Jesus i Getsemane: ”Gånge denna kalk ifrån mig”

 Jesus i Getsemane: målning av Pedro Berruguete (cirka 1450-1504).

En av de i mitt tycke absolut sorgligaste avsnitten i Nya testamentet i Bibeln är Matteusevangeliets 26e kapitel, som först framställer Jesu och lärjungarnas sista måltid i Jerusalem och därefter beskriver hur de tillsammans gick ut till Oljeberget (Olivberget). Alla utom Judas Iskariot, som tidigare avvikit i syfte att informera Jesu fiender om var de kunde finna Mästaren från Nasaret och gripa honom.

Via länken ovan kan ni avnjuta en gospelsång som heter ”Watch With Me While I pray” med text och musik av Dan Fefferman, vilken på ett inkännande sätt beskriver händelseförloppet i Getsemane örtagård på Oljeberget.

Vi läser följande i Matteusevangeliets 26e kapitel, verserna 36-41 (som vanligt citerar jag ur 1917 års bibelöversättning):

Därefter kom Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane. Och han sade till lärjungarna: ”Bliven kvar här, medan jag går dit bort och beder.” Och han tog med sig Petrus och Sebedeus´ två söner; och han begynte bedrövas och ängslas. Då sade han till dem: ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds; stannen kvar här och vaken med mig.” Därefter gick han litet längre bort och föll ned på sitt ansikte och bad och sade: ”Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!” Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande. Då sade han till Petrus: ”Så litet förmådden I då vaka en kort stund med mig! Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt.”

 Ensam med Gud på Olivbergets sluttning.

Summa tre gånger gånger gick Jesus bort och vände sig till Gud i bön, tre gånger föll Jesu mest betrodda lärjungar Petrus, Jakob och Johannes i sömn. När han kom tillbaka för tredje gången utbrast Jesus sarkastiskt (Matteusevangeliet 39:45-46): ”Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder. Se, stunden är nära då Människosonen skall bliva överlämnad i syndares händer. Stå upp, låt oss gå; se, den är nära, som förråder mig.”

Och medan Jesus ännu talade beskriver evangelisten hur Judas nalkades med ”en stor folkskara” beväpnad med svärd och stavar, ”utsänd från översteprästerna och folkets äldste”. Resten vet vi: Jesus greps, gisslades och korsfästes för att därefter återuppstå från de döda och fullborda frälsningsverket.

Det har genom seklerna funderats en hel del på varför Jesus bad som han gjorde i Getsemane. Varför var han så bedrövad om han visste, att hans förestående offerdöd i tidernas fullbordan skulle skänka mänskligheten frälsning? Borde han inte i stället vara sprudlande glad och kalla Judas inte förrädare, utan tvärtom berömma honom som den som möjliggjorde gripandet som skulle leda raka vägen till det saliggörande korset?

Om Judas-gestalten, läs mer här:https://tommyhansson.wordpress.com/2009/04/10/judas-iskariot-djavul-eller-hjalte/

Den konventionella tolkningen av Jesu bittra tårar är att i detta ögonblick visade sig Frälsarens mänskliga, rentav svaga natur. Han inser att han skulle lida hemska kval genom den förestående korsfästelsen, som ju var en oerhört grym avrättningsmetod, och ber därför Gud – om detta vore möjligt – att befria honom från denna plåga. /Fotnot/ Jag köper dock inte detta.

I stället bör vi ta i beaktande vad Jesu verkligen var utvald att göra. Han kom för att uppfylla profetian i profeten Jesajas nionde kapitel, den om den strålande fridsfursten som kommer i syfte att regera Israel som dess rättmätige konung. Han kom för att bli accepterad av det utvalda hebreiska folket som dess konung och därifrån sprida det frälsande budskapet från Gud i hela världen.

 Diego Velazquez (1599-1650): Kristus på korset.

Jesus måste emellertid någonstans på vägen ha blivit på det klara med, att detta sannolikt inte hade några förutsättningar att lyckas. Han hade visserligen en del lärjungar och sympatisörer, men dessa utgjordes huvudsakligen av samhällets bottenskrap i form av fiskare, före detta terrorister (seloter), tulltjänstemän och kvinnor (varav några prostituerade). Ingen imponerande samling i samtidens ögon. Inte ens hans mest framstående lärjungar orkade vara med honom i nödens stund!

Därmed blev den unge predikanten från det föraktade Galiléen, trots att han uppgavs tala med makt och myndighet, icke accepterad av dem som betydde något i samhället och allra minst av det religiösa etablissemanget. Låt mig uttrycka det så här: om det i dåtidens Israel hade arrangerats en Nobelfest, så hade Jesus inte blivit inbjuden till den.

I det läget förstod Jesus att han måste välja en annan väg, och eftersom han var spränglärd i de judiska skrifterna kände han väl till profetordet (Jesajas 53e kapitel) om ”den lidande tjänaren” som tar folkets synder på sig och lider offerdöden. När han i Getsemane ljöt ut hela sin själ inför sin Himmelske fader, bad han denne att ännu en gång överväga att låta Jesus följa sin ursprungliga mission.

Givetvis inte för att han, Guds egen son, var rädd för korsets plåga – en ändlös rad av martyrer av skiftande slag har skrattande och sjungande lidit lika mycket eller rentav mer för sin sak – utan därför att han såg framför sig ett obeskrivligt och långvarigt lidande såväl för det utvalda folket som mänskligheten i stort. Förvisso kunde de genom att tro på Jesus ernå en sorts andlig frälsning – men den fullständiga, såväl fysiska som andliga räddningen, Himmelriket på jorden, den fick uppskjutas på obestämd tid.

Det var därför Jesus var så obeskrivligt förtvivlad att hans tårar blev till blod i Getsemane örtagård.

 Bloggaren på Olivberget 2014. Foto: Privat

Fotnot: Korsfästelse var en av de gamla romarna ofta tillämpad avrättningsmetod. Enligt en berättelse korsfäste romerska soldater mer än 6000 slavar längs Via Appia sedan Spartacus slavuppror nedkämpats år 73 före Kristi födelse. Det kunde ta flera dagar innan döden befriade den korsfäste från vidare plågor. Korsfästelse finns än i dag som avrättningsmetod i straffskalan i länder såsom Saudiarabien, Iran, Sudan och Burma. Även den utstuderat grymma och barbariska så kallade Islamiska staten (DAESH/IS) använder metoden. http://www.dagen.se/korsf%C3%A4stelse-anv%C3%A4nds-fortfarande-f%C3%B6r-att-avr%C3%A4tta-m%C3%A4nniskor-1.103350

 

God natt med judisk musik: tankar om ”det judiska”

Judisk musikensemble spelar på teater.

Så här i början på det judiska nyåret, Rosh hashana, faller det sig naturligt för mig att avsluta dagen och bjuda mina läsare god natt med litet judisk musik.

Här ett par korta sånger med bilder föreställande synagogor på olika platser i världen:

http://www.youtube.com/watch?v=HMjXFFhCUo8

Jag har, så vitt jag vet i alla fall, inget judiskt blod i mina ådror. Ibland undrar jag förstås. Hur annars förklara min många gånger omvittnade kärlek till det judiska folket, dess kultur samt staten Israel? Inför ”det judiska” känner jag något speciellt i min själ som det är svårt att förklara.

Kanske är det helt enkelt sympati och medkänsla med ett ursprungligen av Gud utvalt folk som lidit under hela sin mångskiftande historia och som ännu, 68 år efter krigsslutet, utsätts för hat, förakt och förföljelse. Också FN, som en gång var med och skapade staten Israel under sin norske generalsekreterare Trygve Lie, har sällat sig till Israel-hatarna.

Jag tror mycket i jude- och Israel-hatet bottnar i avundsjuka mot ett folk, som inte bara är utvalt utan också frambringat så många framstående personligheter och kulturyttringar. Vetenskapsmän, konstnärer, musiker, filosofer, författare, affärsmän, entreprenörer, uppfinnare, rättslärde, läkare…en del rötägg också, naturligtvis, det vore ju konstigt annars.

Moses Maimonides, judisk rättslärd och läkare i Egypten på 1100-talet.

Här en unik video med gammal rysk-judisk musik:

http://www.youtube.com/watch?v=KkMyEAJEmo4

En annan aspekt av  judehatet är snedvriden teologi som bland annat framställt judarna som Guds-mördare, förrättare av barnaoffer och pestspridare. När det gäller anklagelsen om att judarna skulle ha mördat Jesus, finns det en minst sagt häpnadsväckande motsägelse.

Enligt traditionell kristen tro kom Jesus Kristus för att dö på korset, därigenom bringande mänskligheten frälsning. Borde då inte det folk som påståtts ha bragt Jesus om livet hyllas för att de gjorde detta möjligt? Frågan kan tyckas bisarr men är fullständigt logisk. Jag skall kanske tillägga, att jag själv inte bekänner mig till tron om Jesu korsfästelse som något av Gud planerat från tidernas begynnelse. Jag anser i enlighet med min tro att Jesus skulle ha accepterats som Messias och krönts till kung i Israel. Korsfästelsen var Guds B- eller möjligen C-plan.

För övrigt var det en romersk ämbetsman, ståthållaren Pontius Pilatus, som beordrade Jesu korsfästelse. Han backades visserligen upp i sitt beslut av de högsta judiska tempelprästerna, men vad den judiska menigheten egentligen tyckte och tänkte vet vi intet om.

Antonio Ciseris målning ”Ecce Homo”. Pilatus visar fram Jesus inför folket innan han dömer honom till döden.

Här sången ”Shma Yisrael” som belyser den judiska och israeliska kampen för överlevnad i en fientlig omvärld:

http://www.youtube.com/watch?v=qzwB4_P5ak4

Vi som kallar oss kristna har all anledning att känna oss tacksamma gentemot judarna och judendomen för att ha frambringat juden Jesus, vars rörelse i begynnelsen var en judisk sekt till synes utan större möjligheter att röna någon speciell framgång. Den religion som vi i dag benämner kristendomen bar dock ymnig frukt, främst tack vare Pauli enastående teologiska arbete med att göra Jesu korsfästelse – som inledningsvis tedde sig som ett fruktansvärt nederlag för den kristna sekten – inte bara rimlig utan fastmer oundviklig och tilltalande.

Jag har någon gång snuddat vid tanken att konvertera till judendomen, men det har till syvende og sidst stupat på att jag faktiskt tror att Jesus var den Messias som fromma judar fortfarande väntar på. Alltså förblir jag kristen, låt vara inte någon särskilt renlärig sådan.

Det där blev ju en ganska lång utvikning från den judiska musiken, som jag tänkt att detta inlägg skulle handla om. Och det gör det ju också, i alla fall delvis.

Shana tova – och ha ett gott och sött judiskt år 5744!

Barbara Streisand i telefonsamtal med Israels förra premiärminister Golda Meir.

Avslutningsvis kan ni här nedan höra och se den amerikansk-judiska artisten Barbara Streisand samtala med Israels ”järnlady”, Golda Meir, per telefon samt framföra Israels nationalsång ”Hatikvah” (Hoppet) vid en gala i anledning av Israels 30-årsjubileum 1978:

http://www.youtube.com/watch?v=8uPHaioopKM

Jag tillägnar detta inlägg min hustrus judiska släkt, som jag vet alltför litet om, från Berlin och Israel. Hennes morfar, som hette hette Willy Levy och var köpman, bosatte sig i Sverige med sin kristna hustru Erna, min frus älskade mormor. Willys broder Lutz, som efter vad jag tror mig veta var en vänsterinriktad journalist, flyttade efter kriget till Israel med sin svenskfödda hustru Ingrid (Mirjam) efter att ha suttit internerad i den svenska statens läger för misstänkta vänsterelement. Lutz efterkommande finns i dag, så vitt jag förstår, i såväl Israel som Tyskland.