Posted tagged ‘Lars Isovaara’

Avskaffa timeout med full riksdagslön!

18 november, 2013

untitledGunnar Axén (M): inget åtal.

Så moderate riksdagsmannen Gunnar Axén, Norrköping kladdade eventuellt på en ung moderattjej under en fest i fyllan och villan. För det fick han vidkännas polisanmälan vilket ledde till en förundersökning som nu lagts ner. Axén har tidigare anklagats för misshandel av sin sambo.

Man kan kanske undra varför den utsatta ungmoderaten inte nöjde sig med att slänga en drink i ansiktet på karlsloken, eventuellt uppföljt med en gammeldags örfil. Så hade saken varit ur världen. Nejdå, i stället skall rättsväsendet, belastat som det är av den galopperande kränkthetsindustrin, hela tiden tvingas syssla med skitsaker.

Jag är faktiskt övertygad om att samtliga inblandade parter skulle ha tjänat på min lösning, för övrigt framlagd med glimten i ögat vilket idiotsajter på vänsterkanten naturligtvis misslyckats med att skönja i sin totala brist på humor:

1. Båda parter hade sluppit figurera i mediala och legala sammanhang.

2. Rättsväsendet hade inte belastats vare sig personellt eller ekonomiskt.

3. Riksdagsman Axén hade inte behövt ta timeout varför riksdagen inte hade nödgats punga ut med full lön för noll jobbinsats.

Men naturligtvis skulle polis och åklageri blandas in, hela konkarongen. Något som medförde att Axén av partiledningen förständigades ta en så kallad timeout. Den alltid informativa, tyvärr snart nedlagda, tidningen Riksdag & Departement har i nummer 31/2013 en klargörande artikel i ämnet timeout i politiska sammanhang.

Efter att ha läst denna artikel kan jag konstatera, att det nog inte finns någon jättestor anledning att tycka synd om de politiker som ägnar sig åt detta, som det tycks, tilltagande och lönsamma latmansgöra.

imagesCAQ8HEJ5En timeout i basket.

Begreppet timeout har som bekant hämtats från sportens värld och förekommer i lagsporter av typ ishockey, basket, handboll och amerikansk fotboll. Dock ännu icke i den konservativa fotbollen. Det var Mona Sahlin (S) som 1995 överförde möjligheten att ta timeout till politiken sedan hon avslöjats syssla med ekonomiska oegentligheter av varierande slag och grad.

Hur fungerar då timeouten i riksdagen? Riksdag & Departement ger följande svar:

Där betyder en timeout att en riksdagsledamot slutar jobba men har kvar fullt arvode. Inga blanketter fylls i, inget formellt godkännande krävs, inga regler finns på plats.

imagesMona Sahlin firar …kanske för att hon fick full lön utan att behöva jobba.

Därtill kommer det faktum att en timeout-tagande riksdagsledamot har rätt att bli utkvittad vid voteringarna (såvida det inte är en sverigedemokrat, förstås; det konsekvent mobbade SD omfattas inte av kvittningssystemet). Utkvittningsmöjligheten existerar tills man vet hur länge ledamoten tänker vara borta och slicka sina sår mot full betalning.

Det finns rätt gott om exempel på parlamentariker som tagit timeout. Helt nyligen meddelade sålunda Centerns riksdagskvinna Abir Al-Sahlani att hon skulle göra det sedan hon delgivits misstanke om medhjälp till bedrägeri. Tidigare timeoutade Kent Ekeroth (SD) efter den så kallade järnrörsskandalen. När Sten ”Tomhylsan” Tolgfors (M) lade av att jobba efter att ha avpolletterats som försvarsminister trodde många att han tagit timeout. I stället, förklarade M-partiet omsider, behövde han ”tid för återhämtning” (med bibehållen lön, förstås).

imagesCARRIG2JAbir Al-Sahlani tar timeout.

Riksdagsledamöterna kan, upplyser R & D om, även begära ledighet via ansökan till talmannen. Detta medför dock sänkt arvode samt att en ersättare inkallas om ledigheten varar mer än en månad. Intet under då att timeout är vida mer populärt bland våra hårt arbetande parlamentariker än formellt reglerad ledighet…

Får vän av ordning föreslå, att möjligheten att ta så kallad timeout från riksdagsarbetet tas bort helt? Vill någon av något skäl vila på lagrarna kortare eller något längre tid får vederbörande begära ledighet. En annan möjlighet är naturligtvis att avgå. Det hedrar SDs tidigare riksdagsman Lars Isovaara att han gjorde det sedan han ertappats med konstigheter i berusat tillstånd.

Satis polito: Jimmies andra bok

14 november, 2013

untitledJimmie Åkesson signerar sin nya bok Satis polito.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har givit ut en ny bok: Satis polito (AB Asp & Lycke), 284 sidor. Just det, ny bok. Vad många kanske inte minns är den första boken som kom ut 2009 och hette Åkesson om…(Blåsippans förlag, 68 sidor). Den bestod av en samling veckobrev i olika mer eller mindre aktuella ämnen. Jag skrev vid tillfället en recension av följande lydelse:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/08/11/jimmie-har-ordet/

Den nya boken har fått en latinsk titel som lär betyda ”tillräckligt polerad”. På ett av bokens försättsblad återfinns vidare denna latinsk mening: Quidquid latine dictum sit, altum videtur, som ger en fingervisning om varför Åkessons bok betitlats på latin. Det betyder nämligen: Allt som sägs på latin låter djupsinnigt. Jag förmodar att det latinska tillägget, i den mån någon bryr sig om att slå upp vad det betyder, skall verka avväpnande och självdistanserande.

untitled

Jag känner mig, och jag är ändå gammal latinare, personligen inte alldeles övertygad om att latinet i sammanhanget är speciellt lyckat. Om Åkesson velat vara riktigt självdistanserad hade han exempelvis kunnat kalla boken ”Pelle Plutt tog ett skutt”. SD-ledarens hela namn är Per Jimmie Åkesson, och den av mig föreslagna titeln, alluderande på en gammal barnramsa, skulle ha varit perfekt som titel på en bok som visar hur en grabb från lilla Sölvesborg i mörkaste Blekinge blir partiledare och Sveriges sannolikt mest uppmärksammade politiker. (Nu var det ju förstås ingen som konsulterade en tidigare chefredaktör för SD-Kuriren, mångårig journalist och författare till tio böcker om saken.)

Det framgår redan i författarens förord att det är mycket viktigt för honom att framstå som så kallat vanlig. Så här skriver Åkesson:

Således är det inte främst en politisk programförklaring, idéskrift eller akademisk avhandling du håller i din hand. Det är företrädesvis vad man skulle kunna kalla en populärpolitisk bok av och om mig, den alldeles vanlige Per Jimmie Åkesson, född den 17 maj 1979 i Valje, Ivetofta församling, precis på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Snapphaneland.

Åkesson vänder sig inte, skriver han, till kultureliten utan snarare till så kallat ”vanligt folk”. Jag tycker det är en något märklig målgrupp när man nu efter noggrant övervägande valt att ha en latinsk titel på boken, ty hur självdistanserande och klämmigt detta än kan verka i somligas ögon kommer man aldrig ifrån att den latinska titeln måste förklaras. Den förklaring Jimmie själv ger i förordet är inte den allra mest klarläggande i mina ögon.

Dessutom tror jag inte mycket på att detta ”vanliga folk” kommer att springa benen av sig till bokhandelsdiskarna för att köpa en tämligen tjock bok, detta med ett stort undantag: Sverigedemokraternas medlemmar vilka givetvis kommer att stå för merparten av bokinköpen. Det gör de också med all rätt. Partiledarens bok är i mitt tycke utomordentligt intressant läsning med ett välfungerande språk och ett otal intressanta inblickar både i Åkessons förflutna och nutid. Det är uppenbart att författaren är en skarpsynt iakttagare och vet vad han sysslar med. Också då han skriver böcker.

Ake-Ortmark-440x314Ortmark: ”Åkesson vanlig.”

Boken är uppbyggd kring dagboksanteckningar tillkomna under valåret 2010. Utifrån den aktuella anteckningen bygger författaren upp ett kapitel som kan innehålla såväl allmängiltiga som personliga reflektioner. Redan i kapitel 1 med en dagboksanteckning från Nyårsdagen 2010 kommer Jimmie in på hur vanlig han är och hänvisar här till följande utsaga av veteranjournalisten Åke Ortmark, avlevererad i samband med en intervju i Axess Television i april 2007:

Det intressanta från journalistisk synpunkt med honom är att han är så vanlig och att han förmår framstå som så vanlig. Och jag menar, jag kan inte komma åt den attityden. Antingen är han verkligen vanlig, eller också så spelar han vanlig med denna utomordentliga framgång.

Frågan är förstås hur man definierar ”vanlig”. Jag tycker nog, trots allt, inte att det kan anses vara särdeles vanligt att från 16 års ålder (Jimmie gick med i SD 1995) lägga ner hela sin själ i partipolitisk verksamhet, därtill i Sveriges särklassigt mest avskydda parti av någon betydelse. Jimmie berättar själv hur privata relationer, intressen, utbildning, ja allting, fick stryka på foten för SD-politiken. Detta är ärligt talat extremt ovanligt. Samtidigt är det naturligtvis bara genom att ge precis allt och litet till, det må sedan gälla politik eller något annat, man kan lyckas på allvar.

Jimmie Åkesson blickar dessutom hela tiden framåt, det vet envar som haft förmånen att höra honom tala. Jag skulle inte vilja kalla honom en stor talare, snarare litet småtråkig enligt svensk mall, men han lyckas ändå förmedla ett mått av optimism och inspiration som jag vet entusiasmerar alla sverigedemokrater som hör honom med få om ens några undantag. Man tror honom helt enkelt, också när han säger att slutmålet varken är att nå riksdagen eller bli landets tredje största parti, utan att med tiden bli ett regeringsfähigt parti. Eftersom de två första målen nu uppnåtts finns det väl ingenting som talar för, att det tredje skulle få skatta åt förgängelsen.

Jimmie Åkesson inger kort sagt  förtroende, både som talare och debattör i riksdagen och i TV-sammanhang. I den sistnämnda skepnaden har han sopat golvet med storheter som Mona Sahlin, Maud Olofsson, Åsa Romson och icke minst Fredrik Reinfeldt. Redan bevingad är hans fråga till Romson: ”Fru talman! Om jag åker tunnelbana i Tokyo, är jag då japan?” (Romson hade dessförinnan sagt att hon betraktade alla som åker tunnelbana i Stockholm som svenskar).

imagesCANSSCEQTokyos tunnelbana. Blir Åkesson japan om han åker den?

Jag avser med dessa rader inte att ge ett uttömmande omdöme om allt som Jimmie Åkesson torgför i Satis polito utan nöjer mig med några nedslag jag av ett eller annat skäl finner särskilt intressanta. Det första jag kommer att tänka på är den tragikomiska berättelsen om, när Jimmie enligt egen utsago blev närmast skräckslagen till följd av en bil med till synes arabisk/muslimska förare och passagerare, som vid olika tidpunkter cirklade runt villan i Sölvesborg. Detta ägde rum i nära anslutning till all den uppståndelse som ägde rum i samband med SD-Kurirens publicering av en av Muhammed-karikatyrerna från Jyllandsposten 2006 och som ledde till att partitidningens webbsajt stängdes ner efter ingripande av dåvarande utrikesministern Laila Freivalds. Vildsinta islamister var under denna tid särskilt generösa med diverse hot och allsköns fatwor.

Det var mot den bakgrunden inte överraskande att Jimmie blev skärrad, ringde till polisen (som inte hade tid att ingripa) samt blickade ut genom köksfönstret titt som tätt. Kulmen nåddes då bilen kom körande längs trottoaren på vilken Jimmie promenerade. När fordonet stannade och förare och passagerare, skrudade i arabisk mundering, steg ur bilen och började gå mot Jimmie, satte denne av i raketfart och tog skydd under förstutrappen till ett grannhus formligen darrande av skräck.

Det visade sig dock att det inte fanns någon anledning till rädsla. Bilen med dess besättning tillhörde en körskola med arabiska elever som målgrupp…

turbanbomben-muhammed-beskuDen mest kända av Muhammed-karikatyrerna.

Jag har dock inga som helst problem att förstå Jimmies rädsla med tanke på den hysteri som Muhammed-teckningarna hade skapat. Den självutlämnande berättelsen belyser också den hotbild som finns mot i första hand Åkesson, men också mot praktiskt taget alla övriga sverigedemokrater varav en del blivit svårt misshandlade, fått sina hem sönderslagna, utsatts för mycket grova hot etcetera. Detta samtidigt som PK-media raljerar över SDs påstådda oskick att vilja plocka martyrskapspoäng.

Ett antal boksidor ägnas åt den tragiska historien om William Pätzell, det politiska underbarnet som väckt SD-ledningens uppmärksamhet genom ett proffsigt och moget agerande i Borås kommunfullmäktige. Den William jag träffade  några gånger före valet 2010  gjorde först ett mycket förmånligt intryck på mig: han föreföll glad, öppen och ärlig i sin framtoning.

Att han redan då sedan ett par år tillbaka hade betydande missbruksproblem var jag, tydligen lika litet som partiledningen, medveten om. När jag sedan stötte på honom vid middagen efter Jimmie Åkessons första sommartal i Sölvesborg i augusti 2010 var han helt förändrad. Ny frisyr, nya kläder och en ny, ganska uppseendeväckande solbränna. Den gamla sprudlande glädjen och spjuveraktigheten var borta. Jag fick intrycket av att han medvetet stajlat sig inför det förväntade riksdagsinträdet. På mig gjorde detta ett rätt patetiskt men också tragiskt intryck. Jag tyckte han såg ut som en liten bortkommen dockpojke.

Jag hade redan då jag fick reda på att William Pätzell placerats på valbar plats på SDs riksdagslista uppfattningen, att en 22-åring – Pätzell var född 1988 och därmed tre år yngre än min son – inte har den livserfarenhet och mognad som krävs för ett så ansvarspåliggande värv som att vara ledamot av Sveriges riksdag. Detsamma gällde ytterligare något namn på samma riksdagslista. Sedan må man i övrigt framstå som hur duktig och briljant som helst.

Efter vad jag förstår är det partiledningen med Jimmie Åkesson i spetsen som dikterar för valberedningen vilka namn som skall vara med på riksdagslistan och i vilken ordning. I fallet William Petzäll gjordes en kapital felbedömning som även Åkesson får ta på sig. Om inte unge William tyngts av detta ansvar hade han kanske varit livet i dag.

PetzallWilliam Petzäll (1988-2012).

Dock ser jag ingen anledning att ifrågasätta partiets behandling av Petzäll sedan hans missbruksproblem framstått i öppen dag efter riksdagsinträdet. Han gavs flera chanser i form av betald rehabilitering med mera men återkom alltid till missbruket. Till sist gick det naturligtvis inte, och Petzäll uteslöts ur riksdagsgruppen varefter han valde att bli så kallad politisk vilde och talesman i ”brukarfrågor”. Riksdagslönen gjorde givetvis också att han kunde fortsätta sitt till slut dödliga knarkande och supande. Det är möjligt att partiet kunde ha gjort mer, jag vet inte, men till slut har du ändå ett personligt ansvar att ta tag i dina problem.

Innan jag avrundar vill jag även säga några ord om bokens ”Förord av Per Albin Hansson”, det vill säga en fejktext med ålderdomligt språkbruk – tyvärr inte i varje enskildhet helt korrekt grammatikaliskt – om hur det så kallade Folkhemmets skapare ser på dagens Sverige.

Det är väl känt att det inom Sverigedemokraterna, icke minst då i partiledningen, florerar något som nog kan kallas folkhemskult. Man tänker sig tillbaka till en tid då det i Sverige fanns betydligt mer av homogenitet, sammanhållning och gemenskap än det gör nu. Jag tror vi alla litet till mans vill se mera av sådant i det Sverige, som till stora delar förstörts av politiskt korrekta politikers sanslösa mångkulturalism och invandringsromanticism. Såväl sossar som allianspolitiker har här mycket att stå till svars för.

Jag har dock alltid känt en viss vämjelse inför folkhemsvurmandet. Allt var ju inte så superbra på Per Albins tid, och Per Albin själv lämnade enligt min enkla mening åtskilligt övrigt att önska. SD är som bekant det enda riksdagspartiet som vill se en ordentlig upprustning av vårt militära försvar, ett faktum som för mig var den främsta anledningen till att jag 2008 gick med i partiet. Litet märkligt då att närmast avguda en politiker som i egenskap av försvarsminister gick i bräschen för 1925 års beslut att genomföra den kraftigaste nedrustningen av det svenska försvaret i modern tid.

Det var de förödande följderna av denna nedrustning som gjorde, att Per Albin tvingades ljuga om att ”vår beredskap är god” då tyskarna gick in i Polen 1939 och startade Andra världskriget. Beredskapen var minst av allt god, och detta var till mycket stor del Per Albin Hanssons ”förtjänst”.

196475Per Albin Hansson: nedrustare och eftergiftspolitiker.

Annat på Hanssons meritlista är att han i spetsen för den krigstida samlingsregeringen förde en uppseendeväckande eftergiftspolitik gentemot Nazityskland, en politik som bland annat tillät tyska trupp- och vapentransporter genom Sverige i samband med Hitlers fälttåg i Sovjetunionen. Efter kriget gick den svenska regeringen  under ledning av Per Albin med på att utlämna uppemot 3000 tyska och baltiska krigsfångar till Stalins Sovjet, ett av de mest skamliga regeringsbesluten i svensk historia.

Jag ifrågasätter inte att Per Albin Hansson sannolikt var den bäste tänkbare svenske ledaren under krigsperioden. Sverige blev inte indraget i kriget – vad detta nu berodde på kan man diskutera – och Per Albin framstod som den faste rorsmannen med sin grötmyndiga skånska dialekt som grädde på moset. Applåder för det.

Men att placera honom på piedestal och att göra folkhemsmodellen till mall för partipolitik 70 år efter den store rorsmannens frånfälle – det tycker jag faktiskt inte är någon särskilt bra idé. En politik som inom parentes sagt även omfattade tvångssterilisering av så kallade mindervärdiga grupper och individer. Per Albin-tiden kommer aldrig åter utan vi får göra det bästa möjliga av det som finns nu!

Sammantaget tycker jag att Jimmie Åkessons bok är ett superintressant stycke samtidshistoria som både SDare, kulturelitister och så kallat vanligt folk gör väl i att läsa. Även om det inte är några memoarer i egentlig mening, berättar historien om hur en vanlig (nåja) kille från ett avlägset hörn av Sverige med några vänner med åren förvandlar den ganska hopplösa sektbildningen Sverigedemokraterna till ett riksdagsparti med långsiktiga möjligheter att bli regeringsbärande.

Vad som kanske mer än annat enligt mitt förmenande utmärker Jimmie Åkesson och det så kallade De fyras gäng – förutom Jimmie även Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson – är fingerspetskänsla och sunt politiskt omdöme. Jag kan just nu inte komma på ett enda viktigt beslut som det gänget fattat som jag funnit helt uppåt väggarna vansinnigt (och tro mig, jag skulle inte tiga om jag fann något sådant). Fast jag känner förstås inte till allt man beslutat om.

Något som diskuteras i Jimmies bok och som rönt stor uppmärksamhet både i media och bland SD-medlemmarna är den så kallade nolltoleransen mot politisk extremism och omdömeslöst beteende. Personligen menar jag att det var helt nödvändigt av vår partiledare att proklamera denna nolltolerans, och jag har heller inte haft något att erinra mot de uteslutningar som blivit följden därav. Därtill kommer att riksdagsledamöter som misskött sig tvingats lämna skutan – förutom nämnde Petzäll även Erik Almqvist och Lars Isovaara.

Ett parti av SDs slag, som dragit till sig ett försvarligt antal tvivelaktiga individer genom åren och troligen fortsätter att göra det, behöver helt enkelt en fast ledning. Det är dock självfallet inte helt fel om denna ledning emellanåt tar råd av andra än notoriska jasägare i omgivningen samt lyssnar till gräsrötternas mening någon gång.

 

Idioti och humorbefrielse på Aftonbladet

13 december, 2012

RASIST~1

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15924215.ab

Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund twittrade i dessa yttersta av dagar på följande sätt:

Stryker andra skjortan för denna morgon. Känns konstruktivt när de bylsas på utanpå vinteroverall. (Yngsta ska på nån KKK-pryl på dagis).

Det föranledde Aftonbladets Lisa Röstlund att skriva en artikel med rubriceringen ”SD-topp jämför Lucia på dagis med KKK” (länken överst).

Ingen är väl direkt förvånad över att en av skandaltidningarna ger sig på sverigedemokratiska företrädare – i Aftonbladets fall kan det kanske bero på dåligt samvete över att tidningen höll en relativt låg profil under Expressens järnrörsskriverier – men att man gör det på detta idiotiska och totalt humorbefriade sätt kan möjligen överraska.

imagesDet enda Lisa Röstlund avslöjar är sin egen dumhet.

Röstlund hänvisar i texten till spektaklet kring Lars Isovaaras riksdagsutträde och extremisten Curt Linussons fullmäktigeinträde på ett SD-mandat och frågar därefter Bylund om det är lämpligt att en framträdande SDare hänvisar till den rasistiska grupperingen Ku Klux Klan (KKK) i USA.

Varpå Bylund förklarar att det var ett skämt. Lucia och hennes tärnor brukar som bekant skruda sig i vita, fotsida klädnader inte helt olika den utstyrsel som KKK-medlemmar spökar ut sig i. Bortsett då från huvan som täcker huvudet i det senare fallet.

Röstunds intention är naturligtvis inte att ta fel på. Hon vill assosociera SD med Ku Klux Klan. Litet besvärande för henne blir det då Bylund förklarar att skämtet är gammalt och att det möjligen har sitt ursprung hos komikern Lasse Lindroth (1972-99) alias Ali Hussein. Ingen normal människa som läser det bylundska twittret kan vidare få för sig att det skulle vara ens embryot till något rasistiskt.

1649855Lasse ”Ali Hussein” Lindroth (1972-99).

Men SD-hatarna i skandalpressen är nu en gång  inte särskilt normala. I just det här fallet tror uppenbarligen Röstlund att det räcker med att nämna ”SD” och ”KKK” i samma text för att folk skall få klart för sig vilket hemskt rasistparti SD är som dessutom blandar in den fina Lucia-traditionen i det hela. Det tyder på en rent pinsamt grov underskattning av de egna läsarna.

Det enda Röstlund avslöjar i det här fallet är väl sin egen dumhet.

Nu väntar vi på att Aftonblodet och Häxpressen skall komma med de verkligt tunga avslöjandena om den fruktansvärda rasism som lurar i vårt samhälle. Som att barnen överallt gör VITA snögubbar. Eller att Bing Crosbys gamla slagdänga ”I´m Dreaming of a WHITE Christmas” fortfarande är populär.

Stora journalistpriset nästa, Lisa Röstlund?

Isovaaras sorti och kroglivets olämplighet

29 november, 2012

 Lars Isovaara har tidigare gjort sig känd som en kompetent och sakkunnig riksdagsledamot.

Riksdagsledamoten Lars Isovaara tycks helt ha tappat koncepterna efter att ha varit ute på krogrunda till in på småtimmarna. Jag skall här inte gå in på detaljer, dessa torde vara blott alltför välkända vid det här laget, men vill gärna framföra några principiella synpunkter på att vistas ute i det nattliga Stockholms krogsväng.

Det uppges att Isovaara, som är riksdagens förste permanent rullstolsburne ledamot någonsin, hade lämnat en tillställning hos Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) redan före klockan 22.00. Därefter fick han det olyckliga infallet att göra en krogrunda med resultatet att den medhavda ryggsäcken glömdes på det etablissemang han sist lämnade.

Isovaara uppgav dock att ryggsäcken blev stulen av några personer med invandrarbakgrund vilket skulle vara orsaken till Isovaaras förtvivlan som gjorde att han, när han skulle ta sig in i riksdagshuset, fällde några saftiga och givetvis helt olämpliga kommentarer.

Jag har ingen exakt kunskap om vad som verkligen inträffat, men jag utesluter inte att Isovaara i sitt lidrigt nyktra och uppjagade tillstånd verkligen trodde att ryggsäcken med bland annat passerkortet till riksdagen blivit stulen och inte kvarglömd, vilket  senare visade sig ha varit fallet.

Hela historien är så tragisk. Jag har lärt känna Lars Isovaara som en trevlig och anspråkslös person och därtill en kompetent och sakkunnig företrädare för mitt parti i riksdagen. Dock borde han, med tanke på den olycksaliga video som visar hur tre SDare agerar i fyllan och villan en sommarnatt för två och ett halvt år sedan, ha dragit lärdom av det inträffade och tagit det lugnt med festandet. 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, nu på ett sätt som knappast kan missförstås, med adress till alla sverigedemokrater land och rike runt:

Ge fan i att festa runt med en myckenhet av alkohol till klockan två-tre på natten!

En av anledningarna till SDs framgångar trots skandalskriverierna: den eminente partiledaren Jimmie Åkesson!

Vid den tiden, och särskilt om man är i påtagligt onyktert tillstånd, kan precis vad som helst hända. Särskilt med tanke på att vårt parti är överlägset mest påpassat av samtliga partier och media riktigt dräglar över att kunna kasta sig över oss och beskylla oss för allt möjligt. Jag har själv drabbats av liknande saker utan att ens ha varit i närheten av  att ha gjort mig skyldig till det som påståtts, och jag vet att mina erfarenheter delas av andra partiföreträdare.

Jag tycker i princip att man skall kunna stå för en sup eller två utan att balla ur totalt. Men vet man med sig att man har svårt att klara av alkoholen skall man naturligtvis ta det väldigt lugnt. I fallet Isovaara borde han förstås ha dragit sig tillbaka redan efter IVA-bjudningen när han ännu hade sina pinaler under kontroll.

Men gjort är gjort och jag skall inte lägga ytterligare stenar på Lars Isovaaras börda. Lars är egentligen en fin kille och han var värd ett  avsevärt bättre öde. Nu hoppas jag han snart hämtar sig från det skedda och kommer igen så småningom.

Jag har tidigare på denna plats framhållit att SD fortsätter att gå framåt i olika opinionsmätningar trots alla överdimensionerade skandalskriverier. Det erkänns även  av Expressens Niklas Orrenius i dag (29 november):

I en tid då S och M blivit mer lika uppfattas SD av många som det enda oppositionspartiet…En annan förklaring till SD:s uppgång är Jimmie Åkesson. SD-ledaren har klarat skandalen bra.

Jag kan bara säga ja och amen till detta. ”Uppfattas”, förresten…SD ÄR det enda verkliga oppositionspartiet. De övriga partierna tillhör en etablissemangets sjuklöver som tagit politisk feghet och korrekthet på entreprenad.