Kungafamiljen: Vad apanage är – och inte är

 Kungafamiljen på Solliden 2014. Foto: Kungahuset

Häromdagen hade jag ett kort meningsutbyte på Facebook med en inbiten republikan. Denne menade, i anslutning till ett aktuellt kungabesök, att det inte fanns någon anledning för folket att känna festyra och stolthet vid besök av personer han kallade ”socialbidragstagare”. Personen ifråga syftade sannsynligtvis på det kungliga apanaget.

I syfte att bemöta och tillbakavisa okunniga och vulgära kommentarer av detta slag tyckte jag det kunde vara motiverat att här något redogöra för apanaget och vad detta egentligen är – och inte är. Beträffande det sistnämnda är det alldeles uppenbart att något ”socialbidrag” är det inte.

Här följer en sammanfattning rörande kungahusets ekonomi:

http://www.kungahuset.se/monarkinhovstaterna/ekonomi.4.7c4768101a4e8883780001030.html

 Konung Carl XIII.

Termen apanage är fransk och stammar från vulgärlatinets apanare, att förse någon eller några med bröd. I vår mening innebär det de pengar en stat betalar ut till sin monark. Apanaget infördes i Sverige den 1 december 1809, då riksdagen slöt ett avtal med konung Carl XIII: staten fick tillgång till ”ett antal kungsgårdar och  kungsladugårdar och därtill hörande hemman och lägenheter”.

Som motprestation gav den svenska staten konungen tillgång till slotten samt ett årligt apanage. Monarken återlämnade även sin personliga egendom Guadeloupe i Karibien till Frankrike för 24 miljoner franc, ett sätt att betala av den svenska statsskulden.

I Wikipedia läser vi följande:

Den årliga återbetalningen och räntan som detta lån mellan stat och kungahus gav utgjorde ända fram till 1983 en betydande del av kungahusets apanage. År 2006 uppgick apanaget till cirka 48 miljoner kronor.

Hela texten om apanaget i Wiki här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Apanage

Apanaget innebar i Frankrike ursprungligen de pengar konungens icke förstfödda barn erhöll som kompensation för att de inte ärvde tronen, en förmån som alltid tillföll den förstfödde sonen.

 Kungliga Gripsholms slott vid Mälaren.

Den sammanlagda kostnaden för de svenska kungliga hov- och slottsstaterna uppgår för närvarande till cirka 127 miljoner kronor, varav 65 miljoner som apanage till hovstaterna och 62 miljoner till slottsstaterna för drift och underhåll av de elva kungliga slotten plus övriga kungliga egendomar såsom Kungliga Djurgården, Hagaparken och Riddarholmskyrkan.

Apanaget skall desslikes täcka kostnaderna för statschefens offentliga uppgifter samt representationskostnader för övriga medlemmar av kungahuset.

Apanaget i Sverige är vid en internationell jämförelse påfallande lågt. Dyrast i drift i Europa är det brittiska kungahuset, vilket av staten tillerkänns omkring en halv miljard (500 miljoner) kronor. Härefter kommer Nederländerna med ett apanage om 400 miljoner kronor. Både Norge och Danmark har högre apanage än Sverige. Lägst apanage har det lilla furstendömet Luxemburg med åtta miljoner. Spaniens kungahus är dock billigast med en kostnad på 1,90 kronor per capita.

Det är naturligtvis inget konstigt med att Sveriges statschef och hans familjemedlemmar avlönas av staten för sina ansvarspåliggande uppgifter. Det vore ju mycket märkligt, för att säga det minsta, om så icke vore fallet. Att kalla detta för ”socialbidrag” är felaktigt, respektlöst, enfaldigt och okunnigt. I mitt tycke är vår konstitutionella monarki en såväl vis som vacker inrättning som på ett lysande sätt knyter samman historia och nutid.

 Kronprinsessan Victoria och prins Daniel: goda representanter för Sverige!

Det skänker oss icke endast en levande tradition, nationell glans och oskattbar good-will utomlands utan också välbehövliga exportinkomster för den svenska industrin och företagsamheten. Apanaget är således synnerligen väl investerade slantar.

Monarkin är en tillgång för Sverige!

Kungen och drottningen på statsbesök i Sydkorea 2012.

I Sverige åtnjuter vi förmånen att få ha en konstitutionell monarki. Det innebär att konungen är statschef men saknar reella maktbefogenheter. Det är en ganska så elegant lösning som går tillbaka till den så kallade Torekovkompromissen 1974: den konstitutionella monarkin förenar moderna krav på demokrati med den stabilitet och inslag av festivitas och solennitet som är ett resultat av vår mer än tusenåriga monarkiska tradition.

Det är väl känt att den svenska monarkin är synnerligen uppskattad i utlandet, kanske särskilt i länder som av olika anledningar gjort sig av med sina kungahus. Kungens och kungafamiljens närvaro vid olika statsbesök och samarbete med den svenska exportindustrin skänker ej endast extra glans åt evenemangen, utan är även en mycket lönsam affär för Sverige.   

Detta duger dock inte för svenska republikaner. Representanter för Republikanska föreningen brukar ibland att benämna vår konung ”Carl Gustaf Bernadotte”, vilket givetvis är avsett som en ganska barnslig men dock förolämpning. Vidare säger sig republikanerna vilja ”värna ”demokratin” och anmanar därför med jämna mellanrum kungen och hans familj att frivilligt lämna sin ställning.

Fullt så enkelt är det nu inte. Kungafamiljens abdikation skulle inte medföra att Sverige per automatik får ett republikanskt statskick. Den konstitutionella monarkin är inskriven i grundlagen, och en grundlagsändring kräver riksdagsbeslut i två riksdagar med allmänna val emellan. Och vad det skulle finnas för odemokratiskt med att ha ett statskick som i alla fall runt 70-80 procent av vårt folk önskar behålla har jag uppriktigt sagt mycket svårt att förstå.

Från vänster kronprins Gustaf (VI) Adolf, arvprins Gustaf Adolf (vår nuvarande konungs far) och kung Gustaf V vid ”lillprinsen” Carl Gustafs dop den 6 juni 1946.

Republiken Sverige skulle vidare bli en avsevärt mycket kostsammare historia med återkommande presidentval än vad konungariket Sverige är. Presidentval är aldrig några billiga historier. Fråga amerikanerna – eller för den delen finnarna. Monarkin har därtill den ovanskliga fördelen att konungen står över det partipolitiska käbblet och därmed är en samlande gestalt för hela nationen och dess folk.

Monarkin är en tillgång för Sverige!

Det finns, som jag ser det, betydligt angelägnare uppgifter att lägga skattepengarna på än att plöja ner dessa i dyra presidentval. Exempelvis  att erbjuda behövande en effektiv sjukvård, att ge våra äldre som byggt upp landet en värdig ålderdom och att trygga en fungerande utbildning för våra barn.

Kungen firar i dagarna 40 år på tronen. Längre än så har bara två monarker suttit genom vår drygt tusenåriga kungahistoria: Magnus Eriksson (1319-65) med en 46-årig regeringstid samt Gustaf V (1907-50) med 43 år på tronen. Med sina nu 40 år som statschef överträffar Carl XVI Gustaf Gustaf Vasa (1521-60) med ett år.

Magnus Eriksson regerade i 46 år.

Vår konung har skött sin uppgift på ett förnämligt sätt, även om han naturligtvis begått misstag som alla andra människor. I sitt tal i Stockholms stadshus i samband med tsunamikatastrofen i Thailand 2004 framträdde han som en samlande kraft och fick beröm från alla håll för sina lugnande och inkännande ord, där han bland annat framhöll att han själv förlorade sin fader i unga år.

Bernadotterna brukar bli gamla. Kungens farfar Gustaf VI Adolf (kung 1950-73) blev 90 och dennes företrädare och fader Gustaf V 92. Vår nuvarande kung är 67 i dag och kan nog hänga med i 30 år till!