Med Flyg och Lindholm i gränslandet mellan kommunism och nazism

‘

Nils Flyg var kommunisten som blev nazist. Sven Olov Lindholm gjorde motsatt ideologisk resa – från nazism till kommunism. De båda männens politiska utveckling tecknas av historikern Johan Stenfeldt i boken Renegater. Nils Flyg och Sven Olov Lindholm i gränslandet mellan kommunism och nazism (Nordic Academic Press 2019, 320 sidor).

Nils Svante Flyg (1891-1943) föddes i Stockholm som son till en trädgårdsarbetare och en kvinna ur arbetarklassen. Han engagerade sig tidigt i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen och fick i kraft av sin begåvning snabbt ledande positioner. När När Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) splittrades i en reformistisk och en revolutionär del 1917 anslöt sig Flyg till den senare, som fick namnet Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSVP) med Karl Kilbom som partiledare – med andra ord blev han kommunist.

En betydande del av Flygs tidiga engagemang gällde kulturen: bland annat skulle främmande filmer och västerländsk deckarlitteratur bekämpas liksom degenerativ ”negermusik”. Nils Flyg var en flitig skribent och publicerade sina många alster i tidningen Stormklockan, som startats 1908 som en socialdemokratisk publikation. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stormklockan

Kapitalismen och imperialismen. Flygs ställningstaganden kom tidigt att kretsa kring kapitalismen och imperialismen, vilka båda skulle bekämpas. Johan Stenfeldt skriver (sidan 54): ”Allmänt stödjer han tanken att kapitalism är ett profitsystem, och att dess grundläggande orättvisa består i att den som säljer sin arbetskraft inte får njuta sitt arbetes frukter.” Den så kallade imperialismen blir nödvändig då kapitalismen till sin natur, i enlighet med lärofadern V. I. Lenins analys, förklaras vara expansionistisk och för sin överlevnad är beroende av global utsugning av människomassorna i vad som senare skulle bli känt som Tredje världen.

Det är värt att notera att Stormklockan inte var opåverkad av antisemitiska idéer som låg och skvalpade i tiden. Således publicerades återkommande en karikatyrteckning föreställande en sniken pantlånare med stereotypt judiska drag. Vulgärframställningen av den profithungrande juden blir här en sinnebild för den ondskefulla kapitalismen.

Sveriges socialdemokratiska vänsterparti splittrades 1921 sedan Tredje internationalen, Komintern, bildats med ambitionen att styra alla världens kommunistpartier från Moskva. Flyg följde med majoriteten vilken bildade Sveriges kommunistiska parti (SKP), senare Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och numera bara Vänsterpartiet (V). Nils Flyg var 1924-29 ordförande i SKP och satt i riksdagen åren 1929-40.

Nils Flyg: kommunisten som blev nazist.

1929 inträffade så den största splittringen i SKPs historia. Båda falangerna behöll det gamla namnet och kunde skiljas åt genom att de kom att kallas Kilbommare respektive Sillénare efter partiledarna Karl Kilbom och Hugo Sillén. Vid riksdagsvalet 1934 kom Kilboms-falangen in riksdagen efter att ha fått 5,33 procent av rösterna medan Sillénarna bara kom upp i 3 procent. Den förstnämnda inriktningen bytte sedan namn till Socialistiska partiet (SP) med Nils Flyg som ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4nsterpartiet

Nils Flyg hade inledningsvis inga problem med att acceptera sitt partis styrning från Moskva. När Komintern började inta en allt hårdare linje drog emellertid Flyg öronen åt sig och kom att intaga en alltmer kritisk hållning till den kommunistiska internationalen. Till detta bidrog också Kominterns beslut att Sovjetunionen skulle gå med i Nationernas förbund (NF). Slutligen blev såväl Kilbom som Flyg uteslutna ur Komintern.

Utan att gå in på alla bakomliggande faktorer kan konstateras, att Nils Flyg från senare delen av 1930-talet började orientera sig och sitt parti i en alltmer tysk- och nazivänlig riktning. Stenfeldt drar den tidsmässiga gränsen till 1937. Det började kring denna tidpunkt gå utför med Socialistiska partiet som hade stora problem med förlust av medlemmar och ekonomi – bland annat tvingades partitidningen Folkets Dagblad lägga ner 1940. När den två år senare återuppstod kunde detta ske endast med hjälp av ett ekonomiskt bistånd från Nazityskland omfattande 17 000 kronor i månaden, en ansenlig summa på den tiden..

Tyskland som ledande socialistisk makt. Johan Stenfeldts redogörelse för Nils Flygs ideologiska utveckling från kommunism till nationalsocialism visar att denna inte skedde genom ett abrupt brott mot allt vad han tidigare trott på. Snarare var den en gradvis övergång präglad mer av pragmatisk anpassning än en regelrätt kovändning. Övertygelsen att Sovjet svikit sina antiimperialistiska ideal som ledande socialistisk makt förde Flyg allt närmare Hitlers Tyskland, som han tenderade att betrakta som den ledande socialistiska statsbildningen.

Karl Kilbom ledde det ena av två kommunistpartier.

”Att ställa sig på Hitlers sida var således att ställa sig på framtidens sida” (sidan 143), sammanfattar Stenfeldt Flygs inställning från 1937 och framåt. ”Betraktat på detta sätt framstår Flygs utveckling mindre som en gåta. I själva verket rymmer den ett stort mått av logik, och präglas av en positionsförändring som bär starka kontinuiteter och som vägletts av principer som är kontinuerliga över tid: historicism och dialektik.”

Det kan tyckas paradoxalt att det var det Flygs marxistiska övertygelse som ledde honom till att ta ställning för Hitler och nationalsocialismen, men så är knappast fallet. Exemplet Nils Flyg är en illustration så god som någon till de totalitära ideologiernas intressegemenskap.

Medan andra bedömare antytt att Nils Flyg begick självmord var det enligt Johan Stenfeldt en blodpropp i hjärtat som  i början av 1943 ändade Flygs liv i hemmet i Nacka vid 51 års ålder.

Under det att Nils Flyg i egenskap av riksdagsledamot under elva år kan sägas ha tillhört det politiska etablissemanget i Sverige är så inte fallet med Sven Olov Lindholm (1903-98). Han föddes i Jönköping men växte upp i Mjölby, där pappan var spannmålshandlare. Efter realexamen slog Lindholm in på den militära banan och blev furir 1923. Därefter utbildade han sig till underofficer och kom att verka vid regementet A9 i Stockholm. En stor del av hans arbetsuppgifter ägnades åt att rida in unghästar.

Krigsmakten,staten, nationalismen. Under sin tid i huvudstaden kom Sven Olov för första gången i kontakt med svenska fascister. Han blev tidigt aktiv i den av Konrad Hallgren 1926 bildade Sveriges fascistiska kamporganisation (SFKO). Det var initialt tre huvudfrågor som lockade Lindholm till fascismen: krigsmaktens betydelse för nationens försvar; synen på staten som en historisk-organisk skapelse; nationalismen som värn mot imperialismen. Däremot förefaller judefrågan ha haft underordnad betydelse i detta skede av Lindholms politiska medvetenhet.

.Johan Stenfeldt skriver (sidan 152): ”Trots att det är fascismen som karakteriseras är det märkbart att begreppen ´nationalism´och ´socialism´är de mest centrala.” Nationen var för Lindholm den av historiska orsaker mest ändamålsenliga grunden på vilken ett rättfärdigt samhälle kunde byggas. Den övertygelsen skulle följa med Sven Olov Lindholm livet igenom.

Sven Olov Lindholm som nationalsocialistisk talare – talarstolen ”pryds” av både hakkorset och Vasakärven.

1929 bytte SFKO namn till Nationalsocialistiska folkpartiet (NSFP) och året därpå bildade man tillsammans med Nysvenska folkförbundet (NSFF) Svenska nationalsocialistiska partiet (SNSP) med veterinären Birger Furugård från Deje i Värmland som ledare. Fokus hade efterhand förskjutits från Mussolinis fascistiska Italien i riktning mot Hitlers nationalsocialistiska Tyskland. Den kapable skribenten Sven Olov Lindholm – han behärskade såväl prosa som lyrik – utsågs till partisekreterare och redaktör för partitidningen Vår kamp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Olov_Lindholm

Vasakärve istället för svastika. SNSP fick i riksdagsvalet 1932 omkring 15 000 röster motsvarande 0,61 procent. Således knappast någon hejdundrande succé. Lindholm och ett antal SNSP-medlemmar tröttnade snart på den alkoholiserade och nyckfulle Furugårds bristfälliga ledarskap och bildade Nationalsocialistiska arbetarepartiet (NSAP), som blev det ledande svenska nazistpartiet. Sven Olov Lindholm var den självskrivne ledaren.

1938 blev det nytt nambyte, denna gång till Svensk socialistisk samling (SSS). Trots att man försökte distansera sig från sin tyska motsvarighet genom att använda Vasakärven och inte svastikan som symbol förlorade partiet hart när allt stöd under Andra världskriget. Partiet upplöstses slutligen i juni 1950, sörjt av få.

Efter ett kvartssekel som ledande svensk nationalsocialist övergick Sven Olov Lindholm 1951 till att bli privatman. Han fick genom partivännen Sven Hedengren anställning som lagerförman på en maskinfirma. Lindholm var änkeman och hade året innan gift om sig med den 25 år yngre Vera Schimanski, vilken kommit till Sverige via Folke Bernadottes så kallade vita bussar tillsammans med sin mor och bror. Hon var emellertid övertygad nationalsocialist och hade i Hitlers Tyskland tillhört Bund Deutscher Mädel, den feminina motsvarigheten till pojkarnas Hitlerjugend. Äktenskapet varade till 1962.

Vera gifte redan samma år om sig med trädgårdsmästaren och nazisten Göran Assar Oredsson från Strängnäs som blev ledare för Nordiska rikspartiet, NRP, populärt kallat ”Assar och hans nassar”. Partiet, eller rättare sagt spillrorna av vad som var kvar av detta, lades ner 2009. Vera Oredsson har förblivit sin ideologiska övertygelse trogen och betraktas i dag vid drygt 90 års ålder som den svenska nationalsocialismens ”grand old lady”.

Konrad Hallgren – svensk fascistledare på 1920-talet.

Omedelbart efter krigsslutet publicerade Lindholm skriften Döm ingen ohörd, där han söker försvara eller i varje fall förklara sitt  ställningstagande som Sveriges främste företrädare för världens mest avskydda politiska rörelse. Lindholm menar sig vara diskriminerad och förföljd: ”Skall lynchjustisen eller lag och rätt råda?” frågar han sig på skriftens försättsblad. Författaren anklagar pressen för att fara med osanning om det svenska nazistpartiets relationer med Tyskland och menar ytterligare, att de tyska koncentrationslägren knappast varit värre än den motsatta sidans krigsförbrytelser.

Lindholms skrift kom ut i en ny och nästan dubbelt så omfattande utgåva 1967. Talet om ”lynchjustis” var borta och författaren redogör för hur han tvingats tänka om. Han uppehåller sig vid rörelsens ambitioner att förena nationalism och socialism och söker vidare tona ned nationalsocialismens judehat. Istället menar han att den negativa inställningen till judar berodde på viljan att bevara den nordiska så kallade folkstammen (vilket för övrigt under 1920- och 1930-talen var ett gångbart tema hos de flesta partier). I en sista upplaga av skriften 1968 utvecklar Lindholm ytterligare tematiken från året innan.

Exakt när Sven Olov Lindholm övergick från att vara nationalsocialist till att bli vänsteranhängare och kommunist – han var medlem i Vänsterpartiet kommunisterna – är inte helt fastställt, men kanske kan man sätta gränsen vid 1967 då Lindholm dels kom ut med andra utgåvan av Döm ingen ohörd, dels höll ett tal vid den tidigare partikamraten Gösta Hallberg-Cuulas grav. Härefter blir det vänsterengagemang för hela slanten för den ärrade nazisten.

FNL-rörelsen och Folkkampanjen mot kärnkraft. Sven Olov Lindholm hade vid flera tillfällen besökt Nazityskland och då icke minst partidagarna i Nürnberg. Han hade vederbörligen låtit sig imponeras av de fladdrande fanorna och facklorna, de till synes oändliga leden av uniformerade meningsfränder som i blankpolerade stövlar tågade till taktfast marschmusik och naturligtvis Führerns entusiasmerande tal. Då kunde han känna en oförglömlig gemenskap och sammanhållning.

Samma sorts känslor upplevde Lindholm på 1960- och 1970-talen i den så kallade FNL-rörelsen och Folkkampanjen mot kärnkraft: det var fart, det var fest, det var folkgemenskap med flygande fanor och klingande spel! Han berättar under rubriceringen Soldatliv och politik hur han upplevde allt detta:

En gång – 1. maj 1974 – anförtroddes jag att bära fanan åt Vasa FNL-grupp vid demonstrationen från Kungsträdgården till Hötorget. Det var 12 000 i tåget. På Kungsgatan tänkte jag på, att här marscherade mina ”egna trupper” för snart 40 år sedan under fanor med samma färger – blå-gul-röd – och jag tyckte det var något symboliskt med detta: innerst inne är det ju samma rättsbegrepp som driver mig som då, fast det tar sig andra uttryck. (Citerat från Stenfeldt, sidan 234).

En mindre lyckad FNL-demonstration i Stockholm i december 1972: ”Hanoi Jane” Fonda har fått rödfärg i håret av en USA-vänlig motdemonstrant.

Sven Olov Lindholm hade aldrig någon framträdande position inom vänsterrörelsen och lär inte heller ha eftersträvat någon sådan. För honom räckte det på äldre dar gott med att känna folkgemenskap och sammanhållning som fanbärare vid FNL-demonstrationer. Hans politiska utveckling är dock minst lika intressant som Nils Flygs ideologiska metamorfos av motsatt slag. De båda männens öden och äventyr, sådana de beskrivs i Johan Stenfeldts läsvärda bok, ger en god bild av de slående parallellerna mellan kommunism, nationalsocialism och fascism.

Sven Olov Lindholm avled i sitt hem i Rönninge i Salems församling söder om Stockholm vid 95 års ålder 1998.

Desperat Löfven utnyttjar förintelseöverlevare i sin retorik

Stefan Löfven (S) utnyttjar förintelseöverlevare för att ge sig på Ulf Kristersson (M).

När statsminister Stefan Löfven (S) blir desperat över sitt partis kräftgång i opinionen tvekar han inte att utnyttja förintelseöverlevare i sin retorik. Så här låter det när han ger sig på M-ledaren Ulf Kristersson: ”Att se förintelseöverlevande i ögonen  och lova något sådant och sedan fullständigt strunta i sitt löfte är så bottenlöst omoraliskt att jag saknar ord.. Historiens dom kommer att bli hård.” https://www.svt.se/nyheter/inrikes/lofven-till-kristersson-efter-sd-motet-bottenlost-omoraliskt

Bakgrunden till Löfvens påhopp mot Kristersson är att den senare i ett möte med förintelseöverlevaren Hédi Fried inför valet 2018 skall ha lovat att inte ha samröre med Sverigedemokraterna. Det är Ulf Kristerssons möte med SD-ledaren Jimmie Åkesson på sitt tjänsterum nyligen som S-ledaren åsyftar med sin moralpanik.

Hédi Fried och andra överlevande från den bottenlöst ondskefulla nationalsocialistiska judeutrotningen i samband med Andra världskriget är värda vår respekt och bör lyssnas till. Det innebär inte att deras tolkning av dagens politiska situation är ofelbar. Fried tillhör dem som fastnat i klichén att framgångar för nationalistiska partier i vår tid nära nog med automatik innebär att vi snart har stöveltramp, heilrop och koncentrationsläger här.

Jag kan förstå att en del kan dra denna slutsats, men det gör den på intet sätt ett dugg sannare. Det är enligt min mening en till svagsinthet gränsande och orimlig simplifiering av debatten, vilket Stefan Löfven borde vara medveten om. Särskilt som han tillhör det svenska parti som under sin föga ärorika historia samverkade intimt med det tyska nazistpartiet NSDAP och exempelvis uppmanade tyskarna att stämpla ett stort ”J” i judiska pass i syfte att underlätta identifiering vid Sveriges gränser. https://www.s-sanningen.com/judepassen?fbclid=IwAR1Wmlnr_3X-S4ve2Jxmwo3p2S6ASq4mhJSrPE3H_vJkU0QviR-YzPt5HNQ

Det måste även framhållas att Socialdemokraterna under en lång följd av år hållit mörka politiska krafter i Mellanöstern under armarna dels politiskt, dels finansiellt genom att pumpa in miljarder svenska skattekronor i kassakistorna hos PLO/Fatah, vilka inget hellre vill än att utplåna den judiska staten. Bidrag vilka bland annat frigjort pengar för att avlöna dömda terrorister och mördare.

Löfven är bara den senaste i raden att exploatera Förintelsens offer i sin strävan efter att göra en eller annan politisk poäng. Ett annat exempel där Förintelsen trivialiseras är då dåvarande MP-språkröret Åsa Romson 2015 jämförde migranternas umbäranden på Medelhavet med den nationalsocialistiska dödsfabriken i Auschwitz. https://www.aftonbladet.se/story/romson-jamfor-medelhavet-med-auschwitz

Dan Korn är starkt kritisk till utnyttjandet av överlevande från Förintelsen i den dagspolitiska propagandan.

Författaren, folklivsforskaren och rabbinen Dan Korn skrev i Expressen den 29 september 2018 en mycket illustrativ kulturartikel om det olämpliga i att använda överlevande från Förintelsen som slagträn i den dagspolitiska debatten. Korn konstaterar inledningsvis: ”Ju längre avståndet blir i tid och miljö till Förintelsen, desto mer framstår händelserna i ett sorts (sic!) mytologiskt skimmer.” https://www.expressen.se/kultur/osmakligt-nar-forintelsen-blir-slagtra-i-debatten/?fbclid=IwAR1LqRibvNYlKPh7QuyIgYavrBo_iAmD7AwVYdh_3wS4avikXSGWLKdYoo4

Korn menar att man ”med största respekt” bör lyssna till vad överlevare har att säga och förstå deras känslor. Han har emellertid följande invändningar mot det sätt på vilket överlevarna används i medier och av politiker:

Men när DN skriver en artikel om detta och publicerar den dagen före valet, en artikel som med ett ständigt upprepande av att Fried är 94 år och förintelseöverlevande bygger man upp en bild av ett helgon, då handlar det inte längre om en människas känslor, utan det handlar om hur de känslorna utnyttjas av andra, som borde vara mera skeptiska.

Det står Hédi Fried och andra överlevare som flitigt brukar användas av sådana som vill klämma åt SD, exempelvis Emerich Roth, fritt att torgföra bilden av sverigedemokrater som nazister utan uniform och Jimmie Åkesson som en Hitler i vardande. Det blir dock inte ett dyft sannare för att förintelseöverlevande fortsätter att odla gamla stelbenta synsätt och vägrar se att nationalism och nationalsocialism inte nödvändigtvis är samma sak och att skrupelfria etablissemangspolitiker och PK-media så gärna hakar på.

För den som är intresserad kan jag tillägga att jag under hela mitt vuxna liv varit en ivrig beundrare av det judiska folket och en stor Israel-vän. Elva år av den tiden så här långt har jag därtill varit sverigedemokrat, icke minst beroende på SDs emfatiskt Israel-vänliga hållning. Det hade naturligtvis varit omöjligt för mig att gå med i ett parti som jag misstänkte kunde vara nationalsocialistiskt. Jag har även besökt förintelsemuséet i Auschwitz-Birkenau.

Förintelsemuséet i Auschwitz-Birkenau.

Ulf Kristersson har emfatiskt och med all rätt avvisat Löfvens vilda sluggande med orden: ”Det är omdömeslöst och ovärdigt på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.” Jodå, Ulf Kristersson – för vår nuvarande statsminister är alla debattmässiga lågvattensmärken möjliga.

 

Mina prylar (7): En boerledares memoarer

 General Christian R. de Wets memoarbok från Boerkriget samt Republiken Sydafrikas flagga sådan den såg ut före ANC-styret. Foto: Tommy Hansson

Bland alla otaliga böcker jag har i min ägo finns det en som sticker ut litet extra. Det är Striden mellan boers och engelsmän av boergeneralen Christian Rudolph de Wet (Alb. Bonniers förlag/boktryckeri i Stockholm, 1903). Jag köpte boken på ett numera nedlagt antikvariat i Drottningsgatans backe för omkring 25 år sedan, ett naturligt köp då jag besökt Sydafrika 1988 och skrivit en hel del om landet, dess förhållanden och politik.

Boerkriget (eller rättare sagt krigen, det första gick av stapeln 1880-81) utkämpades mellan brittiska militärstyrkor och militära enheter som sattes upp av holländskättade, sydafrikanska jordbrukare (boers) 1899-1902. Bakgrunden till det andra boerkriget, i Sydafrika kallat the Anglo-Boer War, var upptäckten av världens rikaste guldfyndighet i Witwatersrand i Sydafrikanska republiken (Transvaal) i norra delen av Sydafrika, där staden Johannesburg inom kort sköt upp. Guldfyndigheterna utgjorde upptakten till en konflikt mellan brittiska och sydafrikanska intressen som utmynnade i det andra Boerkriget.

Jan Olof Olsson (Jolo) skriver i första delen av sitt historieverk 20 århundradet så om hur omvärlden uppfattade krigsutbrottet i oktober 1899: ”För hela världen framstod det som en självklarhet att det kolonihungriga och rovgiriga England överfallit två fridsamma bondeländer, befolkade av gudfruktiga och skötsamma ättlingar till holländska invandrare. Det var heller ingen tvekan om att Storbritannien var ute för att erövra.”  Boerkämpar på Majuba Hill enligt en illustratörs synsätt.

Dessutom var britterna med all säkerhet ute efter revansch för nederlaget i det första Boerkriget, som slutat med ett förödmjukande nederlag för de brittiska styrkorna vid Majuba Hill den 27 februari 1881. General de Wet skriver på följande sätt om hur det gick till då boerstyrkorna mobiliserades i Oranjefristaten, den andra boerrepubliken som slutit upp på Sydafrikanska republikens sida:

Efter anmaningen att hålla sig redo dröjde det icke länge, innan burgers kallades till aktiv tjänst. Detta skedde den 2 oktober 1899. Den dagen redo fältkornetterna eller deras ställföreträdare omkring öfverallt och bådade upp manskapet. Bland de uppbådade befann jag mig. Jag gick ut som privat burger och tog med mig mina tre söner, Kootie, Isaac och Christian.

Inledningen av andra Boerkriget blev katastrofal för britterna, som åkte på det ena svidande nederlaget efter det andra. Efter ett fruktansvärt brittiskt nederlag på kullen Spion Kop utanför Ladysmith i Natal började det dock gå bättre, sedan en del personförändringar gjorts i ledningsstaben.

Den 5 juni 1900 intog de brittiska styrkorna Sydafrikanska republikens huvudstad Pretoria. Därmed var boernas krafter uttömda vad reguljär krigföring beträffar. Nu vidtog gerillakrigföringens fas, vilket gav general Christian de Wet tillfälle att briljera.

Som gerillakrigare var boerna om möjligt än mer besvärliga för britterna än de varit som reguljära soldater, och de Wet blev ett slags föregångare till senare tiders gerillastrateger som Mao Tse-tung och ”Che” Guevara. De Wets mannar härjade bland britterna i Oranjefristaten medan bland andra Louis Botha och Jan Smuts, båda framtida statsmän i Sydafrika, var verksamma i Transvaal. Britterna svarade med grymma metoder. Sydafrika delades in i så kallade vaktområden, och britterna brände ner omkring 30 000 gårdar, dödade boskapen och förstörde grödorna.

Britternas mest beryktade åtgärd var att upprätta så kallade koncentrationsläger, där kvinnor och barn placerades. Det har beräknats att 26 000 dukade under för svält, undernäring och sjukdomar. Under ett år dog fler barn under 16 år än det antal boersoldater som stupade i krigshandlingar. Britterna förstörde jämväl dricksvattnet genom att slänga död boskap i vattendrag, något som ledde till spridandet av smittosamma sjukdomar. Detta slog dock tillbaka på britterna själva – de förlorade fler soldater i sjukdomar, främst tyfus, än i själva kriget.  Brittiskt koncentrationsläger i Sydafrika under Boerkriget.

Det var framförallt de grymma koncentrationslägren som fick boerkrigarna att till sist ge upp kampen mot världens främsta kolonialmakt. Ett fredsfördrag kunde undertecknas i Melrose House i Pretoria den 28 maj 1902 efter nio dagars förhandlingar. Det var inget dåligt avtal för boerna, som visserligen tvingades erkänna den engelske monarken som sin statschef men inom några år garanterades självstyre inom ramen för samväldet. Nederländskan behöll sin ställning som boernas språk men ersattes senare av boerdialekten afrikaans.

General Christian de Wet tillhörde dem som hade velat fortsätta kämpa i förtröstan på Guds hjälp men gav slutligen med sig för att undvika mer blodsutgjutelse. Den 31 maj 1910 bildades Sydafrikanska unionen, som jämte Kanada, Nya Zeeland och Australien var en självstyrande dominion inom det brittiska imperiet. Den 31 maj 1961 utträdde Sydafrika ur samväldet och blev en republik.

Christian Rudolph de Wet (1854-1914) deltog 1914 i det så kallade Maritzupproret, ett uppror bland den nederländskättade boerbefolkningen mot det fortsatta brittiska inflytandet i Sydafrika vilket dock slogs ner skoningslöst på order av Smuts och Bootha. De Wet stödde sedan Tyskland i Första världskriget.

Om folkmord (I): Vikten av att minnas Förintelsen

 Judarna tvingades bära gula davidsstjärnor under förintelseepoken.

http://unitedwithisrael.org/watch-why-we-remember-the-holocaust/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=Remembering+the+Holocaust%3B+Survivors+Say+%27Never+Again%27+with+Iran&utm_campaign=20150416_m125358422_Remembering+the+Holocaust%3B+Survivors+Say+%27Never+Again%27+with+Iran&utm_term=more_btn_light_png

I Israel har den 15-16 april vad som kallas Förintelsens minnesdag (på hebreiska Yom Hashoah) högtidlighållits. Innevarande år är det yttermera 70 år sedan allierade trupper befriade koncentrationslägrens överlevande fångar och för en hel värld uppenbarade nationalsocialismens ofattbara grymheter.

Runt sex miljoner judar samt minst lika många individer – totalt cirka 14 miljoner – hemmahörande i andra folk och grupperingar hade mördats eller avlidit till följd av de omänskliga förhållandena i lägren. Allt för att nazisterna skulle förverkliga sin sinnessjuka idé om att manifestera den imaginära ”ariska rasens” överhöghet genom att med berått mod utplåna människor – judar, slaver, zigenare, kristna grupper , handikappade, homosexuella – vilka betraktades som ”underlägsna”.

Varför är det viktigt att minnas Förintelsen? En film på drygt åtta minuter (länken överst) ger några av svaren på den frågan.

I samband med Andra världskrigets slut, och det hitleristiska barbariet hade blottlagts i all dess osminkade omänsklighet, rådde det en nära nog allmän samstämmighet i att detta aldrig skulle få – eller ens kunde – upprepas. Jag skriver ”nära nog”, ty övervintrade nationalsocialistiska krigsförbrytare, vilka satt sig i säkerhet främst i Latinamerika eller Arabvärlden, förblev sina antisemitiska/nationalsocialistiska ideal trogna.

 Befrielsens timma är inne för de överlevande i Auschwitz.

Så var också fallet med stormuftin av Jerusalem, Hajj Mohammed al-Husseini (1895/97-1975), som samarbetade nära med Hitler och andra nazistledare under kriget och därefter använde sin palestinska plattform i syfte att förgöra judarna och staten Israel. Det misslyckades han dessbättre med, men stormuftins och de tyska nazisternas arv lever vidare i dagens palestinaarabiska rörelser i Gaza och på den så kallade Västbanken.

Förintelsen möjliggjordes av en kombination av orsaker. Att idén därom skulle uppstå i det gamla kulturlandet Tyskland, med dess mångfald av filosofiska tänkare, diktare och kompositörer, måste betecknas som ganska sensationellt. Tyskland var därtill en ny men dock demokrati med ett rikt utvecklat kulturliv. Genom umbärandena under Första världskriget 1914-18, en orättvis fred och uppkomsten av en demonisk ledare som Adolf Hitler som massorna okritiskt följde krattades manegen för den stora katastrofen.

Exemplet Förintelsen visade vilka avgrunder människor är kapabla sjunka ner till under vissa extrema förutsättningar. Utvecklingen under efterkrigstiden fram till våra dagar visar också hur kort det historiska minnet kan vara. Det land som tillerkändes judarna som en fristad efter sekler av förföljelser med kulmination i Förintelsen, Israel, är i dag för många inklusive de svenska Socialdemokraterna en syndabock för det instabila läget i Mellanöstern, liksom judarna mördas, bespottas och trakasseras av islamska extremister som hämtar näring i 1400 år av muslimskt judehat och en ännu längre tid av arabiskt ressentiment.

Just när detta skrivs förbereder den islamistiska terroriströrelsen Hamas, som backas upp av den shiamuslimska skurkstaten Iran, ännu en väpnad konflikt med den judiska stat som gav Gaza självständighet för tio år sedan:

http://www.israeltoday.co.il/NewsItem/tabid/178/nid/25655/Default.aspx?topic=article_title

Samtidigt är USAs president Barack Obama, som i förintelsefilmen som nämns ovan med darr på stämman talar om att vi aldrig får glömma det som hände för mer än 70 år sedan, sysselsatt med att förhandla fram ett kärnenergiavtal med Iran som kan ge mullorna i Teheran ett djävulskt vapen med  vars hjälp de kan förverkliga sin vision om att utplåna den judiska staten.

 Beväpnade Hamas-barn i Gaza.

Israels legendariska premiärminister Golda Meir sade en gång att den dag palestinaaraberna älskar sina egna barn mer än de hatar judarna, så kommer det att bli fred i Mellanöstern. Vägen dit tycks tragiskt nog vara väldigt lång.

Vi som menar oss tillhöra den civiliserade delen av världen får emellertid aldrig tveka om, att Förintelsen är en mänsklig tragedi som aldrig får upprepas under några som helst omständigheter.

SD, fascismen och verkligheten

 Stefan Löfven pekar finger åt ”fascistiska” SD men förmår bara övertyga de närmast sörjande, exempelvis vänsterhatsajten Inte rasist, men.

Efter att i många år ha kallat Sverigedemokraterna ”rasister” och ”främlingsfientliga” har politiska SD-motståndare på sistone kommit med en innovation: nu är SD enligt statsminister Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson ”fascistiskt” eller möjligen ”nyfascistiskt”.

Den ärrade vänsterdemagogen Björn Runeborg stämmer i Länstidningen i Södertälje den 11 december, föga oväntat, in i kören under rubriken ”Äntligen klarspråk”. För säkerhets skull lyckas Runeborg även klämma in både ”Auschwitz” och ”koncentrationsläger” samt namnet på en känd författare i sin korta agitprop-text (agitprop = agitation-propaganda), något som givetvis inte stärker Runeborgs redan låga trovärdighet.

Vi som har varit politiskt aktiva sedan början på 1970-talet känner blott alltför väl igen taktiken. Extremvänsterns företrädare var då snara att klistra etiketten ”fascism” på det mesta de inte uppskattade. Var du till exempel för ett fritt näringsliv och/eller lägre skatter var du självklart ”fascist”. Ifrågasatte du den militanta feminismens agenda var du ”fascist”, liksom om du var försvarsanhängare.

Värst av allt: stödde du världens viktigaste demokrati, USA, var du så ”fascistisk” som tänkas kunde. Själv var jag aktiv i den frihetligt proamerikanska och provästliga organisationen Demokratisk Allians 1972-75 och därefter några år i efterföljaren Frihetsförbundet och stod så gott som varje helg i flera års tid i centrala Stockholm och torgförde ett USA-vänligt budskap genom rockslagsmärken, flygblad och tidningar. För extremvänstern och dess medlöpare var detta höjden av ”fascism”.

 Proamerikanism: ”fascism” i extremvänsterns ögon.

Jag har kommit till slutsatsen, att anklagelser om ”fascism” och eventuellt ”nazism” – liksom ”rasism” – bäst kan översättas till ”du är dum” på det sandlådespråk med vilket stora delar av vänstern och den politiska korrektheten svänger sig. Alltså ingen substans, inga fakta utan bara känslosam salvelsefullhet med ideologiska förtecken.

Nu gör denna taktik således come-back genom Löfven och Andersson och påhejare som Björn Runeborg. Ty vill du, som SD, se en reducerad invandring har du nu promoverats till ”fascist”. En lögn blir dock inte sannare för att den upprepas ett antal gånger utan bara mer uttjatad. Det finns lika litet som på 1970-talet någon substans i dessa fascistanklagelser. Den enda källhänvisning Löfven anfört i sammanhanget är historieskribenten Henrik Arnstad, som har en tendens att se farliga men imaginära  fascister i varje buske och inte ens har en akademisk examen i ryggen.

Riktigt pinsamt blev det nyligen i riksdagen, då Löfven på en fråga från SDs Paula Bieler angående just fascistgrodorna och hänvisandet till charlatanen Arnstad hävdade att SD har sina rötter ibland annat Vitt Ariskt Motstånd (VAM), en löst sammansatt gruppering som existerade 1991-93 och alltså bildades tre år efter SDs tillkomst!

Ridå.

Dubbelt dråpligt blir det då den tragikomiska extremvänstersajten Inte rasist, men återger följande videoklipp med nämnda klavertramp av Löfven som intäkt för att den senare sätter Bieler ordentligt ”på plats”:

http://www.interasistmen.se/youtube/stefan-lofven-satter-krankt-sverigedemokrat-pa-plats/

 Nej, Paula Bieler fick inga vettiga svar ur Löfven.

Inte nog med att Löfven obekymrat flöjtar på om VAM, vem som helst med synen och hörseln någrlunda i behåll blir tvivelsutan varse att Löfven inte ens gör ett rudimentärt försök att i sak bemöta Bieler som ju frågar hur statsministern kommit fram till att SD i dag är ett fascistiskt parti. Han spelar, med synnerligen ringa framgång, den kränkte demokraten som skall sätta uppstickaren med de besvärliga frågorna på plats.

Löfven bör kanske betänka, att hans eget parti räknar sitt ursprung från den revolutionära vänstern och vars representanter i initialskedet fraterniserade med exempelvis de bolsjevikiska folkförstörarna Vladimir Iljitj Lenin och Leo Trotskij. 1922 grundades Statens rasbiologiska institut i Uppsala på initiativ av bland andra den socialdemokratiske statsministern Hjalmar Branting, och den av institutet förordade och av makarna Alva och Gunnar Myrdal uppbackade steriliseringspolitiken ägde bestånd till långt in på 1970-talet.

 Svenske socialdemokraten Ture Nerman träffar Lenin i Stockholm 1917.

Då tidskriften Forskning & Framsteg  den 9 december utförde en enkät omfattande sju erkända forskare inom de akademiska områdena samhällsvetenskap och historia svarade samtliga nej på frågan om Sverigedemokraterna var ett fascistiskt parti.

Heléne Lööw, docent i historia vid Uppsala universitet och vår kanske främsta expert på nationalsocialismen i Sverige, svarade så här:

Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt parti, inte ett fascistiskt. Det är oseriöst att låtsas som att nationalism och fascism är synonymer. Det är olyckligt om betydelsen av begrepp som fascism och rasism devalveras.

Dick Harrison, uppmärksammad professor i historia vid Lunds universitet, svarade bland annat följande på enkäten: ”Nej, fascism är inte en rimlig benämning.”   

 Docent Heléne Lööw avfärdar påståendena om att SD är ”fascistiskt”.

Förutom Lööw och Harrison medverkade i enkäten även statsvetaren Sören Holmberg, den vid University of Aberdeen verksamme Anders Widefeldt, statsvetaren Andreas Johansson Heinö, professor emeritus vid Södertörns högskola Alf W. Johansson samt forskaren i socialt arbete, verksam vid Malmö högskola, Göran Adamson.

Den som önskar ta del av hela artikeln i Forskning & Framsteg kan göra det via denna länk: http://fof.se/artikel/forskarna-ar-eniga-sd-ar-inte-fascister

Sju seriösa forskare är alltså eniga: Sverigedemokraterna är inte fascister. Den enda auktoritet Stefan Löfven och Magdalena Andersson förmår luta sig mot i sin fascism-retorik är en polemisk skribent utan akademisk examen. Björn Runeborg har inte ens det utan bara en gammal och trött retorik som passerade bäst före-datum i höjd med 1975.

Det kan vara bra att känna till, icke minst för Stefan Löfven, vad genuin fascism är. Den har sitt ursprung i den italienske diktatorn Benito Mussolinis (1883-1945) kampgrupper Fasci di Combattimento, till stor del bestående av veteraner från Första världskriget, som bildades 1919 och spelade en avgörande roll i den så kallade Marschen mot Rom 1922 som förde Mussolini och fascisterna till makten.

 Mussolini – i mitten på bilden – under Marschen mot Rom.

Den italienska fascismen var, liksom den tyska nationalsocialismen, till övervägande del av socialistisk karaktär och betonade kollektivismen. Mussolini själv var ursprungligen en socialistisk revolutionär som till den socialistiska ideologin tillfogade ett aggressivt, nationalistiskt element. En viktig ideologisk del har hämtats från den syndikalistiske tänkaren Georges Sorel (1847-1922), som inspirerade fascisterna med sina korporativistiska teorier och sin positiva uppfattning om våldet som medel i politiken.

Som alla totalitära ideologier tålde inte fascismen någon konkurrens från andra ideologier eller partier och utvecklade efter hand en hänsynslös enpartistat med självpåtagen rätt att mörda eller fängsla sina politiska motståndare. Gemensam med såväl kommunism som nationalsocialism har fascismen sin ledarkult, en stark tonvikt vid militär upprustning och en expansiv-krigisk utrikespolitik.

Som var och en med förnuftet intakt kan se, är intet av detta något som det demokratiska svenska riksdagspartiet Sverigedemokraterna förespråkar. Och om det någon gång har funnits enstaka, vilsekomna sverigedemokrater som bekänt sig till dylika ideal har vederbörande försvunnit ur partiet kvickt som attan. Faktiskt är SD det enda riksdagspartiet som har en nolltolerans mot extremistiskt beteende.

 Carl Grimberg – historiker på riktigt.

Slutligen kan erinras om hur den svenske historikern Carl Grimberg (1875-1944) definierade fascism i sitt verk Världshistorien, band 14, sidorna 472-473:

Systemet var auktoritärt, makten utgick från ledaren och fortplantade sig ner genom det fascistiska partiets leder. Systemet var likaledes totalitärt: staten inskränkte sig inte till att leda förvaltningen utan ville även behärska andra områden som organisationslivet, barnuppfostran, kulturlivet och så vidare.

Till skillnad från Henrik Arnstad var Carl Grimberg en verklig historiker och inte en yvig skribent och debattör utan examen.

  

 

Om väntanstider, lycka och familj

Intet är som väntanstider
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.

 Vår nationalskald Erik Axel Karlfeldt (1864-1931), akademisekreterare och nobelpristagare.

Så inleds Erik Axel Karlfeldts (1864-1931) dikt Intet är som väntanstider, som får bilda inledningen till denna lilla betraktelse. Vi befinner oss förvisso ännu bara i mitten av februari, men denna måndag lämnar åtminstone här i Södertälje en föraning om vårens fröjder: dagsljus ända in till sent på eftermiddagen och nästan snö- och isfritt med stora gröna ytor här i bostadsområdet.

Är det inte just ”väntanstider” som skänker tillvaron det där lilla extra? Något att se fram emot. Ofta nog är det väntan som, på bekostnad av det vi väntar på, är den finaste upplevelsen. För oss som sysslar med partipolitik är de sju månader som återstår fram till valet en enda lång väntanstid.

För de av oss som tillhör eller sympatiserar med något av ”lindansarpartierna” C och KD är det troligen en väntan bemängd med negativa farhågor om att åka ur riksdagen och andra parlamentariska församlingar, medan det ser helt annorlunda och mycket roligare ut för oss sverigedemokrater – en väntan är det lika fullt.

Naturligtvis finns det även annat att vänta på. Själv har jag anmält mig till en resa till Israel om en dryg månad som jag givetvis ser fram emot i allra högsta grad, det var nu dryga åtta år sedan jag besökte Det heliga landet senast. Senare under våren har jag tänkt hålla min årliga Irlands-middag vilket också är något jag ser fram emot.

Det blir sjunde året i rad jag ordnar denna sammankomst för nära vänner och bekanta, sprungen ur min kärlek till den irländska kulturen, fjärde gången utan min hustru. Någon gång under våren skall jag även, tillsammans med en gammal lumparkompis, försöka planera in en resa till min kära värnpliktsstad Boden och dess bekanta fästning.

Denna dag kom på sätt och vis att präglas av en tweet från min gode och uppskattade vän Jens Leandersson, regionråd för SD i Skåne, som länkade till en av sina läsvärda vardagsbetraktelser som denna gång handlade om en bok av förintelseöverlevaren Viktor Frankl (1905-97: Livet måste ha en mening.

http://superjens1.files.wordpress.com/2014/02/nr-9.pdf

 Viktor Frankl (1905-97) menade att livet måste ha en mening.

En av dennes erfarenheter från sin tid i nazityska koncentrationsläger var att människor kunde indelas i två kategorier: de anständiga som söker hjälpa sina medmänniskor och de som saknar principer. Frankl, som var en österrikisk filosof och psykoanalytiker, menade vidare att lycka aldrig kan nås om vi medvetet strävar efter att bli lyckliga: lycka är en produkt av annat vi gör när vi uppträder som det anstår anständiga varelser och försöker hjälpa våra medmänniskor.

Jens är för övrigt en av de mest öppna och positiva människor jag träffat på inom ramen för mitt politiska engagemang. Han betydde mycket för att peppa mig när jag var ny i partiet, vilket ledde till att jag insåg att jag faktiskt kunde göra en hel del för SDs och ytterst Sveriges bästa. Liksom är fallet med många andra människor som sticker ut har Jens drabbats av lögnaktiga beskyllningar och en hel drös skitsnack av personer som borde ha begripit avsevärt bättre. Jag kommer att sakna honom mycket i partiet!

Jens alter ego, ”Superjens”, räddar Skåne från ovälkomna gäster. Teckning: Rickard Håkansson

En annan mycket positiv person som, av naturliga skäl, ligger mig ännu varmare om hjärtat är min dotter Isabella. En alldeles sann historia från hennes barndom får illustrera vad jag talar om. När hon var sex år skulle hon krypa under en parkerad bil i vårt bostadsområde och hämta en boll. Det var bara det att bilens förare inte hade uppmärksammat den lilla flickan som kröp under hans bil. Följden blev att bilens hjul rullade över delar av Bellas lilla kropp: hon bröt ett nyckelben, några revben och benet strax ovanför ena vristen.

Färd i ambulans till Sankt Görans barnsjukhus med den oroliga pappan i följe. Första natten låg hon i respirator men den kunde hon dessbättre snart lämna. Sedan fick hon tillbringa kanske en vecka, jag minns inte exakt, i en sjukhussäng med dräneringsslangar till lungorna för att få bort blodet. Hennes benbrott fick opereras. Hon klagade inte en enda gång vad jag kommer ihåg. Hon skrattade och var glad och tyckte mest att det hela var ett litet glatt äventyr.

För så är hon, Isabella: för det mesta glad, positiv och optimistisk. Duktig och vacker också. Just nu bedriver hon studier och spelar emellanåt volleyboll i Glasgow, men flög i dag till Kalifornien för att träffa ett par tidigare studiekompisar. Mina faderliga böner är med henne.

Isabella har hunnit fylla 23 år, men det var bara ett par centimeter från att hon inte fick uppleva sin sjunde födelsedag den där septemberdagen 1997. Jag ryser vid tanken. I dag är hon, tillsammans med sin äldre bror, den fasta punkten i mitt liv. Jag kan förvisso anse mig lycklig som får vara i stort sett frisk och dessutom kan äta mig mätt varje dag, har tak över huvudet och därtill  en meningsfull sysselsättning och en levande relation till Gud.

 Isabella i en stilstudie.

Allt detta skulle dock vara värt betydligt mindre om det inte vore för min familj.

Avslutar med att recitera begynnelsen av andra versen i Karlfeldts dikt:

Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.

Så var det naturligtvis under den tid som föregick mitt bröllop med min Marika. Inget jag räknar med att få uppleva igen, dock. Betvivlar uppriktigt att någon skulle stå ut med den egendomliga person som är jag. Men som jag nämnt ovan finns det mycket annat att vänta på och glädjas åt, även i min relativt framskridna ålder!

Nordkorea: Kim-klanens makt stärks

Kim Jong-un i kretsen av sina generaler.

Nordkorea har nyligen ändrat sin ledarskapsideologi i syfte att legitimera Kim Jong-uns och hans familjs maktställning. Det rapporterade den sydkoreanska nyhetsbyrån Yonhap den 12/8,

I april 1974 introducerades i Nordkorea, då Kim Jong-uns farfar Kim Il-sung hade makten, tio artiklar och 65 undersektioner för att stärka landets monolitiska system. Vikten av ovillkorlig lydnad under den högste ledaren betonades. Det ansågs att den nordkoreanska konstitutionen och Workers Party of Koreas (kommunistpartiet) regelverk inte räckte till.

I juni i år justerades de tio artiklarna och undersektionerna för att den högsta ledningen skulle få ännu större inflytande över nordkoreanernas vardagsliv i detta redan genomreglerade land, som räknas som världens enda kvarvarande stalinistiska diktatur. Det är alltså första gången på 39 år som Nordkorea genomför en förändring i ledarskapsideologin.

Kim Yong-hyun, professor i nordkoreanska studier vid Dongguk-universitetet i Seoul, kommenterar förändringarna på följande sätt:

Förändringarna är skräddarsydda att reflektera landets karaktär och mål under Kim Jong-un och att stärka ledarens grepp om makten.

Kim Jong-un, född 1983 eller 1984, har innehaft den högsta makten i Nordkorea sedan hans far Kim Jong-il avled hastigt i slutet av 2011. Varje nordkorean är förpliktigad att svära trohetsed gentemot varje generation av den härskande ätten Kim – även känd som Mount Paektu-blodslinjen – som styrt landet sedan 1948. Berget Paektu är det högsta berget på Koreahalvön, beläget i anslutning till den koreansk-kinesiska gränsen, och en viktig koreansk nationalsymbol.

Kim Il-sung och Kim Jong-il på Mount Paektu.

Det är intressant att notera, att de senaste ändringarna av de tio ledarskapsreglerna utelämnar alla hänvisningar till ”proletariatets diktatur” och kommunismen. 2009-2010 avskaffades alla referenser till den kommunistiska ideologin från konstitutionen och partiplattformen

I prologen till den nya versionen av de tio artiklarna/reglerna slås fast att landet tillskansat sig militär förmåga baserad på kärnvapen och att man är i färd med att uppnå ekonomiskt självbestämmande. Det var i april 2012, när konstitutionen reviderades, som Nordkorea officiellt proklamerade sig som kärnvapenmakt.

Enligt det sydkoreanska återföreningsministeriet är de senaste ändringarna av Nordkoreas ledarskapsideologi en viktig del i en pågående process, som syftar till att stärka den nuvarande ledarens maktställning i detta vanskötta och utarmade land. Det beräknas att minst 200 000 människor försmäktar i ett antal koncentrationsläger utspridda i landet. De vidriga förhållandena i dessa läger har beskrivits genom en rad flyktingars vittnesmål.

Ministeriets talesman Kim Hyung-suk utlät sig så:

Den senaste åtgärden speglar förändringar som redan har reflekterats i konstitutionen och andra lagar.

Skall man sammanfatta förändringarna i nordkoreanska lagar och regelverk kan det konstateras, att Nordkorea numera betonar klanen Kims maktställning mer än den traditionella kommunistiska ideologin.

Redan Kim Il-sung (vid makten 1948-94) utformade ett ideologiskt koncept – Juche – som var en särskild nordkoreansk variant av kommunismen och som hyllades i den del av den internationella vänsterrörelsen som såg Nordkorea som ett föredöme.

Nordkoreansk missil avsedd för kärnvapenbestyckning visas upp i Pyongyang.

Nordkorea har genom åren visat sig notoriskt oförutsägbart och har varvat en konciliant attityd gentemot grannen Sydkorea och dess uppbackare USA med en aggressiv och rentav krigisk inställning. För bara några månader sedan hotade Kim-regimen med total ödeläggelse på Koreahalvön. Sedan dess har man svängt och tillsammans med Sydkorea beslutat åter öppna industrizonen Kaesong i södra Nordkorea, där också sydkoreanska företag finns.

Det är inte lätt att begripa sig på Nordkorea. Det enda som står klart för omvärlden är att klanen Kims maktställning betraktas som helig, vilket också de senaste lag- och regeländringarna visar.