FN bekräftar återigen sitt Israel- och judehat – Sverige hänger på

Så hör röstade 181 nationer för en FN-resolution om Tempelberget i Jerusalem (tyvärr är vänsterspalten något naggad i kanten).

Många, däribland denna bloggare, har glatt sig över att Sverige och Israel på sistone fått förbättrade relationer. Dessvärre har detta inte avspeglats i en förändrad svensk Mellanöstern-politik.

När FNs generalförsamling nyligen antog tre Israel-fientliga resolutioner avseende förhållandet mellan Israel och den Palestinska myndigheten röstade Sverige för samtliga dessa resolutioner. Det gjorde även Norge, Finland och Island; endast Danmark lade ner sin röst. Röstsiffrorna blev 129 för, 11 emot samt 31 nedlagda när det gäller den första resolutionen. https://www.jpost.com/international/129-nations-ignore-jewish-ties-to-temple-mount-call-it-solely-muslim-687592

Den text som antogs är en del av Palestinska myndighetens och arabländernas i FN-systemet strävan att falskeligen framställa Tempelberget, som jämte Västra tempelmuren är judendomens heligaste plats, som uteslutande muslimskt med namnet al-Haram al-Sharif. Enligt USA, som röstade emot resolutionen, är denna ägnad att inge ”real and serious concern”.

Det anmärkningsvärda är att FN-resolutionen helt bortser från den historiska verkligheten. Judarnas första heliga tempel, det så kallade Salomos tempel, uppfördes enligt Kungaboken 1:6 i den judiska Bibeln år 957 före Kristi födelse, det vill säga omkring 1600 år innan islams grundare Muhammed föddes. Det förstördes under den babyloniska erövringen år 587. När judarna sedan tilläts återvända restaurerades templet – det så kallade andra templet kunde invigas 515 – men inte alls till sin forna prakt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jerusalems_tempel

Det senaste och praktfullare templet tillkom under konung Herodes den stores tid vid makten år 19-9 f. Kr. Det omtalas åtskilliga gånger i Nya testamentet, icke minst i samband med att Jesus drev ut månglarna – det vill säga de försäljare som tillhandahöll offerdjur – ur templet. Templet revs slutligen av den romerska ockupationsmakten under det judiska upproret år 70. Endast den Västra tempelmuren undgick förödelsen. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/12/15/vastra-tempelmuren-judarnas-heligaste-plats/

Att, som den aktuella resolutionen alltså gör, inte låtsas om denna historik och de arkeologiska fynd som gjorts är varken mer eller mindre sinnessvagt och det är tragiskt att representanter för de länder som röstade ja till resolutionen inte inser detta. Den muslimska kopplingen till Jerusalem är å sin sida svag – Muhammed skall ha besökt staden endast i en dröm och al-Aksa-moskén på berget är blott islams tredje heligaste plats. Jerusalem nämns över huvud taget inte i Koranen.

Så här kan Jerusalems första tempel – Salomos tempel – ha tett sig.

USAs sändebud deklarerade: ”It´s morally, historically and politically wrong for members of this body to support language that denies” både de judiska och kristna relationerna till Tempelberget. 2018 antogs en snarlik resolution i samma församling med något klarare röstsiffror: 148 för, 11 emot och 14 nedlagda. Sedan dess har antalet nedlagda röster ökat med mer än hälften till 31.

Till de nationer som hade kurage nog att avvisa resolutionen hörde USA, Kanada, Tjeckien, Australien, Ungern, Guatemala, Israel samt en rad små önationer. Kroatien, Danmark, Österrike, Bulgarien, Tyskland, Litauen, Indien, Slovenien och Storbritannien hörde till dem som föredrog att avstå.

Israels FN-ambassadör Gilad Erdan anklagade den Palestinska myndigheten för att söka utplåna Jerusalems judiska historia. ”The hypocrisy of these resolutions is truly outrageous. A resolution about Jerusalem that does not refer to its ancient Jewish roots is not an ignorant mistake, but an attempt to distort and rewrite history.”

Generalförsamlingen antog ytterligare två resolutioner avseende förhållandet mellan Israel och Palestinska myndigheten. Den andra av dessa hade titeln ”The peaceful settlement of the question of Palestine”, vilken krävde att Israel drar sig tillbaka till de gränser som rådde före 1967 – vilka av den förre israeliske utrikesministern och FN-ambassadören Abba Eban (1915-2002) kallats ”Auschwitzgränserna”.

Enligt resolutionstexten skall vidare inbjudas till en internationell fredskonferens i Moskva. Det yrkas också på att omvärlden inte på något sätt skall stödja Israels så kallade bosättningar. Röstsiffrorna blev 148 för, nio emot och 14 nedlagda. Bland andra länder gick USA, Kanada, Australien, Ungern och flera önationer emot ett godkännande.

En tredje motion krävde att Israel skulle lämna Golan. Röstsiffrorna blev här 94 för, 8 emot och icke färre än 69 nedlagda.

Man kan med visst fog fråga sig vad det är för mening med närmandet Sverige-Israel när Sveriges politik för området förblir oförändrat Israel-fientlig.

‘l’äöm

Vilken demokratisyn har egentligen talman Andreas Norlén?

Ett extraval skulle vara samma sak som att stå vid avgrunden, menar riksdagens talman Andreas Norlén.

Vilken syn på demokratin har egentligen riksdagens talman Andreas Norlén (M)?

Frågan är berättigad när man studerar några av Norléns göranden och låtanden. Nu senast uttalade han sig på följande sätt om utsikterna till ett extraval:

Jag skulle gärna se att vi undviker en fjärde omröstning som skulle bli väldigt laddad och dramatisk. Då står vi ju vid avgrunden, eller i varje fall ett extra val. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/talman-andreas-norlen-i-svt-s-agenda

Att demokratins spelregler följs på så sätt att ett extraval/omval/nyval per automatik följer på ett fjärde misslyckat försök att i riksdagens kammare vaska fram en regeringsbildare kallar alltså riksdagens talman för att stå vid ”avgrunden”. Det är ett uppseendeväckande uttalande för att komma från någon politiker och alldeles särskilt då när det emanerar från riksdagens talman.

Ett annat exempel på hur talman Norlén hanterar en viktig demokratifråga fick vi då han, efter att ha träffat samtliga riksdagspartiers gruppledare, avslog en begäran från Sverigedemokraterna att riksdagen skulle hålla en debatt om FNs globala migrationsavtal Global Compact. SDs gruppledare Mattias Karlsson betecknade med all rätt talmannens agerande som ”mycket beklagligt”.

Moder Svea i färd med att svälja FNs migrationsavtal.

Kritiker har påpekat att avtalet kommer att inverka menligt på signatärländernas nationella självbestämmande avseende migrationen samt att några av skrivningarna i dokumentet kan komma att användas i syfte att tysta kritiska medier. En rad länder såsom USA, Israel, Australien, Österrike, Bulgarien, Kroatien, Ungern, Tjeckien och Polen har valt att inte godkänna avtalet, som antas slutgiltigt i New York den 19 december. https://nyheteridag.se/debatt-om-fns-migrationspakt-stoppad-mycket-beklagligt/

Visst uppseende väckte det slutligen då Andreas Norlén, då han var ordförande i riksdagens konstitutionsutskott (KU), i en intervju i tidningen Dagens Samhälle 2016 försäkrade att ”islam går utmärkt att förena med västerländsk demokrati”. Att så skulle vara fallet finns inte stöd för någonstans, då fullfjädrade islamiska demokratier än då länge lyser med sin beklagliga frånvaro. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/03/19/ku-ordforanden-andreas-norlen-m-islam-gar-utmarkt-att-forena-med-vasterlandsk-demokrati/

Det återstår att se om talmannen Andreas Norlén lyckas sy ihop någon svensk regeringsbildning i en någorlunda nära framtid. Något som talar för att så faktiskt kommer att ske är att övriga partier i högre eller mindre grad fasar för alternativet extraval. Särskilt då Liberalerna respektive Miljöpartiet, vilka troligen båda skulle åka ur riksdagen vid ett omval.

Ulf Kristersson (M) – snart ny statsminister?

Det enda parti som nästan säkert skulle tjäna på ett sådant alternativ är Sverigedemokraterna, vilket sjuklövern naturligtvis är smärtsamt medveten om. Jag gissar att det till slut blir Ulf Kristersson som bildar regering, även om Socialdemokraternas kroniskt patologiska makthunger givetvis aldrig kan underskattas.

Hillary Clinton och FNs migrationsavtal

Hillary Clinton uppmanar Europa att begränsa immigrationen i syfte att försvåra för ”högerpopulister” att bli valda.

Ibland kommer relativt kloka omdömen även från osannolika håll. Bitterfittan Hillary Clinton uppmanade således nyligen i en intervju med den brittiska tidningen The Guardian Europa att begränsa invandringen. https://www.telegraph.co.uk/news/2018/11/22/hillary-clinton-says-europe-must-limit-immigration-stop-rise/

Hillary Clinton, som förlorade presidentvalet i USA mot Donald Trump för två år sedan och knappast återhämtat sig från det ännu, citeras så: ”I think Europe needs to get a handle on migration because that is what lit the flame.”

Vad Clinton menar är att massinvandringen till Europa gjort att så kallade högerpopulistiska partier fått vind i seglen. Enligt Hillary är det nödvändigt att begränsa invandringen i syfte att förhindra ”right-wing populists such as Donald Trump from being elected ever again”.

Clinton berömmer europeiska ledare såsom snart avgående Angela Merkel i Tyskland för deras ”generösa och barmhärtiga” inställning till invandring men menar också att det är dags att säga stopp och belägg: ”We are not going to be able to continue provide refuge and support.”

Det väckte visst uppseende när fru Clinton vid ex-presidenten George H. W. Bushs begravning nyligen totalt ignorerade presidentparet Donald och Melania Trump och i stället visade upp sitt rätt skräckinjagande stenansikte. https://www.dailymail.co.uk/news/article-6463819/Hillary-Clinton-ignores-Donald-Trump-Melania-arrive-row-seats-Bushs-funeral.html

Det är tveksamt om Hillary Clinton ännu vid 71 års ålder skrinlagt sina ambitioner att bli USAs första kvinnliga president. Hon befinner sig nu på en talarturné med maken Bill som omfattar 13 amerikanska städer.

Att hon motiverar sin uppmaning att inskränka invandringen till Europa med att det skulle försvåra för ”högerpopulisterna” är naturligtvis ett högst diskutabelt argument, men det är ändå bra att det kommer från henne. Betydligt mer relevant är att samma invandring hotar Europas demokratiska och kristna kulturarv och demografiska sammansättning.

Frågan är vad EU-eliten tycker om Hillary Clintons uppmaning att begränsa invandringen. Den 10 december träffas representanter för världens länder i Marrakech i Marocko för att diskutera ett ramverk i syfte att underlätta frågor kring migration. Den 19 december är det meningen att detta ramverk skall skrivas under i New York.

Folkliga protester mot FN-avtalet på Mynttorget i Stockholm den 2 december.

Stefan Löfven (S) har förutskickat att Sverige kommer att underteckna ramverket/avtalet trots att det är tveksamt om han som statsminister i en expeditionsministär har befogenheter att göra detta (möjligheten finns naturligtvis att det hinner bildas en riktig regering under de knappa två veckor som återstår till undertecknandet).

Stark kritik har riktats mot den globala migrationsöverenskommelsen, och en lång rad länder såsom USA, Israel, Australien, Tjeckien, Kroatien, Österrike, Bulgarien, Ungern och Polen har deklarerat att de inte kommer att skriva under. Frågan blir då vad ett avtal av detta slag egentligen är värt. https://www.varldenidag.se/nyheter/vaxande-kritik-mot-svenskt-ja-till-globalt-migrationsavtal/reprld!nDibh5evhNQTum0V40pJA/

I Sverige är det bland riksdagspartierna endast Sverigedemokraterna som kritiserat avtalet och menat att Sverige inte bör skriva under. Riksdagsledamoten Paula Bieler (SD) har påpekat att överenskommelsen, som innehåller 23 mål vilka syftar till att förbättra det europeiska samarbetet kring frågor som rör migration, är luddigt formulerad och behäftad med ”enorma brister”.

Andra kritiker av migrationsöverenskommelsen är ledarskribenterna Jenny Sonesson (GP) och Per Gudmundson (SvD) samt Svenska journalistförbundet, som framhållit att europeiska medieaktörer som uppfattas ”diskriminera” invandrare kan komma att strypas. I Stockholm har vidare hållits en demonstration mot avtalet på Mynttorget i Stockholm och en ny planeras kommande helg när detta skrives. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=7102882

En tecknares syn på FNs migrationsupplägg.

Det har bland annat diskuterats om överenskommelsen är bindande eller ej. Vad som kan konstateras är att den inte är bindande i juridisk mening men att den ändå kan betraktas som politiskt bindande, en åsikt som framförts av bland andra Carl Bildt (M). https://www.svt.se/nyheter/utrikes/fn-s-omtalade-migrationsavtal-forklarat-i-fem-punkter

Visionen om en islamisk ordning: Sverige, Bosnien, Europa

Sarajevo är huvudstad i Bosnien-Hercegovina och en skärningspunkt mellan islamism och modernism.

Den muslimska minoriteten i Sverige växer mycket kraftigt och kan inom några år vara den största i Västeuropa. Frågan om islams politiska uttryck blir därmed allt viktigare. Ett muslimskt parti i riksdagen är på sikt ingen orimlig tanke. Dock finns i Europa, närmare bestämt på Balkan, ett land som haft en påtaglig muslimsk närvaro sedan 1400-talet: Bosnien-Hercegovina.

I december 2017 kom en rapport från Pew Research Center som förutspådde en kraftig ökning av den muslimska folkgruppen i Europa, vilken i dag uppskattas utgöra 5 procent av den europeiska befolkningen. För Sveriges del är siffran 8,1 procent, vilket innebär att det finns uppemot en miljon muslimer i vårt land. http://www.pewresearch.org/fact-tank/2017/12/04/europes-muslim-population-will-continue-to-grow-but-how-much-depends-on-migration/

Denna andel väntas, som en följd av den så kallat generösa svenska immigrationspolitiken, öka under de kommande åren och kan inom en icke alltför avlägsen framtid vara den största i Västeuropa. Muslimska särkrav såsom byggande av moskéer, böneutrop, särskild kost, segregation mellan kvinnor och män, särskild undervisning, ändringar i läroböcker etcetera kommer därför med all sannolikhet att öka i accelererande hastighet.

Islam ingen privatsak. Timbro har mot denna bakgrund publicerat en rapport om islam och islamism som fått titeln Drömmen om en islamisk ordning. Muslimska brödraskapet i Bosnien och Hercegovina. Författare är docent Kjell Magnusson, som under en följd av år studerat förhållandena på Balkan med särskild bäring på islam och islamism. http://www.mynewsdesk.com/se/timbro/pressreleases/ny-rapport-islamism-i-praktiken-2405062

”Drömmen om ett samhälle grundat på Koranens bud är ytterst det som definierar islamism”, framhåller Magnusson, ”men sådana strömningar kan i en given kontext förändras och ta sig extrema uttryck.” Enligt den syrisk-tyske islamforskaren forskaren Bassam Tibi är det specifika för islamismen inte våldet utan idén om en islamisk samhällsordning. https://en.wikipedia.org/wiki/Bassam_Tibi

Tibis uppfattning möjliggör en tolkning som jämställer islamism med politiska ideologier såsom nationalsocialism och stalinism/kommunism. Den stora skillnaden är naturligtvis att de båda sistnämnda ideologierna emanerar ur 1800- och 1900-talen, medan islamismen härleder sina ideologiska rötter tillbaka till 600-talet då islam växte fram under profeten Muhammeds ledning.

Islam är minst av allt någon ”privatsak”, som religionen i västerlandet ibland anges vara. Islam är en heltäckande ideologi där religion, kultur, rättsväsende och politik är en enhet. Islams 1400 år gamla ideal omfattande bland annat patriarkalism, kvinnoförtryck och en mentalitet av underkastelse kontrasterar givetvis våldsamt mot det av demokrati och individualism präglade västerländska samhället.

Islamisten Mehmet Kaplan blev till slut för mycket för den rödgröna regeringen.

Exemplet Mehmet Kaplan. De försök som gjorts att integrera muslimer i det svenska samhället har ofta byggt på en välvillig så kallad orientalism, vilken betraktar islam och muslimer som exotiska inslag i det västerländska samhället med potential att verka ”berikande” på vår kultur. Orientalismen bortser emellertid från den islamiska ideologins egen agenda som går ut på att ta kontroll över samhället för att när tiden anses mogen proklamera en islamsk ordning. https://www.svd.se/vad-betyder-egentligen-orientalism

Det finns flera exempel på den naiva och obefogat välvilliga syn på islam och dess megafoner som förekommit i svensk politik. Det tydligaste av dessa exempel gäller Mehmet Kaplan, en kurdisk invandrare från Turkiet som kom till Sverige i späd ålder. Han har haft ledande poster i en rad muslimska organisationer innan han blev riksdagsman för Miljöpartiet 2006 och 2014 utsågs till bostads- och stadsutvecklingsminister. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/18/om-en-mullvad-i-regeringen-och-den-svenska-auschwitz-politiken-mot-israel/

Det visade sig snart att Kaplan skötte sin ministertjänst på ett ganska nonchalant sätt. Däremot var han, liksom tidigare, mycket aktiv i att på olika sätt föra fram muslimska synpunkter. Innan den rödgröna regeringen hösten 2014 erkände ”Palestina” hade Kaplan under ett flertal år verkat för ett sådant erkännande och argumenterat för att östra Jerusalem skulle anses vara palestinsk huvudstad.

2010 hade han funnits med på ett skepp i en fartygskonvoj som under namnet ”Ship to Gaza” syftade till att frakta förnödenheter till det av terroristorganisationen Hamas kontrollerade Gaza och därmed trotsa Israels embargo. Kaplans sympatier för ”Palestina” har vidare lett till att han jämfört Israels behandling av palestinaaraberna med Nazitysklands behandling av judarna.

I juni valåret 2014 väckte Mehmet Kaplan icke obetydlig uppståndelse, då han under politikerveckan i Almedalen jämställde svenska medborgare som beger sig till Mellanöstern för att strida för terrorgrupperingen Islamiska staten (IS) med svenskar som deltog på Finlands sida i Vinterkriget mot Sovjetunionen 1939-40.
  
Det som slutligen tvingade Kaplan att avgå från sin ministerpost var dock en middag i april 2016, vid vilken han hade umgåtts som du och bror med företrädare för den turkiska fascistorganisationen Grå vargarna samt antisemitiska islamister från Turkiet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mehmet_Kaplan

Muslimska brödraskapet. Exemplet Mehmet Kaplan visar på det inflytande som den islamistiska organisationen Muslimska brödraskapet tillägnat sig i Sverige. Aje Carlbom, docent i socialantropologi och forskare vid Malmö högskola, skriver i ett debattinlägg i tidningen Dagens Samhälle den 15 oktober 2014 då Kaplan just tillträtt som minister i den rödgröna regeringen:

Man bör dock vara medveten om att Kaplan har sin ideologiska bakgrund i den islamistiska rörelse som de senaste tjugo åren har arbetat på att skaffa sig inflytande i olika politiska sammanhang.https://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-islamism-allvarligt-problem-foer-regeringen-11340

Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna.

Muslimska brödraskapet är en sunnimuslimsk rörelse som grundades 1928 i Egypten av imamen Hassan al-Banna (1908-49). Dess övergripande målsättning är att upprätta en islamisk samhällsordning för alla världens muslimer byggd på Koranen och haditherna under parollen ”Allah vårt mål”. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/02/17/muslimska-brodraskapet-uppmanar-till-jihad/

De tidigare egyptiska presidenterna Anwar Sadat och Hosni Mubarak betraktade brödraskapet som sina dödsfiender, men när Mubarak avsattes 2012 och ersattes av islamisten Muhammad Mursi fick organisationen vind i seglen vilket inte var så konstigt: Mursi var nämligen ledare för ett politiskt parti som hade grundats av brödraskapet efter den egyptiska revolutionen 2011.

Efter ett år som president 2012-13 tvingades Mursi bort från makten och efterträddes av juristen Adli Mansour, vilken i sin tur 2014 följdes av fältmarskalken Abd al-Fattah al-Sisi. Mursi dömdes till 20 års fängelse för att ha orsakat talrika dödsoffer i samband med regimfientliga demonstrationer genom att beordra utkommenderad militär och polis att skjuta skarpt mot demonstranterna. Parallellt härmed förbjöds Muslimska brödraskapet, som i dag ses som en terrororganisation av Ryssland, Egypten, Syrien, Saudiarabien och Förenade arabemiraten.

Islam och det moderna samhället. Muslimska brödraskapet har sina tentakler ute över stora delar av världen. Bosnien-Hercegovina, där islam varit en levande realitet sedan området anslöts till Osmanska riket på 1400-talet, är ett ovanligt tydligt exempel på detta.

”Fallet Bosnien illustrerar på olika sätt islams belägenhet och muslimernas dilemma i ett modernt samhälle”, skriver Kjell Magnusson i Timbro-rapporten. Bosnien-Hercegovina kan på flera sätt anses vara ett modernt samhälle och är idag, tillsammans med grannlandet Kosovo, ett potentiellt kandidatland för EU-anslutning även om det i nuläget inte anses kvalificera sig för medlemskap. https://europa.eu/european-union/about-eu/countries_sv

Dilemmat utgörs av att Bosnien-Hercegovina var det första  landet som på allvar influerades av Muslimska brödraskapets idéer om en islamisk ordning. Detta innebär att landet påverkats av en kultur som hämtar sina rötter från en ideologi som utvecklades under 600-talet och som ännu inte, till skillnad från den kristna religionen och kulturen, genomgått någon form av reformation. I mer renläriga muslimska stater såsom Saudiarabien och Iran förekommer fortfarande stening av äktenskapsbrytande kvinnor, hängning av homosexuella samt spöslitning och stympning för andra typer av brottslingar.

Islamisten Alija Izetbegovic var det självständiga Bosnien-Hercegovinas förste president.

Exemplet Bosnien illustrerar enligt Magnusson de problem islam och dess anhängare ställs inför i ett modernt samhälle. Hur förhåller sig exempelvis den muslimska identiteten till etnicitet? Är en islamisk livsstil förenlig med en sekulär kultur? Till detta kommer att Bosnien under kriget på Balkan 1992-95 i den muslimska världen blev en symbol för kampen mot islams fiender, och tusentals jihadister fylkades kring de bosniakiska fanorna.

Izetbegovic förvärrade konflikten. En centralfigur i den moderna bosniska historien var Alija Izetbegovic (1925-2003), som blev det självständiga Bosnien-Hercegovinas förste president efter krigsslutet 1995. http://www.nytimes.com/2003/10/20/world/alija-izetbegovic-muslim-who-led-bosnia-dies-at-78.html

2015 utkom i den bosniska huvudstaden Sarajevo en avslöjande bok om Izetbegovic, författad av Mustafa Cengic, som var informationsminister i Jugoslaviens sista federala regering. Boken, vars titel lyder Alija Izetbegovic: apokalypsens ryttare eller fredsängel?, blev en kontroversiell bästsäljare. Cengic driver tesen, att den senares styre gjorde Bosnien-Hercegovina till en islamistisk enpartistat med utbredd korruption och ekonomisk stagnation.

Författaren förnekar inte att Serbien och Kroatien genom sitt aggressiva beteende bar huvudansvaret för kriget 1992-95 men vidhåller, att Izetbegovic genom sitt handlande bidrog till att konflikten förvärrades. I och med att Alija Izetbegovic med en ideologi hämtad från Muslimska brödraskapet strävade efter att ge Bosnien-Hercegovina en bosniakisk identitet med islam som motor kunde han aldrig verka som en enande nationell kraft och som sådan leda landets muslimer (kallade bosniaker), katoliker (kroater) och ortodoxa kristna (serber).

Izetbegovic gjorde sig vidare under kriget beroende av Saudiarabien, Iran, Turkiet och muslimska frivilliga vilka begick övergrepp i centrala Bosnien och efter krigsslutet bidrog till ökad konflikt och instabilitet. Mustafa Cengic kritiserar i sin bok också Izetbegovic för att ha underlättat för bosnienserbiska styrkor under ledning av general Ratko Mladic att begå den fruktansvärda massakern i Srebrenica 1995 genom att dra bort militära styrkor från området.

Över 8000 män och pojkar mördades och Mladic – med det föga smickrande tillnamnet ”Bosniens slaktare” – dömdes den 22 november 2017 till livstids fängelse av krigsförbrytartribunalen i Haag för bland annat brott mot mänskligheten och folkmord. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0EjzOJ/ratko-mladic-doms-till-livstids-fangelse

Politik och religion – en enhet. Alija Izetbegovics programskrift Den islamiska deklarationen författades redan 1970 men publicerades i Sarajevo först 1990. Här fastslogs att politik och religion skall utgöra en enhet med islam som centrum. En huvudpunkt var att en islamisk samhällsordning kan etableras endast i sådana länder där muslimerna är i majoritet.

Det långsiktiga målet är att upprätta en universell muslimsk gemenskap, en statsbildning omfattande alla världens muslimer. Innehållet i Den islamiska deklarationen liknar i mångt och mycket de tankar och idéer som presenterats av Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna och i någon mån även den mer radikale islamistiske ideologen Sayyid Qutb. Utmärkande för brödraskapets idéer är vidare kritik mot det islamiska prästerskapet och en betoning av lekmännens ansvar att utveckla islam.

Den ökände stormuftin av Jerusalem inspekterar en muslimsk SS-truppstyrka.

Brödraskapets idéer nådde Bosnien-Hercegovina på 1930-talet och resulterade i bildandet av organisationen Unga muslimer 1939. Dessa hade en antikommunistisk men också pronazistisk och antisemitisk hållning och välkomnade 1943 den beryktade stormuftin i Jerusalem, SS-officeren och Hitler-vännen Haj Amin Mohammed Effendi al-Husseini, till Sarajevo. Denne uppmanade de unga muslimerna att ansluta sig till den muslimska SS-division som etablerats. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Efter kommunisternas maktövertagande i det enade Jugoslavien efter Andra världskrigets slut fortsatte Unga muslimer sin verksamhet i Sarajevo och andra bosniska städer liksom i Belgrad och Zagreb. De blir dock snart avslöjade, och många unga muslimer döms av den ateistiska jugoslaviska staten till långa fängelsestraff 1946-49. Fyra ledare avrättas och omkring 5000 utsätts för repressalier. Den unge Alija Izetbegovic döms till tre års fängelse och avlägger efter frigivningen en juristexamen på rekordtid.

Massakern i Srebrenica. Ungmuslimerna får nu alltmer karaktären av en konspirativ organisation av leninistisk typ. Medlemmarna förständigas att iaktta en strikt disciplin omfattande bland annat böner fem gånger om dagen, regelbunden fasta och avhållsamhet vad gäller alkohol och nöjesliv. De skall vidare undvika att ta kvinnor i hand och gå på ”blandade” fester.

Sedan Jugoslavien under ledning av den kroatiske kommunisten Josip Broz Tito brutit med Stalin och Sovjetunionen i början av 1950-talet utvecklas i landet en typ av kommunism/socialism som är öppnare än den som råder i det övriga Östeuropa, vilket gör att samhällslivet blir något friare och att delrepublikerna decentraliseras. Vad beträffar muslimerna förväntas dessa assimileras i det jugoslaviska samhället. Under 1970-talet, framhåller Kjell Magnusson i sin rapport, vitaliseras emellertid den muslimska rörelsen i Bosnien-Hercegovina med vissa moskéer som nav.

Denna utveckling leder fram till omfattande förföljelser mot muslimer och en ökänd rättegång som hölls 1983. Samtidigt ökar friheten i delrepublikerna Slovenien och Serbien. När Izetbegovic släpptes efter fem år i fängsligt förvar 1988 var Jugoslavien på väg mot sin upplösning. 1990 bildas SDA, Demokratiska aktionspartiet, ett politiskt parti för muslimer i Jugoslavien och andra som stödjer dess program och målsättning.

USAs ambassad i Sarajevo attackerades 2011 av en vilt skjutande jihadist.

Sommaren 1992 inleds det första Balkan-kriget med att serbiskbosniska trupper uppbackade av irreguljära serbiska styrkor går in i Bosnien-Hercegovina, vilket leder till att angriparna tar kontrollen över ett sammanhängande territorium vilket sträcker sig i en vid båge från östra till västra delarna av Bosnien. Kroaterna i Kroatien och Bosnien blandar sig i leken.

Hösten 1995, efter Srebrenica-massakern, besegrar de bosniska och kroatiska styrkorna med USAs och NATOs uppbackning de serbiska styrkorna. Kriget får ett slut med det så kallade Dayton-avtalet, som undertecknades av de stridande parterna i Paris den 19 december 1995. Krigshandlingar förekommer dock i olika delar på Balkan såsom Kosovo och Makedonien ända till 2001. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jugoslaviska_krigen

Polariseringen i det bosniska samhället har fortsatt efter krigsslutet. Antalet våldsbejakande islamister anses vara förhållandevis blygsamt, men terrordåd har förekommit då och då. 2010 respektive 2015 skedde mord på poliser i städerna Bugojno och Zvornik och 2011 attackerades USAs ambassad i Sarajevo. Personer som greps i samband med ambassadattacken visade sig ha kopplingar till islamister i Sverige och Danmark. https://www.sydsvenskan.se/2011-10-29/iskall-attack-mot-usas-ambassad

Drömmen om en islamisk ordning lever! En viktig gestalt inom det bosniska islamsamfundet – och det europeiska islam i stort – är Mustafa Ceric, född i Bosnien-Hercegovina 1952 men under flera år verksam i Chicago i USA. Efter hemkomsten till dåvarande Jugoslavien 1985 blev han imam i Zagreb och senare stormufti för hela Bosnien-Hercegovina. Han är för närvarande president i Bosniak World Congress samt ingår i rådet för Tony Blair Faith Foundation.

Ceric skrev 2006 ett manifest med rubriceringen A Declaration of European Muslims som tog sig an konflikten mellan de muslimska trosbekännarna och Europa. Enligt Mustafa Ceric bör muslimerna i Europa, icke minst för att undvika så kallad islamofobi, leva på ett rättskaffens sätt. Följande syftemål anges i Cerics deklaration:

1. Etablera islam i Europa. 2. Utveckla den muslimska gemenskapen så att den kan bli ekonomiskt oberoende. 3. Utveckla det islamiska skolväsendet i de europeiska länderna. 4. Engagera sig politiskt för att få in muslimska partier i de europeiska parlamenten. 5. Få till stånd en liberalisering av den europeiska invandringspolitiken. 6. Öppna för tillämpning av sharialagstiftning inom områden som familjerätt.

 

Moskén i Fittja i Botkyrka kommun fick tillåtelse att bedriva böneutrop 2013: ett symptom på islamiseringen i det svenska samhället.

Det krävs inga högre mått av vare sig fantasi eller intelligens för att inse, att detta är precis vad som, i fullständig överensstämmelse med Muslimska brödraskapets idéer, i dag sker i Europa. Vad det sammanfattningsvis handlar om är att de europeiska muslimerna skall bevara sin kultur och få ett allt större inflytande i samhället för att slutligen ta över det helt.

Med andra ord: drömmen om en islamisk ordning är i högsta grad levande!  

Småskuren feminism som märker ord

När Svenska akademiens dåvarande ständige sekreterare, Peter Englund, i slutet av 2009 presenterade det årets nobelpristagare i litteratur blev en del feminister mycket upprörda: Englund hade nämligen refererat till den rumänska pristagaren Herta Müller som ”författarinna”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Herta_M%C3%BCller

Författarinnan och poetissan Herta Müller.

Sådant går naturligtvis inte för sig.  Müller var, ehuru bevisligen kvinna, alls icke författarinna utan ”författare”. Peter Englund fick således rätt ordentligt på skallen från det slags feminister som noterar varje skiftning i det så kallade patriarkatets sätt att uttrycka sig. Det var nog ändå tur att Englund inte kallade Herta Müller för ”poetissa”…https://www.journalisten.se/kronika/forfattarinna-eller-forfattare

På apartheidtiden i Sydafrika fanns det ett uttryck som lydde petty apartheid, som lämpligen kan översättas med ”småskuren rasåtskillnad”, vilket syftade på rasåtskilda parkbänkar, offentliga toaletter, ingångar, läktarplatser med mera. Jag skulle på motsvarande sätt vilja benämna det feministiska oskicket att märka ord för småskuren feminism.

Inte heller är det comme-il-faut att kalla kvinnliga skulptörer för ”skulptriser”. Om den svenska kulturpersonligheten Carina Ari (1897-1970) – välkänd för alla inbitna korsordslösare – heter det sålunda i Wikipedia att hon bland annat var ”skulptör” (hon var även dansös, förlåt dansare). https://sv.wikipedia.org/wiki/Carina_Ari Detsamma gäller givetvis även Astri Taube (1898-1980), som av Wikipedia kallas ”bildkonstnär och skulptör”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Astri_Taube

 

Skulptrisen och dansösen Carina Ari.

Varför är det då i feministiska kretsar så pass viktigt att kalla författarinnor och skulptriser för författare och skulptörer? Svaret är att feministerna och deras eftersägare av båda könen fått för sig att de feminiserade beteckningarna skulle vara förklenande. Radikalfeministerna blir sannolikt inte nöjda förrän alla könsskillnader är utplånade och kvinnorna liknar männen i allt. Personligen tycker jag det är en förbaskat trist inställning.

Jag säger i stället: Vice la difference! http://www.urbandictionary.com/define.php?term=Vive%20La%20Difference

Om min tes om radikalfeministerna här ovan stämmer – att kvinnor bör likna män i alla avseenden – har de emellertid ytterligare en hel del arbete framför sig, ty fortfarande lever svårutrotade termer som ”nämndeman”, ”justeringsman” och ”brandman” kvar oavsett kön. På liknande sätt kallas inom vården såväl man som kvinna för”sjuksköterska”.

Att det heter ”journalister” oavsett kön är väl inget att säga om, även om jag ibland brukar skriva ”journalissa” mest för att reta feminsterna ibland oss litet.  I början av 1900-talet myntade dock kvinnosakskvinnor termen pennskaft (begreppet ”feminism” var knappast uppfunnen då) för kvinnliga journalister, ett namn de sägs ha burit med stolthet. Det troligen mest kända så kallade pennskaftet var Elin Wägner (1882-1949). Pennskaften bildade flera sammanslutningar, varav den mesta kända benämndes Ligan. http://www.kvinnofronten.nu/Formodrar/Special/Ligan/ligan.htm

Pennskaftet Elin Wägner.

En av de senaste språkinnovationerna inom den småskurna feminismen är att sluta skilja mellan herr- och damidrott. I TV-tablån för den 19 september 2017 avseende Tv12 angavs således att VM-kval i fotboll skulle spelas mellan Sverige och Kroatien. Att det rörde sig om damfotboll fick man reda på först då man slog på burken.  Nu insåg jag som hyfsat idrottsintresserad förvisso att det var frågan om just damfotboll, eftersom Kroatien inte ingår i herrlandslagets kvalgrupp men andra fick möjligen något av en kalldusch – det råder ju bevars en viss klasskillnad mellan herr- och damfotboll…

I min enfald menar jag nog att det tillhör normal konsumentupplysning att i Tv-tablåer och i text-TV ange om den idrott som avses är för herrar eller damer eller män/kvinnor om ni så vill. Ibland är detta hart när omöjligt att få klart för sig – när text-TV som rubricering har exempelvis ”handboll” och i referatet inte nämner några namn på spelare eller andra markörer som visar vilket kön som avses står man sig tämligen slätt.

Damfotboll – eller?

Detta bekymrar givetvis inte feministerna ett jota – dessa har återigen för sig att begrepp som ”damfotboll” och ”damhandboll” är kvinnoförnedrande. http://feministbiblioteket.se/damfotboll-nej-det-heter-fotboll/

Wallström – en av årets mest prominenta antisemiter

Margot Wallström tilldelas den ”palestinska” orden Star of Jerusalem ur Mahmoud Abbas hand vid sitt besök i Ramallah i december 2016.

Nu får utrikesminister Margot Wallström internationellt erkännande för sina insatser: hon har av Simon Wiesenthal Center i hård konkurrens tilldelats åttonde plats på centrets lista över 2016 års mest spektakulära antisemitiska och antiisraeliska utspel. http://nyheteridag.se/margot-wallstrom-pa-attondeplats-wiesenthals-antisemitlista-for-2016-ar-har/

Man kan nog säga att Wallström jobbat ihop till placeringen. Den omedelbara anledningen till uppmärksammandet är, att den svenska utrikesministern genom att anklaga Israel för ”utomrättsliga avrättningar” bryr sig mer om förövarna än offren för den palestinaarabiska terrorn i Mellanösterns enda demokrati.http://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-vill-utreda-utomrattsligt-dodande

Margot Wallström var dock tidigt ute i det antiisraeliska spåret genom att, redan kort efter den rödgröna ministärens tillträde hösten 2014, tillsammans med statsminister Stefan Löfven välkomna den Palestinska myndighetens så kallade president Mahmoud Abbas till Sverige; i samband med besöket gick Sverige officiellt ut och erkände ”Palestina” – ett ”land” som inte finns och aldrig funnits i historien – diplomatiskt. Samtidigt kungjorde en strålande glad Wallström att Mahmouds dubiösa myndighet skulle få 1,5 miljarder årligen i svenskt bistånd. Israelerna var måttligt roade.

Israels ”aggression” i Mellanöstern ur Hamas perspektiv.

Vid Abbas besök meddelade Löfven och Wallström för vem som orkade lyssna att en ”tvåstatslösning” är enda möjligheten till fred i Mellanöstern och att det svenska erkännandet skulle ses som en fredsbefrämjande åtgärd. Det allt överskuggande problemet med det resonemanget är givetvis, att vare sig Mahmouds Fatah/PLO eller Hamas visar några som helst tecken på att vare sig tolerera eller erkänna den judiska staten Israel som statsbildning. Erkännandet kan därför ses som ett stöd för den ständigt pågående palestinaarabiska terrorn mot den israeliska civilbefolkningen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/03/lofvens-regering-premierar-terrorn-genom-att-erkanna-palestina/

Utrikesminister Wallström ådrog sig vidare Israels vrede, då hon i en TV-intervju för drygt ett år sedan hävdade att en  av de viktigaste orsakerna till muslimsk radikalisering i allmänhet och de fruktansvärda terrordåden i Paris i november 2015 i synnerhet var konflikten mellan Israel och ”Palestina” vilken sades ge upphov till en känsla av hopplöshet bland unga muslimer. http://www.dn.se/nyheter/israel-kallar-upp-ambassador-efter-uttalande-av-wallstrom/

2014 hade Sverigedemokraternas toppolitiker Björn Söder det tvivelaktiga nöjet att hamna på sjätte plats på Simon Wiesenthal Centers lista över prominenta antisemiter. Bakgrunden var att Söder i ett svar på en fråga i en intervju med Dagens Nyheters Niklas Orrenius gjort ett rätt aktningsvärt försök att reda ut förhållandet mellan judiskhet och svenskhet. Media gjorde givetvis vad de kunde för att missförstå varje stavelse av Söders svar. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20118462.ab

Björn Söder på ”antisemitlista” – samma lista som då Margot Wallström hamnade där kallades ”anti-Israel-lista”.

Kollektiv bestörtning utbröt bland etablerade godhetsapostlar. Aftonbladets Anders Lindberg menade exempelvis att Söders listplacering var en skam för Sverige. https://twitter.com/anderslindberg/status/552875457302233090 Jag har ännu inte sett någon kommentar från Lindberg angående Margot Wallströms listplacering. Inte heller från Expo.

Wallströms prominens bland världens antisemiter gör tvivelsutan mediaetablissemangets företrädare förvirrade. Söder kunde man förstå, han representerade trots allt det avskydda SD med påstådda ”rötter i nazismen”. Men Wallström, vår klämkäcka blonda utrikesminister? I syfte att mildra skadan förkunnas nu Wiesenthal-centrets årliga lista vara en ”anti-Israel-lista”, inte en ”antisemitlista” som det hette då Björn Söder hamnade där. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-pa-anti-israel-lista-efter-israelkritik

SVT Nyheter låter därtill Wallströms pressekreterare Erik Wirkensjö förklara: ”Listan är uppenbarligen oseriös” samt att Wiesenthal-centret blandat ihop antisemitism med Israel-kritik. ”Sveriges regering är aktiv i kampen mot antisemitism och är för en hållbar tvåstatslösning”, meddelar Wirkensjö vidare. En aktivitet som Wirkensjö torde vara tämligen ensam om att ha observerat.

Pressekreterare Wirkensjö ser ”kamp mot antisemitism” där ingen annan ser den.

Denna bloggare har tidigare riktat kritik mot Simon Wiesenthal Center för att ha bett Sveriges regering ingripa och stoppa tidningen Nya Tiders medverkan på Bokmässan i Göteborg. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/16/brunrattor-nazism-och-nya-tider-yttrandefriheten-kan-inte-tas-for-given/ Att inrangera Björn Söder, som under många år varit en uttalad Israel-vän, på sin antisemitlista för två år sedan var heller inte särskilt förtroendeingivande.

Årets lista har dock en bredd och en mångsidighet som enligt min mening gör det svårt att påstå att den skulle vara ”oseriös”: http://www.wiesenthal.com/atf/cf/%7B54d385e6-f1b9-4e9f-8e94-890c3e6dd277%7D/TT_2016REPORT.PDF Här följer min sammanfattning av listan:

1.  FN, som med president Barack Obamas hjälp lotsade igenom en resolution i säkerhetsrådet som ensidigt fördömer Israel för byggande av bosättningar i de judiska kärnområdena Judéen och Samarien, samt tidigare i form av en resolution i UNESCO frånkände Israel varje historisk rätt till heliga judiska platser såsom Tempelberget och Västra tempelmuren samt Rakels grav och Patriarkernas grav.

Barack Obama träffade Mahmoud Abbas i Ramallah 2013.

2. Brittiska labourledare med Jeremy Corbyn i spetsen samt överhuspolitikern Jenny Tonge för en rad antisemitiska utspel och uttalanden. Baronessan Tonge, född Smith, uteslöts ur sitt parti, Liberaldemokraterna, i oktober i år för rabiat anti-israelisk extremism. Bland annat har hon påstått att Israel bär ansvaret för den ökande antisemitismen.

3. Frankrike, som blev första EU-landet att kräva märkning av varor från israeliska områden i enlighet med 1967 års gränser.

4. Stöd för den internationella anti-israeliska och antisemitiska hatrörelsen Boycott, Divestment and Sanctions Movement (DBS) från bland annat Lärarunionen i Tyskland, United Church of Christ i USA och Ryan University i Kanada.

5. Richard Spencer, amerikansk extremnationalistisk aktivist och ledare för National Policy Institute (NPI).

6. Det samlade ”palestinska” ledarskapet Fatah och Hamas för ständigt pågående terror mot den judiska staten Israel.

7. Nederländerna, där det förekommit så många antisemitiska attacker, inte minst mot skolor, att det inte längre är meningsfyllt att rapportera dem.

8. Sveriges utrikesminister Margot Wallström, som bryr sig mer om de terroristiska förövarna i Mellanöstern än deras offer.

9. Sporten, en internationell grogrund för antisemitism. Exempel ges från USA, där anhängare till ett skollag skrek ”You killed Jesus, You killed Jesus” till anhängare av en konkurrerande skola med många judar. Andra exempel från Nederländerna, Italien, Storbritannien, Kroatien och Polen.

Den polske historikern Jan Tomasz Gross hotas av fängelse för sina studier i polskt judemördande.

10. Polen, där den bemärkte historikern Jan Tomasz Gross riskerar fängelsestraff på grund av anklagelser om att alltför ingående ha dokumenterat polskt deltagande i mördandet av judar under Andra världskriget.

Att Simon Wiesenthal Center kan hugga i sten har vi sett av exemplen Björn Söder och Nya Tider ovan. Jag är ändå rätt imponerad av 2016 års antisemitlista, som visar att centret inte räds den grannlaga uppgiften att bena upp eventuella skillnader mellan kritik av Israel, antisionism och antisemitism. Sådana skillnader kan förvisso förekomma, men de är sällsynta.

Antisemitism maskeras nämligen mycket ofta med just ”Israel-kritik” och ”antisionism”. I fallet Margot Wallström tror jag helt enkelt hon är för korkad för att begripa detta. Hon fullföljer ju bara den hävdvunna, socialdemokratiska Palme-Andersson-linjen utan att inse, att denna från första början är djupt antisemitisk. Det gör inte hennes förlöpningar mindre allvarliga. Mer om detta i ett tidigare inlägg på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/29/antisionismen-ar-den-moderna-antisemitismen/

Titos bödlar: mordanklagad bosatt i Södertälje

Josip Broz Tito styrde Jugoslavien med hård hand i 35 år.

Jugoslavien var namnet på sex olika statsbildningar som fanns på Balkanhalvöns karta 1918-2003. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jugoslavien

Dess mäktigaste härskare var den kommunistiske politikern Josip Broz Tito (1892-1980), som var av kroatisk härkomst. Tito blev regeringschef 1945 sedan hans kommunistpartisaner besegrat den rivaliserande nationalistiska motståndsrörelsen och utsågs till landets president 1953. Från 1974 var han därtill president på livstid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Josip_Broz_Tito

Det hävdades ibland under det Kalla kriget att den form av kommunism som Titos Jugoslavien erbjöd – dess inofficiella namn var ”titoism” – var friare än den som praktiserades i exempelvis Sovjetunionen och det övriga Östeuropa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Titoism

Detta stämmer så tillvida som Tito bröt sig loss från beroendet av Sovjetunionen och därför betraktades som renegat och ”trotskist” i Moskva. På jugoslavisk mark styrde dock Tito med järnhand, och det huvudsakliga redskap med vars hjälp han höll alla disparata röster och olika former av missnöjesyttringar i schack var underrättelsetjänsten/hemliga polisen UDBA. https://en.wikipedia.org/wiki/State_Security_Administration

      Mordet på Stjepan Durekovic ägde rum den 28 juli 1983.

Organisationen anses ha utfört dussintals mord (man talade hellre om att ”eliminera” oönskade personer) på jugoslaviska dissidenter – de flesta kroater – i såväl Jugoslavien som i utlandet. Det sammanlagda antal mord och kidnappningar som tillskrivs UDBA uppgår till omkring 200. Det är därför inte fel att kalla den hemliga polisens avdelning för ”svarta” eller ”våta” jobb för Titos mördarband. http://www.dw.com/en/program/titos-murder-squads/s-101202-9798

Underrättelsesajten Intelnews medarbetare Josef Fitsanakis skriver den 6 juli om en rättegång i München i den tyska delstaten Bayern mot ett par av UDBAs högsta tjänstemän, vilka åtalats för att ha medverkat vid utförandet av mordet på den jugoslaviske exildissidenten Stjepan Durekovic i bayerska Wolfratshausen den 28 juli 1983 i den så kallade operation DUNAV.

Durekovic, som var politiskt utnämnd verkställande direktör för det statliga jugoslaviska oljebolaget INA, hade fått politisk asyl i Västtyskland 1982 och börjat röra sig i exilkroatiska grupperingar. https://intelnews.org/2016/07/06/01-1933/

Josip Perkovic (till vänster) och Zdravko Mustac (i mitten) vid rättsliga förhandlingar om mordet på Stjepan Durekovic.

2009 utfärdade förbundsåklagarens kontor i Tyskland en europeisk arresteringsorder gällande Josip Perkovic, en tidigare högre tjänsteman inom UDBA. Detta skedde med stöd av vittnesmål från förutvarande UDBA-agenter vilka gripits i samband med mordet på Durecovic.

2014 gick Kroatien, där Perkovic varit bosatt sedan nationen Jugoslavien upphört att existera, efter starka påtryckningar från Europeiska kommissionen med på att utlämna Perkovic till Tyskland. En medåtalad före detta UDBA-man, Vinko Sindicic, har pekat ut Josip Perkovic och Zdravko Mustac som medansvariga för planläggningen av mordet på Durekovic.

Enligt Sindicics uppgifter skall Perkovic ha fått ordern att undanröja Durekovic från den närmast högre UDBA-tjänstemannen Zdravko Mustacs kontor. Perkovic satte därefter igång med uppgiften att arrangera logistiken kring mordet på Stjrepan Durekovic. Sindicic informerade även rätten om att en kvinnlig UDBA-medarbetare var inblandad i operationen. Mordvapnen hade i hemlighet transporterats från Jugoslavien till Västtyskland via det jugoslaviska fraktföretaget Jadroagent.

Vinko Sindicic pekar ut Branko Bijelic och Luka Pakula för mordet på Durekovic 1983.

Vinko Sindicics uppgifter pekar ut två personer som de vilka höll i vapnen när Durekovic bragtes om livet: Branko Bijelic samt Luka Sekula. Den förstnämnde avled 2004 men den senare är alltjämt i livet.

Det som gör saken särskilt intressant för svenskt vidkommande är att den nu 72-årige Luka Sekula är bosatt i Sverige, närmare bestämt i Södertälje där han bor i stadsdelen Grusåsen. Han har ännu inte levererats till Tyskland för att stå till svars för sin gärning. Den som vill ta reda på Sekulas adress behöver bara gå in på eniro.se.

Det kan vara värt att notera att åklagarens nyckelvittne Vinko Sindicic själv satt fängslad i ett decennium, sedan han ställts inför rätta för medverkan i ett misslyckat mordförsök i Storbritannien 1988 mot den landsflyktige Nikola Stendul. År 2000 avskrevs alla anklagelser mot Sindicic sedan han i en rättegång förklarats oskyldig till inblandning i mordet på den landsflyktige kroatiske skribenten och regimkritikern Bruno Busic i Paris (1939-78); Busic var ett av de mer kända offren för UDBAs bödlar.

Bruno Busic mördades av Titos bödlar i Paris 1978.

Josip Perkovic och Zdravko Mustac har båda förklarat sig oskyldiga till mordet på Stjepan Durekovic.

Även om den jugoslaviska hemliga polisen UDBA inte tillhörde de allra värsta av det forna Östblockets brutala underrättelseorgan måste det anses uppmuntrande, att rättvisan ändå tillåts ha sin gång i fall som rör den totalitära kommunismens och socialismens brott mot mänskligheten. Räfst och rättarting är blott alltför sällan förekommande när det gäller sistnämnda förbrytelser.

 

 

 

 

Fira internationella mansdagen: min motion i fullmäktige

 Jag talar för min motion i fullmäktige. Foto: Tommy Blomqvist

Den 29 februari behandlades min motion om att i Södertälje kommun fira den Internationella mansdagen den 19 november i kommunfullmäktige. Det var väl ingen större sensation att det blev avslag – motionen gällde ju såväl ”fel” parti (SD) som ”fel” kön (det manliga). Dock blev jag litet överraskad över att debatten så gott som uteblev.

Det som, förutom min egen talan för motionen, sades från talarstolen i stadshusets sal Demokratin var att före detta SSU-broilern Elof Hansjons – numera sosseriets andranamn efter Boel Godner – i pressat tonläge  (enligt principen ”svaga argument, höj rösten”) drog en propagandasnutt om kvinnornas historiskt förbättrade rättigheter samt citerade mig i ett blogginlägg som skulle visa, ja jag vet faktiskt inte riktigt vad.

Jag svarade att jag självfallet inte har något att invända mot att kvinnor fått rösträtt och en rad andra rättigheter – tvärtom. Jag är en varm anhängare både av kvinnor i allmänhet och deras rättigheter i synnerhet. Tro ingenting annat.

Jag har emellertid svårt att se att kvinnorna och deras rättigheter skulle missgynnas av att Internationella mansdagen skulle firas i en större utsträckning än vad som redan sker i en rad länder och även en del svenska kommuner.

 På fullmäktigebänken. I bakgrunden gruppledare Beata Kuniewicz. Foto: Tommy Blomqvist

Trots allt utgörs hälften av världens befolkning av män, låt vara att vårt eget land på sistone för första gången i historien noteras för mansöverskott till följd av den exempellösa massinvandringen av män. Att vara man i dag är inte heller, åtminstone inte i vår del av världen, alldeles enkelt med tanke på radikalfeminismens strävanden att göra livet surt för i princip alla representanter för det manliga könet.

Inte heller kommunstyrelsens svar på min motion var något att höja jubelrop till skyn över. Bland annat talades det om att ”vi vet” (när någonting är högst osäkert brukar man skriva så) ”att manliga normer styr”. Men vad är egentligen ”manliga normer” för något? Ingen vet, ingen som vet, för att citera Povel Ramel. Snarare är det sådana plattityder som extremfeminismen och dess epigoner slänger ur sig när man inte har något på fötterna.

Här kan ni läsa hela texten till min motion:

 

Fira Internationella mansdagen i Södertälje kommun!

Internationella mansdagen började firas på olika håll i världen den 19 november 1999. Ibland sker firandet i samband med uppmärksammandet av Internationella barndagen den 20 november, således dagen efter. Dagen är avsedd att fokusera på pojkars och mäns hälsa, uppmärksamma mäns bidrag till samhället, bidra till förbättrade relationer mellan män och kvinnor samt att lyfta fram positiva manliga förebilder. Den kan ses som en motsvarighet till den mer etablerade Internationella kvinnodagen den 8 mars, som har en avsevärt längre historia och som bekant även firas i Södertälje kommun.

Internationella mansdagen, på engelska International Men´s Day, uppmärksammas i en rad länder i Europa, Nord- och Sydamerika samt Asien. Den firas enligt Wikipedia i Angola, Argentina, Australien, Belgien, Botswana, Brasilien, Chile, Danmark, Frankrike, Georgien, Ghana, Guyana, Haiti, Indien, Irland, Italien, Jamaica, Kanada, Kina, Kroatien, Malta, Moldavien, Nederländerna, Norge, Nya Zeeland, Pakistan, Peru, Portugal, Singapore, Spanien, St. Kitts och Nevis, Storbritannien, Sydafrika, Trinidad och Tobago, Tyskland, Uganda, Ungern, USA, Vietnam samt Österrike.

Varför fira mansdagen i Södertälje?

Internationella mansdagen har uppmärksammats på olika håll också i Sverige. 2014 höll exempelvis Sollentuna kommun en temadag den 19 november under rubriceringen ”Våldsutsatta män i nära relationer”. I Sollentuna finns även en mansjour dit utsatta män kan vända sig med sina problem. Det är, icke minst ur ett jämställdhetsperspektiv, enligt min uppfattning viktigt att problem av detta slag uppmärksammas även i Södertälje kommun.

Ett uppmärksammande av Internationella mansdagen kan också bli ett led i strävan att motivera fler män att söka anställning i Södertälje kommun. Det är känt att här råder ett massivt kvinnoöverskott: av kommunens årsredovisning 2014 framgår således, att 80 procent av alla kommunalanställda är kvinnor.

Jag hemställer därför om:

Att motionen överlämnas till kommunstyrelsen för vidare beredning av ärendet, där siktet skall vara inställt på att så snart som möjligt i Södertälje kommun börja uppmärksamma Internationella mansdagen den 19 november.

Södertälje den 2 juni 2015

Tommy Hansson (SD) ledamot i fullmäktige

 

Islam och nazismen: mullaskolan i Dresden, stormuftin och Arafat

 

 Hajj Mohammed Amin al-Husseini hälsar muslimsk SS-trupp i Tyskland.

Under Andra världskriget stred hundratusentals muslimer i de tyska väpnade styrkorna, huvudsakligen i armén. Under krigets senare skede inrymdes frivilliga muslimska soldater i Reichsführer Heinrich Himmlers så kallade svarta legioner: muslimer från Balkan utgjorde flera huvudenheter i Waffen-SS.

Bosniska muslimer bildade 13. Waffen-Gebirgs Division der SS Handschar samt 23. Waffen-Gebirgs Division der SS Kama. Albanska muslimer fanns i 21. Waffen-Gebirgs Division der SS Skanderbeg. Andra enheter bestod av de sovjetiska muslimska kontingenterna Osttürkischen Waffen-Verbände der SS, Waffen-Gebirgs Brigade der SS (Tatarische Nr. 1) och Kaukasischer Waffen-Verbände der SS.

Himmler var känd som den mest promuslimske inom Tredje rikets ledarskikt, vilket till betydande del berodde på att han avskydde den ”mjuka” kristendomen. Däremot högaktade han den ”maskulina” och martialiska muhammedanismen med dess blinda kollektiva lydnad och trosanhängarnas beredvillighet att uppoffra sig själva i den skoningslösa kampen mot fienden. Även Adolf Hitler själv uttryckte sig positivt om islam och dess profet.

Detta medförde att Himmler gärna gjorde avsteg från sina fantasier om det ”ariska” övermänniskoidealet i syfte att rekrytera flera muhammedaner till sitt SS.  Inte bara det – han gav dem också möjlighet att utöva sin religion inom SS-leden. Därför etablerade han en institution med uppgiften att utbilda muslimska fältpräster. Den kallades Mullahschule (mullaskola) och var belägen i Dresden.

Mullaskolan i Dresden slog upp sina portar i november 1944 med SS-Brigadeführer Walter Schellenberg som chef. I Dresden fanns även det så kallade Arbeitsgemeinschaft Turkestan, ett forskningsinstitut under SS-kontroll.

Lektionerna skulle ges av muslimska lärare vilka utvalts av stormuftin av Jerusalem, Hajj Mohammed Amin al-Husseini. Huvudlärare var professor Amilcan Idris, en volgatatar verksam i det tyska utrikesministeriet vilken var involverad i ett projekt som omfattade propagandasändningar över radio riktade mot Turkiet.

Walter Schellenberg: chef för den nazistiska mullaskolan.

Förutom en betoning av intressegemenskapen mellan Tredje riket och den muslimska världen innehöll kurserna vid mullaskolan lektioner som förmedlade elementära kunskaper om hur man studerade och idkade högläsning ur Koranen, en sammanfattning av profeten Muhammeds liv och gärning, en kortfattad orientering om islams religiösa historia och expansion samt om de berörda folkslagen.

Mullaskolans första studentgrupp bestod av 40 frivilliga från flera centralasiatiska länder. Kurserna var ursprungligen tänkta att ta ett-två år i anspråk, men för de flesta ”fältmullor” kortades den ner till ett par månader på grund av det trängande behovet av deras tjänster. Den första kursen hade avslutats i slutet av 1944.

Skolan och forskningsinstitutet upplöstes efter de allierades terrorbombningar av Dresden den 14 februari 1945, då den gamla kulturstaden i östra Tyskland förvandlades till en rykande ruinhög. Kvarvarande studenter flydde tillsammans med personal ur Arbeitsgemeinschaft Turkestan till Weissenfels, där de sannolikt kapitulerade till den amerikanska armén.

 Dresden efter de allierades bombningar.

Det är väl känt att det reellt existerande islam och nazismen hade ett gemensamt intresse i att utrota såväl judendomen som det judiska folket. Islam är från och med sin grundare, profeten Muhammed, och de muhammedanska grunddokumenten Koranen och haditherna impregnerad av judehat. Niclas Sennerteg skildrar i sin bok Hakkorset och halvmånen (Natur & Kultur 2014, 491 sidor) insiktsfullt den växelverkan som existerade mellan de båda ideologierna.

Stormuftin Hajj Mohammed Amin al-Husseini är den obestridde centralfiguren när det gäller denna växelverkan mellan den religiösa läran islam och den sekulära ideologin nationalsocialismen. Det kan inte råda någon tvekan om att islam är det mer omfattande och mest genomtänkta av dessa båda koncept, något som naturligtvis också framgår av deras respektive livslängd: under det att det nazistiska ”tusenårsriket” kapsejsade efter tolv år har islam funnits i 1400 år och befinner sig i skrivande stund på en internationell terroroffensiv som saknar motstycke i världshistorien.

Det kan på goda grunder anses att den så kallade Islamiska staten (IS), eller DAESH, överträffar nazisterna när det gäller utstuderade grymheter och obegriplig sadism. Den turkiske poeten Serkan Engin, född 1975, hävdar följdriktigt i Jihad Watch att islam är värre än nazismen och att den därför bör förbjudas. Han pekar på att Koranen och haditherna överflödar av upmaningar om att döda exempelvis avfällingar, otrogna, homosexuella, äktenskapsbrytare med flera.

Muhammed föregick med gott exempel när han lät döda mellan 600 och 800 judar som vägrade underkasta sig honom. Det var därför på intet sätt märkligt att Hitler och nazisterna lät sig inspireras av islamisk teori såväl som praktik. Vid ett möte i ”Örnnästet” i Obersalzberg den 22 augusti  1939, således bara en dryg vecka före invasionen i Polen som utlöste Andra världskriget, sade Hitler: ”Vem talar i dag om armeniernas utplåning?”

 Kharpert i Ottomanska riket i april 1915. Ottomanska armén marscherar armenier till ett närbeläget fängelse i Mezireh.

Hitler syftade här på Osmanska rikets folkmord (Seyfo) på omkring 1,5 miljoner armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, pontiska greker med flera kristna grupper under Första världskriget 1915-16. Han menade att om turkarna kunde gå i land med sådant så skulle nazisterna nog kunna utplåna Europas judar utan särskilt stor uppståndelse. Där tog han givetvis fel, men det är en annan historia.

Hajj Mohammed Amin al-Husseini (1895/97-1975) föddes i Kairo i en förmögen familj och utsågs 1921 av britterna till den prestigefyllda posten som stormufti (en hög domare) över Jerusalem i det brittiska mandatet Palestina, en position som tidigare innehafts av al-Husseinis fader och broder. Han blev även ordförande i Muslimska högsta rådet.

När den brittiska mandatärmakten utsåg al-Husseini till Jerusalems stormufti var den synnerligen väl medveten om al-Husseinis lågande hat mot judar och sionister. Redan 1918 hade han rakt på sak förklarat för en judisk medarbetare i Jerusalem: ”Detta är och kommer att förbli arabiskt land…Sionisterna skall slaktas till sista man…Inget annat än svärdet kommer att avgöra framtiden för detta land.” Al-Husseini var inte sen i att omsätta sitt tal i praktisk handling.

Under årtionden uppmanade han, från Nabi-musa-upploppen 1920 fram till Israels bildande 1948, till blodiga pogromer mot de palestinska judarna. Stormuftin betonade de antijudiska passagerna i de muslimska skrifterna och framhävde ständigt den påstådda muslimska plikten att slakta så många judar som möjligt. 1929 agiterade han fram en arabpalestinsk revolt i mandatet Palestina. Desslikes propagerade han för internationell jihad (heligt krig) mot till exempel hinduerna i Indien.

 Stormuftin och Führern i Berlin den 28 november 1941.

1937 tvingades al-Husseini fly från Palestina sedan en ny arabrevolt utbrutit mot britterna och judisk immigration i området. Han reste därefter i tur och ordning till Libanon, Irak, Persien (Iran) och Italien, där han den 27 oktober 1941 träffade den italienske diktatorn Benito Mussolini. Därefter fortsatte stormuftin till Tyskland och träffade Hitler i Berlin den 28 november. Han begärde hjälp mot judarna i Palestina och lär även för Führern ha föreslagit att judarna måste utrotas.

Al-Husseini stannade i Tyskland under merparten av kriget och fick under tiden graden Gruppenführer i SS. Efter krigsslutet inleddes en ny period av kringflackande i stormuftins liv. Efter att först ha landat i Schweiz hamnade han i Frankrike, varifrån Jugoslavien såväl som Storbritannien förgäves sökte få honom utlämnad och ställd inför rätta som krigsförbrytare: stormuftin hade rekryterat omkring 20 000 muslimer till SS vilka deltagit i massakrer på judar i Kroatien och Ungern. 1946 tog han sig från fransk fångenskap först till Egypten och därpå till Libanon.

Efter den arabiska invasionen av Israel 1948 utsågs al-Husseini den 1 oktober 1948 av det Palestinska rådet till ledare för en påstått  självständig palestinsk nation som man ansåg sig ha bildat i Gaza. Stormuftin fortsatte att vara palestinaarabernas främste talesman till 1962, då han drog sig tillbaka från offentligheten. Han avled i Beirut 1974.

Efterträdare blev Yassir Arafat (1929-2004), född i Kairo av en mamma som var kusin med al-Husseini, Hamida Khalifa al-Husseini. Arafat, en medlem av Muslimska brödraskapet, hade 1958 bildat Fatah och utsågs 1969 till ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO och i tidernas fullbordan till den icke existerande staten ”Palestinas” så kallade president.

 Puss på dig, bäste bror…Arafat pussar sin efterträdare Abbas.

Historien visar som framgått ovan att det går en röd, eller kanske snarare brun, tråd av naziinspirerat judehat och antisemitism från Hajj Mohammed Amin al-Husseini via Yassir Arafat till dennes efterträdare som ”president” Mahmoud Abbas (Abu Mazen). Att detta i dag i breda lager tycks vara totalt okänt är onekligen ett bevis på att det historiska minnet kan vara tragiskt kort.

Källor:

http://derfreiwilligen.blogspot.se/2010/08/ss-mullahschule-in-dresden.html

http://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/hakkorset-och-halvmanen_4224977.svd

http://www.jihadwatch.org/2014/08/turkish-poet-islam-is-worse-than-nazism

http://www.levandehistoria.se/folkmordskonventionen-en-historisk-introduktion/forintelsen-anas-runt-hornet

http://www.d-intl.com/2013/10/17/den-okande-stormuftins-ideologi-var-islam-inte-nazism/

http://www.expressen.se/debatt/hamas-ar-arvtagare-till-hitlers-arabiska-vanner/

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19849905.ab

http://www.salem-news.com/articles/may162010/turkish-slaughters-ss.php