Posted tagged ‘Lars Ohly’

Romsons klavertramp: arrogans och oproffsighet ger SD nya röster

10 juni, 2015

original Åsa Romson (MP) begår den svenska dödssynden att vägra skaka hand.

Det finns få svenska seder som har ett så grundmurat stöd i folkdjupet som att skaka hand. Det gör vi för att hälsa på eller uttrycka sympati för varandra eller tacka för något. Detta oavsett om vi är gamla vänner, bara bekanta eller över huvud taget inte känner varandra. Skaka hand skall vi banne mig göra, punkt.

Så är det inte i alla länder. I Orienten finns den i mitt tycke mycket tilltalande seden att hälsa på medmänniskan genom att trycka händerna mot varandra framför bröstet, buga och samtidigt hålla fötterna ihop. Det är artigt, ser trevligt ut och är dessutom hygieniskt, man behöver inte slösa på handspriten i förkylningstider. Jag brukar göra så när jag vet att den person jag står inför inte har något emot att jag hälsar så, i annat fall blir det handskakning eller kanske ingenting alls – man kan ju faktiskt bara säga ett enkelt  ”hej” utan vidare gester.

_2BE7286 Gustav Fridolin får bråttom när Jimmie Åkesson försöker ta honom i hand för ett par år sedan…

Att demonstrativt vägra skaka hand med någon kan emellertid aldrig tolkas som något annat än en uppenbar oartighet och till och med ses som en medveten förolämpning. Det visste naturligtvis vår vice statsminister Åsa Romson (MP) när hon formligen flög förbi SD-ledaren Jimmie Åkessons utsträckta hand i gårdagens partiledardebatt i riksdagen, även om hon gjorde ett tappert försök att släta över tilltaget. http://nyheteridag.se/partiledardebatten-har-vagrar-romson-skaka-hand-med-akesson/

I Dagens Nyheter den 10 juni citeras hon således på följande sätt: ”Jag har tagit Jimmie Åkesson i hand efter debatten som vi alla gör när vi avslutar debatter. Det var just i replikskiftet som vi inte tog i hand, och det är olika, ibland tar man i hand och ibland inte.” Kanske det. Det var bara det att hundratusentals svenskar via televisionen kunde se hur Romson mycket bestämt tog typ en extra sväng runt Åkesson och hans utsträckta hand just för att vara säker på att undvika den. Precis som medspråkröret Gustav Fridolin gjorde för ett par år sedan – intet är nytt under solen…

Skärmavbild_2015-05-26_kl__08_42_24-620x264 Riazat (V) ”skiter i det blå skåpet” genom att ignorera Jakobssons (SD) utsträckta högernäve.

En likartad scen utspelade sig i den svenska politikens finrum för ett par veckor sedan, då Vänsterpartiets Daniel Riazat ignorerade sverigedemokraten Stefan Jakobssons utsträckta hand efter ett replikskifte i en skoldebatt. Det är fullt möjligt att såväl Åkesson som Jakobsson sträckte fram sina respektive högerkardor just med förhoppningen, att dessa skulle ignoreras av V- och MP-representanterna med deras ofta överdrivet emotionella inställning till SD vilket i sin tur skulle ge SD sympatier. http://samtiden.nu/16522/jakobsson-om-riazats-agerande-han-foll-pa-eget-grepp/

”Han föll på eget grepp”, citerades Jakobsson i den SD närstående nättidskriften Samtiden (länk ovan) och fyllde på med det aningen mustigare ”Han sket i det blå skåpet”. Och så var det naturligtvis. Ty oavsett om SDs framsträckta händer var en medveten SD-taktik eller ej så föll både Riazat och Romson och de föll tungt. De agerade på ett arrogant och oproffsigt sätt och medverkade nästan säkert till att ge Sverigedemokraterna tusentals nya röster.

Sceneriet med Romson som spänstar förbi Åkessons utsträckta högerhand begränsades ju heller inte till SVT, som sände partiledardebatten. Det har därefter upprepats på otaliga Facebook-sidor, bloggar, tweets och i tidningar och så kommer det att fortsätta. Åsa Romson verkar sakna medvetenhet om vad hennes brist på impulskontroll leder till. Frågan är hur länge hennes partikamrater kommer att ha tålamod med henne.

Socialdemokraterna förre katastrofale ledare Håkan Juholt är i Expressen dagens datum starkt kritisk mot Romsons vägran att skaka hand med SD-ledaren och menar, att det är en sorts demonstrationspolitik som regeringen inte skall ägna sig åt. Vilket man naturligtvis kan hålla med om. http://www.expressen.se/nyheter/juholt-inget-regeringen-ska-agna-sig-at/ Det finns dock knappast några skäl för Håkan Juholt att här ta till de allra djupaste brösttonerna.

1931227_1200_675 Juholt (S) och Ohly (V) bojkottade TV-debatt på grund av att de placerats för nära Åkesson (SD) i TV-studio.

Juholt, på sin tid en vandrande katastrof som sosseledare med det ena klavertrampet efter det andra, ägnade sig inför en direktsänd partiledardebatt i SVT 2011 åt en än mer outrerad demonstrationspolitik då han (och dåvarande vänsterledaren Lars Ohly) vägrade ställa upp med motiveringen, att de hade placerats för nära Jimmie Åkesson i TV-studion. FPs Jan Björklund tyckte Juholt var ”barnslig” och Jimmie Åkesson blev ”förvånad” efter att först ha skrattat.http://www.expressen.se/nyheter/barnsligt-av-juholt/

Så kan det gå när inte haspen är på. Man undrar vidare litet resignerat när Juholts efterträdare skall sluta upp med att hala fram naziflaggan när han inte klarar av den normala debatten med SD. I går drog han åter fram de påstådda nazispökena och hakkorsen från SDs grundandeår 1988 ur garderoberna. Jag undrar varje gång jag hör Löfvens litania varför karln i stället inte kan glädja sig åt SDs remarkabla utveckling: från ett parti med extremnationalistiska tendenser till ett socialkonservativt mittenparti, där folk med faiblesse för extremism åker ur partiet med huvudet före. I sossepartiet får de däremot plats ända upp i partiledningen.

Åkesson nämnde också detta i riksdagsdebatten och fyllde på med att sosseriet i det förflutna backat upp otrevligheter såsom rashygien, tvångssteriliseringar och stöd till kommunistdiktaturer. Om det hade varit jag som ställts mot Löfven hade jag kanske därtill påpekat, att ungefär samtidigt som SDs förste partiledare Anders Klarström utträdde ur Nordiska rikspartiet för att ägna sig åt det betydligt mindre extrema SD var Socialdemokraterna fullt sysselsatta med att pussa Castro och Arafat på kinderna, stödja sovjetiska så kallade fredsförslag ämnade att avväpna västvärlden samt pumpa in skattepengar i kommunistiska krigskassor i Angola och andra afrikanska länder.

22704_castro_palme-630x387 Kompisarna Olof Palme och Fidél Castro under en rökpaus.

Annonser

Fallet Kärrtorp: Ohelig samverkan nazister-kommunister

18 december, 2013

images3L094VUE Så här såg det ut i Kärrtorp den 15 december.

Södra Stockholms-förorten Kärrtorp söndagen den 15 december 2013.

Nationalsocialister från den så kallade Svenska Motståndsrörelsen (SMR) ryker ihop med vänsterextremister ur AFA/Revolutionära Fronten-kollektivet i samband med en antinazistisk manifestation som officiellt arrangerats av ett ”nätverk” som kallar sig Linje 17. Namnet härrör från tunnelbanans gröna linje 17.

Ett ögonvittne till händelserna i Kärrtorp – ”Klas”, som uppges vara en av demonstranterna – citeras i Dagens Nyheters nätversion den 15 december:

Vänsterextremister och högerextremister rök ihop på en gång. Det var som om de på (sic) på förväg kommit överens om att träffas och slåss. För mig påminner det hela om när fotbollsklubbars ”firmor” slåss.

DN-artikeln här:

http://mobil.dn.se/sthlm/28-personer-gripna-vid-manifestation-mot-nazism/

Vittnet Klas kommentarer gjordes innan den samlade vänstern hunnit redigera ut sin glättade bild av vad som ansågs ha hänt i Kärrtorp den aktuella söndagen. Den om ett idylliskt samkväm, med bland andra småbarn och pensionärer som deltagare, i en proletär Stockholms-förort som plötsligt angrips av vildsinta nazister. Jag tror Klas skildring kommer sanningen ganska nära.

Jag ifrågasätter inte att barnfamiljer och äldre personer anslutit sig till Linje 17s manifestation, som ögonskenligen arrangerades i syfte att protestera mot ”nazistiskt klotter och affischering”. Detta passar naturligtvis den hårda vänsterkärnan i Linje 17 som hand i handske – extremvänstern har aldrig tvekat att använda småbarn och åldringar som kanonmat i sina manifestationer.

imagesOIAZZJO9 Extremisterna njuter av litet ömsesidigt påpucklande.

Jag ser det så här.

Då båda typerna av extremsocialister – nassarna och AFA-typerna – har mycket att vinna på en konfrontation av den här typen. Dels får de marginaliserade nassarna massor med gratisreklam i medierna, dels får de militanta ”antirasisterna” chansen att visa hur goda och humantitära de är. Alltså utnyttjar man den ömsesidiga avskyn till gagn för det gemensammas bästa, samtidigt som man får nöjet att puckla på varandra av hjärtans lust precis som fotbollshuliganerna plägar gå till väga. En ganska genial variant av ohelig samverkan.

En av talarna i Kärrtorp i söndags var Ammar Khorshed, som i en text i Expressen den 18 december presenteras som en talesperson för Linje 17. Khorshed utdelar skarp kritik mot polisens insats i samband med det våldsamma uppträdet och säger bland annat: ”I stället för att gripa dem som gjort sig skyldiga till uppenbara brott så försvarar man dem.”

Artikeln här:

http://www.expressen.se/nyheter/polisen-anmals-efter-nazistattack-i-karrtorp/

Man kan möjligen tycka att det är litet oförsiktigt av ett nätverk som vill framstå som opolitiskt att använda sig av en person som Ammar Khorshed som språkrör. Khorshed är nämligen en ledande aktivist i det så kallade Rättvisepartiet Socialisterna, en trotskistisk kampgrupp, som står Offensiv-gruppen vilken från och till sökt infiltrera den socialdemokratiska rörelsen – inte utan en viss framgång – nära. Bland annat tycks man ha fått rätt stort gehör för sina krav på en ”vinstfri välfärd” samt det ständiga misstänkliggförandet av polismakten. Offensiv är också namnet på partiets tidning.

Under sin studietid i Lund gjorde sig Ammar Khorshed så pass känd som militant aktivist, ockupant och generell bråkmakare att han fick äran figurera i en stor intervju i Sydsvenskan med stor bild och allt. I intervjun omtalar Khorshed bland annat: ”Parlamentet, eller kommunfullmäktige, är bara en plattform för att driva kampen utanför parlamentet.” Han tog vidare avstånd från stenkastning som rekommendabel politisk handling, ”men inte av moraliska skäl utan helt enkelt för att det inte gagnar kampen”.

Hela den informativa intervjun med Ammar Khorshed här:

http://www.sydsvenskan.se/varlden/ammar–khorshed-tar-avstand-fran-stenkastning/

Tilläggas kan att Khorshed kandiderade för sitt parti i valet 2010, då han studerade statsvetenskap vid universitetet i Lund. Kanske kändes marken för het under fötterna i Lund, nu är han i alla fall på plats i Kärrtorp med omnejd för att driva den revolutionära kampen vidare med ett ”opolitiskt nätverk” som front.

imagesV88RNZZY Trotskisten Ammar Khorshed: talesperson för ”opolitiska nätverket ” Linje 17.

Denna bloggare har för övrigt själv haft det tvivelaktiga nöjet att studera Rättvisepartiet Socialisternas metoder på närmare håll. När jag deltog i ett fullmäktigesammanträde i Södertälje i mitten av 1990-talet avbröts mötet av, att några personer ur partiet uppenbarade sig och slog på kastruller med skedar med ett hiskeligt väsen som följd. De avhystes snart ur fullmäktigesalen men var troligen nöjda med den uppmärksamhet de lyckats åstadkomma. Man ockuperade ungefär vid samma tid även dåvarande Stadshuset i Södertälje.

Nu har sosseledaren och statsministerkandidaten Stefan Löfven meddelat, att han kommer att deltaga (dock ej tala) i den nya demonstration i Kärrtotp som anordnas av Linje 17 nu på söndag den 22 december. ”Det är så oerhört viktigt för oss i Sverige att visa att vi ska inte ha någon nazism, fascism eller främlingsfientlighet i Sverige”, citeras Löfven således i Aftonbladet den 18 december. Kommunism och vänsterextremism är det dock ur Löfvens perspektiv tydligen inte så farligt med.

Läs mer här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18046197.ab

Tydligen så viktigt att Löfven inte tvekar att gå arm i arm med demokratibelackare som Ammar Khorshed och andra revolutionärer. Antingen har Löfven monumentalt dåligt  omdöme, eller så omges han av usla rådgivare, kanske rentav sådana som står Offensiv-gruppen nära? Förutom Löfven avser samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna att skicka representanter till Kärrtorp på söndag. Från MP kommer exempelvis språkröret Åsa Romson och partisekreteraren Anders Wallner och från M försvarsminister Karin Enström. Folkpartiet skickar, icke helt oväntat, integrationsminister Erik Ullenhag. C ställer upp med Fredrick Federley.

images02EX06RY Löfven blir extremvänsterns främsta dragplåster.

Att Vänsterpartiet, som har gått i samma demonstrationer som Revolutionära Fronten tidigare och länge i tidigare versioner hade väpnad revolution på programmet, deltar med såväl nye partiledaren Jonas Sjöstedt och hans företrädare Lars Ohly, förvånar nog ingen.

Sverigedemokraternas press- och kommunikationsansvarige Martin Kinnunen klargör i AB-artikeln varför SD som enda riksdagsparti inte kommer till Kärrtorp på söndag:

Det är uteslutet dels av säkerhetsskäl. Det går en skara våldsbejakande vänsterextremister i demonstrationståget även denna gång. Såväl AFA som Revolutionära Fronten tillåts delta i Linje 17s aktiviteter. Det är grupper som ligger bakom många våldsdåd mot vårt parti. Sverigedemokraterna har som princip att inte delta i manifestationer tillsammans med antidemokratiska eller andra grupper som inte tar avstånd från våld.

Våldsamma konfrontationer av olika slag är rena livsluften för grupperingar som Rättvisepartiet Socialisterna, AFA,  Revolutionära Fronten och för den delen Svenska Motståndsrörelsen. Det är då man får tillfälle att visa upp sin proletära glöd hämtad från Surdegsharlem (Södermalm) eller någon mer burgen förort och skandera taktfasta ramsor av typ ”Ing-a fascist-ER på vå-ra ga-tor”. Om man sedan lyckas träffa någon meningsmotståndare i skallen med en sten eller sparka in nyllet på en annan är lyckan fullständig.

561954_10151829421593693_1795613149_nTårtkastning verkar uppskattas hos Linje 17: bild från facebooksidan.

Fast på söndag vill man nog göra ett gott intryck på Löfven och de andra, för att tala med Lenin, nyttiga idioterna som låter sig utnyttjas av våldsvänstern.

Sanningen om den ”svenska” antisemitismen

6 september, 2013

snaphanen-053 Malmös ortodoxe rabbin Shneur Kesselman på promenad med familjen i ett Malmö präglat av importerat judehat.

Under sitt två dagar långa besök i Sverige besökte president Barack Obama Stora synagogan i Stockholm. Detta besök anses vara en markering mot den ökande antisemitismen i Sverige och samtidigt en indirekt knäpp på näsan åt regeringen Reinfeldt, som gjort absolut ingenting för att stävja denna form av rasism.

Jag skriver helt medvetet ”antisemitismen i Sverige”, inte ”den svenska antisemitismen”. Det finns nämligen inte mycket svenskt över den våg av judehat som plågar framförallt det mångkulturella Malmö, ”Sveriges Gaza” enligt malicen. Praktiskt taget alla antisemitiska handlingar i Sveriges tredje största stad signeras invandrare från Mellanöstern, vilka tagit med sig sin judefientliga attityd från respektive hemländer.

Antisemitismen i Malmö, som blivit ett internationellt uppmärksammat problem och som fått en hel del Malmö-judar att emigrera till exempelvis Israel och USA, tas upp på ett förtjänstfullt sätt av Ivar Arpi i ett inlägg på Svenska Dagbladets  ledarblogg den 5/9.

Enligt Arpi är det en ”skam” för Sverige att Obama under sitt korta besök i vårt  land kände sig tvingad att markera mot antisemitismen genom ett besök i Stockholms Stora synagoga. Det bör även nämnas att den amerikanska regeringens särskilda sändebud för frågor om antisemitism, Hanna Rosenthal, besökte Malmö i april 2012 för att bland annat sammanträffa med den chazzidiske rabbinen Shneur Kesselman.

504116-10945271-640-360Fullt ös från extremt vänsterhåll och islamister i samband med DC-matchen Sverige-Israel 2009. Bland demonstrationsdeltagarna fanns dåvarande vänsterledaren Lars Ohly.

Arpi påminner vidare om de vildsinta demonstrationerna mot Israel i samband med en tennismatch mellan Sverige och Israel i februari 2009 – som Israel för övrigt vann – i en hall som stängts för allmänheten på order av Malmös skandalomsusade kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu. I demonstrationen ropades bland annat ”djävla judar”. Bland demonstrationsdeltagarna fanns Vänsterpartiets dåvarande ledare Lars Ohly.

Antimsemitismen i Malmö var, understryker Arpi, dock en realitet för Malmö-judarna långt innan Davis Cup-kravallerna skämde ut Sverige och Malmö. Judar har angripits på gator och torg, fått sina dörrar nedsprejade och fått glåpord såväl som stenar kastade efter sig sedan lång tid tillbaka. Barnen har trakasserats under sin skolväg och judiska gravar har vandaliserats.

Arpi skriver:

Varför finns det då så mycket antisemitism i Malmö? Visst begås hatbrott av människor från vit makt-miljön, men enligt BRÅ:s statistik utgör det  trots allt en liten andel. Tyvärr har en del av Malmös många invandrare tagit med sig antisemitiska attityder som många i Mellanöstern hyser, vilket går ut över svenska judar.

I klartext: den allt överskuggande majoriteten av hatbrotten mot Malmös judar kommer från muslimska invandrare. Malmös ortodoxe rabbin, Shneur Kesselman, har till exempel drabbats av stenkastning och andra former av trakasserier när han visat sig ute i traditionell chazzidisk klädsel.

untitledMalmö synagoga har vandaliserats upprepade gånger.

Antisemitismen har enligt poliskällor trappats upp i Malmö under senare år, och 2012-2013 har de antisemitiska hatbrottsanmälningarna trefaldigats. Tidigare skedde incidenterna oftast i nära anslutning till Malmös synagoga, men numera förekommer de överallt i staden.

Judehatet i Malmö har på belysande sätt tagits upp i skriverier av journalisterna Niklas Orrenius och Paula Neuding. Liksom av mig i en artikel i tidskriften Contra 5/2011. Judiska församlingen i Malmö har såvitt jag känner till  inte gjort någon hemlighet av att de antijudiska hatbrotten nästan uteslutande emanerar från den talrika muslimska kommuniteten. Ändå är det fortfarande kontroversiellt att öppet tala om detta, icke minst i den konservativa – det vill säga teologiskt liberala – Judiska församlingen i Stockholm.

Icke heller Expo och Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) talar gärna om den ”svenska” antisemitismens muslimska rötter, även om dessa är uppenbara för den som har ögon att se med och ett verksamt intellekt att göra bruk av. När man från det hållet omnämner antisemitism i Sverige skyndar man sig i regel att i nästa andetag peka finger åt den så kallade islamofobin.

imagesReepalu skyller antisemitismen på ”den israeliska lobbyn” i ett TV-inslag.

Det är mycket viktigt för dessa ultraliberala krafter att framstå som så verserat toleranta som det bara är möjligt, sedan må antisemiterna på arabiska vråla ”Leve Hitler” och ”Gud är större (än er gud)” så mycket de behagar. Därför är det viktigt att en mainstreamskribent som Ivar Arpi kallar saker och ting vid deras rätta namn.

Arpis text kan läsas i sin helhet här:

http://blog.svd.se/ledarbloggen/2013/09/05/antisemitismen-i-malmo-fortsatter-att-oka/

Läs gärna också vad jag skrev om ”toleransmånglarna” i samband med en så kallad kippavandring till stöd för Malmös utsatta och i en del fall livrädda judar i maj:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/21/de-intoleranta-toleransmanglarna/

Tjänstefel att ej spionera på V(PK)

25 juni, 2013

ohly1Lars Ohly med några av det gamla partiets ikoner: Stalin, Marx, Lenin.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17016237.ab

Ovan berättas via Aftonbladet hur den svenska Säkerhetspolisen (SÄPO) under många år lät sin medarbetare Hans-Erik Sjöholm infiltrera först Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) och därefter efterföljaren Vänsterpartiet (V). När han intervjuas av Aftonbladet menar förre partiledaren Lars Ohly bland annat att det är litet ”Kalla Anka” över detta och att SÄPO borde använda sina resurser bättre.

Sjöholm för sin del beskriver hur han gjorde sitt bästa för att smälta in i den extrema vänstermiljön gennom att klä sig i flanellskjorta med mera. Han lyckades bli vän med bland andra riksdagsledamoten Jens Holm, till vilken han blev hembjuden. Holm hade kontakter med den colombianska Farc-gerillan och var djurrättskativist, miljöer som är av intresse för SÄPO.

JensJens Holm (V) med kontakter med den vänsterextrema colombianska Farc-gerillan.

Självklart spelar nu Ohly, som in i det längsta valde att kalla sig kommunist, och hans partikamrater upprörda, men vad hade man egentligen förväntat sig? Hade SÄPO inte bemödat sig om att hålla koll på detta notoriska förrädarparti, som under hela sin historia hade intima förbindelser med kommunistdiktauren Sovjetunionen och dess vasallstater så länge dessa existerade, främst Östtyskland, hade det rört sig om grovt tjänstefel.

Som twittraren Tommie Ullman uttrycker det:

Om ledande i V ville ha ”Proletariatets revolutionära diktatur” var det kanske klokt att Säpo höll koll på dem?

Bättre och mer kärnfullt än så kan det knappast sägas. Inom SKP/VPK/V har det alltid funnits förespråkare för våldsam revolution, även om detta drag säkert är mindre framträdande nu än under Kalla krigets dagar då det strömmade in pengar till kommunistpartiets bankkonton från husbonden i Moskva för att man skulle kunna underminera det demokratiska svenska samhället. Först med Michail Gorbatjovs makttillträde blev det annat.

war2Dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) stödde Molotov-Ribbentroppakten 1939, som utgjorde förutsättningen för att Andra världskriget skulle kunna bryta ut.

Om man som Holm har/hade kontakter med utländska revolutionärer och våldsbenägna svenska miljöer får man faktiskt räkna med att bli övervakad. Hans-Erik Sjöholm borde därför ha medalj, inte tadel, för sitt förtjänstfulla arbete i demokratins tjänst.

Sosseuppgången ger ny nerv i politiken

15 februari, 2012

Visst kan Löfven och hans sosseparti pusta ut något – men än är faran inte över. Foto: Photo2be

I United Minds/Aftonbladets opinionsmätning i april 2011 nådde Socialdemokraterna starka 27,8 procent. Det talades om succé för den nyvalde partiledaren Håkan Juholt.

I United Minds/Aftonbladets nyligen publicerade mätning – som utfördes 27/1 – 12/2 2012 – går visserligen sossarna inte riktigt lika bra utan får nöja sig med 26,o procent av de 1276 tillfrågade personernas sympatier.

Det är ändå en uppgång med 2,4 procent sedan förra mätningen, och naturligtvis talas det i kraftigt uppdragna rubriker om megasuccé för nye partiledaren Stefan Löfven.

Samtidigt får Vänsterpartiet med 9,2 procent bästa siffrorna någonsin hos United Minds; partiet lever uppenbarligen högt på nye ledaren Jonas Sjöstedt, som har en avgjort mer sympatisk framtoning än företrädaren Lars Ohly.

Det rödgröna blocket handikappas denna gång av att Miljöpartiet går ned med en procentenhet till ändå förbluffande 10,5 procent. Förbluffande, därför att de svenska väljarna istadigt vägrar inse att MP är landets farligaste extremistparti med noll verklighetsförankring. Ett regeringsinflytande för det partiet skulle medföra katastrof för riket.

 Tråkfeldt lägger ut texten på sitt oefterhärmliga vis…givet att han har något att säga, vilket kan betvivlas. Foto: Photo2be

Fredrik Tråkfeldts Moderater noterar en marginell uppgång och får nu 32,7 procent av sympatierna. Alliansen dras dock ned av att Centerpartiet med sin relativt nya anförare Annie Lööf med 3,9 procent inte klarar riksdagsspärren. Det ser med andra ord ut som om den lööfska charmen redan klingat av trots piggt rött hår och tandrikt leende.

Backar gör även Folkpartiet. 5, 0 procent innebär en nedgång med 1,3 procent för det så kallade liberala partiet, vars ledare Jan Björklund när detta skrivs dock har viktigare saker för sig än att detaljstudera svenska opinionsmätningar – han befinner sig nämligen i Israel/Palestina.

Noterbart är att Kristdemokraterna nu tycks ha vänt på kuttingen och för första gången på länge klarar riksdagsspärren med 4,7 procent, trots att svage partiledaren Göran Hägglund förblir kvar vid rodret.

Fortfarande har den samlade alliansen ett knappt övertag: 46,3 procent mot vänstertrojkans 45,7. I realiteten skulle de nu aktuella siffrorna dock ge ett regeringsskifte om det vore val nu – Centern skulle ju halka ur riksdagen.

För Sverigedemokraterna blev det den här gången 7,2 procent och en solid vågmästarställning. Detta trots att partiet inte synts särskilt mycket i media under mätperioden – SD har ”bara” fortsatt att göra sitt gedigna men oglamourösa arbete i parlamentet. Det blir dock en nedgång med 1,1 procent från förra månadens succésiffror.

 Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund gläds åt fortsatt starka siffror för SD. Foto: Photo2be

Förmodligen var det en del S-märkta champagnekorkar som sköt upp mot taken efter den här mätningen, kanske inte utan visst fog – de tidigare exempellösa fiaskosiffrorna hade ju drivits på porten. Sannolikt får vi så småningom se mätresultat kring och kanske till och med över 30-strecket. Och självklart har Löfven en stor del i den relativa framgången.

Faran är dock inte på långa vägar över för sossarna. S-partiet har fortfarande en alldeles för svag politik som knappast en tämligen färglös ny partiledare med klasskampskortet i rockärmen förmår skyla över.

Blotta möjligheten av en realistisk utmaning mot alliansregeringen är emellertid bra för svensk politik. Det skapar en ny nerv i det vardagliga harvandet och tvingar upp alliansaktörerna ur liknöjdheten.

Sandlådetänkande: Noll väljarrespekt från socialistledarna

8 oktober, 2011

Nära en halv miljon svenska väljare får noll respekt av socialistbröderna Juholt (S) och Ohly (V).

Socialistledarna Håkan Juholts (S) och Lars Ohlys (V) ovilja att i SVTs partiledardebatt på söndag dela studiohalva med Jimmie Åkesson (SD) har flera dimensioner.

Att socialister uppträder arrogant och stöddigt är naturligtvis ingen nyhet. Personer av denna övertygelse tenderar att vara så säkra på den egna ideolgins förträfflighet, att de inte anser sig behöva ta någon särskild hänsyn till andras övertygelse. Juholts och Ohlys krav att få slippa vara i Åkessons närhet – som SVT hade kurage nog att avvisa – tillför arrogansen och stöddigheten en extra dimension: sandlådementaliteten.

Att denna mentalitet var en integrerad del av den oreformerade kommunisten Lars Ohlys psyke visste vi redan. Det var som bekant Ohly som i samband med SVTs valvaka häromsistens vägrade dela sminkloge med Jimmie Åkesson.

Att Håkan Juholt som ledare för Sveriges ännu största politiska parti, med dess enorma och respektingivande historiska tyngd, skulle förfalla till samma sorts sandlådetänkande är onekligen mer överraskande. Mindre statsmannalik än så kan man ju knappast bli!

En statsmannalik partiledare i riksdagens talarstol.

Ytterligare en dimension, och en mer allvarlig sådan, som den här sorglustiga affären är behäftad med är väljarföraktet. I valet 2010 röstade omkring 360 000 människor på Sverigedemokraterna, som blev något större än Ohlys parti. Det är dessa väljare som sosse-Håkan och vänster-Lasse nu metaforiskt pissar på. Dessa väljare får noll respekt från socialistledarna.

Denna beklagliga attityd riskerar givetvis i sin tur att spä på det politikerförakt, som eljest är förhållandevis begränsat i vårt land men finns latent i folkdjupet och utgör ett av hoten mot demokratin. Vi får väl se om vänsterbröderna tänker göra likadant när det är dags för partiledardebatt i riksdagen på onsdag i nästa vecka under mottot: vi vill inte dela talarstol med SD.

Ohly och Juholt åstadkommer nu med sin tydligt manifesterade omognad någonting de minst av allt önskar: att allt strålkastarljus hamnar på Jimmie Åkesson. Många tittare kommer helt naturligt att bli nyfikna på vad det är hos det parti denne man representerar som föranleder sådana extraordinära reaktioner.

Vi får se hur det går i TV-debatten. Och kanske Jimmie borde vara glad över att slippa dela planhalva med en bidragsfuskare och en diktaturanhängare.

Juholt och Ohly tar sandlådetänkandet till en ny nivå. (Personerna på bilden har ingenting med artikelns innehåll att göra).

Sanningen om ”fredens man” Abbas

27 september, 2011

Arafat och hans efterträdare Abbas.

Efter Mahmoud Abbas tal i FN om att världsorganisationen skulle erkänna ”Palestina” som en egen statsbildning sägs en ”ohelig allians” ha bildats mellan USA, Israel, Iran och Hamas. För samtliga dessa skulle ett självständigt ”Palestina” innefattande 1967 års gränser, av olika skäl, utgöra något av en katastrof. Samma gränser kallades av förre israeliske diplomaten och utrikesministern Abba Eban för ”Auschwits-gränserna”.

En händelse som illustrerar det terroristiska/islamistiska Hamas inställning inträffade under Abbas tal. En restaurangägare i Gaza City hade en TV, där talet direktsändes, påslagen. Två civilklädda Hamas-poliser tvingade honom att slå av TVn och förde därefter bort honom till en arrestlokal. Läs mer här:

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ohelig-allians-efter-abbas-vadjan-i-fn_6503244.svd

Israels vägran att acceptera en palestinsk stat med 1967 års gränser är lätt att begripa. När dessa gränser rådde – det vill säga före 1967 – var det en enkel sak för invaderande fiendearméer att tränga sig in i landet via den smala remsan i Israels mittparti. Eftersom Israel inte ville vara med om detta igen annekterade man därför det som numera kallas Västbanken.

När det i dag talas om att Israel ”ockuperar” Västbanken bör man ha klart för sig, att detta gamla bibliska område ursprungligen hade reserverats för det judiska Palestina. Det kan därför med viss rätt hävdas, att det är palestinierna som i form av PLO/Fatah i dag ockuperar de områden på Västbanken som ligger under deras kontroll men som rätteligen borde tillhöra judarna.

Hamas för sin del har länge legat i luven på PLO/Fatah och har en minst sagt kylig inställning till PLO/Fathas och Abbas försök att via någon form av internationella  förhandlingar skapa en palestinsk stat. Det Hamas är allra mest intresserat av är att via en blodig, väpnad kamp utplåna Israel och slänga judarna i Medelhavet. Hamas uppbackare Iran stödjer självfallet sin vapenbroder.

”Storpalestina” enligt palestinsk geografi som Abbas ansluter sig till.

Mahmoud Abbas, även känd som Abu Mazen, är för sin del en föga trovärdig ”fredens man”. Född i Safed 1935 gick han tillsammans med sin familj i landsflykt till Syrien, då omkringliggande arabländer angrep den nybildade staten Israel i maj 1948. Arabländerna hade uppmanat de omkring en miljon araberna i Israel att fly för att sedan kunna återvända i triumf efter den arabiska segern. Vi vet hur det gick med denna förhoppning.Från Syrien flyttade Abbas till Qatar, där han 1957 var med om att bilda motståndsrörelsen al-Fatah.

Mahmoud Abbas/Abu Maze disputerade i Moskva 1982 på avhandlingen Den hemliga kopplingen mellan nazisterna och ledarna för den sionistiska rörelsen, vilken senare gavs ut i engelsk översättning. Abbas har med visst fog beskrivits som förintelseförnekare. En mer korrekt term är kanske historierevisionist. Abbas har förvisso beskrivit Förintelsen av judarna som en tragisk händelse, men samtidigt förklarat sig ovillig att nämna siffror i sammanhanget. Snarare än den officiella siffran sex miljoner, menar Abbas, var det  ”något hundratusental” judar som mördades av nazisterna.

Mahmoud Abbas menar att ”något hundratusental” judar dog i Förintelsen.

Abbas var en av de drivande krafterna bakom tillkomsten av Oslofördraget 1993, vilket stipulerade att Israel skulle avträda mark åt PLO i utbyte mot att den palestinska organisationen erkände Israels rätt att existera, satte stopp för terrorismen, såg till att terroristerna avväpnades, samarbetade med israelerna för att gripa efterlysta terrorister samt införde fredsfostran i skolorna.

Omvärlden, och inte minst den norska regeringen, jublade när avtalet var i hamn – äntligen var freden i Mellanöstern säkrad. När det kom till kritan levde dock inte PLO upp till någon av sina utfästelser. Abbas  tillhör dem som varit mest vältalig i försvarandet av PLO:s avtalsbrott.

I mars 2003 utsågs Mahmoud Abbas/Abu Mazen till palestinsk premiärminister under ”presidenten” Yassir Arafat. Det skar sig emellertid dem emellan, då Abbas ville avväpna militanta grupper medan Arafat ville fortsätta den så kallade Al-Aqsa-intifadan. Abbas valde därför att avgå efter tre månader. I november 2004 avled Arafat och Abbas valdes året därpå till hans efterträdare.

Efter en kort smekmånad upphörde samarbetet mellan Hamas och PLO/Fatah, och det är symptomatiskt att militanta-religiösa Hamas mosätter sig det något mindre militanta och sekulariserade PLO/Fatahs strävan efter en palestinsk statsbildning via omöstning i FN. Det är i skrivande stund nästan omöjligt att tänka sig en återupptagen vänskap mellan de båda palestinska grenarna.

Mahmoud Abbas och hans anhängare vill gärna sprida föreställningen om honom som den kloke och fredlige äldre statsmannen, som ingenting hellre vill än att idka fredlig samlevnad med den judiska staten Israel. Det är dock ytterligt tveksamt om denna föreställning har något med verkligheten att göra.

Kommunisten och terroristen George Habash hyllades av Abbas.

När den ökände terroristledaren George Habash dog för några år sedan påbjöd exempelvis Abbas tre dagars landssorg med alla flaggor på halv stång. Han har också godkänt det officiella Fatah-plakatet med ett Storpalestina, där det israeliska territoriet ingår. Det vill säga samma typ av kartbild som förekommit på vänsterledaren Lars Ohlys slips!

I sitt beramade FN-tal, där Abbas pläderade för Jerusalem som den palestinska statens huvudstad, undvek vidare PLO-ledaren att nämna den icke helt oväsentliga judiska närvaron i Jerusalem. Abbas har i själva verket tidigare inför offentligheten påstått att Jerusalem aldrig varit judarnas huvudstad samt att judarna aldrig byggt något tempel!

De muslimska religiösa myndigheter som ansvarar för Tempelberget har yttermera gjort sitt bästa för att omintetgöra tusentals år av judisk historia i ett desperat försök att neka det judiska folket rätten till Jerusalem.