Posted tagged ‘Lars Gyllenhaal’

Varför har Finland så starkt försvar?

6 januari, 2014

images Militär självständighetsparad i finska S:t Michel i december 2013. Finland kan i dag mobilsera fler soldater än övriga nordiska länder tillsammans.

Varför har Finland ett så starkt militärt försvar? Den frågan söker militärhistorikern Lars Gyllenhaal besvara på ett lättfattligt sätt i en text ingående i en militärhistorisk artikelserie – militärt.nu –  han driver på nätet. Hela artikeln här:

http://www.militart.nu/artiklar/finlands-hemliga-recept.pdf

Gyllenhaal menar att Finland mycket väl kan vara med i diskussionen om att ha det mest kostnadseffektiva försvaret i världen.

Sverige och Finland hade under flera decennier efter andra världskriget snarlika förutsättningar, men på senare år har skillnaderna länderna emellan ökat drastiskt.

2002 kunde Finland mobilisera en halv miljon män och kvinnor under vapen. 2013 hade detta antal visserligen minskat till 230 000, men den finska mobiliseringsförmågan måste ändå betecknas som imponerande. Sverige förmår vid en jämförelse  endast mobilisera 40 000, en siffra som möjligen kan ökas på till 50 000 inom ett par år. På 1980-talet, då det Kalla kriget ännu pågick, låg den svenska mobiliseringsförmågan runt 850 000.

Här en kort nyhetstext med vidhängande video som belyser den ställning krigsmakten ännu har i Finland:

http://www.svt.se/nyheter/uutiset/svenska/sjalvstandighetsparad-i-s-t-michel

Finnarna är avsevärt bättre på att hålla i slantarna än vad vi svenskar är. De förra lägger ner under tre miljarder euro på sitt försvar, medan de svenska kostnaderna belöper sig på drygt fem miljarder euro. Kan denna ekonomiska diskrepans möjligen bero på att Sverige till höga kostnader skickar fler militärer utomlands än Finland? Knappast, menar Gyllenhaal.

untitled Den finska krigsmakten har tillgång till den tysktillverkade stridsvagnen Leopard 2.

Förvisso finns det något fler svenskar än finnar i Afghanistan, men i det stora hela skickar de båda länderna ungefär lika många militärer på utlandsuppdrag: ungefär 1000 personer per år. Då skall man komma ihåg att Sverige har nästan dubbelt så stor befolkning som Finland – 9,4 respektive 5,4 miljoner – varför den finska insatsen är desto mer imponerande.

Viss del av de finska försvarskostnaderna spars in på genom att man fortfarande använder sig av en del äldre försvarsmateriel (som ännu är fullt funktionsduglig), men det är också sant att man förfogar över några mycket moderna försvarssystem av typ amerikanskt jaktflyg F-18, svenska stridsfordon 90 samt tyska stridsvagnar av fabrikatet Leopard 2.

Lars Gyllenhaal framhåller med all rätt:

Hur Finlands försvarsutgifter kan vara så låga som de är framstår som ännu märkligare när man beaktar hur många som ännu gör värnplikten…

I Finland gör cirka 80 procent i värnpliktig ålder sin plikt gentemot fosterlandet. Gyllenhaal erinrar om att även Schweiz och Österrike, till skillnad från Sverige, valt att behålla värnplikten. Som av en händelse tillhör samtliga dessa tre länder de mest stabila och framgångsrika staterna på jorden, liksom de även bedriver en relativt restriktiv invandringspolitik.

finland1De finska, vinterutrustade soldaterna blev en alltför svår nöt att knäcka för Stalins Sovjet under Vinterkriget 1939-40.

Lars Gyllenhaal citerar i sammanhanget Josef Stalin, som vid ett möte med finska officerare 1948 fällde följande uppskattande omdöme om finsk försvarsförmåga, vilken han ju själv och Sovjetunionen hade egna smärtsamma erfarenheter av:

Ett land som har en dålig armé respekteras av ingen, men alla respekterar ett land som har en god armé. Jag höjer mitt glas för Finlands armé och dess härvarande representanter.

Den stora skillnaden mellan Finland och Sverige torde til syvende og sidst stå att finna i den mentala inställningen. Den forna svenska så kallade rikshalvan på andra sidan Östersjön har varit tvungen att upprepade gånger försvara sig med väpnad makt mot utifrån kommande – läs sovjetrysk – aggression och därtill gjort det så framgångsrikt, att den egna självständigheten kunnat bevaras. Lägg därtill det uppslitande inbördeskriget – Frihetskriget – med utländska inslag mellan kommunister och frihetligt borgerliga 1918, då de röda fick ordentligt på tafsen.

Finnarna vet således att friheten alltid måste försvaras, ibland i värsta fall med vapen i hand och till priset av betydande manspillan. Det är en insikt som 200 år av fred betydligt naggat i kanten för svensk del. Här verkar försvarsledningen tycka att det är viktigare att satsa på sociala experiment i det militära än att stå redo i händelse av främmande aggression.

Östtyskland: stöd till västtyska terrorister och nazister

14 december, 2013

images Överlyckliga östtyskar firar att Berlinmuren avskaffats den 9 november 1989.

Östtyskland kallades officiellt ”DDR”, den tyska förkortningen för Tyska demokratiska republiken. Men det fanns inget demokratiskt med Östtyskland, också känt som Sovjetzonen. Här bestämde Sozialistische Einheitspartei Deutschlands (SED), det vill säga kommunisterna. Alla medborgare kontrollerades av säkerhetstjänsten Stasi och betydande delar av den östtyska militären befann sig på krigsfot också under djupaste fred. Det har vidare efter Berlinmurens fall blivit känt, att Östtyskland understödde såväl västtyska vänsterterrorister som nynazister.

1995 publicerade Contra förlag Erik Ekelunds bok Ingen av officerarna bar uniform (441 sidor), en roman med verklighetsunderlag som byggde på författarens egna erfarenheter från en stor militärmanöver i Blekinge 1970. Manövern bevakades av östtysk militär, som hade hjälp av svenska medlöpare. Östtyskarna lyckades komma över topphemliga svenska militära handlingar.

En grupp svenska soldater slog dock tillbaka. Med hjälp av beslagtagna östtyska miniubåtar genomförde svenskarna en kommandooperation i Warnemünde i Östtyskland. Erik Ekelund deltog i manövern. Efter det så kallade DDRs fall hittade han i tidigare hemligstämplade arkiv de sista pusselbitarna i detta gastkramande Kalla krigs-drama. Ekelunds laddade berättelse skildrar i romanens form händelserna i Blekinge och Warnemünde. De svenska soldaterna belades med 25 års tystnadplikt – till oktober 1995. Ekelunds bok kom ut när den tiden var till ända.

Det står var och en fritt att spekulera i vad som är sant och vad som måhända är en form av påbättrad verklighet i Erik Ekelunds bok. I en sak är boken fullständigt autentisk: den östtyska militären befann sig under det Kalla kriget på ständig krigsfot och tvekade inte att på ett aggressivt sätt gripa in i andra länders verklighet när så befanns tjänligt.

untitled

Efter Berlinmurens fall i november 1989 har det vällt fram en mängd uppgifter som visar på det kommunistiska Östtysklands sanna natur som en aggressiv maktspelare i norra Europa. För Sveriges del hade det östtyska kommuniststyret initialt fientligt inriktade planer. Christoph Andersson skildrar i boken Operation Norrsken (Norstedts 2013, 324 sidor) hur Stasi i början av 1970-talet ville kompromettera det svenska kungahuset genom att lyfta fram dess förbindelser med Nazityskland i ljuset. Sverige skulle avkonterfejas som en opportunistisk stat, färdig att låna sig till vad som helst i syfte att inte förarga sina mäktiga grannar i väst.

Det östtyska projektet kallades ”Operation Norrsken” men inställdes efter en tid. Östtyskarna kom på att de i stället hade betydligt mer att vinna på att driva en vänlig linje gentemot svenskarna och att, på olika sätt och inom skilda verksamhetsfält, nästla sig in i det svenska samhället. De blev också snart på det klara med att de styrande svenska socialdemokraterna och särskilt då statsminister Olof Palme hade en mycket välvillig syn på vad som ofta betecknades som ”det socialistiska experimentet” i den östra delen av Tyskland.

På 1980-talet blev säkerhets- och spionorganisationen Stasi via ett av sina många bulvanföretag en affärspartner till den svenska vapentillverkaren Bofors. Med östtysk hjälp forslades svenska sprängämnen och svenskt krut till mullornas Iran. Genom samma östtyska företag försågs den östtyska så kallade Folkarméns automatkarbiner av fabrikatet Kalasjnikov med krut som tillverkats av det i Karlskoga baserade Bofors. Christoph Andersson redogör i sin bok i detalj för alla invecklade turer inklusive efterföljande rättsprocesser.

Stasi fanns också med på ett hörn när ASEA i Västerås skulle överantvarda kärnvapenteknologi till det kommunistiska Östtyskland. Den svenska journalisten Cats Falck, som rotade i denna affär, hittades 1984 död tillsammans med en väninna i en bil i Norra Hammarbyhamnen i Stockholm.

palme_honecker Olof Palme i en vänskapsskål med Östtysklands diktator Erich Honecker.

Östtyskarna var aktiva på många plan i syfte att påverka det svenska samhället i för dem förmånlig riktning. De gynnades av att många svenskar, särskilt inom massmedia och kulturliv, hade stora sympatier för den i deras tycke hedervärda ”socialismen” (det vill säga kommunismen) i ”DDR”.  En av dessa entusiaster var filmaren Roy Andersson, som i ett citat som återges i Anderssons bok (sidan 235) säger att han ”sympatiserar väldigt mycket med den ryska revolutionen” efter att 2010 ha mottagit det så kallade Leninpriset av Jan Myrdalsällskapet (prissumman var 100 000 kronor) för sina insatser.

Bakgrunden var att Roy Andersson hjälpt östtyskarna med ett projekt som var ägnat att få immunbristsjukdomen AIDS att framtå som ett hemligt biologiskt vapen, framställt i amerikanska laboratorier under CIAs överinseende. Projektet, kallat ”Operation Infektion”, har varit så framgångsrikt att många, särskilt i Tredje världen, faktiskt tror på att AIDS skapades i på konstlad väg i amerikanska laboratorier. En av dem som trodde på detta var förre sydafrikanske presidenten Thabo Mbeki, som upphöjde den östtyska propagandalögnen till närmast statsdoktrin, något som varit förödande för AIDS-bekämpningen i ANCs Sydafrika.

Roy Andersson drog sitt strå till den östtyska propagandastacken genom filmen Någonting har hänt, vilken i sin engelska version kallas Something has happened. Andersson menar sig själv ingalunda vara kommunist utan föredrar att kalla sig ”socialdemokratisk socialist med folkbildarambitioner”.

images ”Socialdemokratiske socialisten” Roy Andersson hjälpte östtyskarna sprida myten att AIDS framställts av CIA.

Christoph Andersson berättar slutligen också historien om Stasi-prästen i västerbottniska Burträsk, Aleksander Radler, samhällets stöttepelare som i tidernas fullbordan visades ha varit spion för Stasi. Radler kommer från det forna Östtyskland, där han studerade teologi. 1977 doktorerade han i religion och kyrklig verklighet i Lund och inledde därpå en yrkeskarriär som präst i Svenska kyrkan. Han blev omsider professor i Åbo och gästprofessor vid Umeå universitet. Han utbildade många unga svenska präster och författade även dessas läromedel.

Tidningen Expressen fick dock fatt i uppgifter om att Radler fungerat som Stasi-agent i Sverige ända fram till murens fall 1989. Han hade rapporterat vänner och bekanta som var regimkritiska till Stasi och därmed sett till att de greps och dömdes till fängelse i ”DDR”. Ursprunget till avslöjandet var professor Birgitta Almgren vid Södertörns högskola, som i SÄPOs register över misstänkta Stasi-spioner stötte på namnet Aleksander Radler men enligt överenskommelse saknade möjlighet att avslöja hans namn.

Expressen lyckades emellertid luska ut vem det var som avsågs och spåra honom till hans hem i Burträsk, där han levde med sin hustru Bettina, som också var kyrkligt anställd. Tidningen fick därtill fram fler komprometterande uppgifter om Radler i Stasis gamla arkiv i Berlin. Radler var identisk med en Stasi-medarbetare som kallades IM Thomas.

Aleksander Radler förnekade först ”till 150 procent” att han skulle ha varit städslad av den fruktade östtyska spionorganisationen men föll till sist till föga och bad om ursäkt för allt elände han ställt till med. Till vilken nytta det kunde ha för de många människor han svikit och förstört liv och tillvaro för.

untitledStasiprästen Aleksander Radler tjänade Stasi i 28 år.

Av ovanstående framgår att det kommuniststyrda Östtyskland – i likhet med alla totalitära diktaturer – verkade på många olika plan: politik, kultur, religion, vetenskap och så vidare. Det allt övergripande syftet var att framflytta positionerna för kommunismen i allmänhet och för Östtyskland/Sovjetblocket i synnerhet. Hela samhället genomsyrades av en anda av sekretess, övervakning och misstänksamhet där i princip alla spionerade på alla. Den du trodde du stod närmast och/eller älskade mest kunde vara den som angav dig för säkerhetstjänsten Stasi.

Om de östtyska kommunisternas behov av övervakning och inhämtande av uppgifter om allt och alla uttalade sig en gång Erich Mielke (1907-2000), som var minister för statssäkerhet och därmed chef för Stasi 1957-89, på följande sätt: ”För att vara säker måste man veta allt.”

I likhet med alla totalitära diktaturer hade Östtyskland även en överdimensionerad krigsmakt. Åt detta ämne har den välrenommerade militärhistorikern Lars Gyllenhaal ägnat ett stycke i en webbaserad artikelserie i militär- och krigshistoriska ämnen. Gyllenhaal konstaterar att de främsta östtyska förbanden befann sig på krigsfot också i fredstid.

Lars Gyllenhaal frågar sig och svarar själv: ”Hur hade Nazitysklands trupper sett ut om landet fortsatt existera efter 1945? Rätt mycket som Östtysklands.” Så var vapenrockarna i Nazi- respektive Östtyskland helt identiska bortsett från den lilla detaljen, att den östtyska varianten saknade örnmärken. Vidare liknade intill förväxling det nazityska handeldvapnet Sturmgewehr den östtyska krigsmaktens sovjettillverkade Kalasjnikov automatkarbin (Sturmgewehr var världens första automaktkarbin). Den breda östtyska hjälmen hade utvecklats i Tredje riket som ”Thale B-II” men producerades aldrig under Andra världskriget.

untitledSturmgewehr 44.

I medio av 1990-talet blev det i Sverige känt, att exempelvis de östtyska pansartrupperna alltid förfogade över skarp krigsammunition samt att attackdykare ur Scwimmerkommando 18 under 1980-talet hade kartlagt hemliga försvarsanordningar i sydsvenska hamnar. ”DDRs” säkerhetsministerium hade tillgång till egna attackdykare, fallskärmsjägare och ett elitförband för specialoperationer i västvärlden, AGM/S. Vid minst ett tillfälle under 1979 skall denna styrka ha varit på väg att genomföra en skarp operation i Västtyskland.

Östtyskland hade militärfordon som var fullastade med krigsammunition som standard, och i östtyska förråd har hittats nya gatuskyltar avsedda för Belgien samt sedlar för ockupationsvaluta. Det rådde i djupaste fredstid två timmars marschberedskap för merparten av den östtyska krigsmakten, men för spaningsförband gällde endast 45 minuter.

Redan vid Tysklands återförening 1990 avslöjades att Rote Armeefraktion (RAF)/Baader-Meinhof-ligan hade fått ekonomiskt och annat stöd från de ideologiska fränderna i Östtyskland, och Gyllenhaal understryker att allt fler detaljer om detta samarbete tycks dyka upp efter hand. RAF-terroristerna utbildades i vapentjänst i Östtyskland, varefter de angrep NATO-mål i Västtyskland. Det beräknas att RAF dödade ett dussintal amerikanska soldater under dessa operationer. Den amerikanske generalen Frederick Kroesen överlevde dock som genom ett mirakel ett av RAF avlossat, sovjetiskt pansarskott mot den bepansrade Mercedes han färdades i.

untitledEn av RAFs mest beryktade bravader var att kidnappa och mörda den västtyske arbetsgivarbasen Hanns-Martin Schleyer.

Östtyskarna tvekade heller inte att understödja nynazister i Västtyskland i syfte att försvaga den sårbara västtyska demokratin. Nazistledaren Odfried Hepp, som fått sin första praktiska militära erfarenhet i Libanon, var en av de nationalsocialistiska ledare som fick hjälp av Östtyskland. Den av östtyskarna sponsrade så kallade Hepp-Kexel-gruppen gav sig i likhet med RAF på amerikanska mål i Västtyskland.

Efter att ha genomfört flera bilbombningar och bankrån fick Hepp slutligen en fristad i Östtyskland, vars talrika likheter med Hitlers rike han bör ha funnit tilltalande.
 

Det nya Kalla kriget

25 september, 2013

2012_v_09_-_Nyhet_2_-_ReportageVladimir Putin i samspråk med ett par av sina militärbefäl.

Kalla kriget kallas perioden mellan Andra världskrigets slut 1945 och Sovjetunionens upplösning 1991. Världen kunde då indelas i två stormaktsblock: det ena hade USA som ledarnation och centrerades kring den västerländska demokratin, det andra leddes av Sovjetunionen och vägleddes av den totalitära kommunismen.

En av de första som såg vartåt det lutade – att de under kriget allierade stormakterna USA och Sovjetunionen skulle bli fiender med diametralt motsatta intressen – var den brittiske krigsledaren Winston S. Churchill (1874-1965). Denne höll i Fulton, Missouri i USA 1946 ett tal, där han hänvisade till en ”järnridå” som sänkt sig ner över Europa och delade in världsdelen i fria och ofria stater. I Asien fanns på motsvarande sätt en ”bamburidå”.

traub-spanGeorge F. Kennan – en av det Kalla krigets arkitekter.

Samma år, 1946, författade den amerikanske diplomaten George F. Kennan (1904-2005) från sin stationeringsort Moskva ett så kallat långt telegram om 8000 ord till USAs utrikesledning, där han redogjorde för den sovjetiska synen på omvärlden och hur det sovjetiska inflytandet bäst skulle kunna ”dämmas upp” eller inneslutas. Denna poltik blev sedan vägledande för alla amerikanska administrationer ända tills Ronald Reagan (1911-2004) valdes till president 1980.

Reagan frångick den defensiva inneslutningspolitiken och gick på offensiven genom att initiera ett massivt militärt upprustningsprogram: Reagan ansåg nämligen att Sovjetunionen och kommunismen kunde och skulle besegras. Reagan fick rätt. Det Kalla krigets slut fick många politiker, militärer och andra bedömare att tro att freden i världen nu var säkrad för gott. Så skedde icke minst i Sverige, som började rusta ner – jag skulle hellre säga avveckla – sitt militära försvar.

När Vladimir Putin tillträdde som det postsovjetiska Rysslands president 2000 inledde han ett nytt kallt krig. Han valde att beteckna Sovjetunionens kollaps som den ”största tragedin under 1900-talets historia” och började rusta upp den ryska krigsmakten. Ryssland skulle bli stort och mäktigt igen.

Ronald_ReaganRonald Reagan insåg att Sovjetunionen och kommunismen kunde och skulle besegras.

Efter två presidentperioder valde Putin att 2008 lämna över till staffagefiguren Dmitrij Medvedev och i stället bli premiärminister. I fjol lät sig dock Putin på nytt omväljas som president och fortsätter sin offensiva militärpolitik med full kraft. Det vapenskrammel som Ryssland nu utvecklar skrämmer slag på de baltiska grannländerna och Polen och framkallar betydande oro även i Finland och ett Sverige, som enligt ÖB Sverker Göransson skulle kunna hålla ut ”högst en vecka” vid ett sovjetiskt angrepp.

När USAs president Barack Obama för en tid sedan hotade ingripa militärt i Syrien lät den ryska ledningen förstå att man i så fall, som en föregiven säkerhetsåtgärd, skulle kunna komma att gå in i Baltikum. Trupper koncentrerades också till de baltiska gränstrakterna. Nu ser länderna i det ryska närområdet med oro på hur en rysk/vitrysk militärövning med beteckningen Zapad  (Väst) 13 svällt ut till att omfatta drygt 40 000 man från ursprungligen aviserade 13 000.

I en analyserande text av TTs Jan Winter som publicerats den 25/9 heter det:

Upplägget för Zapad 13 (Väst 13) tyder på att syftet varit en skrämsel- och styrkedemonstration mot Rysslands och Vitrysslands närmaste grannar, heter det bland annat i den estniska försvarsledningens kommentar.

Winter konstaterar vidare att i Nordeuropa pågår vad som kan betecknas som ”rena kappövningen” mellan öst och väst. Militärhistorikern Lars Gyllenhaal, som är expert på den ryska upprustningspolitiken, menar att man får gå tillbaka till ”sovjetisk tid” för att hitta en motsvarighet både på öst- och västsidan.

Âëàäèìèð Ïóòèí ñòàë êàâàëåðîì "Ñàêñîíñêîãî îðäåíà áëàãîäàðíîñòè"Vladimir Putin: en formellt folkvald despot.

September månad har varit särskilt militärintensiv vad beträffar det svenska närområdet, där svenska JAS Gripen-plan just nu samövar med NATO-flyg inom ramen för övningen Arctic Challenge. Även den svenska artilleriövningen Höstlöv ingår här på ett hörn. Nyligen avslutades ett örlogsspel i södra Östersjön betecknat Northern Coasts med svensk övningsledning och förlagt partiellt till Gotland.

Västliga örlogsenheter kunde samtidigt observera, hur rysk örlog flyttade över 20 000 soldater inklusive stora vitryska elitförband från Sankt Petersburg till Kaliningrad-parametern. En fullständigt unik manöver enligt Gyllenhaal.

Väst planerar att i november hålla en övning kallad Steadfast Jazz, där polska och baltiska trupper skall samöva under NATOs ledning. Gyllenhaal menar att ökningen i västliga övningar bäst kan förklaras av en ökad vaksamhet efter den omfattande ryska övningen Zapad 09 för fyra år sedan. Baltstaterna blev ordentligt skrämda därav och krävde fler samordningsövningar för att vässa försvaret.

Vi tycks alltså vara inne i ett nytt slags kallt krig där öst och väst ånyo spänner musklerna mot varandra. Detta sker samtidigt som president Putin alltmer framstår som en inflytelserik internationell aktör, som utnyttjat Obama-administrationens svaghet i syfte att framflytta sina egna och sitt lands positioner. I sedvanlig ordning är det också från ryskt håll det nu kommer anklagelser mot väst om en återgång till ”kallakrigs-retorik” för något man själv lagt grunden till.

untitledI Vietnam blev det Kalla kriget varmt.

I det ursprungliga Kalla kriget förekom även ”varma” inslag i form av väpnade konflikter på platser som Korea, Vietnam, Afrika och Sydamerika. Det återstår att se om så kommer att bli fallet också i det nya Kalla krig som nu tornar upp sig på ett ganska skrämmande sätt. Det finns en uppenbar risk att så kommer att ske i exempelvis Mellanöstern.

Ryssland har slutligen en härskare som enligt Anna Arutunyan i en färsk bok – Tsar Putin (The Putin Mystique), Ordfront förlag 2012, 312 sidor) – är en ”folkvald despot” med en enorm makt, vilken kan förklaras av landets outvecklade demokrati och feodala traditioner. Tidigare despoter av denna karaktär, låt vara att de inte varit folkvalda, har aldrig tvekat att inta en aggressiv attityd mot omvärlden och lägga tidigare fria stater under sig om man anser att så är förenligt med de nationella intressena och behoven.