C och L silar mygg och sväljer kameler – samarbetar med tre extremistpartier

Några vänsterpartistiska favoriter genom åren: Josef Stalin, Che Guevara, V. I. Lenin, Mao Tse-tung och så förstås Karl Marx.

Den allt överskuggande orsaken till att Centerpartiet och Liberalerna valde att hoppa i säng med Stefan Löfven (S) och inte Ulf Kristersson (M) var att partierna ansåg att det viktigaste i svensk politik var att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande. Däremot bortsåg C och L helt från att uppgörelsen med Socialdemokraterna är beroende av Vänsterpartiet, ett parti vars historik är värre än alla andra partier tillsammans med undantag för S, vars historia är väl så obskyr.

Den före detta V-medlemmen, författaren och litteraturkritikern Magnus Utvik, publicerade 2018 en uppgörelse i bokform med sitt gamla parti Vänsterpartiet med titeln Partiet på kant med (v)erkligheten. en historia om solidaritet (Libris förlag). Utvik konstaterade bland annat, att V och dess föregångare är det enda parti som velat införa diktatur i Sverige.

I en debattartikel i Expressen den 17 augusti 2018 skriver Utvik:

Partiets historia rymmer en mörk skugga. Sveket mot alla kämpande män och kvinnor i de stalinistiska diktaturerna i östra Europa under det kalla kriget som offrade sin relativa frihet i kampen för rätten att bilda fria fackföreningar, strejka och sprida förbjuden litteratur. https://www.expressen.se/debatt/vansterpartisterna-har-inte-rent-mjol-i-pasen/

Förutom de för Vänsterpartiet besvärande fakta som Magnus Utvik tar upp måste man nämna att Sveriges kommunistiska parti (SKP), som Vänsterpartiet hette 1921-67, entusiastiskt stödde den så kallade Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939 – uppgörelsen mellan Sovjetunionen och Nazityskland – vilken tillät Hitler att angripa Polen den 1 september 1939 och därmed ge upphov till Andra världskriget. Ett par veckor senare gick sovjetiska trupper in i en annan del av Polen.

SKPs partiorgan Norrskensflamman välkomnade Sovjets angrepp på Finland 1939.

Stödet för överenskommelsen mellan Stalin och Hitler innebar också att Moskva-lakejerna i SKP applåderade högljutt då Sovjet gav sig på lilla Finland den 30 november 1939 med målsättningen att inlemma vårt östliga broderland i det sovjetiska imperiet. Kommunistpartiets agerande 1939-41 är antagligen den värsta skamfläcken i svensk partipolitisk historia.

Sveriges socialdemokratiska vänsterparti/Sveriges kommunistiska parti/Vänsterpartiet kommunisterna/Vänsterpartiet – partiets samtliga namn sedan starten 1917 – har alltid haft gott om medlemmar och sympatisörer som varit beredda att sälja ut det svenska fosterlandet för en grynvälling till husbonden i Moskva. Partiet mottog ända fram till kommunismens fall rundhänt ekonomiskt stöd från såväl Sovjetunionen som Östtyskland för att kunna undergräva demokratin i Sverige.

Ännu i denna dag fortsätter det totalitära tänkandet inom det här beskrivna partiet. Magnus Utvik framhåller således att Vänsterpartiet 2017 demonstrerade tillsammans med det stalinistiska Kommunistiska partiet (KP) mot NATO och att V i Umeå firade 1 maj 2018 tillsammans med KP.

Det är alltså det här partiet som Centerpartiet och Liberalerna har givit vetorätt över uppgörelsen med sosseriet med det enda syftet att stänga ute SD från politiskt inflytande. Därtill kommer, vilket är nästan ännu allvarligare, att samarbetspartierna S och MP inte är särskilt mycket bättre än V. Tala om att sila mygg och svälja kameler!

Annie Lööf och Jan Björklund tycks ha för sig att Socialdemokraterna är något slags lagom mittenparti som det är den naturligaste sak i världen att samverka med i syfte att få igenom liberala reformer. Detta är emellertid ingenting annat än vanföreställningar av grav natur. För att apostrofera Rebecca Weidmo Uvell i Expressen den 10 januari 2019:

Socialdemokraterna är illröda, de ligger inte ens nära mitten. Efter en period under Göran Persson, där det fanns hopp om rimlig ekonomisk politik, har tyvärr partiet sedan 2006 gått tillbaka vänsterut, där företagen är fienden och människor med tvång och skatt ska styras. https://www.expressen.se/debatt/-vakna-upp-ur-er-drom-s-ar-inget-mittenparti/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=facebook&social=fb&fbclid=IwAR0ic0azZIPf0wlfCZtHZqhhhQi_3ehHYP1jxIZpXFb4Y144jebgSxI17S8

Till detta måste läggas sosseriets mörka historia: det parti som brukar anklaga Sverigedemokraterna för att ha ”nazistiska rötter” har självt inte bara ett och annat skelett utan en hel kyrkogård i garderoben. Det var den socialdemokratiske riksdagsmannen Alfred Petrén som tog initiativet till den motion om inrättandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala som sedan godkändes av alla partier. När institutet var ett faktum 1921 var Hjalmar Branting (S) statsminister. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

Gunnar och Alva Myrdal – socialdemokrater och steriliseringsivrare.

De uppburna socialdemokratiska makarna Gunnar och Alva Myrdal föreslog i boken Kris i befolkningsfrågan (1934) bland annat att ”sinnesslöa” och ”imbecilla” mödrar skulle tvångssteriliseras i syfte att förbättra den svenska ”folkstammen”. Samtidigt skulle föräldrarna i mångt och mycket fråntas ansvaret för barnuppfostran, som i stället alltmer skulle övergå till samhället.

Tvångssteriliseringar, liksom mycket annat av det makarna Myrdal föreslog, inlemmades omgående i den socialdemokratiska och därmed nationella politiken. Det beräknas att 1934-76 omkring 63 000 personer steriliserades av familjepolitiska men också rashygienistiska skäl.

Hösten 1938, i samband med Nazitysklands annektering av Österrike genom Anschluss, krävde vidare den socialdemokratiska svenska regeringen att den nationalsocialistiska regimen i Berlin skulle se till att tyska judar fick stora ”J” stämplade i sina pass så att det skulle bli lättare att hindra dem från att komma in i Sverige. De judar som avvisades dog senare nästan undantagslöst i de nazistiska dödslägren.

Under kriget drev vidare den av Socialdemokraterna dominerade samlingsregeringen, så länge det gick bra för Hitlers trupper, en lismande undfallenhetspolitik gentemot Tredje riket med censur och beslag av tyskfientliga publikationer och tillåtande av tyska trupptransporter genom Sverige. Den prototalitära socialdemokratiska utrikespolitiken slutade inte där. Under Palme-tiden kom Sverige att genom skattefinansierat bistånd understödja ett betydande antal marxist-leninistiska regimer och rörelser i Tredje världen och intimt samarbeta med den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Yassir Arafat och Olof Palme förenades i sin avsky för Israel och judarna.

Med Olof Palme, som med sin bornerade överklassbakgrund insupit antisemitismen med modersmjölken, skedde också ett brott med socialdemokratins positiva inställning till den judiska staten Israel. Den socialdemokratiska Mellanöstern-politiken blev nu hätskt Israel-fientlig och PLO-ledaren och terroristen Yassir Arafat inbjöds bland annat att tala i Storkyrkan i Stockholm. Denna politik fortsätter som bekant in i våra dagar med svenskt miljardstöd till palestinaarabiska rörelser som vill utplåna Israel.

Det är ingen tillfällighet att Socialdemokraterna genom åren varit beroende av det gamla kommunistpartiet, numera kallat Vänsterpartiet, för att kunna bilda regering. Dock har kommunisterna aldrig tagits med i regeringarna. Det är mer än man kan säga om Miljöpartiet, ett parti som består av klimatalarmister, chemtrailstroende, jihadistkramare och tokiga fruntimmer av båda könen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/04/detta-ar-miljopartiet-jihadistkramare-och-tokiga-fruntimmer/

En veritabel mardröm, för Sverige i allmänhet och alla glesbygdsbor som är beroende av bilen som fortskaffningsmedel i synnerhet, vore om det bilfientliga MP, som det nu florerar rykten om, fick ta över ansvaret för trafiken i en ny rödgrön regering med stöd av V, C och L. Daniel Helldén, Stockholms stad utskällda trafikborgarråd, har nämnts som tänkbar kandidat för posten som infrastrukturminister. http://www.pressen.se/9776959.html

Islamisten Mehmet Kaplan (MP) var bostadsminister i en tidigare rödgrön regering. Fick avgå när han bevisades ha haft kontakter med turkiska fascister.

Inför de fortsatta turerna om regeringsbildningen, vilka är fler och mer invecklade än någon kan hålla reda på, finns det som jag kan se åtminstone två stora frågetecken: Kommer Stefan Löfven att kunna erbjuda Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet sådana löften att V kan godkänna en S+MP-ministär med stöd av C och L? I så fall: kommer C och L i sin tur att godkänna eftergifterna gentemot V, som båda partier sagt sig vilja hålla borta från regeringspolitiken? Alternativet är ett extraval i början av april.

Och om svaret på båda dessa frågor blir ”ja” – hur länge kommer en regering av skisserat slag att hålla innan den går upp i atomer till följd av sina inneboende motsättningar?

Den som lever får se. En ofrånkomlig följd av en eventuell regeringsbildning enligt ovan är tillkomsten av ett konservativt block i form av M+SD+KD och detta alldeles oavsett vad de tre partiernas företrädare tycker om det. Det är inte så illa. Inte alls så illa.

Svårt för personkryssare och småpartier i valet – Kalla Anka-partiet fick inte ställa upp…

Alarmerande: 2106 väljare röstade på nazisterna i riksdagsvalet.

Den mig närstående tidskriften Contra har i  #5 2018 gjort en djupdykning i valresultaten. Den samlade bedömningen blir att det var svårt för såväl kandidater med personliga kampanjer som småpartier att göra sig gällande.

Personkryssen som en möjlighet för väljarna att favorisera vissa kandidater infördes i Sverige 1998. Initialt fordrades 8 procent av rösterna för ett parti i en valkrets för att kandidaten i fråga skulle väljas in. Sedan 2014 är det 5 procent som gäller. Vid första valet med personkryss valdes tolv kandidater in i riksdagen – i valet 2018 blev det blott fem.

Tre miljöpartister lyckades komma in via kryss. Mest uppmärksamhet väckte den beslöjade somaliska kvinnan Leila Ali Elmi, vilken avancerade från 21a till 1a plats i Göteborgs kommun via 1467 personkryss. Hon gav därmed begreppet ”klanröstning” ett ansikte. När hon sedan skulle delta i en omröstning i riksdagen lyckades hon inte få ordning på bordet vid sin riksdagsbänk och missade omröstningen. https://www.expressen.se/gt/kampanjen-som-gav-riksdagsplats-riktad-mot-somalier-/

Leila Ali Elmi drev en framgångsrik personvalskampanj bland Göteborgs förortssomalier.

De båda andra MParna som kom in i den svenska politikens finrum tack vare systemet med personkryss var Rebecka Le Moine, Östergötlands län (1063 kryss) samt Maria Gardfjell, Uppsala län (924 röster).

Även förre jordbruksministern Eskil Erlandsson (C) från Kronobergs län (1900 röster) och Cecilia Widegren (M) från Västra Götaland (2054 röster) klarade av att kryssa in sig i riksdagen.

Sedan var det ett antal mer eller mindre kändisartade kandidater som satsade på inkryssning från lägre platser på respektive listor. Ingen av dessa klarade en ordinarie plats i riksdagen. Här kan nämnas förre Eurovisionsschlager-vinnaren Richard Herrey (M), debattören och författarinnan Ann Heberlein (M) och artisten Peter Jezewski (SD). https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/kandisarna-som-ser-ut-att-bli-utan-plats-i-riksdagen-/

När det gäller småpartierna finns det väl egentligen bara ett ord som nöjaktigt kan beskriva hur det gick i valet: fiasko. ”Bäst” lyckades här Feministiskt initiativ, som hade 3,12 procent i riksdagsvalet 2014 men nu fick nöja sig med 0,46 procent. F! kom dock in i ett antal kommuner, däribland landets två största, Stockholm och Göteborg.

Diggiloo, diggiley, för Richard Herrey gick det ej…

Alternativ för Sverige, en extremnationalistisk samling bittra före detta sverigedemokrater, mäktade trots betydande medial uppmärksamhet endast med 0,31 procent. Partiet ställde inte upp i kommunalvalet. Det borgerliga alternativet Medborgerlig samling noterades för försumbara 0.20 procent men blev invalt i fullmäktige i Höör, Torsås och Laholm. https://www.medborgerligsamling.se/medborgerlig-samling-har-tagit-mandat-i-tre-kommuner/

Resultaten för övriga småpartier: Piratpartiet 0,11; Direktdemokraterna 0,08; Landsbygdspartiet 0,08; Enhet 0,07; Djurens parti 0,06; Kristna värdepartiet 0,05; Nordiska motståndsrörelsen 0,03; Klassiska liberala partiet 0,02; Sveriges kommunistiska parti 0,01; Basinkomstpartiet 0,01; samt Initiativet 0,01 procent. Övriga partier fick totalt 3749 röster under det att blankrösterna uppgick till 53 084.

Om någon undrar hur det gick för Kalle Anka-partiet, som fått röster i tidigare val, kan jag meddela att partiet ej tilläts ställa upp 2018 på grund av nya regler som förbjuder fiktiva partier att delta i val. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/nya-regler-satter-stopp-for-hittepapartier

Fiktiva Kalle Anka-partiet (KAP) fick inte ställa upp i valet.

Här har vi alltså svart på vitt att 0,03 procent av Sveriges väljare har röstat på ett uttalat nationalsocialistiskt parti. Det låter kanske inte så alarmerande, men om jag i stället säger att 2106 personer valt att lägga sin röst på det nazistiska alternativet så tycker i alla fall denna bloggare att det är tämligen alarmerande.

Sentio, SIFO, Ipsos och Novus: SD runt 20 procent, S och M tappar mark

Nyheter idag/Sentios andra augustimätning 2018.

I Nyheter idag/Sentios andra mätning för augusti går Sverigedemokraterna, som brukar ligga runt 25-26 procent i det norska institutets mätningar, tillbaka rätt kraftigt: 21,8 procent är en tillbakagång på 3,7 procentenheter jämfört med samma instituts mätning bara ett par veckor tidigare. https://www.dn.no/nyheter/2018/08/17/1404/Utenriks/dodt-lop-mellom-socialdemokraterna-og-sverigedemokraterna

Kontentan av Sentio-undersökningen är att SD gör nästan dött lopp med Socialdemokraterna, som noteras för 22,5 procent. S-resultatet är visserligen en marginell ökning jämfört med den närmast tidigare mätningen men är ändå katastrofalt dåligt för Sveriges maktparti nummer 1 – alla tecken tyder på att sosseriet går mot sitt sämsta val på över 100 år.

Tredje största parti i den aktuella undersökningen är Moderaterna, som också ser ut att gå mot ett rätt uselt val: 19,6 procent är 3,7 procentenheter under valresultatet 2014 då M nådde 23,3 procent. Det gamla kommunistpartiet V är fjärde störst och fortsätter parkera runt 10 procent och antecknas nu för 10,6 procent, vilket är praktiskt taget en fördubbling jämfört med senaste valresultatet.

Feministiskt initiativ är med 1,7 procent bara en skugga av sitt forna jag medan Piratpartiet får 1,0 och Medborgerlig samling 0,7 procent. Övriga partier – Alternativ för Sverige, Kristna värdepartiet, Nordiska motståndsrörelsen, Kommunistiska partiet med flera lilleputtpartier – når sammanlagt blott 1,7 procent av väljarsympatierna..

Jimmie Åkesson och SD får nöja sig med 21,8 procent i senaste Sentio-undersökningen.

I GP/SIFOs augustimätning får Sverigedemokraterna förhållandevis goda 18,7 procent av väljarnas sympatier. Det gör det Sverige-vänliga alternativet i svensk partipolitik till landets tredje största parti efter S på 25,2 och M på 19,4 procent. Således fortsatt prekärt läge för de båda sistnämnda. Miljöpartiet går hos SIFO fram till 6,5 procent, något som med all sannolikhet kan tillskrivas partiets profiterande på den heta sommaren med dess många bränder. http://www.gp.se/nyheter/sverige/mp-seglar-upp-i-ny-m%C3%A4tning-1.7730085

Jimmie Åkesson har träffande och fullt korrekt framhållit att det inte är seriöst att ta temperaturerna en enskild sommar som intäkt för en långsiktig klimatförändring, men det bekymrar föga MP eller för den delen C som fortsätter mala på om ”klimathotet”. MP fortsätter med friskt mod att straffa alla landets bilister, nu senast med att förorda extra skatter på bilister som parkerar utanför köpcentra.

I stället kan cyklar försedda med låda med fördel användas vid storinköp, menar partiets talespersoner – dårpippi på riktigt! https://www.expressen.se/dinapengar/konsument/mp-forslaget-skatt-nar-du-storhandlar-med-bil/

I övrigt antecknas hos GP/SIFO C för 9,5, V för 9,3, L för 5,1 och KD för 4,2 procent. Det faktum att KD nu hamnar ovanför riksdagsspärren kan möjligen förklaras med en vilja hos främst M- och SD-sympatisörer att stödrösta på Ebba Busch Thors parti. F! får ynka 1,0 och övriga partier 1,1 procent.

Ungefär så här tänker sig nog MP att storhandlare skall frakta hem sina varor framöver…

För att botanisera vidare bland den senaste tidens opinionsundersökningar så visar DN/Ipsos augustimätning upp ungefär samma trender som de ovannämnda. S blir störst på blygsamma 24,9 procent under det att SD som andra största parti får 19,0 och M på tredje plats 17,7 procent. Endast SD ligger bättre till än i 2014 års val, då partiet fick 12,9 procent av rösterna. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/ny-matning-kd-klarar-riksdagssparren/

MP går framåt med hela 1,0 procentenheter till 6,1 procent av samma  orsaker som redovisats ovan. Vidare får C 10,1, V 9,5, L 5,9 och KD 4,0 procent. F! hamnar även hos GP/Ipsos på jämnt 1 procent.

Återstår att för perioden redovisa mätresultaten för SVT/Novus. SD blir här andra största parti med 21,6 procent medan sossarna toppar på magra 24,3 procent. Moderaterna som trea noterar 18,1 procent. Såväl V som C får 9,6 procent medan MP får 5,2 procent, vilket är en halvprocentig minskning jämfört med Novus närmast föregående undersökning. https://www.svt.se/nyheter/s-m-och-kd-lyfter-inte-riskerar-usla-valresultat

Glädjande för oss SDare är givetvis också att Jimmie Åkesson åtnjuter ett större personligt förtroende än någonsin med 29 procent. http://privat.bahnhof.se/wb492673//6%20Main%20frame%20Novus.html#FT

Notabelt är att KD hos SVT/Novus bara orkar komma upp i 3,0 procent vilket är ett kraftigt memento inför valet om några veckor. Övriga partier når 2,8 procent vilket bekräftar min slutsats att Alternativ för Sverige har mikroskopiska chanser att komma in i riksdagen. Efterfrågan på ett extremnationellt parti är uppenbarligen närmast obefintlig.

 

 

 

 

 

SD åter störst i Sentio – sossarna mot katastrof

 

Nyheter idag/Sentio augusti 2018.

En månad och sex dagar före val till riksdag, landsting och kommuner går Sverigedemokraterna fram som ohotat största parti med 25,5 procent. Detta sker i Nyheter idag/Sentios augustimätning.https://www.politikodds.se/nyheter/sd-storsta-parti-i-sentios-senaste-matning/

Noteringen för SD är nästan exakt densamma som i samma instituts julimätning vilken löd på 25,6 procent. Det är hela 4,5 procentenheter bättre än andraplacerade S, som får nöja sig med urusla 21,1 procent (0,1 procentenheter sämre än i juli). Ökar gör däremot tredje största partiet M som går upp en procentenhet till 19,1 procent.

Om vi får tro det norska mätinstitutet – som är ledande hemma i Norge men av någon anledning betraktas som mindre seriöst hos oss – är det alltså dessa tre partier som får göra upp om äran att kallas Sveriges största parti efter valet den 9 september. Den som satsar en slant på SD kan således tyvärr inte räkna med att få särskilt mycket pengar tillbaka.

Helt klart är att betongpartiet Socialdemokraterna håller på att tappa sin traditionella ställning som landets ohotat största parti och går mot ett rent katastrofval. Förklaringen kan vara så enkel som att sosseriet saknar kompetenta och förtroendeingivande företrädare. Stefan Löfven är i mina och säkert också andras ögon endast obetydligt bättre än företrädarna Mona Sahlin och Håkan Juholt och övriga partitoppar skall vi inte tala om.

Det behövs vidare blott en flyktig blick på samhällsutvecklingen inom områden som migration, rättsväsende, utbildning, vård och försvar för att inse att den kritik som Sverigedemokraterna ända sedan sitt bildande för 30 år sedan kommit med har fog för sig. Lägg därtill att sossarna sannolikt skulle vara beredda att mörda för att ha lika gedigna företrädare som SD-topparna Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Richard Jomshof.

Det största ”rycket” i Sentio-mätningen gör Vänsterpartiet, som ökar med icke mindre än 1,8 procentenheter upp till 12,6 procent vilket är bland partiets bästa mätresultat någonsin alla kategorier. Jag måste erkänna att jag bildligt talat sliter mitt hår för att hitta någon form av förklaring till detta.

Kan för ögonblicket bara komma på att det gamla kommunistpartiet, trots att det ingår i regeringsunderlaget, inte belastas av något som kan kallas skandal eller upplevs som medskyldigt till den skakiga regeringspolitiken. V mal på med sin sedvanliga ekonomiska överbudsretorik utan tillstymmelse till realistiska förslag till finansiering och det räcker tydligen för en del mindre nogräknade väljare.

Ledarna för sjuklövern samt F! som nickedockor för Pride.

Sossarnas medregenter i konstant krisande Miljöpartiet har desperat försökt slå mynt av den heta sommaren och skrämma upp folk med ”klimathotet”, men det har i alla fall inte burit frukt hos Sentio-panelen. MP balanserar fortfarande på en mycket slak lina och löper avgjort risk att inte komma in i riksdagen. Botaniserar vi vidare bland förlorarpartierna ser vi att såväl Centern som fanatiska EU-anhängarna Liberalerna har tappat mark.

Kristdemokraterna, som  minskar med hela 1,6 procentenheter ner till 2,4 procent, kan vi sannolikt redan nu avskriva som riksdagsparti efter den 9 september.

Detsamma gäller det så kallade Alternativ för Sverige, vars affärsidé består i att vara radikalare än SD i de flesta avseenden. Jag är för min del övertygad om att detta är en felsatsning av stora mått – en försvinnande liten andel av väljarna torde efterfråga en sådan politik som verkar helt orealistisk i det stora flertalets ögon.

När sedan en ledande AfS-representant som SD-avhopparen Jeff Ahl dessutom ogenerat flirtar med Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och låter sig intervjuas av nazipublikationen Nordfront är det knappast något som genererar röster annat än bland redan frälsta nationalsocialister, vilka som bekant inte utgör några större väljarskaror.

Jeff Ahl – nickedocka för NMR.

AfS återfinns i Sentio-mätningen bland ”övriga” vilka sammantaget uppnår magra 1,5 procent. AfS får här dela stapel med partier av typ Kristna värdepartiet och Kommunistiska partiet. Bland de mindre partibildningarna når Feministiskt initiativ 1,2, Piratpartiet 1,0 samt Medborgerlig samling 0,1 procent.

Vi kan alltså utgå ifrån att Sveriges riksdag inte får något nytillskott i det kommande valet. Tvärtom kommer den nuvarande församlingen om åtta partier så gott som säkert att decimeras med ett eller två partier.

 

 

 

 

 

Sentio maj 2018: SD klart störst – genomklappning för S

 

Nyheter idag/Sentio 1-5 juni 2018.

Det går hyfsat bra för Sverigedemokraterna just nu. I senaste Nyheter idag/Sentio-mätningen blir SD det överlägset största partiet med 26,1 procent, en uppgång med hela 3 procentenheter jämfört med närmast föregående mätning. Ingen sensation egentligen, då det Sverige-vänliga partiet brukar få bra resultat hos norska Sentio. Som händelsevis var det mätinstitut som bäst lyckades pricka in SDs valresultat 2014.

Näst störst blir inte helt oväntat Socialdemokraterna, vars mätresultat  om 21,7 procent innebär en nedgång på närmare 4 procentenheter jämfört med förra månadens  25,3 procent. Det är en utveckling för S som bäst kan beskrivas som en total genomklappning för Sveriges maktparti nummer 1. Å andra sidan har vi sannolikt inte sett slutet på S-raset än.

Även Moderaterna befinner sig ordentligt i nedförsbacke och får nu nöja sig med 17,1 procent, en minskning med 3,3 procentenheter. Har det någonsin funnits en Kristersson-effekt, vilket är tveksamt, så har denna nu definitivt fasats ut – nye moderatledaren är helt enkelt för kort i rocken.

Däremot kan Liberalerna – som Chang Frick på Nyheter idag envisas med att benämna ”Liberalerna” – glädjas åt en svårförklarlig uppgång på 3,3 procentenheter och antecknas nu för 7,0 procent. Kanske läge för de forna folkpartisterna att festa loss i alla fall på en Pommac magnum?

Centerpartiet och Kristdemokraterna får hos Sentio rätt normala 7,2 och 3,3 procent, marginell nedgång respektive uppgång.

Tittar vi på sosseriets stödpartier ser vi att det går bra för de gamla kommunisterna i Vänsterpartiet med 9,7 procent, en uppgång med en halv procentenhet, medan också kroniskt krisande Miljöpartiet ökar något och nu begåvas med 4,8 procent. Det innebär att miljöextremisterna får upp hakan precis ovanför vattenytan, osäkert dock för hur lång tid.

S,V och MP når tillsammans upp till 35,8 procent mot 34,6 för allianspartierna, vilka dock måste räkna in KD som inte når upp till riksdagsspärren för att komma upp till den nivån.

”Käbbel”, sa Löfven till Lööf i valdebatten 2014 och försökte handgripligt hålla C-ledaren borta. Nu är det litet andra tongångar…

Slutligen noterar vi för Piratpartiet 1,2, Feministiskt initiativ 0,6 samt Medborgerlig samling 0,1 procent. Det är mycket svårt att se att någon i det gänget skulle ha ens en mikroskopisk chans att nå riksdagen. Detsamma måste sägas om Alternativ för Sverige, Kristna värdepartiet och Kommunistiska partiet, lilleputtpartier vilka tillhopa når upp till 1,2 procent.

AfS skryter i sociala medier med hur otroligt bra det går för detta parti bestående av bittra och besvikna före detta SDare. Detta har i alla fall ej avspeglats i några opinionsundersökningar så här långt då det endast återstår tre månader till valet.

Om Nyheter idag/Sentio-mätningen hade varit valresultat hade sjuklöverpartierna fått det utomordentligt knepigt med att ignorera SD, vars mångårige partiledare Jimmie Åkesson alltmer framstår som en fullt plausibel statsministerkandidat.

En möjlighet att hålla Jimmie och SD borta från regeringsmakten vore att C-.ledaren Annie Lööf hoppar i säng med Löfven (S) och Lövin (MP). Något Lööf nämnt som en fullt realistisk möjlighet. https://samnytt.se/annie-loof-kan-tanka-sig-samarbeta-med-s-och-mp-for-att-stoppa-sd/

Undersökningen, som gjordes 1-5 juni 2018, omfattade 1004 personer varav 717 uppgav partipreferenser.

 

68-kyrkan: Jesus som revolutionär och korset som belastning

Johan Sundeen har skrivit ett magistralt verk om 68-rörelsens härjningar inom Svenska kyrkan. Foto: Tommy Hansson

”Jesus är i stort sett borta. Kyrkan vill tala om allt möjligt annat, men inte om honom längre.”

Så uttryckte sig professor emeritus Eva Hamberg, präst och ledamot i kyrkans läronämnd, när hon för något år sedan motiverade sitt utträde ur Svenska kyrkan som hon menade var svårt anfrätt av ”inre sekularisering”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

Eva Hamberg är mycket långt ifrån ensam om att ha lämnat Svenska kyrkan med anor från reformationen på 1500-talet. Enligt statistik som offentliggjordes i våras gick under 2016 omkring 90 000 personer ur kyrkan, vilket var det största antalet någonsin som lämnat Svenska kyrkan under ett och samma år. http://www.dn.se/nyheter/sverige/rekordmanga-lamnar-svenska-kyrkan/

40 procent av de utträdande personerna motiverade sitt steg med att de inte trodde på Gud. I fallet Eva Hamberg var förhållandet snarast det motsatta: hon tror på Gud och Jesus och valde därför att utträda.

Hopplös sekularisering och politisering. Eva Hamberg, som under en lång följd av år innehaft en rad högre tjänster och befattningar inom Svenska kyrkan, anser att den forna statskyrkan i dag är hopplöst sekulariserad och politiserad.

Ärkebiskop K.G. Hammar släppte in den skabrösa fotoutställningen Ecce Homo i Uppsala domkyrka.

Droppen som kom bägaren att rinna över för Hambergs del var en utfrågning inför valet av ärkebiskop 2013, då ärkebiskopskandidaterna fick frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än islams profet Muhammed. Endast Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift, svarade klart ja på den frågan – alla övriga, inklusive den blivande ärkebiskopen Antje Jackelén, svävade på målet. http://blogg.tidskriftenevangelium.se/vem-sager-arkebiskopskandidaterna-att-jag-ar/

Kritiker av Svenska kyrkan brukar ibland uppmanas att inte gå ur kyrkan utan hellre stanna och påverka den inifrån. Professor Eva Hamberg, som även är filosofie doktor i ekonomisk historia, ansåg dock inte att detta var ett möjligt alternativ utan hänvisade till att hon under 25 års aktiva försök inte lyckats påverka kyrkan i någon som helst riktning.

Om ursprunget till sekulariseringen och politiseringen av Svenska kyrkan har idé- och lärdomshistorikern Johan Sundeen skrivit den omfångsrika boken 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh förlag 2017, 492 sidor), som visar hur en krets vänsterteologer under det så kallade röda decenniet lyfte in marxismen i kyrkorummet.

Från predikstolar och pulpeter samt i lärosalar, debattartiklar och böcker påstods att Jesus Kristus varit en socialistisk revolutionär. Kristendomen framställdes som en inomvärldslig rättfärdighetslära och en förelöpare till kommunismen.

Kristendom och kommunism flätades samman i den kristna vänsterns idévärld.

Låg andlig nivå. En av förgrundsgestalterna inom den så kallade kristna vänstern var enligt Sundeen Per Frostin (1943-92), som blev professor i systematisk teologi vid Lunds universitet och var ledande inom såväl den Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS) som socialdemokratiska Broderskapsrörelsen.

Frostin skriver följande i sin pamflett Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som ej hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Frostin

De tankar Frostin och hans meningsfränder inom den kristna vänstern torgförde har åldrats helt utan behag. Man kan tycka att det, åtminstone utanför den hårda vänstern med dess talrika kommunistiska bokstavssekter, borde ha framstått som groteskt att hylla kommunistiska folkförstörare och krigshetsare som något slags Guds medarbetare.

Att så uppenbarligen inte var fallet inom kristen vänster i och utanför Sverige vittnar om en uppseendeväckande låg andlig nivå. Detta avspeglar sig även i Svenska kyrkans val av ärkebiskopar. Den senaste (siste?) ärkebiskopen med en huvudsakligen konservativ teologisk/moralisk syn var Yngve Brilioth, som beklädde kyrkans högsta ämbete under perioden 1950-58. Brilioth var bland annat motståndare till kvinnliga präster.

Wejryd besökte Hamas. Efter Yngve Brilioths tid som ärkebiskop har vänster- och liberalteologerna i en aldrig sinande ström avlöst varandra i ärkestiftet: Gunnar Hultgren (1958-67), Ruben Josefson (1967-72), Olof Sundby (1972-83), Bertil Werkström (1983-93), Gunnar Weman (1993-97), Karl-Gustav Hammar (1997-2006), Anders Wejryd (2006-14) och Antje Jackelén (från och med 2014). Förutom att inneha en både teologisk och politisk vänstersyn har Svenska kyrkan även gått i spetsen för ett alltmer antiisraeliskt och islamvänligt synsätt.

Det kyrkliga motståndet mot den judiska staten Israel, som bekant Mellanösterns enda demokrati, har icke minst tagit sig uttryck i en rad bojkottaktioner riktade mot israeliska varor som producerats på den så kallade Västbanken, det vill säga de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien med anor från biblisk tid. Tankarna går osökt till de tyska nationalsocialisternas uppmaning ”Kauft nicht bei Juden” (Köp inte av judar) från 1930-talet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/29/svenska-kyrkan-kauft-nicht-bei-juden/

Det kan nämnas att Anders Wejryd efter sin tid som ärkebiskop i slutet av oktober 2014 avlade en good-will-visit i Gaza, där han sammanträffade med höga representanter för den islamistiska terrorrörelsen Hamas, som styr Gaza-remsan med järnhand sedan sin valseger 2005. För att inte förarga sina muslimska värdar hade Wejryd stoppat ned det kors han bar i en kedja runt halsen i bröstfickan!

Förre ärkebiskopen på plats hos Hamas i Gaza – med korset i bröstfickan.

Att Wejryds besök var väl koordinerat med Sveriges officiella Mellanöstern-politik framgår av att den svenska delegationen, där även Jakob von Uexkull, ordförande i organisationen Right Livelihood Award, ingick, samma dag som regeringen Löfven officiellt erkände det så kallade Palestina diplomatiskt (den 30 oktober 2014) utfärdade ett pressmedelande där en palestinaarabisk ”humanitär” organisation prisades.

K.G. Hammar fostrades i 68-rörelsen. Svenska kyrkans Israel-kritiska och propalestinska hållning bör ses som ett logiskt utflöde av den utveckling som så vältaligt beskrivs i Johan Sundeens magistrala uppgörelse med den kyrkliga 68-vänstern.

”Inom Svenska kyrkans episkopat har 68-engagemanget sträckt sig in i vår egen tid”, framhåller Sundeen (sidan 15). ”Den som på 2000-talet mer än andra har gett ansikte åt en opinionsbildning och kristendomstolkning med rötter i det röda decenniet (1965-1975) är K.G. Hammar.”  https://sv.wikipedia.org/wiki/K.G._Hammar

Sundeen hänvisar i sin bok (sidorna 15-16) till en intervju med Hammar som gjordes av Viggo Cavling i Dagens Nyheter den 16 februari 2003, där Cavling menar: ”Om K.G. Hammar sägs vara tvivlets mästare när det gäller teologiska frågor så är han det inte när det gäller politik.” Cavling framhåller att Hammar, liksom många av sina biskopskolleger, fått sin politiska fostran i 68-rörelsen radikalism med dess beundran för exempelvis Maos Kina, Ho Chi Minhs Nordvietnam, Fidél Castros Kuba, Kim Il-sungs Nordkorea och Enwer Hoxhas Albanien. Där fanns inte utrymme för några tvivel.

Idol för 68-kyrkan: diktatorn och massmördaren Mao Tse-tung.

Föga märkligt då att Hammar efter sin tid som ärkebiskop i tidningen Proletären, organ för Kommunistiska partiet (KP), vid jultid 2008 framställs som ”prästen med hjärtat till vänster” och en svensk motsvarighet till de marxistiska så kallade befrielseteologerna i Latinamerika. Hammar hänvisar i Proletären-intervjun till Paulus ord i 1 Timotehosbrevet 6:10 om att penningbegäret är roten till allt ont och för fram en antikapitalistisk uppfattning om samhället.

Karl-Gustav Hammars ställningstaganden genom åren är en veritabel provkarta på vänsterpolitiska och politiskt korrekta åsikter och synsätt: stöd för amnesti för asylsökande, avskrivning av de fattigaste ländernas skulder, en så kallad human kriminalvård, tolerans gentemot representanter för andra religioner samt stöd för homosexlobbyn.

När det gäller det sistnämnda tog Hammar entydigt ställning för Elisabeth Olssons omdiskuterade fotoutställning Ecce Homo, som med den dåvarande ärkebiskopens välsignelse visades i Uppsala domkyrka den 19 september 1998. Utställningens fotografier framställer Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter.

K.G. Hammar tvivlar om tron men inte om politiken.

Jesus blev en politisk revolutionär. Även om Johan Sundeen har alldeles rätt i att 68-vänstern är central för kyrkans vänsterpolitisering går denna faktiskt något längre tillbaka än till ”det röda decenniet” 1965-75 och dess omvälvande tidsepok.

Till och med tiden för Andra världskriget (1939-45) bestod den dåvarande statskyrkans prästerskap till helt övervägande del av konservativa män, vilka var präglade av lutheranismens syn på människan och tillvaron bland annat innebärande att överheten skulle respekteras och att grundläggande kristna normer skulle inskärpas i menigheten genom obligatorisk närvaro vid gudstjänsterna, katekes- och psalmpluggande och husförhör.

Under efterkrigstiden började emellertid mer radikala stämningar göra sig gällande inom kyrkor och samfund, icke minst mot bakgrund av att det kommunistiska Sovjetunionen under Stalin verksamt bidragit till Nazitysklands besegrande och av många naiva människor därför sågs som en god kraft i världen.

För Svenska kyrkans vidkommande innebar det en gradvis utveckling från att utgöra ett andligt samfund i riktning mot att bli ett slags inomvärldsligt rättfärdighetsinstitut: frälsningen skulle nu komma mer genom politisk handling än via en andlig process med den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus i centrum. Jesus förvandlades i stället till en politisk revolutionär, en bild som saknar grund i Nya testamentets evangelier vilket vem som helst som är läskunnig kan förvissa sig om. http://stefanolsson.nu/2013/09/19/den-politiske-jesus/

Rhodesiamatch och världskyrkomöte. När Gunnar Hultgren blev ärkebiskop 1958 började ett socialetiskt perspektiv breda ut sig också i ledande kyrkliga kretsar, där Hultgrens synsätt kraftigt backades upp av den blivande Stockholms-biskopen Ingmar Ström. Försök gjordes att till kyrkan knyta industriarbetarna, ett projekt vilket dock rann ut i sanden.

Den politiska medvetenheten utnyttjades dock av 68-folket. En ny generation präster, ofta med skägg och med en intellektuell jargong, började orera om en ny världsordning och om det önskvärda i en väpnad befrielsekamp i Tredje världen.

Pöbelfasoner vid tennismatchen Sverige-Rhodesia i Båstad. Kyrkoherde Ingemar Simonsson gick i bräschen för protesterna.

1968 gick kyrkoherde Ingemar Simonsson i bräschen för militanta protester mot en Davis Cup-match i Båstad mellan Sverige och Rhodesia. Vänsterpöbeln lyckades stoppa matchen som emellertid senare spelades inför tomma läktare på annan plats. 1968 var också året då den protestantiska och starkt vänstervridna organisationen Kyrkornas världsråd (KVR) arrangerade det så kallade Världskyrkomötet i Uppsala. Det skedde den 4 juli med ”Guds kärlek till de fattiga” som övergripande ekumeniskt motiv.

Mötet fick starka vänsterpolitiska förtecken, och i domkyrkan höll den kommunistiske trubaduren Pete Seeger från USA konsert. Ärkebiskop Olof Sundby var för övrigt president i det starkt vänsterinriktade och prosovjetiska KVR 1975-83. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkornas_v%C3%A4rldsr%C3%A5d

Jesus som FNL-demonstrant. 1969 publicerades så den bisarra men inflytelserika antologin Kristen vänster på Gidlunds förlag med texter av Per Frostin, Carl-Henric Grenholm, Martin Lind och Ingemar Näslund. Redaktör för denna skrift var Magnus Brohult, vilken i likhet med många andra röda tyckare omsider hamnade som journalist på Svenska Dagbladet.

I bokens förord tas upp behovet av ett starkare kristet engagemang i samhällsfrågor. Självfallet skulle detta engagemang komma från vänster och det talas i propagandistiska ordalag om nykolonialism, rasistiskt förtryck i Afrika, FNL-rörelsen samt behovet av dialog mellan kristendom och marxism.

”’Kristen vänster’ är ett mångtydigt begrepp”, heter det i Kristen vänster. ”Det är angeläget att betona att den socialism vi eftersträvar inte är mer ’kristen’ än övrig socialism…Vi tror helt enkelt att kristna, existentialister, humanister, buddhister och folk av annan livsåskådning kan ha vissa värderingar gemensamma som gör det möjligt att tillsammans, oberoende av att man har skilda livsåskådningar, eftersträva ett visst samhälle, som skulle kunna karaktäriseras som baserat på en internationell socialism.”

Jesus framställs som FNL-sympatisör i boken Kristen vänster (1969). Foto: Tommy Hansson

Ingemar Näslund för i antologin fram tanken att Jesus, om han kom till jorden och Sverige vid den tid boken skrevs, sannolikt inte skulle liera sig med företrädarna för traditionell kristenhet utan snarare med dem ”som bär runda märken på sin kappa”. Märken på vilka det står ”med FNL för Vietnams folk”.

Alltså Jesus som FNL-demonstrant. Mer utflipprad än så kan väl bilden av frälsaren från Nasaret näppeligen bli.

Valet av Jackelén. Johan Sundeen tar i sin bok 68-kyrkan metodiskt upp vänsterideologiska strömningar som gjort Svenska kyrkan till vad den är i dag. Det är en ganska skakande men framförallt mycket nyttig läsning om sekularisering, politisering och diktaturvurmande som fann vägen in i en kyrka som stelnat i föga fruktbar formalism och rigid konservatism.

Vänsterinfluenserna var inte den enda form av influenser som drabbade kyrkan – det förekom så även högkyrkliga försök till påverkan – men det var dessa som rönte det största inflytandet. Detta möjliggjorde i tidernas fullbordan valet av Antje Jackelén ärkebiskop, vilket naturligtvis är illa nog, även om hon ännu inte kan mäta sig med K.G. Hammar när det gäller destruktivt vänsterinflytande över Svenska kyrkan.

Jackelén, född Zöllner i dåvarande Västtyskland 1955, förmådde som nämnts här ovan vid utfrågningen inför ärkebiskopsvalet 2013 inte ange som sin åsikt att Jesus gav en sannare bild av Gud än Muhammed. Hon antog yttermera som ärkebiskopligt valspråk ”Gud är större”, vilket är en direktöversättning av islams arabiska slagord  Allahu akbar. Det kan för övrigt nämnas att Jackelén prästvigdes 1980 av den mycket vänsterinriktade Stockholms-biskopen Lars Carlzon, som var Förbundet Sverige-DDRs siste ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Antje_Jackel%C3%A9n

Muslimska krafter. I ett vidare perspektiv har den socialistiska ideologi som de facto präglar Svenska kyrkan i dag inom den kyrkliga sfären blivit en motsvarighet till det socialdemokratiska och kommunistiska inflytandet i det sekulära samhället inklusive fackföreningsrörelsen. Partipolitiken, kyrkan och facket – det är en formidabel maktkonstellation som icke-socialistiska partier och krafter har emot sig.

Korset – en belastning enligt vissa kristna.

Om den nuvarande utvecklingen, där ledande kristna företrädare ogärna talar om Gud och Kristus och tenderar att se det kristna korset som en belastning eftersom det kan förarga muslimer, fortsätter är det som jag ser det fullt möjligt att Svenska kyrkan en dag helt upphör att kalla sig kristen. Om ledande kyrkliga företrädares problem med korset har jag skrivit följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/04/hog-chef-inom-svenska-kyrkan-bara-kors-uppviglande-och-okristligt/

En sådan utveckling är redan genomförd i Socialdemokraternas förutvarande kristna organisation Broderskapsrörelsen, numera benämnd Socialdemokrater för tro och solidaritet där muslimska krafter har en mycket stark ställning. https://www.svd.se/broderskap-inte-langre-kristna

 

Galleri över PK-patraskets* tolv värstingar

Jag har roat mig med att göra en numrerad lista omfattande det politiskt korrekta frälsets (som jag valt att kalla ”PK-patrasket”) i mitt tycke tolv mest olidliga figurer. De allra flesta av mina läsare torde vara väl förtrogna med de utvalda personerna, varför jag inte går in i detalj på vars och ens ”meriter”.

Det rör sig alltså om en grupp individer som har det gemensamt, att de i alla lägen torgför det ”man skall tycka” för att anses vara ”med i svängen” och bli inbjudna till TV-soffor, citeras uppskattande på mainstream-medias ledarsidor etcetera. Numreringen, liksom listans sammansättning, kan man alltid diskutera, jag har gått på en helt subjektiv magkänsla. Mycket nöje!

1. Anders Lindberg, överårig kerub och åsiktsmaskin på Aftonbladet

Anders Lindberg sprider myter i Aftonbladet.

Trots att konkurrensen är hård tror jag inte särskilt många protesterar om jag sätter Aftonbladets ledarskribent och åsiktsmaskin Anders Lindberg överst på listan över det svenska PK-patrasket. 45-årige Lindberg, med ett ansikte som en överårig kerub, är den SVT och TV4 i första hand ringer till när de behöver någon som framför de vanligaste PK-plattityderna i någon aktuell fråga. Såvitt jag kunnat utröna har han inte haft rätt i en enda fråga.

I en av sina senaste ledarartiklar kräver Lindberg att rikspolischefen tar i med hårdhandskarna mot olydige polismannen Peter Springare (22 mars). Några dagar tidigare lyfte han fram statsminister Stefan Löfven som ”äkta” bland en hoper falska profeter och den 12 mars menade han att Sverige inte bör ”kasta ut” så kallade flyktingbarn som saknar uppehållsskäl (här verkar Lindberg ha blivit bönhörd): http://www.aftonbladet.se/ledare/a/bleo3/sverige-bor-inte-kasta-ut-flyktingbarn.

Tidigare guldkorn från Lindberg inbegriper: ”Tycker både partier och media borde lägga ner det här tramset om invandringens ‘kostnader’.” (Tweet) samt: ”Organiserat tiggeri är en råtta i pizzan .” (Ledarartikel) http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article20819696.ab

Lindberg har tidigare bland annat varit verksam i den socialdemokratiska riksdagsgruppen samt sakkunnig hos tidigare utrikesministern Laila Freivalds. Han har dessutom hunnit med att vara lokalpolitiker i Haninge kommun utanför Stockholm.

2. Henrik Arnstad, historisk skribent och bluffmakare

Henrik Arnstad i färd med att göra bort sig i TV-rutan.

Om man skall välja ut den mest obalanserade personen på listan så är valet givet: det är den snart 50-årige historiske skribenten och debattören Henrik Arnstad, Uppsala. Denne hävdade länge att han hade en akademisk examen i historia men tvingades omsider erkänna att det var bluff. B

Bluffat har han även gjort om sin militära tjänstgöring. Trots att Arnstad sågats jäms med fotknölarna av alla riktiga historiker anlitas han som rådgivare av statsminister Stefan Löfven i frågor som rör rasism, fascism och nazism. http://blogg.vk.se/asasuh/2016/03/07/henrik-arnstad-vem-ar-det/

Grunden för Arnstads rykte som ”historiker” är främst boken Älskade fascism (2013). Tidigare hade han skrivit om Finlands insatser under Andra världskriget och då fått praktiskt taget hela Finlands historikerkår på sig för hans påståenden om att Finland deltog aktivt i Förintelsen. http://gamla.hbl.fi/nyheter/2013-03-29/433816/finland-deltog-i-forintelsen

Arnstad gjorde bort sig riktigt ordentligt i en samsänd TV-debatt mellan Sverige och Danmark om flyktinginvandringen och dess utmaningar hösten 2015, då han framstod som precis som den han är – en hysterisk, svamlande charlatan. Arnstad brukar i sina tweets utnämna Sverigedemokraterna till ”terrorister” och kallade nyligen den framlidne och allmänt aktade Östeuropa-korrespondenten Kjell Albin Abrahamson för ”högerextremist”.

3. Göran Greider, chefredaktör, poet och patologisk vänstergängare

”Slagfärdige” Göran Greider i ett av otaliga TV-framträdanden.

I likhet med ovan nämnde Anders Lindberg brukar de ledande TV-kanalerna kalla in Göran Greider, socialdemokratisk chefredaktör och vänstergängare på Dala-Demokraten och flerfaldigt prisbelönad poet, när de behöver ha någon soffpotatis som kan framföra patenterade – för att inte säga patologiska – vänsteråsikter. Och det är som alla vet minst sagt ofta. Greider är även ledarskribent i vänsterorganet ETC samt krönikör i gratistidningen Metro.

Ta vilket ämne ni vill – försvaret, feminism, polisens metoder, Malmö, invandring – Göran Greider har alltid de chickaste PK-åsikterna. Beträffande sistnämnda ämne har Greider citerats: ”Denna världsdel skulle kunna ta emot miljoner flyktingar årligen och det vore också bra för demografin.” I rest my case. http://www.friatider.se/greider-europa-skulle-kunna-ta-emot-miljoner-flyktingar-arligen

För några år sedan blev Greider riksbekant för att under Almedalsveckan på Gotland ha hotat en sverigedemokrat med invandrarbakgrund och brun hudfärg med ”en rak vänster”. Se följande inlägg på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/07/05/greider-ville-spoa-upp-invandrare-som-inte-ar-mangfaldsgullare/

Tidningen Veckans Affärer har utnämnt Göran Greider till en av landets mest inflytelserika opinionsbildare. Greider är född i Västra Vingåkers församling i Södermanland 1959 men är bosatt i Stockholms-förorten Årsta. Han och hustrun äger även ett hus i Dala-Floda i Dalarna.

4. Özz Nujen, flåskomiker och Sverige-fientlig agitator

”Helyllesvensken” Özz Nujen.

Özz Nujen föddes 1975 som Özgür Gegin i Bismil i den kurdiska delen av Turkiet. Han kom till Sverige som åttaåring med sina föräldrar och växte upp i ökända Rinkeby, som han sedermera bytte ut mot en sekelskiftesvåning vid Kronobergsparken i fashionabla Kungsholmen. Özz Nujen anser sig numera vara helyllesvensk men har tjänat storkovan på att förolämpa Sverige och svenskarna bakom en fasad av flåskomik och flamsig ytlighet.

2016 debuterade Nujen, som vi frekvent kan beskåda i televisionen i alla möjliga och omöjliga sammanhang, som krönikör i Expressen där han bland annat förfasade sig över att SDs partiledare Jimmie Åkesson – stoppa pressarna! – semestrade i Thailand. Enligt Nujen är tillståndet i Sverige det allra bästa. ”Vi mår bra, och har det egentligen bra som fan, vi har både rutbidrag och barnbidrag”, menade Nujen i sin jungfrukrönika.

Även komikerkolleger till Nujen som Magnus Betnér och Henrik Schyffert (se nedan) anser att vi har det jättebra och är jättetrygga i Sverige trots att vålds- och våldtäktsstatistiken säger något helt annat. När man som rolighetsmiljonärerna lever i sin egen bubbla är det säkert lätt att uppfatta saken så, och alla svenskar som allvarligt oroas över det tilltagande kaoset i landet avfärdas av Nujen som ”gnällspikar”.

Mer om Özz Nujen på Tommy Hanssons blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/10/22249/

5. Jonas Gardell, lättkränkt riksbög med pretentioner

En trio PK-pajasar: Malena Ernman, Jonas Gardell och Henrik Schyffert. (Bildmontage)

Jonas Gardell, född i Täby 1963 och uppvuxen i i en borgerlig överklassmiljö, har under en lång följd av år odlat imagen av sig själv som en extremt fjollig riksbög med seriösa kulturella pretentioner. Samtidigt menar han sig tillhöra den så kallade PK-eliten med nästan samtliga denna illustra samlings kännemärken – stöd för homolobbyn (förstås), anhängare av gränslös flyktingpolitik, gullande med islam och icke minst ett sjukligt SD-hat.

Om SD skrev han i Expressen den 21 november 2013: ”De försöker leva på idén att islam skulle vara väldigt, väldigt homofob, vilket egentligen inte stämmer.” Om alla de homosexuella som kastats ner från hustak, hängts eller sitter fängslade i den muslimska världen kunde yttra sig skulle dessa förmodligen uttrycka en annan mening. I anslutning till denna Expressen-artikel, skriven i anledning av kritik som Jimmie Åkesson riktat mot Gardell, är även denna bloggare apostroferad: http://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/jimmie-akessons-angrepp-pa-gardell/

Jonas Gardell, en yngre bror till den islamälskande kommunisten och professorn Mattias Gardell, är en prisbelönt författare som bland annat blivit teologie hedersdoktor i Lund på grund av pekoralskriverier om Gud och Jesus men är i grunden en ständigt grimaserande tramskomiker.

Själv saknar han dock humor, åtminstone när den utövas på hans egen bekostnad. Kroniskt lättkränkte Gardell var således inte alls road, då konferencieren Sissela Kyle vid Guldbaggegalan för några år sedan kallade Gardell ”sprallig homofil”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/24/lattkrankt-riksbog-ojar-sig/

6. Anne Ramberg, kallhamrad advokatboss och kungavän

Anne Ramberg: kallhamrad PK-advokat med kungakontakter.

”Men det är nog på det viset att humanismen kräver faktiskt att man får göra avkall på sin välfärd.” Så uttryckte sig Anne Ramberg, snart ålderspensionär och sedan år 2000 generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund, i Sveriges radios Söndagsintervjun i september 2016. Höjden av humanism, ansåg Ramberg, var att i valet mellan asylinvandring och välfärd för gamla och sjuka välja det förra. https://nyheteridag.se/anne-ramberg-om-flyktingpolitiken-humanismen-kraver-att-man-far-gora-avkall-pa-sin-valfard/

Detta sagt av den tydligt kallhamrade dottern till en kommendörkapten och en jurist som bor fint på Östermalm i Stockholm i en lägenhet på 218 kvadratmeter som uppges vara värd 25 miljoner kronor och tjänar 2 miljoner kronor om året. Ramberg hamnade för första gången i blåsväder för några år sedan, då hon drog ut i ett passionerat försvar för konung Carl XVI Gustaf, med vilken hon är personligt bekant, då monarken utsattes för skandalskriverier. http://www.dn.se/livsstil/en-berattelse-om-jav-pengar-vanskap-advokaterna/

Under de senaste åren har Anne Ramberg, kanske för att tvätta bort överklasstämpeln, odlat en utpräglad PK-profil och bland annat hävdat att den kontroversielle moderate riksdagsmannen Hanif Balis debatteknik hör hemma i ”rännstenen” och att han är en ”taltratt för brunråttor”. Ramberg har slutligen en son, Jacob Ramberg, som dömts för bokföringsbrott.

7. Lars Lindström, hattidningens ryggradsmässige PK-krönikör

SD-hatande Lars Lindström jämför terroroffer med trafikdöda.

Vill man få en uppfattning om hur en utpräglat politiskt korrekt krönikör i mainstream-media tänker (nåja) och resonerar, bör man ta del av Lars Lindströms skriverier. Lindström, född i Skellefteå 1956, är ett mångårigt inventarium i hattidningen Expressens spalter och en ryggmärgsmässig agitator för massinvandring, mjukisbehandling av terrorister och mot USAs nyvalde president Donald Trump, för att nu ta några belysande exempel på vad som får Lindström att gå igång. Lindström har tveklöst spridit mer dynga än de flesta svenska journalister.

I likhet med övriga företrädare för PK-Sverige hatar Lars Lindström USAs nye president. I en krönika skriver han om den 70-årigeTrump: ”I dag är han USA:s president, och det är tragikomiskt, ty han är ett stort barn.” Enligt Lindström, som sedan gammalt har ett horn i sidan till Trump, är presidenten bland mycket annat en ”vippdocka”: http://www.expressen.se/kronikorer/lars-lindstrom/usas-nya-president-agerar-som-ett-barn/

I en annan vid det här laget ökänd krönika jämför Lindström offren för islamistisk terror i Europa med offren för trafikolyckor: ”Under ett år dör mer än 26 000 EU-medborgare i trafikolyckor…Terrorattacker tog under 2015 omkring 180 människoliv i EU, och siffran för 2016 kan bli något lägre.” Frågan är varför Lindström inte också tog med offren för hög ålder i sitt trixande med statistik – då kunde den smaskiga rubriken ha blivit: ”Hög ålder farligare än terrorism.” http://www.expressen.se/kronikorer/lars-lindstrom/vi-kan-inte-jaga-och-bestraffa-oskyldiga/

Riktigt roligt blir det när den uppmärksammade podden Granskning Sverige tar itu med Lars Lindström:https://www.youtube.com/watch?v=N0nzmht_bn4

8. Malena Ernman, ”politiskt obunden” (jo, tjena) hovsångerska

Hovsångerskan Malena Ernman, född i Uppsala 1970 men uppvuxen i borgerlig miljö i Sandviken, har påstått att hon är ”helt politiskt obunden”. Det är tveksamt om hon ens själv tror på det. Ernman, mest känd för att hon vann Melodifestivalen med La Voix 2009, är nämligen en av förgrundsgestalterna i det politiskt korrekta patrasket och gör sig i stort sett  skyldig till ett föga övertänkt politiskt ställningstagande så fort hon öppnar munnen.

Ernman har gjort fler politiska uttalanden än någon orkar hålla reda på, men ett eklatant exempel på hur det kan gå när någon i PK-gänget tänker till kom när hon 2015 krävde att den nya 500-kronorssedeln skulle dras in. Orsak: motivet var operasångerskan Birgit Nilsson med en scen ur Richard Wagners opera Valkyrian i bakgrunden. Som motivering anger Ernman bland annat att Wagner ”var en av nazitysklands stora förebilder” och en ledstjärna för Hitler.

Hon svamlar vidare på om att sedelmotivet kunde äventyra Sveriges redan dåliga förbindelser med Israel. Att Birgit Nilsson framförallt var Wagner-sångerska tycks det politiska ”geniet” Malena Ernman inte ha tänkt på. http://www.friatider.se/malena-ernman-vill-stoppa-nya-500-lappen

Givna hatobjekt för Malena Ernman, liksom för alla andra godhetsapostlar inom det politiskt korrekta kotteriet, är SD och Jimmie Åkesson. När den senare i en intervju i TV4s Nyhetsmorgon uppmanat Ernman att koncentrera sig på sitt vackra sjungande och överlåta politiken åt honom, kunde hon inte behärska sig utan utbrast med tydlig narcissistvarning: ”Ett tydligt tecken på att vår demokrati är under attack.” https://www.svd.se/ernmans-svar-till-akesson-jag-tanker-inte-vara-tyst

Föga oväntat har Ernman på ren rutin utgjutit sig om president Donald Trump och kallat denne ”diktator”.

9. Henrik Schyffert, runkbajsande PK-pajas utan en susning

”Det är väldigt mycket mitt fel att det går bra för SD.”

Så kan det låta när en vänsterkomiker utan en susning om det mesta brer på om sin egen förmenta betydelse. Citatet härrör från Henrik Schyfferts framträdande i SVTs pratshow Skavlan i början av februari i år. Den forne medlemmen av Killing-gänget för ett resonemang om ”kulturvänstern”, som han säger sig tillhöra, och dess överdrivna krav på åsiktskonformism. Däremot, menar han, har SD varit helt öppet mot sina presumtiva medlemmar. http://www.expressen.se/noje/schyffert-mitt-fel-att-det-gar-bra-for-sd/

I Skavlan redogjorde Schyffert, född med efternamnet Nilsson i Ronneby 1968, med en trosvisshet som skulle gjort en Livets ord-predikant grön av avund för hur fantastiskt tryggt det är i Sverige. Liknande påståenden har tidigare gjorts av bland andra Schyfferts komikerkolleger Özz Nujen (se ovan) och Magnus Betnér. Schyffert har till och med gjort en show på detta tema som heter ”Var inte rädda”- att det inte finns något att vara rädd för. När man läser några av Schyfferts uttalanden i följande DN-intervju undrar man i sitt stilla sinne, om Schyffert över huvud taget har någon kontakt med den verklighet vi andra tvingas leva i: http://www.dn.se/kultur-noje/om-folk-inte-skrattar-har-de-ratt-och-jag-fel/

Något av det bästa som skrivits om denna verklighetsfrämmande hållning tycker jag Marcus Birro svarar för. ”Han kan skriva att han ska ‘runkbajsa din mamma i munnen’ och ändå få sin senaste show på bästa sändningstid i SVT”, konstaterar Birro.Han fortsätter: ”Jag tycker det är obehagligt att Schyffert, utan ett enda gram fakta, kan avfärda tiotusentals svenskars uppriktiga oro över sakernas tillstånd. Det är intellektuellt ohederligt.”

Schyffert borde enligt Birro be om ursäkt för detta påhopp på vanligt folk eller ta en ärlig debatt i frågan. http://nyheter24.se/debatt/875216-birro-henrik-schyffert-du-borde-be-alla-om-ursakt-eller-ta-en-debatt-med-mig

10.Täppas Fogelberg, radiomarodör som vill se Vilks död

Täppas Fogelberg: ”Lars Vilks får skylla sig själv.”

Den mest uppmärksammade vänsterpropagandisten på Sveriges radio (SR) torde vara den numera blinde journalisten Hans Erik Gunnar Lorentz Fogelberg, mer känd som Täppas. Denne, som blev allmänt känd genom Jacob Dahlins TV-program Jacobs stege på 1980-talet och skymtat i rutan även i andra sammanhang sedan dess, är en av programledarna för SR-inslaget Ring P1.

Mest (herostratisk) uppmärksamhet väckte dock Fogelberg, som är årsbarn med bloggaren och född i Gävle 1951 men numera boende i fashionabla Gamla stan i Stockholm, då han i ett debattinlägg på SVT Opinion 2012 indirekt önskade livet ur den uppmärksammade konstnären och Muhammed-karikatören Lars Vilks. ”Jag vill inte längre avlöna hans livvakter med min skattsedel”, bekände Fogelberg. ”Dra in polisbevakningen och lägg ut stormningen av Lars Vilks hus på Youtube – se det som ett konstprojekt.” Eller mer rakt på sak: ”Lars Vilks får skylla sig själv” (för att han haft oförsyntheten att kritisera islam). http://www.svt.se/opinion/jag-har-trottnat-pa-att-betala-for-lars-vilks-polisskydd

Eljest är Täppas i sin P1-medverkan som radiomarodör beryktad för att avbryta och/eller skrika åt uppringare som inte delar hans egna åsikter. När en Tommy Larsson från Huddinge ringde in och klagade på den orättvisa behandlingen av SD, och därtill menade att SD inte var främlingsfientligt eller rasistiskt, vrålade Täppas som ett av många exempel på denna teknik ”LÖÖÖGNHAAALS” i luren. https://varjager.wordpress.com/2010/08/07/tappas-gor-bort-sig-igen-i-ring-p1/

I november 2014 avvek dock Fogelberg något från PK-mönstret genom att i ett blogginlägg klaga på Stockholms många tiggare: ”Det sitter en tiggare minst på var hundrade meter på varje gata.” https://nyheteridag.se/tappas-fogelberg-till-attack-mot-tiggeriet-stockholm-ar-oversvammat-av-tiggare/

11. Sven Wollter, obotfärdig kommunist och överskattad skådis

Kommunistiska partiet hyllade 80-åringen och medlemmen Sven Wollter med en gala.

Av de tolv ”PK-värstingar” jag porträtterat här är nu 83-årige Sven Wollter den ende som, mig veterligt i alla fall, är bekännande kommunist. Wollter inledde sin skådespelarkarriär i Göteborgs stadsteaters elevskola 1953-57 och har sedan dess haft engagemang vid en rad teaterscener landet runt. Sedan 1986 är han verksam vid Stockholms stadsteater. Han har dessutom framträtt i en mängd TV-produktioner, icke minst som polis. Ett av hans första TV-framträdanden skedde i rollen som Gusten i Hemsöborna 1966.

Personligen anser jag att Sven Wollter är våldsamt överskattad som skådis. Jag glömmer inte i första taget hur han genom ett våldsamt överspel misshandlade rollen som konung Gustaf IV Adolf i Lars Forssells TV-sända teaterpjäs Galenpannan. En recensent i Svensk Dagbladet frågade sig ”Vad fan hade Wollter i rollen att göra?”, alluderande på Wollters frekventa svärande och allmänna olämplighet för rollen som den olycklige (och i mitt tycke orättvist förtalade) kungen.

Nu är det emellertid inte Wollters skådespeleri jag här i första hand skjuter in mig på utan hans roll som obotfärdig kommunist, mångårig medlem i Kommunistiska partiet (tidigare KPML:r) som han är. Det kanske kan diskuteras om det numera är så förfärligt politiskt korrekt att vara ideologiskt övertygad kommunist, men jag har ändå valt att inrangera Sven Wollter i den här illustra skaran.

Ty om det inte i någon mening vore PK att vara kommunist tror jag inte att Wollter hade fått det utrymme in mainstream-media han faktiskt då och då begåvas med. I SVTs intervjuserie Min sanning bereddes Wollter tillfälle att leverera följande försvar för en av historiens värsta massmördare: ”Kom inte och släng Stalin i fejset på mig! Jag har läst mycket av Stalins tidigare skrifter och tycker det är mycket i det som är bra.” http://www.metro.se/artikel/sven-wollter-f%C3%B6rsvarar-stalin-kommunismen-har-inte-f%C3%B6rst%C3%B6rt-n%C3%A5gonting-xr

I P1s Söndagsintervjun i januari 2017 försvarade Wollter passionerat den kommunistiska ideologin: ”Kommunismen har inte dödat någon. Människor som kallat sig kommunister har gjort det.” Kan ni, kära läsare, föreställa er att en representant för Nordiska motståndsrörelsen bjudits in på motsvarande sätt och tillåtits säga: ”Nazismen har inte dödat någon. Människor som kallat sig nazister har gjort det.” Jag kan det inte. http://www.klarvaken.se/2017/01/30/sven-wollter-kommunismen-har-inte-dodat-nagon/

12. Martin Marmgren, polis med rätt att ta politisk ställning (mot SD)

”Fika-snacka-och-var-bussig”-polisen Martin Marmgren gillar inte kollegan Peter Springare.

Martin Marmgren är det minst allmänt bekanta namnet i det här persongalleriet. För de som intresserar sig för polismaktens problem och arbetsmetoder är han dock känd som en typisk ”fika-snacka-och-var-bussig”-polis som ofta tycker till i politiska frågor, vilket inte är så konstigt – Marmgren, som är född i Göteborg, är kommunalpolitiker i Solna för Miljöpartiet och som sådan andre vice ordförande i socialnämnden.

Marmgren tillhör de ängsligt politiskt korrekta poliser som för allt i världen inte vill framstå som anhängare av visselblåsaren Peter Springare, som haft modet att offentligt på sin Facebook-sida säga som det är: att det är personer med invandrarbakgrund och företrädesvis med namn som Ahmed och Ali som står för den övervägande delen av den brottslighet han som polisbefäl i Örebro tvingats stifta närmare bekantskap med. Springare skrev följande vid det här laget riksbekanta FB-inlägg: https://www.facebook.com/peter.springare/posts/10208300682343230

MP-Marmgren, som bland annat är känd för omskrivningen ”förortsungdomar på glid” när det är fråga om kriminella och arbetsskygga invandrargäng, skriver i en slutreplik i en debatt i Expressen med riksdagsledamöterna Kent Ekeroth och Robert Stenkvist (SD) bland annat: ”Jag hade aldrig kunnat arbeta som polis i ett land styrt av SD.” http://www.expressen.se/debatt/hade-aldrig-varit-polis-i-ett-land-styrt-av-sd/

Marmgren slår även tillbaka mot kritik han fått av yrkeskollegerna Nikolina Bucht och Fredrik Kärrholm.

*Patrask. (Nedsättande om en grupp personer). Slödder, pack, avskum. https://sv.wiktionary.org/wiki/patrask

Bilden av Putin – gudfader, ny tsar, vapenfetischist och machoman

Vladimir Putin på tigerjakt i östra Sibirien 2008. Visserligen bara med bedövningsvapen, men ändå…

Vladimir Putin handplockades av Boris Jeltsin som mannen att leda Rysslands öden och äventyr in i det nya millenniet. Det har han gjort dels som president, dels som premiärminister. Om hur det gick till när Putin blev hela Rysslands gudfader, i spetsen för en maffialiknande kleptokrati, berättas i denna text av Martin Kragh i Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/sa-blev-putin-hela-rysslands-maffiaboss

Det är svårt att tänka sig större kontraster än Putin och Jeltsin. Den förre kortväxt (omkring 170 centimeter), disciplinerad, vältrimmad och avhållsam beträffande alkohol, den senare stor, oberäknelig, plufsig och svårt alkoholiserad. Jeltsin var dock något som Putin knappast ens kan stava till: demokratianhängare.

My name is Bo…eh, Putin. Vlad Putin.

Store Boris, som 1991 räddade Ryssland från en militärkupp planerad av gammelkommunister, var nu tyvärr inte mannen att genomdriva den genomgripande demokratiska omvandling som landet var i  ett så stort och tvingande behov av. I stället kunde skrupelfria rövarkapitalister utnyttja maktvakuumet i Kreml och kasta Ryssland in i ett svart hål av osäkerhet och anarki.

Mot den bakgrunden är det inte överraskande att den gamle KGB-mannen Putin med sina starka och hänsynslösa nypor kunde stiga till maktens tinnar. Dagens Ryssland är stabilare än det var under Jeltsin men det är en stabilitet som kommit till ett högt pris. Putin har alltmer klivit in i rollen som den nye tsaren som kombinerar unken sovjetnostalgi med allrysk nationalism omfattande en kraftigt utbyggd militär- och säkerhetsapparat. Nya uppgifter redovisade i sajten Nyheter idag visar att i Ryssland planeras ett nytt ”statssäkerhetsministerium”, i mycket påminnande om gamla KGB, som enligt planerna skall vara färdigt till presidentvalet 2018.http://nyheteridag.se/ryska-kallor-putin-skapar-nytt-kgb-infor-nasta-presidentval/

Putin – action man med bar överkropp och jaktgevär.

I syfte att bevara stabiliteten ser Putin och hans handgångna män i Kreml och ute i landet sorgfälligt till att det inte blir ”fel” valresultat. Putins parti, Enade Ryssland, måste givetvis vinna betryggande. Sedan låter makteliten ett fåtal ”godkända” så kallade oppositionspartier som Vladimir Zjirinovskijs Liberaldemokratiska parti och Gennadij Zjuganovs Kommunistiska parti få ungefär lika många procent av rösterna. Den verkliga oppositionen motarbetas på alla plan.

I det nyligen avslutade valet till det ryska underhuset, statsduman, gick det precis så som ovan beskrivs: Enade Ryssland vann med cirka 45 procent av rösterna, följt av liberaldemokraterna och kommunisterna i den ordningen kring 15 procent. På fjärde plats hamnade det socialdemokratiska partiet, Ett rättvist Ryssland, med dryga 8 procent. De liberala, öppet Putin-kritiska oppositionspartierna, Parnas och Jabloko, nådde inte upp till spärren på 5 procent och blev därmed utan representation.https://svenska.yle.fi/artikel/2016/09/18/rysslands-styrande-parti-mot-seger-i-dumavalet

Putin på en Harley Davidson på en motorcykelutställning i Ukraina.

I syfte att säkra de valresultat som regimen i princip bestämt på förhand tricksas och fuskas det på bred front: röster som inte läggs i valurnorna räknas, oregistrerade väljare tillåts rösta, en del åker runt i olika vallokaler och röstar på flera ställen och så vidare. Huvudsaken är att Enade Ryssland vinner och att de övriga partierna kommer på betryggande avstånd därefter. Fusket har beskrivits i otaliga tidningsartiklar och i böcker som exempelvis Anna Arutunyans Tsar Putin (2012) och Garry Kasparovs Winter Is Coming (2015). http://www.dn.se/nyheter/varlden/enade-ryssland-mot-valseger-manga-rapporter-om-valfusk/

Den nye tsaren har också använt sig av utrikespolitiska äventyr i Georgien (2008), Ukraina (2014) och nu senast Syrien för att göra sig populär på hemmaplan, så kallad inrikes utrikespolitik. Putin själv och hans underhuggare kolporterar därjämte ut en ständig ström av retorik om hur Moder Ryssland hotas av de stygga västkrafterna  ledda av USA. NATO och EU samtidigt som de söker stöd hos skurkstater som det islamistiska Iran och kommunistiska Kina.

Den nye tsaren som militär överbefälhavare framför ett Suchoj-plan.

Lägg därtill Putins speciella armé av nätsoldater, såväl betalda som obetalda sådana, vilka sjunger Putins lov i alla tonarter. Den store, lille mannen kan helt enkelt inte göra något fel – han är predestinerad att frälsa världen undan såväl degenererad västerländsk ”imperialism” som terroristisk islamism, låt vara att han har minst lika stora problem med islamismen som väst har.

I syfte att förstärka sin image som strong karlakarl låter Putin med jämna mellanrum avbilda sig som en muskulös atlet, stundom med bar överkropp eller agentkostym a la James Bond: med jaktgevär, ridande på häst, med fiskespö eller nedhukad vid en nyss skjuten tiger. Fejkade bilder låter honom rida på såväl björnar, tigrar som örnar. Att låta avporträttera sig bredvid ett ihjälskjutet, utrotningshotat villebråd som den sibiriska tigern hade förstås varit otänkbart, så för säkerhets skull valde Putin i det fallet att skjuta med bedövningspil.

Putin, förlåt Benito Mussolini i bar överkropp på kälke.

Man kan undra litet över Putins val av propagandabilder. Möjligen lider den nye tsaren i Kreml av någon form av vapenfetischism. Googlar man på exempelvis ”Putin + guns” får man upp ett flertal  varianter. Gör man samma sak med historiska diktatorer såsom Benito Mussolini eller Adolf Hitler kammar man noll. Varken Il Duce eller Der Teppichfresser var särskilt intresserade av vapen som sådana men skrudade sig naturligtvis ofta i uniform, det var trots allt krigstider.

Dock finns det faktiskt en bild på Mussolini där han åker kälke i snön med bar överkropp på Putin-maner.

Putin i en scen han nog själv gärna skulle vilja se – ridande på Barack Obama…

För Vladimir Putin är det dock mycket viktigt att låta avfotografera sig med vapen eller i militära situationer, något som fuller väl  framgår av bilderna i anslutning till föreliggande text. Det är uppenbart att Putin dels vill framstå som en strong machoman, dels önskar projicera bilden av sig själv i spetsen för en potent krigsmakt. Särskilt angenäma vibbar får i alla fall inte denna bloggare av den helhetsbild som framträder.

 

Nej, i dag känner jag mig inte jättestolt över att vara sverigedemokrat

Sveriges och NATOs flaggor vajar tillsammans.

Jag har varit medlem i SD i åtta år, och ibland bland känner jag mig särskilt stolt över att vara sverigedemokrat.

Som när Mattias Karlsson för inte så länge sedan i en riksdagsdebatt gav statsminister Stefan Löfven en välbehövlig lektion i demokrati. Karlsson pekade bland annat på  Socialdemokraternas traditionella stöd för kommunist- och extremiströrelser i exempelvis Angola och Mellanöstern. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/25/sd-karlsson-stallde-lofven-till-svars-for-terror-och-diktaturstod-lofven-pratade-jarnror/

Det tillhör förvisso undantagsfallen att jag inte instämmer i SDs officiella politik. Ett sådant undantag är NATO-frågan, vilket jag alltid varit öppen med. Jag menar, och det har jag gjort sedan jag blev politiskt aktiv för ganska precis 44 år sedan, att det är självklart att Sverige bör gå med i den västliga försvarsalliansen NATO. Detta är, som jag ser det, angelägnare än någonsin.https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/10/visst-bor-vi-ga-med-i-nato/

Ty är det inte uppenbart för alla, att vi inte klarar av att avvisa främmande intrång – och det behöver ju inte röra sig om en allomfattande invasion utan kan vara fråga om ett begränsat ingrepp av typ strategiskt betingad ockupation av Gotland – utan stöd utifrån?

I dag är det emellertid inte fråga om en ren och oförfalskad anslutning till NATO med åtföljande förpliktelser jag diskuterar, utan om ett godkännande av det så kallade värdlandsavtalet med samma NATO. Sverigedemokraterna i allmänhet och dess försvarspolitiske talesman i synnerhet har nu, tillsammans med Vänsterpartiet, tillkännagivit att man kommer att verka för att avtalets godkännande skjuts upp med ett år.

Det nya Kalla krigets upphovsman, tsar Putin, med några av sina militära höjdare.

V och SD har således deklarerat att partierna, vilka eljest inte har särdeles mycket gemensamt, kommer att begära en vilandeförklaring, ett minoritetsskydd reglerat i regeringsformen som går igenom om inte fem sjättedelar av riksdagens 349 ledamöter röstar emot det. Eftersom båda nämnda partier tillsammans får ihop 69 riksdagsmandat kommer avtalet alltså att skjutas upp med ett år om inget oförutsett inträffar fram till dess att avgörandet tas i riksdagen nu på onsdag den 25 maj. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22866636.ab

Som jag nämnde inledningsvis är SDs roll i det här föga uppbyggliga taskspeleriet ingenting mitt hjärta fröjdar sig åt. ”Värdlandsavtalet riskerar urholka omvärldens förtroende för vår alliansfrihet”, förklarar SDs ledande försvarspolitiker, den förre partiledaren Mikael Jansson, enligt en TT-text den sverigedemokratiska inställningen. Kvalificerat trams. Det rör sig här om maskningspolitik i en fråga som ändå kommer att förloras.

Vänsterpartiet å sin sin sida skyller på att en lagändring av det slag ett värdlandsavtal skulle innebära risk för inskränkning av grundlagsfästa fri- och rättigheter. Precis som om detta parti med rötter i kommunismen på riktigt skulle bry sig om dessa rättigheter, vilka var icke-existerande i det gamla Sovjetunionen och synnerligen hårt ansatta i dagens alltmer totalitära Ryssland.

Som för övrigt avlossade startskottet för det nya Kalla kriget i höjd med Putins tillträde som president år 2000. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Personligen är jag betydligt mer bekymrad över att ett uppskjutet avtal riskerar urholka omvärldens inklusive Putins förtroende för den svenska viljan att försvara det egna landet. Och alliansfriheten – ja, det var länge sedan den förlorade sitt bäst före-datum (vi är redan med i exempelvis EU och FN). Den hör uppriktigt sagt hemma på sophögen.

En svensk NATO-anslutning stärker inte bara vårt eget försvar, den skulle också vara bra för våra baltiska och nordiska grannar av vilka förutom Sverige endast Finland ännu så länge står utanför försvarsalliansen.

Kommunistisk 1 maj-affisch med slagord som skulle ha kunnat vara SDs.

Det har på sociala media sagts och skrivits föga smickrande omdömen om Sverigedemokraterna  i anledning av inställningen till värdlandsavtalet. Ett parti som nu alltså i en betydelsefull sakfråga – försvarsfrågan var den viktigaste anledningen till att jag gick med i SD 2008 – solidariserar sig med inte bara Vänsterpartiet utan också med de Nordkorea-älskande kommunisterna i Kommunistiska partiet (KP) och naturligtvis crackpot-typerna i Svenska motståndsrörelsen och därmed jämförbara extremnationalister. Att hävda att mitt kära parti hamnat i dåligt sällskap är en skrattretande underdrift.

Fullt lika långt som den rosenrasande Lars Wilderäng går i bloggen Cornucopia – där han kallar SD nationalsocialister, förrädare, rysslakejer etcetera – är jag förstås inte beredd att gå. Se själva vad Wilderäng i uppenbar affekt skriver här: http://cornucopia.cornubot.se/2016/05/de-nationella-socialisterna-och.html

Den förebådade vilandeförklaringen är dock i mina ögon tillräckligt illa för att jag skall uttala mitt nyanserade men likväl klara ogillande gentemot partilinjen här. Det skulle behövas en förutsättningslös debatt inom partiet om detta. Vilandeförklaringen (vilket ord!)  är en åtgärd som gör att vi står där med blottad strupe i ytterligare ett år, vilket jag menar vara oförsvarligt av ett parti som säger sig värna om det egna folkets väl och ve.

Att vårt land är oerhört sårbart har slutligen framgått av en rad incidenter och ”olyckor” under de senaste veckorna – med hälsningar från tsar Putin? Läs mer därom på Hans C. Petterssons utmärkta blogg Jihad i Malmö. http://jihadimalmo.blogspot.se/2016/05/med-en-halsning-fran-kamrat-putin.html

Dixi et salvavi animam meam. (Jag har talat och därmed räddat min själ).

Protest mot röd demonstration: ”Hellre död än röd”

Jakob Bergman i täten för Kommunistiska partiets förstamajtåg i Stockholm 2015. Foto: Chang Frick

I min förra text skrev jag om yrkesdemonstranten Tess Asplund, som ställde sig i vägen för ett extremnationalistiskt demonstrationståg i Borlänge på årets första maj. Modigt gjort, tyckte vissa, arrangerat och fejkat enligt andra. Teatraliskt och föraktfullt mot demonstrationsfriheten, menade jag.

Nu tänkte jag jämföra med en händelse på fjolårets första maj, som kan beskådas här ovan. Fotot visar Jakob Bergman, piratpartist och ansvarig utgivare för nyhetssajten Nyheter idag, som motdemonstrerar mot Kommunistiska partiets (KP) förstamajtåg i Stockholm. Tåget utgick från Mynttorget i Gamla stan och avancerade sedan ner den korta biten mot Sergels torg.

Just innan tåget med dess massiva röda banderoller och flaggor, försedda med stjärnor och hammare och skäror, nådde fram till Sergels torgs-plattan anslöt sig Bergman till tåget och hann gå en kort stund i dess tät med en skylt som det står ”Hellre död än röd” på. Det tog förstås inte många sekunder innan Jakob motades bort, men Nyheter idags journalist Chang Frick hann i alla fall knäppa ovanstående bild för evigheten. På följande länk finns dessutom rörliga bilder från händelsen: http://nyheteridag.se/har-motdemonstrerar-nyheter-idag-pa-forsta-maj/

Enligt Jakob Bergman var den milda protesten att se som en solidaritetshandling med Ingeborgs bageri i Linköping, som efter en bisarr tvist med fackpampar i Livs tvingades betala en straffavgift på 650 000 kronor. Nyligen tvingades bageriet, som ägdes av ett syskonpar med invandrarbakgrund, sälja företaget. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/omstritt-bageri-i-linkoping-till-salu?gmenu=open

Jag vill också gärna säga några upplysande ord om devisen ”Hellre död än röd”, en översättning av det engelska ”Better dead than red”. Det var ett antikommunistiskt svar under det Kalla kriget på det fredsaktivistiska ”Better red than dead”. Den senare, rent defaitistiska, utsagan implicerade att det var bättre att underkasta sig det sovjetkommunistiska styret och komma undan med livet i behåll än att bjuda de röda stången och kanske dö på kuppen i ett allomfattande krig.

Svaret, alltså ”Better dead than red”, gjorde upp räkningen med defaitismen – hellre än att leva under kommunismens slaveri skulle man dö med självrespekten i behåll. Lyckligtvis var det ju också den linjen som segrade i Kalla kriget tack vare USA-presidenten Ronald Reagans offensiv mot ”ondskans imperium”, och det kunde dessutom ske utan överväldigande blodspillan.

Den som givits ”äran” för att ha gjort uttrycket ”Better red than dead” allmänt känt är den pacifistiske engelske filosofen Bertrand Russell, som var emot allt västerländskt men inte hade några större problem med kommunismen i Sovjet och Kina. Russell menade själv att uttrycket myntats av fredsaktivister i Västtyskland, men det är möjligt att det går tillbaka ända till 1930-talet. http://www.urbandictionary.com/define.php?term=better%20dead%20than%20red

I alla fall – jag tycker Jakob Bergman gjorde en utmärkt insats med sin enmansprotest. Till skillnad från Tess Asplund i Borlänge excellerade han inte i något knutet heilande och försökte inte heller stoppa demonstrationståget. Vi övertygade demokrater, Bergman och andra, respekterar till skillnad från Asplund och hennes kompisar i de röda lägren demonstrationsfrihet också för våra meningsmotståndare.

Men som Jakob Bergman uttryckte det efter sin lilla protest: ”Det kan vara nyttigt för vänstern att någon gång råka ut för en motdemonstration.”

Den antikommunistiske debattören Melker Johnsson, som ideologiskt var liberal, gav 1978 ut en samling texter med titeln Bättre röd än död? som hårt angrep vad författaren kallade ”massmediavänstern” respektive ”konjunkturvänstern”. Melker, som jag kände väl och betraktar som en av mina publicistiska förebilder, var en av de få som vågade kritisera den antiamerikanska och prokommunistiska Vietnam-opinionen, som han menade var en skam för västerlandet.

Om vi skulle våga oss på att översätta nämnda slagord till dagens hotbild skulle man väl kunna säga, att vänstern och den politiska korrektheten arbetar i enlighet med parollen ”Bättre islamiserad än eliminerad”. Något vi som hellre lever i frihet givetvis aldrig kan acceptera.