Kyrkovalet: Gör Svenska kyrkan kristen igen!

Jesus (till höger) och Muhammed enligt en konstnärlig framställning.

”Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed?”

Den frågan ställde Kyrkans Tidning till de fem kandidaterna inför ärkebiskopsvalet 2013. Bara en av kandidaterna svarade ett tveklöst ja på den frågan medan resten av de tillfrågade svävade på målet. Segrade gjorde en av de senare, Antje Jackelén. https://kyrkligdokumentation.nu/sptledare_2213.pdf

Islams grundare uppskattas varmt av vissa av Svenska kyrkans aktörer av i dag. En av dessa är ”forskaren” Jakob Wirén, teologisk sekreterare till ärkebiskopen, som i en bok i våras argumenterade för att Muhammed kunde ses som en profet av kristna i dag. https://www.varldenidag.se/nyheter/teolog-kristna-kan-se-muhammed-som-profet/repucq!HSOugzgfSOmsqDFB5@Pzw/

Dessa exempel ger en illustration så god som någon till Svenska kyrkans dilemma. Under det att kyrkan närmast slår knut på sig själv för att ligga rätt i tiden i politiskt hänseende kommer den allt längre bort från sin grundläggande kristna identitet. Detta fenomen är väl värt att beakta inför kyrkovalet den 19 september.

Kyrkan har i modern tid således upplåtit kyrkor och kyrkolokaler åt företeelser som HBTQ-propaganda, manifestationer till förmån för ökad invandring, new age-flummeri, klimatalarmism, islamstudier med mera. Det har vidare förekommit att kyrkliga företrädare – Stockholms-biskopen Eva Brunne är en av dessa – föreslagit att kristna symboler skulle avlägsnas från kyrkor och bönerum på grund av rädsla för att andra troende kunde uppfatta dessa som stötande. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/biskopen-vill-ta-bort-kristna-symboler-i-sjomanskyrkan

Kort sagt: Svenska kyrkan befinner sig sedan länge i en trosmässig kris, en utveckling som kan sägas ha tagit sin början med 68-vänsterns utbredning i kyrkliga sammanhang för drygt ett halvsekel sedan. Många av den kristna vänsterns representanter fick sedan anställning som biskopar, präster och diakoner inom Svenska kyrkan och på den vägen är det. Med det alltmer accentuerade vänsterinflytandet följde en utpräglad fientlighet gentemot den judiska staten Israel.

Den beklagliga ”utveckling” som här skisserats har naturligtvis inte gått obemärkt förbi utan måste, som vi ser det, vara en av de huvudsakliga anledningarna till Svenska kyrkans kraftiga medlemstapp sedan den upphörde att vara statlig 2000. Tappet har medfört betydande olägenheter för kyrkan i form av minskade ekonomiska inkomster, vilket gör att den för varje år får allt svårare att bevara och underhålla alla kyrkor runt om i landet.

Vi kan visserligen finna viss tröst i att medlemssvinnet för år 2020 inte blev lika stort som för närmast föregående år: 54 440 gick ur Svenska kyrkan 2020 jämfört med 59 904 2019. Denna minskning av antalet utträden måste ändå betraktas som marginell. https://www.dagen.se/nyheter/2021/01/12/farre-gick-ur-svenska-kyrkan-2020/

För oss sverigedemokrater är det en betydande uppgift att återge Svenska kyrkan dess kristna identitet. Sverigedemokraterna  är ett icke-konfessionellt parti som ansluter sig till den grundlagsfästa religionsfriheten. Envar har rätt till sin tro förutsatt att den troende respekterar gällande lagar.

SDs uppfattning är emellertid att den svenska staten inte ska vara religiöst neutral. Sverige har varit ett kristet land i över 1000 år, och kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten. Kyrkan bör därför tillåtas inneha en särställning i förhållande till andra i Sverige verksamma religioner. http://partiprogram.se/sd/2014/sverigedemokraterna-och-religionen

En röst på Sverigedemokraterna i kyrkovalet  är en röst på en förstärkt ställning för kristendomen i det svenska samhället i allmänhet och i den Svenska kyrkan i synnerhet.

Gör Svenska kyrkan kristen igen!

Fotnot: Ovanstående artikel är en något utökad version av ett debattinlägg som publicerades först i Länstidningen, Södertälje den 7 september 2021. Det var då undertecknat av SD Södertälje/Nykvarns kandidater i kyrkovalet Monica Thorsell, Patrick Claesson och Beata Milewczyk samt denna bloggare.

Kyrkan och dess falska profeter

Greta Thunberg – en Guds profet enligt kyrkliga debattörer.

På 1960-talet genomgick Svenska kyrkan en långtgående radikalisering. Vänstervridna präster och andra kyrkans tjänare började i allt högre utsträckning se kyrkan som ett sekulärt politiskt instrument. Med andligheten var det inte så noga – kommunistiska massmördare som Mao Tse-tung, Fidél Castro och Kim Il-sung ansågs vara Guds medarbetare i syfte att upprätta rättvisa och jämlikhet på jorden. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/05/31/68-kyrkan-jesus-som-revolutionar-och-korset-som-belastning/

Så småningom ebbade väl den värsta revolutionsromantiken ut, men kvar fanns synen på kyrkan som ett redskap för olika typer av politiserande. Genomgående har varit den negativa synen på den judiska staten Israel, som brännmärkts och kritiserats i alla möjliga tonarter. Kyrkan har genom åren manat till en rad bojkotter mot Israel och ensidigt tagit parti för de så kallade palestinierna. https://www.paulwiden.se/?p=4198#.XNgY7uSP7IU

Under senare år har klimatfrågan tagit över alltmer av Svenska kyrkans engagemang. Det framgår icke minst av förgudandet av den psykiskt funktionsstörda klimataktivisten Greta Thunberg. Det väckte uppseende då Svenska kyrkan i Limhamn i Malmö i en tweet i december 2018 jämförde unga Greta med Jesus: ”Kungörelse! Jesus från Nasaret har nu utsett en av sina efterträdare, nämligen Greta Thunberg.” https://www.svt.se/nyheter/inrikes/kyrkans-jul-tweet-kritiseras

Den som tror att detta var en engångsföreteelse tar miste. Nyligen gjorde Anna Ardin, diakon i den frikyrkligheten tillhörande Equmeniakyrkan, och Joakim Kroksson, miljödiplomerare (!) i Svenska kyrkan ett något mer genomarbetat försök att förguda klimat-Greta genom att upphöja henne till Guds profet. I en debattartikel i Kyrkans Tidning den 24 april 2019 hävdade debattörerna Ardin och Kroksson att ”Greta Thunberg är en profet i vår tid.” https://www.kyrkanstidning.se/debatt/greta-thunberg-ar-en-profet-i-var-tid

Vi vill hävda att Sverige har en profet som är verksam – just nu. Hon heter Greta Thunberg och är fullt jämförbar med bibelns profeter.

Kinas blodige diktator Mao Tse-tung – en av kyrkans falska profeter.

Nämnda debattörer hävdar, att Greta Thunberg har ”en liknande profetisk strategi” som de bibliska profeterna i den judiska Bibeln (Gamla testamentet). Ändå påstår sig debattörerna inte hylla Greta Thunberg som person utan hennes budskap – ”för budskapet kommer från Gud.”

Ursäkta, men detta är ingenting annat än trams av flummigast tänkbara slag. Med hänvisning till den kyrkliga historiken sedan revolutionsromantikerna härjade som värst på 1960- och 1970-talen står det fullständigt klart för mig att man inom Svenska kyrkan – och stora delar av den övriga, sekulariserade svenska kyrkligheten – inte skulle känna igen en Guds profet om han/hon så bet dem i den kroppsdel man vanligen sitter på.

Däremot har kyrkans män och kvinnor mångfaldiga gånger visat att de gärna lyssnar på falska profeter. Jag kan inte se annat än att klimat-Greta med sin uppbackning av skrupelfria reklambyråer och samvetslösa föräldrar är just en sådan. Utmärkande för de bibliska profeterna och i än högre grad Jesus Kristus är nämligen att de, trots ofta domedagsliknande budskap, ändå manar till hopp.

Greta Thunberg gör tvärtom: ”Jag vill inte ha ert hopp. Jag vill att ni ska känna panik.” Skulle en kärleksfull Gud låta en av sina profeter låta torgföra ett sådant hopplöshetens budskap? Naturligtvis inte. Om Gud hade förmågan att kommunicera med Greta skulle han även ha kunnat upplysa henne om att jorden ända sedan sin skapelse för vid pass 14 miljarder år sedan städse varit föremål för de mest skiftande klimattyper utan att människorna, vilka gjorde sin entré på allra senaste tiden i ett historiskt perspektiv, haft ett dyft med saken att göra.

Julian Assange och Anna Ardin.

Om debattören Anna Ardin kan slutligen sägas att hon lyssnat på falska profeter tidigare. En sådan var den bisarre skojaren Julian Assange, som Ardin lät bo hemma hos sig vid ett besök i Sverige 2010. Det gick som man hade kunnat förvänta – Ardin och Assange hamnade i säng med varandra. I eftertankens kranka blekhet hävdade hon sedan att hon blivit våldtagen, vilket fick Assange att i blotta förskräckelsen 2012 söka sin tillflykt till Ecuadors ambassad i London där han förblev i sju år.

Julian Assange – en svensk rättsskandal

Tänk så det kan gå när inte haspen är på.

Flykten från Svenska kyrkan – vad den verkligen beror på

Kan Svenska kyrkan återvinna folkets förtroende? Foto: Tommy Hansson

Nej, något överdrivet flyt kan man knappast säga att Svenska kyrkan har för tillfället.

Efter en rad skandaler och tvivelaktigheter av varierande slag tilltar medlemsflykten. I augusti 2016 begärde tre gånger så många utträde ur samfundet jämfört med föregående år. Kyrkans Tidning rapporterar att 9211 valde att tacka för sig. Totalt i år uppges 47 453 ha begärt utträde, vilket är fler än under hela 2015 och även 2014. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/fortsatt-medlemsflykt-fran-kyrkan

Bara i juni uppges  så många som 13 300 personer ha gått ur den tidigare så kallade folkkyrkan, vilket är ungefär tre gånger så många som en normal junimånad. I semestermånaden juli, då de flesta normalt ägnar kyrkliga ting ett tämligen förstrött intresse, valde 5100 att utträda. Visserligen händer det också att folk aktivt söker inträde i Svenska kyrkan, men den statistiken är blygsam vid en jämförelse: senaste året skall dryga 7000 ha tagit detta steg.

Bögjesus: K. G. Hammars bild av Mästaren.

Eftersom den kraftigt vikande medlemstrenden inte är något Svenska kyrkan generellt har gemensamt med andra samfund kan man inte påstå att medlemstappet gäller hela den svenska kristenheten. Romersk-katolska kyrkan har till exempel noterats för en ökning upp till 103 509. Bland frikyrkorna har bland annat Svenska alliansmissionen ökat på medlemstalet.

Medlemsraset kan inte undgå att få betydande konsekvenser för kyrkan. Efter sommarens tapp kunde den årliga förlusten fastställas till 38 miljoner kronor. Det innebär svårigheter att underhålla alla kyrkobyggnader och kyrkolokaler över hela landet och minskade möjligheter att bedriva mission, diakoni och annan utåtriktad verksamhet. Erika Brundin, ställföreträdande generalsekreterare i Svenska kyrkan, citeras så: ”Det blir jätteviktigt för oss att återvinna förtroendet. Det är den viktigaste aspekten för oss.” http://www.di.se/artiklar/2016/8/12/kyrkans-medlemsras-ar-en-miljonsmall/

När man studerar kommentarerna till Svenska kyrkans medlemskris tycks alla vara rörande överens om, att huvudorsaken står att finna i avslöjanden om att enskilda kyrkorepresentanter låtit kyrkan betala för resor och lyxhotell på olika platser i världen. Det är att göra det alldeles för enkelt för sig. Om kyrkans ledning verkligen tror att detta är enda skälet till nedgången kommer man inte att vara i närheten av att vända utvecklingen.

Vi har alltså en kyrka som sedan många år tillbaka är dels genompolitiserad, dels lägger sig platt för islam. Anledningen till att denna bloggare 1999 gick ur den kyrka han döptes in i var exempelvis den dåvarande ärkebiskopen K. G. Hammars beslut att i Uppsala domkyrka bereda utrymme för en fotoutställning – Ecce Homo – som framställde Jesus och lärjungarna som homosexuella och transpersoner. Då var måttet enligt mitt förmenande rågat, och jag misstänker att andra gjorde samma reflektion och tog samma konsekvenser.

Nytt inslag i dopritualet: ”Amen och high five”.

Vi har vidare att göra med en kyrka som tycks vara besatt av hat gentemot den judiska staten Israel; som upplåter domkyrkan åt schamanistiska mässor; som regelbundet deltar i Pride-festivaler och andra HBTQ-aktiviteter; som har upphöjt klimatalarmismen till ett religiöst koncept; som fjäskar för islam och inte på allvar vågar fördöma den dagliga terrorn mot kristna ute i världen; som desperat försöker ”hänga med” så till den grad, att biskop Johan Dalman vid prins Alexanders dop nyligen gav den nydöpte prinsen ”Amen och high five”. Med mera, med mera.http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=87&artikel=6513649

Beträffande förhållandet till islam så har ärkebiskop Antje Jackelén sagt sig inte kunna urskilja någon principiell skillnad mellan fridsfursten Jesus Kristus och krigsherren Muhammed. Stockholms-biskopen Eva Brunne, såvitt jag vet världens enda praktiserande homosexuella biskop, har föreslagit att korset skall avlägsnas från Sjömanskyrkan i Stockholm på det att inte besökande muslimer skall förargas.

Uppviglande och okristligt bära detta?

Höga chefer inom kyrkan kan inte ens hålla fast vid en så central kristen symbol som korset, utan menar att det kan vara ”uppviglande” och ”okristligt” att bära detsamma i en kedja runt halsen. Läs mer om detta och om andra kyrkliga klavertramp här: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/04/hog-chef-inom-svenska-kyrkan-bara-kors-uppviglande-och-okristligt/

Jag tycker uppriktigt synd om Svenska kyrkan och dess ledning om den tror, att enda anledning till det accelererande medlemsraset är enstaka representanters skörlevnad på utlandsresor och hotell. I så fall saknar man förmåga att göra en korrekt analys av sakernas tillstånd och frånhänder sig därför möjligheten att i någon liten mån vända på kuttingen.

Inte för att jag sörjer särskilt mycket, även om jag måste bekänna att jag oroas en smula över hur det skall gå med det viktiga kulturarv våra kyrkor och vårt kristna arv i stort representerar. Förutom de rent materiella och kulturella värdena minner det kristna arvet trots allt om en tid då Gud fortfarande i någon mån brydde sig om den svenska kyrkan.

I dag är Han sannolikt inte särskilt intresserad.

Araber och ultraortodoxa integreras i Israels high-tech-sektor

 Israels high-tech-sektor ligger i framkant.

När jag skriver om Israel på min blogg handlar det ofta om Israels utsatta läge och problem med länder och grupperingar som vill den demokratiska judiska staten illa. Det är i mina ögon helt nödvändigt att sådant, som i regel uppmärksammas blott marginellt i vårt land där israelfientligheten är betydande, lyfts fram.

I Israel händer dock och dessbättre oerhört mycket positivt. Detta har icke minst webbsajten Från den ljusa sidan, som produceras av Sionistiska Federationen i Sverige, tagit fasta på genom att återge positiva nyheter från Israel. Jag tänkte i det här blogginlägget belysa viktiga integrationsåtgärder som omfattar två grupper vilka traditionellt har svårt att få fotfäste på den israeliska arbetsmarknaden: israeliska araber och ultraortodoxa judar.

Länk till Från den ljusa sidan här:

http://www.zionit.se/wp-content/themes/zionit/ljusasidan/2013/2013_2.pdf

Alltfler Israel-araber finner i dag en sysselsättning inom den israeliska högteknologin – som tillhör världens ledande high-tech-sektorer – tack vare Ma-antech, ett konglomerat som består av 42 företag inom högteknologin som sponsras av Israels president Shimon Peres och aktivt stödjer denna process.

Konglomeratet erbjuder bland annat israelaraberna utbildning inom den högteknologiska sektorn. Enligt Gai Hetzroni, VD för Ma-antech, har nämnda initiativ lett till att 800 fler araber arbetar inom Israels high-tech-sektor jämfört med 2011. Israels regering uppmuntrar detta genom att erbjuda stipendier till arabiska studenter och skattelättnader till företag som flyttar över sin verksamhet till israeliskarabiska samhällen. Stöd utgår även till arabiska entreprenörer i Israel.

Hundratals ultraortodoxa judar har fått jobb inom högteknologin.

En annan gruppering som haft svårigheter att integreras på den israeliska arbetsmarknaden är ultraortodoxa judar. I syfte att råda bot på detta har nyligen startats ett sekulärt-ortodoxt samverkansföretag inom högteknologisektorn. Detta har initierats av den sociale entreprenören Avigdor Rabinovich och high-tech-managern Guy Katzovich, något som lett till att omkring 400 ultraortodoxa hittills fått jobb inom området.

Det uppges att många fler ultraortdoxa judar vill ha arbete, men den här gruppen ställs ofta inför olika typer av hinder och fördomar. Initiativet förmedlar mer direkta kontakter mellan arbetssökande och företag, vilket stärker integrationen av ultraortodoxt troende judar i det moderna israeliska samhället. Dessutom kan det resultera i att den israeliska bruttonationalprodukten (BNP) ökar med flera miljarder shekel.

Den ljusa sidan med sina positiva nyheter från Israel fyller en viktig funktion i ett land, där det mesta som handlar om Israel framställs i negativ dager. Här bör Svenska kyrkan i hög grad ta åt sig och göra bättring. Folkpartistiske riksdagsmannen Fredrik Malm skriver bra i Kyrkans Tidning om kyrkans antiisraeliska policy i allmänhet och kampanjen mot apelsiner producerade av Israel i synnerhet:

http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kristendomen-snart-ett-randfenomen

 Svenska kyrkan skämmer ut sig genom sin israelfientlighet.

Den alltmer urartade Svenska kyrkan bidrar, menar Malm, icke minst till att det byggs barriärer mellan judar och kristna.

Präst lämnar Svenska kyrkan på grund av ”inre sekularisering”

 Hans popularitet inom Svenska kyrkan har avtagit.

http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/prast-i-laronamnden-lamnar-svenska-kyrkan-i-protest

Eva Hamberg, professor emeritus, filosofie doktor i ekonomisk historia samt präst i Svenska kyrkan och ledamot i kyrkans läronämnd, har beslutat sig för att lämna sina uppdrag och begära utträde ur Svenska kyrkan. Samtidigt avsäger hon sig sitt prästämbete. Så här citeras hon i Kyrkans Tidning (se länk till hela artikeln överst):

Jag har försökt varna för det som jag har sett. Nu måste jag för mitt samvetes skull ta steget.

Det som hon har sett beskriver Hamberg som den ”inre sekulariseringen” och ”politiseringen” av Svenska kyrkan. Eva Hamberg menar att det är ”anmärkningsvärt” att de apostoliska och nicenska trosbekännelserna ej längre betraktas som viktiga i vår forna folkkyrka. Vidare säger hon: ”Jesus är i stort sett borta. Kyrkan vill tala om allt möjligt annat, men inte om honom längre.”

Professor emeritus och prästen Eva Hamberg lämnar Svenska kyrkan.

Eva Hamberg, som har en diger akademisk meritlista inom teologi och samhällsvetenskap och är filosofie doktor i ekonomisk historia, säger sig i intervjun ha funderat länge på att lämna Svenska kyrkan. Det är alltså inget förhastat över beslutet att hoppa av, vilket hon beskriver som en ”samvetsfråga”. En tankeställare kom genom den senaste kyrkovalskampanjen, som för Hamberg befäste bilden av en allt mer politiserad kyrka där partipolitik blivit viktigare än den teologiska grunden.

Det som närmast kom droppen att rinna över professor Hambergs bägare var utfrågningen av ärkebiskopskandidaterna i höstas. Den som skiljde ut sig positivt från de övriga fyra kandidaterna var enligt henne biskop Ragnar Persenius i Uppsala stift. De övriga ”svävade på målet”, särskilt när det gällde frågan om Jesus contra Muhammed:

Bara att de fick frågan om huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed och inte kan svara tydligt på den frågan, utan svävar på målet.

Ragnar Persenius: den ende av ärkebiskopskandidaterna som föredrog Jesus framför Muhammed.

För en lekman förefaller det otroligt att höga kristna företrädare i Sverige inte kan slå fast att fridsfursten Jesus Kristus, som uppmanar oss att älska vår nästa såsom oss själva och även älska våra fiender, ger en sannare och framförallt mer intim bild av Gud än vad profeten Muhammed, som spred islam genom blod och svärd, gör. Många kyrkomedlemmar är, förklarar Hamberg, ”allvarligt oroade” över nedgången inom Svenska kyrkan.

På frågan om det inte kan anses vara bättre att ”stanna och påverka” svarar Eva Hamberg: ”Efter 25 år börjar det kännas som att jag gjort vad jag kan för att påverka.” Tyvärr, förklarar hon för Kyrkans Tidning, har dessa försök inte givit några som helst resultat. Nu söker hon efter en annan församling som bättre förmår tillvarata hennes kristna tro, kanske Evangeliska frikyrkan eller Pingstkyrkan.

Helle Klein: socialistisk hatmånglerska i kyrkoskrud

Helle Klein i sin numera avlagda prästkappa.

Journalisten, prästen och socialistiska debattören Helle Klein fyller år om precis en vecka (9 juli). Jag bjuder henne här på en tidig födelsedagspresent i form av den här texten.

Helle Louise Klein föddes i en judisk familj i Enskede i södra Stockholm 1966. Farfarsfar var överrabbinen Gottlieb Klein (1852-1914), som var född i dåvarande Ungern. Rabbi Klein företrädde en liberal uttolkning av den judiska religionen. Helle Klein är ett strå vassare när det kommer till att vara radikal eftersom hon inte bara övergett det judiska arvet till förmån för kristendomen utan också är radikalfeminist och socialist.

Helle Klein blev tidigt engagerad i socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU. 1991-95 var hon verksam som politisk chefredaktör i socialdemokratiska Örebro-Kuriren för att därefter hamna som ledarskribent på Aftonbladet. 2001 blev hon politisk chefredaktör därstädes. Utmärkande för Helle Klein är hennes djupa avsky för den judiska staten Israel och hennes omhuldande av palestinaaraberna, en ganska typisk inställning för kategorin självhatande judar som hon delar med personligheter som exempelvis Göran Rosenberg, Henry Ascher och Dror Feiler.

I en lång och svassande intervju med Erica Treijs i Svenska Dagbladet den 28 april 2013 beskrivs hon på följande sätt: ”En sökare och en rebell i en och samma kropp, med en inre motor som ständigt går på högvarv.” Vidare: ”…mitt kall är att bilda opinion och förmedla evangelium.” Frågan är bara vilket evangelium det är Klein förmedlar. Särskilt många likheter med det som Jesus predikade har det i varje fall inte, vilket kommer att framgå nedan.

Överrabbin Gottlieb Klein, Helles farfars far.

Om Israel och det judiska citeras hon så: ”Att man är kritisk till en stats politik innebär inte att man kritiserar det judiska – tvärtom.” Om man får tro Klein är alltså  våldsamt ensidig kritik mot den judiska staten Israel lika med att vara för det judiska. Det är en märklig inställning gentemot en stat som bildades just för att tillförsäkra det genom hela historien förföljda judiska folket ett nationellt hem.

Helle Kleins hela skrivarkarriär är fylld av hätska utfall mot den judiska staten. Såvitt jag kunnat utröna har hon aldrig någonsin skrivit ett enda gott ord om Israel. Detta har oundvikligen medfört anklagelser om antisemitism, vilka stundom besvarats med att hennes farfars far minsann var överrabbin. Eljest finns gott om exempel på judar som varit antisemiter med den socialistiske demagogen Karl Marx som mest kända exempel.

Här en länk till bloggen Sapere Aude! (latin för ”Våga att vara vis!”) som analyserar Kleins oförblommerade israelhat och totala bortseende från den palestinaarabiska terrorn mot Israel:

http://www.sapereaude.se/blog/?p=3094

Under sin tid på Aftonbladet, där Klein bland annat nitiskt försvarade kulturredaktionens publicering av Donald Boströms antisemitiska drapa om påstådda organstölder från den israeliska arméns sida 2009, tjänade hon 140 000 kronor i månaden, hade tjänstebil samt åtnjöt förmånen av en så kallad fallskärm på 2,3 miljoner kronor.

Det gjorde att hon utan några ekonomiska bekymmer kunde utbilda sig till präst i Svenska kyrkan. Den 13 januari 2008 prästvigdes Helle Klein i Stockholms stift. Därefter har hon tjänstgjort som pastorsadjunkt i Nacka församling och präst i Sofia församling på Södermalm. Parallellt med sin prästerliga gärning var Klein även krönikör vid Svenska kyrkans Kyrkans Tidning. Hon fick emellertid sparken därifrån efter en schism med chefredaktör Anders Ahlberg som handlade om hennes personliga vendetta mot prästen Helena Edlund, vilken ett tag var knuten till Sverigedemokraterna (SD).

Ärkebiskop Anders Wejryd lobbar för utökad massinvandring i Almedalen.

I ovan nämnda SvD-intervju förklarar sig Helle Klein vara besviken på Svenska kyrkan, som i hennes ögon uppenbarligen inte är tillräckligt vänstervriden: ”Jag är besviken på kyrkan för att den inte tydligare står upp mot rasism, främlingsfientlighet och islamofobi.” Måhända har denna kritik tagit skruv hos kyrkans makthavare. Under Almedalsveckan i Visby har nämligen ärkebiskop Anders Wejryd  bokat in möten med såväl migrationsminister Tobias Billström som integrationsminister Erik Ullenhag för att understryka vikten av att ha en ännu generösare invandringspolitik.

Det är utmärkande för Helle Klein och andra kyrkliga vänstervridare att de inte förmår skilja det politiska från det religiösa. Allt går i ett. Det är därför Klein kan hoppa på en prästkollega som Dag Sandahl och anklaga denne för att, som i Sandahls fall, ha medverkat i den enligt Klein ”extremistiska rasisttidningen” Dispatch International. Som jag för övrigt själv har förmånen att få medverka i.

Eller hoppa på präster som Helena Edlund och Annika Borg; den senare har av den Klein närstående Seglora smedja påståtts normalisera ”främlingsfientliga krafter i kyrkan och samhället.” Sådana präster har enligt Klein ”bruna åsikter” och ”står för en ideologi som ledde till folkmord.” Sagt alltså av en person som aldrig haft några bekymmer med att negligera det kommunistiska folkmordet på minst 100 miljoner människor.

Dag Sandahl: rasiststämplad av Klein och Seglora för att ha skrivit i Dispatch.

Helle Klein grundade tillsammans med den frånskilda prästen Ewa Lindqvist Hotz, född 1972, 2008 Seglora smedja, avsett att vara en tankesmedja som ”vill verka i kritisk solidaritet med Svenska kyrkan och bilda opinion för öppenhetens och mångfaldens samhälle”. Man vill vidare främja en ”progressiv” teologi inom kristendom, judendom och islam.

Seglora smedja har ibland kallats ”Svenska kyrkans Expo” därför att man ägnar sig åt åsiktsregistrering av kyrkans män och kvinnor som inte står till vänster politiskt och åt att karaktärsmörda avvikare med hjälp av invektiv såsom ”bombhöger”, ”främlingsfientlig”, ”rasist” och så vidare.

Seglora smedja har en nättidning, ger ut böcker och arrangerar seminarier i samarbete med exempelvis Sigtunastiftelsen och Skansen. Ämnen som behandlats är bland andra burkan, abortfrågan, sekulär humanism, sexuella övergrepp inom kyrkan samt svensk vapenexport. Seglora, uppkallad efter den till Skansen flyttade västgötakyrkan med samma namn, hålls ekonomiskt under armarna av Svenska kyrkan i Stockholms stift och har även fått stiftskollekter att förfoga över.

Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz, ledare för Seglora smedja som är en socialdemokratisk lobbygrupp nödtorftigt maskerad som kristen tankesmedja.

Alla kristet  och/eller troende är nu inte så förtjusta i Segloras verksamhet. Så här skrev Marcus Birro i en blogg i anslutning till den kristna  tidningen Världen idag:

 Men jag har ingen som helst lust att skänka en enda extra krona till Seglora och Helle Klein. Hennes uppfordrande och arroganta ton i olika sammanhang är inte i linje med hur jag ser på Gud, församlingen eller kollekt heller. Kollekt ska gå till fattiga och utsatta i Sverige eller utomlands. Kollekt ska gå till sådant som hjärtat är fullt av. Kollekter ska gå till människor som verkligen behöver dem, inte till socialdemokratiskt styrda tankesmedjor. Helt otroligt.

Hela bloggtexten här:

http://blogg.varldenidag.se/birros-blogg/aldrig-jag-ger-pengar-till-helle-klein/

Marcus Birro har givetvis alldeles rätt. Helle Klein är ingen trevlig person. Det ”evangelium” hon talar om är det socialistiska budskap som härstammar från den självhatande juden Karl Marx. Hon är ingen kristen kärlekspredikant i Jesu efterföljd utan en skamlös hatmånglerska i kyrkoskrud som numera, efter den i alla fall tillfälligt aborterade prästkarriären, härjar i fackförbundstidningen Dagens Arbete med en upplaga på närmare en halv miljon.

Kristne debattören Marcus Birro uppskattar inte Seglora smedja.

Att en figur som Helle Klein tillåts utöva något som helst inflytande över Svenska kyrkan säger egentligen allt om hur lågt denna en gång samhällsbärande institution sjunkit. Den har blivit en advokat för terror i Mellanöstern, ursäktare av totalitära ideologier och ett leverne som flerfaldiga bibelställen skarpt fördömer.

Hur det en gång möjligen kommer att gå för en sådan inrättning tror jag följande ord av Jesus Kristus, yttrade då Mästaren sände ut sina tolv lärjungar att predika det verkliga evangeliet, ger en rätt god uppfattning om (Matteus 10:15):

Sannerligen säger jag eder: För Sodoms och Gomorras land skall det på domens dag bliva drägligare än för den staden.

Byt ordet ”staden” mot kyrkan så tror jag ni förstår vad jag menar. Förmodligen gör Helle Klein det också.

Svängdörrspolitiken räcker inte för ”troende”

”En uppgivenhet inför svensk asylpolitik har fått en grupp troende att regelbundet samlas och be utanför Migrationsverket.”
Så heter det inledningsvis i en artikel i Kyrkans Tidning 8/4 2011. Artikelförfattaren Signe Hassler berättar om gruppen med ”troende” från ”ett flertal kristna samfund” som en viss dag i månaden samlas utanför Migrationsverket i Solna för så kallad tidebön.

Vad som engagerar gruppen är den svenska asylpolitiken, som man menar har ”gått överstyr”. Gruppens medlemmar ber för en ändrad svensk asylpolitik, firar därefter nattvard tillsammans och bjuder sedan förbipasserande på kaffe. Någon reaktion inifrån Migrationsverket uppges ännu ej ha kommit gruppens handfull medlemmar till del.

Axel W Karlsson, Sverigedemokraterna, vid partiets landsdagar i Gšteborg 2011.

Axel W. Karlsson kandiderade för SD i senaste kyrkovalet samt även i riksdagsvalet 2010.

Vad troendegruppens medlemmar menar ”gått överstyr” i svensk asylpolitik tycks vara att det tas in för litet människor. Speciellt klagas det på att ”man splittrar familjer” genom att tillåta en del familjemedlemmar att stanna, under det att andra utvisas.

Regeringen Reinfeldts nuvarande svängdörrspolitik, vilken inte bara i nuläget är en av världens liberalaste utan dessutom skall bli ännu frikostigare genom samverkan mellan alliansregeringen och Miljöpartiet, räcker alltså inte för troendegruppen utanför Migrationsverket. Om jag tolkat budskapet rätt så bör alla som under förebärande av flyktingskäl kommer till Sverige få stanna.

Axel W. Karlsson, sverigedemokrat och präst i Svenska kyrkan, har upprörts över den aktuella troendegruppens budskap och därför i en kommentar till Kyrkans Tidnings nätupplaga bland annat pekat på att motståndare till massimmigrationspolitiken också ägnar sig åt bön (kommentaren togs bort efter ett dygn). Så här skriver Karlsson:

”Massimmigrationsmotståndare ber också över hela landet varje dag att Gud skall ge politiker och myndigheter förnuft. Som det är nu skall vissa myndigheter skydda illegala invandrare, andra skall försöka upprätthålla svensk utlänningslag. ”Hur kan ett rike bestå som har råkat i strid med sig självt?”
Förr var rättsordningen på goda bibliska grunder viktig för kyrkan. I dag finns 400 000 arbetslösa, många är ungdomar, i så kallade utanförskapsområden. Bilar brinner, senast i natt i Göteborg. 1500 krigsförbrytare finns i Sverige enligt Amnesty. Tusentals kvinnor tvingas gömma sig undan hedersvåld enligt forskaren Schlyter. Andra lidanden att förtiga.
Förbarma dig Gud över landet och gör det åter till ett rättssamhälle!”

Så långt Axel W. Karlsson. Ibland undrar jag vad som har hänt med den gamla märgfulla svenska kyrka, där kristet och/eller socialt engagemang inte bara bestod i att ”blödande hjärtan” tyckte synd om vissa kategorier människor i enlighet med vad den rådande politiska korrektheten föreskrev. Utan även försökte tillämpa ett helhetsperspektiv på det som sig i landet tilldrog.

Nu skall det bli ännu enklare att ta sig in i Sverige.

Lyckligtvis finns ännu tänkande prästmän som Axel W. Karlsson, vilken i ovanstående text har modet att peka på några av massimmigrationspolitikens avigsidor. Som, det bör påpekas, det finns fler av.