Posted tagged ‘kyrkovalet’

Problem med demokratin i rättsväsende och kyrkopolitik

17 september, 2013

IMG_3141Bloggaren samt Tommy Blomqvist vid SD-tältet på Politikertorget. Foto: Kristian Kawecki

I lördags deltog jag i SD Södertäljes kyrkovalskampanj med utdelning av broschyrer och annat partimaterial på Politikertorget i centrala Södertälje. Det var en mycket positiv upplevelse. I några fall nästan slet folk valmaterialet ur händerna på oss. Knappt några negativa reaktioner alls. Många är uppenbarligen trötta på kyrkans vänstervridning och brott mot rikets lag i samband med att i kyrkan verksamma personer gömmer undan illegala invandrare från den svenska rättvisan.

Det gick som bekant bra för Sverigedemokraterna. 6 procent i valet till kyrkomötet och mer än fördubblat mandatantal (15) jämfört med valet 2009 (7). Samma i valet till Strängnäs stiftsfullmäktige och tre mandat. Socialdemokraterna gick fram med marginella 1 procent medan de olika borgerliga alternativen tappade rejält.

Det här med demokrati och demokratiska värderingar är tydligen dock ett problem för somliga inom rättsväsende och kyrkopolitik. Jag skall här ta upp två eklatanta exempel härpå.

Petra-GotellKammaråklagare Petra Götell har problem med demokratin.

Det första exemplet gäller 39-åriga Petra Götell. Det framgår av citat från henne i Aftonbladet att hon inte ser speciellt allvarligt på det faktum, att det rapporterats om omfattande valfusk i samband med kyrkovalet i söndags. Sverigedemokraterna har drabbats av att deras valsedlar stulits eller dolts av valsedlar från andra partier.

Så här citeras Götell i Aftonbladets nätupplaga 15/9 apropå rapporter om att SD-valsedlar stulits:

Å ena sidan har vi en demokrati. Folk måste få rösta. Å andra sidan kan jag förstå att folk gör det.

Petra Götell, som uppger att hon röstat i kyrkovalet sedan 1993, anger att hon i första hand röstar mot SD, som hon anser har en ”fruktansvärd människosyn”.  Det anmärkningsvärda i sammanhanget är att Petra Götell i egenskap av kammaråklagare vid City åklagarkammare i Stockholm representerar det svenska rättsväsendet.

Att en hög svensk jurist inte ser några större problem med brott mot vallagen måste nog anses vara tämligen allvarligt. Vi kan bara hoppas att hon inte får en anmälan om valfusk riktat mot SD på sitt bord.

AB-artikeln här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17475387.ab

c41f4c62-913d-44f9-aeda-47813ba2f177~__HKyrkopolitikern Roland Samuelsson (S) har problem med demokratin.

Mitt andra exempel på en skakig syn på demokratin gäller den socialdemokratiske kyrkopolitikern Roland Samuelsson, som invaldes som ledamot i stiftsfullmäktige i Luleå stift vid valet i söndags. Också denne ser SDs valframgångar som ett problem. Så här säger han enligt en intervju i Nyheter P4-Västerbotten den 17/9:

Jag tycker att det är jättetrist att vi får in främlingsfientliga krafter, för kyrkans grundläggande värde är ju att här är alla människor välkomna, här har alla lika värde.

Således de vanliga mekaniska propagandafraserna, totalt renons på substantiellt innehåll. Sanningen är, som Samuelsson borde veta, att även SD skriver under på att alla människor har lika värde och att det han kallar ”främlingsfientlighet” är kritik mot den i vårt land förda immigrationspolitiken.

P4-artikeln här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=109&artikel=5647493

Att SD i Luleå stift får knappt 2 procent av rösterna och därmed en (1) plats i stiftsfullmäktige har alltså Roland Samuelsson och förmodligen även hans parti svårt att acceptera. Allt skulle ju vara så mycket enklare om sossarna fick bestämma allting…

.riksmotet2012_992Deras kungliga högheter anländer till riksmötet 2012 och hälsas välkomna av riksdagens talman Per Westerberg (M).

I dag invigs riksmötet för 2013/14 av Sveriges statschef, H. K. H. konung Carl XVI Gustaf. En märkesdag för demokratin. Jag tycker det finns all anledning för Petra Götell, Roland Samuelsson och alla andra som deltog i kyrkovalet i första hand för att klämma åt Sverigedemokraterna, och har problem med deras deltagande i det kyrkliga arbetet, att använda dagen för att fundera över innebörden i begreppet ”demokrati”.

 

Själv(ända)mål klämma åt SD

15 september, 2013

konserter-2012-169Hur ”svensk” är du själv, Jonas Gardell?

I dag går den icke helt okände teologie hedersdoktorn med mera Jonas Gardell ut på Twitter och skriver att han röstar i kyrkovalet för att inte det i hans tycke ”osvenska” Sverigedemokraterna (SD) skall få onödigt stort inflytande. Carl Bildt twittrar på ungefär samma sätt. Viktigast i kyrkovalet är tydligen att ”stoppa SD”. Dagen före kyrkovalet publicerades därtill i Aftonbladet och Expressen ett annonsliknande debattinlägg av nära 500 kändisar mot vad man kallar ”främlingsfientlighet”.

På engelska språket kallas sådant negative campaigning. Man manifesterar mot något utan att ha särskilt mycket eget att komma med. På detta sätt kan man nog också tolka hela den socialdemokratiska mobiliseringen i kyrkovalet. I går hade jag det tvivelaktiga nöjet att befinna mig några meter från sossarnas toppkandidat i kyrkovalet, den förra skandalomsusade LO-ordföranden Wanja Lundby Wedin, när jag deltog i SD Södertäljes valkampanj på Politikertorget.

Lundby Wedin berömde det egna partiet för att ha medverkat till samkönade vigslar i Svenska kyrkan och menade, att präster som ej vill sammanviga personer av samma kön eller är motståndare till kvinnliga präster inte skall få fortsätta finnas inom Svenska kyrkan. De gör i stället bäst att söka sig till andra kyrkor och församlingar, menade hon.

Lundby Wedin passade givetvis också på att ge SD och Jimmie Åkessons en känga för att man vill att kyrkan skall följa landets lagar och inte gömma illegala invandrare. Tänk vad hemskt: SD vill faktiskt att Svenska kyrkan skall följa lagarna!

wanjainkomsterSkandal-Wanja, nu toppkandidat i kyrkovalet.

Att klämma åt Sverigedemokraterna har alltså blivit ett självändamål – och samtidigt ett självmål.  För statsministern är det rentav viktigare att hålla SD borta från inflytande över svensk politik än att själv göra ett bra val, vilket klart framgick av hans Almedals-tal i somras. Problemet med detta negativa kampanjande mot ett fortfarande relativt litet parti är ju, att det leder till motsatt effekt: dels stärker det redan övertygade SD:are, dels kan det få presumtiva SD:are att ta det definitiva klivet över. Mobbning är sällan populärt, särskilt inte när det kommer från stöddiga makthavare som Fredrik Reinfeldt.

Folk går inte längre på det substanslösa upprapandet om att SD:s restriktiva immigrationspolitik är lika med ”rasism”, ”främlingsfientlighet” och ”islamofobi”. De tror inte längre på de tomma klichéerna om att ”invandring berikar” och att mångkultur är bra i alla lägen.

De kan ju med egna ögon på respektive hemorter se att det de facto inte är så, vare sig det nu handlar om hedersrelaterade balkongfall på olika platser i landet, blodiga gängkrig om narkotikamarknaden i Göteborg, antisemitiska förföljelser i Malmö, bilbränning och stenkastning mot polis och räddningstjänst i Stockholms förorter eller gangsteruppgörelser med åtföljande rättegångar i Södertälje. Då duger det inte med att komma stickandes med att det är spännande att kunna äta kebab eller dansa turkisk folkdans.

Om inte alla tecken slår fel så kommer SD därför att gå starkt fram i de val som förestår inklusive dagens kyrkoval. Vanliga svenskar brukar inte uppskatta att få skrivet på näsan vad de skall tänka och tycka eller vilket parti de INTE skall rösta på. Att det skall vara så svårt för etablissemanget inom politik och media att inse detta. Som någon statsvetare uttryckte sig nyligen i anledning av en opinionsmätning: ”SD tycks osårbart.”

Carl BildtBildt röstar inte för något – han röstar emot SD.

Ty varken negativ greuelpropaganda eller interna skandaler och tillkortakommanden synes påverka väljaropinionen avseende SD i negativ riktning. Snarare då i motsatt riktning. Inte heller har SD ”spruckit som ett troll” då det kommit ut i solskenet, som några så käckt hoppats på. Den stora frågan är vad SD-fienderna skall hitta på härnäst när varje form av hittillsvarande taktik visat sig vara missriktad.

Kanske blir det att, likt Jonas Gardell, avkonterfeja SD som ”osvenskt” vad detta nu skall innebära. För övrigt kan man kanske fråga sig i vad mån Gardell själv ter sig så särskilt svensk. En homosexuell, troende pajaskonstnär med kronisk mundiarré och skrivklåda är väl inte det allra svenskaste man kan tänka sig, om vi nu skall plocka upp Gardells kastade handske och grubbla över vad som kan anses vara ”svenskt” eller icke.

Godhetskamarillan garanterar SD-framgång

14 september, 2013

Det blåser en farlig främlingsfientlig vind över Sverige. Den tränger sig in i våra vardagssamtal. Den är högljudd i den offentliga debatten. men tystnad är inget svar. I dag börjar vårt upprop för det Sverige vi vill leva i.

Just så lyder inledningen till texten i ett upprop som skrivits under av ett antal kändisar och som publiceras i Expressen i dag. Bland dessa märks personer från sosseledaren Stefan Löfven och ärkebiskop Anders Wejryd till den ökände antisemiten Omar Mustafa och den ofrånkomliga Alexandra Pascalidou liksom fotbollens förbundskapten Erik Hamrén. Att det inte är alldeles kristallklart hur en vind kan tränga sig in i samtal och är högljudd i en debatt förklaras inte, men det kan vi kanske lämna därhän för ögonblicket.

2013-04-12-19-08_omar_mustafaOmar Mustafa (S) ville skicka svenska JAS-plan mot Israel.

Kort sagt: ett gäng kändisar vill visa hur fina och goda människor de är. Därför väljer de nu, dagen före kyrkovalet, att slå ett slag mot Sverigedemokraterna, låt vara att partiet ej nämns vid namn. ”Sverige har under seklers lopp berikats med människor som kommit till vårt land av många olika skäl”, framhåller uppropstexten. Vi hopplöst barbariska svenskar, menar man, ”har inspirerats av ny kultur – konst, litteratur, musik och mat.”

Vad som inte framhålls i texten är att tyskar som kom hit under medeltiden, valloner som kom något senare, skotska militärer som anlände under stormaktstiden med flera avgränsade grupper gjorde det för att med den svenska statsmaktens goda minne utföra konstruktiva insatser inom särskilda sektorer av samhället: handel, järn- och bergsbruk, krigsväsen.

Däremot var det aldrig, som nu är fallet,  fråga om en ostrukturerad massinvandring av analfabeter, bidragsturister, kriminella och flyktingar i en osalig blandning. De som kom hit i förgången tid  gjorde det de skulle och hade inte en tanke på att leva på bidrag eller etablera maffialiknande brottssyndikat, som en del av dagens invandrare föredrar att göra. Långt ifrån alla, naturligtvis: de immigranter som gör rätt för sig och tar seden dit de kommer är värda allt beröm.

Alexandra_Pascalidou_7201Den ofrånkomliga Alexandra Pascalidou.

Och  visst är det gott med kebab och trevligt med turkisk folkdans. Italiensk pizza och amerikanska hamburgare likaså, för att nu inte tala om irländsk och skotsk whiskey eller egyptisk magdans. Däremot är och  får detta aldrig bli något gångbart argument för den hämningslösa invandring som de fina och goda undertecknarna av uppropet uppenbarligen känner sig fullt tillfreds med.

Självfallet förständigas vidare läsarna av de finas och godas substanslösa och gråtmilda svammel ”Ta avstånd från rasism och främlingsfientlighet och diskriminering”. Vilket det givetvis finns all anledning att instämma i. Att vara emot hejdlös invandring som på sikt riskerar bryta ner och splittra vårt land  i ”vi” och ”dom” – så har delvis tvivelsutan redan skett – har dock inget med vare sig rasism eller främlingsfientlighet att göra, men desto mer med omtanke om vårt folk och vår nation.

300px-Grini_1941-43Louis De Geer: framträdande valloninvandrare.

Det måste betecknas som på gränsen till sinnessvagt att lyfta fram forna dagars konstruktiva men samtidigt mycket begränsade invandring och indirekt hävda, att det är precis så dagens invandring också ser ut. Den gör ju inte det. Om de fina och de goda – men ack så naiva – kändisarna vill leva i ett samhälle där infödda svenskar diskrimineras på bekostnad av illegala immigranter, där importerade kulturinfluenser såsom hedersvåld och massvåldtäkter blir allt vanligare, där medlemmar i invandrarligor skjuter ihjäl varann på löpande band och där Malmös judar tvingas fly på grund av muslimska invandrares antisemitism, så må det vara deras  ensak.

De ser ändå  inte skymten av detta i de ombonade högreståndsområden de oftast framsläpar sina dagar i. De kan visserligen ta del  av dessa problem i etablerade media, vilka emellertid nästan aldrig nämner etniciteten i brottsammanhang om det inte är etniska svenskar inblandade. Sanningen och öppenheten står alternativa media av typ Avpixlat, Contra och Dispatch International för, men dessa har ju redan avfärdats som ”rasistiska” och ”främlingsfientliga” av de fina och de goda och deras ängsligt politiskt korrekta  medlöpare.

Ta gärna del av Avpixlats video ”Dom kallar oss PK” här:

http://www.youtube.com/watch?v=kEMOJQ_MfTo

3624272120Kändisdravlet är en garant för stora SD-framgångar i kommande val.

Egentligen borde väl vi som blivit klara över den bistra verkligheten vara tacksamma över godhetskamarillans sentimentala dravel, eftersom det så lätt genomskådas av gemene man i väljarkåren. Därför borde vi kanske rentav hoppas på att det här uppropet fortsätter att attrahera etablerade kändisar och därmed jämställda, eftersom detta är en nästan säker garant för stora framgångar för Sverigedemokraterna – nu närmast i kyrkovalet i morgon och sannolikt i ännu högre grad i nästa års val till Europaparlament, riksdag, landsting och kommuner.

Så fortsätt gärna med ert sentimentala och hopplöst naiv-utopiska och historielösa dravel om hur all invandring berikar i alla lägen och att det absolut inte finns några som helst problem i sammanhanget. Vanligt folk är mycket långt ifrån så korkade som ni tror!

untitledErik Hamrén visar dåligt omdöme – dags att börja heja på Norge och Danmark?.

För övrigt överväger jag starkt att börja heja på Danmark eller Norge i fotboll  sedan förbundskapten Erik Hamrén haft det dåliga omdömet att ansluta sig till kändisjippot.

Ännu en dag lagd till hävderna…

9 september, 2013

55291_10051534Tidermans konditori mitt emot Centralstationen i Södertälje.

Tänkte avsluta den här måndagen 9 september i Herrens år 2013 med att anteckna litet om vad som sig tilldragit haver och något om mina tankar inför detta. På intet sätt något tvång att läsa!

Inledde dagen med att försöka nå fram till min husläkare på dennes telefontid för att få besked om de senaste provsvaren samt resultat av lungröntgen. Gick inget vidare. Får försöka igen på torsdag eftersom han inte träffas på telefon tisdagar och jag inte har möjlighet att ringa på onsdag.

Författade två bloggtexter under första hälften av dagen: en om hur palestinaarabiska Fatah, som bekant sossarnas ”kära systerparti”, på sin facebooksida regelmässigt hyllar terrorister och massmördare samt en om varför jag lämnade Svenska kyrkan för 14 år sedan och om samma kyrkas tragiska förfall. Den senare texten egentligen en bearbetning av en krönika jag hade inne i Dispatch Internationals nätupplaga. Gladde mig åt att ingen mindre än riksdagsman Kent Ekeroth retwittrade Fatah-texten.

Tog sedan ”pensionärsexpressen” här uppifrån bostadsområdet ner på stan. Lämnade först in en ansökan på polishuset för tillstånd om flygbladsutdelning inför kyrkovalet på lördag. Därefter fika på Tidermans konditori innan det var dags att bege sig till presidiemötet med kultur- och fritidsnämnden, där jag justerade protokollet från senaste ordinarie nämndmötet.

imagen-alassad

Om någon bör jämföras med Hitler är det definitivt psykopaten Assad som använt kemstridsmedel mot egen befolkning.

Smet litet tidigare från Stadshuset för att hinna upp till tidskriften Contras lokal för kuvertering inför det kommande utskicket; jag medarbetar i detta nummer med två artiklar: en om situationen i Iran under nye presidenten Hassan Rohani och en om avhoppade islamisten, numera kommunisten (?) Mohamed Omar. Vilken för övrigt en gång medarbetat i Contra med en nyanserad artikel om Spanska inbördeskriget.

Läsarna av det kommande numret utlovas en omväxlande läsning. Tidskriften har kommit ut sedan 1974, vilket nog måste sägas vara en anmärkningsvärd prestation med tanke på att den inte får några som helst bidrag utan i princip lever på läsarnas välvilja. Under slutet av månaden byter vi lokal från Södermalm till förorten, vilket sparar ett antal pengar. Den som läst in sig på min publicistiska bakgrund vet att jag var ansvarig utgivare under åren 1994-2009. Numera ”bara” medarbetare.

lGlada Stinsen på Rosenlundsgatan i Stockholm.

Kunde inte neka mig nöjet att klämma en bärs på Glada Stinsens uteservering innan hemfärd med södertäljependeln. När jag satt här för några år sedan kunde jag på nära håll beskåda hur kronprinsessan Victoria och dåvarande herr Daniel Westling med livvaktsfölje passerade förbi på Rosenlundsgatan. Inget kronprinsesspar i sikte nu, men däremot kom en man i rullstol fram och tiggde en cigarrett. Han fick självklart en, icke minst beroende på att han hade en silverne Davidsstjärna i en kedja runt halsen. Jag visade honom den Menorah jag själv bar.

Hemfärden gick utan mankelimang, men jag måste bekänna att jag nickade till litet efter en lång dag. Dessförinnan hade jag dock hunnit påbörja Anna Arutunyans bok Tsar Putin, som verkar lovande. Den tar fasta på den tradition av feodalism och outvecklade demokrati som gör det möjligt för en despot som Putin att styra landet.  Medan jag väntade på bussen fick jag syn på en igelkott, som tultade iväg i ett gräsparti nära hållplatsen. Gulligt! Den såg tämligen tjock och fet ut, kanske äter den upp sig inför kommande idevistelse.

Naturligtvis har jag även under dagen funderat på diverse saker. ”Cogito, ergo sum”, som Cartesius uttryckte sig. Jag tänker, alltså är jag till. Bland annat på det här med mejl- och SMS-kultur. De gånger jag icke svarat på meddelanden av detta slag kan nog räknas på ena handens fingrar. En  del andra har tydligen inte samma värderingar, hur vänligt man än försöker formulera sig. De har väl Viktiga och Betydelsefulla Saker för sig, kan man tänka.

En annan sak jag tänkt på är den ohemula hetsen mot USAs president Obama. Time Magazine har i dagarna haft ett omslag avbildande Obama i naziuniform. Alltså samma tidning som en gång utnämnde den äkta herr Hitler till ”årets man”. Jag är normalt ingen beundrare av Obama, och jag är inte säker på att Syrien bör bombas eller raketbeskjutas, men någon djävla måtta (ursäkta uttrycket) får det ändå lov att vara. Om någon bör jämföras med Hitler i sammanhanget är det givetvis psykopaten Assad i Syrien. Hos mig finns inte skuggan av ett tvivel om att han använt kemvapen mot sin egen befolkning. Att han ogillas av islamister gör honom inte till ett helgon.

igelkott2Siktet inställt på idet, kanske…

Ännu en dag har lagts till hävderna. I morgon har jag en massa skrivarbete framför mig, vilket jag ser fram emot. Hoppas slutligen dottern kommit lyckligt och väl fram till Glasgow, där hon skall studera internationell ekonomi i fyra år. Lyckligtvis kommer hon hem ibland däremellan, närmast i slutet på oktober.

Inför kyrkovalet: finns det fortfarande hopp om Svenska kyrkan?

9 september, 2013

untitledÄr Svenska kyrkans fana på väg att halas för gott?

Jag började första gången fundera över att begära utträde ur Svenska kyrkan under 1980-talets första hälft. Jag var då körsångare i Sankta Ragnhilds kyrkokör i Södertälje och tillika dess styrelsesekreterare. Vid denna tid fick kyrkan en reformerad allmän förbön, där tidigare ålderdomligt språkbruk rensats ut. Vidare uppmanades inte längre gudstjänstbesökarna bedja för ”konungen och hans hus”, något som upprörde mitt rojalistiska hjärta.

Vad värre var så nämndes icke med ett ord i den nya allmänna förbönen dem som förföljdes för sin kristna tro i kommunistiska eller muslimska länder, och de var – och är alltjämt – många. I stället hette det trendriktigt att kyrkan exempelvis skulle be för ”den värld som har glömt att alla människor är skapade av dig, för dem som är indragna i krigets elände, för dem som lider under rasförtryck och sociala orättvisor, för dem som kämpar för sitt människovärde…”

Men således ingenting om de miljontals kristna världen över som förtrycktes för sin tros skull varje dag för att de bekände sig till det glada budskapet om Jesus Kristus och hans frälsande kraft. Varför glömde den svenska folkkyrka, som jag en gång döpts in i, dessa förföljda? frågade jag mig.

För mig framstod det som skäligen uppenbart att det för Svenska kyrkan blivit betydligt viktigare att ligga rätt ”i tiden” än att måna om förföljda kristna trosfränder. Detta medförde bland annat att det kyrkliga språket miste sin sälta och ersattes av en platt politiker- och byråkratsvenska, som jag tyckte passade mycket illa eller inte alls i religiösa sammanhang.

Svenska kyrkan hade tillägnat sig, som jag såg det (och jag har inte ansett mig behöva rucka på den uppfattningen), en alldeles opassande vilja att ”hänga med sin tid”. Inte för att all form av modernisering är fel, självklart inte. När emellertid andliga värden alltmer hamnar i bakvattnet av en sekulär politisk medvetenhet började jag inse, att det var tid att säga ”stopp och belägg”.

1367786_209_166Många upprördes av den blasfemiska fotoutställningen Ecce Homo.

Det slutliga steget att säga farväl till den kyrka jag en gång döpts in i tog jag dock först 1999. Den droppe som slutligen kom min bägare att rinna över var dåvarande ärkebiskopen K. G. Hammars sanktionerande av Elisabeth Ohlson Wallins översexualiserade fotoutställning ”Ecce Homo” i Uppsala domkyrka 1998, som framställde Jesus och lärjungarna som homosexuella och transvestiter.

Denna för många förargelseväckande utställning hade godkänts av domprosten Tuulikki Koivunen Bylund, numera biskop i Härnösand, och då hjälpte det föga att biskopen i Uppsala stift, Tord Herlin, sade: ”I bästa fall är det dålig teologi. I värsta fall är det hädelse.” För min del var det helt uppenbart att det rörde sig om båda dessa ting samt dessutom om upprörande dålig smak. Följden blev att jag utan någon som helst saknad lämnade Svenska kyrkan.

En annan bidragande orsak till mitt utträde var att den gamla ärevördiga folkkyrkan, som förvisso insett att Jesus var sprungen ur det judiska folket, mer och mer kommit att utvecklas till att bli en antiisraelisk stöttrupp med antisemitiska inslag. K. G. Hammar har så vitt jag vet som ärkebiskop aldrig yttrat ett gott ord om Israel, och så torde även vara fallet med hans efterträdare Anders Wejryd. I stället har man ställt sig i spetsen för mångfaldiga krav på bojkotter och sanktioner riktade mot den judiska stat och det judiska folk som Jesus en gång utgick från.

Svenska kyrkan kallas understundom skämtsamt för ”salighetsinstitutet”, men det där med ”salighet” kan vi nog glömma i dessa yttersta av tider. I stället brukar jag tala om ett sekulärt rättfärdighetsinstut som ibland i högtidligare sammanhang använder kristen språkdräkt för att skänka litet lyster över ett krasst politiskt budskap, vare sig det nu gäller att racka ner på Israel, vänslas med islam, fördöma Sverigedemokraterna eller backa upp HBTQ-lobbyn.

svenska-kyrkan-empati-3Svenska kyrkan har i dag en antiisraelisk agenda.

Denna sekulärt-politiska utveckling kan härledas till den närmaste efterkrigstiden, då den dåvarande ärkebiskopen Gunnar Hultgren gav en mindre grupp vänsterinriktade präster, med den blivande biskopen i Stockholms stift Ingemar Ström i spetsen, möjligheten att i kyrkliga sammanhang introducera ett så kallat social-etiskt tänkande. Denna gruppering koncentrerade sig initialt på att missionera bland industriarbetare och knyta kontakter med fackföreningsrörelsen. Denna försöksverksamhet, som avvek bjärt från Svenska kyrkans tidigare i stort högerinriktade hållning, blev dock varken särskilt långlivad eller framgångsrik. Någon kristen väckelse inom fackföreningsrörelsen var det aldrig tal om.

Snarare blev det precis tvärtom. Kyrkan kom gradvis att anamma socialistiska och sekulära tänkesätt, vilka slog ut i full blom med den ”kristna vänster” som fick vind i seglen under 1960-talet och som på många sätt ingick ett symbiotiskt förhållande med den så kallade 68-vänstern. En ledande revolutionspräst var Ingemar Simonsson i Båstad, som kom att spela en ledande roll i samband med extremvänsterns protester mot Davis Cup-matchen Sverige-Rhodesia i Båstad 1968.

Den viktigaste milstolpen i kyrkans vänstervridning blev dock det internationella kyrkomötet i Uppsala 1968, som förgylldes av den amerikanske protestsångaren Pete Seegers framträdande i domkyrkan. Seeger stod den amerikanska kommunismen nära. Ögonvittnen har även berättat hur dåvarande ärkebiskopen Olof Sundby personligen motade bort antikommunistiska flygbladsutdelare utanför domkyrkan.

1961 Ärkebiskop Gunnar Hultgren viger diakoner.Den kyrkliga vänstervridningen påbörjades under Gunnar Hultgrens tid som ärkebiskop.

Inom den kyrkliga vänsterrörelsen fanns en aggressivt polemisk strömning som strävade efter att upplösa skiljelinjerna mellan socialism och kristendom och som i många fall hyllade kommunistiska diktatorer och massmördare i Tredje världen. Så här skrev exempelvis prästen Per Frostin i skriften Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som inte hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan.

Den kyrkliga vänsterns företrädare fick med tiden högt uppsatta poster i Svenska kyrkan som ärkebiskopar, biskopar, domprostar och kyrkoherdar. De kolporterade entusiastiskt ut ett politiserande budskap som alltmer kom att fjärma kyrkan från sina andliga rötter. Numera möter vi sällan hos kyrkans representanter något upphöjt andligt förhållningssätt. I stället anses världens ondska emanera ur ett så kallat inomvärldsligt perspektiv. Svälten, krigen, den andliga rotlösheten, rasismen, omoralen, brottsligheten, arbetslösheten, sjukdomarna – allt skall till sist ordna sig bara vi är solidariska mot våra medmänniskor och tänker/handlar rätt politiskt.

Kort sagt: materialismen och politiken har tagit över i vår forna folkkyrka. Frågan är naturligtvis om det finns hopp om förbättring, eller om Svenska kyrkan är räddningslöst förlorad. Även om jag själv lyckligt och väl slunkit ur detta mestadels sekulära rättfärdighetsinstitut som gjort den politiska korrektheten till kardinalsdygd, lider jag med alla dem som finns kvar i det kyrkliga hägnet.

I kyrkovalet den 15 september finns en liten möjlighet att göra något åt situationen. Det bästa man som väljare enligt min mening kan göra är att rösta för Sverigedemokraterna som vill få bort det politiskt korrekta raseriet och i stället få till stånd ett återupprättande av kristen tro och tradition på den kyrkliga agendan.

Amen till detta!

Får jag säga att jag känner mig lycklig? (II)

4 september, 2013

Tänkte återigen att jag skulle avge en lägesrapport om mitt lyckotillstånd. Kanske kan det inspirera några, reta en del, vad vet jag.

I natt sov jag med en mätutrustning inför dagens besök på Sophiahemmet för att kolla upp min sömnapné. Ett tillstånd många drabbas av litet upp i åren och som yttrar sig i att man får andningsuppehåll i sömnen, något som i värsta fall kan leda till evigt insomnande. När jag sedan som vanligt läste Länstidningen vid frukostbordet konstaterade jag med tillfredsställelse, att min debattartikel inför kyrkovalet den 15 september var införd.

360px-Sophiahemmet_Stockholm_front_20060509Ärevördiga Sophiahemmet, uppkallat efter Oscar IIs gemål.

Här är den om någon vill läsa:

http://lt.se/asikter/debatt/1.2197746-en-rost-for-tro-och-tradition

Dagen började med andra ord bra. Jag tog en ganska tidig buss till Östertälje station för att vara ute i god tid med tanke på eventuella trafikstörningar i samband med Obamas besök i Stockholm. Det flöt emellertid på bra, och jag anlände i god tid till Sophiahemmet – för övrigt beläget strax intill Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) som herr presidenten enligt uppgift skulle besöka – för att lämna in mätutrustningen. Hann till och med en fika i caféet innan det var dags att träffa sjuksköterskan.

Under över alla under, det visade sig att mätvärdena var väldigt bra, faktiskt de bästa jag haft! Bara tio andningsuppehåll under natten mot tidigare som mest närmare 300. Blodet var också väl syremättat enligt mätresultatet. Till saken hör att jag sover med en så kallad C-PAPP, en apparat som reglerar trycket på luften jag andas in via en ansiktsmask i latex. Efter smärre justering av denna apparat förestod hemfärd.

Barack ObamaObamabesöket ställde dessbättre inte till några problem för bloggaren…

Väl på pendeln från Stockholms centralstation kunde jag inte låta bli att, i glädjen över mitt till synes allt bättre hälsotillstånd, slänga i väg ett SMS till en vän (kan bara hoppas det är ömsesidigt), som eventuellt inte är särskilt intresserad av hur jag mår. Hon får gärna rätta mig om jag har fel där (kan bara säga att jag bryr mig om hennes hälsa). Men vad gör man inte när man råkar känna sig uppåt!

Inte ens den näppeligen bekymmersfria hemfärden kunde rubba mitt goda humör, van pendlare sedan mer än 40 år som jag desslikes är. Det började med att tåget stannade i Älvsjö i cirka 20 minuter på grund av något som den kvinnliga högtalarrösten, med omisskännlig småländsk dialekt, kallade ”stillbild hos trafikledningen”. Just när passagerarna anmodades söka sig alternativa resvägar kunde tåget dock åka vidare. Bara för att åter stanna för ”signalfel” mellan Huddinge och Flemingsberg, en procedur som upprepades mellan Flempan och Tullinge.

Tids nog kom vi hem igen till Östertälje omkring en timme sena. Men vad gör väl det när man känner sig allmänt tillfreds och, ja faktiskt, lycklig?!

300px-Ny_pendeltag_stockholmPendeln – omöjlig leva med, omöjlig leva utan…

Efter att ha gjort diverse inköp i Coop Forum Folkparken – i brist på israeliska avocados fick jag nöja mig med peruanska – är jag nu återigen hemma i min kära lägenhet och skriver detta efter att ha inmundigat en kopp kaffe och rökt några cigissar.  I kväll skall hela familjen – det vill säga jag och mina två vuxna barn – gå ut och äta på ett asiatiskt ställe som heter Full House. Dottern beger sig för övrigt till Skottland på måndag för några års studier i Glasgow.

Tack för att ni orkat läsa, ni som gjort det. Det är ju inget tvång. Jag avslutar med en bitterljuv musiksnutt som gör åtminstone mig lycklig: ”I Wish I Had Someone To Love Me” med den underbara Newfoundland-gruppen Masterless Men:

http://www.youtube.com/watch?v=mnmqBhqdvm4

Änklingens liv kan vara ensamt, ja, men också väldigt givande när barnen finns kvar och påminner en om ett långt, innerligt och givande om än inte alltid helt problemfritt äktenskap. Har inget emot att avslöja att jag betraktar mitt äktenskap och min familj som mitt livs prestation. Det mesta annat förbleknar då. Kära makan har nu fått nya, fräscha rosor samt ett nytt blockljus att sätta bredvid vasen.

rosor4_126632086Rosor till min så kära Marika, nu en liten ängel.

Så jag tycker gott jag kan känna mig lycklig!