Nej, Anna Hagwall – det här var bara för mycket

Anna Hagwall öppnar dörren till riksdagen i februari 2013. Foto: Robert Stenkvist

Riksdagsledamoten Anna Hagwall, född i Ungern 1953 (hon kom till Sverige som anhöriginvandrare 1972) och för en del år sedan medlem av Sverigedemokraternas inre krets, har lagt en motion i riksdagen (motion 2016/17:693) som enligt henne själv går ut på att minska ägarkoncentrationen och den politiska korrektheten bland svenska medier. Det är en målsättning som vid ett hastigt påseende kan förefalla vällovlig.

Motionstexten kan läsas här: http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/sprid-agandet-i-medierna_H402693

När denna bloggare tittar närmare på vad Hagwall verkligen skrivit, framstår det dock med all önskvärd tydlighet att motionen i fråga är ingenting mindre än en katastrof. Ännu värre är dock Hagwalls egna kommentarer i pressen om motionen, icke minst därför att de förser SDs många belackare med ammunition dessa aldrig borde ha fått tillgång till. SDs ledning med riksdagsgruppledaren Mattias Karlsson i spetsen har gjort en brandkårsutryckning och tagit avstånd från motionen, varom mera här nedan. Frågan är dock hur den slunkit igenom det kontrollsystem som jag utgår från att vår riksdagsgrupp ändå har.

Den kanske egendomligaste delen av motionen är den som handlar om hur Hagwall tänkt sig SVT i framtiden. Hon vill göra om kanalerna till kodade betalkanaler men där en kanal skall hållas öppen för allmänheten. I denna kanal menar hon att programutbudet bör vara som på 1950- och 60-talen.

Aftonbladet har skrivit följande om Hagwalls motion: http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article23657142.ab

I motionen skriver Anna Hagwall bland annat så här:

Hela åttio procent av medierna ägs av en och samma ägare. Det är inte acceptabelt. Därför behövs en spridning i ägandet av medierna som fördelas på fler oberoende företag och människor. För att förändra detta föreslår jag ett slopat presstöd.

Bonniers har för mycket makt, menar Anna Hagwall.

Det framgår både indirekt av motionen men framförallt när Hagwall på ett minst sagt olyckligt sätt söker utveckla sina tankar – se bland annat länken till AB ovan – att det är Bonnier-koncernen och noga taget dess judiska identitet hon skjuter in sig på: ”Låt de få Bonnierska tidningarna i landsorten gå under. Ingen familj, etnisk grupp eller företag skall tillåtas kontrollera direkt/indirekt mer än fem procent av media.”

”Åttio procent” är en siffra som saknar faktiskt underlag, något Anna Hagwall höftar till med för att visa hur förfärligt och stort hon anser att det inflytande det här företaget och den här etniska gruppen besitter i svenskt samhällsliv. Knappast märkligt då att den svårt nazianstuckna sajten Nordfront med gillande noterar Hagwalls ställningstagande mot Bonniers (jag  länkar i princip inte till nazisajter, men den som vill och orkar kan gå in på den aktuella sajten och konstatera detta).

Jag tvekar själv sällan att våra frispråkig, vilket bland annat innebär att jag i enstaka fall hamnat i ett annat ställningstagande än det partiledningen givit uttryck för. Det framgår av några texter på min blogg och det framgår av inlägg jag gjorde från talarstolen vid landsdagarna 2013, då jag vid ett par tillfällen i egenskap av länsombud ställde mig kritisk till förslag från partiledningen; om jag minns rätt handlade det vid sistnämnda tillfälle om manlig omskärelse samt cirkusdjur. Jag anser att det skall vara högt i tak och finnas ett betydande debattutrymme inom ett parti.

C-H Hermansson: ”Någon djävla ordning får det finnas i ett parti.”

Men det här, Anna Hagwall – det här var bara för mycket. Du säger någonstans att du har rätt att ha en ”egen åsikt”, vilket ju låter bestickande. Men ”någon djävla ordning får det vara i ett parti”, som framlidne förre VPK-ledaren C- H Hermansson så vältaligt en gång uttryckte saken. Det är helt enkelt skillnad på åsikter och åsikter, och ett parti med överlevnadsanspråk kan helt enkelt inte tolerera vilka som helst. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/31/c-h-hermansson-rip-bakom-fasaden-var-han-en-akta-kommunist/

Hagwalls formuleringar öppnar slussarna på vid gavel för våra motståndare att kalla oss antisemiter och allt möjligt annat, som på vänstersajten Aktuellt Fokus här: http://aktuelltfokus.se/anna-hagwall-atergar-till-sds-rotter-judar-far-ej-aga-media/ Hennes teser hänger dessutom inte riktigt ihop. För det första är det ju inte sant att Bonnier-pressen äger en massa tidningar ute i landsorten.

När hon konfronteras med detta förhållande söker hon slingra sig genom att i ett mejl till Aftonbladet hävda, att de flesta av sådana tidningar ”kontrolleras direkt eller indirekt av Bonnier /sic!/ och varför denne skall få betalt av svenska skattebetalare är en gåta”. Bonnier-pressen har här i riksdagsledamoten Hagwalls föreställningsvärld blivit till ”Bonnier”, och jag ser i andanom nidbilden av en fet kapitalist av välkänd etnicitet som sitter bakom ett skrivbord i sitt kontor i Bonnier-skrapan i Stockholm och räknar pengar med en fet cigarr i munnen.

Yttermera har jag mycket svårt att föreställa mig hur ett indraget presstöd över hela linjen någonsin skulle kunna leda till en större pluralitet i den svenska medievärlden. En sådan åtgärd borde ju rimligen leda till att de svaga går under men penningstarka företag som exempelvis Bonnier-koncernen klarar sig rätt bra ändå. Rätta mig om jag har fel.

Åke Bonnier är biskop i Skara.

Om vi nu skall titta på detta med familjen Bonniers judiska proveniens, så är den endast nominell. Ingen nu levande medlem av  släkten Bonnier är såvitt jag förstår medlem av Judiska församlingen i Stockholm, medan däremot en av dess medlemmar  – Åke Bonnier – är präst inom Svenska kyrkan och biskop i Skara stift. Släkten Bonnier kan på goda grunder sägas vara helt och fullt assimilerad in i det svenska samhället. Här en släktöversikt över Bonniers för den som är intresserad: https://sv.wikipedia.org/wiki/Bonnier_(sl%C3%A4kt)

Om emellertid etnicitet bland mediamoguler är så pass viktig för Anna Hagwall utgår jag ifrån att hon inte heller anser att låt oss säga svenska och norska ägare skall få äga mer än fem procent av medierna i Sverige. Av någon anledning tvivlar jag dock på att hon menar att svensk- eller norskhet är av väsentlig betydelse i sammanhanget.

SDs partiledning har som nämnts ovan ryckt ut och markerat avstånd från de åsikter Anna Hagwall, andra vice ordförande i partistyrelsen till landsdagarna 2009, uttrycker i sin motion. Det heter i ett pressmeddelande från partiet och gruppledare Mattias Karlsson bland annat:

Anna Hagwalls motion stämmer inte överens med partiets stöd till Public Service och mediepolitik i övrigt. Agerandet har skadat vårt förtroende till henne. Detta kommer att få konsekvenser för hennes framtida verksamhet inom partiet och i riksdagsarbetet.http://www.mynewsdesk.com/se/sverigedemokraterna/pressreleases/betraeffande-anna-hagwalls-enskilda-motion-om-mediepolitik-1592680

Partiet deklarerar också att en dialog inletts med Hagwall – något hon själv förnekar – och vad denna kommer att leda fram till är svårt att sia om. Det bästa hon enligt min enkla mening kunde göra är att dra tillbaka sin motion och göra en genuin så kallad pudel. Jag tvivlar dock på att så kommer att ske. Den sparsamma kontakt jag haft med Anna Hagwall tyder på att hon är en viljestark person som håller hårt på sina åsikter, vilket kan vara en tillgång i vissa sammanhang men något av en förbannelse i andra.

Hagwall bemöter enligt lokalpress i Dalarna  (hon bor i Rättvik) partiledningens kritik genom att hävda rätten till sin egna åsikt, nämligen att medias ägande måste breddas och att monopol måste brytas. Hon menar att vad hon kallar ”marknadskrafterna” skall styra och att Bonniers äger alldeles för mycket: http://www.dt.se/dalarna/anna-hagwall-svarar-pa-partiledningens-kritik

Min intervju med Anna Hagwall i SD-Kuriren # 104 2013. Foto: Tommy Hansson

Anna Hagwall halkade in riksdagen så att säga på ett bananskal i början på 2013, då hon ersatte Erik Almquist vilken lämnade riksdagen, partiet och även landet i efterdyningarna av den så kallade järnrörsskandalen och valde att slå sig ned i Hagwalls födelseland Ungern. 2014 valdes hon in av egen kraft. Jag gjorde i samband med riksdagsinträdet en intervju med henne som publicerades i SD-Kuriren # 104/april 2013. Hon uttryckte då sympati för ”den lilla egenföretagaren som har en dröm att förverkliga”. Det hade nog varit bra om hon hållit sig till det spåret och inte fixerat sig vid familjen Bonnier.

Jag utgår  ifrån att det bland personer och grupperingar i och utanför SDs periferi nu i olika sammanhang kommer att riktas kritik mot partiledningen för ”toppstyre”, åsiktsförtryck och så kallad demokratur och liknande. Har redan sett kommentarer av detta slag på nätet. Jag kunde inte bry mig mindre. Öppen eller förtäckt antisemitism kan aldrig tolereras i ett parti som vill kalla sig civiliserat.

Om ni slutligen tycker jag är alltför elak mot Anna Hagwall och hennes olycksaliga motion – läs då vad Chang Frick på Nyheter idag har att anföra: http://nyheteridag.se/darfor-maste-anna-hagwall-sd-lamna-sina-uppdrag/

 

Om slaskpressens SD-avslöjanden: ett gigantiskt feltänk

Slaskpressen är återigen på gång med, åtminstone vad den själv tycks tro, massiva avslöjanden om Sverigedemokraterna (SD).

Sålunda kunde  den beryktade ”SD-avslöjaren” par preference, David Baas, i gårdagens Expressen (16 maj) berätta om sensationella ”maktmöten” där mer eller mindre framträdande SD-representanter bjudits på ”lyxkrogar” av lobbyister och andra företrädare för intresse- och näringslivsorganisationer.

Baas är författare till boken Bevara Sverige svenskt. Ett reportage om Sverigedemokraterna (2014), där denna bloggare har äran figurera på några sidor.

Bland annat hade det pimplats 50-årig skotsk whisky för 1800 kronor centilitern.

Bland de organisationer som bjudit ut sverigedemokratiska riksdagsledamöter märks klimatskeptiska Stockholmsinitiativet, Svenskt näringsliv, Almega, Företagarna, Svensk handel, Jägareförbundet, Japan Tobacco Inc. samt Lantbrukarnas riksförbund.

Ja, och?

Alla vet naturligtvis att olika typer av samhällsföretag är måna om att lägga fram sina respektive budskap för ledande svenska politiker oavsett partitillhörigheter. SD är ett av åtta riksdagspartier som i valet 2014 blev landets tredje största parti med 12,9 procent av rösterna, vilket gav drygt 50 riksdagsmandat.

Att i detta perspektiv underlåta att ta kontakt med SD, liksom med alla andra partier, måste betraktas som gränsande till tjänstefel.

David Baas texter i gårdagens Expressen kan i bästa fall vara av intresse som en arbetsbeskrivning av hur lobbyister rent allmänt agerar, men något sensationellt avslöjande som motiverar krigsrubriker och fyra helsidor plus förstasidan är det ju inte. Orsaken till publiceringen är i stället en annan, varom mer nedan.

I Aftonbladet såväl som Expressen dagens datum (17 maj) skildras hur Dagens Nyheters tidigare chefredaktör, docent Hans Bergström – numera bosatt i USA – tar kontakt med SDs Linus Bylund i syfte att få till stånd ett fällande av S-MP-regeringen inför budgetomröstningen i riksdagen hösten 2014. Inte heller detta särdeles sensationellt.

Vill man som borgerlig aktör se till att en socialistiskt färgad regering försvinner måste det anses naturligt att ta kontakt med just det parti som har praktisk möjlighet att ordna detta, vilket Bergström också påpekar för Aftonbladets medarbetare. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22831185.ab SD stödde visserligen i omröstningen Alliansens alternativ till budget, men regeringen kunde sitta kvar tack vare den famösa Decemberöverenskommelsen.

Möjligen kan jag tycka att sistnämnda tidnings beskrivning av hur SDs mediasatsningar havererat, den ena efter den andra, är rätt intressant. Att de gjort det är ju ingen hemlighet: SD har en gedigen historik av usel förmåga när det gäller lyckade mediesatsningar. Att låta den uteslutne, före detta ekonomisk-politiske talesmannen Erik Almquist sköta ruljansen från Budapest (!) måste enligt min mening betraktas som nära nog sinnessvagt.

Budapest – centrum för SDs mediesatsning.

Högre än till det animerade skvallrets nivå når dock knappast ABs ”avslöjanden”. http://medieimperiet.story.aftonbladet.se/

Både Expressen och Aftonbladet bygger sina förment sensationella avslöjanden på orättmätigt kopierande av SDs mejlserver, en operation som orkestrerades av tre missnöjda sverigedemokrater vid namn Martin Karlsson, Matthew Bonnor och någon som kallas ”Jimmy”. Uppenbarligen överlämnades det åtkomna materialet till slaskpressen.

Webbidningen Nyheter idag har konstaterat att målsättningen med kopierandet och läckandet var att få de ledande SDarna Richard Jomshof och Mattias Karlsson på fall inför partiets landsdagar i Lund i november 2015. Hur missnöjesgänget trodde att detta skulle kunna förverkligas är för mig en gåta. http://nyheteridag.se/sa-kopierades-alla-mejl-pa-sd-servern-planerar-lacka-infor-landsdagarna/

Martin Karlsson lät kopiera hemligt SD-material som sedan fann vägen till slaskpressen.

Det som slaskpressen torgför enligt ovan är alltså knappast sensationellt, inte ens något det finns anledning höja på ögonbrynen för. Ansvariga på dessa tidningar är sannolikt mycket väl medvetna om detta. Syftet är i stället att visa hur det går för personer, organisationer och företag som har kontakt med Sverigedemokraterna: de blir obarmhärtigt uthängda.

Av allt att döma är detta emellertid ett gigantiskt feltänk. Sverigedemokraterna är i dag ett normaliserat och i vissa mätningar till och med landets största parti. http://www.metro.se/nyheter/yougov-mp-far-lagsta-stodet-nagonsin-sd-fortsatt-storsta-parti/EVHpat!tziHetGvKLhiM/ SDs nolltolerans mot extremism har gjort att stollarna rensats ut. Därav följer att SD-kontakter inte längre på långa vägar stigmatiserar såsom var fallet för några år sedan.

Slutligen visar Expressens och Aftonbladets skriverier – och det tror jag faktiskt inte genierna bakom de SD-fientliga reportagen tänkt på – att Sverigedemokraterna numera är ett parti som topparna inom näringsliv och media helt ogenerat vid behov frotterar sig med. Ur den synvinkeln kan man faktiskt se reportagen som hänvisas till ovan som rena propagandan för SD.

Således bara något för oss SDare att tacka och ta emot för!

Uteslutningen av den dynamiska duon: ett nödvändigt kirurgiskt ingrepp

 Den dynamiska duon under gladare dagar.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20698205.ab

Via länken ovan redogör Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof i Aftonbladet för den senaste tidens uteslutningar av ungdomstopparna Gustav Kasselstrand och William Hahne samt ytterligare ett antal personer.

När detta skrivs känner jag bara till att Christian Westling, partimedlem sedan tolv år, och Anton Stigermark tvingats lämna SD-skutan. Den senare har bland annat medarbetat i den SD närstående tidningen Samtiden men också sagts visa sympatier för den så kallade identitära rörelsen. Han valdes in som suppleant i den nya styrelse med Hahne som ordförande som valdes för SD Stockholms stad vid ett stormigt möte för någon månad sedan. Flera avslöjanden lär komma.

Ytterligare några personer som granskades under lupp av SDs medlemsutskott uppges ha lämnat partiet självmant. En av dem som nu försvunnit är mångårige partiveteranen Anders Westergren från Höör i Skåne.

Under min tid som chefredaktör för SD-Kuriren gjorde jag en intervju med den då nytillträdde SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand, vilken publicerades i nummer 93 2011. Av intervjun, som utfördes på en balkong i anslutning till partiets riksdagskansli sommaren 2011, framgick bland annat att den från Valdemarsvik i Östergötland bördige Kasselstrand hade ambitioner att göra SDU till landets ”mest djurvänliga ungdomsförbund”. Bland annat genom att förbjuda minknäringen.

Gustav Kasselstrand, född 1987, var vid denna tid verksam som politisk sekreterare med den viktiga uppgiften att vara med och utforma partiets ekonomiska politik. Han arbetade därvidlag nära samman med riksdagsledamöterna Sven-Olof Sällström, David Lång och Johnny Skalin. Jag avrundade intervjuartikeln med följande ord: ”Utöver detta kan nämnas att Gustav Kasselstrand är engagerad i frågor som rör svenskfientlighet, arbetsmarknadsfrågor för ungdomar samt EU- och EMU-frågor.”

När Kasselstrand blev ordförande för Sverigedemokratisk ungdom (SDU) våren 2011 tog han över efter den gravt drogberoende och sedermera tragiskt avlidne riksdagsledamoten William Petzäll. Han fick hösten samma år sällskap i SDU-toppen av blivande fallskärmsjägaren William Hahne, född i Stockholm 1992, varefter de båda hängt ihop på ett iögonenfallande intimt sätt. Hahne hade jag första gången träffat som nybliven SDUare i den så kallade Bunkern, det vill säga SDs gamla högkvarter på Södermalm i Stockholm, där jag jobbade ett halvår inför valet 2010.

Jag kan inte påstå att det ringde några varningsklockor hos mig vid de sporadiska sammanträffandena med dessa båda ungtuppar. Båda gjorde ett normalt verserat intryck. Möjligen blev jag en aning betänksam över SDUs tämligen outrerade djurvänlighet, ett politiskt ställningstagande som stundom tenderat att gå hand i hand med extremnationalism.

Betänksam blev jag däremot då Expressen den 5 november 2010 berättade om hur William Hahne i fyllan och villan skämt ut sig vid ett bråk med en servitör på en bar i samband med Nordiska rådets möte i Reykjavik på Island. Enligt servitören, som för övrigt var palestinaarab, hade Hahne vräkt ur sig rasistiska tillmälen mot denne samt slängt ett ölglas mot honom varför han blivit utslängd från krogen. Hahne menade däremot att han endast skvätt vatten och inte uttryckt sig rasistiskt:

http://www.expressen.se/nyheter/sd-skandal-pa-nordiska-radets-mote-pa-island/

Jag minns att jag i sammanhanget i skriftlig form kritiserade den unge SDUarens omogna tilltag men tillhölls av andra partikamrater att inte göra för mycket av det. Ord stod ju mot ord och Hahne fick ingen  knäpp på näsan av partiledningen den gången. Även om jag fortfarande tycker han borde ha fått det, ty oavsett hur det verkliga händelseförloppet hade sett ut är det synnerligen olämpligt för en officiell partirepresentant att hamna i bråk på en restaurang och bli utslängd som ett resultat därav.

 Soldater från islamistiska terrorrörelsen Hamas – en av två delar i den Palestinska myndigheten.

Ganska exakt ett år senare skedde emellertid något som skulle göra tandemet Kasselstrand-Hahne omöjliga i såväl mina som partiets ögon. De skrev ett debattinlägg i Aftonbladet den 7 november 2011, cirka ett halvår efter min intervju i riksdagskansliet, med rubriceringen ”SD måste erkänna en palestinsk stat”. SDU-debattörerna menade att ”vårt partis pro-israeliska hållning rimmar illa med medlemmarnas åsikter”, men hur man kommit fram till detta framgick inte av debattexten:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article13896118.ab

Vad som däremot framgår med önskvärd tydlighet är att SDUs ledarduo här förespråkar samma politik som dem olycksaliga S-MP-regeringen skulle förverkliga hösten 2014, då man erkände ”Palestina” som en självständig stat. Det vill säga två separata områden som styrs av två blod- och terrorbesudlade, djupt odemokratiska grupperingar vilka till på köpet oftast är i luven på varandra och som högst nödtorftigt förenas av sitt aldrig sinande hat mot den judiska staten Israel.

Hahne och Kasselstrand låtsas inte om denna för Israels befolkning ständigt aktuella verklighet utan gråter i stället över ”olagliga israeliska bosättningar” samt ”förtryck av det palestinska folket”. Detta om ett påstått ”land” som aldrig i historien varit just det – ett land – och där det aldrig levat något distinkt ”palestinskt” folk.

Däremot har det i området sedan evärdliga tider bott dels araber, dels judar. Dessa kallades under den tid regionen gick under benämningen ”det brittiska mandatet Palestina” gemensamt ”palestinier”. Dagens tal om ”palestinier” unika för det aktuella området är med andra ord lurendrejeri för att lura världsopinionen, något som Kasselstrand och Hahne uppenbarligen fallit pladask för då de i AB-texten förespråkar en palestinsk stat enligt vad som luddigt benämns ”den nationalistiska principen”.

Jag har inga som helst problem med att förstå den ilska som ungtupparnas obalanserade och partifientliga utspel väckte hos partiledningen. Och om jag inte blivit tveksam till dessa tidigare på grund av överdriven djurrättsaktivism och barslagsmål blev jag det i högsta grad nu. För mig har alltid inställningen till Mellanösterns enda demokrati, den judiska staten Israel, varit av avgörande betydelse för vederbörandes demokratiska pålitlighet.

 Hahne med SDUs fanborg bakom sig.

Nästan som ett lackmustest. Det testet hade Gustav Kasselstrand och William Hahne skändligen misslyckats med vad mig och SD beträffar. Däremot blev det naturligtvis diverse antisemitiska och extremnationalistiska ryggdunkningar.

Den vildvuxna vegetation bestående av kryptofascister, identitärer, den ”nya” högern, antisemiter och Hitler-beundrare som städse på behörigt avstånd svansat efter SD, insåg nu att de här trevliga, kostymklädda, kortklippta och högpresterande pojkarna i bästa fall kunde användas för att vrida de ganska hopplösa ”sionistdemokraterna” i för dem rätt riktning. Något pojkarna själva nog inte hade så jättemycket emot.

Det var emellertid inte på grund av Palestina-debaclet som Kasselstrand tvingades sluta som politisk sekreterare i riksdagen. Droppen som kom SD-ledningens bägare att rinna över var uppslutningen bakom Jimmie Åkessons forne ”kronprins” Erik Almqvist, som duon Kasselstrand-Hahne – dessa tycks aldrig sinsemellan ha några egna åsikter utan fungerar uppenbarligen som ett par i fler än ett avseende – menade hade behandlats illa av partiledningen, då han fick lämna alla förtroendeposter efter den så kallade järnrörsskandalen (egentligen var rören av lättmetall) sommaren 2010:

http://www.dn.se/debatt/helt-fel-lata-almqvist-ga/

Nåja, det gick nog ingen större nöd på Almqvist som flyttade till Budapest för miljonerna han fick som plåster på såren och drog igång bolaget Samtid & Framtid med nätsajten Samtiden som flaggskepp. Det styrde han efter högönskligt godtycke och tyckte inte han hade någon anledning att låta den anställde chefredaktören Jan Sjunnesson skriva något alls i stort sett. Kapitalförstöring så det skräller om det, om någon frågar mig (vilket förstås icke skett).

http://www.dn.se/nyheter/politik/sparkade-sd-toppen-fick-nytt-jobb-i-hemlighet/

 Alain de Benoist: nyhögerns filosof.

Jag skall här inte ens försöka nysta i den härva av kontakter som den dynamiska duon odlat – i Sverige och utlandet – med representanter för ”den nya högern” (vars idéer rörande bland annat etnopluralism och antisemitism minst av allt är nya), en franskinspirerad politisk och kulturell rörelse med filosofen Alain de Benoist som förgrundsgestalt.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Nya_h%C3%B6gern_(kulturr%C3%B6relse)

Denna nya höger hämtar inspiration ur den så kallade radikalkonservatismen (egentligen en omöjlig begreppsmix), vilken uppstod efter Första världskriget och vars mest kända företrädare är Ernst Jünger och Oswald Spengler. De radikalkonservativa avvisade demokratin och anses av några bedömare ha berett vägen för nationalsocialismen.

Tillfyllest torde här vara att hänvisa till vad Richard Jomshof säger i Aftonbladet via länken överst, där det redogörs för kontakter med bland annat protofascistiska Fria tider och Nordisk ungdom, William Hahnes manipulativa beteende vid hanteringen av medlemsregistret och mycket annat i samband med det kuppartade årsmöte då Hahne valdes som ny ordförande i SD Stockholms stad i spetsen för en ideologiskt följsam styrelse. En av de viktigaste uppgifterna för Hahne var att smutskasta förra ordföranden och gruppledaren i stadsfulmäktige, Maria Danielsson.

Nu har den dynamiska duon uteslutits ur Sverigedemokraterna och även aviserat sin avgång som ordförande och vice ordförande ur Sverigedemokratisk ungdom. Hahne, den ende i duon som valts till något offentligt politiskt uppdrag, ämnar sitta kvar som politisk ”vilde” i Stockholms stadsfullmäktige. Kasselstrand nedlät sig, i ett sista desperat försök att undgå uteslutning, till hot om att sprida känsliga uppgifter om partistyrelsemedlemmen Sven-Olof Sällström om denne inte röstade för att han skulle få vara kvar. Något som dessbättre inte lyckades:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20700010.ab

På nätet framställs på sina håll Gustav Kasselstrand och William Hahne såsom något slags martyrer för den slemma icke-demokratin eller ”demokraturen” i SD med ”de fyras gäng” i spetsen. Tro inte på den vrångbilden. Säkerligen hade partiledningen kunnat agera annorlunda och bättre än som nu faktiskt skedde, och kanske framförallt i ett tidigare skede. Jag hade inte protesterat om de åkt redan efter den skandalösa publikationen av debattartikeln om Palestina och Israel i november 2011.

Det finns dock anledning för oss som värnar den västerländska demokratin och den anständiga nationalismen på socialkonservativ grund att välkomna det faktum att uppgörelsen i varje fall kom före landsdagarna i höst, då Gustav Kasselstrand ganska säkert hade försökt utmana Jimmie Åkesson om ordförandeskapet i moderpartiet. Skulle han ha lyckats, ja gå hade SDs väg tillbaka till ett 1-2 procentsparti varit utstakad. Det som skedde nu var därför, som jag ser saken, ett helt nödvändigt kirurgiskt ingrepp i syfte att hindra den ideologiska kallbranden att sprida sig i partikroppen.

Därför är det så pinsamt urdumt när Kasselstrand, Hahne och SDU-ordföranden in spe Jessica Ohlsson låter sig fotograferas tillsammans under rubriken ”Framtiden är vår”. Likadant när distriktsordföranden i SD Skaraborg, Oskar Lindblom, i dagens Expressen tillkännager sin avsikt att lägga fram en motion vid landsdagarna i höst om att häva de nyligen företagna uteslutningarna medelst ”interndemokrati”:

http://www.expressen.se/debatt/upphav-uteslutningar-med-interndemokrati/

Dessbättre är jag övertygad om att detta projekt har ungefär lika stora chanser att hävda sig vid landsdagarna, dit jag själv reser som ombud för Stockholms län, som en snöboll i Sahara. Det gör mig dock ont att Oskar, en brinnande förkämpe för ett starkare svenskt försvar, på detta sätt dras ned i det kasselstrandska och hahneska moraset av ideologiska förvillelser, lögnaktiga manipulationer och falska martyrskap.

 Oskar Lindblom lägger fram motion till landsdagarna.

Kanske kan de här grabbarna resa runt på en smärre hyllningsturné bland identitärer och etnopluralister i Europa och med tårar i ögonvrårna berätta om hur illa de behandlats, jag vet inte. Deras framtid i SD och Sverige ter sig betydligt blekare. Gudskelov.

Fotnot: ”Dynamiska duon” är ett uttryck som hämtats från serien och filmerna om Batman (Läderlappen) och syftar på denne och den unge medhjälparen Robin.

Tankar och intryck från ett årsmöte

 Bloggaren i landstingssalens ena talarstol under årsmötet. Foto: Robert Stenkvist

Efter den myckna turbulensen i samband med SD Stockholms stads årsmöte för någon vecka sedan var vi nog rätt många som befarat något liknande vid SD Stockholms läns årsmöte, hållet i landstingssalen i Stockholms landstingshus, lördagen den 14 mars. Därav blev dessbättre intet. Nedan följer några delvis högst personliga tankar och intryck från den senare begivenheten.

Vid stadens årsmöte valdes en ny, utökad styrelse med unge William Hahne som ordförande. Mötet, som inte inleddes förrän klockan 16.000, var klart först kring midnatt. Länets motsvarighet klubbades igång vid den mer normala tidpunkten 13.00 och var tilländalupen före 18.00. En del rätt hårda debatter förekom, men det tillhör förvisso den brukliga ordningen i en demokrati.

Största intresset var knutet till SDU-ordföranden Gustav Kasselstrands styrelsekandidatur samt att det alternativa styrelseförslag, vari denne ingick, omfattade nio jämfört med valberedningens sju ordinarie ledamöter. Om ordförandeposten rådde däremot ingen oenighet: båda förslagen förordade att Per Carlberg, SD Tyresö, var bäst lämpad att efterträda den avgående och mycket uppskattade ordföranden Robert Stenkvist, numera riksdagsledamot. Per utgör en av två gruppledare i stadens och länets gemensamma landstingsgrupp om nio ledamöter (den andre är Dan Kareliusson).

 Nyvalde ordföranden Per Carlberg (sittande) samtalar med Martin Nigals strax före årsmötet. Foto: Tommy Hansson

Den lika rutinerade som duglige mötesordföranden Joakim Larsson kunde glädja sig åt att mötesförhandlingarna gick som på räls fram till punkt tolv, då antalet ledamöter i distriktsårsstyrelsen skulle fastställas. David Bergqvist från valberedningen, som hade en avvikande mening jämfört med valberedningens majoritet, underströk att det alternativa styrelseförslaget inte innebar något kuppförsök utan endast var ett i laga ordning framlagt alternativt förslag. David välkomnade även Gustav Kasselstrands kandidatur.

Själv gick jag upp i landstingssalens ena talarstol och höll följande korta anförande:

Jag vill inleda med att redovisa min personliga erfarenhet från en mängd styrelser sedan mer än 40 år tillbaka. Den går ut på att en liten styrelse bestående av lagspelare alltid fungerar bättre än en utvidgad styrelse med inslag av solokörare.
Som övertygad konservativ har jag ett motto som definierar den politiska konservatismen: Att förnya det som behöver förnyas för att kunna bevara det som måste bevaras.
I detta ligger att förändringar sker hela tiden – och måste ske – men att alla förändringar inte är av godo.
För att en förändring skall göras måste man enligt mitt synsätt vara hyfsat övertygad om att förändringen också kommer att innebära en förbättring.
Så känner jag inte inför det alternativa förslaget till styrelse.

Jag har varit med i Sverigedemokraterna sedan 2008 och har under den tiden haft förmånen att under några år sitta i länets distriktsstyrelse med Arnold Boström som ordförande. Det fungerade alldeles utmärkt.
Tillskyndarna av det alternativa styrelseförslaget kan inte peka på att distriktet skötts dåligt på något sätt. Tvärtom har det, såvitt jag förstår, flutit på bra utan gnissel i maskineriet. Att länets medlemsantal växt och växer kraftigt är heller inget hållbart argument för en större styrelse, särskilt inte när det finns anställda ombudsmän som backar upp styrelsen.
Så av den anledningen finns inga skäl att förändra styrelsens sammansättning vare sig personellt eller numerärt.
Det brukar vidare ofta hävdas att det är bra att få in ”ungt och friskt” folk i styrelser och andra församlingar. Och det kan det visst vara, förutsatt att det ”gamla gardet” visat prov på senilitet och/eller inkompetens.
Detta är dock, vågar jag kategoriskt påstå, icke fallet här. Valberedningens förslag innehåller en bra mix av litet äldre och litet yngre folk som säkerligen med ackuratess kommer att hedra de sverigedemokratiska idealen och hävda den sverigedemokratiska politiken.
Att föryngra för föryngringens egen skull är heller ingen bra idé. Lika litet som att förändra för förändringens egen skull.
Jag yrkar bifall till valberedningens förslag och avslag till det alternativa förslaget.

För er som vill se och höra större delen av mitt anförande samt inlägg av Robert Stenkvist, Gustav Kasselstrand och Per Carlberg finns möjligheten att göra detta via denna video, som lagts upp av Rune Söderlund, om drygt åtta minuter:

https://www.youtube.com/watch?v=EviAr4jkssc&feature=youtu.be

Som synes valde jag att inte ta upp några personfrågor, men det skulle snart andra talare göra. Den avgående ordföranden, Robert Stenkvist, påpekade att Gustav Kasselstrand tidigare trots förfrågningar aldrig visat något intresse av att hjälpa SD Stockholms län med någonting, och att det var märkligt att Gustav inte hade kandiderat till en plats i stadens styrelse eftersom han är skriven i Stockholms stad.

      På den övre bilden syns rösträknarna Mikael Strandman (med ryggen mot kameran) och Ingrid Hult. Mellan dem Fredrik Lindahl och längst till höger mötesordföranden Joakim Larsson.  På bilden nederst presenterar valberedningens David Lång förslaget till styrelse. Foto: Tommy Hansson 

När det var dags för Gustav Kasselstrand att presentera sin kandidatur förklarade han vältaligt, att han planerar att bosätta sig inom Stockholms län och att han var villig att lägga ner åtskilligt arbete på länet och exempelvis resa ut till alla kommunföreningar från Södertälje i syd till Norrtälje i nord. Han fick stöd av talare såsom Eric Myrin och Monica Tedestam Berglöw, för övrigt mamma till Kasselstrands parhäst William Hahne.

Det riktigt tunga artilleriet rullades fram och avlossades av Henrik Vinge respektive Johan Tireland. Båda menade, att eftersom SD växer hela tiden på grund av partiets i breda lager uppskattade socialkonservativa politik så vore det förödande om vi nu skulle ta ett kliv tillbaka till den smala högerflankspolitik som företräds av Kasselstrand-Hahne-falangen vilken attraherar få väljare.

    Övre bilden: Gustav Kasselstrand presenterar sin kandidatur. Nedre bilden: Johan Tireland argumenterar för valberedningens förslag utan Kasselstrand. Foto: Tommy Hansson

Jag vill gärna passa på att här klargöra att jag helt delar Vinges och Tirelands analys. De politiska tvillingarna Gustav Kasselstrand och William Hahne står, och detta alldeles oavsett hur kapabla och vältaliga de i övrigt än må vara, för en unken och urmodig sorts nationalkonservatism som SD gjorde sig av med i och med uteslutningarna 2001 av det gäng som kom att bilda Nationaldemokraterna (ND).

Och i likhet med ND-gänget är det väl känt att herrar Kasselstrand och Hahne håller sig med en syn på konflikten mellan Israel och ”Palestina” (citationstecknen därför att det inte finns och aldrig har funnits någon självständig stat med erkända gränser som har detta namn) som skulle göra sig utmärkt inom de av islamister infiltrerade partierna S, V och MP.

 Årsmöteslokalen i Stockholms landstingshus var praktiskt taget fullsatt. I förgrunden syns Sören Sundh, Rolf Gustavsson och Sven Pernils. Foto: Tommy Hansson

Så här skrev de unga SDUarna Kasselstrand-Hahne i en uppmärksammad debattartikel i Aftonbladet den 7 november 2011, i vilken de pläderar för erkännande av ”Palestina” som stat och där SD anklagas för att vara alltför proisraeliskt:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article13896118.ab

Att Israel är Mellanösterns enda fungerande demokrati i ett hav av mer eller mindre primitiva arabdiktaturer på islamisk grund, och att den Palestinska myndigheten handhas av blodtörstiga terrorister som vill utplåna den judiska staten Israel, är ingenting som herrarna Kasselstrand och Hahne tycks väga in i bedömningen av läget i Mellanöstern. De unkna nationalisterna har alltid tyckt illa om judar, en inställning som går långt tillbaka i tiden och som numera lika nödtorftigt som genomskinligt brukar maskeras som ”Israel-kritik” eller ”antisionism”.

Efter den lilla utvikningen är det dags att redovisa utgången av den votering som slutligen verkställdes avseende frågan om antalet ledamöter i distriktsstyrelsen. Den slutade med seger för valberedningens förslag med röstsiffrorna 86 mot 69. Inte direkt någon strid på kniven, alltså. När antalet suppleanter skulle spikas under nästkommande punkt blev siffrorna ännu klarare: 89 mot 58 för valberedningen. Därmed var det klart att Kasselstrand inte hade lyckats ta sig in i länets styrelse.

 Avgående och tillträdande ordförandena på en bild: Robert Stenkvist (till vänster) och Per Carlberg. Foto: Tommy Hansson

Därefter följde personval till styrelsen med följande resultat: Per Carlberg (ordförande), Arnold Boström (vice ordförande), Fredrik Lindahl (andre vice ordförande, Martin Nigals, Henrik Mellström, Robert Stenkvist och Ingrid Hult (ledamöter) samt Stefan Buncic och Mikael Strandman (suppleanter).

Den enda val där denna bloggare kandiderade gällde ombud till landsdagarna. Jag ingick här i valberedningens segrande förslag på ordinarie ombud och får alltså nöjet att i den egenskapen deltaga i höstens landsdagar. Ett hedersuppdrag som jag faktiskt innehaft ända sedan jag gick med i partiet med början i skånska Ljungbyhed 2009.

 

 

Allt för att stoppa SD – men sjuklövern sitter fast i en rävsax

 

 Anna Kinberg Batra – en demokratins dödgrävare och ideologiskt betingad förespråkare av massinvandring.

http://www.va.se/nyheter/2014/12/22/kanske-inget-nyval/

Det diskuteras i stort sett överallt just nu huruvida det kommer  att bli något av det av Stefan Löfven aviserade extra valet tänkt att hållas den 22 mars. Det ryktas om att det förs något slags förhandlingar mellan rödgröna och allians om möjliga vägar att sätta stopp för detta, i så fall det första vi haft i det här landet sedan  1958.

Se länken till tidningen Veckans Affärer överst.

Diskussionerna handlar enligt uppgift om hur Sverige skall kunna regeras av en minoritetsregering och hur denna skall kunna få igenom sin budget utan störande inslag, som att Sverigedemokraterna (SD) i kraft av sin vågmästarroll kan påverka situationen. På många sätt kan man se det vämjeliga schackrande som nu tycks pågå som led i en krigföring riktad mot SD men i förlängningen mot själva den svenska demokratins livsnerv.

Nya moderatledaren Anna Kinberg Batra känner sig för sin del helt bekväm med att majoritetsprincipen, själva fundamentet för demokratin som vi känner den, kan komma att upphävas till förmån för ett lagstadgat minoritetsregerande:

http://www.expressen.se/nyheter/kinberg-batra-ar-redo-for-ett-nyval/

Allt för att stoppa Sverigedemokraterna, således.

 Karin Enström – misslyckad försvarsminister och förespråkare av massinvandring.

Det har i dagarna uppmärksammats att Anna Kinberg, som hon då hette, i en riksdagsmotion 2001 gick i bräschen för ”fri invandring”. Gränserna skulle enligt motionen öppnas på vid gavel. Problemet var bara att den ”svenska välfärden” stod i vägen för ett sådant ”friare och öppnare Sverige”.

Motionen, som förutom av Kinberg även undertecknats av Per Bill, sedermera försvarsministern Karin Enström, Henrik S. Järrel, Lars Lindblad och Gunnar Axén, kan i helhet läsas här:

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/mot-200102Sf333-Fri-invandri_GP02Sf333/?text=true

I motionens sista stycke inskärps bland annat vikten av att bekämpa motståndarna till den saliggörande fria invandringen och ”öppenheten”:

I denna kamp, som vi tror blir en av 2000-talets stora strider, syns redan de första striderna, både intellektuellt och rent fysiskt.

 Bloggaren talar på SDs landsdagar i Göteborg 2011.

Det är av allt att döma för att rädda denna utopiska vision om det ”fria och öppna Sverige”, som Kinberg Batra tillsammans med andra demokratins dödgrävare nu undersöker möjligheterna att tumma på demokratin och ställa det hatade SD offside.

Den nya moderatledaren och hennes meningsfränder inom sjuklövern sitter dock fast i en rävsax, ty helt oavsett om man stoppar nyvalet eller inte så kommer Sverigedemokraterna med nödvändighet att gynnas. I valet 2018 kommer SD nästan säkert passera Moderaterna, som redan nu tvingas vidkännas medlems- och väljartapp till SD. Talrika M-politiker ute i bygderna, tvivelsutan ”lantisar” med Kinberg Batras föraktfulla maktretorik, talar nu om behovet av samarbete med SD.

De har helt enkelt tröttnat på Moderaternas/Högerpartiets tragiska metamorfosering från ett traditionellt liberalt-konservativt parti med riktiga ledare som Jarl Hjalmarson och Gösta Bohman till ett ideologiskt rosafärgat massinvandringsparti med HBTQ-preferenser och militär nedrustningspolitik.

Jag tillåter mig avrunda med den inte särdeles uppbyggliga insikten, att Sverige med expressfart är på väg att förvandlas från en stabil västerländsk demokrati till en renodlad islamiserad bananrepublik där IS-celler säkerligen redan finns på plats.

Förarbetet har gjorts av Fredrik Reinfeldt och Anders Borg med sin extrema massinvandringspolitik – båda rymde fegt fältet med svansen mellan benen när de insåg att det skulle bli valförlust –  som nu övertagits av en sällsam koalition bestående av ett snabbt degenererande sosseparti och ett vidskepligt miljöknäppisparti vilka har en patologisk faiblesse för odugliga arabiska terrorister och tillika ett lågande hat mot komptetenta judiska demokrater.

 Frågan är vad han skrattar åt.

I spetsen för detta rövarband, som nu med gemensamma krafter hotar ödelägga den svenska demokratin, står en misslyckad svetsare och grötmyndig, sluddrande fackpamp som skämmer ut oss utomlands, vilken invecklar sig i den ena lögnen efter den andra så att han till slut inte själv kan hålla reda på vad han sagt föregående dag.

Frågan är hur långt de kan gå när det gäller att förstöra vårt fosterland innan Sverigedemokraterna får tillräckligt mycket att säga till om. Frågan är öppen.

 

 

SD ökar starkt – sossarna mot katastrof

Jens Leandersson, SDs regionråd i Skåne, som ”Superjens”. SD går under Jens förfarna ledning starkt framåt i Skåne-politiken. Teckning: Rickard Håkansson

Sverigedemokraternas 8,4 procent i Metro/YouGovs senaste opinionsmätning innebär redkordsympatier för vårt färskaste riksdagsparti. Dessa siffror bör jämföras med de 13 respektive 13,1 procent SD noterar vad beträffar partisympatierna i Skåne för region och rike:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1573688/SD-och-MP-vinnare-nar-S-rasar-i-opinionen-43-8-6.html

De som förutspådde att SD skulle gå mot utplåning efter terrordåden i Norge den 22 juli har alltså kommit ordentligt på skam. I stället har partiet gnetat på med vardagspolitiken i riksdag, landsting och kommuner, ett oförtröttligt arbete som nu har burit rik frukt.

Ändå har SD skakats av missbrukande vindflöjeln William Petzälls beramade avhopp och en rad mer eller mindre uppmärksammade så kallade skandaler på olika håll i landet. Expo och andra sensationalistiska medier har inte legat på latsidan i syfte att klämma åt SD.

Det är nog inte fel att tolka de senaste succésiffrorna – som närmast föregicks av starka 6,7 procent hos SIFO – som ett tecken på att att den breda allmänheten inte ger mycket för gammelmedias vanliga hets mot SD.

I övrigt kan man konstatera att Socialdemokraterna befinner sig i stormiga farvatten på väg mot katastrof med Håkan Juholt som föga förtroendeingivande skeppare på S-skutan. Det blev 24,7 procent i Metro/YouGov-mätningen, ett fall på 5,4 procentenheter sedan förra mätningen. Vinnare på den röd-gröna sidan blir nu Vänsterpartiet med 7,1 och Miljöpartiet med 1o,7 procent – två regelrätta extremistpartier!

Frågan är inte längre om Juholt skall avgå utan när han kommer att göra det.

Personligen är jag övertygad om att Sverigedemokraterna nu är på väg mot sina ”rätta” opinionssiffror, där Skåne-noteringarna får bli ett riktmärke på väg mot vad partiet kan åstadkomma i riksdagsvalet 2014. Alltfler inser att den vitt spridda djävulsbilden av SD som höggradigt rasistiskt och extremistiskt är falsk och att belackare med vänsterextrema Expo i spetsen är ute i ogjort väder.

Räkna med ännu en uppgång i samband med Landsdagarna i Göteborg 25-27 november!