Posted tagged ‘kristna’

Islamiseringen: Polisen i Växjö tillåter böneutrop mot kommunalrådets vilja

10 maj, 2018

Växjö islamiska center har ofta skyltat med antisemitiska och antikristna anslag på arabiska.

Nu är det klart: polisen godkänner muslimska böneutrop via högtalaranläggning från moskén i stadsdelen Araby i Växjö efter ansökan från Stiftelsen Växjö muslimer. Utropen skall hållas under tre minuter och 45 sekunder med början klockan 13.00 varje fredag samt vid två muslimska högtider. Ljudnivån får ej överstiga 110 decibel. https://www.svd.se/klartecken-for-boneutrop-i-vaxjo

Polismyndigheten i Växjö har meddelat att man iakttar ”åsiktsmässigt neutralitet” och inte haft några synpunkter på utropens innehåll eller religiösa betydelse. Inte heller har man från polisiärt håll funnit mödan värt att fråga grannarna till moskén vad de tycker om nymodigheten.

Reaktionerna på Växjö-polisens beslut har varit blandade. Kommunalrådet Anna Tenje (M) är kritisk. Hon uppmanade Stiftelsen Växjö muslimer att dra tillbaka ansökan och citeras: ”Jag tror inte böneutrop kommer att stärka integrationen i Växjö utan snarare riskerar att dra isär Växjö ännu mer och bidra till fler motsättningar…”

Kommunalrådet Anna Tenje (M) beklagar polisens beslut.

Statsminister Stefan Löfven (S) betraktar böneutropen, som skall tillåtas med omedelbar verkan, som ”en lokal ordningsfråga” men passar också på att slå ett slag för religionsfriheten: ”Men att vi tillåter olika religioner i Sverige, det bygger hela samhället på.” Andra partiledare, exempelvis KD-ledaren Ebba Busch Thor, har en mer skeptisk hållning. http://unt.se/nyheter/omvarld/lofven-boneutrop-en-lokal-ordningsfraga-4975616.aspx

Att biskopen i Växjö, Fredrik Modéus, på ett närmast entusiastiskt sätt välkomnar godkännandet av böneutropen i stiftsstaden förvånar nog ingen som har minsta kännedom om Svenska kyrkans flathet gentemot islam och allmänna urartning. Kyrkan med ärkebiskop Antje Jackelén i spetsen gör som bekant numera ingen skillnad mellan Jesus Kristus och profeten Muhammed. http://www.morgonbladet.nu/news.php?name=160306094324

”Man ska kunna utöva sin tro, om den så är kristen, judisk eller muslimsk”, skriver Modéus på Facebook och fyller på med att lagom nådigt klappa skeptikerna på huvudet: ”Det är en mycket mänsklig reaktion att vi blir rädda för det vi inte känner till.” Det finns emellertid flera problem med Lövens och Modéus synpunkter på religionsfriheten, förvisso ett mycket viktigt värde i ett fritt samhälle.https://www.expressen.se/kvallsposten/biskopen-valkomnar-kritiserat-boneutrop-i-vaxjo/

Biskop Fredrik Modéus: entusiastisk förespråkare för islamska böneutrop.

Ty var skall gränserna dras mellan vad som kan och inte kan tillåtas i religionsfrihetens namn? Att sådana gränser är nödvändiga står helt klart. Frågan om böneutrop kan möjligen ses som mindre dramatisk i sammanhanget, men en rättrogen muslim vill ju ofta även kunna tillämpa för ett kristet samhälle oacceptabla seder och bruk av typ sharialagar, månggifte, tvångsäktenskap och kvinnlig könsstympning.

Biskop Modéus antagande att skeptikerna till muslimska böneutrop ”inte känner till” vad islam i allmänhet och böneutrop i synnerhet innebär är till yttermera visso falskt. Den som har ingående kunskaper om islam vet nämligen att böneutrop bara är ett första steg på väg mot hela samhällets islamisering. Biskopen uppvisar inte bara en pinsam och dumdryg okunnighet beträffande islams sanna natur, utan sviker också sina kristna trosfränder i Sverige och de som utomlands mördas, lemlästas och torteras för sin tros skull.

Ann Heberlein anser att böneutrop strider mot religionsfriheten.

Det finns dessbättre också bedömare som menar att böneutrop går emot religionsfriheten, vilken faktiskt även medför rätten att slippa offentlig religiös påverkan. Dit hör teologie doktorn och moderata riksdagskandidaten Ann Heberlein, som i en debattartikel påtalar ”samhällets handfallenhet inför religiöst motiverade problem”: https://omni.se/heberlein-boneutrop-gar-emot-religionsfriheten/a/kaKe59

Ytterligare ett problem som på ett undantag när inte alls uppmärksammats i diskussionerna om böneutropen i Växjö är den hetspropaganda mot judar och kristna som förekommit vid Växjö islamiska center. Undantaget är Bassam Al-Baghdadys informativa blogg. http://www.bassam.nu/hets-mot-judar-och-kristna-fran-vaxjo-mosken/

I en text på arabiska i anslutning till centret har exempelvis stått att läsa: ”Allmosorna för Alfiter kommer att samlas in för våra familjer i Palestina Gaza må Gud bevara, och svika judarna Guds fiender.” Ett annat anslag lämnare följande besked: ”Oh muslim, de firar Jesus som Gudson och detta är hädelse må Gud hjälpa oss. Hur kan du delta med dessa ‘Kuffar’ otrogna i sin högtid.”

Alla bör veta vad böneutrop  verkligen betyder i den muslimska kontexten. Att, som en del gör, jämföra med våra kristna kyrkors klockringning är helt malplacerat. Ljudande kyrkklockor förkunnar inget speciellt religiöst budskap utan är endast ett musikaliskt ljud i anslutning till kyrkliga aktiviteter såsom gudstjänster, kristna högtider, begravningar etcetera. Jämförelser med glassbilar är självfallet ännu tokigare.

Växjö moskés tillstånd att utföra böneutrop börjar gälla omedelbart.

Det muslimska böneutropet – på arabiska adhan – har däremot, som det förklarats av den före detta imamen Tomas Samuel, två betydelser: 1. Påminna om att det är dags att be. 2. Proklamera islam över en stad med syftet att visa, att alla i staden är muslimer. Vidare utväljs endast män med vackra röster att utföra böneutropen – kvinnor kan inte göra detta därför att deras röster anses kunna fresta männen på ett otillbörligt sätt. https://nyheteridag.se/ex-imam-boneutropet-ska-proklamera-islam-over-en-stad/

Det skall slutligen sägas att beslutet om att tillåta muslimska böneutrop kan överklagas.

Fotnot: Muslimska böneutrop hålls av en så kallad muezzin i muslimska länder fem gånger om dagen i syfte att uppmärksamma de troende på tidebönerna. Det första böneutropet skall ha utförts av den frigivne etiopiske slaven Bilal ibn Rihab, en nära förtrogen till Muhammed, år 622 eller 623. Vanligen sker böneutropen från en minaret i anslutning till en moské, men kan även när det gäller enklare moskéer förekomma från helgedomens ingång eller via högtaleri. https://sv.wikipedia.org/wiki/Adhan

Annonser

Löfven fegar ur om folkmordet – vågar inte trotsa Turkiet

6 maj, 2018


Demonstration på Mynttorget i Stockholm som kräver erkännande av folkmordet 1915. Foto: TT

Kovändning.

Se där ett passande ord för att karaktärisera statsminister Stefan Löfvens och Socialdemokraternas inställning till massmordet på runt en och en halv miljon armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker i Första världskrigets hägn 1915-16, ofta kallat SEYFO. http://www.varldenidag.se/nyheter/stefan-lofven-erkanner-inte-folkmordet-1915/repreb!iRnRW29qp8Yvoo3bFwwO9g/

När Löfven besökte Södertälje i samband med 1 maj-firandet fick han frågan om det som av många betraktades som ett vallöfte inför riksdagsvalet 2014: om S-partiet skulle erkänna SEFO som folkmord. Tidigare hade såväl den socialdemokratiska partikongressen 2009 som en riksdagsmajoritet 2010 röstat för att massmordet skulle kallas just folkmord.

Det visade sig dock att statsministern fått kalla fötter: det skulle inte bli något folkmordserkännande. Löfven motiverade detta beslut på följande sätt: ”Regeringen måste bereda ärenden, vi kan inte bara fatta beslut. Så står det i vår grundlag. Nu har vi utrett detta, fått en rapport och så har vi dragit slutsatser av detta.”

Det var de så kallade ungturkarna, som var den drivande kraften inom det Ottomanska riket, som mitt under Första världskriget gav sig på kristna grupper i området. Omkring en miljon armenier samt hundratusentals människor ur flera andra kristna grupperingar mördades. Inom ramen för SEYFO skedde massavrättningar, tvångsdeportationer, massakrer och framkallad massvält.

Omkring en och en halv miljon, kanske fler, armenier och andra kristna mördades av ungturkarna i nuvarande Turkiet 1915-16.

De kristna i vad som i dag är känt som Turkiet så gott som utplånades. De flesta dödsoffer utkrävdes under åren 1915-16, men förföljelserna pågick i något mindre skala ända fram till 1923. 2015 visades i Södertälje stadshus en utställning om folkmordet, som jag då skrev en bloggtext om enligt följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/17/om-folkmord-ii-100-ar-sedan-turkarnas-slakt-pa-kristna-inleddes/

Det faktum att Löfven och sosseriet nu fegar ur måste nästan helt säkert ses som uttryck för en ovilja att stöta sig med den regionala stormakten Turkiet. Socialdemokraterna har en lång tradition att krypa inför mäktiga stater som det wilhelminska Tyskland under Första världskriget, Nazityskland under Andra världskriget, Sovjetunionen under Kalla kriget och nu Erdogans islamistiska diktatur i Turkiet.

Den judiska staten Israel, Mellanösterns enda demokrati, har man dock aldrig haft några problem med att reta upp i form av erkännande av den icke-existerande staten Palestina och falska påståenden om den israeliska terrorbekämpningen. Regeringen Löfven tycks ta mycket lätt på att utrikesminister Margot Wallström är persona non grata i Israel men fasar uppenbarligen inför vad Erdogan-regimen skulle kunna tycka om ett erkännande av SEYFO som folkmord.

Metin Rhawi (S) hoppar av partiet sedan Löfven fegat ur om folkmordet. Foto: Tommy Hansson

Löfvens kovändning har fått den socialdemokratiske politikern Metin Rhawi i Södertälje att lämna partiet i protest. Rhawi säger sig i en intervju i Länstidningen minnas sin farmors tårar när hon berättade om morden. ”Man måste ta ställning mot de som gör fel”, citeras Rhawi. ”Turkiet måste ta sitt ansvar för Seyfo.” Rhawis partikamrat Boel Godner, kommunstyrelsens ordförande i Södertälje, tar enligt LT dock Rhawis ställningstagande ”i affekt” med en klackspark: https://www.lt.se/stockholm/sodertalje/metin-rhawi-s-om-beslutet-att-lamna-partiet-minns-farmors-tarar-nar-hon-berattade-om-morden

Det kan slutligen nämnas att Adolf Hitler bara ett par veckor före det världskrigsutlösande angreppet på Polen 1939 anförde just massmordet på kristna i Ottomanska riket som exempel på, hur man obemärkt kan praktiskt taget utplåna hela folkgrupper. Hitler hade naturligtvis judarna i åtanke den gången. http://www.kyrkanstidning.se/ledare/tid-att-minnas-folkmordet-pa-armenierna

68-kyrkan: Jesus som revolutionär och korset som belastning

31 maj, 2017


Johan Sundeen har skrivit ett magistralt verk om 68-rörelsens härjningar inom Svenska kyrkan. Foto: Tommy Hansson

”Jesus är i stort sett borta. Kyrkan vill tala om allt möjligt annat, men inte om honom längre.”

Så uttryckte sig professor emeritus Eva Hamberg, präst och ledamot i kyrkans läronämnd, när hon för något år sedan motiverade sitt utträde ur Svenska kyrkan som hon menade var svårt anfrätt av ”inre sekularisering”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

Eva Hamberg är mycket långt ifrån ensam om att ha lämnat Svenska kyrkan med anor från reformationen på 1500-talet. Enligt statistik som offentliggjordes i våras gick under 2016 omkring 90 000 personer ur kyrkan, vilket var det största antalet någonsin som lämnat Svenska kyrkan under ett och samma år. http://www.dn.se/nyheter/sverige/rekordmanga-lamnar-svenska-kyrkan/

40 procent av de utträdande personerna motiverade sitt steg med att de inte trodde på Gud. I fallet Eva Hamberg var förhållandet snarast det motsatta: hon tror på Gud och Jesus och valde därför att utträda.

Hopplös sekularisering och politisering. Eva Hamberg, som under en lång följd av år innehaft en rad högre tjänster och befattningar inom Svenska kyrkan, anser att den forna statskyrkan i dag är hopplöst sekulariserad och politiserad.

Ärkebiskop K.G. Hammar släppte in den skabrösa fotoutställningen Ecce Homo i Uppsala domkyrka.

Droppen som kom bägaren att rinna över för Hambergs del var en utfrågning inför valet av ärkebiskop 2013, då ärkebiskopskandidaterna fick frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än islams profet Muhammed. Endast Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift, svarade klart ja på den frågan – alla övriga, inklusive den blivande ärkebiskopen Antje Jackelén, svävade på målet. http://blogg.tidskriftenevangelium.se/vem-sager-arkebiskopskandidaterna-att-jag-ar/

Kritiker av Svenska kyrkan brukar ibland uppmanas att inte gå ur kyrkan utan hellre stanna och påverka den inifrån. Professor Eva Hamberg, som även är filosofie doktor i ekonomisk historia, ansåg dock inte att detta var ett möjligt alternativ utan hänvisade till att hon under 25 års aktiva försök inte lyckats påverka kyrkan i någon som helst riktning.

Om ursprunget till sekulariseringen och politiseringen av Svenska kyrkan har idé- och lärdomshistorikern Johan Sundeen skrivit den omfångsrika boken 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh förlag 2017, 492 sidor), som visar hur en krets vänsterteologer under det så kallade röda decenniet lyfte in marxismen i kyrkorummet.

Från predikstolar och pulpeter samt i lärosalar, debattartiklar och böcker påstods att Jesus Kristus varit en socialistisk revolutionär. Kristendomen framställdes som en inomvärldslig rättfärdighetslära och en förelöpare till kommunismen.


Kristendom och kommunism flätades samman i den kristna vänsterns idévärld.

Låg andlig nivå. En av förgrundsgestalterna inom den så kallade kristna vänstern var enligt Sundeen Per Frostin (1943-92), som blev professor i systematisk teologi vid Lunds universitet och var ledande inom såväl den Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS) som socialdemokratiska Broderskapsrörelsen.

Frostin skriver följande i sin pamflett Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som ej hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Frostin

De tankar Frostin och hans meningsfränder inom den kristna vänstern torgförde har åldrats helt utan behag. Man kan tycka att det, åtminstone utanför den hårda vänstern med dess talrika kommunistiska bokstavssekter, borde ha framstått som groteskt att hylla kommunistiska folkförstörare och krigshetsare som något slags Guds medarbetare.

Att så uppenbarligen inte var fallet inom kristen vänster i och utanför Sverige vittnar om en uppseendeväckande låg andlig nivå. Detta avspeglar sig även i Svenska kyrkans val av ärkebiskopar. Den senaste (siste?) ärkebiskopen med en huvudsakligen konservativ teologisk/moralisk syn var Yngve Brilioth, som beklädde kyrkans högsta ämbete under perioden 1950-58. Brilioth var bland annat motståndare till kvinnliga präster.

Wejryd besökte Hamas. Efter Yngve Brilioths tid som ärkebiskop har vänster- och liberalteologerna i en aldrig sinande ström avlöst varandra i ärkestiftet: Gunnar Hultgren (1958-67), Ruben Josefson (1967-72), Olof Sundby (1972-83), Bertil Werkström (1983-93), Gunnar Weman (1993-97), Karl-Gustav Hammar (1997-2006), Anders Wejryd (2006-14) och Antje Jackelén (från och med 2014). Förutom att inneha en både teologisk och politisk vänstersyn har Svenska kyrkan även gått i spetsen för ett alltmer antiisraeliskt och islamvänligt synsätt.

Det kyrkliga motståndet mot den judiska staten Israel, som bekant Mellanösterns enda demokrati, har icke minst tagit sig uttryck i en rad bojkottaktioner riktade mot israeliska varor som producerats på den så kallade Västbanken, det vill säga de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien med anor från biblisk tid. Tankarna går osökt till de tyska nationalsocialisternas uppmaning ”Kauft nicht bei Juden” (Köp inte av judar) från 1930-talet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/29/svenska-kyrkan-kauft-nicht-bei-juden/

Det kan nämnas att Anders Wejryd efter sin tid som ärkebiskop i slutet av oktober 2014 avlade en good-will-visit i Gaza, där han sammanträffade med höga representanter för den islamistiska terrorrörelsen Hamas, som styr Gaza-remsan med järnhand sedan sin valseger 2005. För att inte förarga sina muslimska värdar hade Wejryd stoppat ned det kors han bar i en kedja runt halsen i bröstfickan!


Förre ärkebiskopen på plats hos Hamas i Gaza – med korset i bröstfickan.

Att Wejryds besök var väl koordinerat med Sveriges officiella Mellanöstern-politik framgår av att den svenska delegationen, där även Jakob von Uexkull, ordförande i organisationen Right Livelihood Award, ingick, samma dag som regeringen Löfven officiellt erkände det så kallade Palestina diplomatiskt (den 30 oktober 2014) utfärdade ett pressmedelande där en palestinaarabisk ”humanitär” organisation prisades.

K.G. Hammar fostrades i 68-rörelsen. Svenska kyrkans Israel-kritiska och propalestinska hållning bör ses som ett logiskt utflöde av den utveckling som så vältaligt beskrivs i Johan Sundeens magistrala uppgörelse med den kyrkliga 68-vänstern.

”Inom Svenska kyrkans episkopat har 68-engagemanget sträckt sig in i vår egen tid”, framhåller Sundeen (sidan 15). ”Den som på 2000-talet mer än andra har gett ansikte åt en opinionsbildning och kristendomstolkning med rötter i det röda decenniet (1965-1975) är K.G. Hammar.”  https://sv.wikipedia.org/wiki/K.G._Hammar

Sundeen hänvisar i sin bok (sidorna 15-16) till en intervju med Hammar som gjordes av Viggo Cavling i Dagens Nyheter den 16 februari 2003, där Cavling menar: ”Om K.G. Hammar sägs vara tvivlets mästare när det gäller teologiska frågor så är han det inte när det gäller politik.” Cavling framhåller att Hammar, liksom många av sina biskopskolleger, fått sin politiska fostran i 68-rörelsen radikalism med dess beundran för exempelvis Maos Kina, Ho Chi Minhs Nordvietnam, Fidél Castros Kuba, Kim Il-sungs Nordkorea och Enwer Hoxhas Albanien. Där fanns inte utrymme för några tvivel.


Idol för 68-kyrkan: diktatorn och massmördaren Mao Tse-tung.

Föga märkligt då att Hammar efter sin tid som ärkebiskop i tidningen Proletären, organ för Kommunistiska partiet (KP), vid jultid 2008 framställs som ”prästen med hjärtat till vänster” och en svensk motsvarighet till de marxistiska så kallade befrielseteologerna i Latinamerika. Hammar hänvisar i Proletären-intervjun till Paulus ord i 1 Timotehosbrevet 6:10 om att penningbegäret är roten till allt ont och för fram en antikapitalistisk uppfattning om samhället.

Karl-Gustav Hammars ställningstaganden genom åren är en veritabel provkarta på vänsterpolitiska och politiskt korrekta åsikter och synsätt: stöd för amnesti för asylsökande, avskrivning av de fattigaste ländernas skulder, en så kallad human kriminalvård, tolerans gentemot representanter för andra religioner samt stöd för homosexlobbyn.

När det gäller det sistnämnda tog Hammar entydigt ställning för Elisabeth Olssons omdiskuterade fotoutställning Ecce Homo, som med den dåvarande ärkebiskopens välsignelse visades i Uppsala domkyrka den 19 september 1998. Utställningens fotografier framställer Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter.


K.G. Hammar tvivlar om tron men inte om politiken.

Jesus blev en politisk revolutionär. Även om Johan Sundeen har alldeles rätt i att 68-vänstern är central för kyrkans vänsterpolitisering går denna faktiskt något längre tillbaka än till ”det röda decenniet” 1965-75 och dess omvälvande tidsepok.

Till och med tiden för Andra världskriget (1939-45) bestod den dåvarande statskyrkans prästerskap till helt övervägande del av konservativa män, vilka var präglade av lutheranismens syn på människan och tillvaron bland annat innebärande att överheten skulle respekteras och att grundläggande kristna normer skulle inskärpas i menigheten genom obligatorisk närvaro vid gudstjänsterna, katekes- och psalmpluggande och husförhör.

Under efterkrigstiden började emellertid mer radikala stämningar göra sig gällande inom kyrkor och samfund, icke minst mot bakgrund av att det kommunistiska Sovjetunionen under Stalin verksamt bidragit till Nazitysklands besegrande och av många naiva människor därför sågs som en god kraft i världen.

För Svenska kyrkans vidkommande innebar det en gradvis utveckling från att utgöra ett andligt samfund i riktning mot att bli ett slags inomvärldsligt rättfärdighetsinstitut: frälsningen skulle nu komma mer genom politisk handling än via en andlig process med den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus i centrum. Jesus förvandlades i stället till en politisk revolutionär, en bild som saknar grund i Nya testamentets evangelier vilket vem som helst som är läskunnig kan förvissa sig om. http://stefanolsson.nu/2013/09/19/den-politiske-jesus/

Rhodesiamatch och världskyrkomöte. När Gunnar Hultgren blev ärkebiskop 1958 började ett socialetiskt perspektiv breda ut sig också i ledande kyrkliga kretsar, där Hultgrens synsätt kraftigt backades upp av den blivande Stockholms-biskopen Ingmar Ström. Försök gjordes att till kyrkan knyta industriarbetarna, ett projekt vilket dock rann ut i sanden.

Den politiska medvetenheten utnyttjades dock av 68-folket. En ny generation präster, ofta med skägg och med en intellektuell jargong, började orera om en ny världsordning och om det önskvärda i en väpnad befrielsekamp i Tredje världen.

Pöbelfasoner vid tennismatchen Sverige-Rhodesia i Båstad. Kyrkoherde Ingemar Simonsson gick i bräschen för protesterna.

1968 gick kyrkoherde Ingemar Simonsson i bräschen för militanta protester mot en Davis Cup-match i Båstad mellan Sverige och Rhodesia. Vänsterpöbeln lyckades stoppa matchen som emellertid senare spelades inför tomma läktare på annan plats. 1968 var också året då den protestantiska och starkt vänstervridna organisationen Kyrkornas världsråd (KVR) arrangerade det så kallade Världskyrkomötet i Uppsala. Det skedde den 4 juli med ”Guds kärlek till de fattiga” som övergripande ekumeniskt motiv.

Mötet fick starka vänsterpolitiska förtecken, och i domkyrkan höll den kommunistiske trubaduren Pete Seeger från USA konsert. Ärkebiskop Olof Sundby var för övrigt president i det starkt vänsterinriktade och prosovjetiska KVR 1975-83. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkornas_v%C3%A4rldsr%C3%A5d

Jesus som FNL-demonstrant. 1969 publicerades så den bisarra men inflytelserika antologin Kristen vänster på Gidlunds förlag med texter av Per Frostin, Carl-Henric Grenholm, Martin Lind och Ingemar Näslund. Redaktör för denna skrift var Magnus Brohult, vilken i likhet med många andra röda tyckare omsider hamnade som journalist på Svenska Dagbladet.

I bokens förord tas upp behovet av ett starkare kristet engagemang i samhällsfrågor. Självfallet skulle detta engagemang komma från vänster och det talas i propagandistiska ordalag om nykolonialism, rasistiskt förtryck i Afrika, FNL-rörelsen samt behovet av dialog mellan kristendom och marxism.

”’Kristen vänster’ är ett mångtydigt begrepp”, heter det i Kristen vänster. ”Det är angeläget att betona att den socialism vi eftersträvar inte är mer ’kristen’ än övrig socialism…Vi tror helt enkelt att kristna, existentialister, humanister, buddhister och folk av annan livsåskådning kan ha vissa värderingar gemensamma som gör det möjligt att tillsammans, oberoende av att man har skilda livsåskådningar, eftersträva ett visst samhälle, som skulle kunna karaktäriseras som baserat på en internationell socialism.”


Jesus framställs som FNL-sympatisör i boken Kristen vänster (1969). Foto: Tommy Hansson

Ingemar Näslund för i antologin fram tanken att Jesus, om han kom till jorden och Sverige vid den tid boken skrevs, sannolikt inte skulle liera sig med företrädarna för traditionell kristenhet utan snarare med dem ”som bär runda märken på sin kappa”. Märken på vilka det står ”med FNL för Vietnams folk”.

Alltså Jesus som FNL-demonstrant. Mer utflipprad än så kan väl bilden av frälsaren från Nasaret näppeligen bli.

Valet av Jackelén. Johan Sundeen tar i sin bok 68-kyrkan metodiskt upp vänsterideologiska strömningar som gjort Svenska kyrkan till vad den är i dag. Det är en ganska skakande men framförallt mycket nyttig läsning om sekularisering, politisering och diktaturvurmande som fann vägen in i en kyrka som stelnat i föga fruktbar formalism och rigid konservatism.

Vänsterinfluenserna var inte den enda form av influenser som drabbade kyrkan – det förekom så även högkyrkliga försök till påverkan – men det var dessa som rönte det största inflytandet. Detta möjliggjorde i tidernas fullbordan valet av Antje Jackelén ärkebiskop, vilket naturligtvis är illa nog, även om hon ännu inte kan mäta sig med K.G. Hammar när det gäller destruktivt vänsterinflytande över Svenska kyrkan.

Jackelén, född Zöllner i dåvarande Västtyskland 1955, förmådde som nämnts här ovan vid utfrågningen inför ärkebiskopsvalet 2013 inte ange som sin åsikt att Jesus gav en sannare bild av Gud än Muhammed. Hon antog yttermera som ärkebiskopligt valspråk ”Gud är större”, vilket är en direktöversättning av islams arabiska slagord  Allahu akbar. Det kan för övrigt nämnas att Jackelén prästvigdes 1980 av den mycket vänsterinriktade Stockholms-biskopen Lars Carlzon, som var Förbundet Sverige-DDRs siste ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Antje_Jackel%C3%A9n

Muslimska krafter. I ett vidare perspektiv har den socialistiska ideologi som de facto präglar Svenska kyrkan i dag inom den kyrkliga sfären blivit en motsvarighet till det socialdemokratiska och kommunistiska inflytandet i det sekulära samhället inklusive fackföreningsrörelsen. Partipolitiken, kyrkan och facket – det är en formidabel maktkonstellation som icke-socialistiska partier och krafter har emot sig.


Korset – en belastning enligt vissa kristna.

Om den nuvarande utvecklingen, där ledande kristna företrädare ogärna talar om Gud och Kristus och tenderar att se det kristna korset som en belastning eftersom det kan förarga muslimer, fortsätter är det som jag ser det fullt möjligt att Svenska kyrkan en dag helt upphör att kalla sig kristen. Om ledande kyrkliga företrädares problem med korset har jag skrivit följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/04/hog-chef-inom-svenska-kyrkan-bara-kors-uppviglande-och-okristligt/

En sådan utveckling är redan genomförd i Socialdemokraternas förutvarande kristna organisation Broderskapsrörelsen, numera benämnd Socialdemokrater för tro och solidaritet där muslimska krafter har en mycket stark ställning. https://www.svd.se/broderskap-inte-langre-kristna

 

Marine Le Pen: en modern Jeanne d´Arc med skavanker

11 februari, 2017

w-marinelepen-9214-1423581130
Marine Le Pen – Frankrikes nästa president?

Franska opinionsmätningar ger Front Nationals (FN) ledare, Marine Le Pen, född 1968, goda chanser att ta sig vidare till andra omgången i det franska presidentvalet i vår om ingen av kandidaterna når 50 procent av rösterna i den första (vilket är mindre troligt att någon gör). Och även om den allmänna klokskapen menar att hon troligen är chanslös i en andra omgång, så vet man aldrig – allt kan hända. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marine_Le_Pen

Minns så att Hillary Clinton ansågs så gott som bombsäker vinnare i USAs presidentval den 8 november 2016. Spelbolaget Unibet räknade exempelvis ut att Hillary med 79 procents säkerhet skulle ta hem spelet mot Donald Trump. Chocken blev desto större när valresultaten började strömma in, och ansiktena på de svenska TV-kommentatorerna såg till slut ut som fiollådor. http://www.di.se/nyheter/spelarna-sager-sitt-hillary-clinton-vinner-valet/

Vi får se hur det går i Frankrike. Uppenbart är under alla omständigheter att många så kallade Sverige-vänner – dit jag räknar mig – hoppas på Le Pen. Frågan är dock om vi verkligen borde välkomna Marine Le Pen som ny fransk president, i så fall den första kvinnliga statschefen någonsin i detta en smula märkliga och självtillräckliga land. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/11/09/vad-ar-det-for-fel-pa-frankrike/

37_discours
De Gaulle på stadshusbalkongen i Montreal 1967: ”Vive Québec libre (Leve det fria Québec)!”

Charles de Gaulle (1890-1970), president 1959-69, är den ledare som i modern tid främst har personifierat den franska nationalandan. Milt vansinnig och definitivt storhetsvansinnig styrde den nästan två meter långe de Gaulle bort Frankrike från det militära deltagandet i NATO till förmån för en aktivistisk fransk utrikespolitik. När han besökte Kanada sommaren 1967 och från en balkong till stadshuset i  Montreal, till publikens jubel, pläderade för självständighet för provinsen Québec var måttet dock rågat. http://www.theunion4ever.com/various-lunatics/charles-de-gaulle/

Den då 76-årige De Gaulles tal innebar en präktig internationell skandal och betraktades allmänt som ett missbruk av Kanadas gästfrihet. Två år senare tvingades de Gaulle bort från presidentposten på grund av sin oförmåga att handskas med den franska studentrevolten. Han efterträddes av den tidigare premiärministern Georges Pompidou (1911-74). Här en länk till en kort filmsekvens från de Gaulles tal till de jublande Montreal-borna: https://www.youtube.com/watch?v=XasQu5YQFUM

Ingen fransk statschef har av naturliga skäl kunnat leva upp till Charles de Gaulles färgstarkhet och personliga karisma och det tror jag inte heller Marine Le Pen förmår göra om hon väljs till fransk president. Även om jag sympatiserar med exempelvis Le Pens islamkritiska budskap och hennes motstånd mot EU-byråkratin finns det annat i hennes uppsättning politiska idéer och uttalanden jag finner mindre tilltalande.

Marine Le Pen förtjänar beröm för att hon på ett förtjänstfullt sätt gjort sitt parti FN mer rumsrent. 2015 uteslöt hon till och med sin egen far, FN-grundaren Jean-Marie Le Pen, ur partiet sedan han återigen upprepat sitt mantra om att (de nazistiska) ”gaskamrarna var en detalj i historien” och därmed bagatelliserade Förintelsen. Sådant är straffbart i Frankrike, och Jean-Marie Le Pen har flera gånger bötfällts för liknande uttalanden.

quand-les-le-pen-font-le-show
Här är det inga sura miner mellan far och dotter…

Trots Marines ansträngningar är antisemitismen långt ifrån utrotad ur FN och den är inte heller begränsad till den äldre Le Pen. Undersökningar har visat att antisemitiska stämningar och känslor är mer utbredda inom fronten och dess väljarunderlag än hos andra politiska partier och deras sympatisörer. https://www.euractiv.com/section/eu-elections-2014/news/french-national-front-plagued-by-anti-semitism/

Dagens Frankrike är svårt plågat av islamisk extremism och aktiv islamism och har skakats av flera spektakulära terrordåd som tillsammans skördat omkring 200 människors liv. Många i det franska elektoratet sätter därför sitt hopp till Marine Le Pen och hennes motstånd mot denna form av extremism, som hotar icke minst Frankrikes judar. Jag önskar henne och Frankrike all lycka i det viktiga arbetet att rensa upp i det islamistiska träsket.

Det franska parlamentet antog redan 2010 en lag som förbjöd ansiktsmaskering på offentliga platser inklusive heltäckande slöjor av typ burqa och niqab. Senare har även Österrike infört en liknande lagstiftning. https://en.wikipedia.org/wiki/French_ban_on_face_covering Nu vill emellertid Marine Le Pen gå längre och även bannlysa all offentlig exponering av religiösa symboler såsom den manliga judiska huvudbonaden kippa och kristna kors, detta med motiveringen att det på så sätt skulle vara lättare att bekämpa radikal islam.

”Kanske kan de nöja sig med en vanlig hatt”, har Le Pen citerats med adress Frankrikes manliga judar, ”men det skulle vara ett steg i ansträngningarna att utplåna radikal islam i Frankrike”.

bengantycker-se_69
Islamistiskt terrordåd i Paris – men vad hjälper kippa- och korsförbud?

Det utpräglat sekulära Frankrikes religionsfrihet är redan hårt beskuren för att vara i ett västland, och ett kippa- och korsförbud skulle inte göra saken bättre. På vad sätt en sådan åtgärd skulle göra att det lättare att motverka islamismen har åtminstone denna bloggare mycket svårt att förstå – varför skall kristna och judar straffas för det islamistiska barbariet?

Jag spekulerar friskt nu, men möjligtvis är Le Pens tal om kippaförbud en blinkning åt FNs antisemiter att hon trots allt inte helt övergivit dem. Dessutom tror jag Le Pen, och jag medger att jag spekulerar igen, utifrån sitt utpräglat sekulära synsätt inte riktigt begriper sig på religion och vad den betyder för de olika trosbekännarna. Något som i mina ögon definitivt inte är en tillgång. http://forward.com/fast-forward/362315/marine-le-pen-says-jews-should-sacrifice-kippah-to-fight-radical-islam/

FNs frontfigur menar vidare att Frankrikes judar inte längre skall kunna äga medborgarskap i både Frankrike och Israel, även om hon har sagt att hon inte tänker sparka ut dem med dubbla medborgarskap som vägrar välja. Inga fransmän, anser Le Pen, skall kunna vara medborgare i ett land utanför EU inklusive USA. Undantag gör Le Pen dock för Ryssland, som Le Pen favoriserar på ett rätt uppseendeväckande sätt. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/02/10/french-jews-will-have-give-dual-israeli-citizenship-marine-le/

Le Pen har fått mothugg av bland andra den judiske franske parlamentarikern Meyer Habib, som framfört att ”Israel är en livförsäkring” för franska judar om situationen för dem i Frankrike skulle bli olidlig och att dessa inte kommer att avsäga sig sitt franska medborgarskap. Habib underströk vidare att Le Pens parti fortfarande är antisemitiskt präglat och att alla typer av extremism är farliga för Frankrike. http://www.jpost.com/Diaspora/French-MP-pans-Le-Pens-pledged-dual-citizenship-ban-Israel-life-insurance-for-Jews-481320?utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter

Le Pen deklarerade nyligen i ett tal i Lyon att två typer av ”totalitarianism” hotar Frankrike: den så kallade globalismen och den islamistiska fanatismen. Därtill vill hon, om hon blir vald, under sina första sex månader vid makten utlysa en folkomröstning om franskt utträde ur EU (”Frexit”) samt även verka för att Frankrike lämnar NATOs integrerade militärkommando för att i stället helt fokusera på att bygga upp en tillräcklig försvarsförmåga hemmavid. http://abcnews.go.com/International/wireStory/latest-le-pen-twin-totalitarianisms-threaten-france-45280332

europe_nationalists_84796-jpg-15444-3956
Marine Le Pen flankeras på bilden av Matteo Salvini från italienska Lega Nord och Geert Wilders från nederländska Frihetspartiet under ”populistmötet” i Koblenz.

Om man skall döma efter Le Pens hittillsvarande utrikespolitiska instinkter torde detta försvar inte i första hand inriktas på att försvara Frankrike mot ett tänkbart angrepp från arvfienden i öster. Att hon uttryckt åsikten att ”Krim alltid har varit ryskt” kan jag köpa; det är, oavsett allting annat, ett faktum vilket jag själv kunde konstatera under mitt Krim-besök 2004. Detta är dock inget hållbart argument för att ryssarna och deras allierade kan bete sig  efter gottfinnande på halvön. Att Le Pen därtill beskrivit maktförändringen i Ukraina 2014 som en ”statskupp” är inte heller fel.

Hennes sätt att till synes entusiastiskt sluta upp bakom president Vladimir Putin, som på goda grunder av bland andra oppositionspolitikern och förre schackvärldsmästaren, numera New York-baserade Garri Kasparov, beskrivits som en maffiaboss tyder dock som jag ser det på en oförblommerad naivitet som passar föga för en eventuellt blivande fransk president. Dessutom har hon kallat de västliga sanktionerna mot ryska makthavare för ”komplett idiotiska”, vilket jag inte alls håller med om. http://www.independent.co.uk/news/world/europe/marine-le-pen-front-national-russian-kremlin-putin-invasion-annexation-crimea-ukraine-2014-a7566196.html

Marine borde kanske lära av USAs nye president Donald Trump, som hon såvitt jag förstår är en stor beundrare av. Trump talade väl om Putin och Ryssland före valet men har, väl på plats i Vita huset och troligen under intryck av förnuftiga medarbetare, anslagit en mer försiktig ton avseende ett eventuellt upphävande av sanktionerna.

c945a11688a23b715097d92b01a3c3db
Donald Trump lugnade Julia Tymosjenko.

Detta var vad den nye presidenten kommunicerade i samband med en så kallad bönefrukost med den ukrainska oppositionspolitikern, förra premiärministern Julia Tymosjenko, nyligen. Den senare sade sig efter mötet med Trump ha känt sig ”lugnare” vad beträffar Trumps avsikter: http://www.politico.com/story/2017/02/trump-ukraine-russia-sanctions-234631

Marine Le Pen måste nog med sina fel och förtjänster betraktas som den viktigaste av de politiker som brukar räknas som ledargestalter för den nya ”högerpopulismen” i Europa och som, förutom Le Pen, omfattar exempelvis Geert Wilders i Nederländerna, Frauke Petry i Tyskland, Nigel Farage i Storbritannien (även om UKIPs partiledare numera heter Paul Nutall), Norbert Hofer i Österrike och Matteo Salvini i Italien.

Med tanke på den fortgående immigrationskrisen i Europa och det växande missnöjet med EU skulle det förvåna i alla fall mig om inte dessa ledare och deras partier har framtiden för sig. I slutet av januari samlades  de till ett möte i tyska Koblenz i syfte att ventilera sina gemensamma intressen. https://www.washingtonpost.com/world/europe/europes-right-wing-populist-leaders-to-confer-in-germany/2017/01/19/356a056e-dd95-11e6-8902-610fe486791c_story.html?utm_term=.35e0e8d99c1c

joan_of_arc_miniature_graded
Jungfrun från Orléans förevigad på miniatyrmålning från medeltiden.

Man må tycka vad man vill om Marine Le Pen, men att hon för tillfället har vind i seglen och undan för undan kommit att prägla den politiska debatten i Frankrike och i någon mån i det övriga Europa är ostridigt. I många anhängares ögon framstår hon som en modern Jeanne d`Arc (1412-31), även kallad jungfrun från Orléans, som trots att hon var en enkel bondflicka och analfabet utsågs till överbefälhavare för den franska här som slogs mot det engelska inflytandet under Hundraårskriget (1337-1453) mellan Frankrike och England.

Hon hade redan som 12-åring kristet färgade visioner som gick ut på att hon skulle bibehålla sin kyskhet och viga sitt liv åt att rädda Frankrikes självständighet. Hon föll i burgundernas händer, såldes till engelsmännen och brändes slutligen på bål som häxa och utövare av trolldom 1431. Dödsdomen upphävdes sedan 1465 av påven Calixtus III. 1920 helgonförklarade Jeanne d`Arc av påven Benedictus XV. Hon är Frankrikes skyddshelgon och dessutom särskilt helgon för soldater. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jeanne_d’Arc

Marine Le Pen är en skild trebarnsmamma och moster till parlamentsledamoten Marion Maréchal-Le Pen, född 1989. Hon är inget helgon och knappast kristen så det stör, och inte heller lär hon bli bränd på bål (annat än bildligt talat i PK-media), men att hon i vida kretsar betraktas som Frankrikes räddare undan globalism och islamism är inte att ta fel på. Som framgått ovan menar jag dock att hon är en modern Jeanne d`Arc med vissa skavanker.

1117576583Marine som Jeanne d´Arc – Frankrikes frälsare.

Hög chef inom Svenska kyrkan: Bära kors ”uppviglande” och ”okristligt”

4 augusti, 2016

ewmjjnmxpayggneqnibx
Svenska kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg: Bära kors kan vara ”uppviglande” och ”okristligt”.

Svenska kyrkan och dess  representanter upphör aldrig att överraska – och då menar jag inte i positiv bemärkelse. Nyligen hävdade Gunnar Sjöberg, född i Korpilombolo samt ansvarig för kommunikation vid kyrkokansliet i Uppsala, att det kan vara både ”okristligt” och ”uppviglande” att bära kors. http://www.katolsktmagasin.se/2016/08/03/kommunikationsansvarig-svenska-kyrkan-uppviglande-att-bara-kors/

Bakgrunden till Sjöbergs yttranden på Facebook är en av gruppen Kristen opinion nystartad Facebook-grupp som heter ”Mitt kors” och som syftar till solidaritet med förföljda kristna i Mellanöstern. Militanta islamister inom DAESH/IS/ISIS bedriver som bekant ett hänsynslöst och totalt omänskligt utrotningskrig mot kristna och även andra trosanhängare inklusive ”fel” sorts muslimer. https://kristenopinion.wordpress.com/2016/07/30/mittkors/

Denna vilja till solidaritet med kristna som mördas och massakreras varje dag för sin tro på Gud och Jesus Kristus faller inte Gunnar Sjöberg på läppen, och han ordar till och med om risk för ”religionskrig” därför att vissa kristna bär kors. I en FB-status som blivit nära nog viral framhärdar han:

Alltså, jag vet inte. Det här med att kristna plötsligt ska börja bära kors som tecken för och emot nåt. Det är väl inget nytt egentligen, men uppmaningen känns uppviglande och okristligt i de motsättningar som redan råder. Vill vi dra saken till religionskrig när det handlar om något helt annat och muslimska församlingen t o m vägrar begrava den som mördade prästen i Frankrike?
Jag bär min gamla svenska flagga med stolthet fast den nu ser finsk ut. Det där med gränser, kan vi inte ställa oss över det? Jag tror Jesus tänkte så. Och att korset är ett tecken för öppenhet

I efterkommande inlägg har Sjöberg utan större framgång sökt förklara och kanske i någon mån distansera sig från sitt inledande FB-inlägg. Bland annat avfärdar han kritik som riktats mot honom som något ”ofräscht” och att man visst kan bära kors – han gör själv trots egen lågkyrklighet, hävdar han, då och då korstecknet samt bär gärna kors.

Men: när Gunnar Sjöberg bär kors gör han det ”med”, inte ”mot”, skriver han. Att visa solidaritet med förföljda trossyskon är alltså enligt Sjöbergs förvirrade synsätt att vara ”mot”. Då blir den främsta kristna trossymbolen ”en distanserande markör”.

3lD6i_yE
Prästen Anna Karin Hammar: ”Mitt kors” visar prov på ”dold tankefigur”.

Att Gunnar Sjöberg får stöd från den beryktade prästen Anna Karin Hammar, lesbisk Israel-hatare och syster till förre ärkebiskopen K-G Hammar, är på intet sätt överraskande. De som driver gruppen ”Mitt kors” visar enligt den förstnämnda prov på en ”dold tankefigur” som kräver utmaning. De förklaras stå för en ”aktion” med ”glidande identiteter”.

Detta är ingenting annat än pseudointellektuellt prat i vädret. Vad både Sjöbergs och Hammars utgjutelser bottnar i är givetvis att de är rädda för att stöta sig med muslimerna. I stället för att ta fighten – som Jesus gjorde när han ställdes inför teologiska motståndare i det dåtida Israel – kryper kyrkans ledarskap darrande ihop i en vrå och hoppas, att muslimerna skall vara snälla och inte skära halsen av dem som med fader Jacques Hamel i Frankrike.

Detta är mer än tillåtet ynkligt, opportunistiskt och politiskt korrekt.

Ärkebiskop Antje Jackelén går själv i spetsen för trossveket genom att hylla profeten Muhammed och vägra inse, att det finns skillnader mellan denne – som bland annat äktade en sexårig flicka och hade sex med henne när hon blev nio, lät hugga halsen av uppemot 1000 judar vid ett och samma tillfälle samt gav order om att det förvirrade religiösa misch-masch som kallas islam skulle spridas med erövringskrig – och fridsfursten Jesus Kristus. http://www.morgonbladet.nu/news.php?name=160306094324

Stockholms-biskopen Eva Brunne, för övrigt lesbisk liksom Anna-Karin Hammar, vill inte vara sämre utan har föreslagit att Sjömanskyrkan i Frihamnen i Stockholm tar bort korset och andra kristna symboler samt märker ut riktningen mot Mekka, detta för att muslimska besökare skall känna sig välkomna. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/biskopen-vill-ta-bort-kristna-symboler-i-sjomanskyrkan

680
Biskop Eva Brunne  uppger att hon utsatts för ”hat” efter krav om att avlägsna kors ur kyrka och markera riktningen mot Mekka. Tråkigt – men vad trodde hon?

Kan någon förvånas över att Svenska kyrkan mot denna bakgrund fortsätter att tappa medlemmar i en allt stridare ström? Knappast. I fjol valde 89 000 att utträda i hela landet. http://www.corren.se/nyheter/ostergotland/allt-fler-lamnar-svenska-kyrkan-6807002.aspx

Frågan är om det inte är dags att avskaffa denna så kallade kyrka, som är mer ett Baals-tempel än en kristen inrättning om ni frågar mig. Möjligen kan administrativa enheter behållas för att sköta driften av alla kulturellt omistliga kyrkobyggnader runt om i landet,vilka med fördel kan användas för musikevenemang och kulturella aktiviteter.

Det finns förvisso inom Svenska kyrkan också rekorderliga och trosfasta personer vilka säkerligen lider av Svenska kyrkans urartning. Jag undrar om det inte är en tidsfråga innan några sådana personer startar en alternativ och hoppeligen konkurrenskraftig kyrka med plats för troende som tar sin kristna övertygelse på allvar.

is-zerstoert-baal-tempel-100~_v-standard644_b01317
Baals-templet i Palmyra innan det förstördes av marodörerna i DAESH.

Fotnot: Baal var en hednisk gudom som tillbads av semitiska folkslag i forntidens Syrien samt Kanaans land. Det berömda Baals-templet i syriska Palmyra skall ha förstörts genom sprängning av DAESH.

Mona Walter hos SD i Stockholm: ”Islam strider mot allt jag tror på”

23 april, 2016

IMG_1252

Mona Walter berättade i ord och bild om islam. Foto: Tommy Hansson

När Sverigedemokraterna i Stockholms stad skulle bjuda in såväl muslimska imamer som kristna präster till en diskussion om islam med Mona Walter blev det kalla handen. Ingen var intresserad av att samtala med henne. Därför ändrades programmet till att bli en föreläsning med Walter, därtill en mycket givande och välbesökt sådan.

Ta gärna del av föreläsningen via denna länk:https://www.youtube.com/watch?v=iO19M-1RqJ4&feature=youtu.be

Det hade dock varit intressant att höra vad imamer och präster hade haft att anföra i anledning av den svidande islamkritik som Mona Walter, vilken konverterat från islam till kristendomen, levererade. Mona föddes i Mogadishu i den dåvarande socialistiska staten Somalia 1973 och flydde till Sverige 1994. Några år in i sin svenska exil omvände hon sig till kristendomen då hon tröttnat på islams totalitarism.

Enligt islam kan en sådan omvändelse föranleda dödsstraff, så att säga att Mona Walter är en kontroversiell figur i muslimska sammanhang är en skrattretande underdrift. Kristenheten i Sverige har, med få undantag, inte gjort särskilt mycket för att stötta henne.

För den som vill ta del av hennes islamkritik direkt från källan, det vill säga Mona Walter själv, finns det möjlighet att göra detta via denna länk till hennes blogg: http://monawalter.com/

IMG_1248

Sveriges mest hatade kvinna? Foto: Tommy Hansson

Mona Walter inledde sin föreläsning genom att beskriva sig själv som ”Sveriges kanske mest hatade kvinna” på grund av sin kristna omvändelse och aktiva informationskampanj om islam. Och hon har förvisso blivit förtalad, bespottad och även fysiskt angripen; när hon hösten 2015 promenerade genom Rinkeby med ett team från SVT blev hon attackerad av muslimska ungdomar och kallad ”hora”.

Walter fortsatte sitt framträdande i en föreläsningssal på ett av de bättre hotellen på Södermalm i Stockholm med en nostalgisk återblick i ord och bild på Somalia innan landet islamiserades och upphörde att fungera som statsbildning. Det säger ganska mycket om den katastrofala utvecklingen, att den dåvarande socialistiska/marxistiska diktaturen Somalia kan framstå i ett förklarat skimmer där en kristen kyrka och en muslimsk moské kunde stå bredvid varandra i huvudstaden Mogadishu.

Somalia blev självständigt 1960 och var formellt demokratiskt, tills den demokratiskt valde ledaren Abdirashid Sharmarke mördades dagen före sin 50-årsdag i en statskupp den 15 oktober 1969 ledd av den övertygade marxistiske militären Mohammed Siad Barre (1919-95). Barre lät upplösa nationalförsamlingen, förbjöd alla politiska partier utom sitt eget kommunistiska och satte ett revolutionsråd med sig själv i spetsen att styra landet. Nära förbindelser upprättades med Sovjetunionen, som emellertid lämnade regimen åt sitt öde i slutet av 1970-talet.

Sedan han störtats från makten 1991 gick Barre i landsflykt i Nigeria, i vars huvudstad Lagos han avled fyra år senare. Somalia har sedan dess varit en så kallad failed state (misslyckad stat) där regionala krigsherrar och islamistiska extremister gjort tillvaron outhärdlig för befolkningen, varav de som har råd och lägenhet flyr landet – icke minst till Sverige.

SOMALIATWO

Mohammed Siad Barre, Somalias kommunistiske diktator 1969.91.

– Jag upptäckte allt när jag kom till Göteborg, där jag träffade islamistiska somalier som krävde att alla kvinnor skulle bära heltäckande klädsel, berättade Mona Walter. Jag försökte anpassa mig men fick problem. I islam betraktas muslimer som herrefolket, överlägsna de så kallade månggudadyrkarna, judarna och de kristna. Kristna anklagas för att dyrka tre gudar på grund av treenighetsdogmen.

Nu görs, fortsatte Walter, försök inom islam att framställa religionen som tolerant och fredlig varför man samlat alla ”snälla” citat ur Koranen och haditherna i en volym. I slutändan går det dock inte att förneka att muslimerna ser på sig själva som överlägsna judar och kristna, som i ett muslimskt styrt samhälle har tre val – att omvända sig till islam, att betala skatt till de styrande muslimerna eller att bli dödade. Ateister har bara två möjligheter: omvändelse eller döden.

Mona Walter sammanfattade profeten Mohammeds (570-632) livsgärning på följande sätt:

År 622 flyttade Muhammed till Medina med sin svåger Abu Bakr al-Siddiq sedan motståndet mot honom blivit för stort i Mekka. Medina kallades då Yathrib, som senare döptes om till Medina (”Staden”). Mohammed blev efter hand alltmer hatisk och våldsbenägen gentemot judar och kristna som förkastade honom och blev en mäktig krigsherre. Han gifte sig med en nioåring men kom med tiden att tillämpa månggifte. Under den här tiden formulerades Koranens (sura 9:5) budskap om att ”Döda mushrikeen /de orena/ var helst ni finner dem”. Icke-muslimerna fick fyra månader på sig att omvända sig till islam, annars skulle de dödas. Vid ett tillfälle lät Muhammed halshugga upp till 1000 judar. Profeten gjorde vad som helst för att hans anhängare skulle hata alla andra. Att ifrågasätta Muhammed eller islam medförde dödsstraff

Efter Muhammeds död 632 tog Abu Bakr över hans roll som krigsherre i grandios skala. Islam skulle nu spridas genom tvångsislamisering med svärdets hjälp, först i närområdet och sedan i allt vidare cirklar för att slutligen omfatta hela världen. På Petterssons Blogg finns följande detaljerade historik över de muhammedanska erövringstågen efter Muhammeds död: https://petterssonsblogg.se/2014/09/08/islam-nagra-av-de-fredligas-krig-sedan-muhammeds-dagar

IMG_1251

Islams inställning till den individuella friheten som Mona Walter ser det.

– Jag kunde inte vara muslim eftersom islam strider mot allt vad jag tror på, förklarade Mona Walter. Det funkade inte. 1994 kom en lag i Sverige där det står att tvång inte kan accepteras. Islam bryter mot denna lag, eftersom det är dödsstraff på att lämna islam. Någon jämlikhet mellan könen finns inte, då männen bestämmer över kvinnorna enligt texten i sura 4:34: ”Männen har gjorts ansvariga för kvinnorna.”

Enligt Mona Walter har muslimer inte de rättigheter som alla andra har. En muslim har vidare enligt islam rätt att ljuga om det gagnar saken, därför bör media enligt henne aldrig lita på vad en imam säger.

När man talar om islam i dag går det knappast att undvika ämnet terrorism. ”Terrorismen har ingenting med islam att göra”, har blivit ett lika tröttsamt som felaktigt mantra för muslimska apologeter såväl som för naiva västerlänningar som ju så gärna vill tro de invandrande muslimerna och deras troskoncept om gott.

Bevis för att islam har väl så mycket med terror och terrorism att göra finns i Koranens sura 9:111: ”Allah har köpt de troendes liv och tillgångar i utbyte mot paradiset. De dödar och blir dödade för Allah.” I sura 8:12 heter det: ”Jag kommer att sätta skräck i hjärtat på de icke troende. Ni får slå dem ovanför halsarna, ni får till och med slå vartenda finger.”

Hela sura (kapitel) 8 i Koranen, konstaterade Mona Walter, handlar om krigsbyte, där exempelvis företeelser som sexslavar och våldtäkter avhandlas. Islam blev efter Muhammeds överflyttning till Medina en krigs- och erövringsreligion med tvångsislamisering som främsta syssla. Därför handlar så mycket i islam om våld, dödande och terror.

IMG_1246

Mona Walter vid bokbordet med islamlitteratur. Foto: Tommy Hansson

Det är ingen överdrift att säga att islam hyllar döden. I islam betyder ett människoliv ingenting och döden ses för den troende som ett sätt att komma till det hägrande paradiset. För Muhammed var det en naturlig sak att låta mörda såväl individer som grupper som han upplevde stod i vägen för spridandet av islam.

Sålunda mördades omkring år 624 i Medina den 100-årige judiske poeten Abu Afak, som inte tvekade att offentliggöra sin kritik av kameldrivaren och den numera till profet upphöjde Muhammed. Abu Afak blev skoningslöst mördad i sömnen, liksom poetissan Asma bint Marwan. Flera exempel på sådana religiöst-politiska mord finns.

Via denna länk en detaljerad analys av Muhammeds inställning till våldet: http://www.katoliknu.se/html/rel_islam_krig.htm

– Islam bygger på tvång och är en människofientlig ideologi, fastslog Mona Walter. Kristna vill följa Jesus, muslimer vill följa Muhammed. Det sistnämnda alternativet leder till katastrof. Visst är det möjligt för en muslim att inte lyda allt som står i Koranen, precis som sekulariserade kristna inte lyder Bibelns alla bud. Men det finns vissa speciella människor som är onda i hjärtat, det är de som blir självmordsbombare.

Sverigedemokraterna i Stockholms stad skall ha all heder av arrangemanget med Mona Walter. Att både imamer och präster tackade nej till att diskutera islam med henne visar om något att de är paniskt förskräckta för att ta del av något som strider mot de trosföreställningar de själva invaggat sig i. Egentligen skulle hela svenska folket behöva ta del av Mona Walters budskap, som har en särskild tyngd genom hennes egna smärtsamma erfarenheter av krigets och intoleransens ideologi: islam.

Med tanke på den muslimska massinvandringen till Sverige och Europa finns det de som räknat fram att kontinenten ungefär i höjd med 2050 rent demografiskt sett kommer att ha muslimsk översikt. Vi kommer enligt denna tes då att leva i en region som kan kallas Eurabia.

IMG_1244

-Vi måste förhålla oss till ett framtida muslimskt folkflertal, menade SDs Mikael Strandman. Foto: Tommy Hansson

Oavsett om man tycker detta är bra eller dåligt är detta en verklighet vi måste förhålla oss till, menade Mikael Strandman, en av SDs riksombudsmän som arbetat aktivt med förberedelserna till mötet med Mona Walter.

 

 

Bar Kokhba: en judisk Messias och hans tid

3 april, 2016

Då han nu gick ut ur helgedomen, sade en av hans lärjungar till honom: ”Mästare, se hurudana stenar och hurudana byggnader!” Jesus svarade honom: ”Ja, du ser nu dessa stora byggnader; men här skall förvisso icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.” – Markusevangeliet 13:1-2.

Bland de anklagelsepunkter som det judiska ledarskapet enligt evangelieberättelserna i Nya testamentet riktade mot Jesus fanns påståendet, att han sagt sig kunna riva ner det heliga templet och bygga upp det igen inom loppet av tre dagar vilket ansågs vara den grövsta av hädelser. Sant är att Jesus vid något tillfälle talade på ett sätt som kunde tolkas så. https://www.svenskakyrkan.se/stensjon/langfredag—matteusserien-2012

Helt klart är under alla omständigheter, att Mästaren från Nasaret förutsåg förstörelsen av templet – det så kallade Herodes tempel – och andra byggnader i Jerusalem inom en överskådlig framtid. Detta framgår tydligt av yttrandet till lärjungarna om att ”här skall förvisso icke lämnas sten på sten”, som återges i rutan överst i denna text. Jesus visste när han sade detta, att han icke skulle komma att accepteras som Messias av det utvalda judiska folket och då, förutspådde han, skulle konsekvenserna bli fruktansvärda.

titus-bc3a5gen-relief Scen från Titusbågen i Rom, som restes till minne av Titus framgångsrika fälttåg i Judéen. Reliefbilden föreställer triumftåget i Rom, där romerska soldater paraderar med krigsbyte från det heliga templet.

Mindre än 40 år efter denna förutsägelse inträffade det som Jesus förebådat. Det skedde som slutpunkt på det första judiska upproret mot romarna (66-70 efter Kristi födelse) vid Jerusalems belägring den 3 april-30 augusti år 70. Historieskrivaren Josefus, som  var judisk befälhavare i Galiléen men efter att ha tillfångatagits av romarna arbetade nära samman med dessa, skildrar det fruktansvärda förloppet då den romerske generalen Titus – son till kejsar Vespasianus och senare efterträdare till denne på kejsartronen – belägrade den heliga staden.http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/forstor.htm

Bland annat, uppger Josefus, svalt omkring 600 000 människor ihjäl under den nära fem månader långa ockupationen vilken kostade över en miljon människor livet. Liken efter 4000 människor som dött svältdöden skall ha kastats över stadsmurarna varje dag under ockupationen. Bara vid nedbrännandet av templet omkom 6000 personer. Det sägs att Titus inte haft för avsikt att bränna ner templet, som han betraktade som en arkitektonisk skatt, utan att detta skedde av misstag i stridens hetta.

Jesus Kristus, eller Yeshua Bar Yosef som han egentligen torde ha hetat med arameiskt språkbruk, hade fått rätt i sin förutsägelse om nedbrytningen av Jerusalem i allmänhet och templet i synnerhet. Endast västra tempelmuren, judarnas heligaste plats i dag, blev kvar intakt. Om några mindes Jesu förutsägelse vid denna tid, så bör det ha varit den minoritet judar som valt att tro på den unge kringvandrande rabbinen från Nasaret i Galiléen.

Att den romerska belägringen var synnerligen brutal finns ingen anledning att betvivla, men möjligen är de siffror Josefus – som sedan flyttade till Rom och antog kejsar Vespasianus familjenamn Flavius –  nämner över antalet offer överdrivna. Han var emot det judiska upproret och kan ha velat  visa, vilka gruvliga konsekvenser det fick och till den ändan ”tagit i” litet extra.

Israelresa 051 På Masada-platån. I bakgrunden skymtar Döda havet. Foto: Tommy Hansson

Upproret var emellertid inte över än. Knappt 1000 fanatiska judiska upprorsmakare, så kallade seloter, hade inklusive sina kvinnor och barn barrikaderat sig i befästningen Masada på en 400 meter hög klippa i ökenområdet nära Döda havet.

År 72 skickade Rom en styrka under befäl av prokuratorn Flavius Silva med uppgift att eliminera motståndet. Efter att på platsen ha uppfört ett belägringstorn kunde romarna storma befästningen efter ett år i tryckande hetta vid Masada, men det visade sig att besättningen inför utsikten att slaktas av romarna hade begått kollektivt självmord. Endast sju personer – två kvinnor och fem barn – hade överlevt genom att gömma sig i en grotta.

http://www.goisrael.se/Tourism_Swe/Articles/Archeology/Sidor/Masada.aspx

Cirka 60 år efter det första judiska upproret var det dags igen. En noga planlagd resning igångsattes nu, år 132 efter Kristi födelse, med en man vid namn Shimon eller Simon Bar Kokhba som ledare medan Hadrianus (kejsare 117-138) styrde i Rom. Kokhba var uppenbarligen en kraftfull gestalt och hölls av några, bland andra den judiske vishetsläraren Akiva, för att vara den i de judiska skrifterna utlovade Messias. https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/Kokhba.html

Denna messiasgestalts förnamn, Shimon, samt hans porträtt har återfunnits på judiska mynt präglade vid tiden för upproret. Det andra namnet förekommer i många olika varianter. Det antas ursprungligen ha lytt Bar Koseva efter namnet på fadern eller möjligen en plats. Namnet tros sedan ha metamorfoserats under revoltens lopp i syfte att stämma överens med ett bibelställe vilket omnämner Messias som en stjärna, kohba. Upprorsledaren emanerade desslikes från konung Davids ätt, något som väl stämmer överens med de messianska anspråken.

barkokhba4 Bar Kokhba-mynt i guld.

Arkeologiska fynd i form av brev och andra handlingar gjorda av papyrus visar, att Shimon Bar Kokhba styrde sina judiska undersåtar med järnhand in i minsta detalj, både vad beträffar den militära organisationen om 400 000 man och ekonomin. Soldaterna initierades på ett handfast sätt, antingen genom att få ett finger avhugget eller också genom att tvingas rycka upp ett cederträd med rötterna.

Så var deras uppgift också att ta sig an världens brutalaste och mest effektiva armé, den romerska. Det judiska våldet riktade sig även i någon mån mot kristna grupper, som vägrade delta i den judiska resningen.

Shimon Bar Kokhba bekände sig självklart till förfädernas judiska religion. Han följde strikt de judiska lagarna inklusive iakttagandet av sabbaten och andra helgdagar, tionden, mat- och renhetsregler etcetera.  Han sägs dock också i hög grad ha förlitat sig på egen kraft: före ett slag bad han Gud att ”varken bistå oss eller göra oss modfällda”.

Allt detta är känt genom avgörande upptäckter som gjordes i en grotta i Juda öken i Israel under tidsperioden 1952-61, där det också framgår att en hel del kraft måste ägnas åt dagliga sysslor som att förse härlägret med mat och att lösa problem som hade med jordägande att göra; Bar Kokhba och hans närmaste män kontrollerade stora landytor.

Det kan för övrigt nämnas att den moderna staten Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), tog sitt efternamn efter en av Kokhbas generaler (han hette ursprungligen David Grün och var från polska Plonsk i dåvarande Tsarryssland).

1400647158 David Ben-Gurion hette ursprungligen David Grün men tog sitt mer kända efternamn efter en av Bar Kohbas generaler.

Shimon Bar Kokhba ledde det judiska upproret mot Rom i tre och ett halvt år. I början var framgångarna betydande: upprorsmännen lyckades erövra ett 50-tal romerska befästningar, däribland Jerusalem år 134. Slutet kom 135, då en stor romersk härstyrka besegrade Bar Kokhbas armé vid bergsfästet Betar på Tisha b´Av, den judiska fastedagen nionde dagen i månaden Av som inföll i augusti.https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/29/fastedagen-tishna-bav-judarna-minns-sina-katastrofer/

Kokhba och hans närmaste medarbetare dödades, och efter det för romarna lyckosamma slaget avrättade man åtta medlemmar i Sanhedrin, det judiska stora rådet, efter den gräsligaste tortyr. Bland offren fanns Akiva, som räknat med möjligheten att Kokhba verkligen var Messias (Messhiah). Fruktansvärda massakrer i judiska byar över hela Judéen följde, och historikern Cassius Dio anger att 580 000  judar dog totalt. 50 befästningar och närmare 1000 byar lades i ruiner. Ett stort antal judar dog även i svält och sjukdomar. Likväl fortfor mindre judiska grupper göra motstånd genom gerillakrigföring in på året 136.

En rejäl portion av de omkring 100 000 romerska soldater, som under befäl av den från det romerska Britannien hämtade Julius Sextus Severus sattes in för att krossa upproret, gick också under i ond, bråd död på slagfältet eller i sjukdomar. Helt lyckades dock inte romarna krossa judarna. Den judiska ledningen övertogs av Kohbas son Rufus och efter denne sonsonen Romulus, och ett centrum för judiska skriftlärde kom att etableras i staden Tiberias vid Galiléiska sjön (Gennesaret). Här skrevs det så svetten lackade, och år 450 hade Talmud fästs på papyrus. Andra judiska koncentrationer fanns i Galiléen, Bet Shear och Golan.

Det är vanligt att räkna början av den judiska landsflykten, diásporan, från besegrandet av Bar Kokhbas resning 135. Därefter, har det hetat, spreds judarna för alla vindar till all världens hörn tills staten Israel etablerades 1948. Detta är alltså en sanning med avsevärd modifikation. Judisk närvaro i området fanns hela tiden, också efter de muslimska arabernas invasion på 600-talet.http://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/arabernas-och-islams-historia-fran-600-talet-till-1500-talet

bar kokhba 001 Det arkeologiska standardverket om Bar Kokhba, här i tysk version, av Yigael Yadin. Foto: Tommy Hansson

Kejsar Hadrianus hade nu bestämt sig för att en gång för alla klämma åt och förnedra det besvärliga judiska folket. Han lät uppkalla regionen efter judarnas arvfiender, filistéerna, och ge den namnet Syria Palestina (de historiska filistéerna har dock inte mer med dagens palestinaaraber att göra än vad den moderna tidens assyrier har med de forntida assyrierna att göra).

Jerusalem förstördes i grunden än en gång och gavs namnet Aelia Capitolina, som judarna bannlystes från – utom vid fastehögtiden Tisha b´Av, då judarna av tradition minns sina talrika katastrofer av vilka många inträffat just vid Tisha b´Av. Vidare förbjöds judarnas heliga skrift, Torah, och den judiska tideräkningen.

Historiker av professionen, och givetvis även många andra intresserade, har genom seklerna försökt komma underfund med vad som utlöste Bar Kokhba-upproret. Några tänkbara orsaker som nämnts är förändringar i den romerska administrationen, förändringar inom jordbruket och ekonomiska problem. Det väckte naturligtvis också berättigad vrede att Hadrianus förbjöd den redan då åldriga riten att omskära judiska gossebarn, något Hadrianus betraktade som könsstympning även fast det bara var förhuden som avlägsnades..

Tänkbart är också att en judisk nationalism, som under kejsar Trajanus (98-117) tid flammade upp i Alexandria i Egypten, den östliga kustregionen Cyrenaika i Libyen samt i Mesopotamien, också nådde Judéen.

Bust_Hadrian_Musei_Capitolini_MC817 Hadrianus, kejsare i Rom 117-138. Besökte troligen Jerusalem 130 för att lägga upp ritningarna för ett planerat Jupiter-tempel på ruinerna av judarnas heliga tempel.

Det är emellertid högst sannolikt att den tändande gnistan till resningen var ett besök som kejsar Hadrianus skall ha genomfört i Jerusalem år 130.  Så sent som 2014 gjordes ett sensationellt arkeologiskt fynd i anslutning till Damaskusporten i gamla Jerusalem i form av en del av en latinsk inskription, som tycktes bevisa vad man tidigare bara gissat – att Hadrianus verkligen besökte staden 129/130 och då troligen överlade med sitt folk på platsen om att uppföra ett tempel till den romerske överguden Jupiters ära på ruinerna av det forna judiska templet.

Om sådana planer nådde redan tidigare upprorsbenägna judars öron var det bäddat för en militant revolt!

Det finns inte många likheter mellan de båda judiska Messias-gestalterna Yeshua Bar Yosef och den cirka 100 år yngre Shimon Bar Kokhba, men ett par paralleller exiterar faktiskt. Båda var verksamma under en period av omkring tre år och båda mötte ett våldsamt slut i den romerska ockupationsmaktens hand. Den uppenbara skillnaden är ju, att medan Yeshua predikade att hans rike inte var av ”denna världen” och inte agiterade mot den romerska närvaron (”Ge Gud vad Gud tillhör och kejsaren vad kejsaren tillhör”) var Shimon i högsta grad en världslig furste och en krigsman.

Man kan heller naturligtvis inte undgå att se, att Yeshua/Jesus trots sin förödmjukande död på korset gav upphov till världens mest utbredda religion under det att Shimon snart var bortglömd och blivit levande för oss först genom sentida arkeologiska fynd. Yeshua Bar Yosef ville grunda ett världsomfattande rike byggt på andlighet, Shimon Bar Kohkba ville jaga ut romarna ur Judéen och etablera judisk självständighet. För samtidens kristna var en sådan måsättning givetvis helt irrelevant.

Slutligen måste några ord även sägas om den man, som kanske mer än någon annan forskat i fenomenet Shimon Bar Kokhba och upplyst världen om denne judiske militärfurste: Yigael Yadin (1917-84).https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/yadin.html

Yadin, som föddes i Jerusalem 1917, var son till en berömd israelisk arkeolog som hette Eliezer Sukenik. Han anslöt sig 1933 till den paramilitära sionistiska organisationen Haganah. När Haganah ombildades till Israels reguljära armé 1948 följde Yadin med och var landets andre överbefälhavare (ÖB) 1949-52, åren närmast efter det första arabisk-israeliska kriget.

begin Yigael Yadin (närmast kameran) och Menachem Begin konfererar under en debatt i knesset i Jerusalem i juli 1980.

Efter sin militära bana slog Yadin in på en yrkeskarriär som arkeolog och har lett utgrävningar vid israeliska objekt såsom Qumran, Masada och Megiddo. Ibland har han kritiserats för att vara alltför ivrig när det gällt att bevisa, att Bibeln haft rätt. Historien om Shimon Bar Kokhba är  ingen biblisk angelägenhet men väl så viktig för den israeliska historien och en symbol för tappert motstånd mot främmande ockupation. Yadins rikligt illustrerade bok om utgrävningarna kring Bar Kokhba (jag har i min ägo ett exemplar ur en tyskspråkig utgåva) är en arkeologisk klassiker.

Yigael Yadin återkom i den militära banan då han 1967, i samband med Sexdagarkriget, var militär rådgivare åt premiärminister Levi Eshkol, samt som ledamot i den undersökningskommission som utredde den israeliska regeringens och militärens handlande vid utbrottet av Yom Kippur-kriget 1973.

Ett par år senare var Yadin med och grundade det politiska partiet Democratic Movement for Change (DASH), som vid valet 1977 erövrade 15 av de 120 platserna i knesset och bildade den israeliska historiens första borgerliga regering med Likud. Menachem Begin blev premiärminister och Yigael Yadin vice premiärminister.

Yadin spelade en viktig roll vid den israeliska regeringens förhandlingar med Egypten i samband med ingåendet av Camp David-avtalet 1978. DASH upplöstes 1981 efter starka inre motsättningar, då också Yadin slutade med politiken.