Posted tagged ‘Laos’

Den kristna julen förlöjligas – samtidigt som kristna förföljs runtom i världen

26 december, 2018

Min fina lilla julkrubba. Foto: Tommy Hansson

Kristna är den mest förföljda gruppen religiöst troende i världen. Det beräknas att 215 miljoner kristet troende av olika schatteringar utsätts för förföljelse med politisk eller religiös motivation. Värst är det i det kommunistiska Nordkorea samt länder med doktrinärt muslimska regimer.

Detta sorgliga förhållande är det inte många som är medvetna om i Sverige. Här förlöjligas kristendomen på ett ofta grovt och vulgärt sätt av exempelvis så kallade komiker och vetenskapsjournalister. Inte ens Svenska kyrkan, som rätteligen borde vinnlägga sig om att slå vakt om kristen tro och tradition, kan göra många uppriktigt troende människor med kristen övertygelse glada.

Komikern Marika Carlsson, som själv uppges ha vuxit upp i en frikyrklig miljö, hävdar i en intervju i Kvällsposten/Expressen att Bibeln är en ”skitbok”. Carlsson är aktuell med en kringresande show som fått det blasfemiska namnet ”Jag är Gud”. Hon säger sig i showen driva med ateister, kristna och anhängare av mindfulness. https://www.expressen.se/kvp/noje/marika-carlsson-bibeln-ar-en-skitbok/

Enligt Kvällsposten/Expressen påstås Marika Carlsson vara ”provokativ”. Så är knappast fallet – att hoppa på kristendomen måste vara något av det ofarligaste man kan göra i dag. Provokativt hade det blivit först om Carlsson valt att driva med Koranen, islam och muslimer, men fullt så rolig vill hon uppenbarligen inte vara.

Några andra som möjligen fått för sig att de kunde framstå som provokativa genom att förlöjliga den kristna tron är bland andra skådespelarna/komikerna Henrik Schyffert, Per Andersson och Helena af Sandeberg, vilka framträdde med en parodi på Jesu födelse i TV4s underhållningsprogram Bingolotto. Andersson som Josef och af Sandeberg som Maria raljerar smaklöst om vem som var Jesu far och Andersson menar att af Sandberg har ”en lussebulle i ugnen”. https://www.expressen.se/noje/tv4-ber-om-ursakt-for-inslaget-i-bingolotto-om-jesu-fodelse/

Roligt? Näppeligen – det var nog inte särskilt många TV-tittare som rullade runt på golvet och vred sig i skrattparoxysmer förorsakade av denna sketch, värdig en fjärde klassens buskisscen i Knäckebröhults bygdegård i mörkaste Småland. Däremot var det många som var upprörda över inslaget varför TV4 tvingades be om ursäkt för smaklösheten. Programledaren Rickard Olsson stod dock fast vid att parodin på Jesu födelse varit rolig.

SVTs vetenskapsredaktion ville inte vara mindre ”provokativ” och lät därför sin medarbetare Ulrika Engström fabulera fritt kring temat jungfrufödsel. I texten diskuteras det kring fenomenet partenogenes, det vill säga att ett embryo kan utvecklas utan befruktning. Avkomman får då samma kön som modern. Företeelsen i fråga förekommer på sina håll i naturen men har aldrig någonsin observerats hos människor. https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/mysteriet-med-jungfrufodelsen

Det hindrar inte Ulrika Engström på SVT att tota ihop följande: ”En förklaring skulle kunna vara att Jesus var transsexuell. Han föddes som flicka med identisk genuppsättning som mamma Maria, men levde som man. Eller var det snarare så att Maria levde som kvinna men egentligen var en man och därför kunde nedkomma med en pojke på ett outgrundligt sätt? Julmysteriet tätnar.”

Per Andersson och Helena af Sandberg i Bingolottos julbuskis.

Det enda mysteriet i sammanhanget är dock hur SVT kan släppa igenom sådant exempellöst svammel som saknar varje uns av rim och reson. Inte ens genusvetenskapliga institutionen vid Södertörns högskola torde vara särskilt imponerad. 

Även Svenska kyrkan, närmare bestämt dess förgrening i Limhamn, gör ett slags parodi på den kristna tron på Jesus Kristus som världens frälsare när man på Twitter skriver: ”Kungörelse! Jesus från Nasaret har nu utsett en av sina efterträdare, nämligen Greta Thunberg.”

Således jämställer Svenska kyrkan den lillgamla 15-åringen Greta Thunberg, som hjärntvättats av mamma Malena Ernman och Svante Thunberg att bli en klimatprofet i den politiskt korrekta godhetens tjänst, med världens frälsare. Kanske kan det hävdas att tweeten var skriven med den så kallade glimten i ögat, men resultatet blir ändå platttare än en pannkaka. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/kyrkans-jul-tweet-kritiseras

Från Kanada rapporteras vidare att imamen Sheikh Younus Kathrada i British Columbia uppmanat sina underlydande muslimer att för allt i världen inte önska kristna ”Merry Christmas”, ty att säga ”God jul” är för en muslim värre än både mord och otrohet. Det vill säga om vi får tro imamen på hans ord. Och det skall vi naturligtvis inte göra. https://www.timesofisrael.com/canadian-imam-wishing-merry-christmas-worse-than-murder/

Jag är helt för religionsfrihet innebärande frihet att inom lagens råmärken utöva valfri religion och frihet från religion. Jag är också för yttrandefrihet omfattande bland annat rätten att häda om detta upplevs som angeläget. Däremot förbehåller jag mig rätten att kritisera såväl troende som ateister och sådana som hädar. Jag tvingas också konstatera att vår svenska kultur med dess traditioner och värderingar sedan mer än 1000 år tillbaka vilar på kristen grund, vilket kanske är något som bör begrundas av sådana som menar att Bibeln är skit och att Jesus kanske var transsexuell eller en Greta Thunbergs like.

De eventuella skratten kanske fastnar i halsen på somliga – eller borde i alla fall göra det – när vi tvingas konstatera att kristna, som påpekas inledningsvis här ovan, är världens största och mest förföljda grupp religiöst troende. Detta enligt Open Doors rapport , World Watch List, för 2018 omfattande perioden 1 november 2016 till 31 oktober 2017.

Enligt rapporten lider de kristna allra mest i det stalinistiska Nordkorea, men därefter följer idel muslimska regimer på listan över de tio länder som försyndar sig mest: Afghanistan, Somalia, Sudan, Pakistan, Eritrea, Libyen, Irak, Jemen och Iran. Turkiet ligger på plats 31. Illa är det också i länder som Indien, Nepal, Kina, Vietnam och Laos. http://sv.radiovaticana.va/news/2018/01/12/open_doors_rapport_2018_f%C3%B6rf%C3%B6ljelse_mot_kristna_%C3%B6kar_i_v%C3%A4rlden/1358509

Den kristna Asia Bibi dömdes till döden genom hängning i Pakistan.

I Pakistan blev den kristet troende Asia Bibi, född 1971, 2010 dömd till döden genom hängning för hädelse – hon ansågs ha förolämpat profeten Muhammed. En del av ”brottet” bestod i att hon druckit ur en mugg vatten som användes av muslimska kvinnor. Efter protester från omvärlden frikändes hon 2018 efter att tillbringat nio år i fängelse.

Asia Bibi har erbjudits asyl i flera länder, exempelvis Nederländerna, Kanada och Australien. Hon har dock ännu ej tillåtits lämna Pakistan utan befinner sig i landet på hemlig ort på grund av att den pakistanska regimen fruktar ett uppror från muslimska fanatiker om hon får lämna Pakistan. https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4delse%C3%A5talet_mot_Asia_Bibi

 

 

Pressfriheten i världen: journalistmordens Ukraina

21 juli, 2016

2014
Reportrar utan gränsers pressfrihetskarta 2016.

I ett internationellt perspektiv är det snarare regel än undantag att journalister lever farligt.

Eritrea är under diktatorn Issaias Afewerki, vid makten sedan självständigheten 1993, lägst rankat av de 180 länder som av organisationen Reporters Without Borders (Reportrar utan gränser, förkortat RSF enligt organisationens franska beteckning) rangordnas beroende på deras inställning till det fria ordet.

Den höggradigt paranoide Afewerki har bland annat kallats ”en värre kopia av Saddam Hussein”. Här beräknas kring 30 journalister sitta inspärrade, ofta under omänskligt vidriga förhållanden: i fängelser, i jordceller eller i metallburar. http://www.expressen.se/nyheter/dokument/han-styr-landet-med-jarnhand/

Däribland finns den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak, som greps på uppdrag i Eritrea 2001. Isaak har således hållits inspärrad i 15 år utan rättegång. http://www.amnesty.se/nyheter/nyheter/eritrea-14-ar-i-fangelse-frige-samvetsfangen-dawit-isaak-2556/?gclid=CKzUn4jjhM4CFeEAcwodOogC7A

DawitIsaak2-960x510
Det har nu gått 15 år sedan Dawit Isaak fängslades.

I blickfånget just nu är emellertid Ukraina, där den 44-årige undersökande journalisten Pavel Sheremet bragtes om livet genom en bilbomb i centrala Kiev den 20 juli. Explosionen har fångats i en kort filmsekvens här: http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/h%C3%A4r-intr%C3%A4ffar-bilexplosionen-k%C3%A4nd-ukrainsk-journalist-d%C3%B6d-3447892

Sheremet har betecknats som Ukrainas mest kände journalist, verksam dels vid den kritiska sajten Ukrajinska Pravda, dels på radiostationen Vesti. När bomben exploderade körde han en bil tillhörig Ukrajinska Pravda. Han drogs ur den brinnande bilen av en förbipasserande, svårt skadad och ur stånd att tala. Han levde ännu när ambulans kom till platsen men avled senare.

Pavel Sheremet var ursprungligen från Vitryssland men lämnade landet efter en schism med landets diktator Alexander Lukasjenko. 2002 erhöll Sheremet ett pris för sina regimkritiska insatser i Vitryssland. Han var även kritisk till Putin-regimen i Ryssland, särskilt gentemot dess inblandning i Ukraina, och har uppgivit att han inte längre kände sig bekväm att arbeta i Ryssland.

Journalist Pavel Sheremet talks on the air at a radio station in Kiev, Ukraine, October 11, 2015. Picture taken October 11, 2015. REUTERS/Valentyn Ogirenko - RTSIT1C

Journalist Pavel Sheremet talks on the air at a radio station in Kiev, Ukraine, October 11, 2015. Picture taken October 11, 2015. REUTERS/Valentyn Ogirenko – RTSIT1C

Sheremet var god vän med den i början av 2015 mördade ryske opposititionelle Boris Nemtsov. http://www.aljazeera.com/news/2016/07/journalist-pavel-sheremet-killed-ukraine-car-bomb-160720121626538.html Han arbetade för den sajt som startats av den regimkritiske journalisten Georgij Gongadze, vars huvudlösa kropp hittades i ett skogsparti i Ukaina för 16 år sedan.

Journalistmord är ingen ovanlighet i Ukraina. Den 15-16 april 2015 mördades inom loppet av ett dygn två journalister och en politiker. Den som prorysk ansedde journalisten Oles Buzina sköts den 16 april ihjäl på öppen gata (vem har för övrigt hört talas om stängda gator?) i Kiev av två maskerade män. Senare samma dag mördades journalisten Sergej Sochobok.

Dagen innan hade den före detta parlamentsledamoten Oleh Kalasjnikov, som tillhörde den avsatte presidenten Viktor Janukovytjs parti, bragts om livet. Mordet på Kalasjnikov och de två journalisterna skall sannolikt ses som en fortsättning på de regelrätta gatustriderna på Maidan-torget i centrala Kiev som ledde till Janukovytjs flykt. http://www.nbcnews.com/storyline/ukraine-crisis/pro-russian-journalist-oles-buzina-shot-dead-kiev-masked-gunmen-n342661

CCqF_5EUEAI4Tl1

Oleh Kalasjnikov var medlem i president Janukovitjs Regionernas parti.

Reportrar  utan gränsers årliga sammanställning över mediafriheten i världen publicerades nyligen och har som vanligt tilldragit sig betydande intresse. Sammanställningen, som gjorts varje år sedan 2002, har rangordnat 180 länder beroende på den nivå av frihet som är tillgänglig för det aktuella landets journalister. Organisationens bedömningar grundas på grad av pluralism, medias oberoende, kvalitén på det juridiska ramverket samt journalisternas säkerhet. https://rsf.org/en/ranking#

För femte året i följd toppar Finland listan i egenskap av det land som Reportrar utan gränser funnit vara allra bäst för journalister att verka fritt i. Enligt RSF är Finland tredje landet i världen avseende tidningsläsare per capita. Det finns 200 tidningar varav 31 dagliga. RSF påpekar dock att tidningsägandet är starkt centraliserat. Följande länder bekläder de tio första platserna på topplistan: 1. Finland. 2. Nederländerna. 3. Norge. 4. Danmark. 5. Nya Zeeland. 6. Costa Rica. 7. Schweiz. 8. Sverige. 9. Irland. 10. Jamaica.

När det gäller Sverige konstaterar Reportrar utan gränser att vårt land var det första i världen – undantagandes Korsikas kortvariga konstitution från 1755 – som i sin grundlag 1776 tog hänsyn till pressfriheten. Det kan vi tacka den framsynte konung Gustaf III för.  ”Men skyddet för media är inte så jättebra”, menar organisationen (min översättning från engelska), ”eftersom en tredjedel av de journalister som tillfrågats av Brottsförebyggande rådet 2015 svarade att de hade blivit hotade.”

kim-jong-un-looking-at-video-game
Den ende som får skriva vad han vill i Nordkorea är den nyckfulle härskaren Kim Jong-un. Här uppges han dock spela videospel.

I nedersta delen av listan ser det ut så här: 170. Jemen. 171. Kuba. 172. Djibouti. 173. Laos. 174. Sudan. 175. Vietnam. 176. Kina. 177. Syrien. 178. Turkmenistan. 179. Nordkorea. 180. Eritrea. Detta är väl inga direkt oväntade namn, men man kan möjligen göra den reflektionen att orsaken till att Eritrea och inte Nordkorea hamnar sist på listan är att det förstnämnda landet uppenbarligen inte är ofriare än att det, trots de uppenbara riskerna, har visst utrymme för oberoende journalister att verka medan detta utrymme i Nordkorea är lika med noll.

I övrigt noteras att USA, ofta betecknat som frihetens stamort på jorden, inte hamnar på en mer framskjuten plats än 42a. RSF förklarar detta så: ”Friheten tar slut där den nationella säkerheten börjar.”  Ändå bör noteras att konkurrenterna bland världens så kallade stormakter – Ryssland och Kina- hamnar avsevärt längre ner. Vidare kan man ju undra litet över att Ukraina hamnar på 107e plats – det vill säga i listans mittenskikt – och Ryssland på 148e trots att morden på journalister under senare år varit mer frekventa i Ukraina.

Det är svårt med ironi…

12 december, 2015

Adolfhitler-430 ”Fridsfurste” med skavanker…

Det är ett känt faktum att ironi och sarkasm går dåligt eller inte alls ihop med partipolitik. Antingen förstås det inte eller så misstolkas det medvetet. Här följer några exempel.

Det klassiska exemplet härpå torde vara den socialdemokratiske riksdagsmannen Erik Brandt (1884-1955) från Borrby i Kristianstads län, som i januari 1939 nominerade Adolf Hitler till Nobels fredspris. I ett brev till den norska nobelpriskommittén skrev han bland annat:

Till Det Norske Stortings Nobelkomité /sic!/

Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoners uppfattning framför varje man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse /…/ Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.”

Bakgrunden till prästsonen Brandts smörande för Hitler var, att tolv svenska riksdagsledamöter och säkerligen ett ytterligare antal naiva människor på fullaste allvar nominerat den brittiske premiärministern Neville Chamberlain till Nobels fredspris.

chamberlain_1938 Chamberlain viftar med papperet som skulle garantera ”fred i vår tid”.

Denne hade på hösten året innan återvänt från tyska München och på flygplatsen viftat med den så kallade Münchenöverenskommelsen, där bland andra statsmän Adolf Hitler placerat sin namnunderskrift och därmed – så trodde i alla fall den olycksalige Chamberlain – garanterat ”Peace in our time” (fred i vår tid).

Brandt var dock en övertygad antinazist, vilket han demonstrerat såväl före som efter sin säregna fredsprisnominering av dåtidens värste krigshetsare och internationelle buse alla kategorier. Han blev därför ursinnig över Chamberlains kriminella godtrogenhet – därav den ironiska/sarkastiska nomineringen av Hitler.

Ironin har emellertid misstolkats och i stället tagits som intäkt för att en hög socialdemokratisk politiker verkligen stödde Hitler. Så skedde i så gott som alla samtida tidningar med undantag för den konsekvent antinazistiska Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning under Torgny Segersteds redaktörsskap, som genast fattade galoppen. Brandt själv blev förbluffad över reaktionerna – han hade uppenbarligen överskattat den allmänna förmågan att förstå sig på ironi. Följdriktigt drog han tillbaka sin nominering bara några dagar efter det att den lämnats in.

Erik Brandt hade blivit riksdagsledamot 1938 och ställde inte upp för omval när hans mandat löpte ut 1943. Till yrket folkskoleinspektör kvarstod han emellertid som landstingsman till 1950. Han avled i Stora Tuna i Dalarna 1955.

Riksdagsman Brandt hade alltså som kämpande antinazist fullständigt rent mjöl i påsen. Onekligen tragiskt då att just han hängts ut som exempel på socialdemokratisk nazisympatisör. Eljest fanns det rätt gott som sådana i såväl sosseriet som andra partier, särskilt innan kriget bröt ut med ”fridsfursten” Hitlers överfall på Polen den 1 september 1939 och fram till att det började gå illa för Tyskland i kriget runt 1943.

framtidspartiet

Mer om denna historia via denna länk:

http://bengt_nilsson.tripod.com/Historia/brandt.htm

Dessvärre fortsätter folk att tro på äktheten i Erik Brandts Hitler-sympatier närmare 80 år efter hans beryktade nominering. Exempelvis den vanligtvis läsvärda Petterssons blogg borde veta bättre än så här (men ta gärna del av bloggarens övriga exempel på sossarnas faiblesse för ting som rashygien och liknande):

http://petterssonsblogg.se/2014/06/03/socialdemokrat-nominerade-hitler-till-nobels-fredspris/

Nu till mina övriga exempel på vådan av ironi i politiken.

Inför valet 2010 föreläste Stellan Bojerud (1944-2015) inför medlemmar i SD Stockholms län om vad som förväntades av en politiker. Bojerud, en välkänd före detta yrkesofficer, försvarsdebattör, historisk skribent och tidigare politiker för Moderaterna, förmanade bland annat oss närvarande att inte försöka oss på att vara ironiska eller humoristiska. Ironi och humor, förklarade Bojerud, är det nämligen många som inte uppfattar utan tolkar ironin/humorn efter bokstaven.

Bojerud blev sedan invald som ersättare i Sveriges riksdag för Sverigedemokraterna. Personligen tycker jag att han med sin ganska imponerande meritlista hamnade alldeles för långt ner på kandidatlistan till riksdagen. Dessvärre tycktes Stellan sedan ha glömt bort sitt eget råd om att inte vara ironiska till oss andra som kandiderade i 2010 års val.

stellan-bojerud_0_0 Stellan Bojerud levde inte som han lärde.

I ett kommentatorsfält på nätet skrev han i december 2013 bland annat: ”Jag är rasist. Stolt rasist. Gift i 30 år med en underbar hustru som var Holländsk-Indonesiska /sic!/ En utlandsadopterad dotter som är gift med en man från Afrika. De har tre barn, mina älskade barnbarn /…/ Nu gift med Manora från Laos /…/ Men jag är rasist” https://sdkuriren.se/aftonbladet-gor-karlek-till-hat/

Envar med normal fattningsförmåga inser naturligtvis att detta är skrivet med ironi kombinerat med sarkasm. Detta för att förlöjliga sådana som anklagat Stellan Bojerud för att vara rasist. Detta inses givetvis också av slaskblaskan Aftonbladet. Ändå tar tidningen fasta på början och slutet av Bojeruds inlägg och skriver i rubriken: ”SD-riksdagsman: ‘Jag är en stolt rasist’.” Det är här fråga om ren illvilja.

I någon mån får dock Bojerud skylla sig själv. Han visste att det är vanskligt att använda ironi och sarkasm i partipolitiken – och själv strängeligen avrått andra från att använda detta – eftersom det så lätt kan misstolkas och motståndarna tar varje chans till karaktärsmord och smutskastning.

Också den kände sverigedemokraten Linus Bylund, riksdagsledamot sedan valet 2014, har råkat ut för Aftonbladets illvilja. När Linus yngsta dotter skulle fira Lucia på sitt dagis 2012 twittrade han: ”Yngsta ska på nån KKK-pryl på dagis.” Given rubrik i AB: ”SD-topp jämför Lucia på dagis med Ku Klux Klan.” Naturligtvis borde även Bylund ha vetat bättre.

Övergrepp av det här slaget är väl närmast slask- och skandalpressens livsluft. Det har dock betalat sig dåligt i längden eftersom sanningen alltid kommer fram förr eller senare, och i dag befinner sig den här sortens skrupelfria media i kris med raskt fallande upplagor. Hut går hem.

Vem som tilldelades Nobels fredspris 1939? Ingen alls. Priset delades av lätt insedda skäl inte ut under krigsåren 1939-43. 1944 mottogs det av Internationella röda kors-kommittén.

100 år sedan Richard Nixon föddes: en av de stora presidenterna

25 oktober, 2013

new-book-alleges-richard-nixon-had-an-affair-with-a-florida-businessmanUSAs 37e president Richard M. Nixon (1913-94).

I år är det  100 år sedan Richard Nixon – den ende amerikanske president som avgått frivilligt från sin post – föddes. Jag skall försöka reda ut varför han blev så hatad men också älskad och även belysa de betydelsefulla insatser han svarade för, innan han 1968 valdes till president efter en jämn uppgörelse med demokraternas kandidat Hubert Humphfrey. Nixons största bedrift som president var sannolikt hans Kina-politik, vars följder är med oss än i dag.

Richard Milhous Nixon föddes i Yorba Linda, Orange County i Kalifornien den 9 januari 1913. Han kom från enkla förhållanden. Föräldrarna var Frank Nixon och Hannah Milhous, den senare med tysk bakgrund. Fadern var först metodist men blev omsider, liksom hustrun, kväkare. Den unge Richard fick en sträng uppfostran och förbjöds svära, dansa och dricka alkohol. Av bröderna avled Arthur och Harold i TBC i unga år medan Donald levde mellan 1914 och 1987. Yngsta brodern Edward, född 1930, lever fortfarande.

Unge Richard visade sig vara en duktig skolelev som gillade latin och Shakespeare. Eftersom familjens ekonomiska omständigheter inte tillät akademiska studier vid någon av de mer prestigefyllda läroanstalterna, enrollerade sig Nixon först vid Whittier College i Kalifornien. Nixon valdes här till ordförande i elevrådet. Därefter började han studera juridik vid Duke University i Durham, North Carolina 1934. Båda dessa institutioner präglades av de ideal som förfäktades av metodister/kväkare.

Nixon försökte sedan få en anställning vid några av de mer kända advokatbyråerna i New York men misslyckades med detta, varför han återvände till Duke för att ta sin advokatexamen. När det var klart flyttade han tillbaka till Whittier, där han blev delägare i en advokatbyrå som drevs av en vän till familjen. 1940 gifte han sig med high school-lärarinnan Pat Ryan. Tillsammans fick de döttrarna Tricia, född 1946, och Julie, född 1948. Den senare kom att gifta sig med en sonson till förre presidenten Dwight D. Eisenhower, vars vicepresident Nixon var i två perioder.

Novelist-Ann-Beattie-imagines-Mrs-Nixon-BEJJ6JD-x-largeFamiljen Nixon: Julie, Tricia, Richard och Pat.

Under Andra världskriget var Nixon inkallad i flottan. Han ansågs vara ha goda ledaregenskaper och avancerade till örlogskapten. Han skall också ha gjort sig ett namn som den amerikanska Stilla havs-flottans främste pokerspelare. Efter kriget gav sig Richard Nixon politiken i våld och anslöt sig till Grand Old Party (GOP), det vill säga republikanerna. 1946 invaldes han vid 33 års ålder i den amerikanska kongressens representanthus.

Nixon invaldes i representanthuset samtidigt som den blivande presidenten John F. Kennedy. Deras respektive tjänsterum låg intill varandra, och de blev goda vänner trots olika partier och sina helt olika typer av bakgrund. 1950 invaldes Nixon i senaten efter en antikommunistisk valkampanj som gav honom smeknamnet ”Tricky Dick”. Nixon gillade inte att framträda offentligt men gjorde likväl bra ifrån sig som kampanjtalare.

Antikommunismen låg i tiden i USA. Flera uppseendeväckande sovjetiska spionhärvor hade avslöjats, och Nixon deltog mycket aktivt i arbetet att avslöja kommunistiska landsförrädare. Han grundlade genom denna verksamhet  ett rykte som stenhård antikommunist, vilket gjorde honom hyllad och uppskattad i vissa kretsar. I andra, mer vänsterinriktade kretsar gjorde samma verksamhet att han betraktades med avsky som en fiende till så kallade progressiva värden.

imageAlger Hiss dömdes till fem ås fängelse för mened.

Jan Olof ”Jolo” Olsson har i bokverket 20e århundradet (Del 6 1951-1960) sammanfattat Richard Nixons ställning vid denna tid på följande sätt:

Nixon var för stora skaror nästan nationalhjälte. Av andra var han hjärtligt avskydd. Hans politiska karriär grundade sig på hans insats 1948 då han som medlem av representanthuset i Washington satt med i den kommitté som undersökte oamerikansk verksamhet. Det var Nixon som mot de övriga medlemmarna i kommittén, mot allmänna opinionen och trots kritik och hån i pressen var övertygad om att Alger Hiss, en av de framträdande i Franklin Roosevelts administration, trots sina nekanden var skyldig till vad han anklagats för, nämligen att ha lämnat ut uppgifter till en kommunistisk agent. Det visade sig att Nixon hade rätt, och från det ögonblicket blev han dessvärre de ultrapatriotiska amerikanernas idol och för de liberala den mest avskydda figuren i politiken näst senator McCarthy.

Just det. Nixon fick rätt den gången, liksom så många andra gånger. Det har det vänstervridna/politiskt korrekta etablissemanget i USA och västvärlden aldrig kunnat förlåta honom.  Nixon trodde, mer än de flesta andra, på den avhoppade kommunisten och redaktören i tidskriften Time, Whittaker Chambers, när denne hävdade att den respekterade diplomaten Alger Hiss – som vid denna tid var ordförande i den ansedda Carnegiestiftelsen – inte bara var medlem i det amerikanska kommunistpartiet, utan också hade lämnat ut hemliga dokument till Sovjetunionen.

Det var den 21 januari 1950 som en jury i New York fann Alger Hiss skyldig till mened och dömde honom till fem års fängelse. Han kunde formellt inte dömas för spioneri, eftersom de brott han begått var preskriberade, men i realiteten var det som sovjetspion och landsförrädare han dömdes och tvingades schavottera inför en hel värld. De avgörande bevisen mot Hiss var mikrofilmer innehållande avfotograferade dokument som Chambers hade gömt i en ihålig pumpa på sin bondgård i Maryland. Historien med pumpan har sedan använts för att förlöjliga Nixon och hans medarbetare, precis som om bevisen skulle vara mindre trovärdiga om de gömts i en pumpa.

Alger Hiss förnekade under resten av sitt långa liv sin skuld och har därvid alltid haft en trogen anhängarskara bland de politiskt korrekta i västvärlden. Under rättegången kom dock Hiss att inveckla sig i det mer långsökta försöket att dölja sanningen efter det andra. Först gjorde han gällande att han aldrig i hela sitt liv sett Whittaker Chambers. När det emellertid blev klart att den senare hade detaljerade kunskaper om makarna Hiss privatliv, möblemanget i deras bostad och om Algers fritidsintressen, övergick han till att påstå att han känt Chambers flyktigt men då under ett annat namn.

Under båda rättegångarna mot Alger hiss gick Nixon hårt åt den kommunistiske sovjetspionen, vilken lika envetet och med ett överlägset flin på läpparna bedyrade sin oskuld och samtidigt anklagade Chambers för att vara än sinnessjuk, än försmådd homosexuell beundrare av Hiss. Till slut blev det Nixon – och rättvisan – som segrade. Chambers kontrasterar i sin berömda memoarbok Witness (1952) de styrkor som ”vann Hiss-fallet åt nationen” mot ”de glittrande Hiss-styrkorna”. Skillnaden dem emellan var, menade Chambers, ungefär densamma som ”mellan det glittrande franska ridderskapet och de något skamfilade engelska bågskyttarna, som segrade vid Agincourt”.

Richard Nixons insats i Hiss-fallet kan knappast överskattas. Om inte Alger hiss hade fällts och vidden av det sovjetiska spionaget i USA inom framförallt Roosevelt-administrationen blottlagts, hade cancern troligen inte kunnat kontrolleras och kanske fått en dödlig utgång för USA som fri och demokratisk nation.

eisenhower-and-nixonEisenhower och Nixon: president och vicepresident.

Richard Milhous Nixon var under hela sin offentliga verksamhet förföljd av skandaler och kontroverser. Efter Hiss-affären kom, sedan Nixon nominerats till Eisenhowers vicepresident, den så kallade Checkers-affären. Nixon anklagades här för att ha tagit emot motsvarande 90 000 kronor i mutor av en affärsman. Den enda gåvan han tagit emot, försäkrade Nixon dock i ett emotionellt TV-tal till nationen, var hunden Checkers som hans små döttrar tyckte så mycket om.

I talet berörde Nixon också sin fattiga barndom i ett enkelt kväkarhem. Genom talet fick Nixon opinionen på sin sida och tvingade Eisenhower, som hade en ganska sval inställning till sin vicepresident, att uppskattande tillstå: ”Dick, you are my boy.” Inför presidentvalet 1956 försökte presidenten förmå Nixon att avsäga sig vicepresidentskapet för att i stället ingå i regeringskabinettet. Nixon, som anses vara en av de mest inflytelserika vicepresidenterna i USAs historia, vägrade dock gå med på detta.

När Eisenhowers två presidentperioder var över – han hade i båda valen besegrat den demokratiske kandidaten Adlai Stevenson – var Richard M. Nixon den logiske republikanske kandidaten. Uppgörelsen mellan honom och demokraternas John F. Kennedy i november 1960 blev ett av historiens jämnaste amerikanska presidentval. I den TV-sända valdebatten framstod Nixon på grund av sin mörka skäggbotten för en majoritet av allmänheten som mer osympatisk än den insmickrande Kennedy med sin pojkaktiga frisyr och sitt tandrika leende.

untitledNixon och Kennedy i TV-debatten. Kennedy vann på grund av Nixons skäggstubb.

Kennedy vann med en marginal omfattande endast 120 000 röster. Räknat i elektorsröster var dock skillnaden till Kennedys fördel så pass stor som 303 mot 219. 1962 ställde sedan ”Tricky Dick” upp i Kaliforniens guvernörsval och förlorade med stort eftertryck. Hans politiska karriär tycktes vara över, och i ett bittert uttalande inför den samlade presskåren vidhöll Nixon: ”You won´t have Nixon to kick around any more.” Richard Nixon var emellertid tillbaka redan 1964, då han gjorde ett misslyckat försök att bli nominerad som republikanernas presidentkandidat. I stället valde han att arbeta för Grand Old Partys uttalat konservative kandidat Barry Goldwater, som förlorade jordskredmässigt till Lyndon B. Johnson.

Nixons tid skulle komma i november 1968, då han besegrade Johnsons vicepresident Hubert Humphrey i ett jämnt val men där fördelningen av elektorsrösterna blev klara 301 mot 191. Nixon hade luttrats genom en rad kriser och stod nu redo att ta på sig rollen som världens mäktigaste ledare. Under de första fyra åren som USAs 37e president var han inte frånvarande från jobbet en enda dag på grund av sjukdom. Som vicepresident valde han den tämligen okände guvernören i Maryland, Spiro Agnew.

richard-nixon-agnewNixon och Agnew.

Nixon och Agnew omvaldes med synnerligen betryggande marginal i presidentvalet 1972, då det demokratiska partiet ställde upp med den vänsterradikale Vietnam-krigsmotståndaren George McGovern. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där högerliberalen Björn Ahlander var chefredaktör,  skrev i en ledarkommentar den 9 november 1972:

”I ett vidare perspektiv utgör Richard Nixons och Henry Kissingers utrikespolitik ett hopp för världen. Deras mål är att dra in Sovjetunionen, Kina, Japan, Västeuropa och andra länder i ett globalt balanssystem som är ägnat att förebygga stora krig och som möjligen kan leda till en ny världsordning. Ingenting liknande detta har på allvar försökts sedan den berömda Wien-kongressen efter de förödande Napoleon-krigen.”

Nixon var i själ och hjärta, vilket framgått ovan, en övertygad antikommunist och ”kall krigare”, men han blev aldrig riktigt den konservativa amerikanska opinionens gunstling, även om de konservativa naturligtvis uppskattade hans insatser i kommunistbekämpningens tjänst i slutet av 1940- och början av 1950-talen.

Han var snarast en moderat konservativ pragmatiker, och hans och Kissingers avspänningspolitik uppfattades av många, sannolikt med en viss rätt, som alltför tillmötesgående gentemot Sovjet. Liksom många andra västliga bedömare överskattade Nixon och Kissinger den sovjetiska militära styrkan och sovjetsamhällets stablitet. Först Ronald Reagan ett decennium senare insåg att Sovjetunionen – som Reagan benämnde ”ondskans imperium” – kunde och skulle besegras av den fria världen med Förenta staterna som ledarnation.

100729_nixon_ap_218Nixon omgiven av amerikanska soldater  under ett besök i Sydvietnam.

Reagan behövde dock inte besväras av Vietnamkriget, som var en kvarnsten om halsen för både Nixon och hans företrädare Johnson. Nixon lovade redan då han tillträdde 1968 att avsluta konflikten i Indokina med hedern i behåll, och i januari 1973 såg detta ut att ha lyckats med Parisavtalet som renderade Henry Kissinger och den nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho Nobels fredpris.

Drygt två år senare hade dock kommunisterna segrat i Sydvietnam, Laos och Kambodja sedan USA gradvis dragit tillbaka alla sina stridskrafter. Nixon-administrationens mantra ”fred med ära” kunde aldrig dölja det faktum, att Förenta staterna för första gången i historien hade förlorat ett krig. Vilka orsakerna till utgången av Vietnamkriget än var, så var inte president Nixons omedvetenhet om kommunismens natur en av dem.

kissingerDoktor Henry Kissinger: Nixons nationelle säkerhetsrådgivare samt utrikesminister.

Få förstod mer än Nixon kommunismens verkliga karaktär. Nixon torde med bitter klarhet ha insett att kriget inte kunde vinnas, men han försökte genom att beordra omfattande bombningar av Hanoi och Haiphong julen 1972 tvinga kommunisterna till förhandlingsbordet och få till stånd så förmånliga fredsvillkor som möjligt.

Det är tveksamt om Nixon någon gång på allvar trodde, att den korrupta regeringen i Saigon i längden kunde försvara sig mot anstormningen norrifrån.  Nordvietnam var tungt beväpnat med vapen från Kina och Sovjet samt hade till sin hjälp en femtekolonn i Sydvietnam, som i större delen av västvärlden kallades Viet Cong (vietnamesiska kommunister) men i Sverige benämndes FNL.

NixonVisitsChinaPresident Nixon överlägger med Röda Kinas premiärminister Chou En-lai.

Richard Nixons största utrikespolitiska bedrift kom med den Kina-politik som utformades av honom och den nationelle säkerhetsrådgivaren, senare utrikesministern Henry Kissinger. Genom sin resa till Peking 1972 förhindrade Nixon av allt att döma Kina att återförenas med Sovjetunionen och därmed skapa ett nära nog oövervinneligt världskommunistiskt block. Detta kunde ske genom att Nixon och Kissinger för de kommunistkinesiska  ledarna inklusive den redan senile ordförande Mao  Tse-tung kunde presentera amerikanska satellitfoton som visade offensiva sovjetiska militäranläggningar nära den kinesiska gränsen.
  
Att USAs närmande till det Röda Kina i sinom tid skulle gå ut över den traditionella partnern Republiken Kina på Taiwan (det var Carter-regeringen som erkände Peking på Taipeis bekostnad 1979) var beklagligt men kanske oundvikligt. I detta globala perspektiv framstår Watergate, som slutligen blev Nixons fall, som en struntsak.

Richard Milhous Nixon var en komplex personlighet. Han beskrev sig själv vid något tillfälle som ”en inåtvänd person i ett utåtriktat yrke”, en man som för sin personliga del och å sin familjs vägnar förmodligen skulle ha varit lyckligare om han på heltid fått ägna sig åt advokatyrket. Men viljan att göra en bestående samhällsinsats och att kämpa för de ideal han höll högt vägde tyngre, och trots sin naturliga tillbakadragenhet var han effektiv när han var ute på valturnéer. Att han var en god talare bevisade han genom sitt installationstal i Washington, D. C. i januari 1969:

http://www.youtube.com/watch?v=zjFZlFXnrNs

imagesCANND5O5

Efter sin avgång 1974 – han hade dessförinnan och till sina många fienders stora förtret av sin efterträdare Gerald Ford benådats för eventuella brott begångna i samband med Watergate-affären – blev Nixon en respekterad ”äldre statsman” och ansedd utrikespolitisk analytiker och utlandsgäst. Han författade en rad framsynta böcker av vilka The Real War (1980) kommit ut i svensk översättning på Contra förlag under titeln ”Det verkliga kriget”. För mig kommer Nixon alltid att framstå som en av de stora presidenterna.

Hög tid att regeringen börjar göra listor på länder!

14 augusti, 2012

 Karin Enström tvingades till ”pudel”.

Det har väl inte undgått någon att försvarsminister Karin Enström (M) haft svårigheter med de politiskt grundläggande begreppen ”demokrati” respektive ”diktatur”.

Det var i en intervju med Sveriges radios Ekot som Enström ogärna ville kalla den muslimskt styrda diktaturen Saudiarabien för just diktatur. ”Vi gör inte listor på länder, men man kan väl helt klart säga att det inte är en demokrati”, menade Enström. Kritik följde från olika håll.

Utrikesminister Carl Bildt sökte dra sitt strå till stacken genom att twittra om att ”Jag brukar beskriva Saudiarabien som en absolut monarki.” Ett yttrande som väl var ungefär lika tandlöst som Enströms eget. Bildt kallade nyligen, givetvis helt korrekt, Vitrysslands diktator Aleksandr Lukasjenko för en ”buse”.

 Lukasjenko: ”buse” enligt Carl Bildt.

Det bjuder uppenbarligen den fullfjädrade maktspelaren Bildt emot att kalla företrädare för det saudiska kungahuset, vilka styr sitt land med järnhand enligt den extrema muslimska varianten wahhabismen, för ”busar”. Samme Bildt menade för en tid sedan på twitter att demokratin var säkrad i Egypten genom valet av den islamistiske Mohammad Mursi till ny president.

Karin Enström återkom senare med något som liknade en så kallad pudel. Bland annat skrev hon:

Regeringen delar inte in världens länder i demokratier eller diktaturer, men om det endast är möjligt att beskriva Saudiarabien som antingen en demokrati eller diktatur så bör Saudiarabien beskrivas som en diktatur.

Min egen enkla åsikt är att det nog är hög tid för alliansregeringen att börja göra det som försvarsministern hävdar att man inte gör. Det vill säga dels göra listor på länder, dels dela in världens nationer i just demokratier och diktaturer. Det krävs desslikes inget större mått av researcharbete härför – jobbet är redan gjort och den organisation som gjort det heter Freedom House. Enligt organisationen är 88 av FNs 192 medlemsländer fria, 57 delvis fria och 47 ofria.

Kartan nedan sammanfattar läget:

Länder vilka, enligt Freedom House, är fria, delvis fria eller ofria.

Freedom Houses affärsidé är att lista världens länder enligt de grader av politisk frihet och medborgerliga rättigheter som existerar i respektive land. Enligt dessa båda kriterier – på engelska political freedom respektive civil liberties – poängsätts varje land enligt en skala från 1 – 7. Friaste landet får 1 och ofriaste 7. När det gäller Saudiarabien får denna ”absoluta monarki”, som styrs strikt enligt wahhabismens tolkningar av shariahlagen, poängen 7 i båda avseenden. Värst i klassen, med andra ord.

Försvarsminister Enström hade sluppit alla tolkningsproblem om hon tagit del av Freedom Houses uppgifter innan hon gjorde sitt dubiösa uttalande. Saudiarabien tillhör självfallet de länder som finns med i Freedom Houses senaste rapport om läget för de politiska friheterna och medborgerliga rättigheterna i de allra värsta länderna. Andra länder på denna blodbesudlade lista är exempelvis Vitryssland, Burma, Tchad, Nordkorea, Ekvatorialguinea, Kina, Eritrea, Laos, Libyen, Somalia och Sudan.

 Avrättning i Saudiarabien.

I några av nämnda länder har situationen förbättrats något under senare tid. Dit hör Burma och Libyen. Vårt aktuella exempel Saudiarabien kan dock inte räknas dit. Här är kvinnor alltjämt omyndigförklarade och får i princip inte göra någonting alls utan godkännande av en närstående man. Tjuvar döms till stympning och äktenskapsbrytare stenas. Kvinnor som utsätts för gruppvåldtäkt kan dömas till hundratals piskrapp. Homosexuella riskerar dödsstraff.

Problemet är att Saudiarabien, förutom att vara en av världens hårdaste diktaturer och mest kvinnoförtryckande länder, även räknas som ett av de rikaste tack vare oljan. Sverige har under en lång följd av år bedrivit en omfattande handel med Saudiarabien icke minst inom det militära området. Det är i real- och handelspolitiskt avseende inte lika lätt att brännmärka ett sådant land som att kalla det isolerade Nordkorea för en ”skurkstat” eller stämpla den bisarre Lukasjenko i Vitryssland som ”buse”.

Jag kan ha en viss förståelse för realpolitiska överväganden. Trots allt gäller det i någon mån att ”gilla läget”. Om någon frågar var regeringen står i fråga om ett visst land duger det dock inte att sväva på målet som Karin Enström gjorde. Då måste det vara klarspråk som gäller. Vad hon kunde/borde ha sagt är följande: ”Självfallet anser den svenska regeringen att Saudiarabien är en diktatur. Därom kan inte några tvivel råda. Som världen ser ut i dag är vi emellertid tvungna att göra affärer också med sådana.”

Kvinnodagens kommunistiska historia

8 mars, 2011

 Kommunisterna Clara Zetkin (t. v.) och Rosa Luxemburg.

I dag är det den 8 mars. Den dagen infaller, förutom Fettisdagen, Internationella kvinnodagen. Sistnämnda bemärkelsedag har, liksom på många andra platser, markerats genom firande i Stadshuset här i Södertälje.

Wikipedia har följande formulering om kvinnodagen:

Internationella kvinnodagen inträffar 8 mars varje år och uppmärksammar ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen.

Om vi går tillbaka i hävderna kring Internationella kvinnodagen slås man av hur mycket kommunism och socialism som omgärdar denna dag. Redan den 28 februari 1909 fastslog det Amerikanska socialistpartiet att man avsåg fira en nationell kvinnodag i USA. Detta firande fortsatte äga rum sista söndagen i februari till och med 1913.

1910 anordnade vidare Andra internationalen en internationell kvinnokonferens i Köpenhamns Folkets hus. På detta möte föreslogs en internationell kvinnodag i syfte att hedra den så kallade kvinnorörelsen och att främja kvinnors rösträtt. Initiativtagare till förslaget var den tyska socialisten Clara Zetkin, men något särskilt datum nämndes ej i sammanhanget. De följande fyra åren högtidlighölls i alla fall en internationell kvinnodag i Tyskland, Schweiz, Österrike och Danmark. Vänsterpolitiseringen var härvidlag stark.

 Clara Zetkin hedrades med frimärke i Östtyskland.

Också i det under revolutionär omvandling stadda Ryssland flyttade socialistiskt övertygade kvinnor fram sina positioner och firade en kvinnodag sista söndagen i februari 1913. Samma dag 1917 gick ryska kvinnor ut i en strejk för ”bröd och fred”, vilken anses ha utgjort startskottet för den socialdemokratiska Februarirevolutionen. Fyra dagar därefter tvingades tsar Nikolaus II abdikera (han mördades senare på Lenins order). Den provisoriska mensjevikregimen gav omedelbart kvinnorna rösträtt.

Efter bolsjevikernas statskupp i oktober 1917 lyckades revolutionären (och senare Stockholms-ambassadören) Alexandra Kollontaj övertyga Lenin om att göra kvinnodagen till en allmän helgdag, men så skedde bara delvis. Det var först 1965 som dagen blev ”röd dag” i Sovjetunionen.

I dag är Internationella kvinnodagen den 8 mars allmän helgdag i en handfull länder, de flesta av dessa gamla delrepubliker i det forna Sovjetunionen inklusive Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Georgien med flera. Samma sak i Angola, Eritrea, Guinea-Bissasu, Kambodja, Laos, Vietnam och Zambia. Det vill säga nuvarande eller tidigare socialist-/kommunistdiktaturer.

I Sverige och andra västdemokratier har Internationella kvinnodagen en klart politisk innebörd som anknyter till krav på jämställdhet och kvinnokamp, men på andra håll har dagen mer karaktären av Mors dag eller Alla hjärtans dag då män förväntas uppvakta och hedra kvinnor i största allmänhet.

Alla feminister och kvinnosakskämpar är emellertid inte överens om Internationella kvinnodagens betydelse. 2009 sade EU-kommissionären Viviane Reding, Luxemburg att ”så länge vi behöver fira kvinnodagen, betyder det att vi inte har lika rättigheter.” Den tyska feministen Alice Schwarzer pläderade 2010 för ett avskaffande av Internationella kvinnodagen – i stället, menade hon, skall man vara för både kvinnor och män 365 dagar om året. Söker man på måfå på ”nätet” hittar man förvånansvärt många kvinnoinlägg av typ ”jag skiter i Internationella kvinnodagen”.

Vad man bör göra på skottdagen vart fjärde år framkom dock inte…

Internationella kvinnodagens ursprungliga tillskynderska, ovan nämnda Clara Zetkin (1857-1930), kom från en bildad medelklassfamilj i Wiederau i Tyskland. Hon blev tidigt socialdemokrat men övergick sedan till det radikala Spartacusförbundet (där Rosa Luxemburg var en drivande kraft) och det tyska kommunistpartiet. När Hitler och nationalsocialisterna tog makten i januari 1933 valde Zetkin att gå i exil i Moskva, där hon avled efter ungefär ett halvår.

Personligen känner jag mig en aning kluven inför Internationella kvinnodagen. Kvinnodagens ovedersägliga kommunistiska historia, och även det faktum att FN 1977 antog en resolution som rekommenderade allmänt firande denna dag,  gör mig minst sagt betänksam. Å andra sidan förnekar jag inte det positiva i att det finns en dag vikt för kvinnor över hela världen som lider exempelvis under maskulint hedersvåld och förtryck.

Jag tilltalas emellertid mer av Alice Schwarzers åtsikt att vi bör fira både kvinnor och män 365 – och vart fjärde år 366 – dagar om året. Det vill säga i praktiken en människodag varje dag på året.