‘
Nils Flyg var kommunisten som blev nazist. Sven Olov Lindholm gjorde motsatt ideologisk resa – från nazism till kommunism. De båda männens politiska utveckling tecknas av historikern Johan Stenfeldt i boken Renegater. Nils Flyg och Sven Olov Lindholm i gränslandet mellan kommunism och nazism (Nordic Academic Press 2019, 320 sidor).
Nils Svante Flyg (1891-1943) föddes i Stockholm som son till en trädgårdsarbetare och en kvinna ur arbetarklassen. Han engagerade sig tidigt i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen och fick i kraft av sin begåvning snabbt ledande positioner. När När Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) splittrades i en reformistisk och en revolutionär del 1917 anslöt sig Flyg till den senare, som fick namnet Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSVP) med Karl Kilbom som partiledare – med andra ord blev han kommunist.
En betydande del av Flygs tidiga engagemang gällde kulturen: bland annat skulle främmande filmer och västerländsk deckarlitteratur bekämpas liksom degenerativ ”negermusik”. Nils Flyg var en flitig skribent och publicerade sina många alster i tidningen Stormklockan, som startats 1908 som en socialdemokratisk publikation. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stormklockan
Kapitalismen och imperialismen. Flygs ställningstaganden kom tidigt att kretsa kring kapitalismen och imperialismen, vilka båda skulle bekämpas. Johan Stenfeldt skriver (sidan 54): ”Allmänt stödjer han tanken att kapitalism är ett profitsystem, och att dess grundläggande orättvisa består i att den som säljer sin arbetskraft inte får njuta sitt arbetes frukter.” Den så kallade imperialismen blir nödvändig då kapitalismen till sin natur, i enlighet med lärofadern V. I. Lenins analys, förklaras vara expansionistisk och för sin överlevnad är beroende av global utsugning av människomassorna i vad som senare skulle bli känt som Tredje världen.
Det är värt att notera att Stormklockan inte var opåverkad av antisemitiska idéer som låg och skvalpade i tiden. Således publicerades återkommande en karikatyrteckning föreställande en sniken pantlånare med stereotypt judiska drag. Vulgärframställningen av den profithungrande juden blir här en sinnebild för den ondskefulla kapitalismen.
Sveriges socialdemokratiska vänsterparti splittrades 1921 sedan Tredje internationalen, Komintern, bildats med ambitionen att styra alla världens kommunistpartier från Moskva. Flyg följde med majoriteten vilken bildade Sveriges kommunistiska parti (SKP), senare Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och numera bara Vänsterpartiet (V). Nils Flyg var 1924-29 ordförande i SKP och satt i riksdagen åren 1929-40.
Nils Flyg: kommunisten som blev nazist.
1929 inträffade så den största splittringen i SKPs historia. Båda falangerna behöll det gamla namnet och kunde skiljas åt genom att de kom att kallas Kilbommare respektive Sillénare efter partiledarna Karl Kilbom och Hugo Sillén. Vid riksdagsvalet 1934 kom Kilboms-falangen in riksdagen efter att ha fått 5,33 procent av rösterna medan Sillénarna bara kom upp i 3 procent. Den förstnämnda inriktningen bytte sedan namn till Socialistiska partiet (SP) med Nils Flyg som ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4nsterpartiet
Nils Flyg hade inledningsvis inga problem med att acceptera sitt partis styrning från Moskva. När Komintern började inta en allt hårdare linje drog emellertid Flyg öronen åt sig och kom att intaga en alltmer kritisk hållning till den kommunistiska internationalen. Till detta bidrog också Kominterns beslut att Sovjetunionen skulle gå med i Nationernas förbund (NF). Slutligen blev såväl Kilbom som Flyg uteslutna ur Komintern.
Utan att gå in på alla bakomliggande faktorer kan konstateras, att Nils Flyg från senare delen av 1930-talet började orientera sig och sitt parti i en alltmer tysk- och nazivänlig riktning. Stenfeldt drar den tidsmässiga gränsen till 1937. Det började kring denna tidpunkt gå utför med Socialistiska partiet som hade stora problem med förlust av medlemmar och ekonomi – bland annat tvingades partitidningen Folkets Dagblad lägga ner 1940. När den två år senare återuppstod kunde detta ske endast med hjälp av ett ekonomiskt bistånd från Nazityskland omfattande 17 000 kronor i månaden, en ansenlig summa på den tiden..
Tyskland som ledande socialistisk makt. Johan Stenfeldts redogörelse för Nils Flygs ideologiska utveckling från kommunism till nationalsocialism visar att denna inte skedde genom ett abrupt brott mot allt vad han tidigare trott på. Snarare var den en gradvis övergång präglad mer av pragmatisk anpassning än en regelrätt kovändning. Övertygelsen att Sovjet svikit sina antiimperialistiska ideal som ledande socialistisk makt förde Flyg allt närmare Hitlers Tyskland, som han tenderade att betrakta som den ledande socialistiska statsbildningen.
Karl Kilbom ledde det ena av två kommunistpartier.
”Att ställa sig på Hitlers sida var således att ställa sig på framtidens sida” (sidan 143), sammanfattar Stenfeldt Flygs inställning från 1937 och framåt. ”Betraktat på detta sätt framstår Flygs utveckling mindre som en gåta. I själva verket rymmer den ett stort mått av logik, och präglas av en positionsförändring som bär starka kontinuiteter och som vägletts av principer som är kontinuerliga över tid: historicism och dialektik.”
Det kan tyckas paradoxalt att det var det Flygs marxistiska övertygelse som ledde honom till att ta ställning för Hitler och nationalsocialismen, men så är knappast fallet. Exemplet Nils Flyg är en illustration så god som någon till de totalitära ideologiernas intressegemenskap.
Medan andra bedömare antytt att Nils Flyg begick självmord var det enligt Johan Stenfeldt en blodpropp i hjärtat som i början av 1943 ändade Flygs liv i hemmet i Nacka vid 51 års ålder.
Under det att Nils Flyg i egenskap av riksdagsledamot under elva år kan sägas ha tillhört det politiska etablissemanget i Sverige är så inte fallet med Sven Olov Lindholm (1903-98). Han föddes i Jönköping men växte upp i Mjölby, där pappan var spannmålshandlare. Efter realexamen slog Lindholm in på den militära banan och blev furir 1923. Därefter utbildade han sig till underofficer och kom att verka vid regementet A9 i Stockholm. En stor del av hans arbetsuppgifter ägnades åt att rida in unghästar.
Krigsmakten,staten, nationalismen. Under sin tid i huvudstaden kom Sven Olov för första gången i kontakt med svenska fascister. Han blev tidigt aktiv i den av Konrad Hallgren 1926 bildade Sveriges fascistiska kamporganisation (SFKO). Det var initialt tre huvudfrågor som lockade Lindholm till fascismen: krigsmaktens betydelse för nationens försvar; synen på staten som en historisk-organisk skapelse; nationalismen som värn mot imperialismen. Däremot förefaller judefrågan ha haft underordnad betydelse i detta skede av Lindholms politiska medvetenhet.
.Johan Stenfeldt skriver (sidan 152): ”Trots att det är fascismen som karakteriseras är det märkbart att begreppen ´nationalism´och ´socialism´är de mest centrala.” Nationen var för Lindholm den av historiska orsaker mest ändamålsenliga grunden på vilken ett rättfärdigt samhälle kunde byggas. Den övertygelsen skulle följa med Sven Olov Lindholm livet igenom.
Sven Olov Lindholm som nationalsocialistisk talare – talarstolen ”pryds” av både hakkorset och Vasakärven.
1929 bytte SFKO namn till Nationalsocialistiska folkpartiet (NSFP) och året därpå bildade man tillsammans med Nysvenska folkförbundet (NSFF) Svenska nationalsocialistiska partiet (SNSP) med veterinären Birger Furugård från Deje i Värmland som ledare. Fokus hade efterhand förskjutits från Mussolinis fascistiska Italien i riktning mot Hitlers nationalsocialistiska Tyskland. Den kapable skribenten Sven Olov Lindholm – han behärskade såväl prosa som lyrik – utsågs till partisekreterare och redaktör för partitidningen Vår kamp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Olov_Lindholm
Vasakärve istället för svastika. SNSP fick i riksdagsvalet 1932 omkring 15 000 röster motsvarande 0,61 procent. Således knappast någon hejdundrande succé. Lindholm och ett antal SNSP-medlemmar tröttnade snart på den alkoholiserade och nyckfulle Furugårds bristfälliga ledarskap och bildade Nationalsocialistiska arbetarepartiet (NSAP), som blev det ledande svenska nazistpartiet. Sven Olov Lindholm var den självskrivne ledaren.
1938 blev det nytt nambyte, denna gång till Svensk socialistisk samling (SSS). Trots att man försökte distansera sig från sin tyska motsvarighet genom att använda Vasakärven och inte svastikan som symbol förlorade partiet hart när allt stöd under Andra världskriget. Partiet upplöstses slutligen i juni 1950, sörjt av få.
Efter ett kvartssekel som ledande svensk nationalsocialist övergick Sven Olov Lindholm 1951 till att bli privatman. Han fick genom partivännen Sven Hedengren anställning som lagerförman på en maskinfirma. Lindholm var änkeman och hade året innan gift om sig med den 25 år yngre Vera Schimanski, vilken kommit till Sverige via Folke Bernadottes så kallade vita bussar tillsammans med sin mor och bror. Hon var emellertid övertygad nationalsocialist och hade i Hitlers Tyskland tillhört Bund Deutscher Mädel, den feminina motsvarigheten till pojkarnas Hitlerjugend. Äktenskapet varade till 1962.
Vera gifte redan samma år om sig med trädgårdsmästaren och nazisten Göran Assar Oredsson från Strängnäs som blev ledare för Nordiska rikspartiet, NRP, populärt kallat ”Assar och hans nassar”. Partiet, eller rättare sagt spillrorna av vad som var kvar av detta, lades ner 2009. Vera Oredsson har förblivit sin ideologiska övertygelse trogen och betraktas i dag vid drygt 90 års ålder som den svenska nationalsocialismens ”grand old lady”.
Konrad Hallgren – svensk fascistledare på 1920-talet.
Omedelbart efter krigsslutet publicerade Lindholm skriften Döm ingen ohörd, där han söker försvara eller i varje fall förklara sitt ställningstagande som Sveriges främste företrädare för världens mest avskydda politiska rörelse. Lindholm menar sig vara diskriminerad och förföljd: ”Skall lynchjustisen eller lag och rätt råda?” frågar han sig på skriftens försättsblad. Författaren anklagar pressen för att fara med osanning om det svenska nazistpartiets relationer med Tyskland och menar ytterligare, att de tyska koncentrationslägren knappast varit värre än den motsatta sidans krigsförbrytelser.
Lindholms skrift kom ut i en ny och nästan dubbelt så omfattande utgåva 1967. Talet om ”lynchjustis” var borta och författaren redogör för hur han tvingats tänka om. Han uppehåller sig vid rörelsens ambitioner att förena nationalism och socialism och söker vidare tona ned nationalsocialismens judehat. Istället menar han att den negativa inställningen till judar berodde på viljan att bevara den nordiska så kallade folkstammen (vilket för övrigt under 1920- och 1930-talen var ett gångbart tema hos de flesta partier). I en sista upplaga av skriften 1968 utvecklar Lindholm ytterligare tematiken från året innan.
Exakt när Sven Olov Lindholm övergick från att vara nationalsocialist till att bli vänsteranhängare och kommunist – han var medlem i Vänsterpartiet kommunisterna – är inte helt fastställt, men kanske kan man sätta gränsen vid 1967 då Lindholm dels kom ut med andra utgåvan av Döm ingen ohörd, dels höll ett tal vid den tidigare partikamraten Gösta Hallberg-Cuulas grav. Härefter blir det vänsterengagemang för hela slanten för den ärrade nazisten.
FNL-rörelsen och Folkkampanjen mot kärnkraft. Sven Olov Lindholm hade vid flera tillfällen besökt Nazityskland och då icke minst partidagarna i Nürnberg. Han hade vederbörligen låtit sig imponeras av de fladdrande fanorna och facklorna, de till synes oändliga leden av uniformerade meningsfränder som i blankpolerade stövlar tågade till taktfast marschmusik och naturligtvis Führerns entusiasmerande tal. Då kunde han känna en oförglömlig gemenskap och sammanhållning.
Samma sorts känslor upplevde Lindholm på 1960- och 1970-talen i den så kallade FNL-rörelsen och Folkkampanjen mot kärnkraft: det var fart, det var fest, det var folkgemenskap med flygande fanor och klingande spel! Han berättar under rubriceringen Soldatliv och politik hur han upplevde allt detta:
En gång – 1. maj 1974 – anförtroddes jag att bära fanan åt Vasa FNL-grupp vid demonstrationen från Kungsträdgården till Hötorget. Det var 12 000 i tåget. På Kungsgatan tänkte jag på, att här marscherade mina ”egna trupper” för snart 40 år sedan under fanor med samma färger – blå-gul-röd – och jag tyckte det var något symboliskt med detta: innerst inne är det ju samma rättsbegrepp som driver mig som då, fast det tar sig andra uttryck. (Citerat från Stenfeldt, sidan 234).
En mindre lyckad FNL-demonstration i Stockholm i december 1972: ”Hanoi Jane” Fonda har fått rödfärg i håret av en USA-vänlig motdemonstrant.
Sven Olov Lindholm hade aldrig någon framträdande position inom vänsterrörelsen och lär inte heller ha eftersträvat någon sådan. För honom räckte det på äldre dar gott med att känna folkgemenskap och sammanhållning som fanbärare vid FNL-demonstrationer. Hans politiska utveckling är dock minst lika intressant som Nils Flygs ideologiska metamorfos av motsatt slag. De båda männens öden och äventyr, sådana de beskrivs i Johan Stenfeldts läsvärda bok, ger en god bild av de slående parallellerna mellan kommunism, nationalsocialism och fascism.
Sven Olov Lindholm avled i sitt hem i Rönninge i Salems församling söder om Stockholm vid 95 års ålder 1998.
Tommy Hanssons Blogg 