Glömda svenska fotbollshjältar (18): Den spektakuläre Roger Magnusson

Roger Magnusson (i vit dräkt) var under fem år Olympique Marseilles kanske största stjärna.

Roger Magnusson var under en tioårsperiod på 1960- och 1970-talen en av Sveriges absolut mest framstående fotbollsspelare. Hans bländande  teknik drog massor med publik till arenorna och hans målgivande passningar från högerytterpositionen är legendariska. Ändå gjorde han endast 14 A-landskamper och spelade aldrig i allsvenskan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Roger_Magnusson

Roger föddes i småländska Mönsterås den 20 mars 1945. Han framstod tidigt som ett fotbollens ”underbarn” och debuterade redan som 14-åring i Blomstermåla IKs seniorlag. Sin bollkänsla övade han upp genom att jonglera med en tennisboll hemma i köket, vilket han hade läst att den legendariske engelske högeryttern sir Stanley Matthews hade gjort.

1961 värvades han över till Åtvidabergs FF i Östergötland och fick anställning vid det på sin tid oerhört framgångsrika företaget Facit, som bland annat tillverkade skriv- och räknemaskiner. Facit klarade emellertid inte övergången till elektronisk apparatur, gick i konkurs och köptes upp av Electrolux 1972. Emedan Facit hade goda kontakter med Brasilien hade Roger förmånen att 1963-64 få träna och spela med den brasilianska storklubben CR Flamengo i Rio de Janeiro. https://sv.wikipedia.org/wiki/Facit_(f%C3%B6retag)

Roger fick dra på sig landslagströjan 14 gånger.

Roger Magnusson representerade Åtvidabergs FF i division II, dåtidens motsvarighet till superettan, 1961-65 och gjorde stor succé. På sammanlagt 97 matcher blev det 40 mål – det var dock som genial framspelare, ej som målspruta, Magnusson kom att bli mest känd. Roger har framhållit att ÅFFs dåvarande tränare, spanjoren Antonio Durán, betydde mycket för hans utveckling som spelare.

Sin landslagsdebut gjorde Roger Magnusson som 19-åring i en landskamp mot Danmark ingående i Nordiska mästerskapen på Malmö stadion den 28 juni 1964. Jag såg matchen på TV och kunde konstatera, att denne debutant längst till höger i forwardskedjan med sin spektakulära spelstil verkligen var något utöver det vanliga. Man skulle nästan kunna säga att han var sin tids Zlatan, fast utan dennes divalater. https://www.fotbollskanalen.se/andra-ligor/sveriges-garrincha-om-zlatan-nackas-teknik-var-battre/

Matchen slöt med svensk 4-1-seger sedan Roger gjort det avslutande svenska målet i 62a minuten. Övriga målskyttar var Prawitz Öberg, Harry Bild och Örjan Martinsson. I en annan minnesvärd match senare samma år ingick Roger Magnusson i den svenska elva som spelade 3-3 mot Polen på hemmaplan. Även här blev Magnusson målskytt; han kom dock på 14 landskamper endast upp i tre mål.

Blågult hade i Polen-matchen ett minst sagt högklassigt ytterpar. Vänsterytter var nämligen ingen mindre än Lennart ”Nacka” Skoglund, vilken gjort succé i Hammarby IF i division II efter att ha kommit tillbaka efter en lång proffsperiod i Italien.

Landslagskedjan mot Polen 1964. Från vänster Roger Magnusson, Örjan Martinsson, Bengt Lindskog, Bo Larsson och Lennart Skoglund.

Det stod nog mycket klart för envar fotbollsintresserad att det inte skulle dröja länge innan också Roger Magnusson skulle försvinna som yrkesspelare till utlandet. Han värvades således 1966 till Juventus FC i Italien men blev utlånad till tyska FC Köln, som han representerade 1966-67. Det blev 20 matcher och fyra mål. 1967 användes Roger av Juventus för spel i de europeiska cuperna – svenskens mål avgjorde två matcher (han avverkade sammanlagt sex) för ”la vecchia signora” (den gamla damen), som Turin-klubben stundom brukar kallas.

Efter Italien blev det Frankrike. Det var i Olympique de Marseille som Roger Magnusson blommade upp som fotbollsspelare. Hans spelstil drog massor med publik till arenorna. Han spelade 157 matcher i den helvita Olympique-dressen och svarade för 23 fullträffar. Tillsammans med kroaten Josip Skoblar utgjorde Roger Magnusson ett formidabelt radarpar: Magnusson spelade fram och Skoblar öste in målen – 151 mål på 174 matcher. https://sv.wikipedia.org/wiki/Josip_Skoblar

Med Olympique var Roger Magnusson med om att bli fransk ligamästare två gånger och lika många gånger cupmästare. Han utsågs fyra gånger till Frankrikes bäste högerytter och en gång till ligans bäste utländske spelare. Han gick under smeknamnet ”Le magicien” (trollkarlen). Den enorma framgången i Frankrike hade dock en baksida – den förhindrade svenskt landslagsspel. Klubbpresidenten Henri Leclerc ansåg nämligen att Roger var så värdefull för klubben – såväl sportsligt som ekonomiskt – att han vägrade släppa svensken för spel i Sveriges landslag.

Det fick för Magnusson en mycket negativ konsekvens inför VM i Mexiko 1970, dit Sverige hade kvalificerat sig genom att besegra bland annat Frankrike. Han berättar själv i en intervju hur det låg till: ”Jag blev uttagen till VM 1970 men klubben begärde en summa för att släppa mig för att jag drog så mycket publik till arenan. Det gick inte igenom så jag kunde inte spela i VM tack vare det.” https://www.eurosport.se/fotboll/europa-league/2017-2018/marseille-dribblaren-fran-70-talet-det-fanns-bra-spelare-aven-innan-zlatan_sto6727549/story.shtml

Vem vet – hade Roger Magnusson fått spela i VM hade Sverige kanske klarat sig vidare från gruppspelet, vilket nu inte blev fallet. Vi spöade visserligen Uruguay med 1-0 i sista matchen, men efter tidigare förlust mot Italien (0-1) och oavgjort mot Israel (1-1) var det kört för blågult och dåvarande förbundskaptenen Orvar Bergmark. http://www.fotbollsweden.se/Sve%20VM-1970.htm

Efter sex säsonger i Olympique de Marseille avrundade Roger Magnusson sin proffssejour i Frankrike med spel i Red Star FC från Saint Quen utanför Paris; det resulterade i 26 matcher och två mål 1974-76 efter åtskilliga skadeproblem.

Benno Magnusson hann också med 14 landskamper.

1976 var Roger Magnusson vid 31 års ålder tillbaka i Sverige med spel i Hälsingborgs IF i division II. Skadorna fortsatte dock att förfölja honom och det blev bara sex matcher och ett mål. Magnusson avslutade sin karriär med spel i Kristianstads-klubben Vilans BoIF i division III 1976-79 – 41 matcher och tre mål. Efter karriären utbildade sig Roger till fritidspedagog.

2012 invaldes Roger Magnusson i Svensk fotbolls Hall of Fame med följande motivering: 

Ett dribblingsspel som gick i ”Garrinchas” och ”Nackas” fotspår. Tillsammans med parhästen Josip Skoblar placerade han Olympique Marseille på den franska och europeiska fotbollskartan. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=30227

Nåja. Olympique de Marseille får nog sägas ha varit i hög grad en etablerad del av fotbollskartorna redan före tandemet Magnusson-Skoblars tid. Och redan före Rogers tid hade klubben en stor svensk stjärna vid namn Gunnar ”Säffle” Andersson, som jag tidigare skrivit om: https://tommyhansson.wordpress.com/2019/08/03/glomda-svenska-fotbollshjaltar-12-saffle-gunnar-sprutade-in-mal-i-frankrike/

Roger har en yngre bror som heter Benno Magnusson, född 1953, som även han spelade 14 landskamper som offensiv mittfältare. Benno fick till skillnad från den äldre brodern vara med och representera Sverige i fotbolls-VM i Västtyskland 1974 och även bli svensk mästare med Åtvidaberg. Han blev proffs i tyska FC Kaiserslautern och därifrån utlånad till Hertha Berlin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Benno_Magnusson

Jag har slutligen själv haft förmånen att få se Roger Magnusson spela. Det skedde då Roger var inlånad till BK Star i Södertälje – som jag spelade pojklagsfotboll för i mitten på 1960-talet – för en jippomatch mot lokalkonkurrenten Södertälje SK i juli 1965. Matchen spelades på Södertälje IP och SSK vann, den prominenta förstärkningen till trots, med 6-4. Roger hade dock stor show och snurrade upp sin bevakare Curt Larsson (mer känd som ishockeymålvakt) så det stod härliga till. https://blogg.mittmedia.se/nostalgibloggen/tag/aterblickar-1965/

Ensamkommande ”flyktingbarn”: Hur länge skall media försöka inbilla oss att 30-åringar är 15?

LT 29 augusti: ”15-årige” Ibrahim är det synd om. Foto: Tommy Hansson

Artiklar om problematiken kring de så kallade ensamkommande flyktingbarnen fortsätter att dyka upp i media. Ett av de senaste exemplen behandlades i Länstidningen i Södertälje den 29 augusti 2016. Det gällde den påstådde 15-åringen Ibrahim Rahimi från Afghanistan.

Enligt artikeln, skriven av reportern Karolina Önnebro, tvingas Rahimi nu flytta från en familj i Södertälje han trivs hos. Flyttningen uppges ha att göra med att Värmdö kommun, ”som är ansvariga för pojken”, av byråkratiska skäl önskar flytta honom till en annan familj bosatt i Akalla utanför Stockholm. Något som såväl ”pojken” som den familj han nu bor hos förklaras vara upprörda över.

Det är fullt möjligt att Ibrahim Rahimi har svåra erfarenheter från Afghanistan och att han, liksom alla andra ”ensamkommande” som härstammar från kulturer som är väsensskilda jämfört med vår svenska kultur, upplevt svårigheter i det nya landet. Frågan är dock hur länge Länstidningen och alla andra medier skall fortsätta söka inbilla oss att personer som ser ut att vara minst 30 år i själva verket är 15 eller däromkring.

Titta gärna närmare på bilden från LT-klippet med Ibrahim i mitten härovan. Den kraftiga kroppsbyggnaden. Lägg märke till rynkorna under ögonen och kring munnen, de skarpa fårorna i ansiktet. Titta på de dasslocksstora, knotiga och ådriga händerna. Kan någon enda människa med förnuftet någorlunda i behåll ens för ett flyktigt ögonblick tro att den här vuxne mannen på minst 30 är ett ”barn” på 15 år?

Vare sig reportern Önnebro eller fotografen Mats Andersson, och naturligtvis inte heller Ibrahims värdfamilj, kan rimligen tro på detta. Min gissning är att de ”håller masken” för vad de upplever vara den goda sakens skull. De liksom så många andra.

Flyktingbarn med klädsam skäggstubb leker glatt med gosedjur.

Det troligen mest upplysande och uttömmande jag läst i ämnet ”ensamkommande” – eller barn utan vårdnadshavare som den officiella beteckningen lyder – har framförts av Egor Putilov, en skribent och journalist som 2012-15 var handläggare vid Migrationsverket för nyanlända av beskrivet slag. Putilov framhåller bland annat:

Det är djupt tragiskt när ett helt samhälle uppfostras att se vuxna män som barn och förneka verkligheten. Det är tragiskt för alla inblandade – de lärare och elever som måste dela klassrum med vuxna män som leker barn, socialtjänstassistenter och annan personal som de kommer i kontakt mec, tv-tittare som ser vuxna män i reportage presenteras som barn, och inte minst – för de här personerna själva. https://putilov.org/2016/08/30/barn-och-barn/

Bengt Westerberg fick igenom den ”generösa flyktingpolitiken” genom utpressning mot regeringen Bildt.

Att envisas med att se och framställa vuxna män – en mycket liten del av de ensamkommande är av kvinnligt kön – som barn är en verklighetsflykt och ett slags moralisk korruption som byggts upp under åratal av massinvandring. Detta sedan Folkpartiet och dess ledare Bengt Westerberg med hot om avgång ur den dåvarande borgerliga regeringen med Carl Bildt som statsminister i början av 1990-talet trumfat igenom sin ”generösa flyktingpolitik”. Det är en vämjelig form av politisk korrekthet som länge inte har fått ifrågasättas; de som har ställt sig tvivlande har rutinmässigt avfärdats som rasister och nazister.

På senare tid tycks en viss tillnyktring ha inställt sig. Alltfler politiker, och inte bara sverigedemokratiska sådana, har krävt att en mer omfattande åldersbedömning av ensamkommande görs av Migrationsverket och en del kommuner gör sådana bedömningar på egen hand.

Därtill har migrations- och justitieminister Morgan Johansson meddelat att han i höst kommer att presentera ett nytt förslag där Migrationsverket samt Rättsmedicinalverket tar ansvar för åldersbedömning av ensamkommande personer. http://www.dn.se/sthlm/aldersbestamning-av-ensamkommande-maste-ske-pa-rattssakert-satt/

Morgan Johansson: attackerad av asylant 2015.

Morgan Johansson har personligen mindre angenäma minnen från asylboenden. Vid ett besök på ett sådant boende förlagt till Brobysjukhuset i Kristianstad i mars 2015 utsattes han för en attack från en av de boende som sprutade skum från en brandsläckare mot ministern. Som trodde att det rörde sig om ”en enskild  händelse”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=101&artikel=6123944

Stor skada har dock redan åstadkommits. Brittiska sajten Daily Mail har tagit upp skandalen med de överåriga ”flyktingbarnen” i Sverige och bland annat skildrat fallet med den påstått 15-årige Youssaf Khaliif Nuur från Somalia, som knivskar den 22-åriga vårdaren Alexandra Mezher till döds på ett boende för ensamkommande i Mölndal utanför Göteborg. https://petterssonsblogg.se/2016/08/08/youssaf-khaliif-nuur-domd-till-rattspykiatrisk-vard-och-utvisning/

Sajten konstaterar, att ”15-åringen” var 180 centimeter lång och därmed längre än sina rättsliga biträden och såg ut att vara i 25-årsåldern. http://www.dailymail.co.uk/news/article-3422000/Just-old-think-migrant-children-Alarming-pictures-shed-light-growing-scandal-amid-asylum-crisis.html

Klart är att ett otal ensamkommande bedragare lurat brallorna av svenska myndigheter under en lång följd av år, men hur många av dessa som haft flyktingskäl har vi egentligen ingen aning om. Säkerligen har det funnits en och annan flykting bland de ensamkommande, men för merparten gäller med all säkerhet att de ryktesvis har hört att i Sverige väntar paradiset med livslång försörjning utan arbetskrav.

Mördaren Yousaf Khaliif Nuur under rättegången.

Därför har de i samråd med familj och släkt tagit chansen och begivit sig till det avlägsna landet i Norden. Eftersom de av allt att döma även fått höra att svenskarna är osedvanligt lättlurade har de dessutom stundom påstått, att de är ungefär hälften så gamla som deras verkliga ålder är. Men kanske skall vi inte döma dessa personer alltför hårt. De som bär ansvaret är ytterst svenska regeringar och svenska myndigheter, vilka så gärna vill kunna slå sig för bröstet och inför hela världen kungöra vilken moralisk stormakt Sverige är. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/08/09/ensamkommande-bedragare/

Man kan bara hoppas att den nuförtiden mer realistiska svenska hållningen håller i sig. Att hoppas på att våra svenska medier, inpyrda som de är av politisk korrekthet och multikulti-flum, skall göra bättring är dock förmodligen att vara överoptimistisk. De kommer med all sannolikhet att fortsätta sina snyftreportage om den eller den 14- eller 15-åringen – som i verkligheten kan vara uppemot 40 – som inte får som den vill.

Slutligen en sammanställning av brott vid flyktingförläggningar i Sverige under tiden 2011-14 signerad Jan Sjunnesson: https://www.facebook.com/notes/jan-sjunnesson/v%C3%A5ld-och-brott-vid-flyktingf%C3%B6rl%C3%A4ggningar-2011-2014/10152629132774185/

 

 

Ensamkommande våldsmän och skojare lurar brallorna av PK-Sverige

 Misstänkte mördaren Youssaf Khaliif Nuur i domstolen, omgiven av tolk och advokat. Ingen kan väl på allvar tro att mannen i gult skynke är 15 år?

Fenomenet med så kallade ensamkommande barn som ljuger om sin ålder är inget dagsfärskt fenomen. Så här skrev jag i ämnet redan 2010, och jag tror inte jag har anledning att ta bort eller ångra ett enda ord av det jag skrev den gången: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/08/09/ensamkommande-bedragare/

I takt med att ryktet om det välmenande och extremt politiska korrekta landet Sveriges hjärtevärmande generositet gentemot asylsökande spritt sig utomlands och lett till en formlig invasion, har problemet med de ensamkommande expanderat på ett lavinartat sätt. Denna kategori hitkommande har nämligen förtur i asylantkön, och efter en avsevärt förkortad prövningsprocess kan tre fjärdelar av de inkommande räkna med att få stanna i landet. Inte heller behöver de riskera några identitetskontroller eller försök till åldersbestämningar.

Nyligen ledde denna huvudlösa policy till den påstått 15-årige somaliern Youssaf Klaliif Nuur (andra stavningsalternativ tänkbara) knivskar den 22-åriga vårdaren Alexandra Mezher till döds på ett boende för ”ensamkommande barn” i Göteborg. Offret befann sig i boendet ensam med ett antal hormonstinna yngre män, en olägenhet hon bekymrat pratat med sin mamma om.

Jag skriver ”påstått 15-årige”, ty ingen vid någorlunda sunda vätskor kan väl rimligen tro att mannen insvept i gult skynke på bilden överst på den här sidan är 15 år? 25 torde ligga avsevärt närmare sanningen. Brittiska tidningen Daily Mails nätupplaga Mail Onlines reporter Sue Reid framhåller i en artikel publicerad den 29 januari, att Youssaf mäter 180 centimeter i strumplästen och var klart längre än sin tolk i rätten. http://www.dailymail.co.uk/news/article-3422000/Just-old-think-migrant-children-Alarming-pictures-shed-light-growing-scandal-amid-asylum-crisis.html

Reid gisslar i sin mycket informativa text på Mail Online den förbluffande svenska flatheten gentemot asylsökande i allmänhet och de så kallade ensamkommande barnen i synnerhet. Ja, i så måtto är de naturligtvis ”barn” eftersom vi alla är barn till en far och en mor. Fast använder vi oss av den definitionen skulle alla människor över huvud taget kunna kallas barn oavsett hur gamla de är, och vad vitsen skulle vara med det förstår jag inte riktigt.

 Mordoffret Alexandra Mezher och rikspolischefen Dan Eliasson.

Beträffande den mordmisstänkte Youssaf utgår jag ifrån att hans ålder prövas genom en tandundersökning av det slag som Norge, som inte verkar vara fullt lika naivt som Sverige, börjat tillämpa. Anses han faktiskt, mot allt förnuft, vara 15 år kommer han att undgå fängelsestraff. Enligt en norsk studie omfattande tandundersökningar visade det sig att nio av tio ”ensamkommande flyktingbarn” hade ljugit om sin ålder. Mer om den misstänkte mördaren här: http://www.kaziva.net/blog-native/2016/1/28/ja-stackars-15-ariga-yusuf-khalid

I fallet med mordet på 22-åriga Alexandra har det väckt helt berättigad uppståndelse att rikspolischefen Dan Eliasson i ett TV-inslag, efter några beklagande ord om mordoffret, fortsatte med en dårdrypande litania om hur synd det var om gärningsmannen. Eliasson sade bland annat följande på anmärkningsvärt dålig svenska:

Man blir ju naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar naturligtvis. Den som blir dödad och dennes anhöriga. Men också för den enskilde unge killen som begår en sådan här förskräcklig händelse. Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen vuxit upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?

Skarpsynta bloggaren Merit Wager kommenterar Eliassons uttalande på följande insiktsfulla sätt: https://meritwager.wordpress.com/2016/01/26/sveriges-rikspolischef-i-tv-efter-att-en-kvinna-knivhuggits-i-ryggen-av-en-ung-asylsokande-man-och-avlidit-pa-ett-asylboende-vilka-omstandigheter-har-den-killen-vaxt-upp-under-vad-ar-det-for-traum/

Youssaf Khaliif Nuur är inte Mail Onlines enda exempel på lurendrejerier från de ensamkommandes sida, låt vara att de övriga exemplen dessbättre är mindre våldsamma. Ett annat gäller Saad Alsaud som förmodas komma från Afghanistan, vilken som föregiven 14-åring slog svenskt rekord på 100 meter löpning i den aktuella åldersklassen med tiden 11,82. Saad uppges vara född den 1o juni 1996 och skall officiellt således fylla 20 år senare i år.

Saad Alsaud gick i yngre år på Centralskolan i Kristianstad och representerade härvarande KFUM-förening. Bilden från nedanstående klipp togs när han hade åldern inne för den imponerande rekordet:

Jag överlåter åt mina läsare att avgöra om den välväxte mannen på tidningsbilden ovan ens teoretiskt skulle kunna vara i 14-15-årsåldern.

Ytterligare ett exempel rör Ahmad Farid, som hävdas vara 16 år. Han syns här med ett gulligt kramdjur i form av en isbjörn, en gåva från omtänksamma personer på den flyktingmottagning han vistades i:

 Flykting”barn” med gosedjur.

Hjärtevärmande, eller hur? Det är givetvis inget fel att gilla gosedjur även om man är litet till åren. Själv är jag över 60 och har sju stycken i sängen varje natt. Fast jag påstår förstås inte att jag är barn eller tonåring. Beträffande mannen på bilden ovan gissar jag att han är minst tio år äldre än de påstådda 16, vilket det antydda hakskägget pekar på.

Den officiella svenska synen på immigrationsproblematiken har förändrats kraftigt på senare tid. Borta är, till betydande del i alla fall, den gränslösa naiviteten och envisandet med att se varje form av invandring som ”en vinst för Sverige”. Fredrik Reinfeldts billiga retorik om att ”öppna era hjärtan” och tacka immigranterna för att de ”valde Sverige” skulle inte ha kunnat avlevererats i nuvarande läge.

I dag är det i praktiken Sverigedemokraternas politik som gäller överlag såväl hos regeringspartier som opposition. Vi får väl se hur länge detta kommer att vara. Just när det gäller den immigrantgruppering som helt oegentligt kallas ”ensamkommande flyktingbarn” tycks dock dumsnällheten alltjämt fira triumfer. Kanske dock fallet med knivmordet i Göteborg kan ändra på den saken.

Det skulle i så fall vara ganska typiskt. Man kör på i gamla hjulspår så länge det går och ändrar sig först när katastrofen är här, då det är tveksamt om felen över huvud taget kan repareras. En sak är under alla omständigheter klar: Alexandra Mezher kommer inte att få sitt liv tillbaka.

 

 

/

 

 

 

 

Svenska artister (XXVIII): Ann-Louise Hanson

 Ann-Louise Hanson, nu 70 år.

Den låt med Ann-Louise Hansson som  starkast etsat sig fast i mitt medvetande är nog den smått jönsiga ”Min greve av Luxemburg” från 1968, här i form av en ganska kul musikfilm:

Refrängen innehåller följande minnesvärda rader:

Var finns han
min greve utav Luxemburg
var finns han
han som är manlig, stark och grann
var finns han
han som är ridderlig och sann
var finns han
var kan jag finna denne man?

Ann-Louise Hanson, eller som hon är mantalsskriven, Ann Louise Hansson Glenmark, föddes i Kristianstad i Skåne den 24 april 1944. Hon är sedan 1966 gift med Bruno Glenmark och har med honom döttrarna Jessica, Jenni och Josefin. Totalt har hon spelat in över 600 låtar och innehar med 13 framträdanden vid Melodifestivalen det svenska rekordet. Det började med ”Zum, zum, zum lilla sommarbi” 1963.

Hanson gjorde scendebut redan vid sex års ålder och kom som tolvåring på andra plats vid en talangtävling i Veckorevyns regi. Priset var att spela in en skiva, vilket skedde den 17 augusti 1956 på Europafilm i Stockholm. Låten hon framförde hette ”Ringen du gav mig” vilken mångfaldigades på en 78-varvare, en så kallad stenkaka. Vid 14 års ålder flyttade hon ensam till Stockholm, där hon bodde hos släktingar. Någon tid efteråt följde resten av familjen – pappa Ove, mamma Anna och broder Lars – efter.

Unga Ann-Louise ”upptäcktes” av den legendariske skivbolagsdirektören Anders Burman i samband med talangtävlingen Flugan och kom att knytas till Burmans bolag Metronome. Efter att i slutet av 1950-talet ha varit vokalist i Burmans orkester övergick hon till Leif Kronlunds band. Hon träffade här 1961 sin blivande make, trumpetaren Bruno Glenmark, född 1938 och bördig från Tomelilla, med vilken hon gifte sig några år senare.

 Anders Burman – Ann-Louises upptäckare.

Genombrottet kom med den svenska Elvis-covern ”Är du ensam ikväll?”, som här redovisas i en musik-”video” där komikern Sune Mangs är det tillbedda föremålet. Skivan sålde i 40 000 exemplar.

Ann-Louise Hanson hade nu presenterat sig för det svenska folket med sin klara sopranröst och de tjocka d:en och n:en, vittnande om det sydsvenska ursprunget. Under de dryga 50 år som skulle följa fram till i dag har Ann-Louise Hanson lyckats göra sig en god hacka på sin sångkonst, vilket man gärna unnar henne eftersom barndomen inte alltid var den lättaste med knappa ekonomiska resurser och sjukdom i familjen. Om detta berättar hon i en intervjuartikel i Kvällsposten/Expressen via länken här nedan:

http://www.expressen.se/kvp/ann-louise-hanson-avslojar-hemligheter/

1964 gav sig Ann-Louise ut på turné med de något vildvuxna trubadurerna Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström, något som resulterade i en LP-skiva. Något år senare sjöng hon och Cornelis in ”Jag hade en gång en båt” med fredsanknuten text på svenska av Cornelis; förlagan var Beach Boys ”Sloop John B.” från albumet ”Pet Sounds”.

Ann-Louise kände sig nu mogen att gå över till skivbolaget Philips och fick där de stora hitlåtarna ”Min greve av Luxemburg” (se ovan) och ”Arrividerci Frans”. Den senare parkerade på Kvällstoppen i sju veckor från december 1968 till januari 1969 och belönades med en guldskiva för över 100 000 sålda exemplar.

Tyvärr har jag inte lyckats hitta någon inspelning av denna utan tar i stället med Stig Olins landsplåga ”Jag tror på sommaren” med Ann-Louise i en inspelning från ett TV-program kring decennieskiftet 1960/70:

Med det inträdande 1970-talet gick Ann-Louise Hanson mer och mer över till att sjunga så kallad country-pop. Detta resulterade i LP-albumet ”You Ought to Write Yourself a Love Song”, som med sålda 150 000 exemplar blev denna artists största försäljningsframgång alla kategorier. 1971 vann hon även den internationella musiktävlingen Cerbal de Aur.

Samma år svarade bandet Glenmarks – bestående av Ann-Louise, Bruno samt den senares brorsbarn Karin och Anders Glenmark – för en hit som kallades ”Gammaldags musik”. Låten var en bearbetning av The New Seekers populära ”Good Old Fashioned Music”.

Glenmarks låt här:

1972-90 hade makarna Hanson/Glenmark ett eget skivbolag kallat GlenDisc, vilket man sålde för att slå ned sina bopålar i den lilla byn Placassier mellan Nice och Cannes på franska Rivieran. Hanson återvände då och då till hemlandet för att kunna göra olika framträdanden såsom krogshower och folkparksturnéer. 2009 återvände paret till Sverige och Stockholm efter 19 år i utlandet.

Paret Glenmark-Hanson är verkliga föredömen för alla svenska par – särskilt i artistbranschen – genom att de hållit fast vid varandra genom alla år och om två år kan fira guldbröllop. Det är inte utan att man får en liten tår i ögonvrån när man i följande artikel tar del av Ann-Louise Hansons recept för en lyckad parrelation:

http://www.expressen.se/kvp/noje/ann-louise-hanson-vi-njuter-av-varje-dag/

 Ett strävsamt par: Bruno och Ann-Louise.

2004 medverkade Ann-Louise i en damtrio, vars övriga medlemmar var veterankollegerna Siw Malmkvist och Towa Carson, i den svenska Melodifestivalen med låten ”C´est la vie” av Thomas G:son vilken vann en av deltävlingarna och därmed kvalificerade sig till finalen i Globen i Stockholm. Här gick det sämre – sju poäng gav en sistaplats.

Under senare år har Ann-Louise Hanson visat sin artistiska bredd genom att bland annat ägna sig  åt imitationer av personligheter såsom  Birgit Nilsson, Kristina Lugn och Lena Nyman. 2010-11 åkte hon på turné med Lill-Babs och Siw Malmkvist under beteckningen Tre damer. 2011 var hon med i det populära TV-programmet Körslaget. 2012 var hon med i Tommarpsrevyn på Österlen i Skåne och 2013 var hon sommarpratare i programmet ”Sommar” i radions P1.

Ann-Louise Hanson har haft ej färre än 50 låtar på Svensktoppen. I det allra första programmet den 13 oktober 1962 placerade hon sig femma med ”Vita rosor från Aten”.

Slutligen vill jag inte undanhålla mina läsare Ann-Louise Hansons version av ”läsarsången” ”Pärleporten”:

 

 

Lex Gahrton: förbud mot eftersupning

Per Gahrton gör sitt bästa för att se nykter ut när han blåser i en alkometer.

Efter en överenskommelse i riksdagens socialutskott får regeringen nu i uppdrag att genomföra en lag som förbjuder så kallad eftersupning, då en bilförare inmundigat eller påstår sig inmundigat alkohol i syfte att dölja den berusning som förorsakade olyckan.

Sverigedemokraternas ledamot i socialutskottet, Per Ramhorn, kommenterade beslutet så här:

– Att eftersupning är ett problem i dagens Sverige har bekräftats av flera rättsfall. Mest uppmärksammat blev det när en miljöpartistisk politiker undkom straff för rattonykterhet genom att hävda att han druckit alkoholen direkt efter olyckan.

Ramhormn kallade socialutskottets beslut ”glädjande.”

Den miljöpartistiske politiker Per Ramhorn hänvisar till är, som alla vet, Miljöpartiets förra språkrör och grundare Per Gahrton. Denne krockade i mars 2007 med en annan bil på väg till Everöd i Blekinge. När polis kom till olycksplatsen befanns att Gahrton var berusad.

I en tidningsintervju hävdade Gahrton att han ”drack några starköl” efter olyckan, detta för att lugna nerverna. Han bättrade senare på sin historia med att han även halsat ur en flaska vin. Om Gahrtons påståenden är sanna måste han förvisso vara utrustad med synnerligen klena nerver.

Gahrtons utsagor gav utdelning – han frikändes för rattfylleri i Kristianstads tingsrätt eftersom rätten menade, att det inte gick att utesluta att alkoholen förtärts efter olyckstillbudet.

Däremot dömdes miljöpartisten till 10 000 kronor i böter för vårdslöshet i trafik. Åklagaren Christofer Ramkvist menade efter domen att en lagstiftning mot eftersupning borde införas efter norsk modell. Läs mer här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2160521.ab

Detta var inte första gången den nu 68-årige politikern varit inblandad i ett rattfyllerimål. Två år före olyckan i Blekinge togs han för rattfylleri vid Arlanda flygplats. Han blev frikänd i Sollentuna tingsrätt med motiveringen, att den provtagande polismannen inte var behörig att hantera en alkometer. Detta brydde sig dock inte hovrätten om utan dömde Gahrton till 16 000 kronor i böter för rattfylleri.

Nykterhetsrörelsen hälsar av naturliga skäl socialutskottets ställningstagande med stor glädje. ”Ett stort och farligt kryphål i lagen är därmed på väg att täppas till”, citeras exempelvis Tom Bjerver från Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF). Jag brukar normalt inte vara för alkoholrestriktioner, men till detta är bara att säga ja och amen.

 Riksdagsman Per Ramhorn (SD): ”Eftersupning problem i dagens Sverige”.

Det hör till saken att gripna rattfylleristers berättelser om eftersupning nästan alltid är lögn och förbannad dikt. Wayne Jones, professor i experimentell alkoholforskning vid Rättsmedicinalverket citeras så här i MHFs pressmeddelande:

– I 99,9 procent av fallen handlar det om att folk ljuger när de påstår att de druckit alkohol efter bilkörningen. De kommer på att de kan ändra sin story när de har pratat med sin advokat. Med en lag om eftersupning kommer inte de här uppdiktade historierna att fungera längre.

En sak står fullständigt klar för den här bloggaren. Det är att Per Gahrton är totalt olämplig som bilförare, oavsett om han kör på fyllan eller inte.

Per Gahrton var en gång i tiden kontroversiell ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund innan han valdes in i riksdagen för Folkpartiet. Därefter bytte han parti. Gahrton var 1981 med grundade Miljöpartiet, var dess språkrör tillsammans med Ragnhild Pohanka 1984-85 och representerade partiet i riksdagen. Sedan tjänstgjorde han även som EU-parlamentariker 1995-2004. Numera är han pensionär samt ordförande i Palestinagrupperna.

Frågan är dock om inte Per Gahrton gjort sin mest minnesvärda politiska insats som reell upphovsman till Lex Gahrton, lagen mot eftersupning.