Svensk diskushistoria: från Ruth Svedberg till Daniel Ståhl

Det var ingen ände på glädjen sedan Daniel Ståhl och Simon Pettersson vunnit dubbelt i Tokyo-OS.

Som bekant blev det dubbelt svenskt i topp i diskuskastning i Tokyo-OS: ett väntat guld till Daniel Ståhl, 28, på 68,90 och ett inte fullt lika väntat silver till Simon Pettersson, 27, på 67,39. Daniel hade tidigare vunnit i VM i Doha 2019. Det var första gången på 73 år som Sverige vann fler än en medalj i en och samma friidrottsgren (se fotnot). https://www.svt.se/sport/friidrott/daniel-stahl-os-diskus-tokyo

Diskus är eljest av tradition knappast någon svensk paradgren inom friidrotten, vilket inte hindrar att det blivit en och annan medalj vid olika mästerskap. Det största namnet innan Daniel Ståhl dök upp för några år sedan var Richard ”Ricky” Bruch (1946-2011), Sveriges troligen mest skandalomsusade idrottsutövare någonsin. Han erkände att han dopat sig systematiskt under många år, något som inte var förbjudet i slutet av 1960-talet då han började med det.

Bruch tog brons vid OS i München 1972 med ett kast på 63,40 samt silver vid EM i Aten 1969 på 61,08. Han knep även en bronspeng i kula vid inomhus-EM i Sofia 1971. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ricky_Bruch

Om man inte räknar gång till friidrotten var Bruchs brons i München Sveriges första olympiska friidrottsmedalj på 20 år. Bruch körde med den mindre lyckosamma taktiken att bygga upp förväntningarna något enormt inför de stora mästerskapen: han skroderade om att han skulle ta guld och kasta 70 meter och liknande. Följden blev att han bröt samman när det inte gick som han tänkt sig.

Ricky Bruch kastade som längst 71,26 i en tävling 1984. Det stod sig som svenskt rekord tills Daniel Ståhl slog det vid en tävling i Bottnaryd 2019 där resultatet blev 71,86. På meritlistan står även ett europarekord på 68,06 och ett tangerat världsrekord på 68,40; det senare delades med amerikanen Jay Silvester.

Bruch blev även förste svensk över 20 meter i kula – bästa kulnoteringen var 20,38. Han ägnade sig då andan föll på åt udda kastsporter som stövelkast – där han 1976 nådde det inofficiella världsrekordet 44,51 – och kast med liten parabol (!).

Harald Andersson – europamästare och världsrekordhållare.

Det fanns bemärkta svenska diskuskastare också före den spektakuläre Ricky Bruchs tid. Vår förste manlige utövare av världsformat var Harald Andersson (1907-85), som var född i Stamford i USA av svenska föräldrar och kom till Sverige och Smedjebacken vid tre års ålder. Andersson blev förste svensk över 50 meter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harald_Andersson_(idrottare)

Främsta mästerskapsmeriten var ett EM-guld i Turin 1934 på 50,38. Samma år slog han världsrekord med ett kast på 52,42 i Oslo, då han slog amerikanen Paul Jessups gamla rekord.. Framgångarna 1934 ledde till att Andersson belönades med Svenska Dagbladets bragdmedalj. Som längst nådde Harald Andersson 53,02, ett resultat som stod sig som svenskt rekord till 1954 då det överträffades av Roland Nilsson med 54,54. Andersson framstod som ett stort OS-hopp inför spelen i Berlin 1936 men led av sviterna efter en böld i kasthanden och kunde inte prestera på normal nivå.

Andersson ägnade sig även med viss framgång åt tyngdlyftning, boxning och bandy. Han anställdes som polis i Falun 1933 efter att tidigare ha varit verksam som chaufför och verkstadsarbetare.

Samtida med Harald Andersson var Gunnar ”Kinna-Bergh” Bergh (1909-86), som efter att ha hållit på med boxning slog igenom som diskuskastare och kulstötare 1935. Bergh var i likhet med Andersson yrkesverksam som polis. Han slog ett antal svenska rekord och tog ett antal svenska mästerskap i såväl diskus som kula. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gunnar_Bergh

Berghs bästa resultat var 51,72 i diskus och 15,83 i kula, båda uppnådda OS-året 1936. Vid Berlin-OS 1936 blev det ingen större succé, men 1938 blev det brons vid EM i Paris med 48,72. 

Det bör sägas att vid den tid Harald Andersson och hans samtida var aktiva bestod underlaget i kastgrenarna av samma underlag som löparbanorna, det vill säga kolstybb. De aktiva bar därför spikskor för att få bättre fäste, vilket ledde till att kastringarna snart revs upp. Något årtionde senare kom slipad cement att användas som underlag, vilket gav de aktiva helt andra förutsättningar att få ordentligt fäste i ringen.

Vår främste diskuskastare närmast innan Ricky Bruch gjorde sitt intåg med buller och bång var stockholmaren Lars Haglund, född 1940. Han innehade det svenska rekordet åren 1962 (55,12) till 1968 (59,95); sistnämnda år slogs rekordet av Ricky Bruch. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Haglund

Haglund tog inga medaljer i de officiella stora mästerskapen men vann 1965 diskusen vid Universiaden (”studentolympiaden”), som detta år hölls i Budapest. Haglund nådde här 57,86. Hans personbästa skrevs till 62,86. https://en.wikipedia.org/wiki/Athletics_at_the_1965_Summer_Universiade

Ruth Svedberg tog brons i OS i Amsterdam 1928.

Listan över framgångsrika svenska diskuskastare blir inte komplett om vi inte inkluderar Ruth Svedberg (1903-2002). Svedberg räknas som en av den svenska friidrottens verkliga pionjärer. Hon var född i Gällivare men flyttade sedan till Göteborg, där hon var med och grundade Kvinnliga IK Sport. Förutom friidrott spelade hon även i klubbens handbollslag. Efter den aktiva tiden blev hon tränare och ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ruth_Svedberg

Ruth Svedbergs största mästerskapsmerit var en bronsmedalj i diskus i OS i Amsterdam 1928, de första olympiska spel där kvinnor tilläts deltaga. Resultatet blev 35,92. Hon tävlade desslikes i 100 meter samt stafettlöpning. Vid den IIIe så kallade damolympiaden i Prag 1930 blev Ruth trea i trekamp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Internationella_kvinnospelen_1930

Ruth Svedberg hade många strängar på sin idrottsliga lyra. Förutom i diskus tävlade hon i olika löpgrenar, spjut, längdhopp och slungboll. I en comeback vid 46 års ålder tog hon hem SM-guldet i diskus 1949. Hon vann ett mycket stort antal mästerskaptecken och har fler medaljer än någon annan svensk friidrottskvinna.

Fotnot: Som nämnts ovan var Daniel Ståhls och Simon Petterssons dubbelseger i Tokyo första gången på 73 år som svenskar tagit fler än en OS- medalj i samma friidrottsgren. Vid London-OS 1948 vann den svenska trion Thore Sjöstrand, Erik Elmsäter och Göte Hagström till och med en trippelseger i 3000 m hinder. På 1500 m tog Henry Eriksson guld och Lennart Strand silver.

Södertäljeprofiler (IX): De framgångsrika bröderna Abrahamsson

Det svenska silverlaget i Sankt Moritz 1928. Carl Abrahamsson nummer tre från vänster.

Södertälje är en framgångsrik idrottsstad med tennisfenomenet Björn Borg som den klarast lysande stjärnan. Fem raka Wimbledon-titlar och en hel drös med andra meriter talar för sig själva. Eljest har staden visat framfötterna i exempelvis ishockey, basket och friidrott. De första riktiga idrottsstjärnorna i Kringelstaden var bröderna Carl och Erik Abrahamsson, ofta kallade Calle respektive Erik Aber.

Låt oss börja med ”Calle Aber”. Denne föddes i Södertälje den 1 maj 1896 och avled i samma stad den 25 december 1948. Calle var aktiv i ishockey, bandy och friidrott och var efter den aktiva karriären verksam som tränare och lagledare. Han blev Stor grabb nummer 9 inom hockeyn. https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Abrahamsson_(idrottsman)

Carl Gustaf Emanuel ”Calle Aber” Abrahamsson var med och byggde upp bandyn inom Södertälje Sportklubb (SSK). Han var dessförinnan med i det AIK-lag som spelade SM-finaler i bandy mot det då dominerande laget IFK Uppsala 1915 (0-2) respektive 1917 (2-11). Det blev väl ingen ordentlig fart på SSKs bandysektion, men ishockeyn blev desto mer framgångsrik.

”Calle Aber” var en ledargestalt på och utanför planen.

”Calle Aber” och den yngre brodern Erik övertalade 1925 sportklubbens ledning att börja med hockey. Det blev omedelbar succé, ty redan samma år lyckades klubben bli svenska mästare genom att betvinga Västerås SK på bortaplan. Den hårdföre backkämpen Calle blev segerskytt i en match som slöt 3-2 efter förlängning. Spelarna hade läst på om hockeyreglerna på tåget till Västerås.

Efter blott fem matcher var alltså hockeynoviserna i SSK svenska mästarna. Laget bestod av Gunnar Thorberg-Carl Abrahamsson, Henry Johansson-Johnny Johansson, John ”Jompa” Nilsson och Erik Abrahamsson. Avbytare var Filip ”Filla” Wetterholm.

Sedan blev SSK svenska mästare även 1931, 1941, 1944, 1953, 1956 och 1985. Södertälje kom med tiden att kallas ”ishockeyns Mekka” och SSK ledde länge den allsvenska maratontabellen. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6dert%C3%A4lje_SK

Calle Abrahamsson var tillsammans med klubbkamraten Henry Johansson ett svårforcerat backpar när Sveriges hockeykämpar knep OS— och VM-silvren (OS gällde även som VM) vid vinterspelen i Sankt Moritz i Schweiz 1928. Eftersom OS också gällde som EM kunde Calle desslikes titulera sig europamästare. EM-guld blev det även i Berlin 1932. https://sok.se/idrottare/idrottare/c/carl-abrahamsson.html

1928 utkom Aurora Nilssons självbiografiska bok Flykten från harem.

Abrahamsson var aktiv som hockeyspelare till 1935. Han fortsatte som ledare, tränare och riksinstruktör. Han var vice ordförande i Svenska ishockeyförbundet 1936-39 samt ordförande i Södertälje SK 1927-36.

På Calle Abers meritlista står även 28-DM-guld i friidrott samt deltagande för Sverige i Baltiska spelen i Malmö 1914. Idrottsbladets legendariske chefredaktör Torsten Tegnér kallade Abrahamsson ”urvikingen från Södertälje” och liknade honom vid filmidolen Douglas Fairbanks.

Det finns en historia om Calle Aber som jag tog del av för många år sedan. Sverige spelade landskamp – det kan ha varit vid OS i Sankt Moritz – och lagkamraten Wilhelm ”Mulle” Petersén (som 1927 värvats till SSK från AIK) åkte ihop med en motspelare men stod fortfarande på skridskorna. Då skrek Calle med sina lungors fulla kraft ”Åma´rej, Mulle, åma ´rej!”. Varpå Petersén sjönk ihop på isen och vred sig i fiktiva plågor. Resultatet blev att motståndaren blev utvisad!

Carl ”Calle Aber” Abrahamsson avled hastigt i hjärtinfarkt juldagen 1948 i en ålder av 52 år. Han efterlämnade änkan Aurora Nilsson (1894-1972), som tidigare varit gift med den afghanske diplomaten Asim Khan som hon träffat vid konststudier i Berlin på 1920-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aurora_Nilsson

Det blev ett lika olyckligt – Aurora blev dåligt behandlad och utsattes bland annat för misshandel – som kort äktenskap; maken var samtidigt gift med flera andra kvinnor enligt muslimsk sedvänja. Asim Khan avrättades 1933 sedan han skjutit ned tre tjänstemän vid den brittiska ambassaden i Kabul som ett led i ett försök att störta kungen. Aurora Nilsson utkom 1928 med boken Flykten från harem om sina dyrköpta erfarenheter.

Båda makarna Abrahamsson är begravda på Södertälje kyrkogård.

Erik Abrahamsson hoppar till sig OS-bronset i längdhopp i Antwerpen 1920.

Erik Abrahamsson var visserligen nästan två år yngre än sin bror Carl men var ändå den som började med ishockey först. Efter att ha spelat bandy i Södertälje SK från 1914 tog han upp ishockeyn 1921 och kom att representera AIK och IFK Stockholm. Han var också med och vann EM med landslaget 1921. Som framgått ovan medverkade Erik även i det SSK-lag som 1925 blev svenska mästare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Abrahamsson_(idrottare)

Erik Adolf Efraim Abrahamsson föddes i Södertälje den 28 januari 1898 och dog i samma stad den 19 maj 1965 i en ålder av 67 år. Han är mest känd för att ha tagit en bronsmedalj i OS i Antwerpen 1920 med längden 7,08. OS-mästare blev svensken William Petersson (Björneman) på 7,15. Det var för övrigt enda gången i de olympiska spelens historia 1896-1960 som en icke-amerikan tog hem OS-guldet i längdhopp. https://sok.se/idrottare/idrottare/w/william-pettersson.html

Erik ”Erik Aber” Abrahamsson vann efter OS-bronset tre svenska mästerskap i rad i längdhopp – 1921, 1922 och 1923. Han blev Stor grabb nummer 46 i fridrott. 1942-45 var han sekreterare och kassör i kamratföreningen De stora grabbarna