Posted tagged ‘Kungsträdgården’

Fichtelius yrar om grekisk mytologi och invandring

13 september, 2019

”Erik Fichtelius yrar om invandring och grekisk mytologi.”

Erik Fichtelius heter en journalist och notoriskt politiskt korrekt vänstergängare som bland annat varit verksam vid Sveriges radios Eko-redaktion, Utbildningsradion och Sveriges television. Nu har han begått en video där han utifrån ett mytologiskt grekiskt perspektiv håller ett brandtal för ökad invandring.

Fichtelius i brandtal för invandring: ”Det är ett krav från guden Zeus”

”Jag har tänkt på en sak”, säger Fichtelius. ”Vad har Homeros att lära oss om migrationspolitik?” Homeros, det är förstås enligt traditionen författaren till de antika diktverken Iliaden och Odysséen vilka anses ha skrivits omkring 800 före Kristi födelse. Om Homeros verkligen existerat är dock en öppen fråga.

Enligt Fichtelius ligger svaret i öppen dag. Han redogör för krigshjälten Odysseus hemfärd efter det Trojanska kriget och påpekar, att denne blev väl bemött av människor han träffade på. Fichtelius: ”Det är ett krav från den mäktigaste guden Zeus att man ska ta emot främlingar väl.”

Och för den som inte uppfyller nämnda krav går det illa. ”Gudarnas hämnd kan vara gruvlig” för den stackars sate som inte rättar sig efter Olympens härskare och tar hand om främlingar och flyktingar, menar Fichtelius

Erik Fichtelius föddes i Uppsala 1949. Han inledde sin bana som journalist som frilansmedarbetare i Upsala Nya tidning i slutet på 1960-talet och var, efter studier i USA och filosofie kandidat-examen vid Uppsala universitet, 1972-73 anställd vid dåvarande TV2 på SVT. Efter att ha varit Aftonbladets utsände i Paris 1974 hamnade Fichtelius vid Riksradions Eko-redaktion. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Fichtelius

Överguden Zeus var inte lätt att tas med…

1986 belönades Erik Fichtelius med Stora journalistpriset och var 1987-93 chef för Eko-redaktionen. 1993 hamnade han på SVTs nyhetsprogram Aktuellt och 1996-97 var han gästprofessor i journalistik vid Stockholms universitet. 2007 fick han ånyo Stora journalistpriset för att 2009 till sommaren 2015 vara VD för Utbildningsradion (UR). Därefter har han på Kungliga biblioteket lett arbetet för att ta fram en ny nationell biblioteksplan.

Under tiden 1996-2006 genomförde Erik Fichtelius regelbundet intervjuer med statsminister Göran Persson. Dessa visades i SVT efter Perssons avgång som Socialdemokraternas partiledare 2006 under rubriceringen Ordförande Persson. 2007 publicerades samtalen med Persson i bokform under titeln Aldrig ensam – alltid ensam.

Bland Fichtelius publicerade böcker kan, förutom den om Göran Persson, nämnas Västsaharas kamp för oberoende samt Nyhetsjournalistik – tio gyllene regler som utgivits i två upplagor.

Stor skandal gjorde Erik Fichtelius då han i en SVT-intervju med Kajsa Norman, som i den uppmärksammade boken En alldeles svensk historia (2019) skildrar sexövergreppen mot unga kvinnor som ägde rum i Kungsträdgården i Stockholm 2015, hävdar att övergreppen sannolikt aldrig ägt rum. Intervjuaren ger sig också på sajten Nyheter idag som en otillförlitlig källa eftersom den skulle vara ”högerextrem” och ”främlingsfientlig”.

Fichtelius övertramp ansågs av SVT vara så flagrant att man i efterhand kände sig tvingad att gå ut med ett tillrättaläggande, där Fichtelius fick krypa till korset. https://nyheteridag.se/sa-backar-svt-efter-skandalintervjun-om-normans-bok-och-nyheter-idag/

Där har ni alltså mannen som hänvisar till en möjligen fiktiv grekisk författare och en garanterat fiktiv hednagud i sina krav på en generös immigrationspolitik. I och för sig kan jag väl ge Fichtelius en liten eloge för att ha tagit upp den omfångsrika och färgstarka grekiska mytologin inom ramen för en svensk politisk debatt, även om det sker på ett svamligt och delvis oinitierat sätt. https://grekiskagudar.wordpress.com/

Denna modell av den trojanska hästen parkerar utanför Troja i västra Turkiet. Foto: Tommy Hansson

Fichtelius har förstås helt rätt i att Zeus var den högste guden på Olympen och den som de många övriga gudarna måste lyda.  Gudarna ansågs vara världens härskare efter att vunnit kriget mot titanerna. Homeros låter i sin skildring av Trojanska kriget Zeus och hans underhuggare i gudaskaran flitigt blanda sig i kriget. 

För övrigt råder det bland forskarna delade meningar om kriget mellan Grekland och Troja över huvud taget har ägt rum. De garanterat icke-existerande gudarnas deltagande på båda sidor ökar knappast trovärdigheten. Dock har arkeologiska fynd gjorts på den plats i nuvarande västra Turkiet, där kriget skall ha avgjorts, som skulle kunna bekräfta att kriget verkligen utkämpades. Jag besökte platsen, där utgrävningar alltfort pågår, 2015. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/07/pa-resa-i-vastra-turkiet-ii-troja/

På det tionde året av det dittills oavgjorda kriget mellan Grekland och Troja lyckades grekerna enligt Iliadens skildring avgöra till sin fördel genom att, under ledning av Odysseus, erbjuda trojanerna en gåva i form av en jättelik trähäst. I denna gömde sig grekiska krigare som väl inne i staden Ilion strömmade ut och besegrade fienden.

Den konservative debattören (och USA-experten) Ronie Berggren har på sin blogg på sedvanligt sakkunnigt sätt belyst förhållandet mellan det antika Grekland (Hellas) och den västerländska civilisationen. Han passar ävenledes på att ge en känga åt Fichtelius.: ”Erik Fichtelius yrar om invandring och grekisk mytologi. Han har så klart fel. Grekerna var nationalister – deras grekiska epos den gemensamma kulturen.”

Exakt så. De ärevördiga gamla grekerna, som grundade den demokratiska styrelseskicket där slavar och kvinnor dock var undantagna, var verkligen inga mångkultursivrare som släppte in några bidragsturister som kunde tänkas vilja parasitera på deras kultur och deras vetenskapliga och filosofiska landvinningar. Fichtelius har fått allt om bakfoten. http://www.ronie.se/historia/2019/05/01/europa-antikens-grekland-och-den-vasterlandska-civilisationen/

Man brukar slutligen säga att den europeiska kulturen vilar på tre grundpelare: Jerusalem (religion), Rom (rättsväsende), Aten (filosofi). Jag söker belysa detta i följande bloggtext: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/04/21/den-europeiska-civilisationens-grundpelare-jerusalem-rom-aten/

Sekteristgräl på vänsterkanten om Anna Lindh

6 augusti, 2013

mikael_wieheKommunisten/trubaduren Wiehe.

Ett gräl har utbrutit på vänsterkanten. Proggartisten och oreformerade kommunisten Mikael Wiehe tar i dagens Aftonbladet heder och ära av framlidna utrikesministern Anna Lindh (1957-2003), något som föranleder Mona Sahlin att gå till angrepp mot Wiehe. Sahlin kallar Wiehe för ”ynklig” och hotar sluta lyssna på hans låtar efter 40 år:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17252089.ab

Eftersom jag aldrig varit någon beundrare av vare sig Wiehe, Lindh eller Sahlin har jag svårt att ta entydigt parti i det här grälet. Några spridda anmärkningar tänker jag dock göra. Om inte annat i ren skadeglädje som ju (ehuru felaktigt enligt min mening) enligt ordspråket lär vara den enda sanna glädjen.

Bakgrunden till  Mikael Wiehes påhopp på Lindh är, att han nekat arrangörerna av en planerad minnesdag i syfte att hedra Anna Lindh på tioårsdagen av hennes död den 11 september i år att spela Wiehes låt ”En sång till modet”. Enligt Wiehe var Anna Lindh nämligen inte särskilt modig. Han menar att hon gick den amerikanska Bush-administrationens ärenden, när hon medverkade till att två terroranklagade egyptier på tillskyndan av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA flögs från Bromma flygplats hösten 2001 till ett egyptiskt fängelse, där de skall ha utsatts för tortyr.

Därför får arrangörerna av minnesstunden inte spela ”En sång till modet” under ceremonin till Lindhs minne, som skall hållas i Kungsträdgården i Stockholm. I stället rekommenderar artisten att man spelar hans ”Just i den här sekunden”. Detta duger dock inte åt Sahlin, som nu alltså fortsättningsvis avser bojkotta proggfarfar Wiehe. Inte mig emot – låt envar bli salig på sin musikfason är min paroll.

imagesLindh samarbetade med USA.

Mikael Wiehe gör alltså stor sak av att Anna Lindh skall ha ”böjt sig” för USA i allmänhet och den för Wiehe så förhatliga Bush-administrationen i synnerhet. Jag hyser emellertid viss förståelse för beslutet att låta de terrormisstänkta – detta var bara någon månad efter terrorangreppen mot USA den 11 september 2001 – hämtas upp av CIA.

Kriget mot terrorismen hade just proklamerats och samarbete mellan västdemokratiska länder såsom USA och Sverige var en nödvändighet som låg i den fria världens intresse. Om sedan de misstänkta egyptierna var skyldiga till vad de anklagades för är en annan fråga som jag inte tänker gå in på här.

Det anmärkningsvärda med Wiehes reaktion är ju dess selektiva karaktär. Han uttalar ve och förbannelse över vänsterns eviga fiende USA och dess påstådda stöd för tortyr och tillämpande av så kallade okonventionella förhörsmetoder. När det gäller hans eget förlovade land, kommunistdiktaturen på Kuba, har vi dock inte hört tillstymmelse till kritik av dess politiska avrättningar, inspärrande av politiska fångar och godtyckliga tortyr mot oliktänkande.

cuba_73335120Wiehes idol Fidél Castro, Kubas slaktare.

Min helt personliga uppfattning om Mikael Wiehe, född i Stockholm 1946 men uppväxt i Köpenhamn, är att han är rätt odräglig både som person och sångare. Bara hans nasala sångsätt och olidliga dialekt räcker för att framkalla rysningar av obehag längs min ryggrad. Lägg därtill hans knastertorra och överreklamerade Dylan-tolkningar, hans storhetsvansinne och hans hopplösa och otidsenliga kommunism med Stalin-stuk.

Ändå har han naturligtvis all rätt att neka till att hans sång spelas till Anna Lindhs minne. I sak har han också rätt. Visst var mordet på henne hemskt, men särskilt modig eller nytänkande var nu inte Lindh. Särskilt i Mellanöstern-frågan, där hon körde på som vanligt i sosseriets uppkörda hjulspår i att ensidigt gynna palestinaaraberna och dess terroristiska Fatah-parti, har jag en gås oplockad med henne.

Anna Lindh var i likhet med Mona Sahlin en typisk ”Palme-flicka” som neg och lydde inför allt som den ”store Olof” påbjöd och fortsatte vara hans minne undergivna efter hans tragiska död 1986.

imagesCAMRNC21Palmeflickan Mona Sahlin tar ett bloss.

Sammanfattningsvis. Egentligen bryr jag mig inte ett dyft om sekteristgrälet mellan Wiehe och Sahlin. Men litet kul är det likafullt.

Svenska artister (IXX): Einar Ekberg

28 juli, 2013

einar-ekberg-jag-har-hort-om-en-stad-hemmets-haroldEinar Ekberg (1905-61): en andlig sångarfurste.

Einar Ekberg står sig än i dag som Sveriges främste andlige sångare någonsin. Han är en oöverträffad förebild för efterföljare såsom Göran Stenlund och Jan Sparring.

Einar Efraim Ekberg föddes den 29 juli 1905 i Malmö och avled i min hemstad Södertälje den 5 augusti 1961. Han växte upp i en familj som var aktiv i pingströrelsen och verkade som solist och sångledare i församlingen i Malmö. Sång studerade han för Agnes Ekholm och Frey Lindblad, men rent musikaliskt anses han ha varit i det närmaste självlärd.

När Ekberg besökte USA för första gången som 19-åring 1924 kom han i kontakt med pingstpionjären Lewi Pethrus. Detta ledde till att han knöts till Filadelfiakyrkan i Stockholm, där han verkade 1925-48. 1948 emigrerade Ekberg till USA, där han bosatte sig i Kalifornien.

En av Einar Ekbergs mest älskade sånger var ”Jag är främling” (M. S. B. Dana/B. S. Lorentz), som för övrigt var min mormors älsklingssång vilken framfördes av kyrkosångare Lennart Sederholm från Frälsningsarmén på hennes begravning i Södertälje 1975 inte så långt från Einar Ekbergs gravsten på Södertälje kyrkogård:

http://www.youtube.com/watch?v=THFdfHcO8bQ

Ekberg fortsatte att turnera ymnigt i såväl USA som Sverige. 1954 knöts han till pingströrelsens radiostation IBRA Radio, vilket gjorde att människor i hela världen kunde lyssna till hans varma barytonstämma. Redan 1930 hade Ekberg startat tidskriften Sångens Härold. Han gav genom åren ut ett stort antal sånghäften vilka fick en stor spridning. Totalt beräknas Ekberg ha komponerat cirka 200 sånger och producerat ungefär lika många grammofonskivor.

9076_vl2005100506030

Sohlmans musiklexikon skriver följande om Einar Ekberg:

Einar Ekbergs stämma var varm och välljudande och hans sång präglades av djup musikalitet, stort tekniskt kunnande och kongenial texttolkning.

Enligt underhållningsoraklet Uno ”Myggan” Ericson förmådde Ekberg ge ”även den banalaste text och melodi ett djupare innehåll”.

Einar Ekberg uppskattades inte bara inom kristna kretsar utan drog stor publik överallt där han framträdde. När han sjöng i Kungsträdgården i samband med Stockholms stad 700-årsjubileum skall, enligt Dagens Nyheter, 30 000 – 35 000 personer ha kommit för att lyssna på honom.

Under tiden för Andra världskriget var Ekberg så kallad artistsoldat – han samlade även in pengar för Röda Korset –  och framförde då också fosterländska sånger och svenska folkvisor. Här Stenhammars/Heidenstams ”Sverige”:

http://www.youtube.com/watch?v=mG2qjiW4abg

Före sin bortgång vid 56 års ålder hann Einar Ekberg ge ut flera självbiografiska böcker, bland andra Han vård om mig tar (Filadelfia 1953).

Einar Ekberg har kallats ”den andliga sångens furste”. Här följer ytterligare några inspelningar:

”Hela vägen går Han med mig”:

http://www.youtube.com/watch?v=DO_UPRf6AzI

”Jag mig gömmer uti klippan”:

http://www.youtube.com/watch?v=at0i16W4yHU

”Jesus, o mitt hjärta längtar” (med Einar Wärmö):

http://www.youtube.com/watch?v=ZUW54c-914Y

Ljudkvaliteten på de inspelningar som bevarats är av naturliga skäl inte vad vi är vana vid i dag; ändå råder inga svårigheter att skönja att vi har att göra med en förstklassig röst som säkert hade gjort sig utmärkt på operascenen om Ekberg hade valt den karriärmöjligheten.

727PX-~1Einar Ekberg är begravd på Södertälje kyrkogård jämte makan Gunborg (1904-57).

73 år sedan Kristallnatten skakade världen

10 november, 2011

 Tysk mobb i form av SA-män i aktion i samband med Kristallnattens brutala excesser mot judarna.

Den 9-10 november 1938 inträffade den fruktansvärda historiska händelse som gått till eftervärlden som Kristallnatten. Namnet var en förskönande nazistisk omskrivning för vad som egentligen hände och kommer av, att fönsterrutorna till ett stort antal judiskägda butiker över hela Tyskland krossades med en mängd glassplitter som resultat.

Kristallnattens excesser i brutalitet hade sin upprinnelse i mordet på en tysk ambassadtjänsteman i Paris som hette Ernst vom Rath. Förövaren var den 17-årige juden Herschel Grynszpan. De tyska nationalsocialisterna tog mordet som förevändning för att starta en terrorvåg mot judarna i Tyskland. Kristallnatten kan ses som avstampet mot Förintelsen som tog livet av sex miljoner judar.

Jag har tidigare på denna blogg skrivit en utförlig text om Kristallnatten och dess betydelse i ett vidare historiskt perspektiv:

https://tommyhansson.wordpress.com/2010/11/07/kristallnatten-borjan-till-forintelsen/

Här har jag tänkt ge en personlig redogörelse för det minnesprogram för Kristallnatten som den 9 november 2011 arrangerades av Samarbetsrådet för judar och kristna i Stockholm.

 Interiör från Sankta Eugenia-kyrkan. Foto: Tommy Hansson

Kvällen inleddes med en sammankomst i den katolska kyrkan Sankta Eugenia vid Kungsträdgården. Här fick deltagarna, som inkluderade bland andra Judiska församlingens rabbin David Lazar, Tor Carlid från Betlehemskyrkans Israelgrupp, riksdagsledamoten Annelie Enochsson (KD) och Salomo Berlinger, före detta ordförande i Judiska församlingen, lyssna till förnämlig orgelmusik samt tal/uppläsningar.

En av talarna framhöll  att den nationalsocialistiska grymheten kunde komma till stånd först sedan den kärlek som endast religionen förmår frambringa – och som är direkt från Gud –  förlorat inflytande i det tyska samhället.

Stegen styrdes därefter till Sankt Jacobs protestantiska kyrka med för kvällen stämningsfull belysning. Domkyrkokaplanen Kristina Ljunggren samt ytterligare en kvinnlig representant för församlingen framförde textläsning – bland annat en bön av den omdiskuterade sydafrikanske pastorn Allan Boesak.

 Interiör från Sankt Jacobs kyrka. Foto: Tommy Hansson

Ljunggren underströk att ”Kristallnatten” egentligen är ett alldeles för vackert namn som beteckning för de obeskrivliga grymheter som utövades under denna tilldragelse.

Stora Synagogan på Wahrendorffsgatan var nästa mål för ”pilgrimerna” denna osedvanligt milda novemberkväll. Här hölls en ”Högtidsstund till minne av ‘Rikskristallnatten’ den 9 november 1938”.

Högtidligheterna inleddes med ett kort anförande av redaktör Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Agneta Berliner, tidigare riksdagsledamot (FP) och ledamot av SKMAs arbetsutskott, höll härefter ett tal med temat ”Förtryck, förödelse och fasa” med det allvar stunden krävde. Möjligen bröt talarens röda glasögon det allvarliga mönstret något.

Monumentet över Förintelsens offer utanför Stora Synagogan. Foto: Tommy Hansson

Talet var väl framfört men tarvar enligt min mening viss kritik. Det var föga oväntat men icke desto mindre malplacerat att, som Berliner gjorde, dra in det demokratiska – och mig närstående – riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD) i retoriken.

SD är för det första inte ett spår antisemitiskt utan arbetar tvärtom synnerligen aktivt mot de krafter, vilka med det  judehat som alltmer sticker upp sitt fula tryne också i vårt land förpestar mångas tillvaro. SDs opinionsbildande arbete härvidlag är noga taget något som SKMA  och andra projudiska grupper har all anledning vara tacksamma för!

Berliner tog även upp den utbredda antisemitism inklusive våldshandlingar som gjort Malmö till en farlig stad för judar att vistas och bo i. Däremot nämnde hon av någon anledning inte vilka grupperingar det är som står för våldet och trakasserierna mot Malmös krympande judiska befolkning: muslimska invandrare, vilka av födsel och ohejdad vana hyser ett primitivt och oresonligt judehat. Däremot kritiserades, dock utan namns nämnande,  det beryktade kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) för sin uppenbart antijudiska hållning.

Kanske ansåg Berliner att det är uttryck för så kallad islamofobi att tala klarspråk i ämnet. Detta är i så fall en ytterligt beklaglig inställning vittnande om en närmast desperat politisk korrekthet. Jag hävdar kategoriskt att detta motverkar de svenska judarnas egna syften.

Fredrik Meyer, Anna Agoston, Ludvig Josephson och Stefan Böhm framförde härefter texter på temat ”Röster från ‘Rikskristallnatten'” alltmedan auditoriet i bakgrunden kunde studera bilder med anknytning till texterna. Sedan var det dags för Christer Mattsson, Kungälv från Forum för levande historia att hålla ett personligt och (väl) långt anförande.

Avslutning skedde i form av kaddish-bön exekverad av rabbi David Lazar och kantor Maynard Gerber. Willy Silberstein yttrade sist några avslutningsord. Det skall också nämnas att violinisten Kersti Dahlkvist framförde verk av Erwin Schulhoff och J. S. Bach.

 Salomo Berlinger berättade om Adat Jeschuruns fascinerande historia. Foto: Tommy Hansson

Kvällens i mitt tycke intressantaste pilgrimsmål var den ortodoxa synagogan Adat Jeschurun, som med adress Riddargatan 5 är inrymd i Judiskt center på Östermalm. Salomo Berlinger redovisade på ett levande och intresseväckande sätt denna judiska helgedoms minst sagt fascinerande historia.

Synagogans inventarier skeppades nämligen över till Sverige från Synagoge Bornstrasse i Hamburg efter att på ett mirakulöst sätt ha klarat sig undan Kristallnatten. Härefter har Torah-skåpet, bänkarna, pulpeterna, textilierna med flera attiraljer oundgängliga för den judiska gudstjänsten kommit i bruk i Adat Jeschurun. Det var den i Stockholm bosatte affärsmannen – och ortodoxe juden – Hans Lehmann som arrangerade överskeppningen.

Det var emellertid först nödvändigt med en grundlig renovering, eftersom nationalsocialistiska hamnarbetare i Tyskland gått löst på de för dem så förhatliga inventarierna. 1940 stod i alla fall den märkliga synagogan klar att användas.

Jeschurun-synagogan är vidare, berättade Berlinger om, ett omtyckt internationellt turistmål som attraherar icke minst amerikanska judar vilka kunnat läsa om den – och framförallt dess intressanta förhistoria – i exempelvis The New York Times. Den forne amerikanske utrikesministern Henry Kissingers bror besökte Jeschurun vid ett tillfälle, och på en vägg utanför synagogans ingång finns inom glas och ram ett brev från den berömde brodern.

Fram till Kristallnatten var det möjligt för tyska judar att ta sig ut ur Hitlers rike – nazisterna ville rentav bli av med dem – men därefter hårdnade inställningen. Judarna skulle nu utrotas, inte utvisas eller tillåtas flytta. Hitlers vision var ju att utplåna judenheten i hela världen.

Det har beräknats att omkring 1400 synagogor och andra judiska lokaler avsedda för gudstjänstbruk antändes eller brändes ner till grunden natten mellan den 9 och 10 november 1938. 7500 judiskägda butiker demolerades. 30 000 judar fördes bort till koncentrationsläger.

Dachau koncentrationsläger, där minst 185 judar mördades i anslutning till Kristallnatten.

Tusentals judar mördades eller skadades till följd av nazistmobbens övergrepp. Bara i koncentrationslägret Dachau utanför München dog 185 judar i samband med Kristallnatten.

Mänskligheten får aldrig tillåtas glömma dessa ominösa händelser som ledde fram till morden på sex miljoner judar, ungefär hälften av jordens judiska befolkning!