Posted tagged ‘Länstidningen Södertälje’

Krister Peterssons sagostund: inget mordvapen, inget DNA, inga nya vittnesmål, ingenting

11 juni, 2020

 

 

 

Dagen före chefsåklagare Krister Peterssons numera herostratiskt ryktbara presskonferens om Palmegruppens slutsatser angående Palme-mordfallet lade den socialdemokratiske partigängaren Daniel Suhonen ut ovanstående på Twitter. I dag – för Suhonen i dubbel bemärkelse dagen efter – ångrar han sannolikt att han inte höll händerna i styr.  Dessutom torde Suhonen ha anledning att säga upp bekantskapen med ett par personer han säger sig ha litat på…

Suhonen var i sanningens namn dock inte ensam om att tro sig veta vad åklagare Petersson skulle lägga fram. Den icke helt obekante pensionerade kriminologiprofessorn Leif G. W. Persson kände sig också helt säker på att det var mordvapnet som skulle företes. I Expressen citeras han på följande sätt: ”Vad finns det för bevisning i ärendet att plocka fram eller hitta, det kokar i stor sett ner till ett mordvapen.” https://omni.se/gw-saker-pa-att-polisen-har-vapnet-som-dodade-palme/a/g7bEq0

Jag skall villigt erkänna att jag också hade väntat mig betydligt mer av det förebådade ”stora avslöjandet”. Nu fick vi istället avnjuta något vad jag skulle vilja kalla en i och för sig rätt underhållande men dock sagostund, exekverad av Palmegruppens förundersökningsledare Krister Petersson, vilken presskonferensen igenom förde ett resonemang kring olika vittnesmål och uppgifter i anslutning till den så kallade Skandiamannen Stig Engström.

Däremot inte tillstymmelse till bevisning i form av mordvapen, DNA eller nya vittnesmål. Endast indicier, vilka dessutom mycket väl kan tolkas på diametralt andra sätt än de hemsnickrade teorier Petersson torgförde. Den på sina håll hett emotsedda presskonferensen utmynnade i vad som måste betecknas som det mest praktfulla Västgötaklimax svenskt rättsväsende någonsin skådat. (Fotnot)

När Krister Petersson i februari kungjorde att  lösningen på Palme-mordfallet skulle presenteras till sommaren hade Petersson och spaningsledaren Hans Melander säkert hoppas på en mer handfast bevisning. Försök att få fram sådan gjordes också. Bland annat lyckades utredningen få tillgång till en vapensamling som tillhört en (avliden) god vän till Stig Engström. I samlingen fanns ett vapen med rätt kaliber, men när vapnet provsköts vid Nationellt Forensiskt Center (NFC) kunde konstateras att det varken gick att bevisa eller motbevisa att detta var mordvapnet.

De båda vittnena Leif Ljungqvist och Hans Johansson är båda överens om att Stig Engström inte är identisk med Palmes baneman. Ljungqvist, känd som ”Chevamannen” och den som ringde ett larmsamtal med uppgift om att ett mord var begånget, citeras på SVT Nyheter: ”Jag tror inte att det är Stig Engström för han kom efter att mordet hade skett.”

Den ursprunglige Skandiamannen.

Leif Ljungqvist beskriver mördaren som en atletiskt byggd man på cirka 190 centimeter. Den då 52- årige Stig Engström var knubbigare, hade kortare ben och sprang inte likadant som mördaren. Ljungqvist menar: ”Presskonferensen var ett fiasko och det är skandal att man kan gå ut med något sådant här. Det finns ju ingen rättvisa för en död person.” https://www.svt.se/nyheter/inrikes/vittnena-det-var-inte-stig-engstrom-som-skot-olof-palme

Stig Engström föddes i Bombay i dåvarande brittiska kronkolonin Indien den 26 februari 1934 och avled – han begick enligt uppgift självmord – i bostadsorten Täby den 26 juni 2000. Fadern, Folke Engström, var maskinspecialist hos Ivar Krüger och beordrades att flytta till Indien och bedriva verksamhet där 1926.

Engström utbildade sig till grafiker och hade olika anställningar innan han 1969 anlitades som reklamkonsulent av försäkringsbolaget Skandia på Sveavägen i Stockholm. Det kan nämnas att hans mor, Rut Engström, avled 111 år gammal i Stockholm 2013 – hon var Sveriges genom tiderna dokumenterat åttonde äldsta person. https://www.expressen.se/nyheter/han-talade-om-mordet-med-exfrun-under-sista-samtalet/

Tesen om att Skandiamannen Stig Engström var inblandad i mordet på statsminister Olof Palme har framförts flera gånger tidigare. En av de första som luftade denna teori var kommunisttidningen Proletärens chefredaktör Olle Minell. En annan var ”privatspanaren” Sven Anér. Den som på senare tid rönt störst uppmärksamhet är den socialdemokratiske journalisten och läraren Thomas Pettersson, vilken 2018 gav ut den uppmärksammade boken Den osannolika mördaren vilken översatts till ett flertal språk. https://sv.wikipedia.org/wiki/Thomas_Pettersson_(journalist)

Att Stig Engström skulle ha mördat Olof Palme eller varit med i en konspiration som gjort det är emellertid inte en teori som imponerar på de många privatspanare, vilka lagt ner många år på att ingående granska Palmemord-fallet. Dit hör exempelvis Gunnar Wall, Jan Stocklassa och Lars Borgnäs vilka samtliga uttrycker besvikelse över Krister Peterssons slutsatser. https://www.gp.se/nyheter/sverige/privatspanarnas-besvikelse-som-en-d%C3%A5lig-sammanfattning-av-en-d%C3%A5lig-bok-1.29293912

Kari Poutiainen avfärdar tesen om Stig Engström som Palme-mördare.

Kari Poutiainen, som tillsammans med sin bror Pertti 1995 utgav den mest ingående bok som skrivits om Palme-utredningen, Inuti labyrinten, avfärdar även han Stig Engström som Palme-mördare. I Länstidningen, Södertälje framhåller han den 11 juni att Engström hade ett alibi. Det har att göra med att Lisbet Palme i polisförhör dagen efter mordet på hennes make uppgivit att mördaren hade blå täckjacka. Ett par timmar tidigare hade Engström ringt till polisen och berättat samma sak. Poutiainen frågar sig mot denna bakgrund:

Hur kunde Engström veta det  om han var mördaren? Vittnena säger ju att mördaren sprang direkt efter att han skjutit. Lisbet Palme kan inte ha pratat med mördaren, däremot med Stig Engström som kom senare. När Engström sen återkommer till brottsplatsen 23.40 hade Lisbet Palme lämnat brottsplatsen, hon var där i cirka sex minuter. Jag menar att denna uppgift ger Stig Engström alibi.

”Jag har omvärderat Stig Engström”, fastslår Kari Poutiainen, ”han var ingen mytoman. Tvärtom stämmer det han säger väldigt väl.”.

För att återvända till Leif G. W. Persson så sällar han sig till de otaliga bedömare som avfärdar åklagare Peterssons fabulerande i TV. ”Den här presskonferensen var en kolossal besvikelse”, sade G. W.  i direktsändning i TV4 och fortsatte: ”Åklagaren har faktiskt inte kunnat producera någonting mer substantiellt i ärendet utan det är bara hans egna tolkningar utav det som inträffat.” Enligt Persson kan det också vara så att vi fått bevittna ännu ett brott begås, låt vara av ringare art: förtal av avliden. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/awmOVO/leif-gw-persson-ingen-losning-pa-palme-mordet

Krister Petersson har själv erkänt att han ”tveklöst” gjort sig skyldig till förtal av avliden. Han anser ändå inte att han begått något brottsligt med hänvisning till Palme-mordfallets ”allmänintresse” och att han anser sig ha ”skälig grund” för utpekandet av Stig Engström. https://omni.se/petersson-det-ar-tveklost-fraga-om-fortal-av-avliden/a/Joj63j

Jag instämmer inte i den tolkningen. Förvisso föreligger ett allmänintresse när det gäller Palme-mordet rent allmänt, men att behöva ta del av Kristerssons personliga hjärnspöken är inget allmänintresse. I egenskap av en av rikets högsta juridiska företrädare borde Petersson ha insett det gravt oetiska i att, för all framtid, dra en avliden persons renommé i smutsen grundat på personliga tolkningar av ett komplext utredningsmaterial. Jag har mot den bakgrunden svårt att se att Krister Petersson, född 1961, skulle ha någon framtid att tala om i juridiska sammanhang.

Det absolut bästa hade varit att offentligt sätta punkt för utredningen med den helt sanningsenliga motivationen, att det under förhandenvarande omständigheter inte går att komma längre. Tydligen kunde han dock inte motstå frestelsen att gå till historien som den som gav Olof Palmes mördare ett namn.

Nej, det blev ingen klang- och jubelföreställning för Krister Petersson (till höger) och hans underhuggare Hans Melander.

Palmeutredningen är den i särklass mest kostsamma brottsutredning som gjorts i Sverige. Redan 2006 bedömdes den ha gått lös på en halv miljard kronor. Sedan 2011 har kostnaderna dämpats och i skrivande stund kan de polisiära kostnaderna beräknas till runt 600 miljoner kronor. Då har emellertid inte Åklagarmyndighetens kostnader för åklagare eller Domstolsverkets kostnader för de båda rättegångarna mot Christer Pettersson medräknats, https://omni.se/polisutredningen-har-kostat-runt-600-miljoner-kronor/a/Adebwq

Det finns som jag ser det främst två ljusglimtar i Krister Peterssons etiskt mycket tvivelaktiga fabulerande. Dels att förundersökningen kring Palme-mordfallet avvecklas. Dels att det undermåliga och av konspirationstänkande färgade så kallade Sydafrikaspåret definitivt kan förpassas till historiens proverbiala soptipp.

Utredningen borde emellertid ha lagts ner för länge sedan, exempelvis i anslutning till Lisbet Palmes bortgång 2018 om inte förr. Hon förblev fast i sin övertygelse att det var Christer Pettersson som mördade hennes make, och hon borde sannerligen ha vetat vad hon talade om eftersom hon såg mördaren på bara någon meters avstånd. Att polis och rättsväsende inte tog någon hänsyn till detta fick både hon och alla vi andra leva med. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/10/19/lisbet-palme-r-i-p-dags-lagga-ner-palme-utredningen/

Fotnot: Västgötaklimax innebär att någonting som förväntats bli helt sensationellt mynnar ut i något ganska obetydligt. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stg%C3%B6taklimax

Därför är klimatstrejk en riktigt dålig idé

21 augusti, 2019

Elever i kampanjen Fridays for future i tyska Köln vill bränna kapitalismen.

Greta Thunberg med flera medlemmar i Fridays for future uppmanar i ett flertal tidningar den 2 augusti ”alla fackföreningar och förbund att utlysa strejk den 27 september” för klimatets skull. Detta är av flera skäl en riktigt dålig idé.

Det är inte särskilt många som vågar kritisera klimatikonen Greta Thunberg i dag, sannolikt för att inte riskera bli avfärdade som sura gubbar och gummor alternativt ”klimatförnekare”. Det är fullt möjligt att jag är en sur gammal gubbe men däremot inte ”klimatförnekare” – absolut ingen förnekar ju att det finns ett klimat. Däremot går det alldeles utmärkt att kalla mig klimathotsskeptiker.

Eftersom vår grundlagsfästa yttrandefrihet även omfattar såväl sura gamla gubbar som klimathotsskeptiker tar jag mig därför friheten att ha kritiska synpunkter på Greta Thunbergs med fleras uppmaning till klimatstrejk.

Expressens Sanna Rayman har under rubriken ”Gretas klimatstrejk är en stor, dyr pose” den 9 augusti på ett utmärkt sätt uttryckt varför klimatstrejker inte är något som bör genomföras: ”Tanken må vara vällovlig, men facklig klimatstrejk är likväl en dålig idé, helt enkelt för att den saknar konkret motpart och därför blir en oseriös urvattning av strejkvapnet.” https://www.expressen.se/ledare/sanna-rayman/gretas-klimatstrejk-ar-en-stor-dyr-pose/

Normalt används strejker av fackliga organisationer i syfte att sätta press på arbetsgivare för att dessa skall erbjuda sina anställda bättre villkor av något slag. Arbetsgivarna kan i sin tur utlösa lockout och utestänga arbetstagarna från deras arbetsplatser. Av någon anledning tror jag dock inte på någon ”lockout för klimatet” i samband med en eventuell klimatstrejk.

Klimataktivismen i dag utmärks av tunnelseende och flockmentalitet. Detta hindrar Greta Thunberg och alla andra aktivister att tillägna sig en helhetssyn på klimat och miljö. Förvisso är klimatet viktigt – frågan är dock vad vi kan göra åt det. Klimatet har skiftat kraftigt ända sedan jordens skapelse och det har mestadels skett helt utan mänsklig påverkan.

I höjd med vikingatiden var det exempelvis så varmt på våra nordiska breddgrader att Grönland var – just det ja, grönt. Det behöver inte påpekas att på den tiden fanns varken bilism eller industrier. Sedan blev det kallare, så kallt att Carl X Gustaf kunde gå med sina trupper på isen över de danska Bälten 1658 och inta Köpenhamn. Därefter blev det på nytt varmare, därefter kallare igen och så vidare.

Det finns i dag välrenommerade solforskare som menar att en ny ”liten istid” av samma slag som tidigare uppträtt i historien kan vara på väg och vara här om cirka 15 år. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/27/solforskare-ny-liten-istid-kan-vara-pa-vag/

Jag vågar vidare påstå att den förhärskande klimatalarmismens simplistiska budskap verkar hämmande när det gäller att komma tillrätta med påtagliga miljöproblem såsom nedskräpning i skog och mark, vårt urusla vägunderhåll – en realitet icke minst här i Södertälje – och föroreningar i Östersjön.

FN-kampanjen Trillion Trees vill rädda klimatet genom trädplantering.

Greta Thunberg med flera klagar över att de skolrelaterade fredagsstrejkerna för klimatet inte lett till några konkret resultat. Det kanske stämmer. Faktum är att det enda Thunbergs domedagsbudskap verkar ha lett till är en ökad känsla av ångest och skam över att inte göra tillräckligt för klimatet, särskilt bland barnen.

Detta är knappast några positiva eller eftersträvansvärda resultat.

Matthias Sundin och Magnus Aschan pekade i en debattartikel i Aftonbladet den 1 augusti på att medias domedagsrelaterade rapportering om klimatfrågor leder till en skev bild av verkligheten. Det behövs, menar debattörerna, ”en ny klimatrörelse som uteslutande fokuserar på möjligheter och lösningar, inte skam och rädsla”. https://www.aftonbladet.se/debatt/a/GGeX5B/media-maste-sluta-med-domedagsretoriken

Sundin och Aschan exemplifierar med en våldsamt alarmistisk FN-rapport som gjorde gällande att en miljon arter på jorden riskerade att utrotas och ställer den mot det likaledes FN-relaterade projektet Trillion Tree Campaign.  Budskapet i denna kampanj är att två tredjedelar av alla människoskapade koldioxidutsläpp kan sugas upp av omfattande trädplanteringar och därmed begränsa klimatförändringar och bidra till ökad biologisk mångfald.

Man behöver inte vara något snille för att inse vilket av de båda budskapen som rönte störst uppmärksamhet i media – det om arternas utrotning fick enligt Sundins och Aschans statistik tio gånger så mycket utrymme.

Fotnot: Ovanstående text är en något utökad version av ett debattinlägg i Länstidningen, Södertälje den 16 augusti 2019.

Kulturpolitik: De Geer-pengarna borde kunna användas på bättre sätt

17 juli, 2019

Carl Johan De Geers utställning ”Släkten och slavarna” kan beskådas i Södertälje konsthall. Foto: Tommy Hansson

Friherre Carl Johan De Geer, tillhörig den adliga ätten De Geer af Finspång, är en svensk konstnär och filmregissör som genom åren svarat för minnesvärda verk som TV-serien ”Tårtan” och dokumentären ”Mormor, Hitler och jag”.

Som en röd tråd genom De Geers hela produktion går en till synes djupt känd avsky och ett dåligt samvete gentemot sin egen överklassbakgrund – han är son till diplomaten Louis De Geer och ättling till Sveriges förste statsminister med samma namn.

Denna avsky samt dåliga samvete ledde till att Carl Johan De Geer på 1960-talet anslöt sig till vad som kan kallas den svenska underground-vänstern. Han var bland annat medarbetare i den skabrösa tidskriften Puss och producerade en omtalad målning av en brinnande svensk flagga, vilken man uppmanades skända. https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Johan_De_Geer

Carl Johan De Geer, som är född i Montreal i Kanada 1938 (han fyllde 81 för några dagar sedan), är just nu aktuell i Södertälje konsthall med utställningen ”Släkten och slavarna”, som man kan se ända fram till den 8 september. Utställningen synes vara ännu ett uttryck för De Geers aversion visavi de egna anorna.

Konstnären och hans troligen mest kända verk: ”Skända flaggan”.

Över konsthallens spatiösa yta finns fyra-fem bilder utspridda jämte en trasig stol och några monitorer, där konstnären föreläser om hur hemska han anser att hans förfäder varit med kolonialism, slavhandel och rasism på sitt samvete.

Utställningens pièce de résistance är en gammal släktfåtölj med en liten gubbe placerad i sätet.

Med all respekt för den ärrade ”proggaren” Carl Johan De Geers mångfasetterade konstnärsskap kan jag inte undgå reflektionen, att det som nu ställs ut i Södertälje konsthall inte känns särskilt angeläget. Varken De Geers släkthat eller Sveriges så kallade kolonialism är ju precis några nyheter. De Geer borde, som jag ser det i alla fall, uppmanas begränsa sin släktfejd till den egna familjen.

Konsthallen med dess välavlönade chef Joanna Sandell borde i mitt tycke ha kunnat använda våra skattepengar till något avsevärt mer givande. Frågan är om kommunen i längden har råd med detta slöseri med ekonomiska resurser samtidigt som exempelvis skola, vård, omsorg och vägunderhåll är kraftigt eftersatta.

Fotnot: en variant av denna artikel publicerades i Länstidningen i Södertälje den 17 juli 2019. LTs Tobias Samuelsson ägnade en hel ledarsida åt mitt inlägg: https://www.lt.se/artikel/tobias-samuelsson-konstutstallningen-som-sd-inte-vill-se-pa-sodertalje-konsthall

Svensk press fortsätter att underlätta geschäftet med irakiska pass

5 december, 2018

Länstidningen i Södertälje tar ofta in annonser om ”borttappade” pass. Foto: Tommy Hansson

Det har länge varit känt att handeln med irakiska pass varit ett blomstrande geschäft i Sverige. En nyckelroll i sammanhanget spelar annonsering i dagspressen. Länstidningen i Södertälje tillhör de tidningar som upplåter sina spalter åt dem som hävdar att de ”tappat” sina pass. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/03/01/borttapade-pass-ar-irakier-slarvigare-an-andra/

Många tidningars annonsspalter är således fulla med annonser om borttappade irakiska pass. Är alltså irakier slarvigare än andra? Eller är de kanske så traumatiserade av upplevelser i hemlandet att de inte kan hålla reda på sina ägodelar? Nej, så är knappast fallet. Vad som ofta händer är i stället följande.

En person säljer sitt pass till en landsman – exempelvis en släkting – eller en individ från ett annat land i samma världsdel. Denna individ har kanske slängt sitt pass vid ankomsten till Sverige för att undgå utvisning eller tvingats överlämna det till människosmugglare. Sedan annonseras om att passet ”tappats bort”.

Personen som sålt passet vänder sig därpå till Iraks ambassad i Stockholm för att få ett nytt pass. Som sedan i sin tur kanske ”tappas” bort och så vidare i stort sett i all oändlighet. Enligt ambassaden måste en irakier som förlorat sitt pass först annonsera ut detta för att få ett nytt. Fenomenet är känt av såväl Migrationsverket som polisen, men några allvarligare försök att sätta stopp för den här motbjudande hanteringen har såvitt jag vet inte företagits.

Iraks ambassad vid Tekniska högskolan i Stockholm har en nyckelroll i geschäftet med irakiska pass.

Länstidningen (LT) har flera  gånger sökt motivera varför tidningen fortsätter ta in suspekta annonser av detta slag utan att ha lyckats särskilt väl. Dåvarande ansvarige utgivaren Katrin Säfström återger i ett debattinlägg den 3 augusti 2012 irakiska ambassadens påstående om att irakier som förlorar sina pass måste annonsera om detta.

Sedan förklarar hon att orsakerna till att en irakier förlorat sitt pass kan bestå i att vederbörande slängt bort det för att undgå avvisning eller att människosmugglare lagt beslag på det. Dock inget om det uppenbara – att handeln med pass är en lönande inkomstkälla för många.https://www.lt.se/artikel/debatt/annonser-om-borttappade-pass

Säfström avrundar på följande sätt: ”För LT är det omöjligt att avgöra orsaken i varje enskilt fall och därför tillmötesgår vi dem som önskar annonsera.”

Irakiska pass – en begärlig handelsvara.

Precis samma skäl – att det är omöjligt att avgöra – skulle kunna användas för att neka annonsering av ”borttappade” pass. Genom att istället publicera annonserna göder LT och säkert många andra svenska tidningar en obskyr och i många fall lagvidrig verksamhet som inte hör hemma i ett samhälle som vill kalla sig civiliserat.

Det vore intressant att se tillförlitlig statistik på hur många pass en och samma individ kan ”tappa bort”. Uppgifter om att någon haft oturen att tappa 78 pass på fem år har valsat runt i sociala medier, dock utan att kunna verifieras. https://www.metro.se/artikel/nej-mannen-p%C3%A5-bilden-har-inte-tappat-sitt-pass-78-g%C3%A5nger

Björklund kan bli den svenska borgerlighetens quisling

8 november, 2018

Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C) smider ränker.

Liberalernas ledare Jan Björklund överväger enligt uppgift från påstått väl insatta källor att byta block till det rödgröna. Han avser enligt samma källor att först avvakta liknande besked från Center-kollegan Annie Lööf innan han gör slag i saken. https://nyheteridag.se/kallor-bjorklund-vill-ga-over-till-de-rodgrona/

I syfte att rädda ansiktet kommer Björklund att göra sken av att försöka få till stånd en alliansregering ”ända in i kaklet”. Vad L-ledaren nu synes ägna sig åt är tveklöst en avancerad men ändå lätt genomskådbar form av partipolitiskt lurendrejeri.

Fullföljer han sina planer kommer han i ett historiskt perspektiv, även om han i egna ögon nog upplever sig som nationens räddare, framstå som en den svenska borgerlighetens quisling. Precis som herr Quisling själv en gång gjorde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Quisling

Den norske landsförrädaren Vidkun Quisling (1887-1945) fotograferad strax före sin avrättning på Akershus i Oslo den 24 oktober 1945.

Eller för att använda en term från psykiatrin: Jan Björklund uppvisar tydligt schizofrena drag. Ty å ena sidan säger han sig vilja se en alliansregering, men å andra sidan har han klargjort att L liksom C i riksdagen tänker rösta nej till en M-KD-regering , eftersom en sådan behöver åtminstone passivt stöd av Sverigedemokraterna. Med nej-röster från L och C faller ett sådant alternativ .https://nyheter24.se/maktkamp24/917428-liberalerna-kommer-rosta-nej-till-kristersson-som-statsminister

Det höjs nu liberala röster för att Jan Björklund, född i västgötska Skene 1962 samt tidigare utbildningsminister och vice statsminister, skall lämna sin post som partiledare och lämna plats åt förra statsrådet Nyamko Sabuni, som numera är verksam inom det privata näringslivet. I ett debattinlägg i Svenska Dagbladet motiverar de båda kommunalpolitikerna Anders Cnattingius och Henrik Thorsell i skånska Vellinge ett sådant ledarbyte bland annat på följande sätt:

I en tid då tomt politiskt poserande gentemot Sverigedemokraterna uppenbarligen bedömdes ha större betydelse inom Alliansregeringen än klarsynthet och substans, offrades Sabuni från posten som jämställdhets- och integrationspolitiker. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/l-politiker-vill-ersatta-bjorklund-med-sabuni-jan-har-gjort-sitt-/

Nyamko Sabuni: ”Ta makten med SD-stöd.”

De skånska L-debattörerna menar att detta grepp var ”ett obegripligt misstag”.

Jan Björklunds SD-fobi bottnar i att han enligt egen utsago lovat sina adoptivsöner Jesper Brifalk Björklund, 16 och Gustav Brifalk Björklund, 12 att aldrig någonsin ge SD något inflytande i svensk politik. I Björklunds perspektiv är detta långt viktigare än att visa respekt för folkviljan och de närmare 1,1 miljoner väljare som röstade på Sverigedemokraterna i senaste valet. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/06/12/l-i-existentiell-kris-bjorklund-drar-in-adoptivsonerna-i-valkampanjen/

Om Liberalerna i slutändan ansluter sig till sosseriet, miljönissarna och kommunisterna i Sveriges riksdag skulle detta även rent politiskt te sig logiskt i denna bloggares ögon. Jag framhöll således i egenskap av Ny Demokrati-politiker i ett debattinlägg i Länstidningen i Södertälje redan den 22 november 1992 om dåvarande Folkpartiet: ”Idag är ni, trots att ni kallar er folkpartiet liberalerna, ett socialdemokratiskt parti av klassiskt slag.”

Inrikesminister Gunnar Hedlund (BF), stasmintister Tage Erlander (S) och den senares medhjälpare Olof Palme under koalitionsregeringens tid i mitten på 1950-talet.

Jag finner inga skäl att, bortsett från partinamnet, ändra en enda bokstav i det omdömet. Att Centerpartiet sedan länge haft en speciell förkärlek för Socialdemokraterna är ett välkänt fenomen som resulterat i den så kallade kohandeln, en krisuppgörelse mellan sossar och bondeförbundare på 1930-talet, samt i koalitionsregeringen Socialdemokraterna-Bondeförbundet 1951-57. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kohandeln

Nyamko Sabuni vore enligt min uppfattning ett utmärkt val som efterträdare till Jan Björklund som L-ledare om hon  själv vill. Hon var som jämställdhets- och integrationsminister 2006-13 en av alliansregeringens mest sansade och kunniga ministrar, vilket sannolikt var största anledningen till att hon slutligen tvingades bort från Reinfeldt-ministären. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyamko_Sabuni

Sabuni föddes i Burundi 1969 och är numera verksam som ”hållbarhetschef” på teknikkonsultföretaget ÅF AB (före detta Ångpanneföreningen) sedan hon efterträtt Alice Bah Kuhnke. Att hon är syster till ”Sveriges mest lättkränkte man”, Kitimbwa Sabuni, bör inte läggas henne till last. Hon har tidigare uppmanat de borgerliga att ta makten med hjälp av SD. https://samtiden.nu/2017/08/nyamko-sabuni-ta-makten-med-sd-stod/

Därför är det en dålig idé att begränsa demokratin

18 juli, 2018

Medlemmar i Nordiska motståndsrörelsen i Visby.

Det är inte särskilt ofta jag håller med Göran Greider, socialistisk debattör, poet och chefredaktör för Dala-Demokraten, om någonting.

Jag gör emellertid ett undantag för vad Greider nyligen skrev på Twitter om den nu diskuterade möjligheten att förbjuda nazistiska och rasistiska organisationer som framlagts av justitieminister Morgan Johansson (S). http://www.dagensjuridik.se/2018/07/regeringen-vill-forbjuda-nazistiska-och-rasistiska-organisationer-hanvisar-till-regeringsfor

Greider skriver: ”Åsiktsförbud – nej! Galningar går under jord och blir än farligare och vilka organisationer förbjuds i nästa steg? Hårdare linje från polisen mot att ge demonstrations- och mötestillstånd för organisationer med våldsbejakande karaktär – ja!”

Enligt Morgan Johansson finns det möjligheter att förbjuda nationalsocialistiska och rasistiska organisationer utifrån en skrivning i Regeringsformens andra kapitel där rätten ges att förbjuda sammanslutningar som innebär militärt betonad verksamhet samt förföljelse av folkgrupp. Mot denna bakgrund planerar regeringen en utredning som skall möjliggöra en lagstiftning till 2020.

Göran Greider är kritisk mot ett åsiktsförbud.

En annan kritiker av det av Johansson förebådade förbudet är debattören Aron Lund, som i Expressen den 17 juli bland annat framhåller: ”Den som inte tidigare begripit att svensk politik mår dåligt fick svart på vitt när justitieminister Morgan Johansson lite i förbigående lät meddela att regeringen vill införa åsiktsförbud nästa år.” https://www.expressen.se/kultur/var-slutar-asiktsforbuden-morgan-johansson/

Det finns enligt min mening dock en rad argument som talar emot en lagstiftning av beskrivet slag. Thomas Bull, justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen, tillhör de jurister som rest invändningar.

Bull har i intervjusvar i Aftonbladet påpekat, att en ändrad lagstiftning kan leda till rättsprocesser som bara ger nazisterna och rasisterna ökad uppmärksamhet. Bull drar också en parallell till när regeringen förbjöd Aftonbladet på 1830-talet – det ledde till att tidningen kom ut i ett antal ytterligare versioner med olika beteckningar (vilka alla förbjöds). https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/xRvLPX/experter-varnar-om-regeringens-forbudsforslag

Den mest grundläggande invändningen mot ett förbud för vissa politiska organisationer är att detta strider mot våra demokratiska värderingar vilka definitionsmässigt tillåter även odemokratiska organisationer. Om personer som tillhör sådana bryter mot gällande lagstiftning genom att exempelvis misshandla folk eller bryta mot lagen om hets mot folkgrupp finns redan möjlighet att lagföra dessa.

Justitieminister Morgan Johansson vill förbjuda politiska organisationer.

En lagstiftning av det slag som Morgan Johansson med flera regeringsföreträdare skisserat kommer vidare att ge upphov till en mängd tolknings- och gränsdragningsproblem. Det finns i dag exempelvis rätt gott om bedömare som menar att Sverigedemokraterna – givetvis helt felaktigt – är ett rasistiskt parti. Det är därför ingen omöjlighet att SD kommer att finnas med bland de organisationer som föreslås bli föremål för förbud.

Frågan är slutligen varför enbart nazistiska och rasistiska företeelser skall förbjudas. Är det inte precis lika illa att förespråka våld och förföljelse mot andra människor på grund av att dessa anses ha ”fel” klass- eller religionstillhörighet? Givetvis är så fallet.

Regeringspropån om att förbjuda en viss sorts politiska organisationer och därmed begränsa vår demokrati  är som jag ser det ingen bra idé och bör enligt vad som framhållits ovan entydigt avvisas.

Fotnot: Ovanstående text är en något utökad version av ett debattinlägg som var infört i Länstidningen, Södertälje den 18 juli 2018.

 

Jimmy Durmaz hade kunnat bli en svensk Escobar

29 juni, 2018

Det svenska VM-laget i fotboll står bakom Jimmy Durmaz.

Den 2 juli 1994 sköts den colombianske fotbollsspelaren Andrés Escobar ihjäl utanför en restaurang i en förort till Medellin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Andr%C3%A9s_Escobar

Escobar, känd som den colombianska fotbollens gentleman, blev syndabock för Colombias misslyckande i fotbolls-VM i USA. Han hade nämligen gjort självmål i en match mot USA och därmed verksamt bidragit till att Colombia inte gick vidare från gruppspelet. Han sköts till döds av en Humberto Munoz, vilken greps och dömdes till 43 års fängelse; Munoz släpptes dock redan 2005.

Jag vågar påstå att detta osunda och destruktiva intresse för händelser som inträffar inom fotbollen är ett ganska osvikligt tecken på att ett land är vad man kan kalla bananrepublik. Därför kom jag osökt att tänka Escobar när den rasistiskt betingade smutskastningen av den svenske VM-spelaren Jimmy Durmaz sparkade i gång. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/28/tolv-skal-till-att-sverige-ar-pa-vag-bli-en-bananrepublik/

Andrés Escobar blev 27 år gammal.

Durmaz hade som bekant en mindre lyckad dag i gruppspelsmatchen mot Tyskland i det pågående världsmästerskapet i Ryssland. En ojusthet från Durmaz sida ledde till att Tyskland tilldömdes en frispark strax utanför svenskt straffområde vilken resulterade i tyskarnas avgörande 2-1-mål. Till all lycka för Sverige – och Jimmy Durmaz – spelade fadäsen ingen roll. Sverige vann den efterföljande matchen mot Mexiko med hela 3-0 samtidigt som Tyskland torskade mot Sydkorea och åkte ur VM.

Uppståndelsen kring Durmaz har enligt min mening förlorarat alla rimliga proportioner – det handlar om fotboll, inte om liv och död! Tidskriften Contra har därför en given poäng när den väljer att beteckna Durmaz-rabaldret som ”en storm i ett vattenglas”. http://www.contra.nu/veckans–contra/storm-i-ett-vattenglas/

En bakgrund till sagda rabalder var att Ivar Ekman, en uppenbarligen rätt enfaldig reporter på Sveriges radio, på en pressträff med det svenska landslagets förbundskapten Janne Andersson efterlyste mer ”mångfald” i VM-truppen som innehåller noga taget tre medlemmar med ”mångfaldig” bakgrund: Jimmy Durmaz, Isaac Kiese Thelin samt Martin Olsson. Alla tre är födda i Sverige men med annan etnisk bakgrund än svensk. https://www.expressen.se/sport/fotbollsvm/sverige-i-vm-2018-trupp-och-matcher/

Kerstin Lundgren tog chansen och använde i en debattartikel fallet Durmaz för partipolitiska syften. Foto: Tommy Hansson

En rad ledande politiker har kommentaret det hat som kommit Durmaz till del, samtliga på ett undantag när i det onekligen vällovliga syftet att stötta Durmaz och ta avstånd från rasism och hat. Undantaget är Gustav Kasselstrand, ledare för det diminutiva extrempartiet Alternativ för Sverige, vilken i samband med Jimmy Durmaz frisparksbravad twittrade följande: ”Ivar Ekman…krävde fler invandrare i landslaget och fick det.” http://dagensopinion.se/politikerna-som-kommenterar-durmaz-hatet

Det kan inte gärna påstås att Kasselstrand ger uttryck för hat eller hot, men hans beredvillighet att utnyttja fotbollen för politiska syften är i mina ögon lika illa om inte värre. Kasselstrand har därtill dubbelt fel i sak, vilket måste anses vara något av en prestation med tanke på de få ord han twittrade. Janne Andersson tog inte ut fler ”mångfaldsspelare” i VM-truppen som ett resultat av Ekmans krav på ökad mångfald utöver de redan uttagna Durmaz, Kiese Thelin och Olsson. Ingen av dessa är heller invandrare.

Betydligt fler politiker än den försumbare Kasselstrand har dock kapitaliserat på hatet mot Durmaz genom försök att i sammanhanget skuldbelägga Sverigedemokraterna. Centerpartiets Kerstin Lundgren, riksdagsledamot samt ledamot i riksdagens utrikesutskott, svarar för ett debattmässigt lågvattensmärke när hon i i Länstidningen, Södertälje den 26 juni skriver: ”Sverigedemokraterna har öppnat dörren för det hat som vi nu ser frodas och det bruna rotsystem som nu fått växtkraft och förökar sig.” Samma tema har en ledare i Aftonbladet: https://www.aftonbladet.se/ledare/a/l15QAe/sd-rasismen-och-hatet-mot-durmaz-hor-ihop

Hat mot idrottsliga syndabockar och en tilltagande vilja att politisera sporten. Se där två tecken på att ett land är eller åtminstone är på väg att bli vad jag vill kalla en bananrepublik. Den svenska regeringen pekar med hela handen i den riktningen när den deklarerar att den nu river upp det tidigare beslutet att bojkotta fotbolls-VM i Ryssland och i stället ko0mmer att vara representerad på plats, officiellt med det vällovliga syftemålet att ”stödja Sverige” (men i verkligheten ragga ihop optimalt antal röster till valet den 9 september). https://www.expressen.se/sport/fotbollsvm/efter-bojkotten-nu-aker-regeringen-till-fotbolls-vm/

Idrottsminister Annika Strandhäll (S) med Durmaz-tröja i riksdagen.

Socialminister (med sidotiteln idrottsminister) Annika Strandhäll (S) har som sig bör lagt ner litet extra energi på att politisera idrotten genom att dels hävda att samma hat som riktats mot Jimmy Durmaz även riktats mot henne själv, dels uppträda i den ärevördiga institutionen Sveriges riksdag iförd en blågul landslagströja med Durmaz siffra och namn på. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/9mdo1p/idrottsministern-hatet-mot-mig-och-durmaz-fran-samma-hall

Det som sker i anslutning till affären Durmaz i Sverige 2018 har med ordinära mått mätt överskridit alla rimliga proportioner. Däremot är det som sker fullt normalt i en bananrepublik eller i ett land med Tredje världen-status. Som påbröd till vad som anförts ovan kan nämnas att polisen prioriterar att jaga nätbaserade Durmaz-hatare framför att komma till rätta med de nästan dagliga dödsskjutningarna och massvåldtäkterna och att diverse offentliga manifestationer förestår.

Jimmy Durmaz bör nog skänka en tacksamhetens tanke till de lagkamrater – han byttes aldrig in i matchen mot Mexiko – som såg till att Sverige gick vidare till åttondelsfinal i fotbolls-VM. Annars hade han vid hemkomsten från Ryssland riskerat bli Sveriges motsvarighet till Andrés Escobar (1967-94).

Vargen prioriteras framför nyttoboskap

17 juni, 2018

Vargen är viktigare för Länsstyrelsen i Stockholms län än nyttoboskap som får och getter.

Under senare tid har vargfrågan aktualiserats genom blodiga vargattacker på såväl får som getter. I början av maj dödades runt 65 får i två attacker på Molstabergs säteri i Sjundareviret och ungefär en månad senare dog två getter i samband med ett vargangrepp i västra Nykvarn.

Vän av ordning och reda kan nu tycka att Länsstyrelsen i Stockholms län borde tillåta skyddsjakt på hotande vargar och därmed värna djur- och markägarnas och givetvis även kreaturens intressen. Så har emellertid inte varit fallet. Istället har det stående mantrat från byråkraterna i Stockholm varit att kreatursägarna ska se över sina stängsel.

Under 1800-talet dödades tusentals vargar i Sverige från Lappland i norr ner till Skåne i söder. Detta berodde till stor del på den så kallade Gysinge-vargens härjningar i gränstrakterna Gästrikland-Dalarna 1820-21. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gysingevargen

2012 dödades en kvinnlig djurskötare av vargar i Kolmårdens djurpark.

Inom loppet av tre månader dödade vargen i fråga nio och skadade 15 människor, varav de flesta barn, i totalt 31 attacker. När vargen slutligen dödades upphörde attackerna. Gysinge-vargen hade tagits om hand av och vuxit upp bland människor på den lilla bruksorten Gysinge och saknade därmed vargens naturliga skygghet för människor.

Brittiska BBC gjorde en dramadokumentär, premiärvisad 2005, om den människoätande Gysinge-vargen. I en ledande roll som svensk vargjägare syntes Alexander Morton. https://www.revolvy.com/main/index.php?s=Wolf+of+Gysinge

En sentida vargattack med dödlig utgång skedde i Kolmårdens djurpark 2012, då en djurvårdare gick in till en flock om åtta vargar vilka anföll och dödade vårdaren, oklart varför. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/vargattack-pa-kolmarden

Det är upprörande att de ansvariga på Länsstyrelsen prioriterar vargars intressen på bekostnad av tamboskap och dess ägare. Är vargen mer värd än får och getter? Och borde inte Länsstyrelsen måna om näringsidkarna på landsbygden i stället för att, ursäkta uttrycket, djävlas med dem?

Alexander Morton i rollen som svensk jägare i BBCs dramadokumentär om Gysinge-vargen.

I mina ögon är det alldeles självklart att skyddsjakt ska tillåtas när vargen, som till karaktären är en lustmördare, angriper våra nyttodjur på angivet sätt. Gärna bättre stängsel, men det räcker som jag ser det inte som argument mot skyddsjakt.

Vargen lyste med sin nästan totala frånvaro i Sverige under 1900-talet fram till dess att den fridlystes 1966. Efter vad jag förstår var det ingen, vare sig människor eller andra djur, som for illa av det. Därför bör frågan om att införa fri vargjakt enligt min mening allvarligt övervägas.

Fotnot: Ovanstående text är en lätt utökad version av en debattartikel som var publicerad i Länstidningren, Södertälje den 9 juni 2018.

Migrationspolitiken vid vägs ände

29 maj, 2018

40 306 personer beviljades uppehållstillstånd under årets första fyra månader enligt Migrationsverkets statistik.

Den rödgröna regeringen menar sig ha stramat upp migrationspolitiken efter flyktingkrisen 2015, då antalet asylsökande fördubblades jämfört med året innan. Och enligt Migrationsverkets prognos väntas 27 000 asylsökande anlända till Sverige under 2018, att jämföra med 162 900 under 2015. För 2019 tyder prognosen på 23 000.

Det finns emellertid ytterligare statistik från Migrationsverket som pekar i en något annan riktning. Denna visar att antalet personer som beviljats uppehållstillstånd i vårt land under årets fyra första månader uppgår till 40 306. Av dessa är 7803 asylsökare medan resterande tillhör andra migrantkategorier. https://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik/Aktuell-statistik.html

Tesen om den rödgröna regeringens uppstramning av migrationspolitiken är mot denna bakgrund tämligen ihålig. Ty om den hittillsvarande trenden håller i sig skulle antalet asylsökande vid årets slut uppgå till omkring 120 000. Visserligen inte riktigt lika många som rekordåret 2015, men inte särskild långt ifrån.

Jag tycker nog inte att detta tyder på någon särskilt ”uppstramad” migrationspolitik. I samma riktning pekar även regeringens beslut att, med parlamentariskt stöd från Centerpartiet, låta 9000 så kallade ensamkommande stanna i landet trots avsaknad av asylskäl. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/On3Rl3/9000-ensamkommande-foreslas-fa-ny-chans

Svensk migrationspolitik har alltför länge präglats av ett naivt världsförbättrarnit. Godheten har mätts i hur många migranter – varav långt ifrån alla haft verkliga flyktingskäl – vi dristat oss ta emot. De som i likhet med Sverigedemokraterna (SD) kritiserat denna politik har skällts för ”rasister” och allt möjligt och omöjligt annat.

Flertalet av de sju övriga riksdagspartierna tycks nu ha insett att SD emellertid kan ha haft rätt hela tiden. Det är i så fall inte oväntat – verkligheten har även i denna fråga en tendens att hinna upp även de mest blåögda idealister.

9000 ensamkommande – läs män från Afghanistan – har av regeringen beviljats asyl trots att de saknar asylskäl.

Jag välkomnar övriga partiers retorik om en skärpt migrationspolitik inklusive ett skrotande av EBO-lagen, vilken tillåter hitkommande att bosätta sig var de vill, vilken skapat olägenheter icke minst beträffande flyktingarnas boende i min hemkommun Södertälje. Samtidigt bör det betonas att detta är just – retorik. De så kallade sjuklöverpartierna har ännu att bevisa att de menar allvar.

Det är därför minst av allt någon sensation att SDs invandringspolitik i undersökning efter undersökning åtnjuter det största förtroendet bland väljarna jämfört med övriga partier. Nu senast skedde detta i Novus majundersökning, som visade att mer än var fjärde väljare favoriserar SD i den aktuella frågan. https://samtiden.nu/2018/05/valjarna-har-hogst-fortroende-for-sds-migrationspolitik/

Vi sverigedemokrater är mycket långt ifrån motståndare till all form av invandring. Ett samhälle som stänger sina gränser mot varje sorts impulser utifrån blir ett statiskt samhälle med små möjligheter att utvecklas i positiv riktning. Flyktinginvandringen bör dock begränsas till sådana individer som uppfyller FN:s flyktingkriterier och inga andra.

Det är dags att lägga om flyktingpolitiken på riktigt så att den i allt väsentligt inriktas på att hjälpa utsatta människor i respektive närområde. Den hittillsvarande policyn – att ta hit så många som möjligt och ofta då utan att kontrollera vilka som är verkliga flyktingar – är ineffektiv, olönsam och skapar segregation. Den har nått vägs ände. och det med besked.

Fotnot: Texten har tidigare, med små avvikelser, publicerats i Länstidningen, Södertälje den 28 maj 2018.

Kristersson målar in sig i ett hörn: vill han verkligen regera?

15 januari, 2018

Moderatledaren Ulf Kristersson för ett mycket märkligt resonemang.

Den relativt nye moderatledaren Ulf Kristersson gör ingen hemlighet av att han vill ta över Stefan Löfvens jobb som statsminister efter valet den 9 september. Det är en målsättning som varje oppositionsledare givetvis bör ha. Med sitt senaste utspel om att M under inga omständigheter kan tänka sig att samarbeta med SD målar han dock in sig i ett hörn som det kan bli mycket svårt att ta sig ur.

”Mina värderingar är inte SD:s”, säger Kristersson i en intervju i Aftonbladet den 8 januari och fortsätter: ”Jag kommer inte att samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD.” Däremot, menar Kristersson, ska M-väljarna veta att han kommer att göra allt för att det han går till val på ska få så stort genomslag som möjligt. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/rLWPbA/kristerssons-nya-markering-mot-sd

Moderatledaren för med förlov sagt ett mycket märkligt resonemang. Dels utesluter han allt samarbete med ett parti vars värderingar han inte säger sig dela, dels hävdar han att han vill ta över Löfvens jobb.

M har kopierat SDs politik på område efter område.

Låt oss börja med påståendet att Ulf Kristersson inte delar SDs värderingar. Det kan man väl köpa. Vän av ordning frågar sig dock varför hans parti i så fall på område efter område närmast blåkopierat SD-politiken. Lag och ordning, försvar och immigrationspolitik är ett par sådana områden.

För övrigt kan man med fog fråga sig, hur seriös den av M-partiet uttryckta föresatsen att minska invandringsvolymerna egentligen är. Partiets immigrationspolitiske talesman, Johan Forssell, har så på Twitter uttryckt som sin åsikt att ”Reinfeldt-nivå på invandring är normalt”: https://samnytt.se/moderaterna-reinfeldt-niva-pa-invandring-ar-normalt/

Om det dessutom ska vara ett krav att andra partier ska ha exakt samma värderingar som en själv och det egna partiet för att någon form av samverkan ska kunna komma till stånd, så tvingas Kristersson i konsekvensens namn avsäga sig all form av samverkan med alla andra partier, då inga partier helt och hållet delar de andras värderingar. Men självklart måste ett parti åtminstone kunna samtala med ett annat parti oavsett värderingar – detta måste ju anses vara en grundpelare i vår demokrati.

Att på detta sätt avsvära sig all form av umgänge med ett annat parti tangerar enligt min mening rena dumheten. Inget vet ju i dagsläget hur valet kommer att gå så det gäller att vara förberedd på alla tänkbara scenarier. För att kunna störta Löfven och den rödgröna regeringen, och därmed få största möjliga genomslag för den egna politiken, kan det mot den bakgrunden krävas samarbete med SD i någon form. Kristerssons teser befinner sig därmed på kollissionskurs med varandra.

Johan Forsell: ”Reinfeldts invandringsnivåer normala.”

Kristerssons utspel om Sverigedemokraterna är desto märkligare som han i höstas deklarerade, att det var fritt fram för lokala moderater att idka samvaro med SD. https://www.metro.se/artikel/kristerssons-besked-moderaterna-f%C3%A5r-samarbeta-med-sd-p%C3%A5-lokal-niv%C3%A5

För att översätta till Södertälje-förhållanden innebär detta att våra hemmamoderater har grönt ljus från partiledningen att, om andan skulle falla på, samverka med oss lokala sverigedemokrater.  Som dessutom mycket väl kan vara större på kommunal nivå än Moderaterna efter kommunalvalet.

Däremot är en sådan samvaro otänkbar för Kristersson och hans riksmoderater. Tala om motsägelsefullt. Men kanske är det så enkelt som att Kristersson innerst inne, medvetet eller omedvetet, inte vill ta över regeringsmakten med allt ansvar detta skulle medföra.

Fotnot: Ovanstående text är en något utökad och reviderad version av ett debattinlägg som var infört i Länstidningen, Södertälje den 15 januari 2018.