Gyllenhammars fantasivärld och den verkliga fascismen

Olof Palme hälsar Pehr G. Gyllenhammar välkommen till Harpsund 1983 – två personer som hade mycket gemensamt.

Jag brukar normalt inte hetsa upp mig särskilt mycket när folk kallar mig eller mitt parti ”fascister”. Det är en slentrianmässig anklagelse från vänster som i realiteten endast betyder ”jag tycker du är dum” och därmed är renons på varje försök till ideologisk analys. När nu gamle Volvo-bossen Pehr G. Gyllenhammar klämt ur sig att Sverigedemokraterna enligt hans mening är ”fascister”  kan det kanske dock kan vara värt några reflektioner.

Det var i ”Lördagsintervjun” i Sveriges Radios nyhetsprogram Ekot den 20 oktober som Gyllenhammar, i polemik med  borgerliga aktörer som Antonia Ax:son Johnson som menar att allianspartierna borde släppa beröringsskräcken gentemot SD, sade bland annat följande: ”Jag vill absolut förkasta ett sådant förslag (…) Jag tycker de är fascister. De är helt enkelt demokratiskt föraktfulla. Det enda de syftar till är att kunna få mycket makt.” https://www.expressen.se/gt/pg-gyllenhammar-om-sd-ar-fascister/

Om definitionen av ”fascism” är en vilja att tillskansa sig så mycket makt som möjligt skulle man dock kunna beteckna i praktiken samtliga riksdagspartier som ”fascistiska”. Författaren och samhällskritikern Vilhelm Moberg (1898-1973) lär en gång ha sagt: ”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och att behålla den.” Det är ju nämligen endast om man kommer i maktställning man inom politiken kan förverkliga vad man tror på.

P. G. Gyllenhammar borde enligt mitt förmenande, även fast han fyllt 83 och ser ut som ett ovanligt skrynkligt russin i ansiktet, kunna göra en nöjaktig analys av den fascistiska ideologin i stället för att förfalla till att klistra etiketter efter gottfinnande. Fascismen, som den ser ut i verkligheten och inte i Gyllenhammars fantasivärld, är en auktoritär politisk ideologi med rötter i det Italien som 1922-43 styrdes av diktatorn Benito Mussolini (1883-1945). https://sv.wikipedia.org/wiki/Fascism

DA-märket ”Nej kommunism, fascism, nazism”.

Själv har jag sedan jag började engagera mig politiskt 1972 i den tvärpolitiska organisationen Demokratisk Allians (DA) alltid tagit kraftfullt avstånd från kommunism, fascism och nazism och bär än i dag som en självklarhet DAs allra första rockslagsmärke – med texten ”NEJ kommunism, fascism, nazism” – på en jacka. Om Gyllenhammar ser det som ett tecken på att jag är ”fascist” får han gärna höra av sig och förklara varför.

Mussolini hade sin ideologiska grund i socialismen, vilken han i form av fascismen förenade med en militant nationalism. Fascismen, som hämtar sitt ursprung i den italienska nationalsyndikalismen, bygger på den så kallade korporativismen enligt vilken människan är en kollektiv varelse och samhället en organism i vilken den enskilda individen är en del i ett större sammanhang.

Fascismen är till sin natur revolutionär och avvisar borgerliga ideologier såsom konservatismen och liberalismen. Om Gyllenhammar har rätt och Sverigedemokraterna är ”fascister” skulle det alltså innebära att partiet måste ta avstånd från sin egen ideologi, det vill säga socialkonservatismen. Den enda svenska organisation som de facto är fascistisk är såvitt jag vet Nysvenska rörelsen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nysvenska_r%C3%B6relsen

Pehr Gustaf Gyllenhammar föddes i en knapadlig familj i Göteborg den 28 april 1935. Han är juristutbildad och var 1971-83 VD i AB Volvo samt 1983-93 styrelseordförande i samma företag. 2004-07 var han styrelseordförande i Investment AB Kinnevik. Vänsterliberalen Gyllenhammar var även under några år på 1980-talet ledamot i Folkpartiets styrelse och, ryktas det, ett tag påtänkt som efterträdare till Ola Ullsten (1931-2018) som partiledare. Ett jobb som i stället gick till Bengt Westerberg. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pehr_G._Gyllenhammar

Oss skojare emellan…Gyllenhammar har det trevligt tillsammans med Fermentas Reefat El-Sayed på det glada 1980-talet.

Till P. G. Gyllenhammars försvar kan kanske anföras att han är internationellt orienterad – han är bosatt i London – och inte kan förväntas ha särskilt ingående eller aktuella kunskaper om svensk inrikespolitik. Gyllenhammar har i likhet med en rad andra medlemmar i den svenska makteliten anknytning till den så kallade Bilderberggruppen med dess globalistiska agenda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bilderberggruppen

Säga vad man vill om P. G. Gyllenhammar, men han har onekligen betydande talanger när det gäller att marknadsföra sin egen person. Omvärlden har till stor del köpt hans image av näringslivssnille med förmåga att, i likhet med kung Midas, förvandla allt han kommer i beröring med till guld. Detta är en bild som inte har mycket med verkligheten att göra. Således kantas Gyllenhammars väg av pinsamma magplask såsom misslyckade satsningar på Norge, Fermenta och Peugeot.

Vänstertidningen Internationalen gjorde i en längre text den 7 maj 2017 bedömningen, att det finns klara likheter mellan P. G. Gyllenhammar och Olof Palme:

Idealiseringen av den gyllene PG-eran påminner inte så lite om den socialdemokratiska nostalgin kring Olof Palme. Och i mycket liknade de båda männen varandra, söner till försäkringsdirektörer, färgstarka personer som redan i  unga år lyftes till toppen av mäktiga gynnare. http://www.internationalen.se/2017/05/idealiserad-bild-av-pg-gyllenhammar/

Den i särklass mest nedgörande kritiken av Gyllenhammar jag sett i anslutning till hans karaktäristik av SD som ”fascister” kommer från journalisten och krönikören Thomas Gür. Denne skriver på sin Facebook-sida den 20 oktober bland annat så: ”Min uppfattning om Pehr G. Gyllenhammar är att han är en av Sveriges mest uppburna och minst framgångsrika och mest misslyckade storföretagsledare i modern tid.” Dessutom kallar Gür Gyllenhammar ”lögnare”.

En nötväcka i aktion.

Gür menar rentav att Gyllenhammars ”analysförmåga har visat sig vara i klass med den som de nötväckor, vilka ibland dyker upp på min tomt, kan uppvisa.” Dock, anser Thomas Gür, klarar nötväckorna av något som P. G. inte förmår: de är ensamma om att kunna gå och hoppa upp och ned på trädstammen med huvudet före.

Thomas Gürs inte så smickrande omdömen om Pehr G. Gyllenhammar får stå för honom. Jag nöjer mig med att konstatera att den forne Volvo-chefen sannolikt är betydligt överskattad såväl som företagsledare som politiskt orakel.

Formgren slaktade värdegrundsdemokratin – och slog ett slag för konservatismen

 Marika Formgren – ”liten, arg och höger” – presenteras av Jan Sjunnesson. Foto: Tommy Hansson

Efter att enligt egen utsago fått ”yrkesförbud” som ledarskribent på Östgöta Correspondenten är Marika Formgren numera sysselsatt med att utbilda sig till ingenjör. Det är en illustration så god som någon till den ”värdegrundsdemokrati” som är på väg att förvandla Sverige till en halvdiktatur, där avvikande röster obarmhärtigt exkluderas från den så kallade åsiktskorridoren.

Värdegrundsdemokrati var också temat när Marika Formgren framträdde vid ett mycket välbesökt offentligt möte i regi av den av Jan Sjunnesson skapade Föreningen för Fri Folkbildning i Stockholm den 20 augusti. I den svenska värdegrundsdemokratin, förklarade Formgren, får bara ”godkända” åsikter – sådana som inryms i åsiktskorridoren – framföras.

– Värdegrundsdemokratin är beroende av åsiktskorridoren, menade Formgren. Denna typ av demokrati kan bara fungera genom censur och giftskåpsstämpel. Inom åsiktskorridoren hittar vi politiskt korrekta nyckelord som ”anständighet”, ”människosyn”, ”mörka krafter”, ”rumsrenhet” och ”tolerans”.   

Värdegrundsdemokratin förklarades vidare vara flexibel och, till skillnad från hur det varpå 1970-talet då Karl Marx ekonomiska teorier styrde, renons på ekonomiska åsikter. Den har enligt Marika Formgren tre aspekter: postmarxistisk maktordningsanalys; modernitetens framstegstanke; den postmodernistiska relativismen.

 – Människan behöver rötter och traditioner. framhöll Marika Formgren bland annat i bästa konservativa anda. Foto: Tommy Hansson

Då ekonomiska överväganden och teorier inte längre är utmärkande för vänsterns argumentation, menade Marika Formgren, är det andra grunder som gäller. Enligt den postmarxistiska maktordningsanalysen bör den som är att betrakta som överordnad kräla i stoftet medan den underordnade städse skall kräva upprättelse.

Som exempel anförde Formgren den 17-åriga radikalfeministiska sångerskan Zara Larssons angrepp på Svenska Dagbladets Per Gudmundson: som vit heterosexuell man skulle Gudmundson enligt unga Zara enbart hålla käften. Även personer med invandrarbakgrund, vilka vägrar följa den postmoderna maktordningsanalysens normer för hur de borde yttra sig och bete sig, skall knipa käft:

– Ta till exempel Alice Teodorescu, numera ledarskribent på Göteborgsposten, som yttrat många beska sanningar om vänstern och därmed inte beter sig som hon ”borde”. Hon har bland annat kallats ”Onkel Tom” och Alexandra Pascalidou har angripit henne för att vara ”vacker och vit” – trots att Pascalidou själv är vacker och vit.   

När det gäller modernitetens framstegstanke, den andra av värdegrundsteoriens tre kungstankar, menade Formgren att frågan var mer komplicerad. Allt var ju inte bättre förr.

– Jag bröt benet när jag var sex år, och om jag inte fått benet röntgat och gipsat inom ramen för den moderna sjukvården hade jag blivit handikappad för livet. Idén om folkhemmet bygger på moderniteten. Vi får inte fastna i det förgångna, det modernas framsteg är oundgängliga.

Människan behöver emellertid även rötter och traditioner, framhöll Marika Formgren, liksom religion. Även om hon själv inte är religiös ansåg hon att religionen kan spela en positiv roll i den mänskliga tillvaron.  

 Sociologen Max Weber (1864-1920) talade om ”avförtrollning”.

– Max Weber talade om ”avförtrollning”, men jag tror vi behöver ”det heliga” och andliga upplevelser. Ta till exempel det sexuella, som kan vara ”heligt” om det byggs på kärlek och trohet men också ”djuriskt” om det bara är till för att tillfredsställa omedelbara drifter. Inom sexualundervisningen i våra skolor behövs mer av det förra och mindre av det senare, som helt dominerar nu – blame it on the värdegrund.

I skolorna, menade Formgren, har det gått så långt att ”framstegsvänliga” pedagoger vill avskaffa begreppen lärare och elever – därför är vi också värdelösa i internationella jämförelser men är bäst i sexualundervisning.

Som den tredje och sista aspekten av den svenska värdegrundsdemokratin anförde Marika Formgren den postmodernistiska relativismen, ett stödjeben för de båda tidigare nämnda aspekterna och för vilken det inte finns några fakta, inte något rätt och fel, gott och ont utan enbart ”berättelser” eller med ett finare ord narrativ. Med andra ord: allting flyter.

-Därför, påpekade Formgren, ser vi i dag många svenska vänsteranhängare och nyliberaler som vill krossa alla befintliga normer, traditioner och institutioner och är för månggifte och könsrollernas upplösning. Ibland bekänner man sig till den så kallade kreativa förstörelse som har sitt ursprung inom den österrikiska ekonomiska skolan. /Fotnot 1/

Marika Formgren klargjorde dock att inte alla österrikiska nationalekonomer och långt ifrån alla liberaler anknöt respektive anknyter till sådana extrema idéer. Det pågår vad man kan kalla ett inbördeskrig mellan värdegrundsliberaler och demokratiska liberaler. Formgren menade att alla liberaler borde hålla sig för goda för att försöka tysta andra liberaler med argumentet om ”anständighet”.

– Själv har jag blivit kallad antiliberal och konservativ därför att jag riktat mild kritik mot värdegrundsdemokratins framstegstanke och relativism. Jag är visserligen konservativ men liberal i den meningen, att jag vill ha friast möjliga debatt.

Enligt Marika Formgren kan värdegrundsdemokratin med dess obevekliga åsiktskorridor med rätta uppfattas som tyckarelitens förakt för massorna. Den kan också, paradoxalt nog kan tyckas, försvåra för ekonomiskt engagerade vänstergrupper att verka. Hon exemplifierade med den vänsterradikala rörelsen Attac med ursprung i Frankrike, som var ordentligt i ropet under några år efter millennieskiftet och icke minst i samband med Göteborgs-kravallerna 2001. /Fotnot 2-3/

Attac för i dag dock en tynande tillvaro, då värdegrundstänkandet i såväl Sverige som utlandet i stort sett struntar i ekonomisk politik men ägnar sig desto mer åt så kallade patriarkala maktstrukturer, radikalfeminism och rasifieringstänkande.

 Attacrörelsen för i dag en tynande tillvaro.

Mathias Wåg från den vänsterextremistiska Researchgruppen, som på uppdrag av såväl Expressen som Aftonbladet ägnat sig åt att kartlägga och hänga ut meningsmotståndare till vänstern, brukar enligt Formgren exempelvis skälla på miljöpartister som kritiserar bankerna. Detta därför att Wåg anser att detta kan leda till antisemitism – den våldsamma arabiska antisemitismen bryr han sig dock inte ett dyft om.

Marika Formgren, en trebarnsmor som är född 1974, har i något sammanhang beskrivit sig själv som ”liten, arg och höger”. Hon ägnade sig under sitt föredrag inte endast åt att kritisera värdegrundstänkandet utan ställde också upp tre punkter vilka hon menade var väsentliga för ett bättre samhälle, samtliga väl i överensstämmelse med konservatismens ideal:

– Återge familjerna deras självbestämmande och rätt till barnens fostran.   
– Återupprätta lagarnas status på bekostnad av alla värdegrundsideal, som riskerar att sätta lagarna ur spel.   
– Alla politiker borde besinna regeringsformens portalparagraf: ”All makt utgår från folket.” /Fotnot 4/  

– Folket är ingen valboskap som skall uppfostras, underströk Marika Formgren, utan politikerna skall lyssna på folket, inte minst i invandringsfrågan. Ändå fryser man ut det parti vars politik bäst motsvarar folkets åsikt i denna fråga. Politikerna skall vara folkets tjänare, inte tvärtom!

– Många politiker ser värdegrundsdemokratin som den riktiga demokratin, menade Formgren, men en sådan uppfattning är i själva verket uttryck för en snobbelitism som ser den verkliga demokratin som pöbelvälde.

Jag önskar slutligen Marika all lycka i hennes ingenjörsstudier men hoppas givetvis på att hon inte ger den viktiga opinionsbildningen på båten. Här utgör hon en av landets viktigaste röster som inte får tystna!

Fotnoter:

1. Begreppet ”kreativ förstörelse” myntades av den österrikiske nationalekonomen Joseph Schumpeter (1883-1950) 1942: https://sv.wikipedia.org/wiki/Kreativ_f%C3%B6rst%C3%B6relse
2. Attac är ett internationellt, globaliseringskritiskt nätverk som bland annat vill införa skatt på internationella valutatransaktioner. https://sv.wikipedia.org/wiki/Attac
3. De så kallade Göteborgskravallerna varade 14-16 juni 2001 och utbröt som en protestaktion mot EU-toppmötet i Göteborg, där USAs president George W. Bush var närvarande. Polismakten grep eller omhändertog omkring 1000 demonsranter varav ett antal senare dömdes för våldsamt upplopp. Här följer en dryg halvtimme lång videofilm från kravallerna, som var de värsta i Sverige på många år. https://www.youtube.com/watch?v=vNLmn3Qe1z0
4. Det vill säga all offentlig makt utgår från folket och dess valda representanter i riksdagen. Om den svenska regeringsformen – grundlagen eller konstitutionen – finns mer information här: http://www.riksdagen.se/sv/Sa-funkar-riksdagen/Demokrati/Grundlagarna/Regeringsformen/

 

Visst var Oslo-terroristen en ensam galning

Oslodåden skapade rubriker världen över.

Jag deltog i ett kultur-historiskt evenemang i Medevi Brunn i hjärtat av Östergötland när nyheten kom att en 32-årig norrman den 22 juli ägnat sig åt helt andra aktiviteter i Oslo. När den värsta chocken lagt sig var jag och en kollega, liksom jag medlem i Sverigedemokraterna, ense om att det inte skulle dröja länge innan partiets fiender skulle börja söka ett samband mellan Oslo-terroristen och SD.

Vi fick rätt – i själva verket hade vi inte ens hunnit lämna den gamla kurorten innan sådana spekulationer hade fått fart.

Det föreligger härvidlag en tydlig likhet mellan de fruktansvärda terrordåden i Oslo 2011 och mordet på Olof Palme 1986. Expo angav inte oväntat tonen genom att redan dagen efter dådet tvärsäkert slå fast att Anders Behring Breivik inte varit ”en ensam galning”: ”…han hade en gemenskap, en idévärld där hans tankar fick näring.” På motsvarande sätt hade exempelvis Lars Wenander och  Håkan Hermansson  1987 i boken Uppdrag Olof Palme – hatet, jakten, kampanjerna med karakteristisk luddighet fastslagit, att det kring Olof Palme hade florerat  en ”atmosfär” och ett ”klimat” som gjorde mordet möjligt.

Varken de mer eller mindre fantasifulla teorierna om Palme-mordet eller de hittillsvarande kannstöperierna kring Oslo-massakrerna har emellertid lyckats bevisa annat än att de respektive dåden utfördes av just ensamma galningar. Vad de däremot lyckats med är att misstänkliggöra ett antal personer och organisationer vilka inte haft ett dyft med respektive illgärning att göra.

Publikationen Nationell idag, organ för det numera till synes öppet nazistiska partiet Nationaldemokraterna, står för sin del i en viss särklass när man tillskriver den israeliska säkerhetstjänsten Mossad massmorden i Oslo.

Den politiske krönikören Daniel Pipes menar i en text på National Review Online den 27 juli att Anders Behring Breivik genom sprängningen i Oslo och skjutningarna på Utöya syftade till att skapa uppmärksamhet kring sitt beryktade politiska manifest:

På så sätt liknar Behring Breivik Unabombaren Ted Kaczynski som använde sig av våld för att marknadsföra sitt manifest från 1995 Industrial Society and its Fate.

Pipes framhåller att den påstått allmänkonservative och antimuslimske Breivik jämte miljöfanatikern Kaczynski, den judiske terroristen Baruch Goldstein (Hebron 1994) samt Oklahomabombaren Timothy McVeigh varit ”de fyra framstående undantagen till islamismens dominerande ställning som massmördare.” Pipes jämför dessa fyra terrordåd med de omkring 25 000 islamistiska terrordåd som enligt tillgänglig statistik utförts sedan 1994.

Den så kallade Unabombaren Ted Kaczynski grips av amerikansk polis.

Den ensamme galningen i Oslo hänvisar i sitt manifest bland annat till konservativa idéer och tänkare men bortser från att konservatismen till sitt själva väsen ställer sig helt avvisande till revolutionära våldsdåd av den typ som nämnde galning utfört; han kallar sig kristen men låtsas inte om att några av den judeo-kristna etikens fundamenta är förbud mot att döda och krav på att älska sin nästa så som sig själv, ja rentav att älska sin fiende; han uttalar sig som oförsonlig fiende till islam men är enligt egen utsago själv beredd att under vissa omständigheter samverka med islamistiska extremister. Provkartan över gärningsmannens motsägelser skulle kunna göras avsevärt längre än så.

Sanningen är naturligtvis att Anders Behring Breivik är en narcissistisk virrhjärna som i sitt så kallade manifest svarat för ett hopkok av olika idéer och koncept som spretar åt alla håll. Han har i själva verket inte begripit någonting av vare sig konservatismen, kristendomen eller islam. De sammanhang han skisserar existerar bara i hans egna överhettade hjärna, och hittills har det inte kunnat påvisas att han har några som helst anhängare. Mot den bakgrunden är det i grunden fel och ansvarslöst att försöka peka ut några politiska krafter såsom helt eller delvis ansvariga för massmorden i Oslo.

Personligen orkar jag inte bli särskilt arg på gänget kring Daniel Poohl i Expo eller andra som nu pekar finger åt Sverigedemokraterna. Mest känner jag sorg och bedrövelse över denna exploatering av en chockartat tragisk händelse och att sådana spekulationer kunnat komma igång redan dagen efter Breiviks mordorgie. Man måste emellertid hålla i minnet att Expos medarbetare inte längre har några jobb och löner om de inte lyckas prestera plausibla teorier om det fruktansvärda högerextremistiska hotet mot vår del av världen. I det sammanhanget är uppfinningsrikedom och en förmåga att tänja på sanningen en nödvändig dygd.

Tyvärr finns det några exempel på sverigedemokrater – hög såväl som låg – som hjälpt Expo och andra media en smula på traven genom oförsiktiga och felaktiga teorier. Till viss del kan sådant förklaras genom den chock som Oslo-dådet framkallade, varför vi nog inte bör vara alltför snara att döma. En viss förmåga till stringent tänkande och en realistisk uppskattning av situationen tycker jag dock kan begäras.

Det bästa vi sverigedemokrater kan göra i nuläget är att fortsätta det politiska arbetet precis som förut i övertygelsen, att till och med de mardrömslika händelserna i Oslo som skördade kring 70 människoliv tids nog kommer att lägga sig och flyttas från löpsedlar och förstasidor. Vi bör fortsätta engagera oss mot massinvandring, mångkultur och islamisering – de hoten mot vårt demokratiska, västerländska samhälle har på intet sätt försvunnit.

Islam är inte fienden.

Vad vi slutligen bör göra är att dra upp en tydlig skiljelinje mellan islam och islamism. Islam är inte ond, vilket Breivik hävdar i sitt manifest. Islam kan och måste reformeras. Moderat islam är lösningen på de flesta av de problem som omgärdar det muslimska religions- och kulturkomplexet. Islam är inte fienden – religiös och politisk extremism är fienden.