Posted tagged ‘kungahuset’

En studie i rasism: Andreas Bjurström (C) har valt rätt parti

19 juli, 2017

Centerpartisten Andreas Bjurström har bedrivit orgier i antisemitism på Twitter.

Andreas Bjurström heter en centerpartist som kallar sig ”grön liberal” och ”antitrasist”. Han skulle vara betydligt mer övertygande i den rollen om han inte lidit av en uppenbarligen svårartad variant av impulskontroll, enkannerligen när han uttrycker sig på Twitter .http://www.andreasbjurstrom.se/blog/2016/06/14/centerpartiet/

Bjurström, som enligt egen uppgift är verksam som ”samhällsvetenskaplig miljöforskare och lärare på Göteborgs universitet”, ägnar sig nämligen stundom åt orgier i antisemitisk retorik. Tydligen anser han inte att hat mot judar är något rasistiskt, eller också har han inte tänkt på att hans tweets skulle vinna en mer allmän spridning. Lika motbjudande som korkat i vilket fall som helst. http://www.andreasbjurstrom.se/om/

Det finns också en tredje möjlighet: att Andreas Bjurström tagit intryck av det faktum att antisemitismen/judehatet hela tiden tycks flytta fram sina positioner – i Sverige som i utlandet – och tror att han skall kunna gå i land med rashets av detta slag.

Tino Sanandaji tog i ett inlägg på Facebook nyligen upp några av Bjurströms senaste förlöpningar, i vilka den senare ger sig på en rad människor på grund av deras judiskhet. Dit hör ej endast de uppmärksammade kvinnliga debattörerna Katerina Janouch och Paulina Neuding utan även personer som DN-redaktören Peter Wolodarski och ekonomen Bo Rothstein.


Peter Wolodarski: ”hysterisk jude” enligt Andreas Bjurström.

Sanandajis inlägg har delats på FB-gruppen Stå Upp För Katerina Janouch enligt följande: https://www.facebook.com/groups/263839004071979/permalink/336966033425942/

Bjurström har följande att förtälja om Janouch och Neuding (de språkliga ofullkomligheterna i citaten är Bjurströms egna): ”är det rimligt att tro att det faktum att Neuding och Janouch är judar inte påverkar deras ställningstagande? givetvis påverkar det.”

Om Wolodarski, förvisso inte någon av mina favoriter, skriver Bjurström exempelvis: ”Han är jude. De är alltid hysteriska. Det är inte deras fel.” Om Bo Rothstein: ”han är en typisk jude, tål ingenting, andra världskrigets trauma nu är de eviga offer, kräver specialbehandling.”

Om ”judarna” tror sig Andreas Bjurström veta följande: ”tvärtom, judarna är en mest proto-fascistiska grupperingarna p. g. a. deras historiska erfarenheter. kollektiv psykos, insikt om våldsbehov.”

Nu är det inte första gången centerpartisten Andreas Bjurström uttrycker sig antisemitiskt på ”nätet”. För drygt ett år sedan, då han nyligen öppnat sitt twitterkonto, skrev han bland annat följande (Bjurström hatar tydligen inte bara judar utan även det svenska kungahuset):

I det blogginlägg (se ovan) där Bjurström kungör sin anslutning till Centerpartiet, meddelar han även att han samtidigt går med i Piratpartiet. Han uppger att han tidigare varit medlem i såväl Grön ungdom som Liberala ungdomsförbundet. Att han väljer Centerpartiet är på intet sätt överraskande i ett historiskt perspektiv.

Jag vill inte anklaga C för att i dag vara mer antisemitiskt än något annat parti, men annat var det förr. På 1920- och 1930-talen var Centern i sin dåvarande skepnad Bondeförbundet (BF)  sannolikt det parti som hade de tydligaste kopplingar till nationalsocialistiskt och rashygienistiskt idégods, vilket klart framgår av denna ledarartikel i Sydöstran den 15 januari 2013: http://www.sydostran.se/ledare-sydostran/nar-centern-var-varre-an-sd/

I det partiprogram som gällde under perioden 1933-46 hette det bland annat att Bondeförbundet skulle ”kämpa mot ”inblandning av mindervärdiga raselement” samt att ”folkmaterialet” skulle skyddas mot ”degenererade inflytelser”.

En nyckelfigur i detta bedrövliga sammanhang var den ledande BF-politikern Karl Gustaf Westman (1876-1944), som varit både ecklesiastikminister och utrikesminister innan han 1936-43 betroddes med ansvaret att vara Sveriges justitieminister. I detta ämbete hade Westman ett stort ansvar beträffande den svenska politiken före och under Andra världskriget att hålla judiska flyktingar så långt borta från Sveriges gränser som möjligt. Westman var öppen antisemit.

Justitieminister Karl Gustaf Westman (BF) var öppet antisemitisk.

I hans arbetsbeskrivning ingick även att besluta om censur av antinazistiska publikationer av typ Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning, Eskilstuna-Kuriren och Ture Nermans Trots Allt!, för att ta några välkända exempel. Nerman åtalades, på Westmans initiativ, i november 1939 för brottet ”smädelse av främmande makt” och dömdes till tre månaders fängelse att avtjänas på riksfängelset Långholmen i Stockholm (han friades i tre andra liknande mål). https://sv.wikipedia.org/wiki/Trots_Allt_(tidning)

En annan på sin tid framstående C-politiker med nazikopplingar var den uppburne författaren och innehavaren av Svenska akademiens stol nummer 6, Per Olof Sundman (1922-92). Det väckte rätt stort uppseende då det uppdagades att Sundman under Andra världskriget varit registrerad nationalsocialist i organisationen Nordisk ungdom. Sundman representerade Centerpartiet i riksdagen 1969-80. http://wwwc.aftonbladet.se/kultur/9805/29/gh.html

Även om vi kanske inte bör göra en alltför stor affär av Centerpartiets/Bondeförbundets nazistiska och judefientliga förflutna förtjänar det ändå påtalas, då ledande C-representanter som Maud Olofsson och Annie Lööf påstår att deras parti alltid stått på ”socialliberal” grund. Det är helt enkelt inte sant.


Riksdagsmannen och författaren Per Olof Sundman (C) var aktiv nazist under kriget.

Den här uppmärksammade Andreas Bjurström är naturligtvis ingen framträdande centerpartist, men om C är i besittning av någon som helst anständighet utesluts han med omedelbar verkan ur partiet. Återstår dock att se om Centern är lika konsekvent antinazistiskt som Sverigedemokraterna – om någon SDare gjort sig skyldig till Twitter- eller FB-bravader jämförbara med Bjurströms hade han eller hon per omgående åkt ur partiet med huvudet före!

 

 

 

Annonser

Kungafamiljen: Vad apanage är – och inte är

29 augusti, 2015

Kungafamiljen/ The Swedish Royal Family Sollidens Slott juli 2014/ Solliden Palace July 2014 Kungafamiljen på Solliden 2014. Foto: Kungahuset

Häromdagen hade jag ett kort meningsutbyte på Facebook med en inbiten republikan. Denne menade, i anslutning till ett aktuellt kungabesök, att det inte fanns någon anledning för folket att känna festyra och stolthet vid besök av personer han kallade ”socialbidragstagare”. Personen ifråga syftade sannsynligtvis på det kungliga apanaget.

I syfte att bemöta och tillbakavisa okunniga och vulgära kommentarer av detta slag tyckte jag det kunde vara motiverat att här något redogöra för apanaget och vad detta egentligen är – och inte är. Beträffande det sistnämnda är det alldeles uppenbart att något ”socialbidrag” är det inte.

Här följer en sammanfattning rörande kungahusets ekonomi:

http://www.kungahuset.se/monarkinhovstaterna/ekonomi.4.7c4768101a4e8883780001030.html

543006375 Konung Carl XIII.

Termen apanage är fransk och stammar från vulgärlatinets apanare, att förse någon eller några med bröd. I vår mening innebär det de pengar en stat betalar ut till sin monark. Apanaget infördes i Sverige den 1 december 1809, då riksdagen slöt ett avtal med konung Carl XIII: staten fick tillgång till ”ett antal kungsgårdar och  kungsladugårdar och därtill hörande hemman och lägenheter”.

Som motprestation gav den svenska staten konungen tillgång till slotten samt ett årligt apanage. Monarken återlämnade även sin personliga egendom Guadeloupe i Karibien till Frankrike för 24 miljoner franc, ett sätt att betala av den svenska statsskulden.

I Wikipedia läser vi följande:

Den årliga återbetalningen och räntan som detta lån mellan stat och kungahus gav utgjorde ända fram till 1983 en betydande del av kungahusets apanage. År 2006 uppgick apanaget till cirka 48 miljoner kronor.

Hela texten om apanaget i Wiki här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Apanage

Apanaget innebar i Frankrike ursprungligen de pengar konungens icke förstfödda barn erhöll som kompensation för att de inte ärvde tronen, en förmån som alltid tillföll den förstfödde sonen.

gripsholm_slott Kungliga Gripsholms slott vid Mälaren.

Den sammanlagda kostnaden för de svenska kungliga hov- och slottsstaterna uppgår för närvarande till cirka 127 miljoner kronor, varav 65 miljoner som apanage till hovstaterna och 62 miljoner till slottsstaterna för drift och underhåll av de elva kungliga slotten plus övriga kungliga egendomar såsom Kungliga Djurgården, Hagaparken och Riddarholmskyrkan.

Apanaget skall desslikes täcka kostnaderna för statschefens offentliga uppgifter samt representationskostnader för övriga medlemmar av kungahuset.

Apanaget i Sverige är vid en internationell jämförelse påfallande lågt. Dyrast i drift i Europa är det brittiska kungahuset, vilket av staten tillerkänns omkring en halv miljard (500 miljoner) kronor. Härefter kommer Nederländerna med ett apanage om 400 miljoner kronor. Både Norge och Danmark har högre apanage än Sverige. Lägst apanage har det lilla furstendömet Luxemburg med åtta miljoner. Spaniens kungahus är dock billigast med en kostnad på 1,90 kronor per capita.

Det är naturligtvis inget konstigt med att Sveriges statschef och hans familjemedlemmar avlönas av staten för sina ansvarspåliggande uppgifter. Det vore ju mycket märkligt, för att säga det minsta, om så icke vore fallet. Att kalla detta för ”socialbidrag” är felaktigt, respektlöst, enfaldigt och okunnigt. I mitt tycke är vår konstitutionella monarki en såväl vis som vacker inrättning som på ett lysande sätt knyter samman historia och nutid.

Victoria-5 Kronprinsessan Victoria och prins Daniel: goda representanter för Sverige!

Det skänker oss icke endast en levande tradition, nationell glans och oskattbar good-will utomlands utan också välbehövliga exportinkomster för den svenska industrin och företagsamheten. Apanaget är således synnerligen väl investerade slantar.

Nej Victoria, det här var inte så lyckat…

7 februari, 2013

imagesCAQWTG8RRikspajasen och kronprinsessan.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16188645.ab

Det har sagts att kronprinsessan Victoria gjorde stor succé när hon delade ut priset till ”Årets HomoBiTrans”-person vid den så kallade XQ Gaygalan nyligen. Icke oväntat dunkas hon nu kraftigt i ryggen av statsminister Fredrik Reinfeldt och hyllas rent allmänt i Sverige och utlandet för sitt ”engagemang”.

Men inte alla var så överförjusta. Ida Maria Gunnarsson menar att Victoria och kungahuset löper minimal risk att nagelfaras för sitt HBTQ-fjäskande nu när det är höjden av politisk korrekthet att ägna sig åt dylikt, vilket det knappast var för låt oss säga tio år sedan. Enligt Gunnarsson hade kronsessan inte på gaygalan att göra:

http://www.newsmill.se/artikel/2013/02/06/kronprinsessan-hade-inget-p-gaygalan-att-g-ra

Det ligger enligt min mening en hel del i Gunnarssons resonemang. Det är väl känt att kungahuset av princip inte gör något som kan uppfattas som kontroversiellt. Att visa sig på gaygalan och kramas med rikspajasen Gardell och därmed inhösta stående ovationer från såväl publik som statsminister måste vara ett av de nöjsammaste uppdrag vår tronföljerska någonsin haft: det krävs inget mod och ingen ryggrad.

_mg_9671xUpplösningsminister Reinfeldt.

Inte för att jag förmenar vår duktiga och representativa Victoria, som jag i hög grad uppskattar och högaktar, att få sola sig i popularitetens glans en stund. Det är hon väl värd. Jag anser dock att hon borde ha valt ett lämpligare tillfälle. Reinfeldt talade nyligen om vårt nationella försvar som ett ”särintresse” när det i själva verket är en angelägenhet för alla svenskar.

Ett särintresse av högsta potens är däremot HBTQ-kommuniteten och den därmed nära förknippade homosexlobbyn, vilka omfattar kanske tre procent av svenska folket. Det är väl ingen som på allvar längre tror på Kinsey-rapportens skröna om tio procent, framtagen som den var efter intervjuer med en stor del av USAs manliga fängelsepopulation med dennas välkända sexuella böjelser. Kronprinsessan borde inte ta ställning så här kraftfullt för ett sådant särintresse vars samhällsnytta jämväl måste anses vara ytterst diskutabel. Hon borde kanske omge sig med bättre rådgivare.

Genom sitt fraterniserande med Gardell et consortes tar Victoria mycket klar ställning mot det traditionella familjeidealet man-kvinna-barn och alla barns rätt att få växa upp med en mamma och en pappa. Nu stödjer hon klokskapen att det går lika bra med föräldrar av samma kön inklusive det-kön. Jag tycker inte riktigt att detta är saker en blivande svensk statschef borde ägna sig åt.

Vad Reinfeldt står för vet vi redan. Det vill säga allt som gör honom själv och hans nya Moderater populära och som ligger på millimetern rätt i tiden. Längre än så sträcker sig inte vår upplösningsministers, förlåt statsministers ideologiska övertygelse.

Sista ordet går till Eddie Meduza med ”Sug mig mina drängar”:

http://www.youtube.com/watch?v=9V4VXb_ZYMM

Sluta förfölja vårt kungahus!

19 januari, 2012

Herr och fru Walther Sommerlath syns bakom kungaparet under prinsessan Victorias dop.

Efter slaskjournalisternas och kloakförfattarnas – ingen nämnd, ingen glömd -havererade försök att svärta ner konung Carl XVI Gustafs goda namn och rykte begås nu nya övergrepp mot vårt kungahus.

Jag syftar på framförallt TV4s och Aftonbladets ansträngningar att indirekt angripa drottning Silvia genom att stämpla hennes far, Walther Sommerlath (1901-90), som nazistisk krigsförbrytare.

Det är ju inte första gången frågan om drottningens far kommer upp. När dottern Silvia ingick äktenskap med Sveriges konung 1976 förnekade Walther Sommerlath att han varit med i det tyska, nationalsocialistiska partiet NSDAP.

Detta stämde ju inte. Det har senare visats att han var en av miljontals tyskar som gått med i det statsbärande partiet av opportunistiska skäl utan att nödvändigtvis ha haft några varmare sympatier för den nazistiska ideologin.

Därpå kom det fram att Sommerlath genom en affärstransaktion övertagit den judiske afärsmannen Efim Wechslers företag. Den sistnämnde kunde genom nämnda affärstransaktion fly undan judeförföljelserna och sätta sig i säkerhet i Brasilien. Denna slutsats har, å hovets vägnar, lagts fram av filosofie doktorn och förre riksarkivarien Erik Norberg.

Drottning Silvia – representativ drottning och landsmoder.

Nu har emellertid TV4 i programmet ”Kalla fakta” ifrågasatt Norbergs forskningsrön om Walther Sommerlaths göranden och låtanden i Tredje riket. Följden blir ett nytt stormangrepp mot hovet i skandal- och slaskmedia

Dessa känner säkerligen ett stort behov att rehabilitera sig, eftersom ”det rykande vapen” som skulle ha sänkt kungen och därmed monarkin i Sverige – påstådda foton som sades ertappa konungen i porrmiljö med byxorna bildligt talat nere – visade sig vara icke-existerande.

Det rörde sig noga taget om ett foto som fejkats av en ökänd skurkfigur med utländsk bakgrund i Stockholms undre värld. Jag är förvisso ingen jurist, men varför denne skurkfigur – och de medier som valt att publicera hans falsifikat – ännu icke dragits inför rätta för förtal och ärekränkning av vår statschef övergår mitt förstånd.

Har hovets jurister ingen stake, eller vad är eljest problemet?

När det gäller drottning Silvia lider jag i egenskap av övertygad rojalist givetvis med henne till följd av angreppen på hennes far. Ärligt talat bryr jag mig dock i detta speciella perspektiv i mycket ringa utsträckning om vad Walther Sommerlath sysslade med under åren i anslutning till kriget.

Oavsett vad Herr Sommerlath hade för sig är detta ingenting som vår drottning skall behöva klä skott för eller ens behöva försvara. Om han så hade varit kommendant i Auschwitz – vilket han bevisligen icke var – hade detta inte varit vår ytterst kompetenta och representativa drottnings fel.

Sluta förfölja vårt kungahus!

Mer om SD och monarkin

7 december, 2011

Sedan jag skrev föregående inlägg om Sverigedemokraternas ställningstagande för ökad insyn i användandet av kungahusets apanage har jag fått en hel del både muntliga och skriftliga kommentarer.

Bland annat frågade KU-representanten, Jonas Åkerlund, i samband med landsdagarna i Göteborg härförleden om jag läst KUs protokoll innan jag skrev bloggtexten i fråga. Jag svarade att nej, det har jag inte gjort. Åkerlund hade då redan vänt på klacken innan jag hann avleverera ytterligare kommentarer.

Dessa hade gått ut på att man givetvis inte behöver läsa alla riksdagsprotokoll för att ha synpunkter på hur det ageras i kammare och utskott. Det viktigaste är förstås resultatet. Och det blev i den här frågan att det till monarkin positiva SD sällade sig till den kungafientliga vänsteroppsitionen, till de partier som vill avskaffa monarkin. Detta har i mina ögon enormt stor, principiell betydelse.

De republikanska krafterna jublar åt SDs ställningstagande i KU och nu senast i riksdagen.

Må så vara att det kanske finns viktigare frågor att orda om. Man skulle till exempel också kunna hävda, att om monarkin på sikt skall kunna bevaras så är det en god sak att kungahusets ekonomiska göranden och låtanden blir föremål för en ordentlig granskning. Jag påstår inte att detta är en orimlig tanke.

Man kan emellertid mycket väl också uppfatta KUs ställningstagande som, kanske inte ett knivhugg  men i alla fall ett nålstick i ryggen på vår konstitutionella monarki. Inom Republikanska föreningen jublar man säkert åt KU-omröstningen och alldeles särskilt åt SDs agerande, som fick det att tippa över i kungafiendernas favör.

En annan invändning jag hört är att det slutgiltiga beslutet i riksdagen ännu inte var taget. Detta har nu ändrats: riksdagen behandlade i dag frågan om ökad insyn i hovets ekonomi.

Min kanske alltför fromma förhoppning var att mitt kära parti faktiskt skulle ta sitt förnuft till fånga och rösta tvärtom när frågan skulle avgöras i riksdagskammaren. Så skedde emellertid icke, såg jag nyss på text-TV: kontrollen av hovets finanser skärps, troligen till följd av kungahatarnas idoga arbete under senare tid.

Återigen: Åkerlund och SD gjorde sig skyldiga till en blunder i KU, låt vara i vad man kanske felaktigt trodde var ett gott syfte. Blundern blev desto större när den följdes upp med likartat agerande i riksdagen. Vad som behövs för att monarkins ställning inte bara skall kunna bevaras utan också stärkas är inte nålstick i ryggen och/eller ständiga reträtter utan en offensiv inställning. Kungens makt behöver stärkas, inte försvagas.

Klåfingrarna i och utanför riksdagen – och i och utanför SD – skall hålla sig borta från kungahusets apanage!