Posted tagged ‘kommunister’

Prima Victoria: SDs förste ordförande skriver historia

9 maj, 2019

Anders Klarströms memoarbok Prima Victoria omspänner tidsperioden 1965-2000.

Det har spridits talrika myter om Sverigedemokraternas tidiga historia i allmänhet och om dess förste ordförande Anders Klarström i synnerhet. I syfte att ge sin personliga bild av hur det egentligen förhöll sig har Klarström givit ut en memoarbok i tegelstensformat kallad Prima Victoria (2018, 511 sidor). Jag skulle vilja påstå att boken är oumbärlig för den som vill ta del av hur det var på den tiden det begav sig. Boken börjar med Klarströms födelse i Göteborg den 17 december 1965 och slutar med att han flyttar till England 2000.

Vad boken handlar om framgår av denna video innehållande glimtar från Anders Klarströms tal och debattinsatser, manifestationer av olika slag och icke minst de våldsamma angrepp SD-pionjärerna utsattes för från vänsterhåll: https://www.youtube.com/watch?v=MGsMD-6iZGE

Anders Klarström föddes i Högsbo i Göteborg 1965 som den yngsta av tre bröder. Föräldrarna hette Bengt och Gunbritt Klarström. Morfadern Uno Rådlund representerade i många år Socialdemokraterna i Göteborgs stadsfullmäktige. Pappan, som var yrkesofficer, var fackligt aktiv och medlem i Moderata samlingspartiet.

Det stora intresset för Anders Klarström innan han kom att intressera sig för politik var musik. Det var ett intresse som höll i sig även efter det att den politiska banan inletts, och länge drömde unge Anders om en framtid som konsertpianist. Efter att ha misslyckats med att komma in på Musikhögskolan ett antal gånger skrinlades dessa planer – dock kom han genom åren att spela i olika pop/rockband.

Musikaliteten har Sverigedemokraternas förste partiledare gemensamt med den nuvarande ledaren Jimmie Åkesson, vilken som bekant stundom spelar piano i gruppen Bedårande barn. Anders och Jimmie har även en annan sak gemensamt: faiblessen för det svenska folkhemmet.

Tidig SD-propaganda.

Innan Anders Klarström som 22-åring valdes till SDs förste partiledare 1988 var Leif Zeilon (sedermera Ericsson) partiets förste talesperson. Zeilon och Jerker Magnusson var de tongivande aktivisterna under partiets första tid. Enligt Klarström var det dessa två som i huvudsak drev partiet på en daglig basis, även om exempelvis Johan Rinderheim fanns med i bilden. Såväl Zeilon som Magnusson hade varit initiativtagare till den invandringskritiska grupperingen Bevara Sverige Svenskt (BSS).

Om Leif Zeilon, som i likhet med denna bloggare i början av 1970-talet var med i den antikommunistiska och proamerikanska organisationen Demokratisk Allians, skriver Klarström i sin bok bland annat följande (sidan 68); ”Leif var på sätt och vis den som ´upptäckte´mig politiskt. Det var han som föreslog att jag skulle bli talesman. Under åren 1988-91 hade vi en mycket bra relation och jag fick många värdefulla tips från Leif, både inför tv-sändningar såväl som när det gällde partiarbetet i övrigt.”

Enligt Klarström var det även Leif Zeilon som förde in folkhemstanken, den idé som Per Albin Hansson (S) tagit över och utvecklat från den konservative ideologen Rudolf Kjellén, i partiet. Klarström brukade själv i olika sammanhang nämna Hanssons efterträdare som S-ledare och statsminister, Tage Erlander, som ett politiskt föredöme. Zeilon övergav efter några år Sverigedemokraterna och bildade det nationalromantiskt betonade Hembygdspartiet, ett projekt vilket dock snart rann ut i sanden.

Personer jag talat med som fanns med i SD-bilden under de inledande åren har städse framhållit Anders Klarströms talanger som talare och debattör. Att de har rätt blir uppenbart när man tar del av några av Klarströms insatser, exempelvis på den film som länkas till här ovan. Han redogör i boken för åtskilliga av dessa insatser på ett stundom mycket självkritiskt och alltid ärligt sätt.

Jag kan inte bedöma om allt det som Klarström skriver i Prima Victoria är sant och riktigt, men att han är brutalt uppriktig när det gäller de händelser och skeenden han var involverad i såsom han uppfattade dem  tror jag inte att någon behöver tveka om. Det särskiljer honom från nästan alla andra memoarförfattare. Personlig blir författaren när han skriver ingående om sin familj, särskilt det varma förhållandet till fadern. Klarström avslöjar dessutom – taram-taram-taram – att han gillar potatischips och mjölk.

Den numera 53-årige Anders Klarström var en god talare och debattör.

Så är han djupt självkritisk över att han i en intervju i Göteborgs-Posten strax efter slutet av sin karriär som SD-ledare markerade avstånd till såväl Sverigedemokraterna som nationalismen – han behandlar detta ämne i kapitlet ”Sveket” i slutet av sin bok. Det är således sitt eget svek han avser.

Som en röd tråd genom Anders Klarströms skildring av sina år som SD-ledare löper det våld och den åsiktsförföljelse partiet och dess företrädare drabbades av. Det var vanligt att partiets medlemmar och anhängare under sina demonstrationer och manifestationer blev utsatta för grov misshandel , stenkastning och påhopp av olika slag. Detta fortsatte i åtskilliga år också efter Klarströms ordförandetid och är något som även jag, om än i relativt blygsam skala, råkat ut för.

I Göteborg den 9 oktober 1993 slog motdemonstranter utrustade med gatstenar och påkar sönder fönsterrutor för 100 000-tals kronor i centrala Göteborg, ett slags förövning för de våldsamma kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2000. I Växjö bedriver motdemonstranter den 14 maj 1994 ett veritabelt gatukrig som varar i över fyra timmar. Vänsterpöbeln slår sönder fönster och skadar både SDare och åskådare.

Vidare genomförde vänsteraktivister i samband med firandet av Carl XIIs dödsdag den 30 november våldsamma upplopp i Stockholm 1991, 1992 och 1993. Samma sak inträffar i Lund. Sverigedemokraterna, det måste kraftigt framhållas, har aldrig varit skyldiga till våld och upplopp eller såvitt jag vet ens motdemonstrationer. Partiet har alltid respekterat andras åsikter och deras demokratiska rätt att framföra dessa i form av olika typer av fredliga manifestationer.

Vänsterinriktade historierevisionister har sökt framställa SD som ett ”rasistiskt parti med nazistiska rötter” med bakgrund i ”vit makt-rörelsen”. Inget av detta är sant. SD bildades 1988 av personer vilka företrädesvis kom från Sverigepartiet, Framstegspartiet och Bevara Sverige Svenskt (BSS). Dessa var förvisso alla missnöjesbetonade och invandringskritiska samt ibland tämligen råbarkade i sin retorik men varken nazister, fascister eller rasister.

Sverigedemokraternas Engelbrekts-manifestation i Stockholm 1991. I bakgrunden syns det kungliga slottet.

Vad beträffar påståendena om ”vit makt” är dessa helt gripna ur luften. Den gruppering som åsyftas är sannolikt Vitt ariskt motstånd (VAM), som bildades flera år efter SDs tillkomst. Dock förmådde det dåtida SD inte alltid att hålla vit makt-typer och skinnskallar utanför partiet borta från sina demonstrationer, vilket givetvis är att beklaga.

Anders Klarström framhåller (sidan15):

Det har många gånger talats om SD.s ´rötter´ med en ständig ´guilt by association´ taktik. Personer som innan de kom med i SD, hade sökt sig till odemokratiska partier och rörelser, används  som exempel för att misstänkliggöra SD gång på gång. Men om människor ändrar sina värderingar, tänker om och lämnar odemokratiska rörelser och istället går med i ett demokratiskt parti som SD, har inte partiet då gjort en god samhällsinsats?

Klarström jämför med ledande socialdemokrater som inledde sina politiska gärningar i kommunistiska revolutionssekter. Om sådana exempel talas det tyst eller inte alls. Ett par exempel härvidlag är Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog, vilka båda en gång i tiden var anslutna till KFML som hade väpnad revolution på programmet enligt maoistisk förebild.

För övrigt är Socialdemokraterna, som fram till den ryska revolutionen 1917 tillhörde samma partibildning som kommunisterna, det enda parti i Sverige som faktiskt samarbetat med riktiga nazister, nämligen Tredje rikets regering. Det var en socialdemokratisk regering som 1938 av naziregimen i Berlin krävde att den skulle stämpla ”J” i tyska judars pass. Och det var en socialdemokratiskt dominerad samlingsregering som under kriget genomförde en rad eftergifter gentemot samma regim och bland annat lät beslagta tyskkritiska tidningar.

Vad beträffar Anders Klarström själv har det tjatats om att han tidigare tillhörde det nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet (NRP). Det är sant att han var med där under några månader innan han kom på att detta inte var något för honom och tackade för sig. Klarström hade dock ungefär lika mycket att göra med Europeiska Arbetarpartiet (EAP och Moderaterna, men det har av någon anledning aldrig nämnts beträffande Klarströms förflutna. Han förnekar dock att han varit socialdemokrat, vilket ibland har hävdats.

Till höger på bilden SDs förste partitalesman Leif Zeilon (Ericsson). Bredvid honom Ola Sundberg, som var partiets presstalesman i början på 1990-talet och till professionen jonglör.

Jag skulle aldrig ha kunnat tänka mig att gå med i Sverigedemokraterna vid dess tillblivelse, icke minst på grund av dess rätt socialistiskt betonade politik såsom till exempel kravet på bankernas förstatligande. Retoriken var också i radikalaste laget för mig då Anders Klarström var i farten och dessutom upplevde jag, som är klart konservativ och borgerligt sinnad, att betoningen på nationalism var alldeles för accentuerad och aggressiv. På 1990-talet var jag istället med i först Ny Demokrati och därefter det lokala Täljepartiet, vilka jag representerade i fullmäktige och nämnder i Södertälje kommun.

Med detta sagt menar jag ändå det finns god anledning för dagens sverigedemokrater att med viss tacksamhet minnas pionjärer som Anders Klarström och Leif Zeilon utan vilkas insatser partiet aldrig blivit vad det är i dag. Vi behöver inte nödvändigtvis gilla och applådera allt de gjorde och stod för, men vi behöver heller inte acceptera den nidbild av dem som systemmedia trumpetat ut. Klarström var också med och utvecklade SDs första partiprogram och även partiets Europa-politik.

1988, det första året Anders Klarström var partiledare, lyckades SD endast skrapa ihop 1118 röster och kom inte in i någon politisk församling någonstans. De första politiska mandaten tillföll partiet i kommunerna Höör i Skåne och Dals-Ed i Dalsland 1991 – båda besattes för övrigt av kvinnor. 1994, i slutet av Klarströms tid som partiordförande, fick SD 13 954 riksdagsröster och ytterligare kommunal representation. 1995 valdes Mikael Jansson till ny SD-ordförande. Jimmie Åkesson tog över den rollen 2005.

Anders Klarströms bok Prima Victoria är ett viktigt dokument för envar som vill bilda sig en uppfattning om Sverigedemokraternas tidiga historia. Författarens text håller kanske inte Nobelpris-klass och skulle nog ha behövt en opartisk översyn innan den kom i tryck, men Klarström skriver inte desto mindre såväl engagerat som flyhänt. Det rikhaltiga bildmaterialet gör definitivt inte boken sämre.

Slutligen kan jag inte låta bli att undra litet över, varför Anders Klarström valt en latinsk titel för sin bok. Prima Victoria blir i svensk översättning ungefär ”den första segern”. Det kan nämnas att hårdrockbandet Sabatons debutalbum hette Primo Victoria – kan titelvalet ha haft med det att göra? Klarström kan möjligen, om jag får spekulera litet, ha inspirerats av Jimmie Åkessons memoarbok Satis polito. Dessutom blir det liksom litet ”finare” med en latinsk titel.

 

Offensivt Ryssland hotar Norge med kärnvapen – Putin angriper ”globala eliter”

2 november, 2016

norge-marinkar-jpg
330 amerikanska marinkårssoldater kommer att placeras på norsk mark i januari 2017. Det är första gången sedan NATO bildades 1949 som Norge tillåter utländsk trupp att stationeras i landet.

USA har ingått ett avtal med den borgerliga norska regeringen om att stationera 330 amerikanska marinsoldater på norskt territorium. Truppstyrkan placeras i Vaernes i Nord-Tröndelag nära Trondheim. Avtalet upprör en del norska oppositionspolitiker och militärer men framförallt ryska representanter. Det är första gången på närmare 70 år som Norge ger klartecken för utstationering av utländsk trupp på norsk botten.

När den auktoritäre ryske ledaren Vladimir Putin vill framföra skarpa budskap till andra länder utan att själv behöva ta till orda har han för vana att skicka fram någon betrodd underhuggare inom politiken eller diplomatin. Denne får då som ett slags skurkaktig ”gubben i lådan” hota med kärnvapen och/eller andra otrevligheter. Den här gången föll lotten på den rutinerade försvarspolitikern Frants Klinstevitsj, som i en intervju med norska TV2 hotade det mångåriga NATO-landet Norge med kärnvapen. http://www.tv2.no/a/8691052/

”Detta är mycket farligt för Norge och norrmännen”, menade Klintsevitsj, som är förste vice ordförande i den ryska statsdumans (senatens) försvarskommitté. Han har representerat Putins parti sedan 1999. Enligt den ryske försvarspolitikerns mening har USA pressat Norge att ta emot marinsoldaterna därför att man är intresserat av att ”bygga upp en infrastruktur” i det skandinaviska landet, som varit medlem av Atlantpakten (NATO) sedan dess begynnelse 1949.

1
Putins  språkrör Frants Klintsevitsj hotar med en rysk kärnvapenattack mot norska mål.

Enligt en vanlig rysk verklighetsuppfattning är Ryssland ständigt ”omringat” av fientliga krafter vilka hotar invadera moder Ryssland. Det var det Stalin skyllde på när han lurade skjortan av väst och efter Andra världskriget ockuperade större delen av Östeuropa minus Finland, som dock tvingades föra en ”finlandiserad” – det vill säga ryskvänlig – utrikespolitik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Finlandisering

Sovjetnostalgikern och gamle KGB-officeren Vladimir Putin tycks hysa en snarlik uppfattning om att stackars Ryssland löper risk att ”inringas” av länder som Ukraina, de baltiska staterna, Norge och sannolikt även Sverige. Därav de systematiska kränkningarna av andra länders territorier och de stundom förekommande hoten om att sätta in kärnvapen. Det måste betecknas som anmärkningsvärt att ryssarna nu känner sig hotade av ynka drygt 300 USA-soldater.

Frants Klintsevitsj lägger ut texten:

Hur skall vi reagera  på detta? Vi har självfallet aldrig tidigare haft Norge på listan över mål för våra strategiska vapen. Men om detta utvecklar sig, kommer Norges befolkning att få lida. Därför att vi måste reagera mot definierade militära hot. Och vi har saker att reagera med.

Stationeringen av de amerikanska marinsoldaterna kommer att ske i januari 2017 och en utvärdering att göras under året. Troligen kommer soldaterna att få använda sig av amerikansk materiel som redan finns på plats. Det norska försvarsdepartementet anser att den gästande truppen inte kan kallas ”permanent”, då den avses roteras. Något som från rysk sida anses vara blott en ”lek med ord”.

2398520
Norges statsminister Erna Solberg tillsammans med NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg, som var hennes företrädare som norsk regeringschef.

2018 kommer Norge till yttermera visso att vara värdland för NATOs stora manöver: cirka 25 000 soldater från västalliansen (som numera även innehåller östeuropeiska inslag) kommer då att finnas på norsk mark inte särskilt långt från ryskt territorium. https://www.nrk.no/urix/25.000-nato-soldater-til-norge-i-2018-1.12190045

Bilden av det aggressiva Putin-Ryssland bekräftas i en unik intervju med chefen för den brittiska underrättelseorganisationen MI5, Andrew Parker, i den brittiska vänstertidningen The Guardian nyligen. Det var första gången i MI5s 107-åriga historia som en chef för organisationen gav en tidningsintervju. https://en.wikipedia.org/wiki/MI5

Parker menar att i en tid när mycket av fokus ligger på islamistisk extremism, så är hemliga operationer utförda av andra länder en växande fara. Och den största faran därvidlag, menar Andrew Parker, är Ryssland:

It is using its whole range of state organs and powers to push its foreign policy abroad in increasingly aggressive ways –  – involving propaganda, espionage, subversion and cyber-attacks. Russia is at work across Europe and in the UK today. It is MI 5´s job to get in the way of this.

andrew-parker-012
MI5-chefen Andreew Parker varnar för ett aggressivt Ryssland.

Det som skiljer dagens situation jämfört med den som rådde under det Kalla kriget är kriget i cyberrymden. De ryska målen omfattar ej endast militära hemligheter utan även industriprojekt, ekonomisk information samt regerings- och utrikespolitik. Underrättelsechefen Andrew Parker har uppfattningen, att det inte bara är MI5s uppgift att bekämpa den statsundergrävande verksamheten från fientlig makts sida utan att också informera allmänheten om situationen – därav beslutet att låta sig intervjuas av The Guardian.

I intervjun hävdar Parker vidare, att MI5 under de senaste tre åren omintetgjort tolv jihadistiska terrorkomplotter. Enligt Parker finns det för närvarande omkring 3000 våldsbenägna islamistiska extremister i Storbritannien, varav merparten brittiska. https://www.theguardian.com/uk-news/2016/oct/31/andrew-parker-increasingly-aggressive-russia-a-growing-threat-to-uk-says-mi5-head

”Russia seems to define itself by opposition to the west and seems to act accordingly”, menar MI5-chefen. ”You can see that on the ground with Russia´s activities in Ukraine and Syria.”

En del av den ryska propagandaverksamheten i det nya ”kalla krig”, som de facto varit för handen sedan Putins makttillträde 2000, går ut på att få över nationalistiska och/eller populistiska politiska krafter i västvärlden på sin sida: väst porträtteras som dekadent och omoraliskt under det att Ryssland står för traditionella värden som familj, fosterlandskärlek och heterosexualitet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Att döma av den till synes växande skaran av Putin-anhängare på nätet har detta varit en framgångsrik strategi – det talas ofta om ”hets” mot Ryssland, ja till och med om ”främlingsfientlighet” gentemot ryssar. Om Ryssland kränker andras territorium eller någon rysk representant uttalar sig hotfullt, ja då är det ändå västvärldens fel.

Gamle vänstersossen och Palme-beundraren, förre TV-reportern Björn Elmbrant, hävdar i en replik i Dagens Arena att ”Dagens Nyheters kampanj för Nato-medlemskap bygger på att stoppa all dialog och att starkt överdriva ett reellt ryskt hot, för att locka fram människors rädsla.”

13065168c61b3b2b45a0aac297dda53e
Vladimir Putin varnade vid Valdai Clubs möte i Sotji för ”globala eliter” och förnekade all inblandning i USA-valet.

Den ur Sverigedemokraterna uteslutne prästen Axel W. Karlsson talar i en Facebook-kommentar till Elmbrants inlägg, som han delat, om ”hetsbladet” Dagens Nyheters ”SKRÄCKkampanj och spridande av främlingsfientlig propaganda MOT RYSSARNA för att leda in Sverige i NATO.”  (Versaler av Karlsson). Karlsson är medarbetare i den Rysslands-vänliga tidningen Nya Tider. http://www.dagensarena.se/opinion/uppdiktade-hotbilder-ar-inte-ansvarsfull-journalistik/

Medan det under Kalla kriget uteslutande var så kallade progressiva krafter – vilka kunde återfinnas bland kommunister, socialdemokrater och i enstaka fall liberaler – som sökte förringa det sovjetiska hotet mot västerländsk frihet och demokrati och rikta all kritik mot väst, är det nu i huvudsak nationalister som backar upp Putins postsovjetiska rike. Att Putin med sin retorik medvetet appellerar till medlemmar ur detta politiska skikt är uppenbart.

Sajten Nyheter idag rapporterar om hur Putin på en sammankomst med Valdai Club i Sotji nyligen i ett tal gick hårt åt ”globala eliter” samt mångkulturalism, vilken enligt Putin har misslyckats. Den ryske statschefen är väl medveten om att det är sådant som många av nationalisterna i Europa vill höra. Putin förnekade i sammanhanget att Ryssland sökte påverka presidentvalet i USA den 8 november. ”USA är ingen bananrepublik”, citeras Putin bland annat i Nyheter idag. http://nyheteridag.se/putin-till-attack-mot-mangkultur-och-globala-eliter/

Valdai Club är en respekterad international samtalsklubb etablerad 2004 vid Valdai-sjön nära Velikij Novgorod i Ryssland. Klubben har enligt Wikipedia engagerat sammanlagt över 900 personer från över 60 länder genom åren, varav många välrenommerade politiker, pensionerade statsmän, forskare, kulturpersonligheter, höga militärer etcetera.

_07lautp
Nyheter idags Chang Frick – en av Rysslands röster i Sverige.

Ironiskt nog, med tanke på Putins ordval, skulle man mycket väl kunna kalla Valdai Club för en ”global elit” av i princip samma skrot och korn som den omtalade Bilderberggruppen. https://en.wikipedia.org/wiki/Valdai_International_Discussion_Club

Primus motor på Nyheter idag är Chang Frick, en tidigare sverigedemokrat som inte gör någon hemlighet av sin proryskhet och att en av tidningens största kunder är den ryska nyhetstjänsten RT (Russia Today). http://stefanolsson.nu/2015/10/21/husbonden-heter-putin/

 

 

Wiesenthal-centret förfuskar arvet efter en av efterkrigstidens stora humanitära gestalter

9 september, 2016

nyt24framsidaNya Tider kan glädjas åt ovärderlig uppmärksamhet i media genom uppståndelsen kring tidningens medverkan i Bokmässan i Göteborg.

Historien om tidningen Nya Tiders medverkan i Bokmässan i Göteborg den 22-25 september fortsätter.http://www.goteborg.com/bokmassan-2016/

Arrangörerna ändrade först det ursprungliga beslutet att låta tidningen medverka och förklarade plötsligt, att den inte skulle få deltaga. Efter en veritabel mediestorm med argument för och emot medverkan återtogs detta beslut och Nya Tider var åter välkommen med sin monter. Det hade onekligen varit konstigt annars, emedan temat för årets bokmässa – den 32a i ordningen – är yttrandefrihet.

Allt frid och fröjd, således?

simon-wiesenthal-1
Simon Wiesenthal Centers högkvarter finns i Los Angeles, Kalifornien.

Nja, kanske inte riktigt. Nu har Simon Wiesenthal Center, en internationell judisk organisation uppkallad efter den legendariske nazistjägaren Simon Wiesenthal, lagt sig i diskussionen och uppmanar i ett öppet brev statsminister Stefan Löfven att ingripa i syfte att stoppa Nya Tiders medverkan. http://www.dn.se/kultur-noje/simon-wiesenthal-centret-stall-in-nya-tiders-medverkan-pa-bokmassan-lofven/

I anslutning till DN-artikeln som länkas till ovan skriver tidningens kulturmedarbetare Kerstin Lindquist, helt befogat i mina ögon, att centret ”skapar en rökridå av sanslösa argument” samt att dess propå till statsministern inte hör hemma i ett demokratiskt sammanhang.

Wiesenthal-centrets talesman Shimon Samuels kallar i det öppna brevet till Löfven Nya Tider för en ”nynazistisk förening” (Neo-Nazi Association) och hänvisar i sammanhanget till ”det respekterade EXPO”, ett omdöme som verkligen kan ifrågasättas. Många ser stiftelsen och tidskriften Expo, som bland annat mottagit bidrag från George Soros för att påverka svenska val, som ett slags politiskt korrekt, statsunderstött Stasi som godtyckligt sätter saftetiketter som ”nyanzistisk”, ”fascistisk”, ”högerextremistisk” och liknande på såväl organisationer som enskilda individer.

samuels_3003855b-1-1_0

Shimon Samuels uppmanar Löfven stoppa Nya Tider som han kallar ”nynazistisk”.

Vad Samuels som representant för Simon Wiesenthal Center, som grundades av rabbi Marvin Hier 1977 med det uttalade syftet att främja mänskliga rättigheter särskilt i ljuset av de omänskligheter som begicks av den tyska nationalsocialismen i form av Förintelsen 1933-45, har att säga Löfven och alla andra som läser brevet framgår här: http://www.wiesenthal.com/site/apps/nlnet/content.aspx?c=lsKWLbPJLnF&b=8776547&ct=14922571&notoc=1

Det är helt uppenbart att för Samuels och Wiesenthal-centret är yttrandefriheten endast av värde om ”rätt” åsikter uttrycks. Det innebär att man helt och hållet missförstått innebörden i ordet ”yttrandefrihet”, som i första hand måste sägas vara till för just obekväma och kontroversiella åsikter. Att be Sveriges regering att gripa in och hindra oönskade deltagare att närvara vid ett evenemang i privat regi – som till på köpet har yttrandefrihet som tema – visar att man därtill inte har en susning om vad demokrati innebär. Det är ju precis så här det går till i diktaturstater!

Särskilt bedrövligt är det att centret på detta sätt förfuskar arvet efter Simon Wiesenthal (1908-2005), Förintelse-överlevaren som efter krigsslutet 1945 satte igång med att dokumentera krigsbrott och att spåra upp naziförbrytare som sökte undkomma rättvisan. Han verkade först i Linz i Österrike men överflyttade efter några år verksamheten till Wien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Simon_Wiesenthal

Simon Wiesenthal - portrait of the Austro-Hungarian famous for gathering information about Nazi war criminals, Vienna, 1988. Born 31 December 1908.

Simon Wiesenthal vid 80 års ålder på sitt dokumentationskontor i Wien 1988.

Bland de nationalsocialistiska krigsförbrytare Wiesenthal lyckades spåra upp och överlämna till rättvisan märks Franz Stangl, Klaus Barbie, Peter Menten och Karl Silberbauer. Han var även inblandad i spaningarna efter Adolf Eichmann men får här inget gott omdöme av de israeliska underrättelseagenter som lyckades hitta Eichmann i Argentina och föra honom till Israel och galgen – Wiesenthal skall i själva verket ha försvårat deras arbete. Vad man vidare kan säga om Wiesenthal är att han inte godtyckligt stämplade folk och företeelser som nazistiska, en tvivelaktig konst som Shimon Samuels nu excellerar i.

Intressant att notera är, att Simon Wiesenthal initialt avsåg att dokumentera krigsbrott begångna inte bara av nazister utan också av kommunister och judar. Jag hade själv nöjet att närvara vid ett framträdande av Wiesenthal i Stockholm i början av 1980-talet i Raoul Wallenberg-sammanhang. Det framkom då med all önskvärd tydlighet att Wiesenthal var precis lika mycket antikommunist som han var antinazist.

För mig framstår Simon Wiesenthal som en av efterkrigstidens politiska och humanitära giganter. Det är därför djupt tragiskt att Shimon Samuels och Simon Wiesenthal Center nu kastar en mörk skugga över den man centret hämtat sin namn från, genom att ägna sig åt frihetsfientliga diktaturfasoner. Dessutom spär Samuels på samtidens irrationella judehat genom att klampa in på detta omdömeslösa sätt och lägga sig i saker han inte har med att göra.

Min egen inställning till Nya Tider? Även om tidningen innehåller en hel del matnyttig information, och håller sig med flera kapabla medarbetare, förhåller jag mig skeptisk till exempelvis dess genomgående negativa inställning till Israel och dess faiblesse för vissa konspirationsteorier av typ Estonias förlisning. Detta innebär det innebär emellertid inte att jag skulle komma på tanken att kalla tidningen ”nynazistisk”; det vore verklighetsförfalskning, ingenting annat.

64b56595a3967a6638291f482bef1f66

Rättvisan hann till slut upp Franz Stangl, kommendant i Sobibor och Treblinka och ansvarig för 900 000 människors död, i form av Simon Wiesenthal.

Den som vill bilda sig en egen uppfattning om Nya Tider kan göra det via denna länk: http://nyatider.nu/

Simon Wiesenthal Centers idiotiska inblandning i svenska affärer borde medföra att Nya Tiders medverkan i Bokmässan om ett par veckor är definitivt säkrad. Alla berörda, hoppeligen till och med den rödgröna regeringen och dess bihang Expo, torde inse att den här sortens grötmyndiga försök att på sämsta Putin-maner söka få en regering att ingripa för att stoppa vissa medier och vissa åsikter är helt oacceptabla.

Eller är jag för optimistisk? Det får den närmaste tiden utvisa.

Italienska regeringen krälar i stoftet vid iranskt presidentbesök

28 januari, 2016

 

12552849_1024584390935419_3572619403740789834_n En italiensk tecknares syn på hur de italienska myndigheterna borde ha hanterat Rouhanis förmodade känslighet för nakenstatyer (teckningen till höger).

Italienarna är kända för att inmundiga försvarliga mängder pasta. Få hade dock trott att spaghettin skulle sätta sig i knävecken på den italienska regeringen, sedan två år tillbaka ledd av den socialdemokratiske premiärministern Matteo Renzi från Partito Democratico, när landet fick besök av den iranske presidenten Hassan Rouhani.

Det intrycket kunde man i alla fall få när Renzi, vars parti styr Italien med stöd av det högerinriktade Forza Italia, såg till att nakenstatyer föreställande gamla romerska gudinnor täcktes över inför Rouhanis sammanträffande med Renzi i Kapitolinska museerna i Rom. En av de statyer som således inte fick tillfälle att visa upp sina fysiska företräden var den så kallade Venera Capitolina, som gestaltar kärlekens gudinna Venus.

venerecapitolina Venus i sin ursprungliga nakenhet.

Det förbluffande tilltaget har fått utstå en myckenhet av kritik både i Italien och utomlands och framstår som särskilt onödigt med tanke på att Rouhani uppgivit, att han alls inte hade krävt detta inför sitt besök i den italienska huvudstaden. Däremot hade hans medarbetare låtit förstå att det vore olämpligt om han skulle synas på bild tillsammans med den berömda ryttarstatyn från år 176 av kejsar Marcus Aurelius (121-180) i samma museum, då de fann hästens genitalier alltför framträdande.

Iraniernas känslighet tycks emellertid vara skäligen selektiv – att hänga homosexuella i lyftkranar, stena kvinnor till döds och hugga händer och fötter på tjuvar har de styrande mullorna aldrig haft några problem med. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/italy/12122665/Anger-in-Italy-after-authorities-cover-up-nude-Roman-statues-of-goddesses-so-as-not-to-offend-Iranian-president.html

President Rouhanis uppehåll i Rom var första anhalten på en resa till Italien och Frankrike tillsammans med en 12o personer stark trupp omfattande regeringsministrar och affärsmän. Rouhanis program inbegrep även en visit i Vatikanen för ett artighetsbesök hos påven Franciskus, men det är nog ytterst tveksamt om den iranske ledaren – som i realiteten är en marionett för Irans högste ledare, ayatollah Khamenei – tog intryck av påvens sedvanliga mumlande om ”fred”.

Se-Rouhani-incontra-Papa-Francesco-per-parlare-di-tolleranza Rouhani och ”il Papa”, påven Franciskus.

Efter det för Iran så vällyckade atomenergiavtalet med USA med flera länder är den iranska diktaturregimen nu angelägen om att ingå lukrativa diplomatiska och kommersiella avtal med västvärlden. Läs gärna min bloggtext om nämnda avtal här: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/17/darfor-blir-varlden-farligare-efter-iran-avtalet/

Det har rapporterats att affärsavtalen mellan iranska och italienska företag är värda 17 miljarder euro – det vill säga nästan 170 miljarder i svenska kronor räknat. I någon mån kan man därför kanske förstå den italienska regeringens vilja att hålla de besökande iranierna på gott humör. Att förneka sin egen kultur, när man i stället borde visa upp den för besökarna, är dock föga mer än att kräla i stoftet inför dessa diktaturens kreatur.

Till råga på eländet valde de italienska värdarna att, efter en begäran från Rouhanis entourage, avstå från att servera nationaldrycken vin vid mottagningen som följde på besöket i Kapitolinska museerna. Fransmännen lär ha fått en likadan begäran men då eftertryckligt avvisat densamma.

Matteo Renzi Matteo Renzi: med självpåtagen uppgift att censurera Italiens kultur.

En av de bitskaste italienska kritikerna av statyscensuren är högerpolitikern Giorgia Meloni, tidigare ungdomsminister i Silvio Berlusconis regering men numera representerande partiet Fratelli d´Italia. Hon har citerats på följande sätt: ”Nivån på den kulturella underkastelsen från Renzis och vänsterns sida har överskridit anständighetens gränser.”http://www.cnsnews.com/news/article/susan-jones/submission-islam-critics-slam-cover-romes-nude-statues-irans-president

På sin Facebook-sida undrade Meloni sarkastiskt vad som komma skulle vid det besök som väntas av emiren av Qatar nästa vecka: ”Kommer Peterskyrkan att döljas med en stor låda?”

Islam betyder ordagrant ”underkastelse”, och det är lätt att föreställa sig att Rouhani och hans fundamentalistiska meningsfränder förtjust gnuggar händerna över hur långt det officiella Italien är berett att gå i syfte att blidka mullorna. Fast italienarna är inte ensamma om att censurera konst för att inte riskera stöta sig med utländska gäster.

untitled Inte alla romare var lyckliga över Rouhanis besök.

Något liknande inträffade hos oss för ett par år sedan, då riksdagens dåvarande vice talman Susanne Eberstein (S) såg till att avlägsna ett måleriskt mästerverkfrån riksdagens gästmatsal. G. E. Schröders barockmålning Juno, föreställande en annan romersk gudinna, ansågs av Eberstein alltför lättklädd med sina bara bröst för att få vara kvar: dels kunde det förarga utländska gäster, dels var det ett feministiskt ställningstagande.

Och det kan väl vara en smaksak om skenheliga muslimska gäster eller rabiata feminister är värst drabbade av åkomman molarpanik.https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/19/talman-plockar-ner-masterverk-av-feministiska-skal/

När det gäller det italienska exemplet ovan kan jag slutligen inte låta bli att tänka på ett yttrande som tillskrivs Karl Marx (1818-83): ”Det sista kapitalisten kommer att sälja är det rep vi skall hänga honom i.” ”Vi” i det nu aktuella fallet betyder dock ”vi muslimer”, inte ”vi kommunister”.

 

 

 

Bland spioner, kommunister och vapenhandlare – ett journalistproffs berättar

22 januari, 2015

images Jan Mosander – journalistproffs ut i fingerspetsarna.

Jan Mosander, född i Stockholm 1944 men uppvuxen i Finland, är en av våra mest respekterade journalister. I ett Sverige, som numera plågas av västvärldens troligen sämsta journalistik, framstår han som något av ett unikum – en kompetent yrkesman ut i fingerspetsarna.

Det är därför ett oblandat nöje att läsa Mosanders senaste bok (2012) som fått titeln Bland spioner, kommunister och vapenhandlare.

Finlandssvensken Jan Mosander tillbringade sina uppväxtår i Helsingfors och rönte sina första journalistiska erfarenheter vid tidningarna Västra Nyland i Ekenäs och Nya Pressen i Helsingfors. Hans yrkeskunnande uppmärksammades omsider på andra sidan Östersjön, och 1968 fick han anställning vid Expressen vars korrespondent i Västtyskland han var under åren 1970-73.

Efter en sejour på Aftonbladet 1979-83 hamnade Mosander på Sveriges Radio, där han var anställd 1983-2007 varav åren 1994-97 tillbringades i det nu återförenade Tyskland. Han gjorde även en del jobb för SVT.

För denna recensent är det av personligt intresse, att den som anställde Jan Mosander vid Expressen och fick honom att flytta till Sverige var ingen annan än tidningens legendariske redaktionschef Sigge Ågren (1910-89).

Samme Ågren var min lärare vid Poppius journalistskola i slutet av 1970-talet. ”För mig var Sigge en viktig förebild”, skriver Mosander (sidan 399) och det är ett omdöme jag helhjärtat instämmer i trots att Ågren stod långt till vänster och jag lika långt åt höger. Sigge var djupt yrkeskunnig, en lysande pedagog och inte minst väldigt underhållande. Rökte och svor gjorde han som en borstbindare.

Jag smickrar mig med att Sigge betraktade mig som en god elev. Så hade jag också hunnit vara verksam som journalist och skribent i närmare tio år när jag sökte in och kom in på Poppius hösten 1978.

untitled Landsförrädaren Stig Bergling som jag minns honom.

Bland Jan Mosanders mer anmärkningsvärda bedrifter kan nämnas att han var med och avslöjade landsförrädaren Stig Bergling, vilken ägnas ett eget kapitel i föreliggande bok. Efter ett telefonsamtal från den ärrade finske kontraspionen Otto Kumenius började Mosander nysta i den härva som slutligen skulle blottlägga sovjetspionen Bergling med bakgrund i polis- och SÄPO-kretsar.

Stig Bergling dömdes 1979 till livstids fängelse för grovt spioneri efter att ha bedömts vara vår för rikets säkerhet mest skadlige sovjetspion sedan Stig Wennerström avslöjats drygt 15 år tidigare. 1987 rymde Bergling under en permission tillsammans med sin nya hustru och hamnade så småningom först i Sovjetunionen och därefter i Libanon. 1994 valde Bergling att frivilligt återvända till Sverige och krypa in i fängelset igen. 1997 frigavs han.

Historien om Stig Bergling är också historien om en bitvis häpnadsväckande slapphet och inkompetens inom svenskt polisväsende. Så var det också den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth som grep den då 42-årige svenske FN-officeren Bergling, vilken misstänktes för spioneri.

Också när det gäller Bergling kan jag redovisa personliga erfarenheter. Han besökte ibland Demokratisk Allians försäljningsgrupp – vi sålde antikommunistiska märken och tidningar – i Sergelpassagen i centrala Stockholm och paraderade då som stenhård antikommunist och sovjetätare. Troligen skröt han också om sin SÄPO-bakgrund.

Vid ett annat tillfälle stötte jag ihop med Bergling vid en presskonferens i Wenner-Gren Center i anledning av utgivningen av Dragan Jovius bok Sovjetspionage i Sverige hösten 1978. Jag minns Bergling som en undersätsig man med oljigt utseende som gled omkring i ständig närhet till baren. Jag kände igen honom utan problem när hans äckligt plufsiga nuna dök upp i media efter spionavslöjandet.

Jag har fortfarande klara problem att förstå, att en så pass uppenbart osympatisk person – som dessutom från och till sågs som en säkerhetsrisk – kunde komma upp sig inom SÄPO- och FN-sammanhang. Min gissning är att han hölls under armarna av en sovjetisk mullvad någonstans inom polis- 0ch/eller SÄPO-hierarkin.

Viktiga delar av Jan Mosanders journalistiska gärning har bestått i rapportering från de forna så kallade öststaterna Tjeckoslovakien, Östtyskland och Polen. När arbetarna på Leninvarvet i Gdansk i början på 1980-talet började protestera mot kommunismen i allmänhet och ”storebror” Sovjetunionen i synnerhet fanns Mosander på plats.

untitled Den antikommunistiske martyren Jerzy Popieluszko.

Mosander återkom till Polen 1986, då den oppositionelle prästen Jerzy Popieluszko mördats av anställda inom den polska säkerhetstjänsten. Mosander och hans medarbetare kunde filma fritt vid en katolsk mässa till minne över Popieluszko eller fader Jerzy, som han kallades, två år efter dennes martyrskap. Fader Jerzy saligförklarades av Katolska kyrkan i Rom 2010:

http://bulletinen.org/wordpress/artiklar/en-enkel-pojke-fran-landet-ar-redo-att-bli-helgon/

”Hade jag inte tidigare förstått att polackerna aldrig skulle ge sig i sitt motstånd mot diktatur och maktapparat så gjorde jag det den här kvällen”, sammanfattar Mosander (sidan 253) sina intryck från den stämningsfulla mässan i en av Warszawas största kyrkor som var proppfull med folk dagen till ära.

En viktig och förtjänstfull insats har Jan Mosander vidare gjort genom att avslöja den svenska biståndsindustrins oansvariga slöseri med skattemedel till skakiga eller i värsta fall katastrofala projekt i Tredje världen. Till den ändan skrev han för några år sedan boken Pengarna som försvann – Missbruk av det svenska biståndet, vilken införskaffade författaren ett försvarligt antal fiender inom SIDA och andra biståndsorgan.

Ett av UDs och SIDAs talrika magplask var satsningen av 22 biståndsmiljoner på ett folkräkningsprojekt i Kongo-Kinshasa, som förutom att landet är en av de blodigaste krigshärdarna på den afrikanska kontinenten också är ett av de mest genomkorrumperade länderna i världen. Mosander sammanfattar (sidan 325):

Biståndsprojektet för 22 miljoner kronor innefattar det mesta av missgrepp man kan tänka sig i ett biståndsuppdrag, med allt från ministerstyre och myndigheter och tjänstemän som inte sköter sina jobb, till misstänkta mutor och stölder.

Mosanders fortsatta granskning av det katastrofala projektet, som redovisas i den här recenserade boken, visar att ingen av de aktörer – inklusive den dåvarande utrikesministern Laila Freivalds (S) – som var med och klantade till det behövde vidkännas några efterräkningar.

untitled

I övrigt innehåller Mosanders bok bland annat intressanta skildringar av hans avslöjande journalistik kring den beryktade vapenaffären involverande Bofors och de svenska och indiska regeringarna; en fascinerande intervju med Hitlers rustningsminister Albert Speer; reportage från reaktorhaveriet på Three Mile Island utanför Harrisburg i USA; samt avslöjandet av den östtyske spionchefen Markus Wolfs verkliga identitet.

Slutligen klarade sig Jan Mosander och hans hustru oskadda ur den italienska fartygskatastrofen med jättelyxkryssaren Costa Concordia för ett par år sedan. Om dettas rapporteras i bokens inledande kapitel.

Jan Mosander: Bland spioner, kommunister och vapenhandlare. 408 sidor. Fischer & Co.      

Khomeini, den moderna islamistterrorns fader, hjälptes fram av Carter

13 oktober, 2014

images Ayatollah Khomeini (1902-89): den iranska revolutionens portalgestalt.

Seyyed Ruhollah Mostafavi Mousavi Khomeini hette en tämligen obskyr shiamuslimsk präst, född i början av förra seklet, som genom tillfälligheternas spel blev ej endast andlig och politisk ledare i Iran utan också den moderna islamistiska terrorismens fader. Ofta kallades han bara ”ayatollahn”. Ayatollah är en islamisk hederstitel som används inom shiasekten och som kan ha såväl religiös som världslig betydelse. 2014 är det 35 år sedan den islamistiska revolutionen skakade Iran och världen.

Det är 2014 25 år sedan Ruhollah Khomeini avled i cancer vid 88 års ålder den 3 juni 1989 och alltså 35 år sedan han och hans fanatiska anhängare störtade den provästlige shahen Reza Pahlavi från maktens tinnar. Ayatollah Khomeini var under hela 1980-talet en av världens mest omtalade politiska gestalter och kunde komma till makten genom en kombination av den iranska monarkins svaghet och västvärldens, främst den amerikanska Carter-administrationens, aningslöshet. Det är med varje skäl Khomeini brukar benämnas den moderna islamistiska terrorismens fader.   

images1QDCVN1B Shahen i ett soligt möte med Carter innan den senare dumpade honom till förmån för Khomeini och gav sveket ett internationellt politiskt ansikte.

Ruhollah Khomeini föddes 1902 i den iranska staden Khomein, där fadern Mustafa Mousavi var en ledande prästman. Denne mördades fem månader efter sonens födelse. Den blivande ayatollahns farfar var en muslimsk hindustanier som på 1800-talet invandrat till Khomein i provinsen Markazi i västra Iran från Barabanki i norra Indien. Morfadern härstammade från en persisk shiitisk prästsläkt.

Kvinnan fick starkare ställning Khomeini började undergå träning och undervisning i den islamska religionen från tidiga år. Vid sex års ålder sattes han att studera Koranen. Omsider gifte han sig och blev far till två söner och tre döttrar. Det skulle emellertid dröja många år innan han blev politiskt aktiv. När så skedde var det som protest mot vad Khomeini, utifrån sin extremt stränga tolkning av shia, uppfattade som shahens oacceptabla reformer vilka gav kvinnan en starkare ställning i det iranska samhället.

Bengt Therner skriver den 18 juni 2009 följande på Sveriges radios sajt om bakgrunden till samhällsomvälvningen i Iran under Khomeinis ledning:

Dynastin som revolutionen kastade över ända var ett envälde och kännetecknades av sin strävan mot modernisering, västernisering och sin likgiltighet för religion och demokrati. Dynastins grundare, armégeneralen Reza Pahlavi hade förkastat den traditionella religiösa lagstiftningen och ersatt den med lagar av västerländsk art, förbjudit traditionella islamiska klädedräkter, inklusive den som täckte kvinnor, och förbjudit det traditionella separerandet av kvinnor och män.

Hela artikeln här:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6240&artikel=2913940

reza-shah-pahlavi-1-sized Reza Shah Pahlavi (1878-1944) störtades av Sovjet och USA.

Den Reza Pahlavi Therner nämner är fadern till shahen med samma namn som störtades av Khomeini och dennes anhang. Pahlavi senior (1878-1944) tog plats på den så kallade Påfågelstronen som shah av Iran – hela den kejserliga titeln kan översättas med ”Konungarnas konung och ariernas ljus” – efter att ha störtat den tidigare shahen Ahmad Shah Qajar i en statskupp 1925.

USA och Storbritannien ingrep Den förste Reza Shah Pahlavi – han föddes som Reza Kahn – störtades av de amerikansk-sovjetiska invasionsstyrkor som intog Iran 1941 efter att ha anklagats för tysksympatier. I stället placerades hans son, Mohammad Reza Pahlavi (1919-80) på tronen. Fadern dog i landsflykt i Johannesburg i Sydafrika 1944. 1951 tillträdde den reformvänlige Mohammad Mosaddeq (1882- 1967) som premiärminister sedan han med stor majoritet valts till detta ämbete av det iranska parlamentet Majlis.

När den vänsterinriktade Mosaddeq i rask takt satte igång med att nationalisera landets av utländska företag ägda oljetillgångar började västmakterna dra öronen åt sig och fundera över vad de skulle göra med den besvärlige Mosaddeq. I samband med den så kallade Abadankrisen enades USA och Storbritannien, som även hänvisade till hotet om att Iran kunde bli kommunistiskt under den radikale Mosaddeqs ledning, om att ingripa. Mosaddeq störtade av de samverkande säkerhetstjänsterna CIA och MI6 i vad som kallades Operation Ajax 1953.   

Shahen, som valt att fly landet kort tid dessförinnan och vänta ut krisen i Italien, återvände till sin tron under det att Mosaddeq och hans utrikesminister, Hossein Fatemi, dömdes till döden. Fatemi avrättades omedelbart medan Mosaddeq fick sitt straff omvandlat till husarrest som han befann sig i till sin död 1967. Han begravdes under golvet till sin matsal.

untitled Mohammad Mosaddeq (1882-1967) störtades av CIA och MI6.

Brutal islamistisk teokrati Det har sagts att det iranska kejsardömet försvagades i auktoritet i och med den västerländska inblandningen 1953 – efter detta låg missnöjet och pyrde bland såväl vänsterpolitiska som religiösa regimmotståndare. Det skulle dock dröja till 1962 innan den då 60-årige Ruhollah Khomeini gav sig in i politiken, som kan sägas vara oupplösligt förenad med den islamiska ideologin.

Efter att från början ha reagerat mot shah Mohammad Reza Pahlavis moderniseringspolitik, som bland annat gav rösträtt till kvinnor, blev Khomeini alltmer extrem i sitt traditionellt islamska synsätt och deltog aktivt i den revolt som ägde rum den 5 juni 1963. Khomeinis synsätt och karriär påverkades av tre faktorer: 1. Två ledande iranska religiösa ledare avled, vilket lämnade fältet öppet för Khomeini. 2. Sedan den förste Pahlavi-shahens dagar befann sig den religiösa klassen på defensiven, detta som en följd av den tilltagande sekulariseringen. 3. Shahen gav diplomatiska privilegier till amerikansk militärpersonal, något som verkade som tändvätska för de krafter som ville ha mer nationellt oberoende för Iran.

Ruhollah Khomeini tvingades gå i landsflykt 1964, först ett år i Turkiet men under perioden 1965-78 i Irak. Han tvingades av Saddam Hussein lämna landet och slog sig då ner i Frankrike. I början av 1978 utbröt ett uppror, vars hastighet chockade såväl Washington som shahen, mot shahens styre. Varken den fruktade säkerhetspolisen SAVAK eller militärförband lojala mot shahen förmådde hantera situationen, och i december samma år hade de sekulära och religiösa revolutionsstyrkorna erövrat Teherans gator.

untitled Khomeini anländer till Teheran från Paris med ett Air France-flyg den 1 februari 1979.

Den 1 februari 1979 kunde Ruhollah Khomeini återvända från sin exil i Frankrike och den 11 februari grunda den Islamiska republiken Iran, vilken i år alltså kunde fira 35-årsjubileum. Khomeinis islamistiska styrkor hade därmed konkurrerat ut kommunisterna och de demokrater som drömde om frihet och demokrati av västerländsk typ och kunde upprätta en brutal islamistisk teokrati där de reaktionära mullorna regerade.

444 dagars ambassadockupation Bilden av den islamistiska revolutionen i Iran kan inte bli fullständig om vi inte väger in Förenta staternas göranden och låtanden. När Jimmy Carter tillträdde som president i januari 1977 efter att ha besegrat den sittande republikanske presidenten Gerald Ford i valet i november föregående år, ärvde han en unik relation till shahen av Iran som fått igen sin tron tack vare en amerikansk-brittisk operation.

Shahens Iran hade bland annat tillgång till några av de mest sofistikerade vapnen som USA försett sina allierade med och fick när som helst köpa den mest högtstående teknologi utom kärnvapenrelaterad sådan. Iran hade under tandemet Richard Nixon/Henry Kissinger tillerkänts en tillsammans med Saudiarabien unik position som USA:s främsta ”vakt” gentemot i första hand sovjetiskt inflytande i området kring Persiska viken. USAs globala strategi vid denna tid gick ut på att hålla sovjetiska intressen i schack genom stater som kunde agera som USA:s ställföreträdare.

untitled En bild från ambassaddramat i Teheran: gisslan försågs med ögonbindlar av iranska revolutionärer.

Den islamiska/islamistiska revolutionen i det strategiskt viktiga Iran blev USAs första chockartade erfarenhet av radikal islam, en upplevelse som förvärrades av den 444 dagar långa dagar ockupation av den amerikanska ambassaden i Teheran som inleddes den 4 november 1979 och slutade den 20 januari 1981. President Carter gav order om en räddningsoperation av de 52 i gisslan – de var 66 från början men 14 hade frigivits av ockupanterna –  kallad Operation Örnklo som iscensattes den 24 april 1980, men den slutade i ett gigantiskt fiasko och åtta döda soldater efter en helikopterolycka.  Gisslan i Teheran frigavs bara minuter efter det att Ronald Reagan svurit presidenteden i Vita huset i Washington, D. C.

Mer om gisslandramat här:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6240&artikel=3215604

”Helig man”, ”helgon”, ”Gandhi-lik”… I en analys av den iranska revolutionen och Jimmy Carters handlande i samband med denna skriver Michael D. Evans följande på sajten The Blaze den 11 februari 2014:

In his anti-war pacifism, Carter never got it that Khomeini, a cleric exiled to Iraq, was preparing Iran for revolution. His weapon of choice was not the sword but the media. Using tape cassettes smuggled by Iranian pilgrims returning from the holy city of Najaf, he fueled disdain for what he called gharbzadeg (the plague of Western culture).  

Carter, konstaterar Evans, pressade shahen till eftergifter avseende ”mänskliga rättigheter”. Exempelvis frigavs ett stort antal politiska fångar liksom presscensuren lättade: ”Khomeini could never have succeeded without Carter. The islamic Revolution would have been stillborn.”    Jimmy Carter uppvisade en mer än tillåtligt naiv inställning gentemot den hänsynslöse och sluge fanatikern Khomeini, vilken Carter betraktade som en ”helig man” i täten för en gräsrotsrevolution i stället för den moderna islamistterrorns grundare och fader.

untitled Andrew Young: ”Khomeini kommer att hyllas som ett helgon.”

Om möjligt ännu naivare var USAs FN-ambassadör Andrew Young, som vid ett tillfälle utlät sig: ”Khomeini will eventually be hailed as a saint.” Och enligt Carters Iran-ambassadör William Sullivan var ayatollahn ”a Gandhi-like figure”.   

Om man får tro shahens änka, kejsarinnan Farah, var shah Mohammad Reza Pahlavi tämligen väl medveten om vad den islamistiska omvälvningen i Iran skulle kunna leda till. Hon citeras så i Evans text:

My husband said to me that if Jimmy Carter keeps this up, ultimately Khomeini will come back and with him will come an Islamic revolution. The Russians will invade Afghanistan, Iraq will go to war with Iran, and who knows what horror will come upon the world.   

Hela texten i Evans artikel i The Blaze här:

http://www.theblaze.com/contributions/35-years-ago-an-iranian-revolution-thanks-to-jimmy-carter/

Shahen fick rätt Shahen fick rätt till punkt och pricka. I dag vet vi vilka hemskheter den islamistiska revolutionen i Iran – alla islamisters och jihadisters föredöme – ledde till. Mullornas Iran styrs i dag av den efterträdare Khomeini utsåg före sin död i Teheran den 3 juni 1989, Ali Khamenei.

images Avrättning i Teheran.

Regimen fortsätter, oberörd av omvärldens lama protester, hänga utövande homosexuella och narkotikadömda, stena äktenskapsbryterskor och hugga av lemmar på tjuvar, allt enligt den strängast möjliga tolkningen av sharia. Utvecklingen av landets urantillgångar fortsätter, något som utgör ett överhängande hot inte bara mot Israel och Mellanöstern utan mot hela världen.   

I dag är varken Khomeini eller shah Mohammad Reza Pahlavi i livet – shahen avled i cancer i Kairo den 27 juli 1980 efter att året innan ha behandlats i USA till Teherans stora missnöje – men den iranska revolutionens följdverkningar lever och har hälsan. Liksom även Khomeinis välgörare, expresident Carter, som för en tid sedan pläderade för att terrororganisationen Hamas i Gaza skall erkännas som en fullvärdig förhandlingspartner.

På den mannens bisarrerier tycks det inte finnas någon hejd.

Slutligen några kompletterande ord om shah Mohammad Reza Pahlavi. Denne var gift tre gånger, först med prinsessan Fawzia av Egypten 1939-48,  med vilken shahen fick dottern Shahnaz som föddes 1940. Efter skilsmässan gifte shahen om sig med Soraya Esfandiary – äktenskapet blev barnlöst och slutade med skilsmässa 1959. Därefter äktade shahen Farah Diba, med vilken han fick fyra barn: sonen Cyrus-Reza, även kallad Reza Pahlavi II, född 1960; dottern Farahnaz, född 1963; sonen Ali-Reza (1966-2011, död i självmord); samt dottern Leila (1970-2001, död i självmord).

pahlavis Shahfamiljen i landsflykt på Bahamas 1979, två månader efter revolutionen. Tronföljaren, Cyrus-Reza, längst till höger.

Här följer allra sist ett vackert bildspel med shah Mohammad Reza Pahlavi, kejsarinnan Farah och andra familjemedlemmar:

https://www.youtube.com/watch?v=FOUs1L1SL7M

 

Staten och kapitalet: Jacob Wallenberg varnar för SD

24 mars, 2014

images Wallenberg binder upp sig för EU och går sida vid sida mot SD med Reinfeldt.

http://nyadagbladet.se/inrikes/sd-kritiseras-skarpt-av-jacob-wallenberg/

Så har då näringslivshöjdaren Jacob Wallenberg gått ut och varnat för Sverigedemokraterna (SD), enkannerligen inför valet till Europaparlamentet den 25 maj (länken ovan). Det är nog ingen större överraskning att näringslivet i Wallenbergs skepnad gör gemensam sak med det politiska etablissemanget i den avvisande synen på SD.

Redan progggruppen Blå Tåget (tidigare Gunder Hägg), i en text av trummisen Leif Nylén, skaldade 1972 på följande sätt i låten ”Den ena handen vet vad den andra gör” (Staten och kapitalet):

Sida vid sida,
tillsammans hjälps dom åt.
Staten och kapitalet,
dom sitter i samma båt.

Youtube-länk med sång av Torkel Rasmusson här:

http://www.youtube.com/watch?v=sTAvm_Fk09M

Låten blev en monsterhit under namnet ”Staten och kapitalet” genom Ebba Gröns coverversion 1980.

images38L0NRX1 Gunder Hägg/Blå Tåget i början av 1970-talet. Textförfattaren Leif Nylén fyra från vänster.

Omdömena om SD fälldes av Jacob Wallenberg vid ett seminarium i Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademiens (IVA), där Wallenberg varit ledamot sedan 2000, regi. Wallenberg talade sig här varm för Europeiska Unionens (EU) betydelse för svenskt näringsliv och varnade för vad han kallade ”ytterlighetspartier”: ”Vi ser hur ytterlighetspartier som Le Pens (Front National) och Sverigedemokraterna aktiverar sig. De har en plan. Tanken är att gå in och förstöra så mycket som möjligt.”

Jacob Wallenberg är bland annat styrelseordförande i Wallenbergssfärens investmentbolag Investor AB. Han har även styrelseposter i Coca-Cola Company, ABB och Ericsson. Desslikes är han medlem i lobbyorganisationen European Roundtable of Industrialists samt ledamot i den illustra Bilderberggruppens styrkommitté.

Om det är någon som kan betraktas som spindeln i det svenska näringslivsnätet så är det Jacob Wallenberg. Han föddes i Stockholm 1956 som son till Peter Wallenberg och Suzanne Wallenberg, född Grevillius. Jacobs farfar var den legendariske Marcus Wallenberg (1899-1982).

Jag tycker nog man skulle kunna begära av en hög representant för svenskt näringsliv att hålla sig ovanför det partipolitiska livet. Att dessutom så hårt binda upp sig för EU, som alltmer ter sig som ett förlorat projekt, ter sig med förlov sagt rätt korkat. Inte heller synes Wallenbergs ”analys” av SD och NF -”de planerar gå in och förstöra” – vara av allra högsta kaliber för att uttrycka det försiktigt.

Det hela är mycket enkelt i Wallenbergs ögon: all kritik mot EU skall misstänkliggöras och den fria debatten i frågan strypas.

Kanske borde Wallenberg göra ett studiebesök i Norge, som klarat sig alldeles utmärkt utan att vara med i EU!

untitled Norge har troligen en del att lära det svenska kapitalet…

Litet märkligt är det väl också att Jacob Wallenberg inte tycks ha något att erinra mot riksdagens två knäppskallepartier Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Speciellt det förstnämnda har tillsammans med regeringen Reinfeldt utformat en immigrationspolitik som framstår som den extremaste i Europa med svängdörrar för flyktingar från Syrien. MP vill därtill avfolka landsbygden med drakoniska bensinskatter och ha ett svenskt ”icke-våldsförsvar”.

I Wallenbergs och Reinfeldts – staten och kapitalet – ögon är det emellertid Sverigedemokraterna som skall brännmärkas medan kommunister och miljöstollar skall hållas under armarna. Det går utför med gamla Sverige.