man, Nikita Chrusjtjov, på det sovjetiska kommunistpartiets kongress 1956 gjort upp räkningen med Stalin-kulten och brännmärkt den man han själv under många år tjänat som en vettvilling och paranoid massmördare.

Carl-Henrik Hermansson hann med åtskilligt under sin tid som tongivande politiker i SKP/VPK. Förutom den devota hyllningen till Stalin försvarade han den sovjetiska inmarschen i Ungern 1956, uttryckte sin förståelse för Kinas ockupation av Tibet 1959 och gillade uppförandet av Berlinmuren 1961. I likhet med många andra slöt han vidare upp på Ho Chi Minhs och det kommunistiska Nordvietnams sida under angrepps- och erövringskriget mot Sydvietnam.

1960 vallades Hermansson, tillsammans med andra hänförda politiska turister från Sverige, runt i det röda Kina av Mao Tse-tungs politruker. Just vid den tiden rasade en fruktansvärd, av ordförande Mao själv framkallad, hungerkatastrof som skördade tiotals miljoner människoliv i delar av det väldiga kinesiska riket. Detta skedde innan den definitiva brytningen mellan Sovjet och Kina ägt rum.

När man ögnar igenom den panegyrik som framfördes vid C-H Hermanssons hädangång kunde man nästan förledas tro, att denne blide och engagerade man var en övertygad demokrat. Inget kunde vara längre från sanningen. Han vek aldrig från synsättet att det politiska system som rådde i Sovjet och dess vasallstater i Östeuropa låg nära idealet. Då han i Expressen den 29 mars 1973 tillfrågades om hur ett flerpartisystem i hans smak borde se ut svarade han: ”Det starkaste partiet måste naturligtvis ha marxism som bas. Sen kan man tänka sig ett parti som företräder småborgarna och ett som företräder bönderna.”

980
Jörn Svensson ville göra det förbjudet att ifrågasätta socialismen.

Det vill säga precis den ordning som rådde i Polen och Östtyskland vid den här tiden. Hermanssons något mindre lågmälde partibroder, den ettrige ideologen Jörn Svensson – senare högavlönad EU-parlamentariker och livskamrat med statsrådet och ambassadören Margareta Winberg (S) – fastslog i sin beryktade pamflett Du skall ta ledningen och makten på 1970-talet att ”i det socialistiska Sverige /skulle det/ vara olagligt att väcka frågan om inskränkning eller raserande av det beslutssystem socialismen byggt upp och om ersättande av detta med ett beslutssystem i kapitalistiska former”. Försök att ersätta socialismen med ett annat system måste, enligt Svensson, stoppas med ”tillgängliga medel”. https://martinandreasson.wordpress.com/2008/12/22/politiska-kultbocker-10e-plats-jorn-svenssons-%E2%80%9Ddu-skall-ta-ledningen-och-makten%E2%80%9D/

Kommunisterna blev aldrig, oavsett vad de föredrog att kalla sitt parti, något massparti under C-H Hermanssons ledning. Sannolikt var Hermansson mer populär än sitt parti. Ändå var det den till synes blide och eftertänksamme Hermansson som skapade bilden av kommunistpartiet som ett, åtminstone i stora drag, demokratiskt tillika rumsrent parti. Detta utnyttjade och utvecklade efterträdarna Lars Werner och Gudrun Schyman i enlighet med sina personliga förutsättningar. Partiets popularitetssiffror under Schyman, som därtill gynnades av sovjet- och öststatskommunismens upplösning, var större än vad partiet uppnått både före och efter Schymans tid som partiledare med som mest runt 12 procent av väljarsympatierna.

Hur skall man då se på dagens Vänsterpartiet med den före detta EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt som ledare? Är det fortfarande ett kommunistiskt parti? Det står väl helt klart att det inom partiet finns en del gamla övervintrade äkta kommunister, men mest av allt torde V-partiet kunna anses vara ett militant parti som vurmar för politisk korrekthet. Ta vilken patenterat politiskt korrekt fråga ni vill – klimatalarmism, feminism, svängdörrsmässig immigrationspolitik, HBTQ-svassande, så kallad antirasism, gullande med radikal islam – Vänsterpartiet företräder alltid de radikalaste inneåsikterna.

politisk-korrekthet_55d10c479606ee772c9dac1a
Vänsterpartiet anno 2016: mer politisk korrekthet än renodlad kommunism.

Frågan är om inte detta förhållningssätt är ännu skadligare för Sverige än vad det gamla förrädarpartiet som alltid gick i Moskvas ledband en gång var. Under det Kalla kriget visste man bland övriga partier och på SÄPO-håll exakt var man hade partiet och dess företrädare: de tyckte i alla lägen likadant som det sovjetiska ledarskapet (även om C-H Hermansson av taktiska skäl avvek marginellt från denna norm) och de ville, med vapen om så behövdes, upprätta proletariatets diktatur i Sverige. Dagens Vänsterparti är mer komplext och därmed möjligen också farligare än föregångarna var på den gamla ”goda” tiden.

Jag är kanske en obotlig nostalgiker, men jag måste bekänna att jag nog föredrar kommunister av den gamla stammen. Som varken hymlar eller stylar sig. Jag avskyr givetvis deras ideologi, men de var på något sätt rakare och renhårigare än dagens opportunistiska PK-parti. En gammal favorit hos mig är gamle revolutionären Frank Baude, nyligen fyllda 80 år.

Baude, ursprungligen murare till professionen, var med i SKP men lämnade partiet till förmån för utbrytningen KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) 1967. 1970 anslöt han sig till den ytterligare utbrytningen KFML (r) – r:et stod för ”revolutionärerna” – och blev samtidigt partiledare. R:arna bildade omsider partiet KPML(r) med Frank Baude som partiledare fram till 1998, samma år han fyllde 72. Efter en intern schism bytte partiet sedan namn till Kommunistiska partiet (KP), som jag informerat om i följande bloggtext: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/05/25/de-vanstraste-av-de-vanstra/

PK001402Mot strömmen heter Frank Baudes memoarbok, utkommen 2000.http://butik.kommunisterna.org/bocker/mot-strommen

För två år sedan hade dock Frank Baude tröttnat på partiets bristande kommunistiska renlärighet – bland annat menade han att partiet svikit i klasskampsfrågan – och lämnade tillbaka partiboken. Han skrev även ett brev till partistyrelsen som återges av sajten 8 dagar den 19 april 2014 där han förklarar varför han tappat förtroendet för såväl partiledningen som partiorganet Proletären. Jag väljer att återge följande utdrag ur brevet:

Feminismen är en rakt igenom borgerlig idériktning som under vänsteruppsvinget 1968 togs upp i organiserad form av Grupp 8. Sedan dess har den fört en slumrande tillvaro tills Gudrun Schyman lämnade som ordförande för Vänsterpartiet och bildade Feministiskt initiativ. Stämpeln av medelklassrörelse har under senare tid snarare ökat än minskat. Antalet proletärkvinnor är närmast obefintlig bland dem som kallar sig feminister.http://www.8dagar.com/2014/04/hela-frank-baudes-brev.html

Baude är också missnöjd med att det kommunistiska parti han ledde i 28 år svikit i frågor såsom det alltmer utbredda våldet i Göteborg samt tiggeriet. Han jämför i följande passus hämtad ur utträdesbrevet tiggarna med Marx tes om det så kallade trasproletariatet: ”…denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället…”.

Säga vad man vill om Frank Baude, sprungen ur en arbetarfamilj i göteborgsstadsdelen Majorna, men man kan inte anklaga honom för att inte hålla på de kommunistiska grundvalarna som dessa utformats av Marx, Engels och Lenin. Hans karriär som parlamentarisk politiker är emellertid inte särskilt imponerande – han representerade 1982-85 KPLM(r) i fullmäktige i Göteborg.

Fotonot: Ett avsnitt om C-H Hermansson finns med i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige (2008, 170 sidor). Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm.

Klimatmötet i Paris: lyssna på Trump, inte på Obama!

4 december, 2015

Donald -Trump-YH (1) Donald Trump sågade med all rätt Obamas klimatuttalande.

Precis när det beramade klimattoppmötet hade kört igång i Paris den 30 november gjorde den republikanske amerikanske presidentkandidaten Donald Trump sig skyldig till det kanske allra mest förbjudna i dagens politiska debatt: han ifrågasatte tesen om den så kallade globala uppvärmningens farlighet, detta sedan president Barack Obama kallat den ”det största hotet” mot mänskligheten. Trump menade att Obamas påstående var bland det ”dummaste han hört i politikens historia”.

Sådant får förstås inte passera ostraffat. En av dem som ryckte ut till den klimatologiska korrekthetens försvar var statsminister Stefan Löfven, som ansåg att Trump ”ignorerar vetenskapen” http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article21864222.ab

En annan var konung Carl XVI Gustaf, som citerades: ”Om man vill skapa sin lilla personlighet kan man säga vilka vansinnigheter som helst.” Som då kungen nyligen, låt vara något skämtsamt, föreslog totalförbud mot badkar av klimatskäl, kan man tänka. Fast nej, det majestätet menade var att det var Donald Trump som stod för vansinnet. http://www.di.se/artiklar/2015/12/1/kungen-sagar-trump/

Sålunda har såväl vår stats- som regeringschef bedömt Donald Trumps uttalande om Obamas klimatologiska stupiditet som så viktigt, att de anser sig nödgas gå ut i media och ta avstånd från det. Den något okonventionelle republikanske presidentkandidaten, som just nu leder racet på väg mot nomineringen av partiets kandidat vilken äger rum på partikonventet i Cleveland den 18-21 juli 2016, måste känna sig rätt smickrad över uppmärksamheten!

20150507_HMK_Statsm_02015 Stats- och regeringschef i politiska utspel om klimatet.

Vare sig Löfven eller kungen gör sig skyldiga till några politiskt kontroversiella uttalanden genom att såga Trump och stödja den klimatalarmism, som Obama gör sig till tolk för. Det är ju det senare synsättet som det stora flertalet tolkar som ren och skär sanning utan att ha närmare reflekterat över det. Att det finns en utbredd vetenskaplig skepsis mot klimatortodoxin är sannolikt okänt för många, eftersom nämnda skepsis konsekvent negligeras i mainstreammedia.

Det som emellertid borde vara verkligt kontroversiellt är att vår konstitutionellt vingklippte monark, vilken ju som bekant enligt lag inte får blanda sig i politiken, tillåts göra oförblommerade politiska uttalanden av detta slag. Redan badkarsfadäsen borde väl, om något, ha fått diverse varningsklockor i majestätets närhet att ringa:

https://tommyhansson.wordpress.com/2015/11/24/kungligheter-gaggar-till-det-om-miljon-men-monarkin-bestar/

Tyvärr är väl sanningen den, att så länge konungen håller sig till det certifierat politiskt korrekta så får han hållas.

Annat var det då han i februari 2004 under ett statsbesök i Brunei berömde därvarande envåldshärskare, sultan Hassanal Bolkiah, med orden att denne ”har en kolossal närhet till folket”. Sultanen styr sin muslimska diktatur med dess shariahlagar, omfattande bland annat stenande till döds, efter eget gottfinnande. Tidningen Proletären listar här kungens beröm till vännen Hassanal Bolkiah och andra mindre begåvade uttalanden av monarken: http://www.proletaren.se/inrikes/mindre-smarta-uttalanden-av-kungen

Såväl Stefan Löfven som Carl XVI Gustaf har under alla omständigheter fel om Trumps sågning av Obama. När Löfven med darr på stämman talar om ”vetenskapen” så förefaller han inte medveten om – och är det kanske inte heller – att det finns gott om forskare och vetenskapliga rön som talar emot teorin om en människoframkallad, global uppvärmning som hotar vår planet. Jag skall här anföra ett par i mängden av sådana exempel.

untitledEwerts diagram visar, att en påverkan av koldioxidutsläpp på klimatet inte kan ses.

Doktor Friedrich-Karl Ewert, pensionerad professor i geologi samt dataexpert från Paderborns universitet i Tyskland, har anklagat NASAs Goddard Institute of Space Studies (GISS) i USA för att i massiv skala i efterhand ha manipulerat data under perioden 2010-12 i syfte att stärka tesen om en oavbruten global uppvärmningsprocess sedan 1950. http://www.cnsnews.com/news/article/barbara-hollingsworth/german-scientist-accuses-nasa-massive-alteration-temperature   

Ewert uppger sig ha funnit tio olika statistiska metoder genom vilka NASA-GISS, som förser FNs klimatpanel IPCC med data, har ändrat data som pekar på övervägande nedkylning så att de i stället pekar på uppvärmning.

Ewert har vidare i ett långsiktigt perspektiv funnit att sedan 1881 har det inträffat fyra distinkta kylfaser, vilka alternerat med tre varmare faser i jordens klimat. Han anser att vår planet för närvarande befinner sig i en kylfas. Och eftersom en starkare uppvärmningscykel uppträdde innan koldioxidutsläppen började stiga, så kan ”en påverkan av våra CO2-emissioner /på/ temperaturen inte ses”.   

Professor Ewert framhöll i sin presentation vid en konferens i regi av European Institute for Climate and Energy (EIKE) i Tyskland 2012 bland annat: ”Mänskligheten har alltid vetat att det konsekvent förekommer klimatförändringar.”

Vidare:

…tesen om människoframkallad global uppvärmning har fått en helt ny mening. Ja, det är alltid människoframkallat när data justeras för att passa in i teorin.

Professor Shaun Lovejoy vid McGill University i Toronto i Kanada är inne på samma linje som professor Friedrich-Karl Ewert. I en studie publicerad i facktidskriften Climate Dynamics (april 2014) håller Lovejoy, efter att ha analyserat klimatologiska data sedan år 1500, för troligt att den globala uppvärmning som skett på jorden i den industrialiserade eran endast är en del av planetens naturliga klimatskiftningar: https://www.mcgill.ca/channels/news/global-warming-just-giant-natural-fluctuation-235236

Det krävs bara en hastigt titt på jordens klimathistoria för att vi skall bli på det klara med att det försiggått en hel radda med klimat- och väderförändringar under årmiljonernas lopp. Dessa skiftningar kan, av lätt insedda skäl, på intet sätt skyllas på mänsklig påverkan. Tidskriften Populär Historia publicerade 2001 följande översikt över den klimatologiska historien: http://www.popularhistoria.se/artiklar/klimatets-roll-i-historien/   

205069cb-0e4a-44a5-8a9d-953d5a6497b2 Inlandsisens utbredning strax efter istidens slut.

Om vi håller oss på den här sidan om den senaste istidens slut på våra breddgrader för cirka 10 000 år sedan så kan vi konstatera, att en tidsperiod med starkt skiftande klimat följde på isens begynnande tillbakadragande. Köldknäppar omfattande några hundra år varvades med varmare perioder då isen smälte i hastigare takt. Det var under de senare ”tövädren” som de första människorna började befolka den landmassa som långt senare skulle bli Sverige.

Under den så kallade jägarstenåldern 6000-3000 före Kristi födelse, då människorna livnärde sig av fiske, jakt och ätliga växter, rådde förmånliga väderförhållanden då för våra villkor sällsynta växter som vin, murgröna och mistel frodades. Det fanns vid denna tid garanterat inga industrier och ingen fordonstrafik vars utsläpp påverkade klimatet i uppvärmande riktning. Temperaturen beräknas detta till trots ha varit i genomsnitt 2-3 grader varmare än i dag.

Därefter började klimatet bli långsamt kallare, men inte värre än att det även under bronsåldern (som i Norden varade omkring 1800-500 f. Kr.) fortfarande rådde mildare klimatförhållanden än i våra dagar. Kring övergången mellan brons- och järnålder cirka 500 f. Kr. inträdde en kallare period som, enligt en term i Snorre Sturlassons litterära verk Eddan, kommit att kallas fimbulvintern – den tid som antogs föregå jordens undergång. Glaciärerna i Norge och Alperna började nu växa till sig.

Härefter omväxlade varmare med kallare perioder, och värt att notera är att under den tid då européerna började intressera sig för Grönland så var denna ö verkligen grön. Efter några hundra år var det emellertid dags för ”lilla istiden”, det vill säga perioden 1400-1850. I början av denna period minskade den grönländska befolkningen kraftigt, och 1407-08 förekom slädtrafik över Östersjön.

Den kalla vintern 1658 gjorde det vidare möjligt för Sveriges konung Carl X Gustaf att tåga över de danska Bälten med sina trupper och inta Köpenhamn och kräva tillbaka tidigare svenska landskap. Det är alltså den klimatrelaterade kylan vi har att tacka för vårt svenska rikes nuvarande utbredning.

Sedan omkring 1870 har vi återigen förmånen att få uppleva ett varmare klimat, en företeelse som dagens klimatideologer alltså försöker tillskriva så gott som enbart mänsklig påverkan. IPCC i samarbete med NASA-GISS genererar en mångmiljardindustri som involverar en majoritet av världens ledare och andra politiker, forskare, företag, utbildningsinstitutioner med flera.

pachauri2401_1564921c Förre IPCC-chefen Rajendra Pachauri såg klimatalarmismen som sin ”religion och dharma”.

Något av en överguru för klimatideologin var indiern Rajendra Pachauri, chef för IPCC från 2002 fram till sin avgång till följd av anklagelser om sextrakasserier av en underlydande i början av 2015. I ett personligt brev vid sin avgång till FNs generalsekreterare Ban Ki-moon skrev Pachauri så om sin motivation:

For me the protection of Planet Earth, the survival of all species and sustainability of our ecosystems are more than a mission. It is my religion and my Dharma. https://reason.com/blog/2015/02/25/climate-change-is-my-religion-and-my-dha

Pachauri var under sin IPCC-tid i blåsväder flera gånger, bland annat sedan FNs klimatforskare påkommits med att förfalska data för att få glaciärernas nedsmältning att framstå i så alarmerande dager som möjligt. Han tilldelades också, tillsammans med USAs förre vicepresident Al Gore, 2007 Nobels fredspris av den åldersdigra norska nobelpriskommittén.

Hans uttalande om klimatideologin som sin ”religion” och ”dharma” (en term avseende den rättfärdiga vägen inom hinduismen) får ses som betecknande för klimatalarmismens karaktär av pseudoreligion.

Ju fler data som kan påvisa att en människoframkallad uppvärmning bara rullar på, desto lönsammare för klimatalarmismens intressenter. På köpet får vi en utbredd rädsla som icke minst drabbar barnen. Nyligen hölls i Södertälje en Children´s Climate Conference, där 44 barn från 22 länder pratade om klimatförändringar.

Av dessa fick tioårige Daniel Yonan från Blombackaskolan i Södertälje uppdraget att resa till det stora klimatmötet i Paris för att, i samarbete med barnkonferensens två franska delegater, till FN-höjdare överlämna den kommuniké som blev resultatet av denna konferens. Daniel uppger för Länstidningen den 2 december vidare att han skall ”tala om att de skall sluta med bilar och i stället satsa på elbilar och cyklar med tak”. http://m.lt.se/Default.aspx?pageid=472&parentid=0&link=1.3326543

cg55764e0980267

Obama försöker övertyga sina trupper om den verkliga fiendens natur…

Gulligt, eller hur? Frågan är dock om inte exploateringen av barn i propagandasyfte är det allra mest motbjudande i hela den klimatalarmistiska offensiven. Först skrämmer man vettet ur barnen med sina manipulerade data, sedan låter man barnen bekräfta det egna snedvridna budskapet. Fakta i målet talar slutligen för att det är Donald Trump snarare än Barack Obama, Stefan Löfven och kung Carl XVI Gustaf barnen – och alla andra – bör lyssna på!

 

 

Kungligheter gaggar till det om miljön – men monarkin består

24 november, 2015

King+Carl+Gustaf+XVI+Swedish+Royals+Host+State+mJ0dTQCtizkl Konung Carl XVI Gustaf.

Det torde vara välkänt för envar som har den goda smaken att läsa min blogg, att jag är en övertygad rojalist. Jag menar att den konstitutionella monarkin är det visaste, vackraste och mest välövertänkta statsskick som finns att uppbåda på denna jord.

Här en sammanfattning av varför monarkin är en sådan tillgång för Sverige:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/12/monarkin-ar-en-tillgang-for-sverige/

Fast jag måste erkänna att också en kämpande rojalist som jag understundom kan anfäktas av tvivel. Som nyligen, då vår egen konung Carl XVI Gustaf menade att man borde förbjuda badkar. Detta därför att en sådan åtgärd skulle gynna miljön:

http://www.unt.se/omvarld/kungen-forbjud-alla-badkar-3988044.aspx

Visserligen skulle monarkens yttrande vara något ”skämtsamt”, men i alla fall. Kungen har gjort sig känd som en tillskyndare av alla politiskt korrekta miljökrav som tänkas kan, särskilt då dem som hör samman med den så kallade klimatalarmismen, och gav nu en intervju inför det så kallade miljötoppmötet i Paris med början den 30 november.

Jag upphör aldrig att förvånas över att det finns tänkande människor som faktiskt tror på, att det är möjligt att med datorns hjälp förutse hur klimatet på vår jord kommer att te sig om typ 50 år. När det är nog så svårt att förutse morgondagens väder. Sådana förutsägelser måste för alla med något enda uns av förnuft i behåll te sig i alla fall tveksamma, även om det skulle vara Gud själv som framställde dem.

Och naturligtvis i ännu högre grad om de utkolporteras av FNs redan svårt belastade och genomkorrupta klimatpanel IPCC, som bland annat gjort sig känd för att förfalska data och ljuga om glaciärers nedsmältning:

http://www.svensktidskrift.se/climategate-molnen-tornar-upp-sig-for-ipcc/

1210189_prince_charles Prinsen av Wales, kronprins Charles.

Konung Carl XVI Gustaf är dessvärre inte den ende av världens kungligheter som lägger ut texten för vem som gitter höra på om klimat och miljö. För en tid sedan menade sig Storbritanniens kronprins Charles, titulerad Prince of Wales, med tvärsäkerhet kunna fastslå att det är klimatförändringar som är den egentliga boven bakom den Islamiska statens (IS) terrorverksamhet och åtföljande flyktingström.

Följande länk refererar till vad Charles sade och varför det var fel:

http://www.breitbart.com/london/2015/11/23/no-prince-charles-climate-change-not-responsible-syria-isis/

Både kung Carl Gustaf (född 1946) och kronprins Charles (född 1948) närmar sig de 70, och några har tagit det som intäkt för att vad de yttrat om miljön är bevis för att de blivit gamla och gaggiga.  Jag tror dock inte det är där skon klämmer. Jag känner människor som är långt äldre än så och ger uttryck för långt vettigare åsikter. I stället är det sannolikt så att de har upptäckt att det finns en fråga där det är fritt fram att yttra vilka dumheter som helst utan att bli allmänt ifrågasatt, och det är miljöfrågan.

För mig spelar det dock ingen roll att de kungliga personerna klantar till det med jämna mellanrum. Eller vilka skandaler de än må råka in i. Jag är och förblir rojalist. Människor är människor på gott och ont, även om de skulle råka vara kungliga. Monarkin är större än så.