General (senare president) Dwight D. Eisenhower (till vänster) och president Harry S Truman var två av USAs främsta profiler under det Kalla kriget.
Man kan ofta höra varnande röster i samband med det förhandenvarande ryska angreppskriget mot Ukraina att konflikten skulle kunna leda till vad som kallas ”det tredje världskriget”. Detta är enligt min mening en felaktig terminologi.
Jag instämmer i att Vladimir Putins/Rysslands krig i Ukraina i värsta fall riskerar leda till en världsomspännande konflikt. En sådan borde emellertid som jag ser det kallas Femte världskriget. Jag skall här förklara varför.
Första världskriget (1914-18) inleddes med den serbiske terroristen Gavrilo Princips mord på Österrike-Ungerns storhertig Franz Ferdinand och dennes hustru Sophie von Chotek i Sarajevo den 28 juni 1914. Det slutade med att Tyskland kapitulerade den 11 november 1918.
Med krigets utgång krossades den gamla auktoritära och till stor del militaristiska världsordningen och lades grunden till den moderna världen med dess demokratiska och frihetliga värden. Den största världskonflikten sedan Trettioåriga kriget (1618-48) beräknas ha skördat mellan 8,5 och 16 miljoner människoliv. Gavrilo Princip är för övrigt än i dag nationalhjälte i Serbien.
Andra världskriget (1939-45) inleddes med det nationalsocialistiska Tysklands anfall på Polen den 1 september 1939, vilket möjliggjorts av non-aggressionspakten mellan Sovjetunionen och Tyskland en dryg vecka tidigare. 14 dagar efter Tysklands invasion lade Sovjet beslag på den andra delen av Polen.
Efter betydande inledande framgångar för Nazityskland vände krigslyckan vid Stalingrad 1943. Tyskarna kapitulerade den 7 maj 1945 under det att japanerna skrev under kapitulationsavtalet avseende striderna i Stilla havet den 2 september 1945. Tysklands nederlag möjliggjorde Sovjets överhöghet över Östeuropa minus Finland. Krigets förluster uppgick till omkring 50 miljoner människor.
Kalla kriget (1945-91). Det jag vill kalla Tredje världskriget är synonymt med det Kalla kriget, som utbröt när det Andra världskriget slutade med Josef Stalins Sovjet som ledande makt. 1949 fick det onda sidan förstärkning genom kommunistledaren Mao Tse-tungs seger över nationalisterna i det kinesiska inbördeskriget. Det var också den blodigaste av här beskrivna världskonflikter.
I västvärlden fanns en tendens att överskatta den sovjetiska styrkan, men när det kom till kritan säckade sovjetväldet ihop som en punkterad luftmadrass den 31 december 1991. Om vi räknar ihop dödsoffren för den globala kommunismen i länder som Sovjet, Kina, Kuba, Angola, Nordkorea, Kambodja, Vietnam, Albanien och Östblocket inklusive Rumänien kommer vi upp i kanske 100 miljoner.
Kriget mot islamistisk terrorism (2001-21), Fjärde världskriget enligt mitt sätt att se inleddes med att två passagerarplan, framförda av medlemmar i terrorrörelsen al-Qaida, rammade tvillingtornen i World Trade Center i New York och att ett plöjde in i det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon den 11 september 2001. Ett fjärde plan, troligen ämnat för Vita huset, störtade sedan hjältemodiga passagerare övermannat kaparna.
USAs president George W. Bush svarade med att först invadera Afghanistan och därefter Irak i syfte att slå ut de terroristiska krafterna och oskadliggöra al-Qaida-ledaren Usama bin-Laden. Detta lyckades inte, men bin-Laden kunde spåras upp och elimineras av en amerikansk elitstyrka nära Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011.
Dessförinnan hade Iraks blodige diktator Saddam Hussein infångats och avrättats i Irak den 31 december 2006. Kriget kan sägas ha avslutats med att de sista amerikanska trupperna lämnade Afghanistan den 31 augusti 2021. Dödssiffrorna är osäkra, men de kan sannolikt uppskattas till cirka en miljon. Förutom al-Qaida har Islamiska staten (IS) spelat en betydande roll i denna konflikt – dess ledare al-Qurayshi dödades av amerikanska elitsoldater i Syrien den 3 februari 2022.
Samtliga ovan beskrivna världskonflikter slutade med vad som, något förenklat, kan beskrivas som det godas seger över det onda. Dock med förbehållet att såväl kommunism som islamistisk terrorism alltjämt existerar, även om dessa fenomen vingklippts så pass att de inte längre ställer till lika stora problem som tidigare. Det allra viktigaste är att minnas att demokratin aldrig kan tas för given – kampen fortsätter.
Låt oss dock innerligt hoppas att det inte måste till ett femte världskrig för att säkra dess fortbestånd!
Justin Trudeau, född 1971, har varit kanadensisk premiärminister sedan 2015. Han är son till Pierre Trudeau, som var premiärminister 1968-71 och 1980-84. Han är sedan länge hjärtligt avskydd bland de konservativa och på sistone i allt bredare folklager.
Orsaken till den till synes allt mer utbredda impopulariteten är hans brutala politik gentemot de lastbilsförare som genomför protestaktioner riktade mot tvånget att inneha covid-pass. I tider när många andra länder avvecklar sina restriktioner steppar alltså Kanada upp sina.
Den insiktsfulle krönikören David Suissa menar i tidskriften Jewish Journal den 19 februari att Trudeaus omdöme om lastbilsförarna – att de har ”unacceptable views” (oacceptabla åsikter) – underminerar Kanada som ett fritt och demokratiskt samhälle. Han kunde lika gärna ha påstått att deras tänkande är oacceptabelt.
Suissa citerar en före detta domare i Indiens högsta domstol, Deepak Gupta, vilken i en föreläsning yttrade att ”the right to dissent is the most important right granted by the Constitution”.
Att ifrågasätta, att utmana, att kontrollera, att utkräva ansvarighet från regeringen är enligt Gupta varje medborgares grundlagsenliga rättighet. Om denna tas bort kommer samhället att stagnera och dö sotdöden.
David Suissa anser med all rätt att Justin Trudeau borde ha studerat vad domare Gupta uttryckte i sin föreläsning. Om han hade läst och förstått skulle han aldrig med sitt omdöme ”oacceptabla åsikter” undergrävt den grundläggande rättigheten att inte hålla med.
Trudeau hade utan problem kunnat hävda att lastbilsförarnas metoder var oacceptabla, om han nu kommit fram till den slutsatsen. Nu gjorde han inte det utan fattade till slut det drakoniska beslutet att införa undantagstillstånd och sätta in ridande polis mot fredliga demonstranter. En handikappad kvinna uppges ha dött till följd av ingripandet. https://edition.cnn.com/2022/02/18/americas/canada-trucker-protest-covid-friday/index.html
Något som bland annat möjligen kan ha inneburit att premiärministern, enligt nyligen inkomna uppgifter, importerat främmande trupp från FN att sätta in mot demonstranterna. Precis som vilken annan diktator som helst skulle ha gjort. Enda gångerna Kanada tidigare infört undantagstillstånd har skett under de båda världskrigen samt då Quebecs biträdande premiärminister Pierre Laporte bortfördes och dödades av terrorister på 1970-talet. https://en.wikipedia.org/wiki/Pierre_Laporte
Justin Trudeau tycks på något underligt sätt ha missat att politik inte bara består av konfrontationer utan i kanske ännu högre grad av kompromisser och förmågan att lyssna till motpartens argument. Trudeau kallas ibland ”Castro Jr.” på grund av sin yttre likhet med Kubas mångårige kommunistiske diktator Fidél Castro, som hans föräldrar besökte 1976.
När Castro avled 2016 begåvades han med följande epitet av Justin Trudeau: han var en ”legendarisk revolutionär” som ”tjänade sitt land nära ett halvsekel”.
Förenta nationerna (FN) har under en följd av år ägnat sig åt mobbning av den judiska staten Israel. Det visar en snabb titt på aktuell statistik. Och Sverige, som påstår sig vara Israels vän, har aldrig någonsin röstat nej till ett fördömande av Israel i FN.
FNs fredsbevarande styrkor avpatrullerar gränsen mellan Israel och Syrien i Golan.
Odd Myrland, tidningsredaktör i Med Israel för fred, citerades 2005 på följande sätt: ”Den som tror att det som händer i FN har någon form av hög moralisk kvalitet som är värt att begå nationellt självmord för, som Israel förväntas göra, kanske inte helt har förstått vad som verkligen händer i FN.”
Statistik från UNWatch visar att fördelningen av FNs generalförsamlings resolutioner med fördömanden av enskilda länder under perioden 2015 fram till nu ser ut så här: Israel 112, Ryssland 12, Syrien 8, USA 7, Nordkorea 6, Iran 5 och Myanmar 4. Diktaturer som Kina, Kuba, Qatar, Libyen, Turkiet, Pakistan och Zimbabwe noteras däremot för 0 fördömanden.
Studerar vi siffrorna för FNs råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) finner vi en liknande slagsida mot Israel. Från rådets bildande 2006 till dags dato har Israel fördömts 95 gånger. Redan från början bestämde sig rådet för att ha en stående punkt på dagordningen – Item 7 – nämligen Israel.
Till och med FNs dåvarande generalsekreterare, sydkoreanen Ban Ki-moon, tyckte det gick för långt och uttryckte sitt missnöje med den anti-israeliska slagsidan. I rådet ingår länder av typ Kina, Ryssland, Kuba, Libyen och Saudiarabien, vilka knappast är kända för att vara de mänskliga rättigheternas ivrigaste förespråkare. https://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_r%C3%A5d_f%C3%B6r_m%C3%A4nskliga_r%C3%A4ttigheter
Omröstningarna i FNs generalförsamling, människorättsråd och övriga grupperingar handlar endast om att främja de respektive staternas egna intressen. Rättvisa finns inte på agendan. I ett system med 57 muslimska stater, varav 22 arabiska, har världens enda judiska stat inte en chans. Lägg därtill att nämnda stater bildar allianser med stora delar av den övriga världen.
FN-högkvarteret i New York.
Sveriges röstande kan enligt denna bloggare endast betecknas som en skandal: vårt land har i FN-sammanhang inte en enda gång röstat nej till en mot Israel fördömande resolution. I 79 procent av omröstningarna om Israel har Sverige stött den arabiska/muslimska sidan. I 21 procent av fallen har Sverige lagt ner sin röst. Det är Mellanösterns enda demokrati vi talar om. Det kan nämnas att vårt västra nordiska grannland, Norge, har precis samma nedslående facit.
Den israeliske statsvetaren Manfred Gerstenfeld har exempelvis hävdat att Norge är Europas mest antisemitiska land, vars enda bidrag till internationell statsvetenskap enligt Gerstenfeld består i nazistledaren Vidkun Quisling (1887-1945). Norsk antisemitism går tillbaka flera hundra år i tiden, och det var först 1842 judar fick tillåtelse att slå sig ned i landet utan att konvertera till kristendomen (vilket i Sverige hade skett på 1770-talet). https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/21/quislings-valnad-gar-igen-i-norge/
Generalförsamlingens röstningar är emellertid inte bindande och ger inte upphov till någon folkrätt, men de betraktas ändå av mindre vetande bedömare som ett slags lag. Tonen i resolutionerna har med åren tenderat att bli alltmer hätsk och överdriven. Varje år utformar generalförsamlingen starkt Israel-kritiska resolutioner om Golan, som av uppenbara säkerhetsskäl annekterades av Israel 1967
Strax före midnatt den 12 augusti 1960 approcherades två amerikanska gäststudenter, som befann sig på en bro i centrala Moskva, av en proper man i 40-årsåldern. Han bad först om eld till sin cigarrett. Han bad de två unga männen överlämna ett brev med viktiga upplysningar till den amerikanska ambassaden, något som också skedde efter viss tvekan hos amerikanerna.
Så inleddes Oleg Penkovskijs (1919-63) korta men innehållsrika karriär som spion för de amerikanska respektive brittiska underrättelsetjänsterna CIA och MI6. Penkovskij var överste i den sovjetiska Röda armén och hade bestämt sig för att övergå till den demokratiska och frihetliga sidan i det Kalla kriget.
Någon egentlig avhoppare var han inte: han stannade kvar i Moskva i syfte att komma över så mycket värdefull information som möjligt. Innan han avslöjades av ryssarna lyckades han till amerikanerna och britterna lämna över kopior på runt 10 000 hemliga dokument. https://sv.wikipedia.org/wiki/Oleg_Penkovskij
Om Oleg Penkovskij har Wilhelm Agrell, Sveriges ende professor i underrättelseanalys (vid Lunds universitet) och en minst sagt produktiv författare och skribent, skrivit boken Oleg Penkovskij: Spion på avgrundens rand (Appell förlag 2021, 160 sidor) som i behändigt format ger en översikt och bakgrundshistorik till Penkovskijs gärning. Det rådde i väst initialt viss osäkerhet kring Penkovskijs status: var han ”äkta vara” eller var han en desinformatör som sänts ut av KGB för att lura skjortan av väst?
”För Penkovskijs äkthet talade framförallt två förhållanden”, skriver Agrell (sidan10). Det ena var att Penkovskij i det material han först överlämnade till väst kom med tämligen sensationella uppgifter. Bland annat hävdade han att ett amerikanskt U-2-plan, som skjutits ner av ryssarna några månader tidigare, befunnit sig i internationellt luftrum när det besköts. En agent som gick Sovjetunionens ärenden skulle, fastslår Agrell, aldrig meddela väst uppgifter som var så pass belastande för Moskva utan snarare komma med relativt beskedlig information – så kallad chicken feed.
Det andra förhållandet som talade för Penkovskijs autenticitet var en bilaga till det material som fanns i det av honom överlämnade kuvertet. Agrell (sidan 11): ”Det var en minutiös och synbarligen genomtänkt plan för hur amerikanerna skulle kunna kontakta honom via ett gömställe, endead drop.” Denna var belägen i en angiven fastighet på Pusjkingatan i Moskva.
Oleg Vladimirovitj Penkovskij föddes i Vladikavkaz i södra Ryssland den 23 april 1919. Trots att hans far hade varit officer i den antikommunistiska vita armén och stupat i inbördesstriderna när sonen var fyra månader gammal lyckades Oleg göra militär karriär i Sovjetunionen och blev omsider överste i Röda armén. Som agent för väst gick han under kodnamnet ”Agent Hero”.
Efter att till en början ha mötts av viss skepsis lyckades Penkovskij övertala den brittiske spionen tillika affärsmannen Greville Wynne att ordna ett möte med två amerikanska och två brittiska underrättelsetjänstemän i London i december 1961. Det skulle visa sig att Penkovskij hade en mycket generös uppfattning av sig själv och sin egen förmåga. Till en början framställde han krav om att få träffa exempelvis Englands drottning och premiärminister och USAs president, något som hans kontaktmän lyckades avstyra. Han krävde vidare att, förutom arvodet som spion, förses med dyra cognacssorter och lyxiga accessoarer till hustrun.
Hans västliga uppdragsgivare bedömde att han var värd extravaganser av detta slag. Wilhelm Agrell framhåller (sidan 40): ”Penkovskij hade visserligen en relativt underordnad befattning, men detta kompenserades av hans sociala nätverk och uppenbara förmåga att navigera i det sovjetiska militära toppskiktet och snappa upp ´det senaste´…Men Penkovskij var av allt att döma en äkta insider, en man som gått de rätta utbildningarna och som kände det system han rörde sig i.”
En grundläggande orsak till att Oleg Penkovskij valde att ta ställning mot sitt eget hemland var hans övertygelse om att Sovjets dåvarande starke man, Nikita Chrusjtjov, förde en farlig och ansvarslös utrikespolitik som hotade världsfreden.
Penkovskij drog för sina uppdragsgivare i väst upp en storstilad plan som syftade till att genom en serie militära operationer förstöra hela den centrala och regionala sovjetiska ledningsstrukturen. Han markerade på en karta över Moskva vilka mål som borde slås ut av sabotörer försedda med kärnladdningar i väskor: han skulle till och med själv kunna tänka sig utföra ett sådant uppdrag.
Amerikanerna och britterna lät Penkovskij hållas tills vidare och antecknade de mål deras han hade markerat. När ledningen för CIA informerades om Penkovskijs planer drog den slutsatsen, att Penkovskij sannolikt inte var någon provokatör eller desinformatör utsänd av KGB eller den militära underrättelsetjänsten GRU. ”Frågan var istället om inte Penkovskij var något värre och möjligen farligare”, skriver Agrell (sidan 55), ”en anarkist eller galning som med vett och vilja försökte få USA i krig med Sovjetunionen.”
Bland de viktigaste underrättelser Oleg Penkovskij försåg väst med fanns detaljerade uppgifter om Sovjetunionens produktion av missiler med kärnvapenkapacitet. Tack vare Penkovskijs verksamhet kunde USA få upp ögonen för Moskvas försök att etablera kärnvapen på Kuba, som 1959 genomgått en kommunistisk revolution under ledarskap av Fidél Castro: en regering under ledning av den visserligen korrupte men USA-vänlige Fulgencio Baptista hade ersatts av en starkt USA-fíentlig kommunistregim som gick Moskvas ärenden.
Amerikanska flygfoton bekräftade Penkovskijs uppgifter om att det på Kuba byggdes baser för nukleära SS-4-medeldistansrobotar, vilket den amerikanske presidenten John F. Kennedy informerades om. Den 22 oktober 1962 höll Kennedy ett över hela världen uppmärksammat TV-tal där han redogjorde för Kuba-krisen och uppmanade Sovjet att dra bort nämnda robotar.
Om ryssarna angrep USA med kärnvapen, förklarade Kennedy, skulle USA svara med massiv nukleär vedergällning mot Sovjetunionen. Samtidigt inledde USA en blockad mot Kuba i syfte att sätta press på Chrusjtjov. Slutligen föll Moskva till föga och gick med på att dra tillbaka robotarna. I hemlighet förband sig USA som en motprestation att dra bort sina egna robotar från Turkiet och Italien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kubakrisen
Samma dag som Kennedy höll sitt beramade TV-tal greps Penkovskij i Moskva. Han ställdes tillsammans med Greville Wynne inför rätta 1963, anklagad för högförräderi och spionage. Han dömdes till döden och avrättades kort därefter. Enligt den officiella versionen blev han arkebuserad med nackskott, men det finns också skrämmande uppgifter om att han bands fast med pianotråd vid en träplanka och kremerades levande. Agrell berör inte alls de senare uppgifterna. Wynne utväxlades mot en sovjetisk spion i USA.
Oleg Penkovskij måste betecknas som en av det Kalla krigets verkliga hjältar och hans verksamhet är väl känd, främst genom sammanställningen The Penkovsky Papers. Agrells bok tillför väl inte så mycket nytt men kan ändå läsas med behållning som en lättillgänglig sammanfattning av fallet Penkovskij.
FNs människorättsråd, United Nations Human Rights Council (UNHRC), offentliggjorde nyligen en ”svart lista” över 112 företag som uppges vara verksamma i vad som påstås vara av Israel ”ockuperat” territorium i Judéen och Samarien (den så kallade Västbanken), östra Jerusalem och Golanhöjderna. Bland företagen märks Airbnb, Expedia och TripAdvisor.
Röster i Israel och USA har reagerat starkt negativt mot listan och bland annat kallat den ”skamlig” och ”ett nytt lågvattensmärke”. I en ledare i The Jerusalem Post den 13 februari heter det bland annat:
The publication of the list has been in the works since 2016. Countries with the worst human-rights records, such as Cuba and Venezuela, pushed the list due to their anti-Israel views, not because of an attachment to international law. The Arab League and the Organization of Islamic Cooperation also supported the list, neither of which are known for having members will stellar human-rights records. https://www.jpost.com/Opinion/The-UN-Human-Rights-Councils-shameful-blacklist-617549
The New York Post framhåller i en ledarartikel den 14 februari med rubriken ”The UN´s anti-Israel blacklist will harm a lot of Palestinians” att de bojkottaktioner som sannolikt kommer att följa på publiceringen av listan är skadlig för många palestinaaraber. Det är ett välkänt faktum att dessa mycket hellre jobbar för israeliska eller utländska företag, vilka betalar upp till fyra gånger mer än de palestinaarabiska motsvarigheterna. https://nypost.com/2020/02/14/the-uns-anti-israel-blacklist-will-harm-a-lot-of-palestinians/
Nikki Haley, som 2017-18 var USAs FN-ambassadör, twittrade: ”The timing of this after US released a peace plan is conniving and manipulative at best.” Hon menade vidare att listan är både skamlig och antisemitisk och troligen ägnad att sabotera president Trumps fredsplan, vilken bekräftar det judiska folkets rätt till sitt bibliska kärnland i Judéen och Samarien. http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/275922
Nikki Haley utsågs 2017 av president Donald Trump till USAs FN-ambassadör.
Nikki – egentligen Nimrata – Haley, född 1972, var den första kvinna och den första med indisk-amerikansk bakgrund som valdes till guvernör i delstaten South Carolina vilket hon var 2011-17. Hon var påtänkt som Donald Trumps utrikesminister men utsågs slutligen av Trump till FN-ambassadör. I denna befattning hade hon en hög profil i sina strävanden att peka på världsorganisationens eklatanta fientlighet gentemot Israel. Haley valdes 2019 in i styrelsen för Boeing Co. https://www.biography.com/political-figure/nikki-haley
FNs råd för mänskliga rättigheter med huvudkontor i Génève bildades 2006 med uppgiften att övervaka efterlevnaden av mänskliga rättigheter världen över. Organisationen består av 47 länder fördelade på följande sätt: Afrika 13, Asien-Stilla havet 13, Östeuropa 6, Latinamerika-Karibien 8, Västeuropa med flera länder 7.
Visserligen finns bland medlemsländerna pålitliga demokratier såsom Tyskland, Danmark, Nederländerna och Italien samt världens största demokrati, Indien, men det är svårt att se att medlemmar av typ Afghanistan, Angola, Bahrain, Bangladesh, Congo, Libyen, Venezuela och Somalia skulle ha något att tillföra när det gäller respekten för demokratiska fri- och rättigheter. https://www.un.org/press/en/2019/ga12204.doc.htm
USA lämnade 2018 UNHRC i protest mot rådets anti-israeliska hållning. Både USA och Israel har alltmer dragit öronen åt sig även när det gäller FN-organisationer i stort. 2019 lämnade Israel och USA United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization (UNESCO) på grund av mångårig Israel-fientlighet. USA har även valt att dra in sitt ekonomiska bistånd till FNs biståndsorgan för palestinaarabiska flyktingar, United Nations Relief and Works Agency (UNRWA) av samma skäl.
Det är bara att konstatera att FNs så kallade människorättsråd återigen har skämt ut sig genom den publicerade ”svarta listan” över företag som verkar i Judéen och Samarien med flera områden vilka kontrolleras av Mellanösterns enda demokrati. Företagen borde rimligen istället uppmuntras för den betydande sociala insats de gör i dessa områden och därmed bidrar till att höja palestinaarabernas löner högst väsentligt.
Vänsterradikalen Bernie Sanders vann knappt det demokratiska primärvalet i New Hampshire.
”Den här segern är början till slutet för Donald Trump.”
Det var i alla fall inget fel på optimismen hos segerherren i det Demokratiska partiets primärval i New Hampshire. Bernie Sanders hade när nästan alla röster räknats tillskansat sig 26 procent med Pete Buttigieg på andra plats med 24,4 procent. Den 78-årige Sanders – han kommer att vara 79 då presidentvalet hålls – var dock mycket långt från de 60 procent han nådde i primärvalet 2016. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/direktrapport-demokraternas-primarval-i-new-hampshire
Överraskande trea i New Hampshire var Minnesota-senatorn Amy Klobuchar med 19,8 procent. För Elizabeth Warren (9,3 procent) och Joe Biden (8,4 procent) blev utgången av primärvalet rena kallduschen – ingen av dem fick med sig några delegater till partikonventet i Milwaukee i Wisconsin 13-16 juli.
Sanders må vara en boren optimist, men efter bara ett primärval (New Hampshire) och ett nomineringsmöte (Iowa) är det alldeles för tidigt att utnämna någon given favorit till nomineringen av demokratisk presidentkandidat. I Iowa avgick Buttigieg med en knapp seger närmast före Sanders. Närmast väntar primärval i Nevada den 19 februari och South Carolina den 25 februari.
Den verkliga kraftmätningen väntar emellertid först den 3 mars på den så kallade supertisdagen: då håller nio delstater primärval, däribland USAs folkrikaste delstat, Kalifornien. Det kan nämnas att den snart 78-årige Michael Bloomberg, borgmästare i New York 2002-10, har valt att avstå från de fyra första primärvalen för att istället kraftsamla till supertisdagen.
Pete Buttigieg är borgmästare i South Bend i Indiana och öppet homosexuell.
I skrivande stund framstår under alla omständigheter Bernie Sanders som knapp favorit till den demokratiska nomineringen. Ett frågetecken bör dock sättas med tanke på Sanders hälsa – i början av oktober förra året drabbades han av hjärtproblem och tvingades genomgå en operation. https://www.expressen.se/nyheter/bernie-sanders-drabbad-av-hjartproblem-avbokar-nu/
Om Sanders blir den som ställs mot den sittande presidenten, republikanen Donald Trump, vid valet den 3 november ställs demokraterna inför ett dilemma: frågan är om en socialist långt ut på vänsterkanten med den skandinaviska socialdemokratin som förebild kan väljas till president i det kapitalistiska USA. Skulle någon annan bli nominerad hamnar partiet i ett måhända ännu större bryderi. Det är då troligt att Sanders många rabiata anhängare kommer att skylla nederlaget på det demokratiska etablissemanget och strunta i partilojaliteten.
David Brooks rapporterar i en krönika i New York Times den 6 februari att endast 53 procent av Sanders-sympatisörerna sagt att de kommer att stödja vem som än blir demokratisk presidentkandidat. 2016 visade många demokratiska väljare sitt missnöje genom att ge segern till Donald Trump i tre amerikanska delstater. Brooks framhåller:
In 2016, in Pennsylvania, 117 000 primary voters went for Trump in the general, and Trump won the state by 44 292 ballots. In Michigan,48 000 Sanders voters went for Trump, and Trump won the state by 10 704. In Wisconsin, 51 300 Sanders voters went for Trump, and Trump won the state by 22 748.
Det kan således utan överdrift sägas att Sanders-anhängare, som var besvikna över att nomineringen tillföll Hillary Clinton, hjälpte Donald Trump att bli Förenta staternas 45e president. Historien kan mycket väl upprepa sig. Vad som förenar Sanders- och Trump-väljare är avsky för det så kallade etablissemanget.
Bernard ”Bernie” Sands föddes i Brooklyn i New York den 8 september 1941. Fadern Eli Sanders var judisk immigrant vars familj dödats i Förintelsen. 1981-89 var Bernie borgmästare i Burlington i Vermont, den minsta stad som är största stad i någon amerikansk delstat med sina omkring 43 000 invånare. 1991 blev Sanders ledamot i USAs representanthus för att 2006 väljas in i senaten. Han var länge partilös men samarbetade med det Demokratiska partiet i kongressen – först 2015 blev han medlem hos demokraterna. Bernie Sanders är den som längst suttit i USAs kongress som partilös. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bernie_Sanders
Amy Klobuchar gjorde bra ifrån sig i New Hampshire.
Det är minst av allt någon hemlighet att Bernie Sanders, som kallar sig ”demokratisk socialist”, befinner sig långt ut på den demokratiska vänsterflygeln. Det väckte såväl uppmärksamhet som vrede när han för för ett år sedan vägrade dels att kalla socialistdiktaturen Venezuelas starke man Nicolas Maduro för diktator, dels att erkänna nationalförsamlingens majoritetsledare Juan Guaidó som tillförordnad president, vilket USA och ytterligare ett 50-tal länder gör. https://www.politico.com/story/2019/02/21/bernie-sanders-venezuela-maduro-1179636
Bernie Sanders äldre bror Lawrence (Larry) Sanders, född 1935, emigrerade i slutet av 1960-talet till Storbritannien där han blev universitetslektor. Han engagerade sig i Labour-partiet men lämnade det 2001 med motiveringen, att det under Tony Blairs ledning gått för långt åt höger. Han anslöt sig istället till Green Party of England and Wales och är i dag dess hälsopolitiske talesman.
Larry Sanders är hälsopolitisk talesman för Green Party i Storbritannien.
Jag finner det osannolikt att Bernie Sanders med sin oförblommerade vänsterprofil blir nominerad som Demokratiska partiets presidentkandidat. Inte heller tror jag mycket på den öppet homosexuelle Pete Buttigiegs eller den pinsamme Ukraina-myglaren Joe Bidens chanser.
Det inte helt utarmade paret Isabel dos Santos och Sindika Dokolo.
Läckta dokument – ”The Luanda Leaks” – visar att Isabel dos Santos, av tidskriften Forbes ansedd vara Afrikas rikaste kvinna med en uppskattad förmögenhet motsvarande cirka 16 miljarder kronor, under en följd av år har byggt upp sin förmögenhet genom att länsa statskassan i hemlandet Angola. Dokumenten visar hur dos Santos fick tillgång till lukrativa avtal om land, olja, diamanter och telekommunikationer. Det skedde när hennes far, José Eduardo dos Santos, var Angolas president. https://www.bbc.com/news/world-africa-51128950
Det behöver kanske inte sägas att dos Santos nekar till anklagelserna och hävdar att de bottnar i en ”häxjakt” från de angolanska myndigheternas sida. Många angolaner är förvånade över att president Joao Lourenco, som tog över efter Isabel dos Santos far som angolansk president 2017, gett sig på företrädarens dotter. Hon brottsutreds nu för korruption och hennes tillgångar i Angola har frysts. Också hennes omfattande tillgångar i Portugal synas nu i sömmarna. Lourenco har ett förflutet som det marxistiska regeringspartiet MPLAs generalsekreterare och försvarsminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jo%C3%A3o_Louren%C3%A7o
Isabel dos Santos föddes i Baku i Azerbajdzjan 1973 som äldsta dotter till José Eduardo dos Santos och dennes dåvarande hustru, ryskan Tatiana Kukanova, när den blivande presidenten studerade vid Azerbajdzjans University of Oil and Chemistry. Dos Santos tillträdde som president efter Agostinho Neto (1922-79) när denne avled 1978 och klamrade sig kvar vid maktens köttgrytor i 39 år. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/12/angola-rikt-land-dar-barnen-svalter-ihjal/
Angola blev formellt självständigt från Portugal den 11 november 1975 efter ett kolonialvälde som varat i över 400 år. Någon fred blev det dock aldrig – omedelbart efter frigörelsen utbröt ett inbördeskrig som skulle vara i 27 år. Inblandade parter var de angolanska rörelserna MPLA, UNITA och FNLA och de utländska intressen som inom ramen för det Kalla kriget backade upp dessa. Sverige skänkte under många år på initiativ av Socialdemokraterna och Olof Palme bort miljarder i utlandsbistånd till MPLA-regimen, som därmed kunde frigöra resurser till inbördeskriget.
UNITA-ledaren Jonas Savimbi (1934-2002).
MPLA stöddes av i första hand Sovjetunionen och Kuba under det att de antikommunistiska rörelserna UNITA och FNLA fick understöd främst av USA och Sydafrika. Efter hand blev UNITA under ledarskap av den karismatiske Jonas Savimbi den dominerande oppositionsrörelsen. MPLA lyckades dock behålla regeringsmakten, och när Savimbi sköts till döds i ett bakhåll i Moxico-provinsen 2002 var inbördeskriget definitivt ett avslutat kapitel med MPLA som ensam herre på täppan. UNITA är dock än i dag landets största oppositionsparti under ledning av Isaias Samakuva. Partiet fick 51 mandat av 220 i valet 2017. https://en.wikipedia.org/wiki/UNITA
Inbördeskriget må vara över, men Angola är alltjämt ett av världens fattigaste länder trots ymniga naturtillgångar. Den allt överskuggande orsaken till detta är MPLAs och framförallt klanen dos Santos osannolika korruption, där elitskiktet vältrar sig i lyx medan stora delar av folket svälter. Av landets 29 miljoner invånare beräknas 30 procent leva i fattigdom med en inkomst på mindre än 1,90 US dollar per dag. Forbes har beräknat att José Eduardo dos Santos personliga tillgångar uppgick till 20 miljarder US dollar.
Andrew Feinstein, chef för Corruption Watch, citeras av BBC World/Africa angående presidentdottern Isabel dos Santos på följande sätt: ”Varje gång hon figurerar på omslaget till något glassigt magasin någonstans i världen, varje gång hon är värd för något av hennes glamourösa partyn i södra Frankrike, gör hon det genom att trampa på Angolas invånares förhoppningar.”
Energi: Ett av de mest tvielaktiga avtal dos Santos varit inblandad i sköttes i London genom olje- och gasföretaget Sonangol Group, en avläggare till den angolanska staten i Storbritannien. Hon hade 2016 övertagit ansvaret för Sonangol genom ett dekret utfärdat av fadern José Eduardo dos Santos, som höll Angola i ett fast grepp samtidigt som han systematiskt plundrade landet på dess tillgångar. Ekonomiska bedömare har uppskattat att familjen dos Santos tillgångar utgjort en tiondedel av Angolas. https://en.wikipedia.org/wiki/Sonangol_Group
José Eduardo dos Santos (till höger) och hans efterträdare Joao Lourenco.
En betydande del av Isabel dos Santos förmögenhet baseras på delägarskap i det portugisiska energiföretaget Galp, vilket ett av hennes otaliga företag köpte upp av Sonangol 2006. Dos Santos behövde endast betala 15 procent av priset direkt – resten erlades genom lån till låg ränta från det statliga Sonangol som därmed ägs av det angolanska folket. Det beräknas att dos Santos andel i Galp är värd cirka 750 miljoner brittiska pund.https://sv.wikipedia.org/wiki/Galp
Diamanter: Vidare är Isabel dos Santos, jämte sin kongolesiske make Sindika Dokolo, djupt involverad i diamantindustrin. Den senare undertecknade 2012 ett synnerligen förmånligt kontrakt med den angolanska statens diamantföretag Sodiam. Företaget satsade 79 miljoner US dollar under det att Dokolo endast behövde betala in 4 miljoner.
Enligt Bravo da Rosa, Sodiams nye VD, har det angolanska folket inte fått en enda kwanza (Angolas valuta) tillbaka som följd av det aktuella avtalet. Av den tidigare VDn skall Dokolo dessutom ha fått tillåtelse att köpa oslipade diamanter värda 1 miljard US dollar till uppseendeväckande låga priser.
Land: De läckta dokumenten informerar vidare om att Isabela dos Santos i september 2017 köpte upp land av den angolanska staten till extremt förmånliga villkor. Exempelvis tillägnade sig hennes företag, efter ett dekret från fadern/presidenten, Areia Branca, en kvadratkilometer synnerligen attraktivt stycke land i anslutning till havsstranden i huvudstaden Luanda.
Angolas chefsåklagare Helder Pitta Grós utreder Isabel dos Santos skumraskaffärer.
Telecom: Ytterligare en inkomstkälla för Isabel dos Santos är telecombranschen. Så har hon tillskansat sig 25 procent av ägarskapet i Unitel, som är landets största leverantör av mobiltelefoner. Företaget har redan till dos Santos utbetalat sammanlagt motsvarande två miljarder US dollar av hennes andel i företaget. Därefter såg hon till att Unitel lånade ut ytterligare 350 miljoner pund till ett nytt av henne bildat bolag, Unitel International Holdings. https://halberdbastion.com/intelligence/parent-companies/unitel-group
Enligt Angolas chefsåklagare, Helder Pitta Grós, härrör Isabel dos Santos tillgångar i Portugal från utplundringen av Angola i allmänhet och det statliga energiföretaget Sonangol i synnerhet. Chefsåklagaren kommenterade under ett besök i Portugal fallet dos Santos på följande sätt: ”Angola anser att pengarna som av Isabel dos Santos använts för affärsverksamhet i Portugal har lämnat landet på olagligt vis.”https://ewn.co.za/2020/01/24/angola-prosecutor-isabel-dos-santos-s-portugal-funds-embezzled
Isabel dos Santos korruption är, som torde ha framgått ovan, något i hästväg. Var det hela slutar är i nuläget vanskligt att bedöma eftersom de angolanska och även de potugisiska myndigheterna endast påbörjat utredningen hennes förehavanden, men att hon nu befinner sig på fallrepet är ingen vågad gissning. Vad som är särskilt anmärkningsvärt är att skumraskerierna kunnat ske i ett formellt socialistiskt land med ett regeringsbärande parti med marxistiska rötter vid makten. https://www.euractiv.com/section/justice-home-affairs/news/portuguese-authorities-start-taking-the-luanda-leaks-seriously/
Efter några dagars blånekande till att ligga bakom nedskjutningen av ett ukrainskt passagerarplan fann Irans regering för gott att vidgå sin skuld. President Hassan Rouhani har försäkrat omvärlden att landet skall ta sitt ansvar för det ”oförlåtliga misstag” som sände 176 människor i döden. Flera personer uppges redan ha gripits som misstänkta för dådet. https://corren.se/nyheter/flera-gripna-efter-flygkraschen-i-iran-om6461217.aspx
Notabelt är att Rouhani inte med ett ord beskyllde USA för någon del av det inträffade. Den veterligt ende världsledaren som gjort det är Kanadas omdebatterade liberale premiärminister Justin Trudeau. I en intervju med den kanadensiska TV-kanalen Global Television bara några timmar före det iranska erkännandet menade Trudeau att USA bar en del av ansvaret för nedskjutningen.
”Om det inte fanns några spänningar”, sade den kanadensiske ledaren, ”om de inte nyligen trappats upp i regionen, så skulle dessa kanadensare /som omkom vid nedskjtuningen/ vara hemma med sina familjer nu.”
Justin Trudeau, född på juldagen 1971, blev partiledare för Kanadas Liberala parti 2013 och premiärminister 2015. Han är son till Pierre Trudeau (1919-2000), som var premiärminister 1968-79 samt 1980-84. Mamman är Margaret Trudeau, född Sinclair, född 1948 och således 29 år yngre än maken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pierre_Trudeau
Margaret och Pierre Trudeau.
För drygt tre år sedan kom rykten i svang om att Justin Trudeaus verklige fader var Kubas diktator Fidél Castro (1926-2016). Ryktena startades av motståndare till Trudeau sedan denne i samband med Castros frånfälle höjt den senare till skyarna som en ”legendarisk revolutionär och talare” vilken ”tjänade sitt land under nära ett halvsekel”. Trudeau nämnde också att hans far hade haft en nära relation till den kubanske despoten. https://omni.se/trudeau-beromde-castro-han-borde-skammas/a/kVpnj
Påståendena om att Fidél Castro skulle vara far till Justin baseras delvis på att den senares moder haft rykte om sig att vara promiskuös. Hon var en del av den flummiga flower-power-rörelsen och väckte skandal då hon vid ett besök i Vita huset i Washington, D. C. bar kort-kort. Därtill kommer att det finns vissa yttre likheter mellan Justin och Fidél Castro. Makarna Trudeau skilde sig 1984. https://www.oregonlive.com/trending/2018/02/rumor_that_justin_trudeau_is_f.html
Ryktena är dock med nästan hundraprocentig säkerhet falska: Justin Trudeau är född 1971 och makarna Pierre och Margaret Trudeau besökte Kuba och Castro först 1976. Det borde ha varit omöjligt för en person som Margaret Trudeau att obemärkt resa till Kuba och träffa Kubas diktator, som förvisso är beryktad för sina kvinnoaffärer. https://en.wikipedia.org/wiki/Margaret_Trudeau
Det faktum att ryktena om Justin Trudeaus verklige pappa fortfarande håller i sig är väl snarast ett tecken på hur avskydd den yngre Trudeau är i konservativa kretsar. Kanadas regering är märkbart besvärad av dessa rykten och har officiellt gått ut och dementerat dem.
Donald Trump har bland annat kallat Justin Trudeau ”oärlig och svag”.
Det må vara osagt om det är Trumps återkommande kritik mot Trudeau som ligger bakom den kanadensiske premiärministerns utspel mot USA som delansvarigt för den iranska nedskjutningen. Trump har under alla omständigheter kallat Trudeau ”oärlig och svag” och menat att ”Justin spelar sårad när han blir påkommen.”https://www.expressen.se/nyheter/trumps-angrepp-mot-trudeau-spelar-sarad/
En översikt i kartform över FNs delningsplan 1947.
I dag, den 29 november 2019, är det jämnt 72 år sedan Förenta nationerna (FN) genom en omröstning i generalförsamlingen antog resolution 181 om en delning av det brittiska Palestina-mandatet i en judisk och en arabisk del. En sådan lösning hade tidigare föreslagits av United Nations Special Committee on Palestine (UNSCOP).https://fanack.com/israel/history-past-to-present/the-way-to-partition/unga-resolution-181/
Delningsplanen har tre viktiga kännetecken: 1. Den internationella samfälligheten erkände formellt det judiska folkets rätt till ett nationalhem i dess historiska hemland. 2. Planen föranstaltar om två separata stater för två folk, vilket fortfarande är Israels officiella politik. 3. Arabernas hanterande av planen demonstrerar att de inte är intresserade av en ”palestinsk” stat om det samtidigt innebär existensen av en judisk stat.
Enligt FNs delningsplan skulle den judiska staten omfatta 56,47 procent av det palestinska territoriet (utom Jerusalem) under det att den arabiska staten skulle omfatta 42,53 procent av det aktuella territoriet (med undantag för Jerusalem). I den judiska delen av området bodde omkring 650 000 judar och 325 000 araber och i den arabiska delen cirka 807 000 araber och 10 000 judar. Såväl judar som araber var i denna mening att betrakta som ”palestinier”.
Den omstridda staden Jerusalem, som i historisk tid varit huvudstad i flera judiska riken, skulle förvaltas på internationell basis som ett så kallat corpus separatum (separat kropp).
New York Times kommenterade den 30 november 1947 den antagna delningsplanen på följande sätt: ”The decision was primarily a result of the fact that the delagates of the United States and the Soviet Union, which are at loggerheads on every other imporant issue before the Assembly, stood together on partition.”
Många jublade i Tel Aviv den 30 november 1947 sedan de fått veta att resolution 181 röstats igenom i FNs generalförsamling.
Både den amerikanske FN-ambassadören Herschel Johnson och hans sovjetiske motsvarighet Andrej Gromyko – som senare skulle bli sovjetisk utrikesminister – uppmanade generalförsamlingen ”not to agree to further delay but to vote for partition at once”. Och så blev det alltså.
Resolution 181 stöddes av 33 nationer, däribland USA, Sovjetunionen, Vitryssland, Ukraina, Polen, Sydafrika, Norge och Sverige (Vitryssland och Ukraina var båda sovjetrepubliker). Motståndare var, förutom alla arab- och andra muslimska länder, Kuba, Grekland och Indien. Avstod från att rösta gjorde tio länder, bland dessa Storbritannien och Jugoslavien. Siam (Thailand) var frånvarande under voteringen.
Den sovjetiske diktatorn Josef Stalin såg bildandet av den judiska staten Israel som det bästa sättet att sätta käppar i hjulet för Storbritannien, som han fortfarande såg som Sovjetunionens huvudmotståndare internationellt. Det var först från mitten av 1950-talet, då det var uppenbart att USA övertagit Storbritanniens ledarroll i västvärlden, och framåt som ryssarna ändrade politik och började stödja arabiska intressen.
Enligt resolution 181 skulle en för ändamålet utsedd United Nations Palestine Commission (UNPC) se till att det fanns provisoriska regeringar i båda stater senast den 1 april 1948 och övervaka att dessa skötte sig. Det brittiska mandatet var ämnat att upphöra senast den 1 augusti 1948. London meddelade att mandatet över Palestina skulle avslutas den 15 maj 1948.
Den 14 maj 1948 utropade socialdemokraten David Ben-Gurion (född i Plonsk i Polen som David Grün) staten Israel i Tel Avivs stadsmuseum. Resultatet blev att samtliga arabiska grannstater angrep Israel. Emedan de räknat med en snabb seger hade de, innan angreppet drogs igång, uppmanat alla araber som var bosatta på israeliskt territorium att fly för efter kriget kunna återvända i triumf.
Så skedde som alla vet icke, utan palestinaaraberna blev kvar i arabländerna som i bästa fall ett slags andra eller tredje klassens medborgare, ofta i eländiga flyktingläger. För de Israel-fientliga arabstaterna är de intressanta endast som ett vapen i den politiska kampen.
När stridigheterna avblåstes genom ett stilleståndsavtal 1949 hade Israel utökat sitt territorium med 40 procent jämfört med FNs delningsplan. Den judiska staten kontrollerade nu samtliga områden i det gamla brittiska mandatet med undantag för Gaza-remsan och floden Jordans västbank (de gamla judiska områdena Judéen och Samarien) som Transjordanien (Jordanien) lade beslag på. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=2041226
En transjordansk och en israelisk militär möts över taggtråden vid Mandelbaum Gate i Jerusalem 1949.
Storbritanniens Palestina-mandat var en följd av det Ottomanska rikets uppdelning i samband med Första världskrigets slut inklusive Palestina. Enligt Balfourdeklarationen 1917 skulle den judiska befolkningen i området tillerkännas ett eget nationalhem. Araberna protesterade mot att de hatade judarna skulle få en egen nation och protesterade på allehanda sätt. Bland annat mördades 67 eller 69 judar i en massaker i Hebron 1929. https://en.wikipedia.org/wiki/1929_Hebron_massacre
Det finns inga historiska bevis för att araber någonstans agerat för att etablera en egen arabisk stat i Palestina före de första decennierna in på 1900-talet. Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” som uttryck för en arabisk nationell strävan i området är en politisk innovation från tiden efter Sexdagarskriget 1967, då Israel bland annat avslutade Jordaniens annektering av den så kallade Västbanken och dess överhöghet över östra Jerusalem.
Det dåvarande Transjordanien fick kontroll över den östra (gamla) delen av Jerusalem som en följd av stilleståndsavtalet 1949 men misskötte gravt sina åligganden. Bland annat förvägrade jordanierna judar och kristna tillgång till de heliga platserna, hindrade judar från att besöka Tempelberget, förstörde synagogorna och de judiska hemmen i den gamla staden och skändade de judiska gravarna på Oljeberget.
Folke Bernadotte föll offer för spänningarna i det omstridda Jerusalem.
Det var slutligen under ett besök i det hett omtvistade Jerusalem som den svenske FN-medlaren, greve Folke Bernadotte af Wisborg, bragtes om livet av en judisk paramilitär grupp den 17 september 1948. Man menade att Bernadotte med sin verksamhet ensidigt gynnade arabiska intressen. Bernadotte, som helt saknade förkunskaper om det område han satts att medla i, ersattes som FN-medlare av amerikanen Ralph Bunche. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folke_Bernadotte
Underskottet uppgår för närvarande till 230 miljoner US dollar eller närmare 2,3 miljarder kronor. Orsaken uppges vara att medlemsländerna endast betalat in 70 procent av den totalsumma som behövs för att hålla verksamheten igång. Guterres föreslår bland annat att tjänstemännens resor begränsas till det absolut nödvändiga.
Förenta nationerna (United Nations) grundades den 24 oktober 1945 i syfte att främja internationellt samarbete. Organisationens högkvarter placerades i New York i USA. FN hade vid grundandet 51 suveräna stater som medlemmar. Från och med juli 2011, då Sydsudan togs in, har världsorganisationen 193 medlemmar. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6renta_nationerna
FN har genom åren svarat för flera minnesvärda insatser. Så spelade man, när den tidigare norske utrikesministern Trygve Lie var generalsekreterare, en avgörande roll vid den judiska staten Israels bildande den 14 maj 1948. När Koreakriget utbröt med det kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 beslutades att FN-styrkor från 16 nationer skulle ställa upp på det angripna landets sida.
Det finns sannolikt ytterligare ett antal exempel på att FN agerat på ett föredömligt sätt i samband med internationella konflikter. Med tiden har dock FN utvecklats i alldeles fel riktning och framstår i denna bloggares ögon alltmer som en impotent och beklagligt inkompetent och korrupt koloss på lerfötter. Organisationen kan på flera sätt jämföras med sin föregångare Nationernas förbund (NF, League of Nations).
NF bildades 1920 på initiativ av den amerikanske presidenten Woodrow Wilson för att förhindra framtida världskonflikter. Högkvarteret upprättades i schweiziska Génève. Paradoxalt nog röstade den amerikanska senaten nej till att ansluta Förenta staterna till NF; den hade tidigare också röstat nej till Versaillesfördraget efter Första världskriget. Målsättningen att förhindra internationella konflikter kom på skam då man misslyckades med att sätta stopp för Japans, Italiens och Tysklands utökande av sina respektive territorier med vapenmakt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nationernas_f%C3%B6rbund
Saudiarabien är en av medlemmarna i FNs råd för mänskliga rättigheter.
Nationernas förbund upplöstes formellt inte förrän 1946 men hade i praktiken upphört att fungera sedan Andra världskriget utbrutit med Nazitysklands invasion av Polen den 1 september 1939. Inte många sörjde dess frånfälle. Det kan nämnas att Sveriges statsminister Hjalmar Branting 1921 fick dela Nobels fredspris tillsammans med den norske politikern och pacifisten Christian Lange för sina insatser inom NFs ram. https://popularhistoria.se/politik/politiker/hjalmar-branting-arbetarnas-hovding
FN handikappas av att alla medlemsstater – totalitära diktaturer likaväl som demokratier – har en röst var vilket gör att hanteringen av organisationens angelägenheter blir oerhört tungrodd. Rent groteskt blir det när diktaturstater såsom Saudiarabien, Kuba, röda Kina, Venezuela, Förenade arabemiraten och Qatar spelar ledande roller som medlemmar i FNs råd för mänskliga rättigheter. Det enda land som rådet någonsin fördömt är Israel, vilket skett 15 gånger.
Inte heller FNs säkerhetsråd, som har fem permanenta och 15 medlemmar som väljs in på vardera två år, bidrar nämnvärt till att ge FN ett gott renommé. De fem permanenta medlemsstaterna USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och röda Kina har alla vetorätt vilket exempelvis gör att kineserna kan stoppa alla för dem misshagliga typer av agerande mot ockupationen av Tibet eller det frikostiga utdömandet av dödsstraff i landet.
Enligt min enkla mening har FN i allt högre utsträckning urartat till att bli ett språkrör för motbjudande diktaturer och terrorrörelser som till exempel palestinaarabiska Hamas, som man vägrat fördöma. Det är hög tid att lägga ner, ej endast det parodiska människorättsrådet, utan hela eländet. Istället skulle FNs demokratiska medlemsländer kunna bilda ett Demokratiernas förbund, som på riktigt skulle kunna spela en konstruktiv roll i världen. https://www.varldenidag.se/nyheter/nar-fn-blir-sprakror-for-diktaturer-och-terror-regimer/reprlj!tECi1fV1QyMlqTJZTtUyag/
Tommy Hanssons Blogg 