Myten om Ryssland som spärr mot muslimskt inflytande

 Världens nordligast belägna moské finns i Norilsk i Ryssland.

Det finns en efterhängsen myt, icke minst florerande på Facebook, som vill göra gällande att Putins Ryssland skulle utgöra en pålitlig spärr mot muslimskt och/eller islamistiskt inflytande.

När det potentiella ryska hotet mot Sverige kommer på tal finns det alltid några snillen som skriver ungefär som så, att ”Hellre Putin än ISIS”. Instämmandena och gillandena brukar dugga tätt. Resonemanget går ut på att om man måste välja så är Ryssland alla gånger att föredra. Underförstått är också att ryssarna skulle göra processen kort med muslimerna/islamisterna.

Det här sättet att haspla ur sig illa övertänkta åsikter är typiskt för notoriskt oinformerade Facebook-användare. ”Valet” som redogörs för ovan – Putin eller islam – är nämligen inget val alls och kommer garanterat aldrig att göras. Skälet härför är enkelt: islam och islamism är nämligen dagliga realiteter och hot också i Ryssland, som president Putin trots aktningsvärda försök i framförallt Tjetjenien inte har lyckats neutralisera.

Så om olyckan skulle vara framme och vi invaderades av ryska trupper skulle detta med andra ord innebära, att vi tvingades leva under rysk ockupation OCH fortsatt om inte ännu större islamskt inflytande. En stor del av de ryska militärförbanden består ju faktiskt av muslimska trosbekännare, vilka nog inte kan förväntas vara särskilt benägna att ta i med hårdhandskarna mot trosfränderna i Sverige.

 Muslimer i bön i Moskva i augusti 2012 vid högtiden Eid al-Fitr, som avslutar ramadan.

Rysslands befolkning består i dag av till omkring 15 procent muslimer, vilket innebär att av en befolkning på cirka 144 miljoner är 21-23 miljoner muslimer. Bara i Moskva finns vid pass två miljoner muslimer men endast fyra moskéer, att jämföra med de omkring 7000 moskéer som finns i hela Ryssland. Det är en betydande muslimsk närvaro såväl procentuellt som reellt.

Som ett kuriosum kan nämnas att världens nordligast belägna moské återfinns i staden Norilsk, skapad 1953, som har ett invånarantal på 200 000 varav en fjärdedel är muslimer. Norilsk ligger på Tajmyrhalvön 300 kilometer norr om polcirkeln. Moskén, som heter Nurd Kamel-moskén, återfinns därmed i Guinness rekordbok: http://se.sputniknews.com/swedish.ruvr.ru/2012_06_07/77420025/

Det postkommunistiska Ryssland har hela tiden haft att kämpa mot islamsk fundamentalism, något som krigen i Tjetjenien 1994-96 samt 1999 och framåt visat. Tjetjenien är en autonom delrepublik i Kaukasus i sydvästra delen av Ryssland som grundades 1993 och har en befolkning på cirka 1,3 miljoner. Ledare för denna entitet ät Ramzan Kadyrov, som av motståndarna kallas ”rysk marionett”.

Islamistiska separatister har dock upprättat ett embryo till statsbildning som kallas Tjetjenska republiken Itjkerien, men denna skapelse erkänns endast av Georgien. Det var den 1-3 september 2004 som tjetjenska separatister utförde sitt blodigaste dåd. Det skedde i en skola i Beslan i Nordossetien, vilken intogs av separatister och fundamentalistiska muslimska terrorister.

              

Ovan förödelsens styggelse efter gisslandramat i Beslan 2004. Nedan visas terrorledaren Basajevs döda kropp upp 2006.

Terroristerna tog skolbarn, lärare och annan personal som gisslan, och i samband med att ryska säkerhetsstyrkor stormade skolan dödades minst 338 personer inklusive 155 barn. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gisslandramat_i_Beslan Separatistledaren Sjamil Basajev tog senare på sig ansvaret för terrordådet. Basajev kallades ”Rysslands mest eftersökte man” när han uppspårades och dödades i en operation genomförd av säkerhetstjänsten FSB den 10 juli 2006.

Inför de vinterolympiska spelen i februari 2014 i Sotji, beläget i Krasnodar-regionen i södra Ryssland, befarades att islamistiska terrorister skulle slå till i syfte att få sin sak uppmärksammad inför världssamfundet. Många såg terrordådet i staden Volgograd – som tidigare hette först Tsaritsyn och därefter Stalingrad – i slutet av december 2013 som en generalrepetition inför Sotji-OS. 16 människor omkom och ett 50-tal skadades i en självmordsmördarattack genomförd av en man och en kvinna. http://www.dn.se/nyheter/varlden/dodlig-explosion-varning-infor-sotji-os/

Säkerhetspådraget i Sotji var dock massivt, och något terrordåd materialiserades dessbättre inte trots uttalade (tjetjenska) hot inför storevenemanget: http://iranaware.com/2013/07/04/russia-chechen-muslim-terrorist-leader-calls-for-attacks-on-upcoming-winter-olympics-in-sochi/

En av de bästa och mest informativa texter jag läst om islams utveckling i Putins Ryssland återfinns i Dispatch International, en publikation jag själv har nöjet att då och då medverka i, den 22 oktober 2013 med Lars Hedegaard som författare. ”Ryssland genomgår en demografisk revolution som fundamentalt kommer att förändra landets karaktär”, framhåller Hedegaard inledningsvis. Denna utveckling kommer möjligen att få ännu större konsekvenser för landets framtid än Sovjetunionens kollaps 1991. Hedegaards artikel här: http://www.d-intl.com/2013/10/22/nasta-skrackscenario-ett-muslimskt-ryssland-bevapnat-till-tanderna/

Muslimsk spridning i världen.

Den etniskt ryska delen av befolkningen minskar med i runda tal 0,6 procentenheter varje år under det att den muslimska folkdelen ökar med ungefär lika mycket. Om några år kan det beräknas att de ryska militärstyrkorna till hälften kommer att utgöras av muslimska trosbekännare. Befolkningsutvecklingen beror på de muslimska kvinnornas högre nativitet. Ryska kvinnor föder i genomsnitt 1,4 barn medan förhållandet i Moskva är endast 1,1 barn per rysk kvinna. För att upprätthålla befolkningen behövs 2,1 barn per kvinna. En av anledningarna till den bristande nativiteten anges vara de ryska männens ymniga alkoholism – kvinnorna drar sig för att skaffa barn med alkoholiserade män som riskerar bli opålitliga fäder.

Muslimska kvinnor föder i genomsnitt 2,4 barn, och i Moskva kan tartarkvinnor föda 6 barn och tjetjenska och ingusjiska kvinnor ända upp till 10 barn. Det beräknas vidare att tre-fyra miljoner muslimer flyttat till Ryssland från de tidigare sovjetrepublikerna Azerbajdsjan och Kazakstan. Den muslimska tillväxten utgör helt enkelt en befolkningsmässig tickande bomb som kan komma att få grava konsekvenser för den internationella utvecklingen.

Lars Hedegaard avrundar med följande ord:

Det västerländska antagande som så länge rått – att det kalla kriget är över – kan visa sig vara en myt. Västvärlden kan snart stå inför ett muslimskt dominerat Ryssland beväpnat till tänderna.

Det inte bara KAN visa sig vara en myt. Det nya kalla kriget, som inleddes när Vladimir Putin blev rysk president år 2000, ÄR i full gång och ju förr vi inser detta och inrättar oss därefter, desto bättre: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

En annan kännare av islam och islamism, den amerikanske forskaren och skribenten Daniel Pipes (som Hedegaard refererar till), menar att det är ett misstag att stirra sig blind på islamiseringen i länder såsom Storbritannien och Sverige. I stället är det Ryssland med dess mångmiljonhövdade muslimska befolkning som är värt vårt noggrannaste studium, icke minst med tanke på den ryska kärnvapenkapaciteten: http://sv.danielpipes.org/13550/muslimskt-ryssland

 Putin tillsammans med Irans högste ledare, ayatollah Khamenei. Ryssland och Iran samarbetar bland annat om kärnvapenteknologi.

Ett muslimskt Ryssland rustat med kärnvapen. Det är således vad den historiska utvecklingen i värsta fall kan ha i beredskap för oss. Det är dock enligt mitt förmenande tillräckligt illa att Vladimir Putin redan nu spelar under täcket med islamistiska galningar på olika håll i världen och förser dessa med vapen såväl som kunnande.

Det är ett ämne som berörs av bloggaren Daniel Greenfield, forskare vid Freedom Center i New York, i ett inlägg från den 21 april 2010. ”Det är ingen hemlighet”, framhåller Greenfield, ”att Ryssland är världens största icke-muslimska understödjare av islamsk terrorism. Ryska vapen och rubler flödar in i Iran och Syrien, och därifrån till terroristgrupper över hela Mellanöstern.”

Slutligen måste det sägas vara alarmerande att ryssarna även delar med sig av sina kunskaper vad gäller kärnvapenteknologi till mullornas Iran, som nyss slutit ett avtal med USA och andra makter – inklusive Ryssland – om den iranska atomindistrin men som fortsätter med sin sinistra retorik om att utplåna såväl USA som Israel. Alltmedan Obama och Kerry försäkrar att de inte menar vad de säger: http://www.frontpagemag.com/point/259641/kerry-irans-death-america-doesnt-mean-they-want-daniel-greenfield

Greenfields fem år gamla men mycket tänkvärda bloggtest här. http://sultanknish.blogspot.se/2010/04/russia-georgia-and-islamic-terrorism.html

 

Nu orkar Reinfeldt inte låtsas längre – invandringens kostnader slukar allt annat!

Besatt.

Så kan man lämpligen beskriva stasminister Fredrik Reinfeldt under dennes sommartal på Norrmalmstorg i Stockholm den 16 augusti. Reinfeldt och den så kallade borgerliga alliansregeringen i stort är besatt av att göra Sverige till ett så stort mottagarland för invandrare som det bara går. Reinfeldt förberedde allmänheten på vad som komma skulle via en pressträff inför talet:

http://www.dn.se/valet-2014/reinfeldt-oppna-era-hjartan-for-de-utsatta/

Allting annat – försvaret, fattigpensionärerna, arbetslösa ungdomar, utsatta svenskar – anser regeringen Reinfeldt vara av mindre vikt. Bara vi slår vakt om vårt renommé som ”något av en moralisk stormakt” tänker Reinfeldt låta oss göra vilka uppoffringar som helst, väl vetande att han personligen  inte kommer att beröras det bittersta av detta.

Reinfeldt orerade om att vi bör ”öppna våra hjärtan” för de enligt Migrationsverkets uppskattning omkring 400 000 personer utomlands ifrån som kommer att söka asyl i vårt land under 2014-15:

Nu ber jag svenska folket att ha tålamod med detta. Att ha solidaritet med världen utanför.

Problemet med den uppmaningen är blott att det inte stämmer. Ty om vi verkligen ville visa soldaritet med den så kallade världen utanför så skulle vi anstränga oss betydligt mer i syfte att, som Sverigedemokraterna förordar, hjälpa de nödlidande på plats i deras hemländer respektive närområden. Dessutom torde det bli plånböckerna mer än hjärtana vi lär få anledning öppna.

 Reinfeldts idé om solidaritet: importera ”världen utanför” till Sverige och Europa.

Vi visar ingen solidaritet med ”världen utanför” genom att importera betydande delar av denna värld till Sverige. Hellre än att bjuda in all världens folk till Sverige borde vi rimligen uppmana dem att, om möjligt, stanna kvar i sina länder för att försöka vända utvecklingen till det bättre.

Dock kan det vara lämpligt att berömma statsministern för en sak: han erkände, efter i det närmaste åtta år vid makten, för första gången att invandringen är en tung ekonomisk börda för landets skattebetalare. Tidigare har vi intill förbannelse fått höra att invandringen endast berikar och att den är en veritabel vinstaffär för vårt arma land. Så icke nu:

Det kommer att kosta pengar, vi kommer inte att ha råd med så mycket annat, men det är verkliga människor som flyr för sina liv.

Människor som sedan, enligt beslut i domstol, har rätt att uppbära bidrag för att kunna semestra i de länder de förutsätts ha flytt ifrån med livet som insats. Jag tror inte ens att regeringens egen Bagdad Bob, desiformationsminister Erik Ullenhag, kan skyla över Fredrik Reinfeldts yttranden den här gången.

 Erik ”Bagdad Bob” Ullenhag (FP) debatterar mot Jimmie Åkesson (SD) på en pall för att se längre ut.

Inom en icke alltför avlägsen framtid kan det för övrigt bli nödvändigt för oss svenskar att ta vår tillflykt utomlands. Enligt en FN-rapport finns det nämligen risk för att Sverige inom cirka 15 år förpassats rätt in i Tredje världen med förhållanden värre än länder såsom Libyen och Bulgarien. Enligt CBN News World har Sverige blivit ett laboratorium för sociala experiment som för tankarna till Sovjetunionen och Nordkorea:

http://www.cbn.com/cbnnews/world/2014/April/Soviet-Sweden-Model-Nation-Sliding-to-Third-World/#.U_C-WQqk55s.twitter

CBN News World tar i sin analys bland annat upp det faktum att yttrandefriheten delvis upphävts till följd av hårda krav på anpassning till en politiskt korrekt åsiktskorridor, särskilt när det gäller frågor med anknytning till den oproportionerligt stora invandringen till Sverige. Man exemplifierar med docenten Jim Olsson, som ställdes mot väggen av tidningen Expressen för att anonymt ha uttryckt misshagliga åsikter i ett webbforum.

 Docent Jim Olsson säger sin mening om Expressens reportrar.

Vidare belyses i nämnda analys den från arabvärlden importerade antisemitismen, som gör judarna i främst Malmö till en utsatt grupp, samt den storm av kritik från etablerade media som den somaliskfödda journalisten Amun Abdullahi Mohamed utsattes för, då hon riktade sökarljuset mot den muslimska invandringen till Sverige.

Bland annat tog hon upp det faktum att den somaliska terrorgrupperingen al-Shabaab rekryterar unga stridande i invandrartäta Rinkeby utanför Stockholm. Enligt Abdullahi kunde det vara mindre riskfritt att vistas ute en natt i Somalias huvudstad Mogadishu än i Rinkeby. Sådant ligger långt utanför den åsiktskorridor som dikterar den svenska självcensuren.

I CBN-reportaget får de båda danska skribenterna Mikael Jalving och Lars Hedegaard samt nätpublikationen Dispatch Internationals svenska chefredaktör Ingrid Carlqvist komma till tals för att informera om vilket extremland Sverige blivit.

 Sverige är numera ett land där obekväma konstnärer som Dan Park kastas i fängelse.

Ja, den bistra och bittra sanningen är att Sverige är ett land där yttrandefriheten satts ur spel och där konstnärer med obekväma budskap såsom Dan Park placeras inom lås och bom. Ett land där våldtäkter och väpnade rån kan ge mildare straff än opassande konst. Och som sagt ett land där kostnaderna för immigrationen tillåts sluka allting annat.

Om det någonsin föresvävat Fredrik Reinfeldt att hans sommartal på Norrmalmstorg är en valvinnare så känner jag mig tämligen säker på att han får tänka om.

Innehållslösa kodord präglar ”debatten” om invandring och SD

 Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard: i kamp för det fria ordet.

http://avpixlat.info/2014/04/03/amerikansk-media-malar-upp-sverige-som-kommunistiskt-tredjevarldsland/

Är Sverige på väg att bli ett land med en massiv intolerans gentemot oliktänkande som för tankarna till kommunistländer i Tredje världen? Det hävdas i ett reportage producerat av den kristna amerikanska nyhetskanalen CBN som återges på sajten Avpixlat (länk överst).

I reportaget framträder den svenska journalisten Ingrid Carlqvist och hennes danske kollega Lars Hedegaard, båda chefredaktörer på nättidningen Dispatch International där jag själv stundtals har nöjet medverka. Dessutom intervjuas den danske författaren och journalisten Mikael Jalving, som skrivit en ytterligt informativ bok om Sverige med titeln Absolut Sverige.

Det är främst det svenska tabut mot invandringskritik som hamnar i fokus i det amerikanska reportaget: de som riktar kritik mot den i vårt land sedan många år sakrosankta ”generösa invandringspolitiken” riskerar att i mainstreammedia stämplas som ”rasister” och ”nazister”. Inte ens anonymitetens skydd är tillfyllest, som exemplet Expressen och dess Researchgrupp bestående av dömda vänsterbrottslingar visar genom att hänga ut anonyma nätkommentatorer – så kallade troll – i offentlighetens ljus.

Den Researchgruppen närstående journalisten/propagandisten Robert Aschberg, chefredaktör på den vänsterextremistiska tidskriften Expo, har följt upp Expressens med Stora journalistpriset (surprise!) belönade uthängningar genom TV-program där den borne översittaren Aschberg – som av någon anledning finner stort nöje i att låta avbilda sig med ett basebollträ – idkar ”trolljakt”.

Vänsterextremistiska/SD-hatande Robert Aschberg och Researchgruppen.

Det är förvisso helt förkastligt att ägna sig åt anonymt näthatande oavsett i vad form, men ensidigheten i Expressens/Researchgruppens respektive Aschbergs upplägg är minst sagt störande för att inte säga upprörande. I konsekvensens namn borde väl även de sannolikt många fler och därtill betydligt grovkornigare vänsterhatarna spåras upp och hängas ut, men därav har inte en tillstymmelse kunnat skönjas så här långt.

Att Robert Aschbergs/Expressens/Researchgruppens – den senare har starka kopplingar till avgrundsvänstern i form av AFA och Revolutionära Fronten – verkliga måltavla är det för dem så förhatliga partiet Sverigedemokraterna kan det inte råda några som helst tvivel om.

Aschberg, vars farfar var den kommunistiske ”röde bankiren” Olof Aschberg som var behjälplig med att finansiera Lenins bolsjevikiska statskupp i Ryssland 1917, är bland annat beryktad för uttalandet ”En röst på SD är en röst på brottslingar”.

Sagt alltså av en man som själv samarbetar med brottsdömda aktivister inom extremvänstern! Det är tydligt att det i Robert Aschbergs värld är en himmelsvid skillnad mellan ”rätt” sorts brottslighet och ”rätt” sorts hat – sådant som vänstern ägnar sig åt – och andra former av samma företeelser.

Inom mainstreammedia och vänsterextrema kretsar – det är som vi sett ovan inte alltid så lätt att skilja dessa åt – har ett antal propagandistiska kodord spelat och spelar en betydelsefull roll i den behjärtansvärda uppgiften att hjärntvätta svenska folket till den form av politisk korrekthet som vi nu ser prägla ”debatten” och frågor som rör invandring och mångkulturalism. Det exempel jag valt för att illustrera detta är hämtat från den mestadels läsvärda tidningen Dagens Samhälle (3 april 2014).

Tidningens chefredaktör Mats Edman hävdar rubrikvis i sin krönika på sista sidan att ”Intoleransen är luften under rasistens vingar”. Edman anstränger sig här för att i första rummet nöta in de beprövade motsatsparen intolerans/tolerans samt rasism/antirasism. ”Intolerans” respektive ”rasism” representerar ondska, motsatserna godhet. Enkelt och simpelt. Måltavla, vilket ni redan har förstått vid det här laget, är återigen Sverigedemokraterna (SD).

En svensk som önskar slippa löpa gatlopp i media och förlora sitt jobb bör hålla tand för tunga.

Mats Edman förfasar sig i sin text över den av partiledaren Jimmie Åkessons proklamerade ”nolltoleransen”, vilken de facto medfört att ett antal personer vilka missförstått SDs verkliga agenda i tron att denna faktiskt är ”rasistisk” tvingats lämna partiet. Ett litet fåtal av dessa personer har valt att ansluta sig till nationalsocialistiska Svenskarnas Parti (SvP), som tycks fungera utmärkt som avstjälpningsplats för denna diminutiva grupp.

För att ge sina tirader en gnutta intellektuell spackel hänvisar Mats Edman till boken Believe & Destroy av en fransk så kallad historiker och nazistexpert vid namn Christian Ingrao vilken – säkerligen korrekt – hävdar att de tyska nazisterna på sin tid attraherade även människor med hög intelligensnivå. Exakt hur Ingraos analys skulle kunna vara relevant för exemplet SD sägs inte rent ut i Edmans pamflettliknande krönika, men att syftet är att förknippa partiet med nazismen behöver inte betvivlas.

Om SDs och Åkessons nolltolerans utlägger sig Edman bland annat på följande sätt:

SD gör nu i ”nolltoleransens” namn taktiska bondeoffer på vägen mot ökad makt åt den uppenbart intelligenta klicken runt Jimmie Åkesson. Men vill man skåda avgrunden i SD:s själ bör man följa partifansen och hatsajten Avpixlat. Där syns den bruna svans som viftar bakom Åkessons bak. Hans parti kan inte överleva utan intolerans eftersom drivkraften i självbilden ”invandringskritisk” är att sympatisörerna stör sig på annorlunda människor med kulturella rötter i andra länder…Eftersom ”invandringskritik” är luften under partiets vingar spelar det ingen roll hur ”nolltolerant” man än försöker bli. I SD:s fall är ”nolltolerans” en självmotsägelse, en olöslig ekvation. Utan rasismen upphör nämligen SD:s raison d`étre.

Voilá – litet franska som grädde på moset för att försöka ge etablissemangspropagandan ytterligare litet sofistikerat spackel. Det hela är dock för vagt och samtidigt enkelspårigt. Edman lyckas inte visa varför hans egen intolerans i form av djävulsmålning mot allt som andas invandringskritik skulle vara mer högtstående än SDs intolerans mot en vansinnig immigrationspolitik som inom något decennium, om vi får tro det amerikanska reportage som hänvisas till inledningsvis, har förvandlat gamla Sverige till ett Tredje världen-land av kommunistsnitt.

Inte bara sverigedemokrater jämförs med fascism och nazism…

Slutligen måste det sägas att Edman valt att mycket gravt missförstå Sverigdemokraternas verkliga raison d`étre. Det senare är självfallet att, via valsedeln, ernå tillräckligt inflytande för att kunna ge Sverige en rimligare invandringsnivå, skapa respekt för rättsväsendet samt att ge våra pensionärer en dräglig tillvaro för att nu exemplifiera med tre av SDs hjärtefrågor. Inte att, som Edman föga sensationellt hävdar, ge ”klicken runt Åkesson” ökad makt.

Och, vare sig nu  Edman själv verkligen tror på detta eller ej, SD är inget enfrågeparti. Det hade han själv kunnat konstatera om han närvarat vid partiets valkonferens i Älvsjö härförleden och följt dess många debatter i en rad sakfrågor. Det har dock mer än en gång visat sig ångestfyllt för etablissemangsskribenter att konfronteras med verkligheten snarare än den egna fördomsbilden när det gäller SD.

Lyckas vi sverigedemokrater skapa tillräckligt inflytande för vår politik, ja då kan mycket väl det dystra amerikanska profetian komma på skam till båtnad för hela Sveriges folk oavsett ursprung! En liten fingervisning om det nuvarande opinionsläget gavs vid den senaste mätningen avseende sympatier inför valet till Europaparlamentet. SD nådde här närmast sensationella 10 procent, vilket skulle ge partiet två mandat i Bryssel/Strasbourg.

 

Erik ”Loskan” Svensson ger näthatet nytt ansikte

Erik Svensson – professor som ville spotta.

”Kram på dig också.”

Sedan Dispatch Internationals chefredaktör Ingrid Carlqvist twittrat denna hälsning till lundaprofessorn Erik Svensson slog det fullständigt slint för denne.

I twittersvaret klargjorde Svensson, som själv kallar sig ”evolutionär marxist”, att han minsann inte hade för avsikt att krama Carlqvist. Tvärtom, faktiskt: ”Jag vill spotta dig i ansiktet.”

Man kan nog utan större överdrift påstå att Erik ”Loskan” Svensson givit det så omtalade ”näthatet” ett helt nytt ansikte. Som rättänkande marxist passade professor Svensson även på att i meningsutbytet med Carlqvist ge kristendomen en rejäl känga:

Kristendomen är en vidrig religion och Ingrid Carlqvist en av denna religions många vidriga representanter.

I den fortsatta twitterdebatten kom ”Loskan” loss i en hel radda invektiv såsom ”järnrörsfascister”, ”skitstövlar” och så vidare. Carlqvist förklarades vara ”en plåga” samt ”i sanning en avskyvärd och liten människa”.

Att i en helt privat konversation slänga ur sig allehanda otidgheter är en sak. Det är naturligtvis långt ifrån bra, men ändå mindre allvarligt än att lägga ut okvädinsorden på nätet till allmänt beskådande. Eftersom Svensson faktiskt gjort sig skyldig till det senare blev han uppkallad till sin chef Olov Sterner.

Och att inte tala allvarsord med en förment seriös professor som vill spotta på meningsmotståndare hade givitvis varit tjänstefel. Sådant som Svensson hävde ur sig kan exempelvis leda till att sponsorer drar sig ur och att den universitetsforskning Svensson ägnar sig åt – och även annan forskning vid universitetet – ses i något av ett löjets skimmer.

Man kan i alla fall konstatera att Erik ”Loskan” Svensson, som han givetvis kommer att kallas i fortsättningen, tvingats göra en så kallad pudel och be Ingrid Carlqvist om ursäkt.

Ingrid Carlqvist får polisbeskydd.

En intressant fråga är slutligen hur det kommer sig att Ingrid Carlqvist förmår röra upp känslor så till den milda grad. Det är ju inte första gången hon får heder och ära ifrågasatt. Vid ett tillfälle i våras jagades hon och Dispatch-fotografen Roger Sahlström med hugg, slag, vrål och skällsord av en uppretad vänsterpöbel iväg från ett offentligt möte i Lund.

Det troligaste svaret är att hon som nära nog ingen annan i svensk press vågar stå på sig och utlägga sanningen precis som hon ser den. Oftast har hon därtill rätt. Sådant är utomordentligt svårt för kvarvarande representanter för 68-vänstern och annan politiskt korrekt menighet att acceptera. Detsamma gäller för övrigt Ingrids danske chefredaktörskollega Lars Hedegaard, som blivit påhoppad såväl fysiskt som i form av grova invektiv.

Heja, Ingrid och Lars!

Dispatch International: ett salt i samhällsdebatten

Dispatch och dess chefredaktör Ingrid Carlqvist: ett välbehövligt salt i samhällsdebatten.

I egenskap av chefredaktör för SD-Kuriren skrev jag i anslutning  till tidningens senaste nummer ett brev till läsarna, där jag förklarade varför den nya tidningen Dispatch Internationals svenska upplaga distribuerades med det aktuella utskicket. Bland annat förklarade jag att SD-Kuriren och Sverigedemokraterna inte nödvändigtvis stöder allt som står i Dispatch men ändå menade att tidningen är viktig ur ett yttrandefrihetsperspektiv.

Dispatch, utgiven av Tryckfrihetssällskapet med Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard som svensk respektive dansk chefredaktör, har upprört olika aktörer i det ängsligt politiskt korrekta segmentet. Icke minst den beryktade publikationen Expo som alltid när den tar upp ämnet Dispatch skriver att det är en ”rasistisk” tidning. Precis som om just Expo är rätt instans att komma med en sådan kritik.

Tobias Hübinette – rasist och akademiker samt en av Expos grundare.

En av dem som var med och grundade Expo var sålunda Tobias Hübinette, som torde vara en av de absolut värsta rasister som uppträtt i den svenska samhällsdebatten i modern tid och dessutom en brottsdömd person med en dokumenterad benägenhet för både politiskt och annat våld. Hübinette är en adopterad sydkorean vars koreanska namn är Lee Sam-dol. Han tillhörde det vänsterextrema gänget kring trotskisten och gerillaromantikern  Stieg Larsson och var verksam på tidningen 1994-98.

I ett av sina mest uppmärksammade utspel – i tidningen Creol 1996 – skrev Hübinette:

Att känna eller t. o. m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!

Jag har skrivit om den ökände rasisten Hübinette tidigare i min blogg, och i Dispatch den 10 januari 2013 presenterar även chefredaktör Ingrid Carlqvist denne under den fullt adekvata rubriceringen ”Expo jagar rasister – men glömmer sina egna”.

Trotskisten Stieg Larsson: numera helgonförklarad Expo-grundare.

Tro nu inte att Tobias Hübinette fått lida nämnvärt för sina häpnadsväckande rasistiska floskler. Han tvingades visserligen lämna en tjänst vid Institutionen för orientaliska språk vid Stockholms universitet för några år sedan till följd av sina våldsamma utfall mot vita män. Det dröjde dock inte länge innan han dök upp som docent i något som kallas ”interkulturell pedagogik” vid Mångkulturellt Centrum i Botkyrka och som lektor vid Södertörns högskola i Flemingsberg.

I Sverige är det nämligen så att man kan vara hur rasistisk som helst om man bara riktar sina fördomar mot etniskt vita personer och/eller grupper. Lagparagrafen om ”hets mot folkgrupp” gäller inte etniska svenskar. Däremot krävs det inte mycket innan man blir bildligt talat rullad i tjära och fjädrar av PK-etablissemanget med det ylande vänsterbladet Expo i täten.

Orsaken till att Dispatch International nu hängs ut så envetet är att tidningen ägnar rätt mycket utrymme åt att belysa skilda aspekter av islamismen samt den muslimska invandringen till Sverige, Danmark och andra västländer. I en artikel hävdade en skribent att en orsak till den så kallade fördumningen av västerlandet (eller ”nord”) var invandringen av lågintelligenta personer från ”syd” och det har naturligtvis Expo tagit fasta på i sin hysteriska häxjakt på ”rasister”.

Jag skulle aldrig ha skrivit så själv och tror dessutom inte det är sant. Fördumningen av västerlandet har i mina ögon helt andra orsaker och får nog helt lastas på infödda PK-lobbyister och skrällande åsiktsmegafoner på företrädesvis vänsterkanten i förening med – när det gäller fallet Sverige – svenskens typiska ovilja att diskutera kontroversiella ämnen.

Islamismen med dess dokumenterade strävan efter världsherravälde tillhör de ämnen som kommer till belysning i Dispatch International.

Dessutom vet jag inte om det är speciellt ointelligent att ta sig från låt oss säga Somalia till något av de nordiska länderna, eftersom man lärt sig från släktingar som gjort resan tidigare att det går utmärkt väl att leva på social- och allehanda andra bidrag samtidigt som man upprätthåller sin livsstil från hemlandet med exempelvis kat-konsumtion och stöd till terrorister. Därmed inte sagt att sådant gäller alla invandrare från Somalia och/eller andra länder, långt därifrån.

Så visst har i alla fall ovan nämnda och utan tvekan mindre välbetänkta yttrande luftats i Dispatch. Däri har Expo rätt. Det innebär dock inte alls att man utan vidare kan avfärda denna publikation som ”rasistisk” i dess helhet. I tidningen tas upp ett brett spektrum av ämnen – från halalslaktat kött på svenska tallrikar till hetsen mot Israel från antisemitiskt håll. I senaste numret fanns även en läsvärd artikel om Sveriges försvar av riksdagsman Stellan Bojerud (SD). Själv är jag nybliven prenumerant och så här långt klart nöjd med tidningen.

Rasistisk? Glöm det. Det är bara amsagor från en obskyr men av obegriplig anledning uppburen tidning som heter Expo, vars affärsidé är att kasta så mycket dynga på Sverigedemokraterna som möjligt och som gör det med en skenhelighet som får de helvetespredikande penningpastorerna i USA att framstå som ärligheten själv. Dessutom är tidningens artiklar ofta slafsigt skrivna och felstavade.

Mikael Jalving ger en kritisk bild av Sverige i sin bok Absolut Sverige.

Jag läser för tillfället den danske historikern, författaren och samhällskommentatorn Mikael Jalvings bok Absolut Sverige (LTD förlag 2012) vilken onekligen ger ett intressant perspektiv på skillnaden mellan Sverige och Danmark. Denna kan sammanfattas med ett citat från ett av bokens försättsblad där författaren återger ett citat från Hans Hauge, filosofie doktor och lektor vid Nordiska Institutet vid Aarhus universitetet:

Danskarna tror de kan tala bort problemen. Svenskarna tror de kan tiga ihjäl problemen. Då välfärdsstaten växte fram efter andra världskriget bestämde sig de vanliga svenskarna för en sak: Att aldrig diskutera politik.

Därav den i mitt och förmodligen också i Jalvings tycke ohälsosamma konsensus, som präglar så mycket i den svenska så kallade debatten, där icke minst etnicitet och invandring är tabubelagda ämnen om man skulle råka ha kritiska synpunkter. Då går drevet och då hojtas det om ”rasism” och ”främlingsfientlighet” i alla tänkbara och otänkbara tonarter.

Jag vill varmt rekommendera Mikael Jalvings bok och jag vill även lägga ett gott ord för Dispatch International som berikar och utgör ett välbehövligt salt i vår samhällsdebatt. Att tidningen därtill tar ut svängarna ordentligt gör den inte mindre tilltalande enligt mitt sätt att se, snarare tvärtom. Allt håller jag som sagt inte med om – men säg den tidning man kan göra det med!

Prenumerera kan man göra här:

subscribe@d-intl.com