Tankar och erfarenheter om ”studenten”

Dåvarande kronprinsen Carl Gustaf gratuleras av farfar Gustaf VI Adolf och mamma Sibylla till att ha klarat studentexamen 1966.

För jag har tagit studenten, för jag har tagit studenten
för jag har tagit studenten, fy fan vad jag är bra (alternativt full)!

Dessa ord, avsjungna till tonerna av ”For he´s a jolly good fellow”, kan avnjutas i myckenhet dessa dagar. Fast de stämmer ju inte riktigt.

1968 var sista året den traditionella studentexamen, innefattande muntliga och skriftliga prov, förekom i Sverige. Studentfirandet avskaffades dock inte utan fortsatte i princip som förut, men nu var det snarare den samlade avslutningen på grund- och gymnasieskola som firades. Sedan 2010 finns dock en så kallad gymnasiexamen, för vilken formellt krävs 2250 gymnasiepoäng med matematik och svenska som obligatoriska ämnen.https://sv.wikipedia.org/wiki/Studentexamen

 

 

 

 

 

Min hustru Marikas hårt prövade studentmössa årgång 1975. Foto: Tommy Hansson

Det var i samband med min gymnasieavslutning i dåvarande Rosenborgsgymnasiet – traditionellt Läroverket – i Södertälje 1970 jag svarade för mitt unga livs dittills skarpaste ställningstagande. Eftersom studentexamen, 1878-1905 benämnd mogenhetsprövning eller mogenhetsexamen, var avskaffad tyckte jag det kändes fel att inköpa en studentmössa och ägna mig åt ett firande som inte längre motsvarades av verkligheten.

Således var jag en av mycket få avgående lärjungar som inte stoltserade med den vita mössan. En annan jag minns körde i stället med en vit reklammössa av det slag man fick gratis i butiker och på bensinstationer, möjligen med reklam för Alcro målarfärg. Dock deltog jag i den stora avslutningsfesten ombord på en båt som låg förtöjd i Mälarhamnen.

Följaktligen meddelade jag även mina föräldrar att jag inte var intresserad av någon släktbjudning i syfte att fira telningen, som därtill var enda barnet, och om de blev besvikna så höll de masken hyfsat bra. Mina föräldrar hade uppfostrat mig i en fri anda och låtit mig följa min egen håg, något de också fick ta konsekvenserna av – det hände att vi hamnade på kollisionkurs, men de respekterade i slutändan alltid mina beslut även om de inte alltid förstod mig.

Jag är än i dag tämligen stolt över mitt beslut att inte bära studentmössa. Vid denna tid, våren-sommaren 1970, stod jag ännu huvudsakligen till vänster politiskt, men det är fel att säga att jag vägrade bära den vita mössan av politiska skäl. Det var ett om man så vill moraliskt beslut, jag tyckte bara att det inte kändes rätt och så fick det bli.

Prins Gustaf av Sverige och Norge (”Sångarprinsen”).

Om jag vid den tiden hade varit i besittning av samma livserfarenhet jag med blod, svett och tårar genom åren tillägnat mig, hade jag sannolikt varit pragmatisk och valt mössan. Vid 18 års ålder är man nog dock i allmänhet inte särskilt pragmatisk, åtminstone var inte jag det och definitivt inte i denna fråga.

1968 hade jag för övrigt varit med och firat en äkta student från det anrika Läroverket som hette Leif Johansson, som var två år äldre än jag och som i likhet med mig  var bosatt på landet en bit utanför Södertälje. Jag fanns med på ett så kallat studentflak vilket drogs av en traktor som körde runt i centrala Södertälje under stoj och glam.

Firandet fortsatte sedan i Lideby bygdegård på landet, och då inträffade ett missöde som kunde ha slutat riktigt illa: flaket lossnade under en tur på vägen från underredet med besättning och allt och hamnade upp och ner på vägen. Föraren var till råga på allt inte den nyktraste ibland oss. Till all lycka var trafiken dock mycket sparsam på aktuell vägsträcka och vi kunde med gemensamma krafter få flaket på plats igen, och som jag minns förekom inga personskador utom möjligen lättare skrapsår. Till och med min medhavda vinflaska var hel…

48 år har gått sedan dess och saken får väl anses preskriberad. Mitt råd till dagens firare blir: se till att flaket är ordentligt fastgjort, utsätt det inte för ojämn belastning och säkerställ att framförallt föraren är nykter!

Något som dagens ”studenter”, låt vara att de faktiskt inte ”tagit studenten” som denna en gång tedde sig, har gemensamt med gårdagens är Studentsången. Musiken till denna komponerades av prins Gustaf av Sverige och Norge (1827-52, son till konung Oscar I och drottning Josefina) medan texten författades av Herman Sätherberg.

Verket skrevs för manskör och framfördes första gången av Allmänna sången den 13 mars 1852, ett halvår innan ”Sångarprinsen” Gustaf avled i tyfoidfeber på Kristiania (Oslo) slott, och har blivit legendariskt.https://sv.wikipedia.org/wiki/Prins_Gustaf_av_Sverige_och_Norge

Studentflak – en riskfylld tradition.

Jag skall inte ödsla många ord på första versen, den som begynner med orden ”Sjungom studentens lyckliga dag” (just det,”sjungom”, icke ”sjung om”, det vill säga ”låt oss sjunga”) och vilken väl praktiskt taget alla svenskar är bekanta med. http://www.kungahuset.se/monarkinhovstaterna/kungligasymboler/musik/studentsangen.4.19ae4931022afdcff3800017873.html

Vad många inte vet är att det finns en andra vers, vilken emellertid aldrig sjungs numera. Orsaken till det inser ni när ni tar del av den synnerligen fosterländska, för att inte säga martialiska texten:

Svea vår moder hugstor och skön,
manar till bragd som i fornstora da´r,
vinkar med segerns och ärans lön,
med den skörd utan strid man ej tar.
Aldrig slockne då
känslornas rena brand,
aldrig brista må
vår trohets helga band,
så i gyllene frid som i strid.
Liv och blod för vårt fädernesland!
Liv och blod för vårt fädernesland!
Hurra!

Inte precis ett lagomt, folkhemsanpassat budskap.

 

 

 

 

 

Södertälje-historik: en utflykt till Oaxen

 Linfärjan på ingång.

I lördags följde jag med den livaktiga Kulturhistoriska föreningen i Södertälje på en utflykt till ön Oaxen, där jag aldrig varit förut. Även medlemmar i Hölö Mörkö hembygdsförening deltog i utflykten. Ön tillhör geografiskt Södertälje kommun och ligger i Mörkö församling men ägs av en privat samfällighet. Följ med på resan till Oaxen genom nedanstående text och bilder, alla tagna av bloggaren!

På senare år har Oaxen varit känt huvudsakligen för den förstklassiga restaurangen Oaxens skärgårdskrog, inrymd i Gamla disponentvillan, som åren 2005-2007 samt 2011 av restaurangguiden White utnämndes till Sveriges förnämsta restaurang under ledning av Magnus Ek och Agneta Green. Av de som besökt stället har jag hört att priserna också var därefter. Numera har etablissemanget dock omlokaliserats till Gamla Djurgårsvarvet i Stockholm under namnet Oaxen Krog & Slip, som i januari 2014 belönades med en stjärna i den berömda restaurangguiden Michelin.

Ombord på färjan.

Mer om restaurangen här:

http://oaxen.com/krog/

 Ettans kalkugn, numera byggnadsminne.

Oaxens kända historia börjar på 1830-talet från vilket det finns uppgifter om kalkbrytning. Tidigare var ön mest avsedd för bete. Uppgifter om en bofast befolkning finns först dokumenterade 1852, då ön ingick i Hörningsholm fideikomiss och ägdes av greve Bonde men var utarrenderad.

1865 köpte friherre Knut Filip Bonde egendomen Fållnäs i Sorunda och fick då ön Karta med sitt kalkbrott söder om Oaxen på köpet. Han slog 1868 ihop kalkbruken på de båda öarna till Karta och Oaxen kalkbruk. Den synnerligen aktive Bonde var även direktör för Hovkapellet, satt i Stockholms stadsfullmäktige och var ordförande i Slöjdföreningen.

När Bonde avled 1871 övertog hans änka Florence, som var född på Irland men hade vistats mycket ute i Europa, över ruljansen vilket visade sig bli en lyckträff: hon var nämligen en stor affärsbegåvning och satte ordentlig fart på verksamheten. 1883 inköpte hon Liljeholmens kalkbruk utanför Stockholm. Hon tyckte inte om konkurrens och köpte därför upp även ett par andra kalkbruk på Mörkö och på Gotland. Brytningen på Karta lades ner 1888 och ett tiotal arbetarfamiljer flyttade över till Oaxen.

 Den gamla handelsboden.

Kalken såldes till de expanderande näringarna jordbruket, pappersbruken och järnindustrin och affärerna gick vid denna tid strålande för Florence Bonde. Sommartid fraktades obränd kalksten till järnbruk i Norrland, vintertid låg dessa transporter nere på grund av isen. Företaget hade egen transportkapacitet fram till 1918 genom ett eget varv på Koholmen i Sorunda, där nya pråmar tillverkades

Under storhetstiden var som mest 250 personer anställda inom kalkföretaget. Dessa var till största delen bosatta på södra delen av ön, där några av flerefamiljshusen fick fantasifulla  namn såsom Himmelriket, Gröna avundsjukan och Läroverket. Om de besvärliga sociala och hygieniska förhållandena för arbetarbefolkningen har berättats av flaggjunkare Emanuel Johansson, som var musiker i en blåsorkester, i dennes memoarbok Det gamla Oaxen.

Minnen från modernare kalkbrytning på öns norra sida.

I begynnelsen av kalbrytningen och ett par decennier framöver avlönades arbetskraften in natura, men småningom infördes kontantlöner. 1880 hade en handelsbod öppnats på Oaxen av en änkefru, vilken även ägde butiksrörelser i Fållnäs och på Karta. Hennes man hade varit tjänsteman på kalkbruket. Butiken höll öppet tre veckodagar och var belägen i en gammal dynamitbod. 1890 övertog kvinnans son verksamheten. En bit in på 1930-talet utkonkurrerades dock butiken av Konsum.

1878 öppnades en skola på Oaxen med en lärarinna som var dotter till brukets befallningsman. Det var bruket som initialt stod för kostnaderna för skolan, men dessa övergick efter en tid till Mörkö socken. Skolan var igång till 1961. Till bilden av Oaxen hör att även denna ensligt belägna ö drabbades av dels arbetarrörelsen, dels av den frireligiösa väckelsen.

 Utsikt åt söder.

Följden blev bland annat att musiklivet kom igång på ön i form av blåsorkestrar som hörde till arbetarrörelsen. De frireligiösa, ”läsarna”, hade sina andliga sånger.

Några av de gamla kalktäkterna har vattenfyllts.

1955 inrättades en så kallad linfärja – den styrdes med hjälp av en lina eller wire – mellan Oaxen och Mörkö-landet med plats för bilar. 1974 lades dock kalkbrytningen slutligen ner av öns dåvarande ägare, företaget Cementa. Den så kallade Ettans kalkugn är numera upphöjd till byggnadsminne. Det har därefter gjorts försök att starta båtbyggeri och även en marina (småbåtshamn) på Oaxen, men utan bestående succé. På senare tid har nya hus i bostadsrättsform byggts med utsikt mot farleden.

Oaxen är omkring två kilometer lång och runt 500 meter bred med en sammanlagd yta på tolv hektar. Kulturföreningens utflykt anfördes av Bengt Stenberg, som hade såväl sakkunskapen som en klar och tydlig röst på sin sida.

 Gamla garaget.

De för dagen minst sagt nyckfulla vädergudarna var oss dock knappast bevågna utan föredrog att låta ömsom regn, ömsom uppehåll/sol beledsaga vår väg. Ett välbehövligt uppehåll med kaffe och smörgås samt två filmer gjordes i hembygdsgården Gillet, belägen intill Ettans kalkugn.

 Färjeläget.

I dag bor runt 100 personer på Oaxen, som ägs av en privat samfällighet som också driver färjetrafiken. Den som inte har bil kan ta sig till färjan med buss 788 från Södertälje centrum.

 Ut mot farleden.

Källor:

Kerstin Ekberg: ”Hundra års kalkbrytning på Oaxen”. Artikel i Täljebygden nr 2 2014, organ för Kulturhistoriska föreningen i Södertälje.
Muntliga uppgifter från Bengt Stenberg.
Wikipedia.