Det finns bara ett deckarunder: det brittiska

Caroline Catz som DI Morton och Stephen Tompkinson som DCI Banks.

http://www.svtplay.se/klipp/1297134/trailer

Ovan en länk till en SVT-trailer om den andra säsongen av den brittiska deckarserien ”Kommissarie Banks” (DCI Banks). Jag har sett några avsnitt av den första säsongen men blev så imponerad av inledningen till den nya omgången, att jag kände att jag måste delge mina läsare några synpunkter.

Inte för att jag blev särdeles överraskad. Brittiska deckare brukar vara förstklassiga och fullkomligt svämmar över av goda skådespelarinsatser. Så ock ”Kommissarie Banks”, vars titelroll gestaltas av den gedigne skådisen Stephen Tompkinson, född 1965. Serien bygger på Peter Robinsons romaner, översatta till 19 språk, med Detective Chief Inspector Alan Banks som bärande karaktär.

Det är inte så mycket handlingen i den brittiska detektivhistorien som imponerar. Jag föreställer mig att exempelvis amerikanska, danska och svenska manus kan vara nog så intrikata eller för den delen stundom skäligen enkla. Det är skådespelarnas prestationer och förmodligen även regin allt hänger på. I de brittiska serierna är de ledande rollerna likaväl som birollerna besatta av förnämliga aktörer.

Nathaniel Parker som Inspector Tommy Lynley och Sharon Small som hans medhjälpare Barbara Havers.

Som Tompkinson, som kommissariens nya medarbetare Caroline Catz i rollen som DI Helen Morton, som Andrea Lowe, vilken kreerar Banks förra sidekick DS Annie Cabbott och som inleder den nya omgångens första avsnitt med att gå på föräldraledighet.

Författaren Peter Robinson har förklarat att han beundrar Tompkinsons tolkning av kommissarie Banks, även om aktören gör Banks till en mer känslig, inkännande och passionerad person/polisman än bokkaraktären. Han känner varmt för sitt jobb och för sin familj. Banks är ingen kultursnobb som kommissarie Morse, eller en hög adelsman som kommissarie Lynley spelad av Nathaniel Parker, utan en genuint vanlig person, litet som den amerikanske kommissarie Colombo i Peter Falks tappning men stiligare.

Jag har uppskattat en god deckare ända sedan barnsben, både  i bokform och på film/TV. Mina första favoritförfattare i genren var Agatha Christie och Dorothy L. Sayers, båda adlade för sin litterära produktion. Bland det första jag såg i den svart/vita ångtelevisionens barndom på 1950-talet var den amerikanska advokat- och rättegångsserien ”Perry Mason” med den pregnante Raymond Burr i titelrollen.

Jodå, även amerikanerna kan göra bra deckare; TV-serien ”Perry Mason” byggde på Erle Stanley Gardners många böcker om advokaten som aldrig förlorade ett mål.

Raymond Burr som försvarsadvokaten Perry Mason.

Men ingenstans hittar vi en sådan genuin och ibland mysig atmosfär som i de brittiska deckarna. Om nu ond, bråd död kan upplevas som mysigt…vilket det tydligen kan, i alla fall inom fiktionens värld.  Det är därför jag menar att det bara finns ett riktigt ”deckarunder”: det brittiska. Jag har inte läst en enda av den moderna svenska deckargenerationens alster och tänker inte göra det heller. Britterna är oöverträffade både som deckarförfattare och skådespelare, så varför göra sig besväret?.

När en Rolf Lassgård, en Krister Henriksson eller en Peter Haber spelar en polisman låter det enligt min mening som om de läser innantill. Uppstyltat och onaturligt. De förmår inte göra sina karaktärer trovärdiga. Jag gissar att det ligger i skådespelarutbildningen, kanske också i regin. Eller kanske svaret helt enkelt kan uttryckas i ett namn för britternas del: Shakespeare.

Jag är även på ett personligt plan tacksam mot den brittiska deckaren. När jag genomlevde en personlig kris för några år sedan lyckades jag hålla balansen mycket på grund av att jag då under en koncentrerad tidsperiod plöjde igenom alla Agatha Christie-böcker (och i sanningens namn även några andra författare) jag hade hemma i bokhyllan. Säkert minst ett femtital.

Jag hinner inte läsa så många Christie-deckare längre – jag har förresten redan läst så gott som alla – men jag missar sällan eller aldrig ett TV-avsnitt  involverande hennes problemlösarhjältar Hercule Poirot eller Miss Marple. Detta oavsett hur många gånger jag redan sett dem.

Den oöverträffade deckardrottningen, Dame Agatha Christie.

Så hatten av för det brittiska deckarundret, det enda i sitt slag under solen!

Något om Wagner och varför jag hatar honom

Richard Wagner: kompositör, revolutionär, antisemit.

I går, den 22 maj 2013, var det jämnt 200 år sedan den tyske komponisten, revolutionären och kämpande antisemiten Richard Wagner föddes. Jubiléet har uppmärksammats över hela världen, bland  annat i Aftonbladet som hade ett uppslag på kultursidorna med rubriceringen ”Länge leve Wagner”. Att just  revolutionsglada Aftonbladet, med sin blott alltför välkända aversion mot judar i allmänhet och staten Israel  i synnerhet, skulle publicera denna hyllning överraskar knappast.

Det är med goda skäl det i Israel råder en inofficiell bojkott av Wagners verk. Wagner var trots allt Nazitysklands mest hyllade kompositör. Det skall dock framhållas att inte alla israeler är förtjusta i detta, då man menar att man bör skilja kompositören Wagner från den synnerligen motbjudande människan och ideologen Wagner. Det finns i den judiska staten till och med ett Wagnersällskap som söker kringgå bojkotten. Mer om problematiken Wagner-Israel här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1012&artikel=5397548

Jag överlåter åt Israel och dess musik- och kulturliv att hantera Wagner och hans musik. Själv känner jag mig oförhindrad att i all stillhet framföra mitt hat mot denna patologiskt olidliga personlighet och icke minst hans musik, som jag finner svåruthärdligt svulstig, bombastisk och onjutbar. Jag har flera gånger slagit mig ner vid TVn i akt och mening att åtminstone försöka lyssna på något wagnerianskt så kallat mästerverk, men det har inte fungerat – jag tycker helt enkelt det låter vämjeligt. Naturligtvis tvingas jag dock acceptera att personer med annan smak har en annan mening.

Wagner i en satirtecknares respektlösa version. Wagner var Tredje rikets favoritkompositör.

Ett av Wagners mest kända verk är ”Valkyrieritten” ur tredje akten i operan Valkyrian. Stycket spelades i vietnamfilmen Apocalypse Now (1979) i regi av Francis Ford Coppola med dess beryktade citat ”I love the smell of napalm in the morning”:

I rättvisans namn kan jag gärna erkänna att jagt till nöds står ut med att lyssna på ”Valkyrieritten”, även om stycket blivit banaliserat genom medverkan i filmer som Apocalypse Now och en mängd andra sammanhang. Ett annat i mitt tycke delvis njutbart  Wagner-stycke är ouvertyren ur operan Rienzi, som faktiskt inleds finstämt och även innehåller ett känt melodiskt parti men naturligtvis inte saknar inslag i den sedvanligt bombastiska stilen:

http://www.youtube.com/watch?v=_dq8PVVF0bo

Denna opera har som motiv den romerske folktribunen Cola di Rienzo (1313-54), vars målsättning var att genom att upprätta en ”folkets diktatur” skapa reda i de då kaotiska förhållandena i världsmetropolen Rom. Han mördades dock bara några månader efter dess tillkomst.

Cola di Rienzo som staty i Rom. Hjälte i Wagners opera  Rienzi.

Wilhelm Richard Wagner (1813-1883) föddes i Leipzig den 22 maj 1813 och avled i Venedig den 13 februari 1883. Han var därmed samtida med en annan landsflyktig tysk revolutionär, Karl Marx, som såg dagens ljus i Trier fem år efter Wagners födelse och dog i London  den 14 mars 1883, en månad efter den senares frånfälle.

Wagners fader var polistjänsteman och avled ett halvår efter det nionde barnets, det vill säga Richards, födelse. Modern  gifte senare om sig med skådespelaren, diktaren och målaren Ludwig Geyer, som möjligen också var far till minstingen som till en början gick under namnet Richard Geyer.

Wagner bestämde sig vid 16 års ålder för att bli operakompositör trots att han då nätt och jämnt kunde spela piano. Efter studier vid Leipzigs universitet, då han drogs mer till litteraturen än till musiken, blev han 1833 orkesterrepetitör vid teatern i Würzburg. 1834 blev han kapellmästare i först Magdeburg och sedan Riga i Lettland. Det var i Riga han komponerade sin första ”heroiska” opera, ovan nämnda Rienzi, vilken ett sekel senare skulle göra ett outplånligt intryck på Wagner-dyrkaren Adolf Hitler (1889-1945). Hitler uppges ha sett Rienzi 140 gånger.

Jag tänker här inte fördjupa mig i Richard Wagners rikhaltiga produktion, vars höjdpunkt är den med fornhedniska motiv belamrade Nibelungenring (Ringen) omfattande operaverken Rheingold, Die Walküre, Siegfried samt Götterdämmerung. Det finns gott om människor som älskar det sammelsurium av asagudar och diverse andra mytologiska skapelser och hjältar vilka befolkar dessa verk. Jag tillhör emellertid inte dessa.

Den musikaliske Nietzsche – här vid pianot – avskydde Wagners musik.

Kort sagt: jag hatar Wagner. Jag avskyr hans revolutionära retorik, hans antisemitism, hans hednaromantik och hans musik. Jag avskyr hans självupptagna och hänsynslösa gestalt.Wagner kan på mycket goda grunder anses vara en cancer i Europas politiska och kulturella liv. Jag vill i sammanhanget erinra om vad filosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900), för övrigt en annan av Hitlers  och Nazitysklands husgudar, i ett plötsligt anfall av klarsyn uttryckte: ”Jag skulle gärna byta ut hela Wagners produktion mot en akt av /Bizets opera/ Carmen.”

Här ett avsnitt ur Carmen, där Don José i Placido Domingos gestalt betygar Carmen sin kärlek i form av ”Blomsterarian”:

http://www.youtube.com/watch?v=tVY3vKQKSv4

Personligen skulle jag slänga Wagners samlade verk i soptunnan till förmån för denna enda aria!

1849 blev Richard Wagner involverad i den vänsterrevolutionära rörelsen i Dresden och var tvungen att fly undan polisen, först till Weimar och därefter till först Paris och sedan Zürich där han var bosatt till 1858. 1864 blev han kallad till det bayerska hovet i München av den bisarre och småningom sinnessjuke konungen Ludwig II, som lät uppföra en rad av den beundrade tonsättarens verk.

Bayerns galne kung Ludwig II upplät sin famn åt Wagner.

1872 slog sig Wagner tillsammans med andra hustrun, Cosima, ner i Bayreuth och invigde där en så kallad festspelsteater vilken invigdes med Ringen 1876. Cosima var dotter till pianisten och tonsättaren Franz Liszt och var en rabiat antisemit, något som stundom var besvärande för Wagner. Året före sin död, 1882, komponerade Richard Wagner det sista av sina storverk, Parsifal. Hans samlade skrifter gavs ut i tio band under åren 1871-83, medan hans brev gavs ut posthumt i två serier 1912-13.

Richard Wagner hade en minst sagt storvulen målsättning. För alltid präglad av Februarirevolutionen 1848, där också Marx spelade en aktiv roll, ville han genom sin musik och dramatik åvägabringa en ”allkonst” som skulle förändra den mänskliga tillvaron i sina grundvalar. Wagner ville en total mänsklig revolution och krossa den småborgerliga och kommersiella tidsandan och icke minst judenheten. Han ville inte underhålla utan revolutionera. I likhet med Nietzsche såg han ner på kristendomen.

Tage Lindbom har i sin bok Fallet Tyskland (1988) skrivit så om den wagnerianska särarten:

Den revolution Wagner talar om är en inre revolution. Det är ett upphävande inte blott av etiska begrepp  utan framförallt av alla gränser mellan det andliga och det sinnliga, mellan det själsliga och det kroppsliga. Melodiskt, harmoniskt, rytmiskt fullbordar Wagner den romantiska musiken: den är liksom en framvällande flod, ett oavbrutet raffinerat spel på nervsträngarna, ett flöde, som berör allt inom människan. 

Nej, Wagner får vara för min del. Självfallet respekterar jag dock att andra på olika grunder kan göra en annan bedömning än jag. Även en sådan i jämförelse med Hitler så diametralt annan personlighet som den franske diktaren Charles Baudelaire (1821-67) fascinerades av det wagnerianska. Jag har även goda vänner och släktingar som, i likhet med min brittiske deckarfavorit kommissarie Morse, uppskattar Wagner. Var och en må bli salig på sin fason.

Känd wagnerian: kommissarie Morse.