Afrikansk kardinal varnar väst för muslimsk massinvandring

Den guineanske kardinalen Robert Sarah varnar för att den muslimska massimmigrationen riskerar leda till att västvärlden kommer att försvinna.

Kardinal Robert Sarah varnar i en ny bok för att västvärlden som vi känner den kommer att försvinna som ett resultat av muslimsk massimmigration i allmänhet och minskat västligt barnafödande i synnerhet. https://www.jihadwatch.org/2019/04/guinean-cardinal-if-the-west-continues-in-this-fatal-way-it-will-disappear-invaded-by-foreigners

I sin bok Evening Draws Near and the Day is Nearly Over varnar kardinal Sarah för att ”islam kommer att invadera världen” och ”helt förändra kultur, antropologi och den moraliska visionen”. Sarah sammanfattar sitt budskap på följande sätt:

Om väst fortsätter på detta ödesdigra sätt, finns det en stor risk att det på grund av lägre födelsetal kommer att försvinna, invaderat av utlänningar, precis som Rom invaderades av barbarer.

Kardinal Robert Sarah, som utnämndes till biskop 1979,  menar att han vet vad han talar om, då han är född och uppvuxen i Republiken Guinea, som är huvudsakligen ett muslimskt land. Han föddes i Ourous i dåvarande Franska Guinea 1945.

Påven Franciskus tvättar fötterna på muslimska invandrare.

Han utsågs 2010 till kardinaldiakon av påven Benedictus XVI och är sedan 2014 prefekt för Kongregationen för gudstjänstliv och sakramentsförvaltning i Vatikanen. Robert Sarah är en av de kardinaler som brukar omnämnas som en tänkbar blivande påve. https://sv.wikipedia.org/wiki/Robert_Sarah

Sarahs kritiska synpunkter på invandring och flyktingmottagning i Europa och den övriga västvärlden skiljer sig markant från de som påven Franciskus med jämna mellanrum brukar uttrycka. I ett budskap i februari i år uppmanade påven således väst att ta emot så många invandrare som möjligt med motiveringen, att man skulle se Kristus i varje migrant. https://cruxnow.com/vatican/2019/02/15/welcome-christ-present-in-migrants-and-refugees-pope-urges/

Kardinal Robert Sarahs migrationskritik liknar på flera sätt den tibetanske ledaren Dalai lamas varningar om att Europa riskerar att ”arabiseras” om inflödet av muslimska trosbekännare fortsätter oförminskat. Också Dalai lama vet vad han talar om, eftersom hans eget land, Tibet, förändrats i grund till följd av en främmande (kinesisk) invasion. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/06/06/dalai-lama-varnar-for-arabiseringen-av-europa/

Om Trumps erkännande av Golan som israeliskt territorium – och om Israels ”Auschwitz-gränser”

Donald J. Trump har, halvvägs in i sin fyra år långa ämbetsperiod, redan gått till historien som USAs sannolikt mest Israel-vänliga president någonsin. För knappt ett år sedan lät han flytta USAs ambassad från Tel Aviv till Israels huvudstad Jerusalem. I dagarna har han därtill officiellt erkänt Israels rätt till Golanhöjderna.

Den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu jämförde efter erkännandet Trump med det judiska folkets historiska välgörare såsom perserkonungen Kyros II ”den store” (590/76-530 före Kristi födelse), den brittiske utrikesministern lord Arthur Balfour (1848-1930) samt USAs president Harry S Truman (1884-1972). Trump kvitterade artigheten genom att kalla Netanyahu ”a very special man”.

Kyros II lät, sedan hans persiska styrkor erövrat Babylonien, hebréerna återvända till Jerusalem och återuppbygga det heliga templet. Lord Balfour är mannen bakom Balfour-deklarationen från 1917, vilken erkände det judiska folkets rätt till ett nationalhem i Palestina-mandatet. President Truman körde över sitt utrikesdepartement och erkände Israel som statsbildning 1948.

Iranska FN-soldater håller vakt på Golanhöjderna 1975.

Det är inte svårt att förstå varför Israels regering välkomnar Trump-administrationens beslut att erkänna Golanhöjderna som israeliskt område. Om Golan hade stått under arabisk (läs; syrisk) kontroll hade Israel varit vidöppet för angrepp och raketbeskjutningar från området likt vad som skedde före och under Sexdagarskriget 1967.

Efter det segerrika Sexdagarskriget – då Egypten, Syrien och Jordanien assisterade av trupper från ytterligare elva arabstater angrep Israel – besatte Israel Sinaihalvön, Gaza, den så kallade Västbanken (Judéen och Samarien), östra Jerusalem samt Golanhöjderna. Den judiska staten kunde helt enkelt inte riskera att bli angripen av fientligt sinnade länder från dessa områden ännu en gång. Golan annekterades officiellt 1981. https://popularhistoria.se/krig/sexdagarskriget.

Abba Eban beskrev Israels gränser före Sexdagarskriget som ”Auschwitz-gränserna”.

Den tidigare israeliske utrikesministern och FN-.ambassadören Abba Eban (Abba Solomon Meir,1915-2002), beskrev efter Sexdagarskriget Israels gränser före 1967 som ”Auschwitz-gränserna””, som han menade att Israel av säkerhetsskäl aldrig kunde återvända till. https://israelbehindthenews.com/abba-eban-the-june-1967-map-represented-israels-auschwitz-borders/3838/

Ett antal arabländer samt Iran har, liksom de europeiska representanterna i FNs säkerhetsråd, fördömt Trumps erkännande av Golan som israeliskt territorium. https://www.reuters.com/article/us-us-golanheights-mideast/gulf-arabs-iran-reject-u-s-recognition-of-golan-heights-as-israeli-idUSKCN1R709B

 

Kvinnor i Bibeln: Rahab – den gudomliga horan

Rahab gömmer de israelitiska spejarna enligt en konstnärlig tolkning.

Bibelns berättelser handlar till stor del om männens bedrifter. Det betyder inte att det saknas uppgifter om kvinnor som utfört viktiga insatser inom ramen för Guds dispensation. En av dessa var skökan Rahab (alternativa stavningar Rahav eller Rachav).

I Hebréerbrevet i Nya testamentet 11:31 läser vi (1917 års bibelöversättning): ”Genom tron undgick skökan Rahab att förgås tillsammans med de ohörsamma, eftersom hon hade tagit emot spejarna såsom vänner.” https://sv.bibelsite.com/hebrews/11-31.htm

Rahab var hemmahörig i staden Jeriko, som är belägen på den så kallade Västbanken och räknas som palestinaarabiskt område sedan 1993 då den av Israel överlämnades till den Palestinska myndigheten som ett resultat av Oslo-avtalet. Jag besökte staden, som idag har cirka 20 000 invånare, under mitt besök i det Heliga landet 2005. När den israelitiske härföraren Josua, son till Nun, sände ut två spejare i syfte att skaffa kunskaper om det strategiskt viktiga Jeriko togs dessa välvilligt emot av Rahab i hennes hem. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rahab

Detta gjorde att hon skonades när israeliterna sedan till grunden brände ner och utplånade Jeriko och alla levande varelser som där vistades. Inte bara det – hela Rahabs släkt undkom den massiva förödelsen och upptogs i Israel. I Matteusevangeliet anges Rahab ha varit mor till Boas, en rik man som äktade den bibliska Rut.

Herren gav Josua i uppdrag att ödelägga Jeriko och dess konung. I Josuas bok vers 6 står det således: ”Se, jag har givit Jeriko med dess konung, med dess tappra stridsmän, i din hand.” https://www.biblegateway.com/passage/?search=Josua+6&version=SV1917

Enligt den bibliska berättelsen om Jerikos fall instruerade Gud Josua att han skulle beordra alla israelitiska krigare att marschera runt Jeriko i sex dagar. Sju präster skulle därvid bära sju vädurshorn framför förbundsarken. På den sjunde dagen skulle man tåga runt Jeriko sju gånger och de sju prästerna stöta i hornen. När så skett skulle folket upphäva ”ett väldigt härskri” varvid stadsmurarna skulle störta samman.

Jeriko är en av världens äldsta städer.

I Josua 6 läser vi vidare att Josua avlade följande ed: ”Förbannad inför Herren vare den man som företar sig att bygga upp denna stad, Jeriko, på nytt.” Det står var och en fritt att tolka innebörden i dessa ord mot bakgrund av att Jeriko – en av världens äldsta städer som anses ha anlagts omkring 9600 före Kristi födelse –  verkligen byggdes upp på nytt och i dag räknas som ett av ”Palestinas” världsarv.

Huruvida Jerikos verkliga öde stämmer överens med den bibliska berättelsen i den judiska Bibeln (Gamla testamentet) är en annan sak. Enligt den vanligaste arkeologiska interpretationen var Jeriko redan lagt i grus och aska vid den tid Josua levde, det vill säga runt 1400 före Kristus. Denna tolkning bygger bland annat på fynd av en viss typ av keramik. De forskare som hävdar att Bibeln kan ha rätt ifrågasätter om dessa fynd tolkats på rätt sätt. http://www.olofamkoff.se/bibelstudier_html/apologetik.html

Det må vara hur det vill med den bibliska berättelsens autenticitet. Rahab-gestalten är under alla omständigheter fascinerande och visar, att även osannolika personer som prostituerade kan användas för viktiga uppgifter när det gäller Guds planer.

 

Vikingarna: mördarmaskiner och plundrare men också handelsmän och statsbyggare

A furore Normannorum libera nos, Domine! (För nordmännens raseri bevare oss, milde Herre Gud!)

Denna bön bads i nordfranska kloster och kyrkor och syftar på de så kallade vikingarna, det vill säga våldsverkande men även handlande och statsbyggande nordbor från Sverige, Norge, Danmark och Island. Dessa gjorde den europeiska världen från Britannien och Irland i norr till Konstantinopel i söder osäker från slutet av 700-talet till mitten på 1000-talet. Vikingatiden har även kallats Nordens första storhetstid.

Illustrationen visar hur det kan ha sett ut då en nordman slår ihjäl en munk i Lindisfarne den 8 juni 793.

Vikingatiden kan sägas ha inletts med att besättningarna på tre krigsfartyg norrifrån attackerade en hamn i Dorchester på den engelska sydkusten i slutet av 780-talet. Det officiella startskottet för vikingaplundringarna brukar dock anses ha avlossats den 8 juni år 793 i Herrens år, då hundratals vilda nordmän klev i land på den ö – i dag kallad Holy Island – där biskopssätet och klostret Lindisfarne var beläget. http://varldenshistoria.se/kultur/guider/har-borjade-vikingatiden

Lindisfarne hade år 635 anlagts av den irländske munken Aidan på order av konung Oswald i Northumberland. Det blev högkvarter för den kristna mission som riktades mot det dåtida kungadömet Mercia. En berömd munk blev den senare abboten och ärkebiskopen Sankt Cuthbert. Mer om Lindisfarne här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Lindisfarne

Platsen skulle plundras om och om igen innan den slutligen övergavs. Biskopssätet hade då flyttats till Durham i det inre av fastlandet. I dag finns på Holy Island, som vid ebb har landförbindelse med det engelska fastlandet, klosterruiner samt en slottsbyggnad som stod klar 1550. Ön är numera framförallt ett omtyckt tillhåll för ornitologer på grund av det rika fågellivet.

Sankt Aidan av Lindisfarne.

Nordmännen högg med sina yxor och svärd ihjäl ett stort antal av de fromma munkarna, vilka tillbringade dagarna med att bedja, hålla gudstjänster, skriva av och illustrera bibeltexter, sjunga psalmer och arbeta i trädgården där de odlade bland annat medicinalväxter. De klosterbröder som icke ljöt döden flydde hals över huvud medan de norröna våldsmännen lade beslag på allt de kunde finna i fråga om dyrbarheter.

Den vilda attacken slog självklart ned som en bomb i hela den kristna världen. 13 år senare, 806, drabbades klostret Columbus på ön Iona i Inre Hebriderna utanför Skottlands nordvästkust av samma öde som Lindesfarne. Här lämnade nordborna intet åt slumpen utan alla munkar på platsen mördades. Vikingatågen ägde rum mitt i en brytningstid mellan gammalt och nytt, då den kristna missionen spred sig allt längre norrut och utmanade de människor som fortfarande trodde på den gamla fornnordiska mytologin inklusive gudagestalter såsom Oden, Tor, Frej med flera.

På 800-talet sändes den nordtyske munken Ansgar till Birka på Björkö i Mälaren med målsättningen att omvända svearna till tron på ”Vite Krist”, som Kristus kallades av nordborna. Han fick under första resan god kontakt med konung Björn och tilläts uppföra en kyrka, där de troende kristna kunde bedja och förrätta andakter. Vid sin andra resa kunde Ansgar dock till sin sorg konstatera, att den kristna tron befann sig på tillbakagång. http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/801.htm

Runsten i Järnvägsparken i Södertälje. Texten från 1000-talet handlar om Holmfast och Rodälv vilka kommit hem sedan de ”voro österut”. Foto: Tommy Hansson

Det skulle dröja ytterligare ungefär 300 år innan kristendomen var etablerad som dominerande troskoncept i vad som nu är Sverige. Detta skedde delvis med tillhjälp av missionärer från de tyska och brittiska områdena, men också genom att den nya tron medfördes och förkunnades av hemvändande vikingar. Dessa icke endast berördes av det kristna kärleksbudskapet utan  insåg också att kristendomen – som nu omfattades av stora delar av den civiliserade världen – var förmånlig sedd ur ett mellanfolkligt och handelsmässigt perspektiv.

Den förste svenske konung som lät döpa sig var Olof Skötkonung, son till Erik Segersäll; dopet skall enligt den vanligaste historiska traditionen ha ägt rum vid Husaby källa i Västergötland år 1008 och utförts av den engelske missionären Sigfrid. Kung Olof var nu noga taget inte den förste svenske monark som lät döpa sig till den kristna religionen – det hade hans far Erik gjort tidigare.  Olof var dock först att hålla fast vid kristendomen intill sin död. http://www.tacitus.nu/svenskhistoria/kungar/vikingatid/os-kristnandet.htm

Det är alldeles uppenbart att de av våra förfäder som drog ut på vikingatåg – alla gjorde ju inte det, de flesta som bebodde våra trakter stannade kvar hemma och brukade jorden samt skötte kreaturen – var av ett helt annat kynne än våra dagars lättkränkta och feminiserade svenskar. Vad de än var så inte var de några veklingar. Som vi sett ovan tvekade de inte att ta för sig med understundom extremt brutala metoder.

Här sången ”Här kommer det en viking” framförd av Sigge Fürst och med text av Eric Sandström: https://www.youtube.com/watch?v=AfPOqcLCFXA

De mest vildsinta vikingarna ingick i en elitstyrka som kallades bärsärkar, alternativt ulvhednar, vilka eggat fantasin hos många historiker och historiskt intresserade genom åren och givit upphov till en mångfald teorier. Bland annat har det spekulerats i att bärsärkarna skulle ha inmundigat små mängder av den giftiga röda flugsvampen innan det var dags för strid, men det är det numera få som tror. https://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%A4rs%C3%A4rk

De vikingatida krigshandlingarna inleddes som framgått ovan i engelska Dorchester på 780-talet. Därefter följde en drygt 250-årig historia av såväl krig, oprovocerade brutala övergrepp som fredlig handel i både öster och väster. Enligt tidigare historiskt synsätt var det vikingar från Sverige som färdades i österled medan danskar, norrmän och islänningar drog västerut. Numera anses denna teori förlegad – de geografiska aktiviteterna var i stort jämnt fördelade mellan de nordiska folkslagen.

Travis Fimmel som Ragnar Lodbrok i Vikings.

845 angrep vikingar Hamburg och anställde stor förödelse. Samma år samt 857 och 885-86 gav man sig på Paris. Angreppet 845 skall möjligen ha anförts av den legendariske hövdingen Ragnar Lodbrok, som lät hänga 111 av Paris försvarare. En särskilt innovativ vikingahövding av dansk eller norsk härkomst var Rollo, vilken tilläts etablera sig i Frankrike i utbyte mot att han försvarade landet mot vikingaangrepp.

Han utsågs småningom till greve av Rouen och anses ha varit den förste hertigen av Normandie under namnet Robert I. Rollo är anfader till Englands förste normandiske kung, Vilhelm erövraren, som tog landet i besittning efter slaget vid Hastings 1066. Rollo levde mellan cirka 845 och cirka 930. Slutet på vikingatiden kan fixeras till år 1066, då den norske monark som kallats Harald hårdråde åkte på pumpen mot den engelske kungen Harold Godwinson. Den senare var den siste saxiske kungen i England, eftersom han kort efter slaget vid Stamford Bridge dödades i slaget vid Hastings som förde normanderna till makten.

Här följer en lista över de viktigaste vikingatida krigshandlingarna: https://sv.wikipedia.org/wiki/Vikingatida_krigshandlingar

Om vikingarna finns ett antal mer eller mindre efterhängsna myter. Den vanligaste torde vara den om vikingahjälmarna med horn på. Avbildningar på till exempel Bayeux-tapeten, som framställer slaget vid Hastings, och de sällsynta hjälmfynd som gjorts ger dock vid handen att vikingahjälmarna varit hornlösa och toppiga. Avbildningar av figurer med hornhjälmar har dock hittats, men dessa anses snarare avbilda mytologiska gestalter såsom den fornnordiska mytologins övergud Oden.

Kvinnliga krigare – så kallade sköldmör – spelade en stor och viktig roll i vikingahärarna.

Den populära TV-serien Vikings, vars handling kretsar kring Ragnar Lodbrok-gestalten (som spelas av australiensaren Travis Fimmel), å sin sida visar vikingar vilka strider utan hjälm. Över huvud taget är det uppenbart att Vikings, låt vara välgjord och delvis historiskt korrekt, tar sig betydande historiska friheter där exempelvis Rollo blir till Ragnars bror. En annan TV-serie med vikingamotiv är The Last Kingdom som skildrar dels kampen mellan de dåtida engelska kungarikena, dels alla dessa rikens kamp mot vikingarna.

I Vikings framgår tydligt att kvinnor, kallade sköldmör, kunde spela väl så viktiga roller i krigiska situationer som män. Enligt nyare forskarrön baserade på vikingagravar skall emellertid kvinnorna ha spelat en ännu mer framträdande roll än vad Vikings antyder. Kanske så många som hälften av alla vikingakrigare har varit kvinnor. http://www.newsner.com/stereotypen-om-vikingar-krossad-ny-forskning-halften-av-krigarna-var-kvinnor/om/nyheter

Jag har tidigare under mina arkeologistudier för länge sedan sysslat en del med vikingatiden, även om jag var mer intresserad av bronsåldern. De nämnda TV-serierna har medfört ett uppsving för intresset för min del. Nyligen skaffade jag mig således boken Vikingar – myt och verklighet. Nordens första storhetstid, vilken är en av Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB) moderniserad version av klassikern Nordens första storhetstid: omkring 800-1066 med lärarinnan Anna Sandström som författarinna och utkommen 1894.

Boken, med förord av den historiske författaren Ulf Sundberg, kan varmt rekommendera för den som vill få en lättfattlig sammanfattning av vikingarna och deras härnadståg samt icke minst inbördes strider i form av exempelvis slaget på Fyrisvallarna 885 och slaget vid Svolder år 1000.

SMBs nyutgåva av Anna Sandströms bok om vikingar kan rekommenderas. Foto: Tommy Hansson

Slutligen måste det sägas att vikingarna var mycket mer än råa och ibland omänskliga mördarmaskiner och plundrare (ty det var de verkligen). Dessutom var de slavhandlare och sålde 801 för första – men ingalunda sista – gången kristna fångar som slavar till muslimska handelsmän. De var även, som jag framhållit ovan, skickliga handelsmän och var mera är: framgångsrika nationsbyggare som var inblandade i Rysslands, Irlands och Englands tillblivanden.

Det tycker jag vi hedrar dessa våra förfäder för genom att samfällt lyfta på våra hornlösa vikingahjälmar och skåla i den honungssötade drycken mjöd. De var inte alla gånger Guds bästa barn – men de var våra killar och tjejer, och vi skulle tveklöst behöva litet mer av deras anda i dagens förvekligade Sverige!

Vetenskap, upptäckter och uppfinningar har lett till miljarder dödsoffer!

 Monument över modern vetenskap: svampmolnet över Hiroshima den 6 augusti 1945.

Det påstås i en tidningsartikel att ”ateisterna tar avsilkesvantarna”. Religion påstås av bland andra ateistgurun Richard Dawkins vara såväl fördummande som upphovet till mycket ont. http://hbl.fi/nyheter/2015-12-19/782986/ateisterna-tar-av-silkesvantarna

Vad skall man då säga om upptäckter, uppfinningar och vetenskap, som av de upplysta ateisterna ofta förklaras motverka övertro och vidskepelse? Facit är ganska skrämmande, så pass skrämmande att jag undrar om inte eländet bör förbjudas rakt av!

Låt oss ta en titt på några av de mest framträdande mänskliga upptäckterna/uppfinningarna samt vetenskapen i stort..

ELDEN Människan levde ursprungligen i en idyllisk tillvaro i fred och harmoni innan de blev förmätna och fick för sig att utmana de högre makterna. Av allt att döma började denna tragiska utveckling med upptäckten att man kunde tämja, ja rentav själv producera elden med en teknik som fortfarande används av negerstammar i Afrika. Det ledde till konkurrens, fiendskap och krig, vilket i sin tur ledde till produktion av vapen.

Vad som började med bearbetning av stenar till slagvapen utvecklades i tidernas fullbordan till kemiska vapen och kärnvapen.

Filmen The Quest for Fire från 1981 bör ses av alla som önskar få en djupare insikt i vad tämjandet av elden innebar: https://www.youtube.com/watch?v=2pcGGKtPpSE

Hur många miljoner och åter miljoner människor och djur har inte omkommit i eldsvådor skapade av människan. Tänk vad skönt om våra förfäder nöjt sig med sin lott och inte fått för sig att spela Gud – då hade vi sluppit allt detta!

HJULET Uppfinningen av hjulet ägde rum åtskilligt senare än upptäckten att människan själv kunde framställa eld. Hjulet avbildas bland annat på sumeriska kilskriftstavlor som är 5000-6000 år gamla. http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/sa-uppfanns-hjulet

Uppfinningen av ekrarna förbättrade märkbart hjulet, som fick allt vidare användningsområden. Icke minst har det kommit till användning i krigiska sammanhang och är en förutsättning för uppkomsten av stridvagnen och andra typer av krigsmaskiner. Ett otal miljoner liv hade sparats om inte hjulet uppfunnits!

”Ty  penningbegäret är en rot till allt ont…”. Mynt från kejsar Neros tid på 60-talet Herrens år.

Detta gäller i högsta grad vår tids cancer, bilismen, som spyr ut avgaser på löpande band och lägger tusentals människor varje dag över hela världen i en för tidig grav.

PLOGEN Plogen kan anses vara ungefär lika gammal som hjulet. Den uppfanns när människorna kommit på att det var bättre att slå sig ned på ett ställe och hålla boskap samt bruka jorden, än att ständigt driva omkring som nomader (även om vissa människoslag, exempelvis beduiner, alltjämt lever en nomadiserande tillvaro). Genom plogen kunde jorden luckras upp som förberedelse för sådd eller plantering, vilket gav rikligare skördar.

Användandet av plog har emellertid lett till utarmande av jorden, vilket i sin tur medfört behovet av miljöfarlig konstgödning, samt en massiv folkökning som i sin förlängning riskerar hela mänsklighetens fortlevnad. Var uppfinnandet av plogen verkligen värt allt detta? Tillåt mig tvivla. https://sv.wikipedia.org/wiki/Plog

SOLURET Även soluret, det äldsta redskap vi har som mäter tid, uppfanns i höjd med hjul och plog. Alltså omkring 3500 år före Kristi födelse. Innan dess levde våra förfäder i godan ro utan att ha tiden som sin herre – med soluret uppkom stressen!

En företeelse som naturligtvis inte mildrades när småningom timglaset, det mekaniska uret och våra dagars atomur såg dagens ljus. Hur många dödsfall och sjukdomar som stressen givit upphov till kan vi bara med en rysning gissa oss till. https://sv.wikipedia.org/wiki/Solur

PENGAR Tänkte avrunda det här lilla skräckgalleriet av destruktiva mänskliga påfund genom exemplet pengar. De första ”pengarna”, det vill säga betalningsmedel, var tingestar som pärlor, djurhudar och olika typer av livsmedel under naturahushållningens tid.

De första mynten präglades i Lydien i Mindre Asien cirka 600 före Kristi födelse, medan de första sedlarna såg dagens ljus i Kina strax före år 1000 Herrens år. Ett par hundra år senare uppstod kapitalismen. Redan i Bibelns nya testamente förkunnar Paulus i 1 Timoteusbrevet 6:10: ”Penningbegäret är en rot till allt ont…”. Behöver jag säga mer?http://illvet.se/kultur/nar-uppfanns-pengarna

VETENSKAP När det gäller vetenskapen i stort nöjer jag mig med tre ord: Einstein. Relativitetsteorin. Kärnvapen. I rest my case. https://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A4rnvapen

 Templet i Göbekli Tepe.

Möjligen bortsett från tämjandet av elden är religionen betydligt äldre än alla betydelsefulla mänskliga uppfinningar. Det är faktiskt så att det var religionen som skapade det mänskliga samhället, inte tvärtom. Det visar arkeologiska fynd från Göbekli Tepe i Turkiet, där man funnit ett tempel med 11 500 år på nacken. Religion är sannolikt lika gammal som människan själv. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/03/06/r/

Så Richard Dawkins och andra prominenta ateister är nog inte särskilt smarta om de tror att de kan avskaffa religionen. Särskilt som deras argument för vetenskap och teknik som botemedel mot religionens ”vidskepelse” inte är särdeles övertygande.

Varning! Ovanstående text innehåller satiriska inslag.

På resa i västra Turkiet (IV): Efesos

 En illustration som ger en föreställning om hur det magnifika Artemis-templet i Efesos kan ha tett sig. Det räknades som världens förnämsta underverk.

Efesos
Så har turen kommit till det sista resmålet under min veckolånga resa i den gamla romerska provinsen Asien i vintras – Efesos (latinsk stavning Efesus). Utan att ta i alltför häftigt får jag nog säga att Efesos är den mest intressanta av alla de platser min resegrupp besökte i nuvarande västra Turkiet och som jag skrivit om i tre tidigare bloggtexter.

De tidigaste arkeologiska fynden som gjorts i Efesos emanerar från runt 1400 före Kristi födelse. Enligt den antike historieskrivaren Herodotos från Halikarnassos (484-425) hade staden, som nog får sägas vara en av de mest omtalade i världshistorien, grundats av västliga kolonisatörer cirka år 1000 före Kristi födelse. De joniska städerna, bland vilka Efesos var ledande, upplevde en första storhetstid kring 500-talet då exempelvis poeten Kallinos och den försokratiske filosofen Herakleitos levde och verkade i Efesos.

 En del av Lysimachos gamla gatunät som bevarats till eftervärlden. Foto: Tommy Hansson

Efesos, som under sin högperiod hade en befolkning runt 250 000 invånare, hade en viktig hamn och därtill god åkermark och blev därmed det joniska Greklands ledande stad. Ryktet om Efesos storhet spred sig till bland andra den omätligt rike och även högfärdige konung Krösus (Kroisos) av Lydien, som anlände till Efesos med sin krigshär.

Enligt en uppgift jag sett lade han staden i grus och aska för att sedan återuppbygga den, enligt en annan skonade han den. Krösus lät samtliga joniska stadsstater betala skatt till honom men behandlade dem eljest välvilligt.

                Överst sitter en av de många katter man såg i Efesos (och på alla andra platser) uppflugen på ett stenkomplex. Nedre bilden visar en kollektiv bekvämlighetsinrättning. Foto: Tommy Hansson

När Efesos utsattes för grekisk kolonisation från cirka 1000 före Kristi födelse tillbads den anatoliska fruktbarhetsgudinnan Kybele, vars manliga präster frivilligt kastrerade sig för att komma närmare gudinnan. Dyrkan av Kybele smältes så småningom samman med tillbedjan av Artemis (romersk beteckning Diana), som var jaktens, kyskhetens och barnafödandets gudinna. Krösus tillsköt medel för restaurering av det gamla tempet, vilket ödelagts vid kimmeriernas invasion kring år 600, och efter cirka 100 års byggnation stod det klart omkring år 460 före Kristi födelse.

Detta så kallade arkaiska Artemis-tempel var inte vilken byggnad som helst. Det skall ha mätt 60 x 125 meter och därmed varit större än en modern fotbollsplan, varit 25 meter högt och haft så många som 127 kolonner. Så fanns det också med på den ursprungliga förteckningen över världens sju underverk och räknades som det förnämsta av dessa. Artemistemplet brändes emellertid ner av en man som hette Herostratos 356 före Kristus, enligt uppgift samma natt som Alexander den store föddes. Herostratos begick illgärningen med det enda syftet att bli känd, därav termen ”herostratisk ryktbarhet”.

 Efesos berömda Celsus-bibliotek. Foto: Tommy Hansson

Det tog ytterligare ett sekel att bygga upp templet, som nu kallades det hellenistiska Artemis-templet. Detta stod till år 263 efter Kristi födelse, då det lades i ruiner av invaderande goter. Templet byggdes visserligen upp igen men återfick aldrig sin forna glans och betydelse, främst beroende på kristendomens inflytande. Templets marmor användes som byggnadsmaterial vid katedralbyggen. Artemis- eller Diana-kulten var dock seglivad, och gudinnan hölls i helgd och tillbedjan ända in på 500-talet i Herrens år.

För att återvända till kung Krösus, så fick hans välde ett slut 546 före Kristus då perserna under konung Kyros (eller Cyrus) II invaderade den grekiska världen. Kyros gav order om att Krösus skulle brännas på bål, men avrättningen stoppades av något skäl som det finns olika teorier om. En går ut på att Krösus då han stod på bålet ropade ”Solon”, namnet på en grekisk statsman, tre gånger varvid Kyros blev nyfiken och frågade Krösus varför han åkallade Solon.

 Motiv på en antik grekisk amfora som föreställer kung Krösus.

Svaret blev att den egotrippade Krösus frågat Solon om han kände till någon lyckligare person än han själv, en enormt rik och mäktig furste. Solon hade svarat att Krösus skulle ställa frågan igen då han stod inför döden, eftersom han aldrig bedömde en persons lycka under dennes livstid. Först när han befann sig på bålet hade Krösus fattat vad Solon egentligen menat. Kyros gillade svaret och lät Krösus gå fri. Härefter levde Krösus i ytterligare 20 år som perserkonungens uppskattade rådgivare.

Perserstyret får ett slut med Alexander den stores (356-325) uppdykande. Alexander anländer till Efesos år 334 och ger enligt uppgift av historikern Strabon (63-24 före Kristus) frihet åt den berömda staden. Efter Alexanders död i Babylon 325 tycktes sötebrödsdagarna för Efesos vara över. Staden kom från år 287 att styras av en av Alexanders mer bemärkta officerare, Lysimachos (360-281), som efter den store fältherrens död var invecklad i konflikter med en rad furstar.

                Överst underbart vackra grekiska arkitekturornament, därunder turistiskt intresse för en del av den forna Efesos. Foto: Tommy Hansson

Lysimachos återuppbygger Efesos enligt ett rutnätssystem, bygger upp starka stadsmurar samt döper även om staden till Arsinoe efter sin hustru som var egyptisk prinsessa; namnbytet ogillas dock av befolkningen. Lysimachos dör slutligen på slagfältet i en strid i Frygien.

Efesos blir en del av det romerska riket år 133 före Kristi födelse och en mycket viktig sådan. Efesos har ett strategiskt läge som inkörsport till Mindre Asien och en viktig hamn med sjöförbindelser över hela Medelhavet. Berömt är vidare stadens Celsus-bibliotek samt arenan, som är störst i hela den antika världen med plats för 25 000 åskådare vilka kan beskåda kamp mellan vilda djur.

Aposteln Paulus, det vill säga mannen som grundade kristendomen genom sitt outtröttliga missionerande, besökte Efesos under sina andra och tredje missionsresor och grundlade år 50 i Herrens år en kristen församling i staden. Under tredje missionsresan stannade Paulus tre år i Efesos, och i Nya testamentets Apostlagärningarna 20:17-38 kan vi läsa hans avskedstal till församlingen. Bekant är givetvis även hans Brev till efesierna. I Apostlagärningarnas 19e kapitel kan vi ta del av Pauli konflikt med Diana-dyrkarna, som anförs av guldsmeden Demetrius.

 Bloggaren i arenan där den efesiska menigheten rasade mot Paulus.

Denne är upprörd över att den nya religionen inverkar menligt på försäljningen av silverminiatyrer av det berömda Diana (Artemis)-templet och vill röja undan Paulus. Demetrius anför följande mot Paulus (Apostlagärningarna 19:25-27):

I män, I veten att det är detta arbete som giver oss vår goda bärgning; men nu sen och hören I att denne Paulus icke allenast i Efesus, utan i nästan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlett ganska mycket folk, i det han säger att de gudar som göras med människohänder icke äro gudar. Och det är fara värt, icke allenast att denna vår hantering kommer i missaktning, utan ock att den stora gudinnan Dianas helgedom bliver räknad för intet, och att jämväl denna gudinna, som hela provinsen Asien, ja, hela världen dyrkar, kommer att lida avbräck i sitt stora anseende.

När folket som lyssnat hörde detta blev de mycket upprörda och ropade: ”Stor är efesiernas Diana!” I Apostlagärningarna, som författades av evangelisten och läkaren Lukas, berättas att ”hela staden kom i rörelse, och alla stormade på en gång till skådebanan och släpade med sig Gajus och Aristarkus, två macedonier som voro Paulus´ följeslagare.” Paulus avråddes att gå in bland de uppretade människorna på arenan, vilket han velat göra, och så småningom lugnade ”stadens kansler” ner de upprörda känslorna med några väl valda ord.

 Ruinerna efter Sankt Johannes-basilikan i Efesos.

Även aposteln Johannes, den lärjunge Jesus skall ha älskat mest, var verksam i Efesos och blev omsider församlingens föreståndare och titulerades biskop. Efter honom är Sankt Johannes-basilikan från 500-talet helgad. Enligt en icke helt okontroversiell teori skall Johannes ha befunnit sig i Efesos tillsammans med Jesu moder, Maria. Påven Celestinus I är den som för första gången omnämner Efesos som platsen för Marias död och himmelsfärd.

Det var emellertid först genom den tyska nunnan Anna Katharina Emmericks visioner i början av 1800-talet, och en katolsk expedition som gjordes i slutet av samma sekel, som det så kallade Marias kapell (Pannaya Kapula, ”Jungfruns port”) i Efesos upptäcktes. Då hade lokala ortodoxa kristna redan under lång tid firat Marias död och uppstigande till himlen i det aktuella kapellet. Det kallas i dag Meryem Ana och är en viktig vallfartsort.

                Den muslimske fursten Isa Bey och  hans moské. Foto: Tommy Hansson

Slutligen måste jag även säga några ord om en muslimsk helgedom i Efesos som ligger nedanför Sankt Johannes basilika och inte så långt från lämningarna av Artemis-templet. Det är Isa Bey-moskén, uppförd 1373-74 av en syrisk mästerarkitekt vid namn Ali, som anses vara ett fint exempel på seldjukisk arkitektur. Isa Bey-moskén låg i ruiner under första hälften av 1800-talet, och 1842 hade minareten fallit.

Moskén användes under 1800-talet som karavanseralj, alltså ett värdshus för resande, men är nu restaurerad och ett populärt turistmål. Den är uppkallad efter den muslimske fursten Isa Bey.

 Hotel Sealight blev sista anhalten före hemresan från Izmir-flygplatsen. Foto: Tommy Hansson

Det var en mäktig upplevelse att få resa runt och beskåda alla dessa för vårt gemensamma europeiska och mänskliga arv i stort så viktiga platser, sprängfyllda med kultur- och religionshistoria. Vädret var inte det allra bästa med mycket regn och blåst, men det faktum att resan gjordes off-season gjorde det möjligt att ta del av sevärdheterna med större ostördhet och kanske i lugnare tempo än annars kunde ha skett. Ett särskilt tack till den unge guiden Bedri, som med stor kunnighet, energi och vänlighet gjorde sitt bästa för att resan skulle bli så minnesvärd som möjligt.

Nu ber jag en stilla bön för att dessa mänskliga skatter skall få fortsätta att glädja mänskligheten i egenskap av uppskattade utflyktsmål och viktiga studieplatser för arkeologerna och inte ödeläggas av fanatiska jihadister som fått för sig att det strider mot Allahs vilja att bevara dem. Precis som skett på andra platser genom DAESH/ISIS-terrorn.

 Hemma igen – vid station Södertälje centrum den 5 februari. Foto: Tommy Hansson

På resa i västra Turkiet (III): Izmir (Smyrna) och Pergamon

 Karta över den forntida Lydien med Smyrnas läge utmärkt vid Egeiska kusten.

Izmir/Smyrna

Izmir, även kallat Egeiska havets pärla (åtminstone av den turkiska turistindustrin), var målet då jag för knappt tre månader sedan påbörjade min en vecka långa rundresa i västra Turkiet under den turistiska lågsäsongen. Staden, med det antika namnet Smyrna,  är Turkiets ledande hamnstad och landets tredje största stad med omkring 3,5 miljoner invånare. Här finns bland annat ett oljeraffinaderi, industrier samt icke minst en NATO-bas.

Smyrna grundades under antiken av aioliska greker och erövrades 668 före Kristi födelse av joner och blev sålunda en medlem i det så kallade Joniska förbundet av grekiska stadsstater. Omkring år 600  förstördes staden och låg öde i 300 år tills den återuppbyggdes fyra kilometer sydväst om den ursprungliga platsen. Smyrna blev nu under den grekiske härskaren Lysimachos känt som en av Orientens mest praktfulla städer, som i omgångar tillhörde de lydiska, syriska och pergamenska rikena.

133 före Kristi födelse blev Smyrna en del av den romerska provinsen Asien men drabbades i snabb följd åren 178 och 180 efter Kristi födelse av ödeläggande jordbävningar. Den återuppbyggdes under den romerske kejsaren Marcus Aurelius (121-180) sista år. Denne kejsare är känd som en stoisk filosof vars bok Självbetraktelser tillhör världslitteraturen; den gjorde stort intryck på denna bloggare i unga år.

 Sankt Polykarpos av Smyrna – bränd på bål för sin kristna tros skull.

Den kristna församlingen i Smyrna tillhörde de sju församlingar i provinsen Asien, som författaren av Johannes uppenbarelse tillskrev med berättelserna om de syner han genom gudomlig ingivelse fått uppleva. År 155 ljöt här biskopen Polykarpos (69-155) martyrdöden under Antoninus Pius kejsartid. När Polykarpos av de romerska myndigheterna blev beordrad att avsäga sig sin kristna tro, skall han ha svarat: ”Jag har i 86 år tjänat Kristus, och han har aldrig svikit mig,  så varför skall jag nu svika honom?”

Han blev därför bränd på bål jämte tolv av sina lärjungar. Sankt Polykarpos vördas som helgon i Romersk-katolska kyrkan och Orientaliska ortodoxa kyrkan. Smyrna är för övrigt ett vanligt namn på svenska frikyrkor.

Under medeltiden lydde Smyrna länge under Bysans och därefter under Republiken Genua samt Republiken Venedig, för vilka den var en viktig hamn. Härnäst funngerade Smyrna som bas för Johanniterorden, vilken emellertid fördrevs av den uzbekiske krigsherren Timur Lenk (1336-1405) 1402. Lenk kombinerade enligt en fransk historiker ”turkisk-mongolisk erövringslust med islamisk fanatism”. 1425 blev Smyrna en del av det Osmanska (Ottomanska) riket.

Under Första världskriget bombarderades Izmir flera gånger av Ententen och blev enligt fredsfördraget i Sèvres, som följde på Första världskriget 1920, en grekisk stad. Den återerövrades dock av turkarna i Grekisk-turkiska kriget 1919-22 och blev åter turkisk egendom genom freden i Lausanne 1923.

          Överst det moderna Izmir med regnvått promenadstråk. Nederst min chokladmuffin med vidhängande latte. Foto: Tommy Hansson

Några antika utflyktsmål i anslutning till Izmir/Smyrna bjöds inte på denna resa, däremot en rundresa med färdbussen i den moderna staden samt en timmes uppehåll för egna strövtåg. Efter att ha promenerat ett stycke med mitt besvärliga högerknä på en bred gågata inmundigade jag en latte samt chokladmuffin på en uteservering.

På väg tillbaka till uppsamlingsplatsen informerade jag en skoputsare om att han tappat sin borste på trottoaren. Denne erbjöd mig då sin service, som jag nappade på – dels behövde mina skor putsas, dels tänkte jag att mannen som tack för hjälpen nog skulle bjuda på putsen. Icke. I stället visade det sig att han tagit överpris av mig, som han förmodligen såg som arketypen för den lättlurade turisten.

Han hade nog inte så fel; en av mina svagheter, eller styrkor om man så vill, är att jag vill tro de flesta om gott. Det är inte så himla kul att bli lurad, förstås, men hellre att bli det någon enstaka gång än att ständigt gå omkring och vara misstänksam.

 Den nya NATO-basen i Izmir invigs 2013.

Pergamon

 Bloggaren/resenären med Trajanus-templets lämningar i bakgrunden.

Församlingen i Pergamon var en annan av de kristna församlingar författaren av Johannes uppenbarelse skickade sina tämligen vidlyftiga beskrivningar av sina ännu vidlyftigare syner till, då under det latinska namnet Pergamus. Pergamon var under arkaisk grekisk tid en del av landskapet Mysien i nordvästra Anatolien, cirka 8 mil från Smyrna. Efter Alexander den stores död 323 före Kristi födelse blev Pergamon en självständig stad under Attalos-dynastin och växte omsider ut till ett betydande kungarike.

År 133 före Kristi födelse avträdde konung Attalos III genom sitt testamente Pergamon och ett antal andra städer till den dåvarande romerska republiken, som då döpte området till provinsen Asien. Efter ett kortvarigt inbördeskrig delades Attalos kungarike mellan Rom, Pontus och Kappadokien. Pergamon, beläget 300 meter ovanför Kaikosslätten, blev borg, fursteboning och tempelplats.

 Vår hårt arbetande guide försöker engagera sällskapet. Foto: Tommy Hansson

Den dag jag och mitt ressällskap besökte Pergamon var mycket blåsig, varför linbanan upp till toppen av säkerhetsskäl inte var i bruk. I stället forslades vi på ett smidigt sätt upp medelst taxibilar i skytteltrafik.

Pergamon nämns i historiska annaler första gången 399 före Kristi födelse, då det hade grekiskt statsskick men under persiskt styre. Pergamon blev ett centrum för  romersk kejsardyrkan och hyste tempel helgade åt caesarerna Trajanus (53-112) och Caracalla (188-217) liksom åt gudinnan Athena polias, vinguden Dionysos samt läkekonstens gudom, Asklepios. Vidare fanns här ett gigantiskt Zeus-altare, varav en fullskalig modell återfinns i Pergamonmuseet i Berlin, ett vida berömt bibliotek, en stor teateranläggning, pelargångar i grekisk stil (stoas) och ett betydande gymnasium.

 Lämningar av teateranläggningen, brant belägen i en sluttning. Foto: Tommy Hansson

Pergamon grävdes efter vanligheten ut av tyska arkeologer. Under åren 1878-86 utfördes grävningar på preussiska statens bekostnad av framförallt Carl Humann. De första riktiga utgrävningarna hade dock utförts av fransmannen Charles Texier 1833. Pergamon kom att bli en av de främsta fyndplatserna för antik grekisk arkitektur och skulptur. 1900 utfördes nya grävningar.

Till sist måste jag väl även säga några ord om det skrivmaterial som kallas pergament och som uppfanns i Pergamon. Detta hängde samman med stadens berömda bibliotek, som var i stort behov av det traditionella materialet papyrus vilket importerades från Egypten. Sedan egyptierna ställt in papyrusleveranserna till Pergamon tvingades pergamenerna hitta andra lösningar: man kom på att det gick att använda djurhudar från exempelvis kalv eller lamm. Sålunda uppfanns pergamentet.

Min avslutande text från resan i västra Turkiet kommer att handla om Efesos, som jag skulle vilja beteckna som resans höjdpunkt.

 Pergament uppfanns i Pergamon. Foto: Tommy Hansson

En Israelresa (IV): Jerusalem

 Bloggaren på Olivberget med Jerusalems gamla stad i bakgrunden. Foto: Lotta Jansson

Så var det dags för den fjärde och avslutande delen av min bloggserie om Israel-resan i Samfundet Sverige-Israels regi 26 mars – 2 april. Det var den 30 mars vår resgrupp gjorde en dagstur till vad jag vill kalla ”städernas stad”, nämligen Jerusalem, som även är Israels huvudstad och landets största stad med 804 400 invånare (31 december 2011). På hebreiska heter staden Yerushaláyim.

Förra gången jag var i Jerusalem, det var i november 2005 då jag deltog i en fredskonferens arrangerad av Middle East Peace Initiative (MEPI), blev jag bestulen. Jag skulle i den gamla stadsdelen köpa en broschyr om ”smärtornas väg”, Via Dolorosa, av en ung arabisk man och tog därför fram mitt gula plastfodral från Forex som innehöll cirka 400 dollar, om jag minns rätt. Jag märkte att jag blivit bestulen först någon minut därefter, vilket tyder på att förövaren var en mycket skicklig yrkesman i sitt tvivelaktiga slag.

Den här gången hade jag vidtagit försiktighetsåtgärden att förvara mina pengar under skjortan  i en tygficka att anbringa runt halsen medelst härför avsett band, som min hustru alltid brukade göra. Det fungerade utmärkt.

 Jerusalem-vy med en judisk begravningsplats närmast kameran och den guldglänsande kupolen till Omarmoskén långt bort. Foto: Tommy Hansson

Första anhalten var Olivberget (Oljeberget enligt 1917 års bibelöversättning) med vidsträckt vy över Jerusalems gamla stad. Det var när han red på en åsna nerför Olivbergets sluttning som Jesus hyllades som konung vid sin ankomst till staden vid den judiska påskens begynnelse. En vecka senare greps han inför sin korsfästelse i Getsemane örtagård vid foten av samma berg, eller rättare sagt ås.

40 dagar efter sin uppståndelse skall Jesus enligt kristen tradition även ha tagits upp till himlen från Olivberget. Berget inrymmer också en judisk begravningsplats där omkring 150 000 gravar skall finnas.

 På promenad i gamla staden. Foto: Tommy Hansson

Till Jerusalems avgjorda sevärdheter hör Den heliga gravens kyrka (även kallad Uppståndelsekyrkan), som uppfördes år 335 efter Kristi födelse över den plats där Kristus antogs ha begravts och även i anslutning till Golgata, platsen för korsfästelsen.

Kyrkan förstördes i två omgångar av muslimska potentater, 614 respektive 1009, innan den återuppbyggdes 1027-48.

 Det var lindrigt sagt trångt i Den heliga gravens kyrka…Foto: Tommy Hansson

När jag besökte kyrkan vid min förra visit i Jerusalem vad den packad med folk, och så var fallet även denna gång. Till attraktionerna hör, förutom platsen för vad som antas vara Kristi grav, även reliker i form av träflisor från Kristi ”sanna kors”.

I kyrkan residerar flera kristna kyrkor, bland andra grekisk-ortodoxa kyrkan, romersk-katolska kyrkan, armenisk-apostoliska kyrkan samt koptisk-ortodoxa kyrkan. Emedan de kristna inriktningarna har notoriskt svårt att hålla sams öppnas och låses kyrkan av två muslimska väktare.

 I ett av gravkyrkans mindre, grottliknande rum. Foto: Tommy Hansson

Precis som vi skulle lämna kyrkan påbörjade ett av de i helgedomen residerande samfunden en gudstjänst som inleddes med en omständlig processionsgång ett antal varv runt kyrkan. Trängseln blev närmast olidlig, och det var efter många om och men vi slutligen lyckades praktisera oss ut ur kyrkolokalen för att äta lunch på en arabisk restaurang i närheten.

Jag passade även på att i ett av de otaliga salustånden köpa två T-shirts till ett ganska hutlöst pris och, skulle det visa sig, av usel kvalitet.

 På väg nerför trapporna till Västra tempelmuren (Klagomuren). Foto: Tommy Hansson

Besöker man Jerusalem skall man givetvis också besöka judarnas utan konkurrens heligaste plats, Västra tempelmuren (Klagomuren), det enda som återstår av det heliga tempel det står talat om i Nya testamentet. Jerusalems historia sträcker sig nästan 4000 år tillbaka i tiden och grundades av det kanaanitiska folkslaget jebuséerna, då staden logiskt nog benämndes Jebus. År 990 före Kristi födelse intogs staden av konung David, vilken regerade sju år i Hebron och därpå 33 år i Jerusalem beläget på berget Sion (därav smeknamnet ”dotter Sion”).

Eftersom David enligt den judiska bibeln hade ”för mycket blod på sina händer” tilläts han inte av Gud att bygga något tempel. Detta värv föll i stället på sonen Salomo, som lät bygga ett synnerligen praktfullt tempel på Moria berg omkring år 960 före Kristi födelse. Denna helgedom förstördes i grund  nästan 400 år senare (586), då konung Nebudkadnessars babyloniska trupper erövrade Jerusalem och förde bort det judiska folkets elit till sitt rike.

 Västra tempelmuren i ögnasikte. Foto: Tommy Hansson

När de bortförda judarnas ättlingar återvände från fångenskapen i Babylonien till Jerusalem år 500 på direkt order av den persiske härskaren Kyros II låg templet i grus och aska. Man började då, under ledning av bland andra profeten Esra (kallad ”den andre Moses”), bygga det så kallade Serubbabels tempel som nästan ett halvt årtusende senare renoverades och utvidgades av konung Herodes den store (cirka 73-4 före Kristi födelse).

Det var detta tempel som Jesus förutspådde skulle förstöras om det utvalda folket inte accepterade Jesus som Messias, och så skedde också år 70 då romarna invaderade Judéen under ledning av general (senare kejsare) Titus för att krossa det av seloterna ledda judiska upproret. Av detta tempel återstår alltså i dag endast den västra muren, som ligger nedanför Tempelberget vilket huserar den guldglänsande Omarmoskén och al-Aqsa-moskén vilka är två av muslimernas heligaste platser.

I trapporna på vägen ner till tempelmuren erbjöd sig en talför rabbin att knyta ett rött snöre kring min ena handled – tror det skulle stå för något slags välsignelse – mot att jag lämnade en slant till välgörande ändamål. Jag kände mig på gott humör, lät honom knyta snöret samtidigt som han läste en kort välsignelse och lade en hand på min panna, varför jag bidrog med 20 shekel (cirka 40 kronor).

 I De rättfärdigas trädgård i Yad Vashem. Foto: Tommy Hansson

Ett obligatoriskt inslag i varje Jerusalem-resenärs agenda är ett besök i Yad Vashem, den israeliska statens myndighet, monument, arkiv och forskningsinstitut ”för hågkomst av Förintelsen och dess hjältar”. Det tillkom efter beslut i det israeliska parlamentet Knesset 1953 och är beläget på Har Hazikanon (Åminnelseberget). Här finns också De rättfärdigas trädgård till minne av de icke-judar som anses ha gjort betydande insatser för judarna under Förintelsens period, bland dem den svenske diplomaten Raoul Wallenberg.

I Yad Vashem finns 62 miljoner dokument och tiotusentals fotografier samt vittnesmål rörande det nazityska folkmordet på sex miljoner judar. Yad Vashem delar också ut utmärkelsen Rättfärdig bland folken till förtjänta icke-judar. Särskilt gripande var ett besök i den byggnad, belägen utanför huvudkomplexet, som är ägnad åt de barn som föll offer för de nationalsocialistiska grymheterna. Det hebreiska namnet Yad Vashem betyder ordagrant ”äreminne” och är hämtat ur profeten Jesajas bok i Gamla testamentet.

 Utanför DVIs klinik. Foto: Tommy Hansson

Ett besök i Jerusalem av väldigt speciell karaktär gjorde gruppen slutligen på Dental Volunteers for Israels (DVI) Trudi Birgers tandklinik. Israel har inget välfungerande system för tandvård till behövande barn, varför DVI som en icke vinstdrivande organisation behandlar mellan 100 och 150 barn och ungdomar per dag oberoende av etniskt ursprung och religion i åldrarna fyra till 26 år helt gratis. Jerusalems stads stadsförvaltning skickar dessa barn och ungdomar till DVI.

Kliniken startades av filantropen Trudi Birger, en överlevande från Förintelsen, 1980 och hyser tandläkare från hela världen, däribland Sverige. I vårt ressällskap fanns flera resenärer med en yrkesbakgrund som tandläkare vilka tjänstgjort vid denna klinik, bland dessa reseledaren Lars-Åke Hallin.

 En interiör från Trudi Birger-kliniken i Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Med detta avslutar jag min serie om fyra avsnitt från årets resa till Israel med Samfundet Sverige-Israel. Jag vill passa på att rikta ett hjärtligt tack till reseledarna Lars-Åke Hallin och Lotta Jansson samt den mycket sakkunnige och hårt arbetande guiden Marie Ben Rei för deras berömvärda insatser.

 

 

 

 

 

Psalm 27: ”För vem skulle jag frukta?”

https://soundcloud.com/dan-fefferman/ps-27-whom-shall-i-fear

27e psaltarpsalmen har ingressen: ”Längtan efter Herrens umgängelse. Bön under en tid av nöd.” Den begynner så (1 – 3):

HERREN är mitt ljus och min frälsning; för vem skulle jag frukta?
HERREN är mitt livs värn; för vem skulle jag rädas?
När de onda draga emot mig och vilja uppsluka mig
då stappla de själva och falla, mina motståndare och fiender.
Om ock en här lägrar sig mot mig, så fruktar ändå icke mitt hjärta;
om krig uppstår mot mig, så är jag dock trygg.

Länken överst går till Dan Feffermans engelskspråkiga version av en psalm som traditionellt tillskrivs konung David. Jag tycker den kan vara lämplig att meditera över så här i slutet av dagen och början på natten. Enkannerligen som vi lever i en tid med så många faro- och osäkerhetsmoment på alla plan.

Ute i världen pågår krigslarm som i värsta fall kan nå hit. Alla vet, eller borde veta, hur försvarslösa vi då kommer att stå på grund av en aningslös och svekfull regering. På det personliga planet kan vi aldrig riktigt känna oss säkra på att inte bli förrådda och/eller svikna ens av personer som står oss nära (eller som vi trodde gjorde det). Den som vi trodde var obrottsligt lojal står kanske beredd att rycka undan mattan under våra fötter eller sarga vårt hjärta tills det liknar ett stycke blodig köttfärs.

 Michaelangelos skulptur ”David” kan beskådas i museet Uffizierna i Florens. David avbildas här som en ung man med den stenslunga, med vars hjälp han fällde den jättelike filistéerkrigaren Goliat.

Det är precis därför vi endast och enbart kan förlita oss på vår Gud, ty vår Himmelska Förälder hjälper oss mot fiender och falska vänner om vi har rätt förtröstan och stålsätter oss. I så fall kommer de som vill oss illa att stappla och falla, som det står i psaltarpsalmen. Eller åtminstone inse att de gör fel och upphöra därmed. Jag har själv varit med om det tillräckligt många gånger för att ha en viss insikt i detta.

Jag säger därför till dem som inte vill mig väl: gör ert värsta! Även om ni kan få mig på fall temporärt så kan ni aldrig rå på Gud, som jag vet hjälper mig. Jag må gå ner för räkning, för jag är inte någon övermänniska. Men jag reser mig alltid igen före tio. Och det som inte tar död på mig kan bara göra mig starkare.

Konung David, Israels andre kung under den första hälften av 900-talet före Kristi födelse, undkom lyckligt och väl alla faror och dog i hög ålder för att efterträdas av sin son Salomo. Tydligen var hans förtröstan på Gud av det rätta slaget, låt vara att han själv inte var Guds bästa barn alla gånger. Samma sak kan nog också sägas om mig, är jag rädd.

Tillägnas mina verkliga vänner nära som fjärran.

Åkesson ställde Reinfeldt mot väggen med historisk parallell

Jimmie Åkesson, här under sitt vårtal i Stockholm den 27 april, ställde statsministern mot väggen för förortsupploppen. Foto: Photo2be

Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, ställde i riksdagen i dag den 23 maj statsminister Fredrik Reinfeldt mot väggen i anledning av de förortskravaller inklusive anlagda bränder som den senaste tiden härjat i en rad Stockholms-förorter med början i Husby för att även sprida sig till exempelvis Linköping och Malmö. Läser nu på text-TV att det börjat eldas upp bilar även i min hemkommun, Södertälje, förvisso inte första gången förstås.

– Det här duger inte, Fredrik Reinfeldt, när skall ni erkänna att er ansvarslösa splittringspolitik ligger bakom allt detta? frågade Åkesson bland annat statsministern. När denne svarade betonade han att våldsverkare och marodörer skall ställas till svars men hänföll, föga oväntat, åt det gamla men osanna mantrat att SD skyller allt på invandrarna.

Det är ju oansvariga politiker som Reinfeldt  Åkesson och SD skyller på!

– Det är dessa människor som ni utpekar som är mina hjältar, menade Reinfeldt med tillbörlig darr på stämman. Statsministern trodde sig även veta att SD inte går till storms mot kravallerna och bränderna av kärlek till förorterna och de som där bor. Man undrar hur Reinfeldt kan veta det? Hur kan han mäta SDs kärlek? Naturligtvis hade han inget svar på frågan, när alliansregeringen och dess meningsfränder skall inse att den mångkulturalistiska massinvandringspolitik som splittrar vårt land och vårt folk gått för långt.

Reinfeldt i ett tappert försök att vara blågul. Vi minns dock hans ord från Södertälje-förorten Ronna för några år sedan: ”Ursvenskt är bara barbariet.”

Jimmie Åkesson drog som en särskild retorisk finess – det känns onekligen bra med en historiebevandrad partiledare – en parallell mellan förortsbränderna och den stora brand, som enligt historiska källor förhärjade Rom år 64 före Kristi födelse. Enligt sentida mytbildning skall den galne kejsar Nero ha spelat fiol medan branden, som han antogs själv stå bakom, rasade som värst. Så kan det inte ha varit, anmärkte Jimmie Åkesson riktigt, emedan fiolen inte uppfanns förrän många hundra år senare. Liknelsen är ändå enkel att förstå, menade Åkesson:

– Det duger inte att spela fiol medan förorterna brinner som en följd av er katastrofala splittringspolitik.

Om vi ska titta litet på historiken bakom Roms brand så tyder det mesta på att den verkligen ägde rum, även om alla primärkällor gått förlorade. De uppgifter vi har att tillgå emanerar från historieskrivare som Tacitus, Suetonius och Dio Cassio. Om kejsar Neros roll i det hela finns det motstridiga uppgifter.

Några hävdar att han själv lät anlägga branden genom att sända ut lejda mordbrännare i staden. Han skall enligt vissa uppgifter inför publik  ha framfört sången Iliou persis – Nero sjöng ofta och gärna – och/eller eventuellt spelat lyra, ett instrument som de facto fanns på den tiden. Han skall då ha varit iförd en påkostad scenkostymering.

Så här har en konstnär tänkt sig hur det såg ut när Nero sjöng till eget ackompanjemang på lyra under Roms brand.

Enligt andra uppgifter ska Nero dock ha befunnit sig på annan plats då branden bröt ut. Branden rasade enligt Suetonius i sex dagar och sju nätter och ödelade tre av 14 distrikt i Rom. Fyra distrikt härjades svårt medan endast fyra klarade sig helt.

Modern historieforskning lutar åt att det inte var Nero som gav order om branden – vad som talar däremot är bland annat att eldslågorna även förtärde kejsarens eget palats. Klart är under alla omständigheter att han utnämnde Roms kristna till syndabockar. De utsattes för bestialisk förföljelse:  de blev korsfästa, användes som levande facklor, kastades in på arenor med vilja djur etcetera.

Nero (37 – 68).

Nero – eller Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus (37 – 68) – var Roms femte kejsare. Han mötte en ond, bråd död fyra år efter Roms brand. De kristnas antal ökade stadigt i numerär, och 392 hade kristendomen slutgiltigt besegrat den romerska uppsättningen gudar, då kejsar Teodosius den store utnämnde den till statsreligion.

Så kan det gå. Förhoppningsvis kommer även Reinfeldts och den nuvarande regeringens splittrings- och massinvandringspolitik en dag vara ett minne blott.

Fotnot: En video av debatten mellan Jimmie Åkessons finns att tillgå på SDs hemsida: http://www.sverigedemokraterna.se.