Kristna är den mest förföljda gruppen religiöst troende i världen. Det beräknas att 215 miljoner kristet troende av olika schatteringar utsätts för förföljelse med politisk eller religiös motivation. Värst är det i det kommunistiska Nordkorea samt länder med doktrinärt muslimska regimer.
Detta sorgliga förhållande är det inte många som är medvetna om i Sverige. Här förlöjligas kristendomen på ett ofta grovt och vulgärt sätt av exempelvis så kallade komiker och vetenskapsjournalister. Inte ens Svenska kyrkan, som rätteligen borde vinnlägga sig om att slå vakt om kristen tro och tradition, kan göra många uppriktigt troende människor med kristen övertygelse glada.
Komikern Marika Carlsson, som själv uppges ha vuxit upp i en frikyrklig miljö, hävdar i en intervju i Kvällsposten/Expressen att Bibeln är en ”skitbok”. Carlsson är aktuell med en kringresande show som fått det blasfemiska namnet ”Jag är Gud”. Hon säger sig i showen driva med ateister, kristna och anhängare av mindfulness. https://www.expressen.se/kvp/noje/marika-carlsson-bibeln-ar-en-skitbok/
Enligt Kvällsposten/Expressen påstås Marika Carlsson vara ”provokativ”. Så är knappast fallet – att hoppa på kristendomen måste vara något av det ofarligaste man kan göra i dag. Provokativt hade det blivit först om Carlsson valt att driva med Koranen, islam och muslimer, men fullt så rolig vill hon uppenbarligen inte vara.
Några andra som möjligen fått för sig att de kunde framstå som provokativa genom att förlöjliga den kristna tron är bland andra skådespelarna/komikerna Henrik Schyffert, Per Andersson och Helena af Sandeberg, vilka framträdde med en parodi på Jesu födelse i TV4s underhållningsprogram Bingolotto. Andersson som Josef och af Sandeberg som Maria raljerar smaklöst om vem som var Jesu far och Andersson menar att af Sandberg har ”en lussebulle i ugnen”. https://www.expressen.se/noje/tv4-ber-om-ursakt-for-inslaget-i-bingolotto-om-jesu-fodelse/
Roligt? Näppeligen – det var nog inte särskilt många TV-tittare som rullade runt på golvet och vred sig i skrattparoxysmer förorsakade av denna sketch, värdig en fjärde klassens buskisscen i Knäckebröhults bygdegård i mörkaste Småland. Däremot var det många som var upprörda över inslaget varför TV4 tvingades be om ursäkt för smaklösheten. Programledaren Rickard Olsson stod dock fast vid att parodin på Jesu födelse varit rolig.
SVTs vetenskapsredaktion ville inte vara mindre ”provokativ” och lät därför sin medarbetare Ulrika Engström fabulera fritt kring temat jungfrufödsel. I texten diskuteras det kring fenomenet partenogenes, det vill säga att ett embryo kan utvecklas utan befruktning. Avkomman får då samma kön som modern. Företeelsen i fråga förekommer på sina håll i naturen men har aldrig någonsin observerats hos människor. https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/mysteriet-med-jungfrufodelsen
Det hindrar inte Ulrika Engström på SVT att tota ihop följande: ”En förklaring skulle kunna vara att Jesus var transsexuell. Han föddes som flicka med identisk genuppsättning som mamma Maria, men levde som man. Eller var det snarare så att Maria levde som kvinna men egentligen var en man och därför kunde nedkomma med en pojke på ett outgrundligt sätt? Julmysteriet tätnar.”
Per Andersson och Helena af Sandberg i Bingolottos julbuskis.
Det enda mysteriet i sammanhanget är dock hur SVT kan släppa igenom sådant exempellöst svammel som saknar varje uns av rim och reson. Inte ens genusvetenskapliga institutionen vid Södertörns högskola torde vara särskilt imponerad.
Även Svenska kyrkan, närmare bestämt dess förgrening i Limhamn, gör ett slags parodi på den kristna tron på Jesus Kristus som världens frälsare när man på Twitter skriver: ”Kungörelse! Jesus från Nasaret har nu utsett en av sina efterträdare, nämligen Greta Thunberg.”
Således jämställer Svenska kyrkan den lillgamla 15-åringen Greta Thunberg, som hjärntvättats av mamma Malena Ernman och Svante Thunberg att bli en klimatprofet i den politiskt korrekta godhetens tjänst, med världens frälsare. Kanske kan det hävdas att tweeten var skriven med den så kallade glimten i ögat, men resultatet blir ändå platttare än en pannkaka. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/kyrkans-jul-tweet-kritiseras
Från Kanada rapporteras vidare att imamen Sheikh Younus Kathrada i British Columbia uppmanat sina underlydande muslimer att för allt i världen inte önska kristna ”Merry Christmas”, ty att säga ”God jul” är för en muslim värre än både mord och otrohet. Det vill säga om vi får tro imamen på hans ord. Och det skall vi naturligtvis inte göra. https://www.timesofisrael.com/canadian-imam-wishing-merry-christmas-worse-than-murder/
Jag är helt för religionsfrihet innebärande frihet att inom lagens råmärken utöva valfri religion och frihet från religion. Jag är också för yttrandefrihet omfattande bland annat rätten att häda om detta upplevs som angeläget. Däremot förbehåller jag mig rätten att kritisera såväl troende som ateister och sådana som hädar. Jag tvingas också konstatera att vår svenska kultur med dess traditioner och värderingar sedan mer än 1000 år tillbaka vilar på kristen grund, vilket kanske är något som bör begrundas av sådana som menar att Bibeln är skit och att Jesus kanske var transsexuell eller en Greta Thunbergs like.
De eventuella skratten kanske fastnar i halsen på somliga – eller borde i alla fall göra det – när vi tvingas konstatera att kristna, som påpekas inledningsvis här ovan, är världens största och mest förföljda grupp religiöst troende. Detta enligt Open Doors rapport , World Watch List, för 2018 omfattande perioden 1 november 2016 till 31 oktober 2017.
Den kristna Asia Bibi dömdes till döden genom hängning i Pakistan.
I Pakistan blev den kristet troende Asia Bibi, född 1971, 2010 dömd till döden genom hängning för hädelse – hon ansågs ha förolämpat profeten Muhammed. En del av ”brottet” bestod i att hon druckit ur en mugg vatten som användes av muslimska kvinnor. Efter protester från omvärlden frikändes hon 2018 efter att tillbringat nio år i fängelse.
Asia Bibi har erbjudits asyl i flera länder, exempelvis Nederländerna, Kanada och Australien. Hon har dock ännu ej tillåtits lämna Pakistan utan befinner sig i landet på hemlig ort på grund av att den pakistanska regimen fruktar ett uppror från muslimska fanatiker om hon får lämna Pakistan. https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4delse%C3%A5talet_mot_Asia_Bibi
Ovanstående text fanns enligt Kvällsposten den 25 november uppsatt på dörren till livsmedelsbutiken Matöppet i Eldsberga i Halland. Rubriken i tidningen lyder ”Butiksägare rasar mot den rasistiska lappen”, och i artikeln betecknas anslaget som ”Den delvis mycket rasistiska lappen”.
Butiksägaren Christer Meuller tycks ha blivit ordentligt uppskrämd av textbudskapet och har till och med polisanmält anslaget på dörren till den egna butiken. Det är till att vara lättskrämd. I texten framförs inget som helst hot, och att beteckna det aktuella budskapet som ”rasistiskt” är bara löjligt.
Eller är det rasistiskt att tycka att det var bättre ”då svenskarna var stolta över att vara svenskar” eller då samma svenskar ”var stolta över sitt land” respektive ”kämpade för sitt lands väl och ve”? Naturligtvis inte. Skulle så vara har ordet ”rasism” mist all betydelse. Att sensationspressen kör med rasism hitan och ditan är förstås ingen nyhet.
Artikeln i Kvällsposten, den sydsvenska versionen av Expressen, här:
Butiksägare Meuller menar att det ”känns fördjävligt” eftersom han inte ”har en aning om varför den satts upp”. Han gissar dock att det möjligen kan ha att göra med att butiken anställt flyktingar.
C. G. Ekman, frisinnad statsminister.
Uppmärksamheten kring den uppsatta lappens 15 teser, som blivit mycket spridda på nätet, visar vilket sug det finns efter politiskt icke-korrekta budskap i dessa yttersta av tider. Då ett försvagat socialdemokratiskt parti, ”lett” av en före detta svetsare och fackpamp som nog måste betecknas som landets värste statsminister sedan den korrumperade folkpartisten och helnykteristen C. G. Ekmans dagar på 1920- och 30-talet, gör misslyckade försök att regera med ett gäng tokstollar från Miljöpartiet.
Det går tydligen att få uppmärksamhet med små och enkla medel. Det tycker jag är alldeles utmärkt, speciellt som budskapet i detta fall är synnerligen angeläget.
Den låt med Ann-Louise Hansson som starkast etsat sig fast i mitt medvetande är nog den smått jönsiga ”Min greve av Luxemburg” från 1968, här i form av en ganska kul musikfilm:
Refrängen innehåller följande minnesvärda rader:
Var finns han min greve utav Luxemburg var finns han han som är manlig, stark och grann var finns han han som är ridderlig och sann var finns han var kan jag finna denne man?
Ann-Louise Hanson, eller som hon är mantalsskriven, Ann Louise Hansson Glenmark, föddes i Kristianstad i Skåne den 24 april 1944. Hon är sedan 1966 gift med Bruno Glenmark och har med honom döttrarna Jessica, Jenni och Josefin. Totalt har hon spelat in över 600 låtar och innehar med 13 framträdanden vid Melodifestivalen det svenska rekordet. Det började med ”Zum, zum, zum lilla sommarbi” 1963.
Hanson gjorde scendebut redan vid sex års ålder och kom som tolvåring på andra plats vid en talangtävling i Veckorevyns regi. Priset var att spela in en skiva, vilket skedde den 17 augusti 1956 på Europafilm i Stockholm. Låten hon framförde hette ”Ringen du gav mig” vilken mångfaldigades på en 78-varvare, en så kallad stenkaka. Vid 14 års ålder flyttade hon ensam till Stockholm, där hon bodde hos släktingar. Någon tid efteråt följde resten av familjen – pappa Ove, mamma Anna och broder Lars – efter.
Unga Ann-Louise ”upptäcktes” av den legendariske skivbolagsdirektören Anders Burman i samband med talangtävlingen Flugan och kom att knytas till Burmans bolag Metronome. Efter att i slutet av 1950-talet ha varit vokalist i Burmans orkester övergick hon till Leif Kronlunds band. Hon träffade här 1961 sin blivande make, trumpetaren Bruno Glenmark, född 1938 och bördig från Tomelilla, med vilken hon gifte sig några år senare.
Anders Burman – Ann-Louises upptäckare.
Genombrottet kom med den svenska Elvis-covern ”Är du ensam ikväll?”, som här redovisas i en musik-”video” där komikern Sune Mangs är det tillbedda föremålet. Skivan sålde i 40 000 exemplar.
Ann-Louise Hanson hade nu presenterat sig för det svenska folket med sin klara sopranröst och de tjocka d:en och n:en, vittnande om det sydsvenska ursprunget. Under de dryga 50 år som skulle följa fram till i dag har Ann-Louise Hanson lyckats göra sig en god hacka på sin sångkonst, vilket man gärna unnar henne eftersom barndomen inte alltid var den lättaste med knappa ekonomiska resurser och sjukdom i familjen. Om detta berättar hon i en intervjuartikel i Kvällsposten/Expressen via länken här nedan:
1964 gav sig Ann-Louise ut på turné med de något vildvuxna trubadurerna Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström, något som resulterade i en LP-skiva. Något år senare sjöng hon och Cornelis in ”Jag hade en gång en båt” med fredsanknuten text på svenska av Cornelis; förlagan var Beach Boys ”Sloop John B.” från albumet ”Pet Sounds”.
Ann-Louise kände sig nu mogen att gå över till skivbolaget Philips och fick där de stora hitlåtarna ”Min greve av Luxemburg” (se ovan) och ”Arrividerci Frans”. Den senare parkerade på Kvällstoppen i sju veckor från december 1968 till januari 1969 och belönades med en guldskiva för över 100 000 sålda exemplar.
Tyvärr har jag inte lyckats hitta någon inspelning av denna utan tar i stället med Stig Olins landsplåga ”Jag tror på sommaren” med Ann-Louise i en inspelning från ett TV-program kring decennieskiftet 1960/70:
Med det inträdande 1970-talet gick Ann-Louise Hanson mer och mer över till att sjunga så kallad country-pop. Detta resulterade i LP-albumet ”You Ought to Write Yourself a Love Song”, som med sålda 150 000 exemplar blev denna artists största försäljningsframgång alla kategorier. 1971 vann hon även den internationella musiktävlingen Cerbal de Aur.
Samma år svarade bandet Glenmarks – bestående av Ann-Louise, Bruno samt den senares brorsbarn Karin och Anders Glenmark – för en hit som kallades ”Gammaldags musik”. Låten var en bearbetning av The New Seekers populära ”Good Old Fashioned Music”.
Glenmarks låt här:
1972-90 hade makarna Hanson/Glenmark ett eget skivbolag kallat GlenDisc, vilket man sålde för att slå ned sina bopålar i den lilla byn Placassier mellan Nice och Cannes på franska Rivieran. Hanson återvände då och då till hemlandet för att kunna göra olika framträdanden såsom krogshower och folkparksturnéer. 2009 återvände paret till Sverige och Stockholm efter 19 år i utlandet.
Paret Glenmark-Hanson är verkliga föredömen för alla svenska par – särskilt i artistbranschen – genom att de hållit fast vid varandra genom alla år och om två år kan fira guldbröllop. Det är inte utan att man får en liten tår i ögonvrån när man i följande artikel tar del av Ann-Louise Hansons recept för en lyckad parrelation:
2004 medverkade Ann-Louise i en damtrio, vars övriga medlemmar var veterankollegerna Siw Malmkvist och Towa Carson, i den svenska Melodifestivalen med låten ”C´est la vie” av Thomas G:son vilken vann en av deltävlingarna och därmed kvalificerade sig till finalen i Globen i Stockholm. Här gick det sämre – sju poäng gav en sistaplats.
Under senare år har Ann-Louise Hanson visat sin artistiska bredd genom att bland annat ägna sig åt imitationer av personligheter såsom Birgit Nilsson, Kristina Lugn och Lena Nyman. 2010-11 åkte hon på turné med Lill-Babs och Siw Malmkvist under beteckningen Tre damer. 2011 var hon med i det populära TV-programmet Körslaget. 2012 var hon med i Tommarpsrevyn på Österlen i Skåne och 2013 var hon sommarpratare i programmet ”Sommar” i radions P1.
Ann-Louise Hanson har haft ej färre än 50 låtar på Svensktoppen. I det allra första programmet den 13 oktober 1962 placerade hon sig femma med ”Vita rosor från Aten”.
Slutligen vill jag inte undanhålla mina läsare Ann-Louise Hansons version av ”läsarsången” ”Pärleporten”:
Malmös ortodoxe rabbin, Shneur Kesselman, har återigen trakasserats av antisemiter.
Följetongen om det importerade judehatet i Malmö fortsätter. Natten till torsdagen den 31 juli vandaliserades synagogan på den numera ökända Föreningsgatan av, som det hette”, ”okända gärningsmän”. Tre glasrutor krossades. Det var den tredje incidenten av detta slag under innevarande år:
Judiska församlingens ordförande, Fred Kahn, citeras så i Sydsvenskan: ”Det finns en akut hotbild mot församlingen och även mot enskilda judar.” Kahn underlåter att nämna från vilket håll denna hotbild kommer men menar, att vandaliseringen sannolikt hänger samman med den pågående konflikten i Gaza.
Synagogan i Malmö drabbades 2010 av ett bombattentat. 2012 råkade även det närbelägna judiska församlingshemmet ut för ett bombattentat. Förövarna – två unga islamister – greps den gången på praktiskt taget bar gärning. Efter en farsartad rättegång valde åklagaren att lägga ner åtalet, då han menade att attentatet mest var ”ett pojkstreck”.
I mars 2014 angreps församlingshemmet av ett aggressivt ”shariagäng”, vilket trängde in i byggnaden och hotade mörda församlingsmedlemmarna. När det gäller vandalisering av de judiska begravningsplatserna i Malmö är dessa så frekventa, att församlingen tappat räkningen.
Propalestinsk, antiisraelisk manifestation i Malmö.
Nyligen har vidare Malmö-polisen meddelat att utredningen av den grova misshandeln (med järnrör) av en kurd som satt upp en Israel-flagga i sitt fönster på muslimtäta Seved i Malmö lagts ner. Detta med motiveringen, att dådet ej var att betrakta som ett ”hatbrott”. ”Vanlig” misshandel lär ju emellertid fortfarande vara ett brott, men det räcker tydligen inte för polisen…
Två dagar efter vandaliseringen av synagogan attackerades Judiska församlingens ortodoxe rabbin Shneur Kesselman vid två tillfällen: först på väg till synagogan, därefter på hemväg från densamma:
När Kesselman vid niotiden på kvällen var på väg hem från synagogan i sällskap med församlingsmedlemmen Hugo Klein kastades en flaska mot de båda männen. Flaskan hivades iväg från en förbipasserande bil med flera män i. Samtidigt som flaskan landade i en husvägg nära rabbinen och hans följeslagare, skrek männen i bilen grova antisemitiska okvädinsord.
En liknande händelse hade inträffat då Kesselman och Klein var på väg till den judiska gudstjänstlokalen. Den gången var det en cigarrettändare som kastades mot de gående. Shneur Kesselman kommenterade överfallen på följande sätt i Sydsvenskan den 2 augusti: ”Det var hemskt. Det finns inget annat ord. Det är en skam.” Kesselman citeras vidare:
Man förlorar sin trygghet helt enkelt. Men det finns många modiga bra Malmöbor som står upp för oss. Vi känner att vi har ett starkt stöd från vanliga svenskar.
Oavsett vad de vanligaste toleransmånglarna och godhetsapostlarna vill få oss att tro är det nämligen inte svenskar – vare sig vanliga eller andra sådana – som utgör ett ständigt hot mot den judiska församlingen och dess medlemmar i Malmö. Det är inflyttade personer med muslimsk trostillhörighet, personer som inte kan släppa det nedärvda judehatet när de anländer till Sverige, som utgör detta hot.
Förvisso finns det ett antal nationalsocialister i Malmö och på andra platser vilka inte heller uppskattar judar. Den växande antisemitismen i Malmö och andra delar av Europa är dock delar av ett gemensamt mönster, som blir allt allvarligare i takt med att immigrationsströmmen från muslimska delar av världen ökar.
Här en analys av den moderna, europeiska antisemitismen hämtad ur Washington Post:
Propalestinsk mobb vandaliserar och lever rövare i Paris den 19 juli.
Denna realitet kan inga malplacerade varningar om ”islamofobi” från integrationsminister Erik Ullenhags sida ändra på. Det måste slutligen fastslås att regeringens flathet när det gäller den växande antisemitismen i samhället till mycket stor del torde bero på, att det muslimska röstunderlaget i Sverige är ungefär tio gånger så stort som det judiska.
Polisen i Malmö har slagit till mot utställningen ”Fängslande gatukonst” av konstnären och provokatören Dan Park i Galleri Rönnquist & Rönnquist. Se länk från nyhetsartikel i Aftonbladet den 5 juli ovan.
Maktens hantlangare släpar iväg med Dan Parks konstverk. Scenen kunde vara hämtad från valfri diktaturstat.
Enligt uppgift tvingades galleristen Henrik Rönnquist fly hals över huvud, när polisen klockan 12.10 i dag, den 5 juli, släpade iväg Park till en polispiket och beslagtog åtta av de 25-30 alstren för vidare befordran till Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) för analys. Park är enligt polisens talesman Nils Norling misstänkt för brottet ”hets mot folkgrupp”, som han tidigare dömts till tre månaders fängelse för.
Dan Park har länge varit en nagel i ögat på såväl det politiska etablissemanget som extremvänstern – det kan stundom vara svårt att särskilja dessa båda entiteter – på grund av sin provocerande för att inte säga ikonoklastiska gatukonst. Brottet han tidigare dömdes för var att hålla upp en skylt med den dubbelbottnade texten ”Zigenarbrott något gott” i anslutning till en demonstration mot Skånepolisens så kallade romregister.
Skylten som fick Dan Park dömd.
Polisens agerande mot utställningen tyder enligt min mening på att Sverige i vissa avseenden börjar likna den forna kontrollstaten ”DDR” (den kommunistiska Tyska demokratiska republiken) där vissa åsikter var bannlysta. Avvikande fängslades och inspärrades i en del fall in i mentalkliniker. I sammanhanget bör nämnas, att åklagarsidan i samband med rättegången mot Park i våras begärde en liten psykiatrisk undersökning av den djärve konstutövaren.
Jag har inte detaljstuderat Dan Parks konst och kan därför heller inte påstå att jag gillar allt han företagit sig. Det kan mycket väl tänkas att jag tycker att en del av det han åstadkommit är avskyvärt. Jag kommer däremot att, till mitt sista andetag, försvara hans rätt att uttrycka sig som han vill hur mycket detta än ogillas av demokratins och yttrandefrihetens belackare.
Ett 50-tal av dessa genomförde en aggressiv demonstration utanför Galleri Rönnquist & Rönnquist, ett etablerat och välkänt galleri som tidigare ställt ut den kontroversielle Lars Vilks Muhammed-bilder, vilka av någon för mig okänd anledning undgått att förses med stämpeln ”hets mot folkgrupp”. En bisarr lag som skyndsammast möjligt enligt min mening bör förpassas till rättsväsendets soptipp, icke minst beroende på att etniska svenskar inte räknas till de ”folkgrupper” man kan dömas för hets emot.
Vänsterpöbel utanför Galleri Rönnquist & Rönnquist. Foto: Roger Sahlström
Det är tragiskt att bevittna hur det svenska rättsväsendet inklusive polis och domstolar urartar i accelererande takt. Det gör att det kan betvivlas att Sverige längre är en rättsstat. I våras dömdes även SD Karlskronas Michael Hess för hets mot folkgrupp för följande passus på Facebook:
När ska ni journalister inse att det är djupt inrotat i Islams kultur att våldta och misshandla sådana kvinnor som inte rättar sig efter Islams lära. Finns ett stort samband mellan våldtäkter i Sverige och antalet invandrare från MENA länder.
Michael Hess: offer för den svenska så kallade rättvisan.
Bedömare som är väl insatta i islams kultur och religion har kunnat vittna om att Michael Hess omdöme ovan faktiskt är med sanningen överensstämmande. Detta kunde emellertid inte beveka rätten, som dömde Hess till villkorligt fängelsestraff samt dagsböter. Själv skrev jag följande på min blogg som stöd för Hess, som jag menar utsatts för ett regelrätt justititiemord:
Det kitt som hittills hållit ihop vårt fosterland och gjort det till ett demokratiskt, civiliserat rätssamhälle är av ovanstående exempel att döma på väg att fullständigt krackelera. Man skulle rentav kunna förledas tro, att svenskt rättsväsende infiltrerats av den tungt kriminellt belastade så kallade Researchgruppen, som Expressen använde sig av i syfte att spåra upp anonyma nätkommentatorer.
Dan Park: offer för den svenska så kallade rättvisan.
Oavsett om denna kanske rätt så vilda teori stämmer eller ej, så tvingas man konstatera att en svensk åklagare och svensk polis i fallet Dan Park sträckt vapen inför de professionella vänsterextrema så kallade antirasisternas primitiva ylanden.
Läs slutligen gärna följande analys av Sigge Söderblom i Dispatch International om Dan Park som den ende sanne moderne konstnären i Sverige:
Okay då, kanske har namnet på sångaren i popgruppen Namelosers från Malmö i någon mån bidragit till att jag väljer att presentera detta band i min bloggserie ”Svenska artister”. Han heter nämligen Tommy Hansson. Alldeles bortsett från det tillhörde Namelosers den svenska popeliten på 1960-talet.
I en artikel i Kvällsposten heter det så här om bandet:
Namelosers var snyggast, kaxigast och larmigast. Ett av få svenska band från den här tiden som än i dag nämns med respekt.
Bandet, som bildades 1962, bestod av Tommy Hansson (sång), Anders Lagerlöf, Per Arnkull, Johnny Andersson och Christer Nilsson. Först gick pågarna under namnet Tony Lee & The Fenders men sedan bytte man till Beatchers. Det uppstod då en strid om namnet med göteborgsbandet Beachers, en strid som sistnämnda band vann.
Efter en tävling anordnad av piratradiostationen Radio Syd i Öresund blev Namelosers – onekligen en fyndig variant med tanke på omständigheterna – det nya namnet.
Namelosers största succé blev en cover på den välkända ”New Orleans”, som tog sig in på Tio i topp våren 1965. På följande video kan man se glimtar från gruppens resa till USA 1964:
Tommy Hansson och grabbarna befann sig nu ordentligt i smöret och fick vara förband åt storheter som bland andra Rolling Stones, Kinks, Animals, Hollies och The Who. Sagan Namelosers var sann i fem år. 1967 upplöstes gänget sedan låten ”Land of 1000 Dances”, som man fäst stora förhoppningar vid, floppat rejält och inte ens lyckades ta sig in på Tio i topp:
.
Namelosers frontfigur, Tommy Hans-Olof Hansson, föddes i Malmö den 21 juni 1945. Efter tiden med Namelosers fick han bland annat engagemang att spela en av apostlarna i den svenska premiären av musikalen ”Jesus Christ Superstar” i Scandinavium i Göteborg och på en efterföljande turné.
Tommy Hansson – still going strong.
I likhet med andra popidoler med någorlunda självaktning gjorde Tommy en tripp till Asien och lärde sig meditera av ingen mindreän Beatles speciella guru, Maharishi Mahesh Yogi.
Här framför gruppen ”I´m So Blue”:
I början av 1990-talet hade Tommy stadgat sig så pass att han bildade familj och med denna flyttade till Stockholm.Han tog jobb som flygplatskontrollant samt på dåvarande Invandrarverket. I början på 2000-talet var han dock tillbaka i Malmö. 2012 medverkade han i SVTs serie ”Den sjungande trappuppgången” med handlingen förlagd till stadsdelen Lindängen.
2005 gick slutligen i SVT en dokumentärfilm med titeln ”Rolling Like a Stone” som skildrar popstaden Malmö på 1960-talet och där givetvis Namelosers hade en central roll.
Namelosers återförenades för en kort tid 2004. Tommy Hansson har gjort ett antal framträdanden vid nostalgiska 1960-talskonserter i arrangemang av Hans Edler.
Avslutningsvis gruppens version av klassikern ”What´d I Say”:
En bild av den röda våldsvänstern i Revolutionära Frontens tappning.
Många upprörs med rätta över det politiska extremvåldet i beryktade Malmö den gångna helgen, då sex personer fick föras till sjukhus sedan de attackerats med knivar. För en av de skadade har tillståndet uppgivits vara allvarligt. Några personer, varav ett par medlemmar i nationalsocialistiska Svenskarnas Parti, har gripits misstänkta för mordförsök.
Knivskärningarna skedde i centrala Malmö efter en feministisk demonstration mot våld (!) mot kvinnor natten till söndagen. Händelseförloppet tycks dock ha varit ett helt annat än vad vänsterextremister på plats har velat göra gällande. Någon oprovocerad naziattack har det uppenbarligen ej varit frågan om.
Anders Kristersson, inre befäl vid Malmöpolisen, har citerats på följande sätt:
Det var ett riktigt bunkaslagsmål. Det var så många som slogs att ingen polis kunde se hur många som var inblandade.
Denna bild av händelseförloppet visar att det rört sig om en sammandrabbning mellan konkurrerande extremister, inte en av nazister planerad attack på så kallade fredliga demonstranter. Det är ju på sistnämnda sätt den samlade vänstern vill att vi skall betrakta saken. I själva verket förefaller nazisterna ha handlat i nödvärn.
Revolutionära Fronten går lös på en man som felaktigt troddes vara ”rasist”.
Morgan Johansson (S), ordförande i riksdagens justitieutskott, har nu kallat SÄPO-chefen Anders Thornberg till utskottet samtidigt som han enligt TT inte utesluter ”att det finns en svensk Anders Breivik bland de här grupperna…”. Med ”de här grupperna” åsyftar Johansson ”de extrema grupperna på högerkanten”.
Detta trots att SÄPO tidigare har bedömt att det är de våldsbenägna vänsterextremisterna, tillsammans med jihadtänkande islamister och djurrättsextremister, som utgör det största hotet mot vår demokrati under det så kallade supervalåret 2014. Jag har tidigare skrivit så här i detta ämne:
Att på detta sätt ta ställning för en av de våldsamma grupperingarna – den autonoma vänstern – och samtidigt angripa en annan – nationalsocialisterna – är ingenting annat än ren och skär populism. Morgan Johansson och hans partikollega Stefan Löfven vill framstå som de stora nazibekämparna och väjer till den ändan inte för verklighetsförfalskning.
Löfven, vår trolige näste statsminister, manar nu enligt TT till vad han kallar ”samling över blockgränserna” och förutskickar att det skall komma en inbjudan som ”ska gå ut brett”, dock inte bredare än att Sverigedemokraterna undantas från inbjudan. Vi-och-dom-tänkande i sin prydno. Löfven förklarar vidare för vem som vill höra på: ”Nu vet jag att både i Kärrtorp och i Malmö så är det organiserade nazister och det är deras metoder att agera så här.”
Det var ju som ni säkert minns i Kärrtorp i södra Storstockholm som kommunister och nazister pucklade på varandra av hjärtans lust, något som i mainstreammedia givetvis framställdes som att nazisterna ”gått till attack”. En vecka efter händelsen kunde man i Kärrtorp se etablerade politiker med riksdagens talman, ett antal statsråd samt riksdagsmän i spetsen gå armkrok med representanter för våldsvänstern i en riktigt hjärteknipande manifestation för demokratin.
Brunsocialisterna iSvenskarnas Parti på marsch.
Förvisso finns det varje skäl att notera det hot mot vår demokratiska ordning som extremistgrupper av olika schatteringar står för. Jag har emellertid svårt att frigöra mig från tanken, att det allvarligaste och mest långsiktiga hotet mot demokratin är det faktum att ledande politiker favoriserar en av våldsgrupperingarna men ensidigt tar ställning mot den andra.
Detta förhållningssätt tyder enligt min mening på såväl kunskapsbrist som usel magkänsla: med detta synsätt uppmuntras våldsvänstern att trappa upp sina angrepp mot meningsmotståndarna, eftersom deras typ av våld uppenbarligen på sina håll ses som rättfärdigt engagemang. Samtidigt riskerar frustrationen och desperationen bland nazityperna att öka, vilket också bäddar för fortsatt och måhända upptrappat våld.
Det finns en tydlig risk för att vi över tid kommer att få en situation som liknar den som rådde i Tyskland före Hitler, då SAs bruna garde utkämpade regelrätta gatuslag mot kommunisternas stormtrupper.
Noteras bör också att Löfven är snabb med att – givetvis helt riktigt – fördöma nazistiska knivskärningar, medan han inte ens tycks ha noterat att i samband med Kärrtorp-bråket en vänsterextremist greps och åtalades för mordförsök sedan han huggit en flyende meningsmotståndare i ryggen med en kniv.
Hjärteknipande i Kärrtorp: den store antinazisten Löfven bland folket.
Jag länkar gärna till en insiktsfull bloggtext av Torbjörn Jerlerup om hotet mot demokratin från olika extremgrupper:
Slutligen förtjänar det understrykas att det inte rör sig om ”vänster” respektive ”höger” när man diskuterar nämnda extremgrupper. Båda sidor är vänster: nazisterna står, vilket framgår av den ideologiska beteckningen ”nationalsocialism”, för en vänsterideologi som bygger på rasbegreppet, detta till skillnad från de röda socialisterna vilka bygger sitt tänkande på klasschabloner.
I övrigt finns det många likheter mellan de båda sidorna såsom antidemokrati, vålds- och revolutionsromantik, kollektivism, förstatligande av banker och andra institutioner etcetera. Det mest rättvisande vore måhända att tala om bruna och röda socialister.
Ovan en länk till en av de bättre artiklar jag läst på länge. Den är skriven av den judiske barnläkaren, barnpsykiatrikern, jiddischexperten och debattören Salomon Schulman (född 1947) och publicerad i Kvällsposten i anledning av högtidlighållandet av Kristallnatten den 9 november.
Den tar upp fenomenet med att när vänstern någon gång i något sammanhang tar upp judarna så gör den det som en ursäkt för att manifestera sin mening om något annat och för vänstern betydligt viktigare grupperingar. Kristallnatten är ett eklatant exempel på detta.
Schulman skriver insiktsfullt som motivation till varför han inte tänker delta i den vänstermanifestation han fått inbjudan till:
Vänstern har som vanligt svårt för judarna. Tidigare om åren har denna dag använts som en förevändning för att ta upp palestiniernas situation, vad nu denna har att göra med Kristallnatten…Men när jag ser denna vänsters så gott som fullständiga förbiseende av judarna i sitt pompösa program för Kristallnatten, så ser jag också en gammal tradition väckas till liv. Kommunismens slakt av inte bara judar utan även av den judiska kulturen, särskilt då Auschwitz fortfarande stod som en vedervärdig symbol och inte bara som en ikon för den Förintelse som drabbade just judarna.
Kristallnatten för 75 år sedan drabbade de facto endast judarna och inte någon annan gruppering. Nu använder vänstern och även till viss del liberaler i och utanför Folkpartiet judeförföljelserna som en ursäkt för att manifestera mot en rad andra saker: vad som kallas islamofobi, förföljelse av romer, behandlingen av palestinier i Israel etcetera.
Salomon Schulman anser att vänstern ”har svårt för judar”.
Vänstern har ju, som Schulman inledningsvis så riktigt fastslår, av tradition och ohejdad vana svårt för judar. Detta beror enligt min mening på att judarna är en i stora drag sammansvetsad grupp med en egenartad på religionen grundad tradition som hållits vid liv genom tusentals år. Inom judenheten finner vi även en uppsjö av konstnärlig och vetenskaplig talang och skaparkraft, intelligens och en fint utmejslad fallenhet för den individuella prestationen.
Det är självklart att ett materialistiskt koncept som det kommunistiska/socialistiska med dess anspråk på makthegemoni inte ser – eller kan se – ett sådant formidabelt hot mot den egna livsåskådningen och den egna praktiken med blida ögon. I världens första kommunistiskt styrda stat, Sovjetunionen, drog boljsevikerna nytta av judarna till en början, men sedan blev den antijudiska inställningen stegvis allt mer outrerad.
I slutet av sitt vedervärdiga liv planerade Josef Stalin, som framhållits av bland andra den ryske historikern och författaren Arkadij Waxberg, en omfattande judeförföljelse. Som det nu föll sig hann Stalin ”bara” med att avliva några tusental judiska läkare, jiddischauktoriteter och andra kulturpersonligheter innan han avled. Efter Andra världskrigets slut igångsattes vidare på initiativ av Stalin omfattande antijudiska aktioner i exempelvis Tjeckoslovakien, Ungern och Polen. I det sistnämnda landet genomfördes en utrensning av judarna så sent som 1968.
Stalin planerade en egen judeutrotning men hindrades av döden.
Vidare i Salomon Schulmans text:
Inte heller vill våra antirasister beröra den antisemitism som i så hög grad vidlåder Malmö, där hatbrotten mot just judar når en omfattning som fått åtminstone omvärlden att vämjas.
Framförallt vill varken vänsterinriktade eller liberala aktivister låtsas om, att antisemitismen i Malmö uteslutande är ett importerat fenomen från Mellanöstern vilket underblåsts icke minst av kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) som ger fullständigt fanken i judarna så länge hans muslimska väljare hålls på gott humör. Inte heller har Reepalus socialdemokratiska partivänner i Malmö eller Stockholm gjort någonting för att hejda hans antisemitiskt färgade blamager. Möjligheten finns att de håller med honom.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 