Posted tagged ‘kvinnans åldrar’

Vart tar tiden vägen?

2 december, 2017

Mannens åldrar enligt en äldre illustration.

Jag har numera uppnått en ålder då man på allvar börjar ställa sig den filosofiskt betonade frågan: ”Vart i helvete tar tiden vägen?”

Eller som Sandy Denny (1947-78) i musikgruppen Fairport Convention sjunger: ”Who Knows Where the Time Goes?” https://www.youtube.com/watch?v=n2xODjbfYw8

För er yngre människor som tror att åldern inte tar ut sin rätt kan jag avslöja: det gör den.

När man börjar skolan och därefter gradvis inträder i vuxenlivet via ytterligare studier och ”vuxna” aktiviteter funderar man inte mycket på ålderdom eller död. Man är mitt uppe i jobb, familjeliv och förhoppningsvis givande fritidsintressen. Kanske man rentav upplever att man har ett kall, en värdig livsuppgift, att ägna sig åt.

Så småningom grånar emellertid håret – eller faller av helt – och man drabbas av smärre eller större krämpor. Man inser att man hastigt och troligen mindre lustigt befinner sig i den så kallade nerförsbacken. Kanske försöker man sig i detta läge bevara ungdomen bäst det nu går: börjar träna eller jogga, klä sig som vore man ett par decennier yngre, skaffa sig hästsvans eller raka skallen, färga håret och så vidare.

Själv har jag hunnit bli 66 och hunnit avverka mitt yrkesverksamma liv, även om jag tänker fortsätta ägna mig åt skriverier och politik så länge hjärta och hjärna fungerar som de skall. Jag råkar dessutom dessbättre befinna mig i den lyckliga situationen att jag uppnått allt det jag bett till Gud om och/eller ansett vara viktigt.

Kvinnans åldrar.

Det finns ingenting jag grämer mig över att inte ha hunnit med och inte heller ångrar jag särskilt mycket av det jag gjort. Förvisso finns det en del saker jag önskar jag kunde ha gjort bättre eller kanske inte alls, och jag kunde nog haft bättre ”flyt” i en del avseenden, men det tillhör mer ”finliret” och är inget av grundläggande betydelse som jag ser det.

Jag har således ägnat mig åt intressanta studier, haft jobb som passat mig och som jag trivts med, träffat en livskamrat som jag bildat familj med, rest till de ställen jag föresatt mig att resa till, haft och har givande intressen. Det som kommer efter detta betraktar jag som en bonus.

Egentligen kunde det räcka så här. Det som gör att jag trots allt har motivation att fortsätta livet här på jorden är att jag vet att mina barn sannolikt vill ha mig kvar ännu några år samt att jag i bästa fall också har mer att uträtta inom mitt ”kall”, det vill säga skrivandet och politiken.

Och ja, jag tror på mirakler: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/26/forvanta-dig-mirakler/