
Scen från ett pro-Trump möte i den senaste amerikanska valrörelsen.
Förenta staternas nyvalde president Donald J. Trump gör ingen hemlighet av att han sätter det egna landet främst: America first har blivit hans motto, vilket framkom icke minst i Trumps relativt korta installationstal i Washington, D. C. den 20 januari 2017:http://www.bbc.com/news/world-us-canada-38698654
I en längre intervju om Trumps syn på utrikespolitiska frågor med The New York Times i mars 2016, utlät sig den dåvarande presidentkandidaten på följande sätt: ”I´m not isolationist, but I am ‘America First’.” https://www.theatlantic.com/politics/archive/2017/01/trump-america-first/514037/
Man skulle kunna tycka att det vore en självklarhet för världens ledare att sätta det egna landet och dess medborgare i första rummet. För att ställa det på sin spets skulle man mycket väl kunna hävda, att en regerings enda uppgift är att tillvarata det egna landets och de egna medborgarnas intressen. Detta gäller såväl inrikes- som utrikespolitiken.
Detta är dock långt ifrån någon självklarhet i dag. Tvärtom. Den politiker som envisas med att sätta det egna landet först eller, ve och fasa, deklarerar sig vara nationalist eller möjligen patriot får kallt räkna med att jämföras med nazismen och Hitler samt anklagas för att ägna sig åt förvridet hat. Studera till exempel teckningen här nedan (ni känner säkert igen de ledande politiker som åsyftas).

Sätter man det egna landet främst är man, enligt notoriskt politiskt korrekt synsätt, troligen en hatfylld nazist.
Vad som kanske ännu mer än fosterlandskärleken ligger dem som i första hand tänker på den egna nationen till last är, att dessa därtill nästan alltid är i hög grad politiskt inkorrekta.
De är undantagslöst kritiska till okontrollerad massinvandring och mångkulturalism, de fördömer islamismen och dess groteska våld, de ställer sig positiva till nationalstaten och vill därför ha ett tillräckligt starkt försvar för att kunna värna denna mot främmande angripare, de tenderar att mer främja traditionella familjeideal än HBTQ-kommunitetens kravlistor, de är mycket ofta skeptiska till klimatalarmismen samt avvisar militant feminism.
Donald Trump har upprepade gånger i tal och tweets hänvisat till den skadliga politiska korrektheten och har citerats:
I think the big problem this country has is being politically correct. I´ve been challenged by so many people and I don´t, frankly, have time for total political correctness. And to be honest with you, this country doesn´t have time, either. http://www.nytimes.com/live/republican-debate-election-2016-cleveland/trump-on-political-correctness/
Att Trump verkligen menar vad han säger fick vi en vink om då Vita husets officiella hemsida omedelbart efter installationen undergick en ansiktslyftning. Således har nu möjligheten för besökaren att få en spansk språkversion tagits bort. Likaså hänvisningar till ämnen såsom klimatalarmism, HBTQ-rättigheter samt den tidigare presidentens sjukvårdssystem Obamacare. En av Trumps första exekutiva åtgärder var vidare att stoppa USAs stöd till utländska aborter. http://www.barenakedislam.com/2017/01/21/trump-whitehouse-gov-website-whats-in-and-whats-out/

Storbritanniens ambassadör, sir Christopher Meyer, överlämnar en byst av Winston Churchill till president George W. Bush.
Vad gäller själva Vita huset så plockade den nya administrationen omgående fram den byst av Winston Churchill, ett lån från den brittiske ambassadören till Vita huset när George W. Bush var president, som Obama tidigare avlägsnat från presidentens arbetsrum Ovala kontoret.
I Sverige, ett av de västländer där den politiska korrektheten har starkast grepp över befolkningen via media, institutioner, regering och politiska partier, var det i bästa fall fram till mitten av 1970-talet godtagbart att vara fosterlandsvän. Den av många som som landsfader betraktade statsministern Per Albin Hansson (1885-1946) uttryckte sina känslor för Sverige på följande sätt i ett tal på Svenska flaggans dag den 6 juni 1945, således en månad efter krigsslutet i Europa:
Så kunna vi i dag hälsa vår blågula fana icke blott i den befriande känslan av en överstånden fara utan jämväl i starkare medvetande om en levande svensk vilja och förmåga till nationell hävdelse, till beslutsamt värn kring fosterlandet och dess dyrbara värden. Leve fosterlandet, leve Sverige! https://sv.wikiquote.org/wiki/Per_Albin_Hansson

Per Albin Hansson: ”Leve fosterlandet, leve Sverige!”
När 68-vänstern tog kontrollen över media och andra institutioner blev det annat ljud i skällan. Kärlek till den egna nationen började nu i allt högre utsträckning ses som mer eller mindre nazistiskt – Sverige kom i den röda retoriken att avfärdas som en imperialistisk makt där ”staten och kapitalet” satt i samma båt.
Samförståndsandan mellan samhällsgrupper, som så länge varit rådande, började ses som något ont, och i Vänsterpartiets föregångare Vänsterpartiet kommunisternas (VPK) partiprogram från 1972 inskärptes att Sverige var ”en liten men hungrig imperialistisk stat”. I fosterlandskärlekens ställe förordades vad som med luddigt kommunistiskt språkbruk kallades ”internationell solidaritet”. http://kiremaj70.blogspot.se/2013/03/fegt-av-call-girl-teanet.html
Ett nationellt paradigmskifte inträdde i Sverige då riksdagen 1975 enhälligt antog proposition 1975:26 Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitik m m, som var undertecknad av statsminister Olof Palme och statsrådet Anna-Greta Leijon: https://data.riksdagen.se/fil/901A899E-1277-496B-9552-E70BCF5C3783
Därmed fastslogs att Sverige officiellt skulle bli ett mångkulturellt samhälle – invandrar- och minoritetsgrupper i det svenska samhället behövde inte längre anpassa sig till hävdvunna svenska normer. Det stod dessa grupper fritt att välja mellan att anpassa sig – assimileras – eller att utveckla sin egen kultur och sina egna värderingar. Sverige befann sig nu på ett sluttande plan, vars frukter vi med förfärande tydlighet kan se nu i form av exempelvis allt fler no go-zoner och en skenande kriminalitet inklusive mordorgier, hedersvåld, våldsamma klanfejder och gruppvåldtäkter.
Jag tillhör ett parti vilket officiellt beskriver sig som socialkonservativt på nationalistisk grund. Jag har inga som helst problem med det. Ändå har jag ovan avstått från att använda ordet ”nationalism”. Skälet är enkelt – man behöver inte nödvändigtvis vara nationalist för att vilja värna om sitt fosterland.

Glad nationalism enligt norsk modell.
Den ideologiska beteckningen nationalism kan vara problematisk, då den inte gör någon skillnad mellan den anständiga nationalism som Sverigedemokraterna står för och mer extrema varianter som kan leda till aggression i andra länder (typ Ryssland) och rastänkande (typ Nazityskland). Och så har vi den typ av glad och fredlig nationalism som finns i Norge som väl endast kan förarga de allra mest debila vänsterfanatikerna.
Jag har inte för vana att länka till marxistleninisten och förre KGB-medarbetaren Jan Guillou, men hans jämförelse mellan svensk och norsk nationalism här är faktiskt rätt intressant om än inte invändningsfri: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article18093936.ab
Hur som helst. En sund fosterlandskärlek och en lagom nationalism, menar jag, är nödvändiga rekvisit för varje nation som hävdar sin egenart visavi den globalism som nu dessbättre alltfler tycks börja tröttna på och som, förhoppningsvis, i tidernas fullbordan kommer att leda till EU-federalismens sammanbrott och nationalstatens renässans. President Donald Trump kan, om han sköter sina kort väl, bli en murbräcka för den utvecklingen.