En skakande studie om Disneys julaftonsfilm

Den patriarkaliske, slavdrivande tomten i färd med att stämpla en docka i baken.

Så Disney har beslutat klippa bort en sprallig svart docka, en blond vit docka och en fördomsfull judefysionomi (som dittills undgått mig) från årets kommersiella jippo”Kalla Anka på julafton”. Om man får döma av en ny, skakande studie så är detta emellertid endast toppen på isberget.

Docent Ebon Flåslund vid Korrektiska Censurinstitutet (KCI) menar att Disney-sammanställningen, vilken med något varierande innehåll visats i svensk television sedan 1959, är ett skräckexempel på fördomar och diskriminering som helt borde förbjudas. Jag återger nedan en sammanfattning av Flåslunds skrämmande rön.

Först av allt kan vi konstatera, att det tidigare inslaget med Kalla Ankas krig med myrorna lyftes bort för många år sedan. Det är naturligtvis ett minimikrav att krigshets inte förekommer i en film huvudsakligen avsedd för barn.

I övrigt kan nämnas följande inslag vilka tilldrar sig docent Flåslunds intresse:

I tomteverkstaden: Huvudperson är en storvuxen och trind tomteperson, vilken kan ses som en schablonbild för det patriarkaliska samhälle som Walt Disney hyllade. Det vattnas om munnen på tomte-chauvinisten när han får trycka en stämpel med texten ”OK” i baken på den svarta dockan och den vita dockan. Typiskt nog marscherar sedan alla leksaker i fascistisk-militärisk ordning in i tomtesäcken till tonerna av österrikaren Schuberts Militärmarsch.

Tomteverkstaden skulle inte kunna fungera utan exploateringen av den underbetalda slavarbetskraft tomtenissarna utgör. Deras småväxthet indikerar att de inte får lön som ens räcker till ordentlig mat. Som slutkläm åker sedan tomten iväg med de stackars renar som hårt utnyttjas för tomtens eskapader.

 ”Dvärgen” Toker med personlighetsstörningen ADHD förlöjligas i Snövit-filmen.

Snövit: I sagoinslaget om Snövit kan iakttas hur en kvinna som till hundra procent lever upp till det kapitalistiskt-västerländska skönhetsidealet betjänas av sju så kallade dvärgar, det vill säga kortväxta personer.

Var och en av dessa exploaterade individer identifieras enligt ett eller annat funktionshinder som filmen hämningslöst förlöjligar: Trötter (som uppenbarligen lider av narkolepsi); Glader (manisk upprymdhet); Prosit (svår allergi); Butter (kronisk depression); Blyger (svår social störning, troligen framkallad av sexuellt utnyttjande i barndomen); Toker (ett tydligt fall av ADHD); samt Kloker, en sociopatisk översittare som styr de övriga sex ”dvärgarna” som sina marionetter.

Kalle Anka i djungeln: Kalla Anka-figuren är bara den värd en egen inträngande studie. Här har vi en neurotiskt-aggressiv, vuxen individ som lever tillsammans med sina tre brorsöner och som har ett ofullgånget förhållande med sin särbo Kajsa. Samtliga Disney-ankor går ständigt omkring med bara underkroppar, vilket onekligen är tankeväckande. I Kalle och Knattarnas fall kan en latent pedofili anas.

Kalle Anka och en Corazza Bildt-lik kakadua i djungeln.

I djungeln träffar Kalle Anka sin överperson, en energisk och smart kakadua som skulle ha kunnat vara en nidbild av invandrarkvinnan Anna Maria Corazza Bildt om figuren inte hade tillkommit långt innan Carl fann sin tredje hustru. Här förekommer även en idyllisk sekvens med en grupp skönsjungande kolibrier, men bakom idyllen anas en omänskligt hård drill.

Hur  mycket regnskog Kalle skövlade under sin djungelsemester kan vi bara spekulera i.

Lady och Lufsen: Inslaget med hundparet Lady och Lufsen kryllar av fördomar och falsk romantik. Det ger en idylliserad bild av heteronormen när den är som sliskigast. Ett skamlöst hån mot alla HBTQA-personer som givetvis har lika stor rätt till sina kärleksideal (eller i fallet med asexuella personer rätten till ingen kärlek alls) som särkönade par.

I detta inslag presenteras dessutom en grovt rasistisk bild av etniska italienare som lagar pasta och sjunger smöriga, romantiska sånger,  låter hundar äta vid bordet samt hänger tvätt på linor mellan husen.

 Heteroparet Lady och Lufsen gullar på schabloniserad italiensk restaurang.

Tjuren Ferdinand: Avsnittet med den blomluktande tjuren Ferdinand dryper av fördomar mot kvinnor och latinomän. Ferdinands mor avporträtteras som en dum kossa, medan männen som idkar tjurfäktning uppvisar en provkarta på fördomar avseende män med sydeuropeisk-latinsk bakgrund. Naturligtvis osminkad rasism.

I avsnittet idealiseras  Ferdinands antisociala personlighetsstörning som får honom att avskärma sig från omvärlden och ägna sig åt att lukta på blommor under en korkek.

Askungen: I den sockersöta storyn om den så kallade Askungen får vi följa en av styvmoder och styvsystrar hunsad hemflicka som har en enda, patetisk dröm: att få komma till en bal på det närbelägna slottet och kuckilura med prinsen. Filminslaget ger en romantiserad bild av det feodala samhället och, återigen, den förtryckande heteronormen.

Därtill porträtteras en okonventionell familjebildning på ett nattsvart sätt med den förlegade kärnfamiljen som bjudande, mörkt bakgrundsideal.

Långben, Musse och Kalle på husvagnssemester: Här ges en fullständigt ansvarlös bild av ett skrämmande ansvarslöst framförande av motorfordon: det är okay med att den debile föraren överger sin plats bakom ratten och umgås med sina vänner i husvagnen medan ekipaget vinglar fram på en livsfarlig bergväg.

Bakom kulisserna skymtar alkohol- och eventuellt drogbruk. Handlingen låter påskina att allt detta är i sin ordning, allt ordnar sig ändå.

Ännu ett svårt fall av heteronormatik – renrasiga rävarna Robin Hood och jungfru Marion.

Robin Hood: Den våldsförhärligande skildringen av Robin Hoods kamp mot prins Johan och sheriffen av Nottingham idealiserar en gängkriminell livsstil gränsande till terrorism. Naturligtvis får de unga tu – Robin och jungfru Marion – varandra i slutet. Och båda är naturligtvis renrasiga rävar. Ännu ett offer på den förljugna heteronormatikens altare.

Filmen framställer därtill utrotningshotade djur såsom lejon (prins John) och noshörningar (vaktmanskap) i entydigt negativ dager – de är undantagslöst grymma, dumma och giriga.

Jag har här endast sammanfattat delar av docent Ebon Flåslunds banbrytande studie. Det skulle inte förvåna mig om den leder till att Disneys julaftonsspektakel bannlyses till nästa jul. Vilket som bekant  är skapat av den penningtörstande rasisten och yankeeimperialisten Walt Disney (1901-66) av delvis tysk börd.

Tyskättade Walt Disney med små figurer föreställande de sju kortväxta personer som i julaftonsfilmen  fördomsfullt kallas ”dvärgar”.