Posted tagged ‘Laila Freivalds’

Galleri över PK-patraskets* tolv värstingar

26 mars, 2017

Jag har roat mig med att göra en numrerad lista omfattande det politiskt korrekta frälsets (som jag valt att kalla ”PK-patrasket”) i mitt tycke tolv mest olidliga figurer. De allra flesta av mina läsare torde vara väl förtrogna med de utvalda personerna, varför jag inte går in i detalj på vars och ens ”meriter”.

Det rör sig alltså om en grupp individer som har det gemensamt, att de i alla lägen torgför det ”man skall tycka” för att anses vara ”med i svängen” och bli inbjudna till TV-soffor, citeras uppskattande på mainstream-medias ledarsidor etcetera. Numreringen, liksom listans sammansättning, kan man alltid diskutera, jag har gått på en helt subjektiv magkänsla. Mycket nöje!

1. Anders Lindberg, överårig kerub och åsiktsmaskin på Aftonbladet

Anders Lindberg sprider myter i Aftonbladet.

Trots att konkurrensen är hård tror jag inte särskilt många protesterar om jag sätter Aftonbladets ledarskribent och åsiktsmaskin Anders Lindberg överst på listan över det svenska PK-patrasket. 45-årige Lindberg, med ett ansikte som en överårig kerub, är den SVT och TV4 i första hand ringer till när de behöver någon som framför de vanligaste PK-plattityderna i någon aktuell fråga. Såvitt jag kunnat utröna har han inte haft rätt i en enda fråga.

I en av sina senaste ledarartiklar kräver Lindberg att rikspolischefen tar i med hårdhandskarna mot olydige polismannen Peter Springare (22 mars). Några dagar tidigare lyfte han fram statsminister Stefan Löfven som ”äkta” bland en hoper falska profeter och den 12 mars menade han att Sverige inte bör ”kasta ut” så kallade flyktingbarn som saknar uppehållsskäl (här verkar Lindberg ha blivit bönhörd): http://www.aftonbladet.se/ledare/a/bleo3/sverige-bor-inte-kasta-ut-flyktingbarn.

Tidigare guldkorn från Lindberg inbegriper: ”Tycker både partier och media borde lägga ner det här tramset om invandringens ‘kostnader’.” (Tweet) samt: ”Organiserat tiggeri är en råtta i pizzan .” (Ledarartikel) http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article20819696.ab

Lindberg har tidigare bland annat varit verksam i den socialdemokratiska riksdagsgruppen samt sakkunnig hos tidigare utrikesministern Laila Freivalds. Han har dessutom hunnit med att vara lokalpolitiker i Haninge kommun utanför Stockholm.

2. Henrik Arnstad, historisk skribent och bluffmakare


Henrik Arnstad i färd med att göra bort sig i TV-rutan.

Om man skall välja ut den mest obalanserade personen på listan så är valet givet: det är den snart 50-årige historiske skribenten och debattören Henrik Arnstad, Uppsala. Denne hävdade länge att han hade en akademisk examen i historia men tvingades omsider erkänna att det var bluff. B

Bluffat har han även gjort om sin militära tjänstgöring. Trots att Arnstad sågats jäms med fotknölarna av alla riktiga historiker anlitas han som rådgivare av statsminister Stefan Löfven i frågor som rör rasism, fascism och nazism. http://blogg.vk.se/asasuh/2016/03/07/henrik-arnstad-vem-ar-det/

Grunden för Arnstads rykte som ”historiker” är främst boken Älskade fascism (2013). Tidigare hade han skrivit om Finlands insatser under Andra världskriget och då fått praktiskt taget hela Finlands historikerkår på sig för hans påståenden om att Finland deltog aktivt i Förintelsen. http://gamla.hbl.fi/nyheter/2013-03-29/433816/finland-deltog-i-forintelsen

Arnstad gjorde bort sig riktigt ordentligt i en samsänd TV-debatt mellan Sverige och Danmark om flyktinginvandringen och dess utmaningar hösten 2015, då han framstod som precis som den han är – en hysterisk, svamlande charlatan. Arnstad brukar i sina tweets utnämna Sverigedemokraterna till ”terrorister” och kallade nyligen den framlidne och allmänt aktade Östeuropa-korrespondenten Kjell Albin Abrahamson för ”högerextremist”.

3. Göran Greider, chefredaktör, poet och patologisk vänstergängare


”Slagfärdige” Göran Greider i ett av otaliga TV-framträdanden.

I likhet med ovan nämnde Anders Lindberg brukar de ledande TV-kanalerna kalla in Göran Greider, socialdemokratisk chefredaktör och vänstergängare på Dala-Demokraten och flerfaldigt prisbelönad poet, när de behöver ha någon soffpotatis som kan framföra patenterade – för att inte säga patologiska – vänsteråsikter. Och det är som alla vet minst sagt ofta. Greider är även ledarskribent i vänsterorganet ETC samt krönikör i gratistidningen Metro.

Ta vilket ämne ni vill – försvaret, feminism, polisens metoder, Malmö, invandring – Göran Greider har alltid de chickaste PK-åsikterna. Beträffande sistnämnda ämne har Greider citerats: ”Denna världsdel skulle kunna ta emot miljoner flyktingar årligen och det vore också bra för demografin.” I rest my case. http://www.friatider.se/greider-europa-skulle-kunna-ta-emot-miljoner-flyktingar-arligen

För några år sedan blev Greider riksbekant för att under Almedalsveckan på Gotland ha hotat en sverigedemokrat med invandrarbakgrund och brun hudfärg med ”en rak vänster”. Se följande inlägg på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/07/05/greider-ville-spoa-upp-invandrare-som-inte-ar-mangfaldsgullare/

Tidningen Veckans Affärer har utnämnt Göran Greider till en av landets mest inflytelserika opinionsbildare. Greider är född i Västra Vingåkers församling i Södermanland 1959 men är bosatt i Stockholms-förorten Årsta. Han och hustrun äger även ett hus i Dala-Floda i Dalarna.

4. Özz Nujen, flåskomiker och Sverige-fientlig agitator


”Helyllesvensken” Özz Nujen.

Özz Nujen föddes 1975 som Özgür Gegin i Bismil i den kurdiska delen av Turkiet. Han kom till Sverige som åttaåring med sina föräldrar och växte upp i ökända Rinkeby, som han sedermera bytte ut mot en sekelskiftesvåning vid Kronobergsparken i fashionabla Kungsholmen. Özz Nujen anser sig numera vara helyllesvensk men har tjänat storkovan på att förolämpa Sverige och svenskarna bakom en fasad av flåskomik och flamsig ytlighet.

2016 debuterade Nujen, som vi frekvent kan beskåda i televisionen i alla möjliga och omöjliga sammanhang, som krönikör i Expressen där han bland annat förfasade sig över att SDs partiledare Jimmie Åkesson – stoppa pressarna! – semestrade i Thailand. Enligt Nujen är tillståndet i Sverige det allra bästa. ”Vi mår bra, och har det egentligen bra som fan, vi har både rutbidrag och barnbidrag”, menade Nujen i sin jungfrukrönika.

Även komikerkolleger till Nujen som Magnus Betnér och Henrik Schyffert (se nedan) anser att vi har det jättebra och är jättetrygga i Sverige trots att vålds- och våldtäktsstatistiken säger något helt annat. När man som rolighetsmiljonärerna lever i sin egen bubbla är det säkert lätt att uppfatta saken så, och alla svenskar som allvarligt oroas över det tilltagande kaoset i landet avfärdas av Nujen som ”gnällspikar”.

Mer om Özz Nujen på Tommy Hanssons blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/10/22249/

5. Jonas Gardell, lättkränkt riksbög med pretentioner


En trio PK-pajasar: Malena Ernman, Jonas Gardell och Henrik Schyffert. (Bildmontage)

Jonas Gardell, född i Täby 1963 och uppvuxen i i en borgerlig överklassmiljö, har under en lång följd av år odlat imagen av sig själv som en extremt fjollig riksbög med seriösa kulturella pretentioner. Samtidigt menar han sig tillhöra den så kallade PK-eliten med nästan samtliga denna illustra samlings kännemärken – stöd för homolobbyn (förstås), anhängare av gränslös flyktingpolitik, gullande med islam och icke minst ett sjukligt SD-hat.

Om SD skrev han i Expressen den 21 november 2013: ”De försöker leva på idén att islam skulle vara väldigt, väldigt homofob, vilket egentligen inte stämmer.” Om alla de homosexuella som kastats ner från hustak, hängts eller sitter fängslade i den muslimska världen kunde yttra sig skulle dessa förmodligen uttrycka en annan mening. I anslutning till denna Expressen-artikel, skriven i anledning av kritik som Jimmie Åkesson riktat mot Gardell, är även denna bloggare apostroferad: http://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/jimmie-akessons-angrepp-pa-gardell/

Jonas Gardell, en yngre bror till den islamälskande kommunisten och professorn Mattias Gardell, är en prisbelönt författare som bland annat blivit teologie hedersdoktor i Lund på grund av pekoralskriverier om Gud och Jesus men är i grunden en ständigt grimaserande tramskomiker.

Själv saknar han dock humor, åtminstone när den utövas på hans egen bekostnad. Kroniskt lättkränkte Gardell var således inte alls road, då konferencieren Sissela Kyle vid Guldbaggegalan för några år sedan kallade Gardell ”sprallig homofil”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/24/lattkrankt-riksbog-ojar-sig/

6. Anne Ramberg, kallhamrad advokatboss och kungavän


Anne Ramberg: kallhamrad PK-advokat med kungakontakter.

”Men det är nog på det viset att humanismen kräver faktiskt att man får göra avkall på sin välfärd.” Så uttryckte sig Anne Ramberg, snart ålderspensionär och sedan år 2000 generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund, i Sveriges radios Söndagsintervjun i september 2016. Höjden av humanism, ansåg Ramberg, var att i valet mellan asylinvandring och välfärd för gamla och sjuka välja det förra. https://nyheteridag.se/anne-ramberg-om-flyktingpolitiken-humanismen-kraver-att-man-far-gora-avkall-pa-sin-valfard/

Detta sagt av den tydligt kallhamrade dottern till en kommendörkapten och en jurist som bor fint på Östermalm i Stockholm i en lägenhet på 218 kvadratmeter som uppges vara värd 25 miljoner kronor och tjänar 2 miljoner kronor om året. Ramberg hamnade för första gången i blåsväder för några år sedan, då hon drog ut i ett passionerat försvar för konung Carl XVI Gustaf, med vilken hon är personligt bekant, då monarken utsattes för skandalskriverier. http://www.dn.se/livsstil/en-berattelse-om-jav-pengar-vanskap-advokaterna/

Under de senaste åren har Anne Ramberg, kanske för att tvätta bort överklasstämpeln, odlat en utpräglad PK-profil och bland annat hävdat att den kontroversielle moderate riksdagsmannen Hanif Balis debatteknik hör hemma i ”rännstenen” och att han är en ”taltratt för brunråttor”. Ramberg har slutligen en son, Jacob Ramberg, som dömts för bokföringsbrott.

7. Lars Lindström, hattidningens ryggradsmässige PK-krönikör


SD-hatande Lars Lindström jämför terroroffer med trafikdöda.

Vill man få en uppfattning om hur en utpräglat politiskt korrekt krönikör i mainstream-media tänker (nåja) och resonerar, bör man ta del av Lars Lindströms skriverier. Lindström, född i Skellefteå 1956, är ett mångårigt inventarium i hattidningen Expressens spalter och en ryggmärgsmässig agitator för massinvandring, mjukisbehandling av terrorister och mot USAs nyvalde president Donald Trump, för att nu ta några belysande exempel på vad som får Lindström att gå igång. Lindström har tveklöst spridit mer dynga än de flesta svenska journalister.

I likhet med övriga företrädare för PK-Sverige hatar Lars Lindström USAs nye president. I en krönika skriver han om den 70-årigeTrump: ”I dag är han USA:s president, och det är tragikomiskt, ty han är ett stort barn.” Enligt Lindström, som sedan gammalt har ett horn i sidan till Trump, är presidenten bland mycket annat en ”vippdocka”: http://www.expressen.se/kronikorer/lars-lindstrom/usas-nya-president-agerar-som-ett-barn/

I en annan vid det här laget ökänd krönika jämför Lindström offren för islamistisk terror i Europa med offren för trafikolyckor: ”Under ett år dör mer än 26 000 EU-medborgare i trafikolyckor…Terrorattacker tog under 2015 omkring 180 människoliv i EU, och siffran för 2016 kan bli något lägre.” Frågan är varför Lindström inte också tog med offren för hög ålder i sitt trixande med statistik – då kunde den smaskiga rubriken ha blivit: ”Hög ålder farligare än terrorism.” http://www.expressen.se/kronikorer/lars-lindstrom/vi-kan-inte-jaga-och-bestraffa-oskyldiga/

Riktigt roligt blir det när den uppmärksammade podden Granskning Sverige tar itu med Lars Lindström:https://www.youtube.com/watch?v=N0nzmht_bn4

8. Malena Ernman, ”politiskt obunden” (jo, tjena) hovsångerska

Hovsångerskan Malena Ernman, född i Uppsala 1970 men uppvuxen i borgerlig miljö i Sandviken, har påstått att hon är ”helt politiskt obunden”. Det är tveksamt om hon ens själv tror på det. Ernman, mest känd för att hon vann Melodifestivalen med La Voix 2009, är nämligen en av förgrundsgestalterna i det politiskt korrekta patrasket och gör sig i stort sett  skyldig till ett föga övertänkt politiskt ställningstagande så fort hon öppnar munnen.

Ernman har gjort fler politiska uttalanden än någon orkar hålla reda på, men ett eklatant exempel på hur det kan gå när någon i PK-gänget tänker till kom när hon 2015 krävde att den nya 500-kronorssedeln skulle dras in. Orsak: motivet var operasångerskan Birgit Nilsson med en scen ur Richard Wagners opera Valkyrian i bakgrunden. Som motivering anger Ernman bland annat att Wagner ”var en av nazitysklands stora förebilder” och en ledstjärna för Hitler.

Hon svamlar vidare på om att sedelmotivet kunde äventyra Sveriges redan dåliga förbindelser med Israel. Att Birgit Nilsson framförallt var Wagner-sångerska tycks det politiska ”geniet” Malena Ernman inte ha tänkt på. http://www.friatider.se/malena-ernman-vill-stoppa-nya-500-lappen

Givna hatobjekt för Malena Ernman, liksom för alla andra godhetsapostlar inom det politiskt korrekta kotteriet, är SD och Jimmie Åkesson. När den senare i en intervju i TV4s Nyhetsmorgon uppmanat Ernman att koncentrera sig på sitt vackra sjungande och överlåta politiken åt honom, kunde hon inte behärska sig utan utbrast med tydlig narcissistvarning: ”Ett tydligt tecken på att vår demokrati är under attack.” https://www.svd.se/ernmans-svar-till-akesson-jag-tanker-inte-vara-tyst

Föga oväntat har Ernman på ren rutin utgjutit sig om president Donald Trump och kallat denne ”diktator”.

9. Henrik Schyffert, runkbajsande PK-pajas utan en susning

”Det är väldigt mycket mitt fel att det går bra för SD.”

Så kan det låta när en vänsterkomiker utan en susning om det mesta brer på om sin egen förmenta betydelse. Citatet härrör från Henrik Schyfferts framträdande i SVTs pratshow Skavlan i början av februari i år. Den forne medlemmen av Killing-gänget för ett resonemang om ”kulturvänstern”, som han säger sig tillhöra, och dess överdrivna krav på åsiktskonformism. Däremot, menar han, har SD varit helt öppet mot sina presumtiva medlemmar. http://www.expressen.se/noje/schyffert-mitt-fel-att-det-gar-bra-for-sd/

I Skavlan redogjorde Schyffert, född med efternamnet Nilsson i Ronneby 1968, med en trosvisshet som skulle gjort en Livets ord-predikant grön av avund för hur fantastiskt tryggt det är i Sverige. Liknande påståenden har tidigare gjorts av bland andra Schyfferts komikerkolleger Özz Nujen (se ovan) och Magnus Betnér. Schyffert har till och med gjort en show på detta tema som heter ”Var inte rädda”- att det inte finns något att vara rädd för. När man läser några av Schyfferts uttalanden i följande DN-intervju undrar man i sitt stilla sinne, om Schyffert över huvud taget har någon kontakt med den verklighet vi andra tvingas leva i: http://www.dn.se/kultur-noje/om-folk-inte-skrattar-har-de-ratt-och-jag-fel/

Något av det bästa som skrivits om denna verklighetsfrämmande hållning tycker jag Marcus Birro svarar för. ”Han kan skriva att han ska ‘runkbajsa din mamma i munnen’ och ändå få sin senaste show på bästa sändningstid i SVT”, konstaterar Birro.Han fortsätter: ”Jag tycker det är obehagligt att Schyffert, utan ett enda gram fakta, kan avfärda tiotusentals svenskars uppriktiga oro över sakernas tillstånd. Det är intellektuellt ohederligt.”

Schyffert borde enligt Birro be om ursäkt för detta påhopp på vanligt folk eller ta en ärlig debatt i frågan. http://nyheter24.se/debatt/875216-birro-henrik-schyffert-du-borde-be-alla-om-ursakt-eller-ta-en-debatt-med-mig

10.Täppas Fogelberg, radiomarodör som vill se Vilks död


Täppas Fogelberg: ”Lars Vilks får skylla sig själv.”

Den mest uppmärksammade vänsterpropagandisten på Sveriges radio (SR) torde vara den numera blinde journalisten Hans Erik Gunnar Lorentz Fogelberg, mer känd som Täppas. Denne, som blev allmänt känd genom Jacob Dahlins TV-program Jacobs stege på 1980-talet och skymtat i rutan även i andra sammanhang sedan dess, är en av programledarna för SR-inslaget Ring P1.

Mest (herostratisk) uppmärksamhet väckte dock Fogelberg, som är årsbarn med bloggaren och född i Gävle 1951 men numera boende i fashionabla Gamla stan i Stockholm, då han i ett debattinlägg på SVT Opinion 2012 indirekt önskade livet ur den uppmärksammade konstnären och Muhammed-karikatören Lars Vilks. ”Jag vill inte längre avlöna hans livvakter med min skattsedel”, bekände Fogelberg. ”Dra in polisbevakningen och lägg ut stormningen av Lars Vilks hus på Youtube – se det som ett konstprojekt.” Eller mer rakt på sak: ”Lars Vilks får skylla sig själv” (för att han haft oförsyntheten att kritisera islam). http://www.svt.se/opinion/jag-har-trottnat-pa-att-betala-for-lars-vilks-polisskydd

Eljest är Täppas i sin P1-medverkan som radiomarodör beryktad för att avbryta och/eller skrika åt uppringare som inte delar hans egna åsikter. När en Tommy Larsson från Huddinge ringde in och klagade på den orättvisa behandlingen av SD, och därtill menade att SD inte var främlingsfientligt eller rasistiskt, vrålade Täppas som ett av många exempel på denna teknik ”LÖÖÖGNHAAALS” i luren. https://varjager.wordpress.com/2010/08/07/tappas-gor-bort-sig-igen-i-ring-p1/

I november 2014 avvek dock Fogelberg något från PK-mönstret genom att i ett blogginlägg klaga på Stockholms många tiggare: ”Det sitter en tiggare minst på var hundrade meter på varje gata.” https://nyheteridag.se/tappas-fogelberg-till-attack-mot-tiggeriet-stockholm-ar-oversvammat-av-tiggare/

11. Sven Wollter, obotfärdig kommunist och överskattad skådis


Kommunistiska partiet hyllade 80-åringen och medlemmen Sven Wollter med en gala.

Av de tolv ”PK-värstingar” jag porträtterat här är nu 83-årige Sven Wollter den ende som, mig veterligt i alla fall, är bekännande kommunist. Wollter inledde sin skådespelarkarriär i Göteborgs stadsteaters elevskola 1953-57 och har sedan dess haft engagemang vid en rad teaterscener landet runt. Sedan 1986 är han verksam vid Stockholms stadsteater. Han har dessutom framträtt i en mängd TV-produktioner, icke minst som polis. Ett av hans första TV-framträdanden skedde i rollen som Gusten i Hemsöborna 1966.

Personligen anser jag att Sven Wollter är våldsamt överskattad som skådis. Jag glömmer inte i första taget hur han genom ett våldsamt överspel misshandlade rollen som konung Gustaf IV Adolf i Lars Forssells TV-sända teaterpjäs Galenpannan. En recensent i Svensk Dagbladet frågade sig ”Vad fan hade Wollter i rollen att göra?”, alluderande på Wollters frekventa svärande och allmänna olämplighet för rollen som den olycklige (och i mitt tycke orättvist förtalade) kungen.

Nu är det emellertid inte Wollters skådespeleri jag här i första hand skjuter in mig på utan hans roll som obotfärdig kommunist, mångårig medlem i Kommunistiska partiet (tidigare KPML:r) som han är. Det kanske kan diskuteras om det numera är så förfärligt politiskt korrekt att vara ideologiskt övertygad kommunist, men jag har ändå valt att inrangera Sven Wollter i den här illustra skaran.

Ty om det inte i någon mening vore PK att vara kommunist tror jag inte att Wollter hade fått det utrymme in mainstream-media han faktiskt då och då begåvas med. I SVTs intervjuserie Min sanning bereddes Wollter tillfälle att leverera följande försvar för en av historiens värsta massmördare: ”Kom inte och släng Stalin i fejset på mig! Jag har läst mycket av Stalins tidigare skrifter och tycker det är mycket i det som är bra.” http://www.metro.se/artikel/sven-wollter-f%C3%B6rsvarar-stalin-kommunismen-har-inte-f%C3%B6rst%C3%B6rt-n%C3%A5gonting-xr

I P1s Söndagsintervjun i januari 2017 försvarade Wollter passionerat den kommunistiska ideologin: ”Kommunismen har inte dödat någon. Människor som kallat sig kommunister har gjort det.” Kan ni, kära läsare, föreställa er att en representant för Nordiska motståndsrörelsen bjudits in på motsvarande sätt och tillåtits säga: ”Nazismen har inte dödat någon. Människor som kallat sig nazister har gjort det.” Jag kan det inte. http://www.klarvaken.se/2017/01/30/sven-wollter-kommunismen-har-inte-dodat-nagon/

12. Martin Marmgren, polis med rätt att ta politisk ställning (mot SD)


”Fika-snacka-och-var-bussig”-polisen Martin Marmgren gillar inte kollegan Peter Springare.

Martin Marmgren är det minst allmänt bekanta namnet i det här persongalleriet. För de som intresserar sig för polismaktens problem och arbetsmetoder är han dock känd som en typisk ”fika-snacka-och-var-bussig”-polis som ofta tycker till i politiska frågor, vilket inte är så konstigt – Marmgren, som är född i Göteborg, är kommunalpolitiker i Solna för Miljöpartiet och som sådan andre vice ordförande i socialnämnden.

Marmgren tillhör de ängsligt politiskt korrekta poliser som för allt i världen inte vill framstå som anhängare av visselblåsaren Peter Springare, som haft modet att offentligt på sin Facebook-sida säga som det är: att det är personer med invandrarbakgrund och företrädesvis med namn som Ahmed och Ali som står för den övervägande delen av den brottslighet han som polisbefäl i Örebro tvingats stifta närmare bekantskap med. Springare skrev följande vid det här laget riksbekanta FB-inlägg: https://www.facebook.com/peter.springare/posts/10208300682343230

MP-Marmgren, som bland annat är känd för omskrivningen ”förortsungdomar på glid” när det är fråga om kriminella och arbetsskygga invandrargäng, skriver i en slutreplik i en debatt i Expressen med riksdagsledamöterna Kent Ekeroth och Robert Stenkvist (SD) bland annat: ”Jag hade aldrig kunnat arbeta som polis i ett land styrt av SD.” http://www.expressen.se/debatt/hade-aldrig-varit-polis-i-ett-land-styrt-av-sd/

Marmgren slår även tillbaka mot kritik han fått av yrkeskollegerna Nikolina Bucht och Fredrik Kärrholm.

*Patrask. (Nedsättande om en grupp personer). Slödder, pack, avskum. https://sv.wiktionary.org/wiki/patrask

Annonser

Bland spioner, kommunister och vapenhandlare – ett journalistproffs berättar

22 januari, 2015

images Jan Mosander – journalistproffs ut i fingerspetsarna.

Jan Mosander, född i Stockholm 1944 men uppvuxen i Finland, är en av våra mest respekterade journalister. I ett Sverige, som numera plågas av västvärldens troligen sämsta journalistik, framstår han som något av ett unikum – en kompetent yrkesman ut i fingerspetsarna.

Det är därför ett oblandat nöje att läsa Mosanders senaste bok (2012) som fått titeln Bland spioner, kommunister och vapenhandlare.

Finlandssvensken Jan Mosander tillbringade sina uppväxtår i Helsingfors och rönte sina första journalistiska erfarenheter vid tidningarna Västra Nyland i Ekenäs och Nya Pressen i Helsingfors. Hans yrkeskunnande uppmärksammades omsider på andra sidan Östersjön, och 1968 fick han anställning vid Expressen vars korrespondent i Västtyskland han var under åren 1970-73.

Efter en sejour på Aftonbladet 1979-83 hamnade Mosander på Sveriges Radio, där han var anställd 1983-2007 varav åren 1994-97 tillbringades i det nu återförenade Tyskland. Han gjorde även en del jobb för SVT.

För denna recensent är det av personligt intresse, att den som anställde Jan Mosander vid Expressen och fick honom att flytta till Sverige var ingen annan än tidningens legendariske redaktionschef Sigge Ågren (1910-89).

Samme Ågren var min lärare vid Poppius journalistskola i slutet av 1970-talet. ”För mig var Sigge en viktig förebild”, skriver Mosander (sidan 399) och det är ett omdöme jag helhjärtat instämmer i trots att Ågren stod långt till vänster och jag lika långt åt höger. Sigge var djupt yrkeskunnig, en lysande pedagog och inte minst väldigt underhållande. Rökte och svor gjorde han som en borstbindare.

Jag smickrar mig med att Sigge betraktade mig som en god elev. Så hade jag också hunnit vara verksam som journalist och skribent i närmare tio år när jag sökte in och kom in på Poppius hösten 1978.

untitled Landsförrädaren Stig Bergling som jag minns honom.

Bland Jan Mosanders mer anmärkningsvärda bedrifter kan nämnas att han var med och avslöjade landsförrädaren Stig Bergling, vilken ägnas ett eget kapitel i föreliggande bok. Efter ett telefonsamtal från den ärrade finske kontraspionen Otto Kumenius började Mosander nysta i den härva som slutligen skulle blottlägga sovjetspionen Bergling med bakgrund i polis- och SÄPO-kretsar.

Stig Bergling dömdes 1979 till livstids fängelse för grovt spioneri efter att ha bedömts vara vår för rikets säkerhet mest skadlige sovjetspion sedan Stig Wennerström avslöjats drygt 15 år tidigare. 1987 rymde Bergling under en permission tillsammans med sin nya hustru och hamnade så småningom först i Sovjetunionen och därefter i Libanon. 1994 valde Bergling att frivilligt återvända till Sverige och krypa in i fängelset igen. 1997 frigavs han.

Historien om Stig Bergling är också historien om en bitvis häpnadsväckande slapphet och inkompetens inom svenskt polisväsende. Så var det också den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth som grep den då 42-årige svenske FN-officeren Bergling, vilken misstänktes för spioneri.

Också när det gäller Bergling kan jag redovisa personliga erfarenheter. Han besökte ibland Demokratisk Allians försäljningsgrupp – vi sålde antikommunistiska märken och tidningar – i Sergelpassagen i centrala Stockholm och paraderade då som stenhård antikommunist och sovjetätare. Troligen skröt han också om sin SÄPO-bakgrund.

Vid ett annat tillfälle stötte jag ihop med Bergling vid en presskonferens i Wenner-Gren Center i anledning av utgivningen av Dragan Jovius bok Sovjetspionage i Sverige hösten 1978. Jag minns Bergling som en undersätsig man med oljigt utseende som gled omkring i ständig närhet till baren. Jag kände igen honom utan problem när hans äckligt plufsiga nuna dök upp i media efter spionavslöjandet.

Jag har fortfarande klara problem att förstå, att en så pass uppenbart osympatisk person – som dessutom från och till sågs som en säkerhetsrisk – kunde komma upp sig inom SÄPO- och FN-sammanhang. Min gissning är att han hölls under armarna av en sovjetisk mullvad någonstans inom polis- 0ch/eller SÄPO-hierarkin.

Viktiga delar av Jan Mosanders journalistiska gärning har bestått i rapportering från de forna så kallade öststaterna Tjeckoslovakien, Östtyskland och Polen. När arbetarna på Leninvarvet i Gdansk i början på 1980-talet började protestera mot kommunismen i allmänhet och ”storebror” Sovjetunionen i synnerhet fanns Mosander på plats.

untitled Den antikommunistiske martyren Jerzy Popieluszko.

Mosander återkom till Polen 1986, då den oppositionelle prästen Jerzy Popieluszko mördats av anställda inom den polska säkerhetstjänsten. Mosander och hans medarbetare kunde filma fritt vid en katolsk mässa till minne över Popieluszko eller fader Jerzy, som han kallades, två år efter dennes martyrskap. Fader Jerzy saligförklarades av Katolska kyrkan i Rom 2010:

http://bulletinen.org/wordpress/artiklar/en-enkel-pojke-fran-landet-ar-redo-att-bli-helgon/

”Hade jag inte tidigare förstått att polackerna aldrig skulle ge sig i sitt motstånd mot diktatur och maktapparat så gjorde jag det den här kvällen”, sammanfattar Mosander (sidan 253) sina intryck från den stämningsfulla mässan i en av Warszawas största kyrkor som var proppfull med folk dagen till ära.

En viktig och förtjänstfull insats har Jan Mosander vidare gjort genom att avslöja den svenska biståndsindustrins oansvariga slöseri med skattemedel till skakiga eller i värsta fall katastrofala projekt i Tredje världen. Till den ändan skrev han för några år sedan boken Pengarna som försvann – Missbruk av det svenska biståndet, vilken införskaffade författaren ett försvarligt antal fiender inom SIDA och andra biståndsorgan.

Ett av UDs och SIDAs talrika magplask var satsningen av 22 biståndsmiljoner på ett folkräkningsprojekt i Kongo-Kinshasa, som förutom att landet är en av de blodigaste krigshärdarna på den afrikanska kontinenten också är ett av de mest genomkorrumperade länderna i världen. Mosander sammanfattar (sidan 325):

Biståndsprojektet för 22 miljoner kronor innefattar det mesta av missgrepp man kan tänka sig i ett biståndsuppdrag, med allt från ministerstyre och myndigheter och tjänstemän som inte sköter sina jobb, till misstänkta mutor och stölder.

Mosanders fortsatta granskning av det katastrofala projektet, som redovisas i den här recenserade boken, visar att ingen av de aktörer – inklusive den dåvarande utrikesministern Laila Freivalds (S) – som var med och klantade till det behövde vidkännas några efterräkningar.

untitled

I övrigt innehåller Mosanders bok bland annat intressanta skildringar av hans avslöjande journalistik kring den beryktade vapenaffären involverande Bofors och de svenska och indiska regeringarna; en fascinerande intervju med Hitlers rustningsminister Albert Speer; reportage från reaktorhaveriet på Three Mile Island utanför Harrisburg i USA; samt avslöjandet av den östtyske spionchefen Markus Wolfs verkliga identitet.

Slutligen klarade sig Jan Mosander och hans hustru oskadda ur den italienska fartygskatastrofen med jättelyxkryssaren Costa Concordia för ett par år sedan. Om dettas rapporteras i bokens inledande kapitel.

Jan Mosander: Bland spioner, kommunister och vapenhandlare. 408 sidor. Fischer & Co.      

Satis polito: Jimmies andra bok

14 november, 2013

untitledJimmie Åkesson signerar sin nya bok Satis polito.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har givit ut en ny bok: Satis polito (AB Asp & Lycke), 284 sidor. Just det, ny bok. Vad många kanske inte minns är den första boken som kom ut 2009 och hette Åkesson om…(Blåsippans förlag, 68 sidor). Den bestod av en samling veckobrev i olika mer eller mindre aktuella ämnen. Jag skrev vid tillfället en recension av följande lydelse:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/08/11/jimmie-har-ordet/

Den nya boken har fått en latinsk titel som lär betyda ”tillräckligt polerad”. På ett av bokens försättsblad återfinns vidare denna latinsk mening: Quidquid latine dictum sit, altum videtur, som ger en fingervisning om varför Åkessons bok betitlats på latin. Det betyder nämligen: Allt som sägs på latin låter djupsinnigt. Jag förmodar att det latinska tillägget, i den mån någon bryr sig om att slå upp vad det betyder, skall verka avväpnande och självdistanserande.

untitled

Jag känner mig, och jag är ändå gammal latinare, personligen inte alldeles övertygad om att latinet i sammanhanget är speciellt lyckat. Om Åkesson velat vara riktigt självdistanserad hade han exempelvis kunnat kalla boken ”Pelle Plutt tog ett skutt”. SD-ledarens hela namn är Per Jimmie Åkesson, och den av mig föreslagna titeln, alluderande på en gammal barnramsa, skulle ha varit perfekt som titel på en bok som visar hur en grabb från lilla Sölvesborg i mörkaste Blekinge blir partiledare och Sveriges sannolikt mest uppmärksammade politiker. (Nu var det ju förstås ingen som konsulterade en tidigare chefredaktör för SD-Kuriren, mångårig journalist och författare till tio böcker om saken.)

Det framgår redan i författarens förord att det är mycket viktigt för honom att framstå som så kallat vanlig. Så här skriver Åkesson:

Således är det inte främst en politisk programförklaring, idéskrift eller akademisk avhandling du håller i din hand. Det är företrädesvis vad man skulle kunna kalla en populärpolitisk bok av och om mig, den alldeles vanlige Per Jimmie Åkesson, född den 17 maj 1979 i Valje, Ivetofta församling, precis på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Snapphaneland.

Åkesson vänder sig inte, skriver han, till kultureliten utan snarare till så kallat ”vanligt folk”. Jag tycker det är en något märklig målgrupp när man nu efter noggrant övervägande valt att ha en latinsk titel på boken, ty hur självdistanserande och klämmigt detta än kan verka i somligas ögon kommer man aldrig ifrån att den latinska titeln måste förklaras. Den förklaring Jimmie själv ger i förordet är inte den allra mest klarläggande i mina ögon.

Dessutom tror jag inte mycket på att detta ”vanliga folk” kommer att springa benen av sig till bokhandelsdiskarna för att köpa en tämligen tjock bok, detta med ett stort undantag: Sverigedemokraternas medlemmar vilka givetvis kommer att stå för merparten av bokinköpen. Det gör de också med all rätt. Partiledarens bok är i mitt tycke utomordentligt intressant läsning med ett välfungerande språk och ett otal intressanta inblickar både i Åkessons förflutna och nutid. Det är uppenbart att författaren är en skarpsynt iakttagare och vet vad han sysslar med. Också då han skriver böcker.

Ake-Ortmark-440x314Ortmark: ”Åkesson vanlig.”

Boken är uppbyggd kring dagboksanteckningar tillkomna under valåret 2010. Utifrån den aktuella anteckningen bygger författaren upp ett kapitel som kan innehålla såväl allmängiltiga som personliga reflektioner. Redan i kapitel 1 med en dagboksanteckning från Nyårsdagen 2010 kommer Jimmie in på hur vanlig han är och hänvisar här till följande utsaga av veteranjournalisten Åke Ortmark, avlevererad i samband med en intervju i Axess Television i april 2007:

Det intressanta från journalistisk synpunkt med honom är att han är så vanlig och att han förmår framstå som så vanlig. Och jag menar, jag kan inte komma åt den attityden. Antingen är han verkligen vanlig, eller också så spelar han vanlig med denna utomordentliga framgång.

Frågan är förstås hur man definierar ”vanlig”. Jag tycker nog, trots allt, inte att det kan anses vara särdeles vanligt att från 16 års ålder (Jimmie gick med i SD 1995) lägga ner hela sin själ i partipolitisk verksamhet, därtill i Sveriges särklassigt mest avskydda parti av någon betydelse. Jimmie berättar själv hur privata relationer, intressen, utbildning, ja allting, fick stryka på foten för SD-politiken. Detta är ärligt talat extremt ovanligt. Samtidigt är det naturligtvis bara genom att ge precis allt och litet till, det må sedan gälla politik eller något annat, man kan lyckas på allvar.

Jimmie Åkesson blickar dessutom hela tiden framåt, det vet envar som haft förmånen att höra honom tala. Jag skulle inte vilja kalla honom en stor talare, snarare litet småtråkig enligt svensk mall, men han lyckas ändå förmedla ett mått av optimism och inspiration som jag vet entusiasmerar alla sverigedemokrater som hör honom med få om ens några undantag. Man tror honom helt enkelt, också när han säger att slutmålet varken är att nå riksdagen eller bli landets tredje största parti, utan att med tiden bli ett regeringsfähigt parti. Eftersom de två första målen nu uppnåtts finns det väl ingenting som talar för, att det tredje skulle få skatta åt förgängelsen.

Jimmie Åkesson inger kort sagt  förtroende, både som talare och debattör i riksdagen och i TV-sammanhang. I den sistnämnda skepnaden har han sopat golvet med storheter som Mona Sahlin, Maud Olofsson, Åsa Romson och icke minst Fredrik Reinfeldt. Redan bevingad är hans fråga till Romson: ”Fru talman! Om jag åker tunnelbana i Tokyo, är jag då japan?” (Romson hade dessförinnan sagt att hon betraktade alla som åker tunnelbana i Stockholm som svenskar).

imagesCANSSCEQTokyos tunnelbana. Blir Åkesson japan om han åker den?

Jag avser med dessa rader inte att ge ett uttömmande omdöme om allt som Jimmie Åkesson torgför i Satis polito utan nöjer mig med några nedslag jag av ett eller annat skäl finner särskilt intressanta. Det första jag kommer att tänka på är den tragikomiska berättelsen om, när Jimmie enligt egen utsago blev närmast skräckslagen till följd av en bil med till synes arabisk/muslimska förare och passagerare, som vid olika tidpunkter cirklade runt villan i Sölvesborg. Detta ägde rum i nära anslutning till all den uppståndelse som ägde rum i samband med SD-Kurirens publicering av en av Muhammed-karikatyrerna från Jyllandsposten 2006 och som ledde till att partitidningens webbsajt stängdes ner efter ingripande av dåvarande utrikesministern Laila Freivalds. Vildsinta islamister var under denna tid särskilt generösa med diverse hot och allsköns fatwor.

Det var mot den bakgrunden inte överraskande att Jimmie blev skärrad, ringde till polisen (som inte hade tid att ingripa) samt blickade ut genom köksfönstret titt som tätt. Kulmen nåddes då bilen kom körande längs trottoaren på vilken Jimmie promenerade. När fordonet stannade och förare och passagerare, skrudade i arabisk mundering, steg ur bilen och började gå mot Jimmie, satte denne av i raketfart och tog skydd under förstutrappen till ett grannhus formligen darrande av skräck.

Det visade sig dock att det inte fanns någon anledning till rädsla. Bilen med dess besättning tillhörde en körskola med arabiska elever som målgrupp…

turbanbomben-muhammed-beskuDen mest kända av Muhammed-karikatyrerna.

Jag har dock inga som helst problem att förstå Jimmies rädsla med tanke på den hysteri som Muhammed-teckningarna hade skapat. Den självutlämnande berättelsen belyser också den hotbild som finns mot i första hand Åkesson, men också mot praktiskt taget alla övriga sverigedemokrater varav en del blivit svårt misshandlade, fått sina hem sönderslagna, utsatts för mycket grova hot etcetera. Detta samtidigt som PK-media raljerar över SDs påstådda oskick att vilja plocka martyrskapspoäng.

Ett antal boksidor ägnas åt den tragiska historien om William Pätzell, det politiska underbarnet som väckt SD-ledningens uppmärksamhet genom ett proffsigt och moget agerande i Borås kommunfullmäktige. Den William jag träffade  några gånger före valet 2010  gjorde först ett mycket förmånligt intryck på mig: han föreföll glad, öppen och ärlig i sin framtoning.

Att han redan då sedan ett par år tillbaka hade betydande missbruksproblem var jag, tydligen lika litet som partiledningen, medveten om. När jag sedan stötte på honom vid middagen efter Jimmie Åkessons första sommartal i Sölvesborg i augusti 2010 var han helt förändrad. Ny frisyr, nya kläder och en ny, ganska uppseendeväckande solbränna. Den gamla sprudlande glädjen och spjuveraktigheten var borta. Jag fick intrycket av att han medvetet stajlat sig inför det förväntade riksdagsinträdet. På mig gjorde detta ett rätt patetiskt men också tragiskt intryck. Jag tyckte han såg ut som en liten bortkommen dockpojke.

Jag hade redan då jag fick reda på att William Pätzell placerats på valbar plats på SDs riksdagslista uppfattningen, att en 22-åring – Pätzell var född 1988 och därmed tre år yngre än min son – inte har den livserfarenhet och mognad som krävs för ett så ansvarspåliggande värv som att vara ledamot av Sveriges riksdag. Detsamma gällde ytterligare något namn på samma riksdagslista. Sedan må man i övrigt framstå som hur duktig och briljant som helst.

Efter vad jag förstår är det partiledningen med Jimmie Åkesson i spetsen som dikterar för valberedningen vilka namn som skall vara med på riksdagslistan och i vilken ordning. I fallet William Petzäll gjordes en kapital felbedömning som även Åkesson får ta på sig. Om inte unge William tyngts av detta ansvar hade han kanske varit livet i dag.

PetzallWilliam Petzäll (1988-2012).

Dock ser jag ingen anledning att ifrågasätta partiets behandling av Petzäll sedan hans missbruksproblem framstått i öppen dag efter riksdagsinträdet. Han gavs flera chanser i form av betald rehabilitering med mera men återkom alltid till missbruket. Till sist gick det naturligtvis inte, och Petzäll uteslöts ur riksdagsgruppen varefter han valde att bli så kallad politisk vilde och talesman i ”brukarfrågor”. Riksdagslönen gjorde givetvis också att han kunde fortsätta sitt till slut dödliga knarkande och supande. Det är möjligt att partiet kunde ha gjort mer, jag vet inte, men till slut har du ändå ett personligt ansvar att ta tag i dina problem.

Innan jag avrundar vill jag även säga några ord om bokens ”Förord av Per Albin Hansson”, det vill säga en fejktext med ålderdomligt språkbruk – tyvärr inte i varje enskildhet helt korrekt grammatikaliskt – om hur det så kallade Folkhemmets skapare ser på dagens Sverige.

Det är väl känt att det inom Sverigedemokraterna, icke minst då i partiledningen, florerar något som nog kan kallas folkhemskult. Man tänker sig tillbaka till en tid då det i Sverige fanns betydligt mer av homogenitet, sammanhållning och gemenskap än det gör nu. Jag tror vi alla litet till mans vill se mera av sådant i det Sverige, som till stora delar förstörts av politiskt korrekta politikers sanslösa mångkulturalism och invandringsromanticism. Såväl sossar som allianspolitiker har här mycket att stå till svars för.

Jag har dock alltid känt en viss vämjelse inför folkhemsvurmandet. Allt var ju inte så superbra på Per Albins tid, och Per Albin själv lämnade enligt min enkla mening åtskilligt övrigt att önska. SD är som bekant det enda riksdagspartiet som vill se en ordentlig upprustning av vårt militära försvar, ett faktum som för mig var den främsta anledningen till att jag 2008 gick med i partiet. Litet märkligt då att närmast avguda en politiker som i egenskap av försvarsminister gick i bräschen för 1925 års beslut att genomföra den kraftigaste nedrustningen av det svenska försvaret i modern tid.

Det var de förödande följderna av denna nedrustning som gjorde, att Per Albin tvingades ljuga om att ”vår beredskap är god” då tyskarna gick in i Polen 1939 och startade Andra världskriget. Beredskapen var minst av allt god, och detta var till mycket stor del Per Albin Hanssons ”förtjänst”.

196475Per Albin Hansson: nedrustare och eftergiftspolitiker.

Annat på Hanssons meritlista är att han i spetsen för den krigstida samlingsregeringen förde en uppseendeväckande eftergiftspolitik gentemot Nazityskland, en politik som bland annat tillät tyska trupp- och vapentransporter genom Sverige i samband med Hitlers fälttåg i Sovjetunionen. Efter kriget gick den svenska regeringen  under ledning av Per Albin med på att utlämna uppemot 3000 tyska och baltiska krigsfångar till Stalins Sovjet, ett av de mest skamliga regeringsbesluten i svensk historia.

Jag ifrågasätter inte att Per Albin Hansson sannolikt var den bäste tänkbare svenske ledaren under krigsperioden. Sverige blev inte indraget i kriget – vad detta nu berodde på kan man diskutera – och Per Albin framstod som den faste rorsmannen med sin grötmyndiga skånska dialekt som grädde på moset. Applåder för det.

Men att placera honom på piedestal och att göra folkhemsmodellen till mall för partipolitik 70 år efter den store rorsmannens frånfälle – det tycker jag faktiskt inte är någon särskilt bra idé. En politik som inom parentes sagt även omfattade tvångssterilisering av så kallade mindervärdiga grupper och individer. Per Albin-tiden kommer aldrig åter utan vi får göra det bästa möjliga av det som finns nu!

Sammantaget tycker jag att Jimmie Åkessons bok är ett superintressant stycke samtidshistoria som både SDare, kulturelitister och så kallat vanligt folk gör väl i att läsa. Även om det inte är några memoarer i egentlig mening, berättar historien om hur en vanlig (nåja) kille från ett avlägset hörn av Sverige med några vänner med åren förvandlar den ganska hopplösa sektbildningen Sverigedemokraterna till ett riksdagsparti med långsiktiga möjligheter att bli regeringsbärande.

Vad som kanske mer än annat enligt mitt förmenande utmärker Jimmie Åkesson och det så kallade De fyras gäng – förutom Jimmie även Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson – är fingerspetskänsla och sunt politiskt omdöme. Jag kan just nu inte komma på ett enda viktigt beslut som det gänget fattat som jag funnit helt uppåt väggarna vansinnigt (och tro mig, jag skulle inte tiga om jag fann något sådant). Fast jag känner förstås inte till allt man beslutat om.

Något som diskuteras i Jimmies bok och som rönt stor uppmärksamhet både i media och bland SD-medlemmarna är den så kallade nolltoleransen mot politisk extremism och omdömeslöst beteende. Personligen menar jag att det var helt nödvändigt av vår partiledare att proklamera denna nolltolerans, och jag har heller inte haft något att erinra mot de uteslutningar som blivit följden därav. Därtill kommer att riksdagsledamöter som misskött sig tvingats lämna skutan – förutom nämnde Petzäll även Erik Almqvist och Lars Isovaara.

Ett parti av SDs slag, som dragit till sig ett försvarligt antal tvivelaktiga individer genom åren och troligen fortsätter att göra det, behöver helt enkelt en fast ledning. Det är dock självfallet inte helt fel om denna ledning emellanåt tar råd av andra än notoriska jasägare i omgivningen samt lyssnar till gräsrötternas mening någon gång.