Kungafamiljen: Vad apanage är – och inte är

 Kungafamiljen på Solliden 2014. Foto: Kungahuset

Häromdagen hade jag ett kort meningsutbyte på Facebook med en inbiten republikan. Denne menade, i anslutning till ett aktuellt kungabesök, att det inte fanns någon anledning för folket att känna festyra och stolthet vid besök av personer han kallade ”socialbidragstagare”. Personen ifråga syftade sannsynligtvis på det kungliga apanaget.

I syfte att bemöta och tillbakavisa okunniga och vulgära kommentarer av detta slag tyckte jag det kunde vara motiverat att här något redogöra för apanaget och vad detta egentligen är – och inte är. Beträffande det sistnämnda är det alldeles uppenbart att något ”socialbidrag” är det inte.

Här följer en sammanfattning rörande kungahusets ekonomi:

http://www.kungahuset.se/monarkinhovstaterna/ekonomi.4.7c4768101a4e8883780001030.html

 Konung Carl XIII.

Termen apanage är fransk och stammar från vulgärlatinets apanare, att förse någon eller några med bröd. I vår mening innebär det de pengar en stat betalar ut till sin monark. Apanaget infördes i Sverige den 1 december 1809, då riksdagen slöt ett avtal med konung Carl XIII: staten fick tillgång till ”ett antal kungsgårdar och  kungsladugårdar och därtill hörande hemman och lägenheter”.

Som motprestation gav den svenska staten konungen tillgång till slotten samt ett årligt apanage. Monarken återlämnade även sin personliga egendom Guadeloupe i Karibien till Frankrike för 24 miljoner franc, ett sätt att betala av den svenska statsskulden.

I Wikipedia läser vi följande:

Den årliga återbetalningen och räntan som detta lån mellan stat och kungahus gav utgjorde ända fram till 1983 en betydande del av kungahusets apanage. År 2006 uppgick apanaget till cirka 48 miljoner kronor.

Hela texten om apanaget i Wiki här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Apanage

Apanaget innebar i Frankrike ursprungligen de pengar konungens icke förstfödda barn erhöll som kompensation för att de inte ärvde tronen, en förmån som alltid tillföll den förstfödde sonen.

 Kungliga Gripsholms slott vid Mälaren.

Den sammanlagda kostnaden för de svenska kungliga hov- och slottsstaterna uppgår för närvarande till cirka 127 miljoner kronor, varav 65 miljoner som apanage till hovstaterna och 62 miljoner till slottsstaterna för drift och underhåll av de elva kungliga slotten plus övriga kungliga egendomar såsom Kungliga Djurgården, Hagaparken och Riddarholmskyrkan.

Apanaget skall desslikes täcka kostnaderna för statschefens offentliga uppgifter samt representationskostnader för övriga medlemmar av kungahuset.

Apanaget i Sverige är vid en internationell jämförelse påfallande lågt. Dyrast i drift i Europa är det brittiska kungahuset, vilket av staten tillerkänns omkring en halv miljard (500 miljoner) kronor. Härefter kommer Nederländerna med ett apanage om 400 miljoner kronor. Både Norge och Danmark har högre apanage än Sverige. Lägst apanage har det lilla furstendömet Luxemburg med åtta miljoner. Spaniens kungahus är dock billigast med en kostnad på 1,90 kronor per capita.

Det är naturligtvis inget konstigt med att Sveriges statschef och hans familjemedlemmar avlönas av staten för sina ansvarspåliggande uppgifter. Det vore ju mycket märkligt, för att säga det minsta, om så icke vore fallet. Att kalla detta för ”socialbidrag” är felaktigt, respektlöst, enfaldigt och okunnigt. I mitt tycke är vår konstitutionella monarki en såväl vis som vacker inrättning som på ett lysande sätt knyter samman historia och nutid.

 Kronprinsessan Victoria och prins Daniel: goda representanter för Sverige!

Det skänker oss icke endast en levande tradition, nationell glans och oskattbar good-will utomlands utan också välbehövliga exportinkomster för den svenska industrin och företagsamheten. Apanaget är således synnerligen väl investerade slantar.