Kyrkovalet 2017: SD ökar – men fortsatt grundmurad ställning för 68-vänstern

Valaffisch från SD med fyndig text. Foto: SD

Det är intressant att när Svenska kyrkan skulle kommentera det preliminära resultatet av kyrkovalet den 17 september så skickade man fram Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift. Intressant på så sätt att Persenius vid utfrågningen inför ärkebiskopsvalet 2014 var den ende av de fem kandidaterna som klart deklarerade att Jesus Kristus gav en bättre bild av Gud än Muhammed. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

Sådant gör man inte ostraffat i en så kallad kyrka som leds av en ärkebiskop vilken som sitt valspråk har ”Gud är större”, således en ordagrann översättning av det arabiska ”Allahu akbar” som är ett omtyckt stridsrop bland alla muslimska terrorister. Nu fick biskop Persenius en chans att rehabilitera sig för sin fadäs – att sätta Kristus före Muhammed – genom att ge sig på Sverigedemokraterna.

Uppsala-biskopen Ragnar Persenius skickades fram att ta avstånd från SD efter kyrkovalet. Foto: Tommy Hansson

Ty det råder ingen tvekan om att valet till kyrkomötet 2017 til syvende og sidst handlade om Sverigedemokraterna (SD). SDs partiledare Jimmie Åkesson hade gått i bräschen för en storsatsning på kyrkovalet, vilket i media presenterades som att SD skulle ”ta över” svenska kyrkan, och detta hade tydligtvis framkallat frossbrytningar hos kyrkoetablissemanget.https://www.metro.se/artikel/kyrkovalet-2017-d%C3%A4rf%C3%B6r-vill-sd-ta-%C3%B6ver-svenska-kyrkan

Inte bara SD mobiliserade alltså valdagen den 17 september utan också övriga partier och så kallade nomineringsgrupper. Följden blev en ganska dramatisk ökning av valdeltagandet – från 12,57 procent 2013 till 18,21 procent av cirka 5,5 miljoner röstberättigade 2017. Det är det högsta valdeltagandet på mången god dag.Tacka Sverigedemokraterna för det!

Det svällande valdeltagandet kan dock ej undanskymma det beklagliga faktum, att det var cirka 3000 färre kandidater i årets kyrkoval än för fyra år sedan – det kommer att bli åtskilliga ”tomma stolar” och det är inte enbart SD som kommer att svara för dessa: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sodertalje/farre-kandidater-i-kyrkovalet

Preliminärt resultat i kyrkovalet 2017: S 30,5, POSK 17,3. C 13,8 och SD 9,2 procent. Foto: Tommy Hansson

Biskop Ragnar Persenius verkar påfallande glad och nöjd över att SD ”bara” ökade från 5,97 procent för fyra år sedan till nu aktuella 9,27 procent. Biskopen menar bland annat att det är fel att som SD tala om en svensk kyrka och citeras i en TT-intervju: ”Sedan handlar det om att göra svenska /sic!/ kyrkan till en ´svensk´kyrka. Någon sådan har aldrig funnits utan kyrkan är till sitt väsen en världsvid kyrka som även finns i vårt land.”

Någon borde kanske upplysa Ragnar Persenius om att namnet på den kyrka han faktiskt är biskop i är Svenska kyrkan. Vidare är knappast medlemskapet i den ekumeniska organisationen Kyrkornas världsråd (där den verkligt världsvida kyrkan, alltså den romersk-katolska, inte ingår) tillfyllest för att med fog kunna hävda Svenska kyrkans delaktighet i en världsomspännande kyrklig gemenskap. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkornas_v%C3%A4rldsr%C3%A5d

På många sätt bör tvärtom Svenska kyrkan betraktas som en provinsiell historia som mer är att likna vid en politisk organisation, eller kanske ett slags ”rättfärdighetsinstitut”. I denna organisation har sådant som att bojkotta den judiska staten Israel, uttrycka stöd för palestinaarabiska terrorrörelser av typ Fatah och Hamas, predika det klimatalarmistiska domedagsbudskapet, propagera för en homosexuell livsstil, undvika att stöta sig med islamska trosbekännare genom att avlägsna kors i kyrkor med mera blivit betydligt viktigare än det Jesus-centrerade frälsningsbudskapet.

Bloggaren kampanjar för SD helgen före kyrkovalet. Foto: SD

Sverigedemokraterna och Centerpartiet var de grupperingar som ökade mest i årets kyrkoval jämfört med hur det gick för fyra år sedan. Socialdemokraterna blev dock med 30,5 procent än en gång det överlägset största partiet, vilket garanterar en fortsatt socialistisk-politiskt korrekt slagsida i Svenska kyrkan och en fortsatt grundmurad ställning för 68-vänstern: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/05/31/68-kyrkan-jesus-som-revolutionar-och-korset-som-belastning/

Om Ragnar Persenius vore en andligt inriktad kristen, en som på allvar vinnlade sig om svenska folkets frälsning, borde han faktiskt slita sitt hår i förtvivlan i stället för att välkomna valutgången!

Fotnot: De valresultat som hittills presenterats är preliminära. De slutliga resultaten presenteras enligt uppgift först om någon vecka.

68-kyrkan: Jesus som revolutionär och korset som belastning

Johan Sundeen har skrivit ett magistralt verk om 68-rörelsens härjningar inom Svenska kyrkan. Foto: Tommy Hansson

”Jesus är i stort sett borta. Kyrkan vill tala om allt möjligt annat, men inte om honom längre.”

Så uttryckte sig professor emeritus Eva Hamberg, präst och ledamot i kyrkans läronämnd, när hon för något år sedan motiverade sitt utträde ur Svenska kyrkan som hon menade var svårt anfrätt av ”inre sekularisering”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

Eva Hamberg är mycket långt ifrån ensam om att ha lämnat Svenska kyrkan med anor från reformationen på 1500-talet. Enligt statistik som offentliggjordes i våras gick under 2016 omkring 90 000 personer ur kyrkan, vilket var det största antalet någonsin som lämnat Svenska kyrkan under ett och samma år. http://www.dn.se/nyheter/sverige/rekordmanga-lamnar-svenska-kyrkan/

40 procent av de utträdande personerna motiverade sitt steg med att de inte trodde på Gud. I fallet Eva Hamberg var förhållandet snarast det motsatta: hon tror på Gud och Jesus och valde därför att utträda.

Hopplös sekularisering och politisering. Eva Hamberg, som under en lång följd av år innehaft en rad högre tjänster och befattningar inom Svenska kyrkan, anser att den forna statskyrkan i dag är hopplöst sekulariserad och politiserad.

Ärkebiskop K.G. Hammar släppte in den skabrösa fotoutställningen Ecce Homo i Uppsala domkyrka.

Droppen som kom bägaren att rinna över för Hambergs del var en utfrågning inför valet av ärkebiskop 2013, då ärkebiskopskandidaterna fick frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än islams profet Muhammed. Endast Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift, svarade klart ja på den frågan – alla övriga, inklusive den blivande ärkebiskopen Antje Jackelén, svävade på målet. http://blogg.tidskriftenevangelium.se/vem-sager-arkebiskopskandidaterna-att-jag-ar/

Kritiker av Svenska kyrkan brukar ibland uppmanas att inte gå ur kyrkan utan hellre stanna och påverka den inifrån. Professor Eva Hamberg, som även är filosofie doktor i ekonomisk historia, ansåg dock inte att detta var ett möjligt alternativ utan hänvisade till att hon under 25 års aktiva försök inte lyckats påverka kyrkan i någon som helst riktning.

Om ursprunget till sekulariseringen och politiseringen av Svenska kyrkan har idé- och lärdomshistorikern Johan Sundeen skrivit den omfångsrika boken 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh förlag 2017, 492 sidor), som visar hur en krets vänsterteologer under det så kallade röda decenniet lyfte in marxismen i kyrkorummet.

Från predikstolar och pulpeter samt i lärosalar, debattartiklar och böcker påstods att Jesus Kristus varit en socialistisk revolutionär. Kristendomen framställdes som en inomvärldslig rättfärdighetslära och en förelöpare till kommunismen.

Kristendom och kommunism flätades samman i den kristna vänsterns idévärld.

Låg andlig nivå. En av förgrundsgestalterna inom den så kallade kristna vänstern var enligt Sundeen Per Frostin (1943-92), som blev professor i systematisk teologi vid Lunds universitet och var ledande inom såväl den Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS) som socialdemokratiska Broderskapsrörelsen.

Frostin skriver följande i sin pamflett Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som ej hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Frostin

De tankar Frostin och hans meningsfränder inom den kristna vänstern torgförde har åldrats helt utan behag. Man kan tycka att det, åtminstone utanför den hårda vänstern med dess talrika kommunistiska bokstavssekter, borde ha framstått som groteskt att hylla kommunistiska folkförstörare och krigshetsare som något slags Guds medarbetare.

Att så uppenbarligen inte var fallet inom kristen vänster i och utanför Sverige vittnar om en uppseendeväckande låg andlig nivå. Detta avspeglar sig även i Svenska kyrkans val av ärkebiskopar. Den senaste (siste?) ärkebiskopen med en huvudsakligen konservativ teologisk/moralisk syn var Yngve Brilioth, som beklädde kyrkans högsta ämbete under perioden 1950-58. Brilioth var bland annat motståndare till kvinnliga präster.

Wejryd besökte Hamas. Efter Yngve Brilioths tid som ärkebiskop har vänster- och liberalteologerna i en aldrig sinande ström avlöst varandra i ärkestiftet: Gunnar Hultgren (1958-67), Ruben Josefson (1967-72), Olof Sundby (1972-83), Bertil Werkström (1983-93), Gunnar Weman (1993-97), Karl-Gustav Hammar (1997-2006), Anders Wejryd (2006-14) och Antje Jackelén (från och med 2014). Förutom att inneha en både teologisk och politisk vänstersyn har Svenska kyrkan även gått i spetsen för ett alltmer antiisraeliskt och islamvänligt synsätt.

Det kyrkliga motståndet mot den judiska staten Israel, som bekant Mellanösterns enda demokrati, har icke minst tagit sig uttryck i en rad bojkottaktioner riktade mot israeliska varor som producerats på den så kallade Västbanken, det vill säga de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien med anor från biblisk tid. Tankarna går osökt till de tyska nationalsocialisternas uppmaning ”Kauft nicht bei Juden” (Köp inte av judar) från 1930-talet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/29/svenska-kyrkan-kauft-nicht-bei-juden/

Det kan nämnas att Anders Wejryd efter sin tid som ärkebiskop i slutet av oktober 2014 avlade en good-will-visit i Gaza, där han sammanträffade med höga representanter för den islamistiska terrorrörelsen Hamas, som styr Gaza-remsan med järnhand sedan sin valseger 2005. För att inte förarga sina muslimska värdar hade Wejryd stoppat ned det kors han bar i en kedja runt halsen i bröstfickan!

Förre ärkebiskopen på plats hos Hamas i Gaza – med korset i bröstfickan.

Att Wejryds besök var väl koordinerat med Sveriges officiella Mellanöstern-politik framgår av att den svenska delegationen, där även Jakob von Uexkull, ordförande i organisationen Right Livelihood Award, ingick, samma dag som regeringen Löfven officiellt erkände det så kallade Palestina diplomatiskt (den 30 oktober 2014) utfärdade ett pressmedelande där en palestinaarabisk ”humanitär” organisation prisades.

K.G. Hammar fostrades i 68-rörelsen. Svenska kyrkans Israel-kritiska och propalestinska hållning bör ses som ett logiskt utflöde av den utveckling som så vältaligt beskrivs i Johan Sundeens magistrala uppgörelse med den kyrkliga 68-vänstern.

”Inom Svenska kyrkans episkopat har 68-engagemanget sträckt sig in i vår egen tid”, framhåller Sundeen (sidan 15). ”Den som på 2000-talet mer än andra har gett ansikte åt en opinionsbildning och kristendomstolkning med rötter i det röda decenniet (1965-1975) är K.G. Hammar.”  https://sv.wikipedia.org/wiki/K.G._Hammar

Sundeen hänvisar i sin bok (sidorna 15-16) till en intervju med Hammar som gjordes av Viggo Cavling i Dagens Nyheter den 16 februari 2003, där Cavling menar: ”Om K.G. Hammar sägs vara tvivlets mästare när det gäller teologiska frågor så är han det inte när det gäller politik.” Cavling framhåller att Hammar, liksom många av sina biskopskolleger, fått sin politiska fostran i 68-rörelsen radikalism med dess beundran för exempelvis Maos Kina, Ho Chi Minhs Nordvietnam, Fidél Castros Kuba, Kim Il-sungs Nordkorea och Enwer Hoxhas Albanien. Där fanns inte utrymme för några tvivel.

Idol för 68-kyrkan: diktatorn och massmördaren Mao Tse-tung.

Föga märkligt då att Hammar efter sin tid som ärkebiskop i tidningen Proletären, organ för Kommunistiska partiet (KP), vid jultid 2008 framställs som ”prästen med hjärtat till vänster” och en svensk motsvarighet till de marxistiska så kallade befrielseteologerna i Latinamerika. Hammar hänvisar i Proletären-intervjun till Paulus ord i 1 Timotehosbrevet 6:10 om att penningbegäret är roten till allt ont och för fram en antikapitalistisk uppfattning om samhället.

Karl-Gustav Hammars ställningstaganden genom åren är en veritabel provkarta på vänsterpolitiska och politiskt korrekta åsikter och synsätt: stöd för amnesti för asylsökande, avskrivning av de fattigaste ländernas skulder, en så kallad human kriminalvård, tolerans gentemot representanter för andra religioner samt stöd för homosexlobbyn.

När det gäller det sistnämnda tog Hammar entydigt ställning för Elisabeth Olssons omdiskuterade fotoutställning Ecce Homo, som med den dåvarande ärkebiskopens välsignelse visades i Uppsala domkyrka den 19 september 1998. Utställningens fotografier framställer Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter.

K.G. Hammar tvivlar om tron men inte om politiken.

Jesus blev en politisk revolutionär. Även om Johan Sundeen har alldeles rätt i att 68-vänstern är central för kyrkans vänsterpolitisering går denna faktiskt något längre tillbaka än till ”det röda decenniet” 1965-75 och dess omvälvande tidsepok.

Till och med tiden för Andra världskriget (1939-45) bestod den dåvarande statskyrkans prästerskap till helt övervägande del av konservativa män, vilka var präglade av lutheranismens syn på människan och tillvaron bland annat innebärande att överheten skulle respekteras och att grundläggande kristna normer skulle inskärpas i menigheten genom obligatorisk närvaro vid gudstjänsterna, katekes- och psalmpluggande och husförhör.

Under efterkrigstiden började emellertid mer radikala stämningar göra sig gällande inom kyrkor och samfund, icke minst mot bakgrund av att det kommunistiska Sovjetunionen under Stalin verksamt bidragit till Nazitysklands besegrande och av många naiva människor därför sågs som en god kraft i världen.

För Svenska kyrkans vidkommande innebar det en gradvis utveckling från att utgöra ett andligt samfund i riktning mot att bli ett slags inomvärldsligt rättfärdighetsinstitut: frälsningen skulle nu komma mer genom politisk handling än via en andlig process med den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus i centrum. Jesus förvandlades i stället till en politisk revolutionär, en bild som saknar grund i Nya testamentets evangelier vilket vem som helst som är läskunnig kan förvissa sig om. http://stefanolsson.nu/2013/09/19/den-politiske-jesus/

Rhodesiamatch och världskyrkomöte. När Gunnar Hultgren blev ärkebiskop 1958 började ett socialetiskt perspektiv breda ut sig också i ledande kyrkliga kretsar, där Hultgrens synsätt kraftigt backades upp av den blivande Stockholms-biskopen Ingmar Ström. Försök gjordes att till kyrkan knyta industriarbetarna, ett projekt vilket dock rann ut i sanden.

Den politiska medvetenheten utnyttjades dock av 68-folket. En ny generation präster, ofta med skägg och med en intellektuell jargong, började orera om en ny världsordning och om det önskvärda i en väpnad befrielsekamp i Tredje världen.

Pöbelfasoner vid tennismatchen Sverige-Rhodesia i Båstad. Kyrkoherde Ingemar Simonsson gick i bräschen för protesterna.

1968 gick kyrkoherde Ingemar Simonsson i bräschen för militanta protester mot en Davis Cup-match i Båstad mellan Sverige och Rhodesia. Vänsterpöbeln lyckades stoppa matchen som emellertid senare spelades inför tomma läktare på annan plats. 1968 var också året då den protestantiska och starkt vänstervridna organisationen Kyrkornas världsråd (KVR) arrangerade det så kallade Världskyrkomötet i Uppsala. Det skedde den 4 juli med ”Guds kärlek till de fattiga” som övergripande ekumeniskt motiv.

Mötet fick starka vänsterpolitiska förtecken, och i domkyrkan höll den kommunistiske trubaduren Pete Seeger från USA konsert. Ärkebiskop Olof Sundby var för övrigt president i det starkt vänsterinriktade och prosovjetiska KVR 1975-83. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkornas_v%C3%A4rldsr%C3%A5d

Jesus som FNL-demonstrant. 1969 publicerades så den bisarra men inflytelserika antologin Kristen vänster på Gidlunds förlag med texter av Per Frostin, Carl-Henric Grenholm, Martin Lind och Ingemar Näslund. Redaktör för denna skrift var Magnus Brohult, vilken i likhet med många andra röda tyckare omsider hamnade som journalist på Svenska Dagbladet.

I bokens förord tas upp behovet av ett starkare kristet engagemang i samhällsfrågor. Självfallet skulle detta engagemang komma från vänster och det talas i propagandistiska ordalag om nykolonialism, rasistiskt förtryck i Afrika, FNL-rörelsen samt behovet av dialog mellan kristendom och marxism.

”’Kristen vänster’ är ett mångtydigt begrepp”, heter det i Kristen vänster. ”Det är angeläget att betona att den socialism vi eftersträvar inte är mer ’kristen’ än övrig socialism…Vi tror helt enkelt att kristna, existentialister, humanister, buddhister och folk av annan livsåskådning kan ha vissa värderingar gemensamma som gör det möjligt att tillsammans, oberoende av att man har skilda livsåskådningar, eftersträva ett visst samhälle, som skulle kunna karaktäriseras som baserat på en internationell socialism.”

Jesus framställs som FNL-sympatisör i boken Kristen vänster (1969). Foto: Tommy Hansson

Ingemar Näslund för i antologin fram tanken att Jesus, om han kom till jorden och Sverige vid den tid boken skrevs, sannolikt inte skulle liera sig med företrädarna för traditionell kristenhet utan snarare med dem ”som bär runda märken på sin kappa”. Märken på vilka det står ”med FNL för Vietnams folk”.

Alltså Jesus som FNL-demonstrant. Mer utflipprad än så kan väl bilden av frälsaren från Nasaret näppeligen bli.

Valet av Jackelén. Johan Sundeen tar i sin bok 68-kyrkan metodiskt upp vänsterideologiska strömningar som gjort Svenska kyrkan till vad den är i dag. Det är en ganska skakande men framförallt mycket nyttig läsning om sekularisering, politisering och diktaturvurmande som fann vägen in i en kyrka som stelnat i föga fruktbar formalism och rigid konservatism.

Vänsterinfluenserna var inte den enda form av influenser som drabbade kyrkan – det förekom så även högkyrkliga försök till påverkan – men det var dessa som rönte det största inflytandet. Detta möjliggjorde i tidernas fullbordan valet av Antje Jackelén ärkebiskop, vilket naturligtvis är illa nog, även om hon ännu inte kan mäta sig med K.G. Hammar när det gäller destruktivt vänsterinflytande över Svenska kyrkan.

Jackelén, född Zöllner i dåvarande Västtyskland 1955, förmådde som nämnts här ovan vid utfrågningen inför ärkebiskopsvalet 2013 inte ange som sin åsikt att Jesus gav en sannare bild av Gud än Muhammed. Hon antog yttermera som ärkebiskopligt valspråk ”Gud är större”, vilket är en direktöversättning av islams arabiska slagord  Allahu akbar. Det kan för övrigt nämnas att Jackelén prästvigdes 1980 av den mycket vänsterinriktade Stockholms-biskopen Lars Carlzon, som var Förbundet Sverige-DDRs siste ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Antje_Jackel%C3%A9n

Muslimska krafter. I ett vidare perspektiv har den socialistiska ideologi som de facto präglar Svenska kyrkan i dag inom den kyrkliga sfären blivit en motsvarighet till det socialdemokratiska och kommunistiska inflytandet i det sekulära samhället inklusive fackföreningsrörelsen. Partipolitiken, kyrkan och facket – det är en formidabel maktkonstellation som icke-socialistiska partier och krafter har emot sig.

Korset – en belastning enligt vissa kristna.

Om den nuvarande utvecklingen, där ledande kristna företrädare ogärna talar om Gud och Kristus och tenderar att se det kristna korset som en belastning eftersom det kan förarga muslimer, fortsätter är det som jag ser det fullt möjligt att Svenska kyrkan en dag helt upphör att kalla sig kristen. Om ledande kyrkliga företrädares problem med korset har jag skrivit följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/04/hog-chef-inom-svenska-kyrkan-bara-kors-uppviglande-och-okristligt/

En sådan utveckling är redan genomförd i Socialdemokraternas förutvarande kristna organisation Broderskapsrörelsen, numera benämnd Socialdemokrater för tro och solidaritet där muslimska krafter har en mycket stark ställning. https://www.svd.se/broderskap-inte-langre-kristna

 

Bröderna Tsarnajev: när ”djupt religiösa” bombar och mördar

Bomb mot de ”otrogna” i Boston.

Det påstås att den äldre av de båda Boston-bombarna, den 26-årige Tamerlan Tsarnajev, skulle ha blivit ”djupt religiös” för några år sedan. Han slutade röka, dricka, festa och idrotta (han ägnade sig åt boxning). Kulmen på denna ”religiösa” väckelse – det var islam det var fråga om – blev att han tillsammans med sin 19-årige bror Dzjochar placerade ut bomber bland åskadarleden i Boston Marathon vilket ledde till att tre människor dödades och närmare 200 skadades.

Jag är själv religiöst troende och studsar till varje gång religiös tro förknippas med våld, mord och terrordåd. Kopplingen är i mitt tycke  fullständig  absurd. Ordet ”religion” kommer från det latinska verbet religio vars infinitiva form är religare. Detta betyder ”återförknippa” eller ”återanknyta till”, i detta fall människans gudomliga ursprung. Som kristen tror jag på en kärleksfull, barmhärtig och förlåtande Gud vars kärlek var själva upphovet till världen och universum.

Om man således menar sig vara ”djupt religiös” borde detta i mitt perspektiv medföra, att man avsäger sig varje form av våld och hat. En sant religiös människa skulle givetvis aldrig komma på tanken att skada människor till liv och lem i syfte att föra ut ett religiöst budskap. Den som begår en sådan destruktiv handling skadar inte bara sina medmänniskor utan också sig själv och ytterst religionen och Gud. Jag skulle hellre beskriva den metamorfos som bröderna Tsarnajev genomgick som en radikalisering i fanatisk riktning. Religionen blev bara en täckmantel i detta sammanhang.

Bröderna Tsarnajev fångade av kameran i åskådarleden.

Efter hand som polisutredningen och pressbevakningen avseende terrordådet i Boston fortskrider kommer mer och mer fram kring familjen Tsarnajevs radikalisering. Den började med att den äldre brodern Tamerlan, ett av fyra barn till makarna Anzor och Zubeidat Tsarnajev, råkade in i en svår period av sitt liv. Han anklagades bland annat för hustrumisshandel. Modern rådde honom då att söka sin tillflykt i islam. Tamerlan i sin tur påverkade modern att börja beslöja sig enligt muslimsk sed, något som fadern avskydde: ”Du är tokig som täcker dig”, uppges han ha sagt till hustrun.

Tamerlan Tsarnajevs omvändelse ledde till en splittring i familjen, och för cirka två år sedan tog äktenskapet slut. De befinner sig nu båda åter i Dagestan, varifrån de inflyttade till Förenta staterna för omkring tio år sedan. Båda uppges hysa åsikten att de båda sönerna ”satts dit” för bombattentatet i Boston. Andra släktingar har emfatiskt tagit avstånd från deras nidingsdåd.

Här en länk till en informativ text i Wall Street Journal om dramat i familjen Tsarnajev:

http://online.wsj.com/article/SB10001424127887324235304578437131250259170.html?mod=wsj_share_tweet

Den mest normala personen i familjen förefaller ha varit fadern Anzor, vilken i likhet med äldste sonen höll på med boxning i sin ungdom. Han skall ha blivit mycket upprörd när Tamerlan, som var en lovande pugilist, slutade med sporten och blev fanatisk islamist. Anzors föräldrar deporterades på 1940-talet från ursprungslandet Tjetjenien till Kirgizistan inom ramen för Stalins deportationer, då hela folkslag omflyttades inom sovjetväldet på grund av påstådda nazistsympatier och regeringsfientlighet. Familjen hamnade omsider i Dagestan och i tidernas fullbordan alltså i USA.

Karl Marx tillåter vänsteranhängarna att hata och att stödja hat.

Media rapporterar i dag, den 22 april 2013, att den svårt skadade Dzjochar Tsarnajev vaknat ur sin medvetslöshet och börjat svara på frågor med hjälp av papper och penna. Han skall vara svårt skadad i tungan och försedd med andningsapparatur men kan se och höra. Så småningom kommer tvivelsutan den fullständiga bilden av bakgrunden till terrordådet att framtona. Det har bland annat rapporterats att det var Dzjochar som dödade sin bror genom att under polisjakten köra över honom med den stulna bil brödraparet färdades i. Om detta var en olyckshändelse eller en medveten gärning vet jag i skrivande stund inte.

En sak tycks stå klar: båda bröderna blev helgalna när de hemföll åt en radikal variant av islam. Kanske stödde de sig på Koranens uppmaning (sura 3:151) om att ”injaga skräck i de otrogna”, kanske på något annat koranord. Kanske var de så förblindade av hat och frustration att de gjorde vad de gjorde utan att bry sig om vad Koranen eller Profeten uppmanade dem till. Det får de fortsatta efterforskningarna utvisa.

I varje fall hade deras mordiska verksamhet ingenting med sann religion att göra. Hade de varit kristna skulle det ha varit helt omöjligt för bröderna Tsarnajev att stödja sig på något bibelord. Jesus Kristus uppmanar ju sina efterföljare både att ”älska sina fiender” och att ”vända andra kinden till” samt att göra mot andra vad vi vill att de skall göra mot oss, för övrigt en gammal judisk princip.

Jesus uppmuntrar till kärlek, inte hat.

Svenska media har  legat lågt med att belysa bombarbrödernas islamistiska överygelse; sådant skulle ju bevars kunde leda till ökad ”islamofobi” och ”främlingsfientlighet”.  Slutligen kan det spekuleras i vad som ligger bakom vänsterns kutym att ta parti för muslimer men aldrig för kristna. Min personliga gissning är att vänsterideologin, som ytterst bygger på  Karl Marx teser om klasshat, inte har några problem att godkänna politiskt och ideologiskt hat. Det kristna kärleksbudskapet anses däremot i ett strikt vänsterperspektiv vara uttryck för en ”slavmoral” som spelar borgar- och kapitalistklassen i händerna.

På goda grunder kan den revolutionära jidhadismen/islamismen anses ha betydliga likheter med marxism och marxistiska terrorrörelser. Islams förkämpar ägnar sig åt samma typ av verksamhet som exempelvis västtyska Baader-Meinhof-ligan (Rote Armee Fraktion), italienska Röda brigaderna och japanska Röda armén sysslade med på 1960- och 1970-talen. Det vill säga att skapa rädsla, osäkerhet och oordning i de västdemokratiska samhällena i syfte att bereda vägen för den saliggörande revolutionen.

Troligen är det också detta hatbejakande synsätt som ligger bakom den utveckling socialdemokratin genomgått i riktning mot växande sympatier för muslimsk fundamentalism och en antagonistisk inställning gentemot den judiska staten Israel. Det forna kristna sosseförbundet Broderskapsrörelsen har exempelvis under namnet Socialdemokrater för tro och solidaritet förvandlats till en renodlad stödorganisation för terroriströrelsen Hamas i Gaza.

Peter Weiderud – vänsterideolog och proislamist i kyrkliga kretsar.

Ordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet är journalisten Peter Weiderud, född 1957, som är ett stående inslag i det Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza. Weideruds tentakler förgrenar sig djupt inom inte bara svensk socialdemokrati – förutom att leda Svenska kyrkans internationella arbete är han även utrikespolitisk chef hos den notoriskt vänstervridna, protestantiska organisationen Kyrkornas världsråd i Geneve. Svenska kyrkan i stort framstår allt mer som ett världsligt rättfärdighetsinstut och allt mindre som ett redskap för själarnas frälsning.