Posted tagged ‘Kurre Hamrin’

Glömda svenska fotbollshjältar (15): Dribblern och eleganten Lennart Backman

18 november, 2019

Lennart Backman i vitt gör mål mot Degerfors IF i en match i AIK-tröjan 1965.

Lennart Backman var under första hälften av 1960-talet den svenska uttagningskommitténs (UK) givna val som vänsterytter (någon gång högerytter) i dåtidens femmannakedja. Han avverkade under 1950- och 1960-talen 31 landskamper i fotboll och dessutom 16 officiella landsmatcher i bandy; han är ”stor grabb” i båda sporterna. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/lennback.html

Lennart föddes i Skellefteå i Västerbotten 1934 och fostrades i Skellefteå IF. 1957 värvades han över till IFK Norrköping, som han representerade när han gjorde sin landslagsdebut i en vänskapsmatch mot Schweiz på Olympia i Hälsingborg  den 7 maj 1958, som Sverige vann med 3-2. Han gjorde bra ifrån sig men blev utburen på bår efter en skada.

Om landslagsdebuten har Lennart Backman på klubbsajten 500 AIK:are citerats på följande sätt: ”Jag spelade vänsterytter och hade Gunnar Gren innanför mig. Min landslagsdebut gick väldigt bra, tills jag stämplades över vänsterknät och blev utburen på bår.”

Sveriges fotbollslandslag som samlarbild i tidningen Rekord efter en match mot Danmark 1963. Lennart Backman längst till vänster i övre raden.

Skadan visade sig vara av det allvarligare slaget och Backman tvingades gå gipsad en längre tid och avstå från fotbollen i ett halvår. Det innebar bland annat att han gick miste om chansen att bli uttagen i den svenska truppen till VM på hemmaplan, där Sverige som bekant slutade tvåa. Det bör dock påpekas att hans möjligheter att konkurrera ut Lennart ”Nacka” Skoglund som vänsterytter eller Kurre Hamrin som högerytter sannolikt varit mikroskopiska.

Det blev bara två säsonger och 32 matcher i IFK Norrköping för Lennart Backman, som därefter lockades över till AIK i Solna med ett erbjudande om att bli fastighetschef på Bonnier fastigheter. I AIK blev det 197 matcher varav 173 i allsvenskan. Han vann AIKs interna skytteliga 1961 och 1962, sistnämnda år under Solna-lagets degradering till division II.

Under sina 31 A-landskamper – 22 vunna, tre oavgjorda och sex förluster – spelade Lennart Backman in tre mål. I B-landslaget medverkade han vid två tillfällen och svarade då för två mål. Något VM-spel blev det som framgått ovan inte, men däremot spelade Backman samtliga fem matcher i Sveriges kvalspel mot Schweiz och Belgien till VM i Chile 1962 – tre som vänster- och två som högerytter. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/landslagsdatabas/landslagsspelare/?fplid=dd5bdac5-039b-4d47-8432-b0afaef58afa

Lennart Backman spelade i AIK-tröjan 1959-68.

Lennart Backman, som jag själv i min barndom såg spela på AIKs hemmaarena Råsunda vid något tillfälle, kan som spelare lämpligen betecknas som en elegant dribbler i besittning av en högt utvecklad teknik. På klubbsajten omskrivs han så:

Lennart Backman kunde ibland verka lite frånvarande, som om hans kärlekshistoria med bollen inte angick med- och motspelarna eller publiken. I hans bästa stunder var det dock rivalerna i motståndarlaget som var ”frånvarande” när Lennart till synes ansträngningslöst dribblade bort och gled ifrån dem.

Också i bandy var Lennart Backman mycket framstående. Han uttogs i landslaget sammanlagt 20 gånger varav 16 i officiella sammanhang. Klubbtillhörigheter var i bandysporten Katrineholms SK och AIK. I bandy var han med om att ta såväl silver som brons i VM – Sovjetunionen prenumererade vid denna tid på VM-guldet, och de enda övriga lagen var Sverige, Finland och Norge. http://www.svenskbandy.se/BANDY-INFO/FORBUNDET/Historikochstatistik/halloffame2/InvaldaiHallofFame/22.LennartBackman

I bandy antecknades den skridskosnabbe Lennart för fem mål i landslaget, där han mestadels spelade vänsterhalv. Det kan nämnas att han är den ende spelare som uttagits i VM som på klubbnivå spelat i division II (för AIK). 2015 invaldes han i Svensk bandys Hall of Fame. Lennart Backman spelade också ishockey för AIK i dåtidens högsta serie.

Fyra landslagsmän i bandy säsongen 1959-60: från vänster Lennart Backman, Kjell Edlund, Lars Martinsson och Roland Niva, samtliga från Katrineholms SK.

Lennart Backman representerade AIK åren 1959 till 1968. När han vid 34 års ålder lade fotbollsskorna på hyllan spekulerades det i att så skedde till följd av det religiösa engagemanget för Jehovas vittnen. Något han själv dementerat.

Den numera 85-årige Lennart Backman är under vinterhalvåret bosatt på den spanska så kallade solkusten, där han har ett hus sedan många år tillbaka. Han är gift med Britt-Marie med vilken han har tre barn.

Glömda svenska fotbollshjältar (8): Arne Selmosson – rekordskytt i Italien

19 mars, 2019

 

Lazio-spelarna Arne Selmosson (till vänster) och Attilio Giovannini flankerar Inters Lennart ”Nacka” Skoglund före en match i italienska serie A.

Arne Selmosson hette en svensk fotbollsspelare som gjorde en lysande proffskarriär i Italien. På sammanlagt 295 seriematcher under tio år spelade han in 93 mål varav 81 i serie A. Det gör honom till den femte mest framgångsrike svenske målskytten i Italien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Selmosson

Arne Bengt Selmosson föddes i västgötska Götene 1931 och avled i Stockholm 2002. Efter spel i moderklubben Sils IF i Götene övergick han till Götene IF. Han enrollerades därefter i allsvenska Jönköpings Södra IF, som han representerade 1950-54. Han svarade för 33 mål på 81 matcher med smålänningarna. Samtidigt blev den unge jönköpingsinnern uttagen i landslaget. I den blågula debuten mot Island i Reykjavik 1951 blev dock förlust med 4-3.

Totalt blev det emellertid endast fyra landsmatcher för Selmosson. Det berodde mycket på att han blev proffs tidigt – proffsen ansågs av det mossiga Svenska fotbollförbundet vara mer eller mindre landsförrädare och var portförbjudna i landselvan. I de övriga landskamperna blev det 3-2-vinst mot Finland i Helsingfors, 3-2-förlust mot Belgien på Råsunda samt 0-0 mot Wales i tredje gruppspelsmatchen i fotbolls-VM på hemmaplan 1958. Det blev även en B- och en U-landskap. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=33019

Jönköpings Södra IF i början av 1950-talet. Arne Selmosson andre man från höger i bakre raden.

Selmossons första klubb i Italien blev Udinese Calcio, där den blonde, 1 ,70 meter långe svensken – han fick smeknamnet Raggio di luna (Månstrålen) – spelade 1954-55. Han tillverkade 14 mål på 34 matcher och lär han hyllats som en gud, då han förde upp klubben från en undanskymd tillvaro till en andraplats i förstadivisionen. Nästa klubbadress blev Rom-klubben SS Lazio (1955-58), som 1958 vann italienska cupen med svensken i laget.

Det väckte stor uppståndelse då Lazios svenske stjärnspelare värvades över till lokalkonkurrenten AS Roma, som han kom att representera 1958-61. Han är den ende spelaren någonsin som gjort mål för båda lagen (han nätade fem gånger) i Rom-derbyt, som på italienska kallas Derby di capitale (huvudstadsderbyt). Med Roma var Arne Selmosson med och vann den europeiska Mässcupen 1961. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A4sscupen

Till fotbolls-VM i Sverige 1958 hade fotbollförbundet hävt förbudet för proffsspelare att medverka i landslaget. Den då 27-årige Arne Selmosson var en av de yrkesspelare som togs ut i VM-truppen. Konkurrensen om platserna i femmannakedjan var dock hård, och Arne fick endast spela en match – 0-0-kampen mot Wales på Råsunda. Tidigare i gruppspelet hade Sverige slagit Mexiko med 3-0 och Ungern med 2-1. Till slut blev det en silvermedalj för Arne och hans lagkamrater efter 5-2-förlust mot fenomenala Brasilien i finalen på Råsunda fotbollsstadion i Solna. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1958/resultat-vm-1958/

Fartfylld stilstudie av Arne Selmosson i landslagsdräkten.

Efter de tre åren i AS Roma återvände Arne Selmosson till Udinese Calcio i staden Udine i norra Italien, där det blev ytterligare tre års proffsspel. När Arne vände hemåt till Sverige och Västergötland kunde han se tillbaka på en av de dittills mest framgångsrika svenska proffskarriärerna. Hemma i Sverige förde han som spelande tränare 1964-68 upp Skövde AIK från division IV till division II. Fotbollskarriären avslutades med tränarjobb i Götene IF 1969-71. Därefter drev Selmosson under många år en sportaffär i Götene.

Efter en motion i kommunfullmäktige 2006 beslutade Götene kommun att sätta upp ett minnesmärke över den framgångsrike hemmasonen. Detta fick formen av en pelare med tillhörande minnesplatta och med en fotboll överst. Minnesmärket placerades på Solbacken vid Centrumhuset i Götene centrum och invigdes den 25 september 2009 i närvaro av bland andra Svenska fotbollförbundets ordförande Lar-Åke Lagrell och förre storspelaren Thomas Nordahl, som var vän i familjen Selmosson.

Arne Selmosson invaldes i Svensk fotbolls Hall of Fame som spelare nummer 45.


Minnesmärke över Arne Selmosson i Götene centrum.

Det är sant att Arne Selmosson hamnade litet i skymundan av mer omtalade svenska Italien-proffs som Gunnar Gren, Gunnar Nordahl, Nils Liedholm, Lennart ”Nacka” Skoglund och Kurre Hamrin, men hans delade femteplats bland svenska målskyttar i Italien imponerar. Hans minne lever kvar i Italien men kan nog sägas ha bleknat betydligt hemma i Sverige. http://veteranbloggen.blogg.se/2015/december/en-stor-fotbollsspelare-i-italien-men-nastan-bortglomd-i-sverige.html

 

 

När allt var mycket bättre: personliga hågkomster av det gyllene 50-talet

13 oktober, 2013

NACKA OCH KUNGENGustaf VI Adolf och Lennart ”Nacka” Skoglund vid fotbolls-VM 1958: två 50-talegestalter man gärna minns. Mellan kungen och ”Nacka” lagkaptenen Nils Liedholm.

Det var bättre förr, när det var sämre.

Så lyder ett litet drastiskt uttryck som sätter vår egen tids problem i blixtbelysning. Ty trots alla betydande landvinningar som gjorts i modern tid kan det finnas anledning att med glädje minnas förgångna tider, som i många avseenden ter sig betydligt angenämare än våra egna. Den epok jag nu närmast avser är 1950-talet, som för mig framstår i något av ett förklarat skimmer. Andra världskriget hade nyligen avslutats och en ny värld stod för dörren. Det innebar för oss svenskar en ekonomisk och social utveckling utan motstycke vare sig förr eller senare.

När jag föddes i slutet av 1951 hade Tage Erlander (1901-85) varit statsminister i fem år. Han hade överraskande utsetts till landsfadern Per Albin Hanssons efterträdare i konkurrens med socialminister Gustav Möller och snabbt vuxit i kostymen som förtroendeingivande regeringschef. Gustaf VI Adolf (1882-1973) hade varit kung i ett år sedan fadern Gustaf V avlidit 92 år gammal.

Gustaf Adolf var 68 år när han besteg tronen, således ett år äldre än vår nuvarande monark Carl XVI Gustaf är nu. Ändå finns det de som uppmanar den senare att abdikera till förmån för kronprinsessan Victoria. Gustaf VI Adolf var till skillnad från fadern brittiskorienterad och gift med den engelska prinsessan Louise Mountbatten, barnbarnsbarn till ingen mindre än drottning Victoria av England. Först var kungen dock gift med kronprinsessan Margareta (1882-1920) och fick med henne barnen Gustaf Adolf (arvprins), Sigvard, Ingrid (senare dansk drottning), Bertil och Carl Johan.

hyland-erlander-683Tage Erlander hos Hyland 1962.

Att båda dessa kroppsligen resliga och ganska reserverade intellektuella personligheter skulle bli vad man kallar folkkära var i hög grad otippat. Alla i min ålder minns säkert den decemberlördag 1962, då Erlander var gäst i det omåttligt populära TV-programmet ”Hylands hörna” och på bred värmländska berättade historien om kyrkoherden som idkade pistolskytte från kyrkans predikstol: ”Huka er, gubbar och kärringar, för nu laddar han om!”

Både Tage och Gustaf Adolf var pliktmedvetna män av den gamla skolan som bet ihop och gjorde vad som förväntades av dem, trots att de alla gånger inte var så bekväma med uppgiften. Gustaf VI Adolf, som var en framstående arkeolog, tog som sitt valspråk till yttermera visso ”Plikten framförallt”. En hel nation sörjde när han gick bort strax före valet 1973 och förmodligen räddade regeringen Palme kvar vid makten. En sak jag och många andra emellertid har svårt att förlåta Erlander för är omdömeslösheten att utse Olof Palme, Sveriges mest splittrande politiker genom alla tider, till sin efterträdare. Med Palme kom den stora nedgången i svensk politik och svenskt samhällsliv.

På oppositionssidan fanns skickliga och välutbildade politiker som Folkpartiets Bertil Ohlin, Centern/Bondeförbundets Gunnar Hedlund och Högerpartiets Jarl Hjalmarson. Eftersom sossarna cementerat sitt maktinnehav skulle det inte förunnas någon av dessa att bli regeringspolitiker, detta med undantag för Hedlund som ett tag ingick koalition med sossarna. Ohlin var nationalekonom i världsklass och fick 1977 Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, populärt kallat ”Nobelpriset i ekonomi”. Ohlins dotter Anne Wibble (1943-2000), också hon nationalekonom, var 1991-94 finansminister i regeringen Bildt.

1236464_520_278Bertil Ohlin var FP-ledare i 23 år. Han var troligen den bäste statsminister Sverige aldrig fick.

Världsfrågorna dominerades helt av det Kalla krigets förutsättningar. Demokraten Harry S Truman efterträddes i början av årtiondet som president i USA av republikanen Dwight D. ”Ike” Eisenhower (1890-1969) som kom att ärva Koreakriget (1950-53), som USA och FN tillsammans med Sydkorea utkämpade för att stoppa kommunismen i Asien hellre än i Kalifornien.

Eisenhower ingav som tidigare befälhavare för de allierade styrkorna i Europa och ledare för invasionen i Normandie ”Dagen D” den 6 juni 1944 stort allmänt förtroende. Innan han tillträdde som president var han 1950-52 överbefälhavare för NATO. På motsatta sidan stod under större delen av decenniet Sovjetunionens regeringschef Nikita Chrusjtjov, ofta kallad ”Krusse”. Han gjorde stor skandal i FNs generalförsamling när han bankade sin sko i bordet som protest mot ett anförande av den spanske utrikesministern, men detta inträffade först 1960.

untitledDwight D. Eisenhower var USAs president under nästan hela 50-talet.

Att kommunismen skulle hållas kort var en självklarhet överallt i den demokratiska världen. De enda som protesterade i Sverige mot detta var det stalinistiska Sveriges kommunistiska parti (SKP), som leddes av norrbottenskommunisten Hilding Hagberg. Ingen vettig människa brydde sig om vad han hade att torgföra, och när han talade i riksdagen lämnade de flesta riksdagsledamöterna kammaren.

När sovjetdiktatorn Josef Stalin avled 1953 höll SKPs representant Carl-Henrik Hermansson ett tal i samband med Stalins begravning, där den döde diktatorn bland annat hyllades som ”världens störste vetenskapsman genom alla tider”. C-H Hermansson kom 1964 att efterträda Hagberg som partiledare. 1967 ändrades partinamnet till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och de gamla blodtörstiga kommunisterna fick en mjukare framtoning.

nikita_unChrusjtjov bankar skon i bordet i FNs generalförsamling.

Själv växte jag upp i en idyllisk miljö på landet cirka en mil utanför Södertälje, där min far var lantbrukare. Jag började skolan 1958 och hade förmånen att få gå i små landsortsskolor till och med sjätte klass. Ordning och uppförande ingick bland de ämnen det sattes betyg i, och jag hörde aldrig någon som ifrågasatte att det förekom sådana från tidiga skolår. Ordning och reda skulle det vara, och att skoldagarna inleddes med psalmsång samt en kristen betraktelse från fröken eller magistern var något självklart.

I den historieundervisning som inträdde från och med tredje klass pluggades kungarna och de slag de deltagit i in ordentligt. Erik Gustaf Geijers konstaterande att  ”Sveriges historia är dess konungars” var rättesnöre och det med all rätt – i alla fall till och med Carl XIV Johan var det konungen som dominerade svensk maktutövning. Den som kritiserade monarken riskerade bli ett huvud kortare genom en lag som från 1864 kallades ”lagen om majestätsbrott” vilken inte avskaffades förrän 1948.

Min personliga bild av det gyllene 1950-talet är säkerligen överdrivet glättad. Jag minns med glädje leende sommardagar och snörika vintrar. Somrarna 1955 och 1959 var extremt heta och tillbringades till viss del vid stranden till den del av Mälaren som fanns inte så långt från mitt föräldrahem. Termen ”global uppvärmning” hade lyckligtvis ännu inte uppfunnits. 1959 var därtill ett stort getingår och jag blev stungen ett flertal gånger. Min mamma fick badda på med Salubrin för att lindra svedan.

ingemar_floyd2Ingemar Johansson slår ut Floyd Paterson 1959.

Sommaren 1959 härjade också den så kallade ölandspyromanen Göran Johansson på Öland. Det man helst minns från samma sommar är dock att Ingemar Johansson erövrade VM-titeln i tungviktsboxning från Floyd Paterson.

Fotbolls-VM 1958 spelades detta år i Sverige, och jag såg ett par av Sveriges matcher i min farfars svart-vita sjuttontummare av märket Dux  tillsammans med andra släktingar. Den svenska elvan slog Sovjet i kvartsfinalen med 2-0, Västtyskland i semi med 3-1 men förlorade mot Brasilien i finalen med 5-2 trots ledningsmål inspelat av Nisse Liedholm. Stora lagprofiler hos silverhjältarna var i övrigt Kalle Svensson, Lennart ”Nacka” Skoglund, Gunnar Gren och Kurre Hamrin.

1950-talets populäraste svenska artist var sannolikt Gösta ”Snoddas” Nordgren (1926-81), en bandyspelare i elitklass och ett fiskhandlarbiträde från Bollnäs i Hälsingland. Han slog igenom stort i Lennart Hylands radioprogram ”Karusellen” den 16 januari 1952 och gav upphov till något av en masspsykos som fick beteckningen ”Snoddasfeber”. Detta fenomen kan kanske bäst förklaras av en längtan i folkdjupet efter det genuint oskyldigt svenska. Hans megahit ”Flottarkärlek” låter så här:

http://www.youtube.com/watch?v=AXFzrMXKGkk

1672579_520_290”Snoddas”: 50-talets populäraste svenska artist.

Som nämnts ovan var den politiska makten under hela 1950-taket vikt åt Socialdemokraterna. Mina föräldrar var bondeförbundare/centerpartister liksom min farfar, men min morfar och mormor var inbitna sossar. Visserligen rådde skarpa skiljelinjer i vissa frågor, där de borgerliga framförallt protesterade mot den socialdemokratiska ”planhushållningen”. Det politiska samtalet var dock avsevärt mer lärt och belevat än i dessa yttersta av dagar. Man kallade varandra ”herr” och menade det i positiv bemärkelse, inte som i dag då ordet har en sarkastisk klang.

Ett parti som Sverigedemokraterna hade varit otänkbart på 1950-talet, eftersom det helt enkelt inte fanns något behov av ett parti som exempelvis varnade för massinvandringens avigsidor eller pläderade för hårdare straff. Den invandring som kom igång efter kriget från Sydeuropa och våra nordiska grannländer med Finland i spetsen var behovsinriktad arbetskraftsinvandring till de svenska industrierna. Många av dessa immigranter återvände till sina hemländer sedan de jobbat här några år.

Kriminaliteten under 1950-talet var låg, och polisen upprätthöll på ett auktoritativt sätt lag och ordning på gator och torg bland annat genom att patrullera iförd uniform och sabel. Grova brott såsom mord, våldtäkter, grova misshandelsfall och bankrån var ytterst sällsynta och mördarna blev snabbt riksbekanta. Den mest kände av dessa var förmodligen Olle Möller (1906-83), som dömdes för dråp respektive mord med 20 års mellanrum 1939 och 1959.

250px-Olle_MollerDömde mördaren och dråparen Olle Möller, terränglöpare och potatishandlare.

Möller föddes i Michigan i USA och var i Sverige först bosatt i Örebro-trakten innan han 1930 flyttade till Stockholm, där han var verksam som potatishandlare. Han var dessutom flerfaldig svensk mästare i terränglöpning. Möller fälldes på grund av indicier för dråp på tioåriga Gerd Johansson och mord på hemmafrun Rut Lind men hävdade livet igenom att han var oskyldig. De försök som senare gjorts för att söka rentvå honom har alla misslyckats. Enligt en historia jag hörde berättas i familjens vänkrets var Möller till sin läggning sadist och skall vid ett tillfälle ha fått fatt i en fågelunge som han med stor förnöjsamhet plockat fjädrarna av.

För att runda av denna personliga betraktelse över 1950-talet. Jag vågar påstå att det allra mesta var bättre då. Tempot var sävligare och värmen mellan människor större. Det politiska livet var mer belevat, och även om det Kalla kriget var ett orosmoln där hotet om kärnvapenkrig oroade några känsliga människor innebar det samtidigt en viss trygghet att frontlinjen var så otvetydigt klar. Dessutom hade Sverige vid denna tid ett av världens starkaste militära försvar i förhållande till storlek och folkmängd.

Medicinska upptäckter, förbättrad hygien, sociala förmåner som folkpension och barnbidrag, fri sjukvård och längre semestrar hade vidare gjort människor friskare, nöjdare och gladare. Den fruktade barnförlamningen (polio) hade dock drabbat landet i början på årtiondet men sedan kunnat utrotas tack vare poliovaccinet, som utvecklades av Jonas Salk i USA.

1101540329_400Doktor Jonas Salk utvecklade det första poliovaccinet.

Man kan nog säga att 1950-talsatmosfären levde kvar några år in på 1960-talet tills de långhåriga The Beatles blev populära med sin avancerade popmusik och revolutionsvänstern inledde sina härjningar. Samtidigt blev drogmissbruk ett allt vanligare samhällsproblem. Det är dock en annan historia.

Zlatan i Sven Rydells fotspår

16 november, 2012

Zlatan cykelsparkar in 4-2 på England. En prestation i yppersta världsklass.

När jag här om kvällen bänkade mig framför TVn för att beskåda Sveriges träningslandskamp mot England på den nya imposanta Friends Arena var det utan större förhoppningar jag gjorde detta. Föga anade jag att matchen skulle utveckla sig till att bli en stor idrottsupplevelse. Orsaken härtill kan uttryckas i sex bokstäver: ZLATAN.

Efter att ha svarat för sitt tredje mål och givit Sverige ledningen med 3-2 via en kraftfull frispark från 30 meter trodde man knappast det kunde bli så mycket bättre. Man bedrog sig. Ty några minuter senare, sedan Englands målvakt Joe Hart nickat bort bollen utanför straffområdet, fick Zlatan tag på lädret och skickade detsamma via en akrobatisk cykelspark i en mäktig lyra in i motståndarmålet och gjorde därmed sitt fjärde mål i matchen. Han kom då upp i 39 landslagsmål på sina hittills 85 matcher i den blågula tröjan och ligger numera på andra plats i skytteligan efter Sven Rydell..

Jag kommer i nuläget på ett enda svenskt landslagsmål som kan mäta sig med Zlatans häpnadsväckande bicycleta när det gäller finess, elegans och konstfärdighet. Det är Kurre Hamrins slalomlöpning genom Västtysklands försvar på högerkanten i VM-semifinalen på Nya Ullevi 1958, en soloprestation som resulterade i svenskt 3-1 och en plats i finalen mot Brasilien.

Det har diskuterats om Zlatan Ibrahimovic redan nu kan bedömas vara Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider. Låt oss först titta litet på de lirare som kan anses göra honom äran stridig innan vi tar ställning till den frågan.

Sven Rydell höll världsklass på sin tid.

Den spelare som alltjämt innehar målrekordet i landslaget med 49 mål – på bara 43 landskamper – är Sven Rydell (1905-75) med smeknamnet ”Trollgubben” till följd av sin enastående tekniska färdighet.

Han spelade i det spelsystem praktiskt taget alla lag använde vid denna tid – 2-3-5 – inner i en femmannakedja. Sven Rydell spelade under merparten av sin aktiva karriär i en av landets anrikaste klubbar, Örgryte IS i Göteborg. Han svarade för 156 mål i allsvenskan.

Rydell var Sveriges dominerande spelare 1921-32 men tvingades lägga dobbskorna på hyllan redan vid 29 års ålder på grund av en efterhängsen knäskada. Hans mest minnesvärda insats kom vid en landskamp mot gamle trätobrodern Danmark 1931 som Sverige vann med 3-2 tack vare Rydells tre fullträffar. Denna avgörande insats renderade Rydell Svenska Dagbladets bragdguldmedalj.

Största internationella meriten var eljest OS-bronset i Paris 1924, där Sverige i första matchen besegrade regerande OS-mästarna Belgien med hela 8-1 i en av Sveriges mest legendariska matcher någonsin. I matchen om bronset besegrade blågult Nederländerna med 3-1. Rydell var för övrigt även svensk mästare i handboll representerande Redbergslids IK, en klubb han även en kort tid spelade fotboll för.

Efter den aktiva karrären blev Sven Rydell en uppskattad sportjournalist och skrev bland annat krönikor under signaturen ”Dribbler” i Göteborgstidningen (GT). Dottern Ewa Rydell blev elitgymnast och representerade Sverige i olympiska spel. Sven dog vid 70 års ålder 1975.

GreNoLi – från vänster Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm.

Om vi botaniserar vidare bland svenska bolltrillare med stjärnglans finner vi i Gunnar Nordahl, Gunnar Gren och Nils Liedholm – vilka i italienska AC Milan bildade en innertrio med beteckningen GreNoLi – andra kandidater till titeln bästa svensk genom tiderna. Alla tre blev OS-guldmedaljörer i London 1948 och enrollerades strax därefter som proffs i Italien.

Därmed betraktades de som icke önskvärda personer i hemlandet enligt dåtidens inskränkta synsätt. De togs inte till nåder förrän vid fotbolls-VM i Sverige 1958, eller rättare sagt Gren och Liedholm. Dessa båda svarade för helt avgörande insatser när det gällde att föra Sverige till ett VM-silver.

Nordahl stannade i Italien för att vid hemkomsten 1960 bli spelande tränare i Karlstads BK. Han fortsatte som tränare och även fotbollskommentator efter sin aktiva karriär. Bland annat skrev han fotbollskrönikor i Idrottsbladet i början på 1980-.talet, där det var min uppgift att ringa upp honom och skriva ner krönikorna. Gunnar var alltid trevlig att ha att göra med.

Gunnar Nordahl krutar på i Norrköpings-tröjan på 1940-talet.

Åt suveräna Brasilien, där det då 17-åriga fenomenet Edson Arantes do Nascimento – han uppträdde under artistnamnet Pelé och anses av många vara världens bäste genom tiderna – gjorde sin internationella debut, fanns ingenting att göra. Det blev stryk med 5-2 i finalen på Råsunda sedan dock blågult tagit ledningen med 1-0 genom Liedholm.

Att avgöra vem som var bäst av trion GreNoLi är nära nog omöjligt. Gren var den borne teknikern men även en framstående målgörare. Han gjorde 32 mål på 57 landskamper och är därmed femte bäste landslagsskytt. Nordahl var den typiske ”centertanken” och en notorisk målspruta med 43 landslagsmål på 33 nationskamper. Liedholm var en lysande strateg på planen, och förre förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock menade i ett känt yttrande att det bästa fotbollslag man kunde tänka sig var ett som bestod av elva Nils Liedholm. ”Lidas” blev efter spelarbanans slut en mycket framgångsrik tränare samt vingårdsägare.

Gren vann i början på 1980-talet en omröstning om vem som var vår bästa lirare genom tiderna och står mycket välförtjänt staty vid Gamla Ullevi i Göteborg. Han representerade under sin tid i Sverige bland annat göteborgsklubbarna Gårda BK, IFK Göteborg, Örgryte IS och GAIS. Han hoppade in som spelare så sent som vid 56 (!) års ålder vid en match med IK Oddevold, som Gren tränade, i division IV.

En klacksparkande Gunnar Gren som staty vid Gamla Ullevi.

När vi snackar VM 1958 kommer vi inte ifrån vänsteryttern Lennart ”Nacka” Skoglund som slog igenom i VM i Brasilien 1950, där Sverige lyckades erövra ett sensationellt brons. Han gjorde sig då känd som ”Den vajande majskolven” genom sitt blonda hårsvall och försvann liksom många andra i bronslaget till proffslivet i Italien. ”Nacka” levde högt på sin glimrande teknik och gjorde stor lycka i Sverige-VM.

Efter hemkomsten från Italien 1964 enrollerades ”Nacka” i sin gamla klubb Hammarby IF och svarade i debuten mot Karlstads BK i näst högsta serien division II för konststycket att skruva en hörna direkt i mål. Samma år togs han ut i landslaget i en match mot Polen. Det märktes dock att konditionen var för dålig för spel i högsta eliten. ”Nacka” avled tragiskt och svårt alkoholiserad i sitt hem på Södermalm i Stockholm 1975, bara 45 år gammal.

”Nacka” Skoglund hälsar på konung Gustaf VI Adolf före en match i VM 1958. Tittar på gör  i mitten lagkaptenen Nils Liedholm.

I så kallad modern tid framstår Henrik ”Henke”Larsson som en av de allra främsta. ”Henke” var andre bäste målgörare i landslaget med sina 37 mål före Zlatans urladdning mot England på Friends Arena. Genombrottet kom i VM i USA 1994, där ”Henke” ingick i det bejublade bronslaget. Under sin tid i skotska Celtic nådde Larsson sin höjdpunkt som spelare men hade även korta sejourer i Manchester United och Barcelona. Han röstades relativt nyligen fram som den bäste svenske fotbollsspelaren  genom tiderna.

Henrik Larsson i Celtic-tröjan. 37 mål i landslaget.

Vem är då den bäste svenske liraren någonsin? Talar vi i absoluta termer kan det nog inte råda någon tvekan. Zlatan ”Ibra” Ibrahimovic, 195 centimeter över havet och 100 kilo tung, är bättre tränad och har följaktligen mer tempo och styrka i kroppen än någon av föregångarna någonsin hade. Zlatan skulle få de andra att framstå som pojklagsspelare om de skulle mötas på planen i dag.

Så kan man naturligtvis dock inte räkna. Varje spelare måste bedömas enligt sin tids förutsättningar. Dessutom finns det all anledning förmoda, att Rydell med flera slocknade stjärnor skulle ha gjort Zlatan äran stridig om de varit aktiva i dag. Frågan  vem som är Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider får därför lämnas öppen. Sven Rydell var aktiv under en tid då det internationella utbytet inte hade kommit igång på allvar men har ändå beskrivits som vår förste spelare med internationell lyskraft.

En sak är säker. Om Rydell hade levt i dag och som sportjournalist hade haft möjlighet att bedöma Zlatans insatser hade han varit full av lovord inför den nu 31-årige svensken med bosnisk-kroatisk bakgrund. Enligt min idrottsintresserade son kan Zlatan liknas vid ett ädelt vin som bara blir bättre med åren.

Ett ädelt vin som bara blir bättre med åren – det är karaktäristik så god som någon vad gäller Zlatan Ibrahimovic!