Södertäljeprofiler (VIII): Den mångårige borgmästaren Jakob Pettersson

Den här bysten av borgmästare Jakob Pettersson finns i Södertälje stadshus. Foto: Tommy Hansson

Kommunstyrelsens ordförande Boel Godner och hennes företrädare Anders Lago får ursäkta. Största kändisen bland Södertälje-politiker alla kategorier i demokratins tidevarv är Jakob Pettersson, som var stadens borgmästare 1896-1946, alltså i nästan ofattbara 50 år och dessutom riksdagsledamot och socialminister. Inte undra på att han är känd som Jakob Borgmästare och fick en gata i Rosenlund uppkallad efter sig.

Till skillnad från Boel Godner och Anders Lago var Jakob Gustav Pettersson (1866-1957) inte socialdemokrat utan en vänsterinriktad liberal. Han föddes i Södertälje den 24 augusti 1866 och var i 59 års tid med sin familj bosatt i den så kallade Borgmästarvillan på Saltsjögatan 17, varifrån han brukade gå ut på många och långa promenader då han kunde beskådas av många stadsbor. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Mobil/Artikel/7233dfgf

Jakob Pettersson var son till specerihandlaren Carl Gustaf Pettersson (1836-1900), vilken drev en butik vid Stortorget. Ett stycke in på 1870-talet övertog Carl Gustaf Pettersson handlanden Carl Reinhold Kindgrens betydligt större affärsrörelse. I samband med övertagandet flyttade familjen Pettersson även in i Kindgrens stora trähus på Storgatan 7, senare känt som Arfströmska huset vilket revs 1954 för att ge utrymme åt det så kallade Kopparhuset.

Borgmästare, riksdagsman och socialminister. Efter att ha avlagt juris utriusque kandidat-examen vid Uppsala universitet 1891 och utnämnts till vice häradshövding ett par år senare blev Jakob Pettersson borgmästare i den goda staden Södertälje vid 29 års ålder 1896. 1899 inleddes hans kvartssekellånga bana som riksdagsman genom att han på ett program från dåvarande Liberalerna invaldes i andra kammaren som representant för städerna i Stockholms län, vilka var Södertälje, Norrtälje, Östhammar, Öregrund, Sigtuna och Vaxholm.

Jakob Pettersson (1866-1857) var Södertäljes borgmästare 1896-1946.

Efter en karriär som riksdagsledamot 1900-24 var Jakob Pettersson 1926-28 chef för socialdepartementet – det vill säga socialminister – i Carl Gustaf Ekmans liberala ministär. Hans företrädare på posten var den kände socialdemokratiske politikern Gustav Möller. I Wikipedia kan vi ta del av följande omdöme om Jakob Petterson: ”Genom sin sakkunskap och arbetsförmåga samt sin lugna och sakliga framställning vann Pettersson småningom stort inflytande och gehör i riksdagen.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Jakob_Pettersson

Till följd av sina fördelaktiga personliga egenskaper anlitades Jakob Pettersson flitigt som utredare och var ledamot i diverse kommittéer. Han hade vidare ett starkt engagemang för nykterheten. Exempelvis motionerade han 1903 med flera år om internering för alkoholister. Så tidigt som 1913 väckte han en motion om pensionsförsäkring och 1917 en motion om arvsrätt för utomäktenskapliga barn; båda motionerna vittnade om hans starka sociala engagemang.

Varm nykterhetsvän. Petterson var en varm nykterhetsvän och förordade i princip ett förbud mot alkoholhaltiga drycker i Sverige men kom ihop sig med sitt parti, Liberala samlingspartiet, om lämplig tidpunkt för att ställa frågan på sin spets genom anordnande av en folkomröstning om ett rusdrycksförbud. När folkomröstningen hölls den 27 augusti 1922 blev resultatet ett knappt nej till förbud med röstsiffrorna 50,8 procent mot ett totalförbud och 48,8 procent för. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkomr%C3%B6stningen_om_rusdrycksf%C3%B6rbud_i_Sverige_1922

Borgmästarvillan på Saltsjögatan beboddes av Jakob Pettersson med familj i 59 år. Fotot är taget före renoveringen.

Pettersson valde att lämna Liberala samlingspartiet 1923. Han var sedan med om att bilda Sveriges liberala parti och ingick efter utbrytningen ur moderpartiet i den nya partikonstellationens riksdagsgrupp men misslyckades med att på nytt bli invald i riksdagen vid valet 1924. Socialdemokraterna blev här största parti med 41,1 procent av rösterna och bildade regering, den så kallade Branting III, med Hjalmar Branting som statsminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Andrakammarvalet_i_Sverige_1924

Branting var dock sjuklig och avled året därpå, varefter han efterträddes som regeringschef av Rickard Sandler 1926. Denna S-regering tvingades snart avgå och lämna plats för en liberal ministär under ledning av Carl Gustaf Ekman, i vilken Jakob Petterson som nämnts ovan ingick som socialminister.

Jakob Petterson är den av Sveriges borgmästare som, jämte Adolf Hasselgren (1845-1930) i Kungsbacka, suttit längst på denna post. Den senare hade en liknande bakgrund som Pettersson och var även han borgmästare i 50 år, 1880-1930. Medan Hasselgren dog på sin post levde emellertid Jakob Petterson i elva år sedan han vid 80 års ålder lämnat borgmästarämbetet. Pettersson sägs med åren ha blivit alltmer konservativ. https://sv.wikipedia.org/wiki/Adolf_Hasselgren

Antinazisten, antikommunisten och författaren Åke Thulstrup.

Sönerna Åke och Karl-Magnus Thulstrup. Efter sin tid som legendarisk borgmästare i Kringelstaden fick Jakob Petterson mer tid över åt bland annat ordenslivet och sitt skriftställarskap. Han hade 1923 varit med om att grunda avdelning 95 Taelghia inom Odd Fellows-orden. Han gav vidare ut skriften Södertäljeprofiler under adertonhundratalet, som 1970 trycktes i en ny upplaga med förord av Åke Thulstrup, som var son till Jakob Pettersson och dennes hustru Ebba Thulstrup.

Journalisten, författaren och förlagsmannen Åke Thulstrup (1904-89), som jag träffade några gånger på 1970-talet inom ramen för mitt politiska engagemang, var under Andra världskriget starkt engagerad mot nationalsocialismen och medlem i den välkända antinazistiska Tisdagsklubben. 1946-69 var Thulstrup verksam som förlagsredaktör och lektör vid Bonniers förlag i Stockholm.

Under det Kalla kriget tog Åke Thulstrup lika starkt ställning mot Sovjetunionen och kommunismen som han gjort mot Tredje riket och nazismen och var till den ändan med om att bilda den så kallade Nya Tisdagsklubben som jag var med i ett par år. Han avskydde också den nya vänsterrrörelse som växte fram i mitten på 1960-talet och som tog sitt avstamp i Vietnamkriget. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85ke_Thulstrup

Skådespelaren och sångaren Karl-Magnus Thulstrup.

En annan son till borgmästaren i Södertälje var skådespelaren och sångaren Karl-Magnus Thulstrup (1903-2002), vilken efter studier vid Dramatens elevskola i Stockholm på 1920-talet och ett mellanspel i Malmö under många år ingick i Göteborgs stadsteaters ensemble. Han var 1951-64 rektor för Göteborgsteaterns elevskola. https://sv.wikipedia.org/wiki/Karl-Magnus_Thulstrup

Ett exempel på Karl-Magnus Thulstrups sångkonst får avsluta den här exposén över borgmästare Jakob Pettersson och medlemmar ur hans familj. Jag misstänker att numret – ”Hembrännarvals” – inte uppskattades över hövan av artistens helnykteristiske fader: https://www.youtube.com/watch?v=cvEL9Cp5l_0&fbclid=IwAR0PdvD4JD5yribOx1l9d-Rkrk3W0jbtxnfbsfZEoq3NurOu_pKW7gszEUI

 

 

Sveriges nationaldag i mångkulturens tecken

 Dagen före nationaldagen var vimpeln hissad i mitt bostadsområde. Foto: Tommy Hansson

Ett fåtal länder firar sina respektive nationaldagar med särskild frenesi. Jag kommer i första hand då att tänka på USA, Norge, Frankrike och Irland. Där är det fyrverkerier, parader, flaggviftande och andra muntrationer som gäller. I de flesta länder sker dock nationaldagsfirandena med måtta.

Danmarks så kallade grundlovsdag, som firas till minne av antagandet av den danska konstitutionen den 5 juni 1849, är inte ens officiellt nationaldag. En dag då mer eller mindre framstående politiker åker runt och håller tal och Dannebrogen vajar på alla flaggstänger. Inte särskilt upphetsande, med andra ord.

I Finland gäller självständighetsdagen den 6 december som nationaldag. Det var den dag då det tidigare ryska storfurstendömet 1917 deklarerade sin självständighet från det Ryssland som den 30 december 1922 officiellt kom att kallas Sovjetunionen. På självständighetsdagen håller republikens president en mottagning och runt om i landet hålls gudstjänster, ceremonier, militärparader och olika festligheter. Någon nationell yra som i Norge är det dock inte fråga om.

Det brukar hävdas att nationaldagen firas särskilt eftertryckligt i länder som fått kämpa för sin frihet. Detta stämmer i hög grad in på de flesta av exemplen härovan. Nog förstår vi norrmännens idoga flaggviftande mot bakgrunden av Nazitysklands ockupation 1940-45 och den påföljande befrielsen.

 Norskt nationaldagsfirande på Karl Johan i Oslo.

Fast i så fall borde väl såväl våra danska, som också genomled en femårig naziockupation, som finska vänner vifta minst lika mycket med sina flaggor som norrmännen i glädjen över att ha befriats från utländska förtryckarregimer, men så sker alltså inte.

Förklara det den som kan.

Tyskland firar den 3 oktober som nationaldag, en dag som går under beteckningen Tag der Deutschen Einheit åsyftande återföreningen mellan öst och väst 1990. Den delstat som innehar ordförandeskapet i Tysklands förbundsråd anordnar då på en viss plats en ceremoni och en medborgarfest, Bürgerfest, för att markera den nationella tyska enheten. Ingen stornationalistisk uppsluppenhet här heller, vilket ju minst av allt är sensationellt för den som har den bittersta kännedom om tysk historia.

Någon vildsint, flaggviftande fosterlandseufori rör det sig som alla vet inte heller om på den svenska nationaldagen den 6 juni. Vi firar som bekant vår nationaldag till minne av Gustaf Vasas val till svensk konung vid riksdagen i Strängnäs den 6 juni 1523, varmed Kalmarunionen officiellt upphörde. Konung Gustaf, ibland kallad kung Gösta på folkligt vis, antog som sitt valspråk ”Beskydda oss, o Jesus”.  Även antagandet av den betydelsefulla svenska regeringsformen detta datum år 1809 brukar nämnas som en annan anledning att fira nationaldag.

Att den 6 juni skulle bli en svensk bemärkelsedag beslutades om i slutet av det nationalromantiska 1800-talet. Skansens grundare Artur Hazelius spelade en viktig roll i sammanhanget. 1916 kom dagen att kallas svenska flaggans dag och började firas i närvaro av kungafamiljen på Stockholms stadion, som ritats i nationalromantisk stil av arkitekten Torben Grut till de olympiska spelen i Stockholm 1912 och byggts i tegel.

 Tack vare Hugo Martinsens S-motion blev nationaldagen helgdag.

Officiell nationaldag blev den 6 juni inte förrän 1983 och allmän helgdag först 2005. Hugo Martinsen i Kungsbacka, som kom från Norge 1993 för att jobba som montör på Volvo, lämnade vid Socialdemokraternas partikongress 2001 in den motion som ledde till att nationaldagen blev helgdag. Beslutet fattades vid S-kongressen 2003. Martinsen själv blev dock så förbannad att han i vredesmod lämnade partiet – därför att man beslutade avskaffa annandag pingst som helgdag. Han hade med sin motion velat ge svenskarna ytterligare en helgdag, inte avskaffa någon.

Om Hugo Martinsens motivation bakom motionen om att göra nationaldagen till helgdag står följande att läsa i den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i politiken: ”Vi blir ju fler och fler invandrare. De vill visa att de tillför Sverige och gör rätt för sig här i landet.” Integrationstänkandet blev en väsentlig anledning för sossarna att bifalla Martinsens motion, vilket är en viktig orsak till att de olika nationaldagsfirandena ute i kommunerna ofta innehåller ceremonier i syfte att välkomna nya svenska medborgare.

På så sätt blir den 6 juni också en dag för att markera att Sverige är ett mångkulturellt land, något som fastslogs genom riksdagsbeslut 1975. Läs mer om Socialdemokraternas nationaldagspolitik här: http://www.aip.nu/default.aspx?page=3&nyhet=41554 De här uppgifterna är på intet sätt nya, men kommer möjligen som en kalldusch för de av mina sverigedemokratiska partivänner som nog helst vill se nationaldagen som en storsvensk högtid i sant nationalistisk anda.

I Länstidningen i Södertälje framhölls i en artikel den 4 juni rubrikvis att ”Många olika kulturer firas på Sveriges dag”, detta inför det kommunala firandet på Torekällberget den 6 juni med medborgarskapsceremonier, prisutdelningar och tal av förra statsrådet Catharina Elmsäter Svärd (M), som var ersättare i bildningsnämnden i början på 1990-talet när jag var ledamot i samma nämnd.

 Torekällberget i Södertälje.

I artikeln citeras Torekällbergets chef Stefan Sundblad så: ”Rättigheterna tillhör individen och är inte bundna till etnicitet, religion eller kultur. Det är det som utmärker Sverige i dag, inte det nationalistiska…Vi accepterar till exempel en nationalsång som inte nämner Sverige. Från början är den mycket en hyllning till den nordiska naturen.”   

Stefan Sundblad har i sak rätt. Det moderna Sverige kan knappast betecknas som nationalistiskt, och inte heller det ständigt växande riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD) är på något sätt extremt i detta avseende oavsett vad vänstern och den politiska korrektheten må ha att anföra.

SD är officiellt ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, som därtill i samband med Jimmie Åkessons vårtal den 9 maj lanserade sin nya slogan ”Lagom är bäst”. Knappast en devis som ett extremnationalistiskt eller nyfascistiskt parti – som exempelvis Stefan Löfvens rådgivare Henrik Arnstad såväl som Löfven själv påstått att SD är – skulle välja till sin.

Det finns personer med invandraranknytning som tycker att det svenska nationaldagsfirandet är väl mesigt och gott kunde bli litet mer nationalistiskt. Niklas Orrenius skriver exempelvis följande i Sydsvenska Dagbladet i en intressant text om nationaldagen den 6 juni 2006 om den tidigare folkpartistiske riksdagspolitikern Mauricio Rojas, numera bosatt i Chile och Spanien: ”Han vill se stora militärparader med tusentals blågula flaggor den 6 juni.” http://www.sydsvenskan.se/sverige/slaget-om-nationaldagen/   

Nu vet inte jag om Orrenius, en av våra mer beryktade godhetsapostlar och toleransmånglare, med egna ord på detta sätt väljer att sammanfatta vad han tror vara Rojas åsikter om svenskt nationaldagsfirande. Eller om Rojas faktiskt anfört något dylikt; jag har googlat på Rojas och militärparader men bara fått upp Orrenius artikel. Klart är emellertid att Mauricio Rojas genom åren utmanat både sitt eget parti och det politiskt korrekta etablissemanget med stundom okonventionella åsikter.

 Skall vi främst hylla kungafamiljen den 6 juni?

Avslutningsvis förtjänar det påpekas, att även om dagens svenska nationaldagsfirande på många sätt går i måttans och mångkulturens tecken, så blir naturligtvis nationaldagen vad man själv lägger in i ordet. Den som exempelvis ser den 6 juni som en dag då svenska militärframgångar bör högtidlighållas eller framförallt ett tillfälle att hylla vårt kungahus har all frihet att göra det.

Nationaldagen blir vad vi själva gör den till.