Sveriges nukleofobi – den irrationella skräcken för kärnkraft

1985 ville moderatledaren Ulf Adelsohn bada i kylvattenbassängen i Forsmarks kärnkraftverk för att demonstrera hur ofarligt det var med kärnkraft.

Året var 1985. Moderaternas partiledare Ulf Adelsohn bestämde sig för att slå ett slag för kärnkraften och gjorde så genom att uttrycka en vilja att bada i kylvattenbassängen inne i Forsmarks kärnkraftverk. När han fick frågan varför han ville hoppa i bassängen svarade han: ”Därför att det är så ofarligt.” https://chef.se/74-partiledaren-som-ville-bada/

Vi fick dock inte veta hur ofarligt eller farligt det var då doppet aldrig blev av. Inte heller Adelsohns företrädare som M-ledare, Gösta Bohman, var imponerad av kärnkraftens påstådda farlighet. ”Inte farligare än att cykla”, trodde han sig veta.

Jag är böjd att instämma med Adelsohn och Bohman. Ingen allvarlig kärnkraftsolycka, endast några tillbud i form av läckor, har inträffat under de närmare 60 år som kärnkraften varit i bruk i vårt land. Det första kärnkraftverket, Ågesta utanför Stockholm, var i drift 1964-74. https://group.vattenfall.com/se/var-verksamhet/vara-energislag/karnkraft/avveckling-av-agestaverket

Det ter sig därför paradoxalt att makthavarna i Sverige tycks vara drabbade av en irrationell skräck för kärnkraften som skulle kunna kallas för nukleofobi. Denna kan sägas att utbrutit efter tillbudet vid kärnkraftsanläggningen på Three Mile Island i Harrisburg i USA 1979 och gav upphov till folkomröstningen om kärnkraft den 23 mars 1980. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkomr%C3%B6stningen_om_k%C3%A4rnkraften_i_Sverige_1980

Vid omröstningen kunde man rösta på endera av de tre ”linjerna” 1, 2 eller 3. Samtliga linjer talade om avveckling inom en viss tid. Linje 1, som stöddes av Moderaterna, hade det längsta perspektivet under det att linje 3, uppbackad av Centerpartiet och Vänsterpartiet kommunisterna, hade mest bråttom att avveckla. Linje 2, med stöd av Socialdemokraterna och Folkpartiet, intog ett mellanläge. Några andra partier fanns inte i riksdagen vid denna tid, men det kan ändå nämnas att Kristen demokratisk samling (nuvarande KD) stödde linje 3.

De tre linjerna i kärnkraftsomröstningen hade dessa tre rockslagsmärken.

Omröstningen utföll så att linje 2 vann med 39,1 procent. Linje 3 var inte långt efter med 38,7 medan den minst långtgående linje 1 fick 18,9 procent.

Den svenska nukleofobin kommer till belysning i en intresseväckande artikel av James Conca i den amerikanska affärstidskriften Forbes den 28 februari 2021. https://www.forbes.com/sites/jamesconca/2021/02/28/irrational-nuclear-fear-puts-sweden-in-danger-of-succumbing-to-stupidity/?fbclid=IwAR1n4hctAV

Conca konstaterar inledningsvis att vattenkraft och kärnkraft tills helt nyligen stod för sammanlagt 80 procent (40 var) av Sveriges elproduktion. Fossila bränslen stod för försumbara 1 procent. Med den fortgående avvecklingen av kärnkraften ser bilden av naturliga skäl annorlunda ut.

Sverige ansågs länge vara ett föredöme för den övriga världen när det gällde att producera miljövänlig energi. Dessutom har vårt land hunnit längre än de flesta andra avseende slutförvaring av nukleärt avfall. Conca skriver:

”So, with their nuclear reactors only about half-way through their life-spans, and the whole program running really well, who in Sweden would want to completely shut them down?” Artikelförfattaren svarar själv:

”Um…members of the Swedish coalition government, led by Sweden´s green party people who get a Pavlovian gag reflex just thinking of nuclear. They want to prematurely close their entire nuclear fleet and replace the 2 trillion kWhs with renewables and natural gas.”

De lyckligtvis före detta statsråden Märta Stenevi och Per Bolund (MP).

Nu ledde ju inte lilla MP den rödgröna regeringen, även om jag kan förstå att skribenten fått den uppfattningen. Sedan artikeln skrevs har partiet därtill hunnit lämna styret. Skribenten tror sig veta att Sverige, precis som Tyskland, inte har något emot att bli beroende av Ryssland vad gäller leveranser av naturgas.

James Conca framhåller desslikes att 10 000-tals fler människor kommer att dö under de kommande decennierna till följd av trefaldigade kolutsläpp samt att kärnkraften besparat Sverige drygt 2 miljarder ton koldioxidutsläpp sedan omröstningsåret 1980.

Sedan nedstängningen av Ringhals 1 tidigare i år har vi tvingats importera elektricitet från kolkraftverk i Polen och Danmark samt gaskraftverk i Tyskland, som använder sig av naturgas från ryska ledningar. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/trots-elbristen-nu-stanger-ringhals-1

James Conca i tidskriften Forbes menar att den irrationella rädslan för kärnkraft hos Sveriges politiska ledarskikt gör att vårt land löper en överhängande risk att kapitulera för dumheten. Detta är desto mer bisarrt som det folkliga stödet för den nukleära kraften enligt en färsk undersökning från Novus är högre än någonsin.

Totalt 77 procent av de tillfrågade stöder kärnkraft som energikälla, varav 46 procent gärna ser att det vid behov byggs nya reaktorer. Bara 14 procent är för avveckling av kärnkraften via politiska beslut. https://www.analys.se/opinion/

Istället för att ta detta ad notam har dock makthavarna i all sin outgrundliga vishet beslutat stänga ned den effektivaste och mest miljövänliga kraftkälla vi har till förmån för vindkraft, solkraft och naturgas. De båda förstnämnda, högst volatila, källorna kräver därtill ökad backup-kapacitet.

Nukleofobi var ordet.

Kristdemokraternas utdragna självmord

Ebba Busch Thor njuter av festivalstämningen. Kanske bäst att passa på, vid nästa valvaka blir det sannolikt inga muntra miner.

Prideparaden i Stockholm brukar vara ett av de evenemang som framträdande politiker använder sig av i syfte att verka engagerade, med sin tid och fördomsfria. Stockholm Pride 2016 var intet undantag från den regeln.

I år var det dags för Kristdemokraternas relativt nyvalda partiledare Ebba Busch Thor att göra debut i sammanhanget. Det skedde i svallvågorna efter dödsskjutningen i Orlando i Florida, då 49 personer dog sedan en islamistisk aktivist öppnat eld på gayklubben Pulse.http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article23008129.ab

Så nu kunde vi se unga Ebba gå på Stockholms gator och trängas, tandrikt leende, tillsammans med andra publicitetstörstande politiker, exhibitionister, personer som kryper omkring på gatan utklädda till hundar och för all del en del eljest fullt normala människor som tror att detta är en manifestation för kärlek och människovärde. Bland deltagarna märktes Israels ambassadör Isaac Bachman jämte en grupp från Tel Aviv.

Framförallt är Pride ett led i Riksförbundet för sexuellt likaberättigandes (RFSL) mångåriga strävan att undergräva den svenska sexualmoralen och kärnfamiljen. Jippot är utpräglat sexualfixerat och ett tillfälle för allehanda blottningsbenägna individer att offentligen svänga med snoppen eller brösten. Mänsklig värdighet – kom igen!

Efter Busch Thors Pride-debut har den interna KD-kritiken inte låtit vänta på sig. Riksdagsman Tuve Skånberg uppger att cirka 300 KDare hört av sig till honom och protesterat mot det egna partiets Pride-inblandning. Många av dessa överväger även att lämna partiet. Skånberg säger sig vara orolig, och det finns det förvisso allt skäl till – Kristdemokraterna noterades för 2,8 procent i en av de senaste mätningarna.http://www.svt.se/nyheter/inrikes/bottensiffror-for-kristdemokraterna

Tuve Skånberg är kritisk till sin partiledares deltagande i Prideparaden.

Tuve Skånberg, en av de numera rätt få KD-parlamentariker som har en uttalat kristen profil, menar i en intervju: ”Jag tror det här skadar partiet.” Det tror jag också. Sedan hjälper det nog inte att Ebba Busch Thor upplevde en ”fantastisk feststämning” under sitt prajdande. http://omni.se/intern-kritik-mot-busch-thor-medlemmar-flyr/a/jKxJA

För vilket annat parti som helst hade inte partiledarens deltagande i Pride spelat någon roll alls, SD möjligen undantaget. KD är emellertid ett speciellt parti. Det grundades med namnet Kristen demokratisk samling (KDS) av den legendariske pingstpastorn Lewi Pethrus 1964 med programpunkter som nej till abort, mer bön och kristendomsundervisning i skolan samt uppslutande bakom kärnfamiljen.Partiledare var den alltför tidigt bortgångne före detta högermannen och prästen Birger Ekstedt.http://www.alfsvensson.eu/blogItem.asp?mId=318

När partiet kom in i riksdagen efter 20 år hade det breddat sitt politiska spektrum men stod under Alf Svenssons ledning fortfarande på en kristen grund. Under Svenssons ordförandeskap kunde KD notera sina genom tiderna största framgångar med en plats i regeringen under ministären Bildt 1991-94 som kulmen. Regeringsdeltagande i Reinfeldts allianskonstellation blev det även under Göran Hägglunds ledarskap 2006-14.

Under Hägglund skedde en fortgående sekularisering av KD, som nu ville framstå som något slags socialliberalt parti utan kristen kappsäck. Jag är för min del övertygad om att det var en grav felsatsning. Följden har blivit ett ständigt urholkat väljarstöd. I dag kan man närmast tala om Kristdemokraternas långsamt utdragna självmord.

Uppsluppna Pride-poliser sätter sig i respekt?

I en bloggtext för ett par år sedan framhöll jag under rubriceringen ”KD – partiet som inte behövs” bland annat följande:

Allt som andas kristendom och konservatism rensas nu ut från partiet. Därmed har detta parti enligt min mening förlorat sitt existensberättigande. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/18/kd-partiet-som-inte-behovs/

Socialliberala och politiskt korrekta partier finns det redan i parti och minut. Och beträffande konservatism på kristen grund tillvaratas denna ideologiska inriktning av Sverigedemokraterna på ett betydligt mer offensivt sätt än KD.

Jag borde väl som sverigedemokrat välkomna denna utveckling, men jag tillåter mig ändå att fälla en eller annan imaginär tår över KDs urartning. Jag har när allt kommer omkring själv röstat på detta parti i flera val.

KD är ett dödsmärkt parti

 Glade och trevlige – men förbrukade – Hägglund.

Med litet distans till Kristdemokraternas (KD) riksting upplever jag mig nog kunna utforma en tämligen lidelsefri men samtidigt uppriktig betraktelse om partiet i fråga. Och jag kan tyvärr inte komma fram till någon annan slutsats än att KD är ett dödsmärkt parti.

Jag skriver ”tyvärr” eftersom jag faktiskt känner förhållandevis stora sympatier för detta parti, som jag röstat på ett flertal gånger genom åren i de olika valen. KD var nämligen länge i praktiken det enda alternativet i svensk politik som tog de konservativa hjärtefrågorna om familj, äktenskap, abort och monarki – samtidigt som man var för fri företagsamhet och stod på småföretagarnas sida – på allvar.

Däremot har jag alltid tyckt att KD varit alltför otydliga och/eller mesiga när det gäller exempelvis försvar, lag och ordning, kärnkraft, bistånd, invandring och miljö. Kanske är det den vattenkammade frikyrkligheten som medfört dessa i mitt tycke beklagliga effekter.

 Det var Lewi Pethrus som skapade embryot till KD.

Det blev som väntat Göran Hägglund, född 1959, som valdes till partiordförande efter att, trots en lång och omständlig debatt, Mats Odells utmaning visat sig inte hålla ända in i kaklet. Hägglund är faktiskt partiets blott tredje ordförande sedan den legendariske pingstpastorn Lewi Pethrus grundat dåvarande Kristen Demokratisk Samling (KDS)1964. De tidigare partiledarna har hetat Birger Ekstedt (1921-1972) samt fenomenet Alf Svensson (född 1938).

Alf Svensson är med sina 31 år som partiledare (1973-2004) helt unik i svensk partipolitisk historia. Han fortsätter som 73-åring sin karriär som europaparlamentariker, en syssla som dock aldrig lämnar några djupare avtryck hemma i Sverige.

Det besynnerliga är att medan Alf Svensson, som alltså var partiledare i en mansålder, i alla fall aldrig för mig framstod som förbrukad och utsliten i sin roll, så håller sannolikt många med mig om att Göran Hägglund redan efter åtta år har suttit ett par år för länge på sin post. Han har helt enkelt inte en tillräckligt intressant personlighet för att fortsätta fånga väljarmajoritetens intresse.

Jag anser att Göran Hägglund är en på flera sätt utmärkt person. Han verkar vara en hygglig och trevlig prick, är säkerligen en god äkta man och familjefar, besitter en god talarförmåga och har dessutom den oskattbara egenskapen humor. Ser dessutom normalt bra och trevlig ut. Hägglund var förmodligen rätt person att efterträda Alf Svensson – men partiet borde ha insett att Hägglunds persona är alltför slätstruken för att hålla i partiledarrollen någon längre tid.

 Makarna Sonia och Alf Svensson.

Om Kristdemokraterna hade begripit sitt eget bästa hade man alltså röstat fram Mats Odell som ny partiordförande vid riksmötet i januari. Veteranen Odell är visserligen varken yngre eller särskilt mycket fräschare än Hägglund. Men för Guds skull – i det desperata läge partiet befinner sig i, med få om ens några opinionsnoteringar över fyraprocents-strecket, är man piskat att pröva något nytt eller åtminstone annat. Odell hade åtminstone inneburit några stapplande steg på väg i den riktningen.

Med Göran Hägglund vid KD-rodret under de cirka 2,5 år som återstår till nästa riksdagsval är partiet med nära nog 100-procentig säkerhet destinerat att åka ur den svenska politikens finrum. Med Mats Odell tror jag i alla fall oddsen hade varit marginellt bättre, men kanske inte heller då tillräckliga.

Det hart när enda som skulle kunna rädda KD kvar på Helgeandsholmen är om tillräckligt många konservativa väljare ur olika partier stödröstar på partiet. Den taktiken har alltid fungerat för kommunist-, nuvarande Vänsterpartiet (”kamrat fyra procent”), men det är nog mycket tveksamt om det fungerar i borgerligt sammanhang.

 Kan Ebbas muskler rädda KD?

Det finns faktiskt ytterligare, som jag ser det, en tänkbar lösning för den som uppriktigt ser till partiets bästa. Den är dock så orealistisk och radikal att den inte lär materialiseras. Om ni ändå gitter ta del av vad jag anser i frågan, så varsågoda.

Några politiska tungviktare med Alf Svensson i spetsen måste tala allvar med Göran Hägglund och få honom att dra sig tillbaka under föregivande av någon plausibel ursäkt – hälsoskäl, familjeskäl, you name it. Att ordna ett nytt både välbetalt och ståndsmässigt jobb åt en före detta partiledare och regeringsminister lär heller inte erbjuda några svårigheter.

Sedan hämtas unga, snygga och extremt representativa Ebba Busch från sin kommunalrådspost i Uppsala och axlar Hägglunds fallna mantel. Busch kommer med sina 25 år – hon fyller 11 februari, grattis! – att bli landets genom tiderna yngsta partiledare och dessutom statsråd. Kan någon föreställa sig att Ebba skulle gå hem sämre i stugorna än Göran och Mats? Nej, jag trodde heller inte det.

Varsågoda, alla hugade kristdemokrater, där har ni en tänkbar lösning på ert partis dödliga kris. Dödliga och dödliga – KD överlever troligen katastrofen att sparkas ur riksdagen och kommer att fortsätta verka i en mängd kommuner och landsting. Partiet har många duktiga politiker runt om i landet. Fast på litet sikt vet man inte så noga hur det kan gå…

Nu tycker ni möjligen att jag betonat partiledarfrågan aningen för mycket. Det kan nog äga sin riktighet. Jag anser nämligen också att mycket av partiets forna raison d´etre försvunnit. Det parti som alltmer kommit att överta ett flertal av KDs gamla hjärtefrågor är ju Sverigedemokraterna (SD).

Socialkonservativa SD har ett minst lika stort engagemang för kristendom, kärnfamilj och äktenskap som KD och är  ännu radikalare när det gäller högsta abortgräns (12 veckor mot 18 för KD). SD uppfattas även överlag som betydligt mindre mesigt än KD.

 Socialkonservativa SD har övertagit KDs gamla roll.

Så det mesta talar för att KD åker ur riksdagen 2014 vare sig det sker ett partiledarbyte eller ej. Men för ert eget partis skull, kära KDare, borde ni göra ett tappert försök att undvika katastrofen. Att köra på i samma gamla hjulspår med Hägglund borde inte vara ett alternativ.