Peter Lundgren och Sara-Lena Bjälkö är, enligt min ringa mening, de aktörer vilka uppvisat den överlägset största mognaden och moraliska resningen i soppan om den tafsande EU-parlamentarikern Lundgren.
Ovan framkommer i ett videosamtal mellan den förfördelade Bjälkö och Lundgren att den förstnämnda dels anser saken utagerad, dels aldrig haft för avsikt att polisanmäla händelsen som inträffade vid en uppenbarligen blöt tillställning för halvtannat år sedan. Inte bara det – de båda har förblivit vänner så till den grad att de åkt på semester tillsammans med respektive livskamrater.
Kristina Winberg och Peter Lundgren tillsammans med medlemmar i SD Södertälje inför EP-valet 2014. Bloggaren längst till vänster. Foto: SD
Detta ställer naturligtvis Kristina Winbergs agerande i en bekymmersam dager. Bjälkö klargör i videosamtalet med Lundgren att hon känner sig sviken av att Kristina Winberg, som hon trodde var hennes vän, av allt att döma läckt inspelningar av samtal med Bjälkö till Expressen trots att hon inte velat föra saken vidare. Det är nog inte särskilt många som tror på Winbergs påstående om att hennes mobiltelefon stals för ett år sedan.
Orsaken till Kristina Winbergs utstuderat svekfulla beteende, maskerat som omtanke om Sara-Lena Bjälkö, är alldeles uppenbar. Inför valet till Europaparlamentet 2019 flyttades hon ner från förstaplatsen 2014 till en fjärdeplats. Det är visserligen en klar degradering men ändå en möjlighet för Winberg att väljas in i EU-parlamentet för ännu en femårsperiod om SD skulle göra ett bra val.
Winbergs ego klarade emellertid inte av detta, utan Winberg bestämde sig i stället för att hämnas på partiet genom att sätta dit sin parlamentariska partikollega Peter Lundgren genom att låta den patologiske SD-hataren David Baas på Expressen skandalisera SD i allmänhet och Lundgren i synnerhet veckan före valet. Oavsett hur mycket nu systemmedia prisar Kristina Winbergs agerande kan det inte råda någon som helst tvekan om, att för Winberg är det den råa hämnden som gäller – ingenting annat.
Johan Hakelius belyser hämndmotivet för den ”internoppositionella” Winberg i ett aktstycke i tidskriften Fokus:. Efter degraderingen på EU-listan har Winberg, enligt Hakelius sätt att se: ”Sedan dess har hon drivit en egen kampanj, utan samordning med resten av partiet och till stor del i opposition mot listan i övrigt…” Winbergs narrativ om att hon degraderats på grund av att hon engagerat sig till Sara-Lena Bjälkös fromma är bara löjeväckande. https://www.fokus.se/2019/05/i-hamndens-tjanst/
Borgarrådet Roger Mogert (S) tvingades avgå efter avslöjanden om sextrakasserier 2017.
Hakelius jämför Winbergs korståg mot sitt eget parti med Maria Corazza Bildt (M) och Cecilia Wikström (L), vilka ej endast petades ner till lägre listplatser utan av olika anledningar faktiskt dumpades helt av respektive parti. Jag har för övrigt råkat ut för samma sak som Kristina Winberg. Från att ha varit etta på listan till kommunalvalet i Södertälje 2014 åkte jag ner till fjärde plats 2018.,
Emedan jag självklart accepterade den demokratiska process som föregick upprättandet av SD Södertäljes kandidatlista hade jag dock inga problem att rätta mig efter valberedningens klokskap. Det borde inte heller Kristina Winberg ha haft.
Hur Lundgren-affären kommer att påverka SDs resultat i EU-valet på söndag är en öppen fråga. Traditionella SD-väljare brukar inte hetsa upp sig inför skandalhajper av det här slaget utan vet att SD och dess representanter är fritt villebråd i systemmedia. Det kan dock inte uteslutas att väljare som tvekar mellan SD och något annat parti drar öronen åt sig och väljer det andra partiet.,
För Peter Lundgren är historien självfallet oerhört jobbig, och jag har full förståelse för hans beslut att hoppa av inplanerade valdebatter och istället överlåta åt SDs tredjenamn Charlie Weimers att ta dessa debatter. Det är heller knappast någon förlust ur SDs perspektiv, då Charlie torde vara en minst lika vass debattör som Peter Lundgren.
Lars Ohly (V) trakasserade kvinnor i partiet i 30 år.
Det finns förvisso all anledning att rikta skarp kritik mot Lundgren för hans tafsande på sin kvinnliga partikollega. Beteenden av detta slag är givetvis helt oacceptabla och kan inte ursäktas av att man varit stupfull – vilket också är ett oacceptabelt beteende – vid tillfället. Lundgren erkänner mycket riktigt att han varit en ”dumbom” – jag skulle nog vilja använda ännu kraftfullare ord i sammanhanget – och ber sin partikollega oförbehållsamt om ursäkt. Det kan också finnas skäl att kritisera partiet för att inte ha tagit tag i problemet tidigare.
Detta är nu ingenting som bekymrar Excesssen och andra SD-hatande operatörer det bittersta. Lundgren skall korsfästas, punkt. Inte ens nämnda tidning kan dock förneka, att Peter Lundgren under sina fem år i Bryssel och Strasbourg visat prov på en påfallande kompetens. Som förste nationalistiska EU-parlamentariker någonsin nominerades han – efter knappt ett år i parlamentet – till det prestigefyllda priset MEP Award vilket delas ut av Bryssel-tidningen Parliament Magazine till politiker som bedömts ha utfört enastående insatser inom sina områden. https://www.expressen.se/nyheter/eu-valet-2019/skandalen-uppmarksammas-nu-i-hela-europa-olyckligt/
Bland Peter Lundgrens prestationer kan nämnas att han fått igenom flera förslag gällande förändringar av körkortsdirektivet. Dels så att utländska chaufförer skall utbildas i körning på vinterväglag, dels att det skall bli lättare att upptäcka falska körkort.
Jag tänker inte förringa Peter Lundgrens tölpaktiga beteende vid en blöt fest för ett och ett halvt år sedan men vill ändå sätta detta i visst perspektiv. Lundgren slutade upp med tafsandet sedan hans klumpiga inviter avvisats av Bjälkö och han har, som sagt, erkänt sina synder och bett om ursäkt för dem. Liknande exempel finns inom de flesta andra partiet. Nedan följer några sådana exempel.
Inom Vänsterpartiet var det känt att Lars Ohly, partisekreterare 1994-2000 och partiledare 2004-12, sysslat med trakasserier av kvinnor inom partiet under omkring 30 års tid. Det var först i samband med Metoo-explosionen för ett par år sedan som saken uppmärksammades. Partiet hade under hela denna långa tid underlåtit att ställa Ohly mot väggen utan istället gett sig på kvinnorna och tvingat några av dessa att gå i ”parterapi” tillsammans med Lars Ohly. https://omni.se/lars-ohly-utpekad-i-artionden-kvinnor-tvingades-till-parterapi/a/8wObX2
Gunnar Axén (M) ställde inte upp till omval efter att ha fylletafsat på en partikamrat.
Andra intressanta namn i sammanhanget är förra borgarrådet i Stockholm Roger Mogert (S), ett av Metoo-rörelsens offer, samt riksdagsmannen Gunnar Axén (M), som polisanmäldes för att ha fylletafsat på en ung M-kvinna vilket medförde att han 2014 inte ställde upp till omval. Jag tog upp fallet Axén i en bloggtext för några år sedan: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/18/avskaffa-timeout-med-full-riksdagslon/
Polisanmälan av Gunnar Axén resulterade inte i något åtal utan fallet lades ner av rättsvårdande myndigheter. Jag känner mig tämligen övertygad om att så också kommer att bli fallet med den polisanmälan som lämnats in mot Peter Lundgren av en privatperson. Men osvuret är kanske bäst när drevet går.
Ovanstående video belyser i form av korta filmsnuttar av det dråpligare slaget ett fenomen som tycks ha utvecklat sig till en svensk politisk specialitet: masspsykoser. Den får bilda inledning till följande tre exempel på vad jag menar vara typiska exempel på svenska masspsykoser.
Över en miljon människor anlände till Europa under 2015. Sammanlagt beräknas 2,2 miljoner människor ha uppehållit sig illegalt i vår del av världen detta år. Sverige hade i mitten av oktober 2015 tagit emot fler så kallade flyktingar än någonsin tidigare. Totalt kunde Sverige under 2015 inregistrera 162 877 asylsökare/migranter, vilket var nästan dubbelt så många som 2014.
Asylsökande i Malmö 2015.
Sverige var inte det enda landet som drabbades av massinvandringen 2015, men jag är tämligen säker på att vi hade det ensidigaste debattklimatet av samtliga EU-länder vilket gör att jag finner det helt befogat att tala om en form av masspsykos. Alla som inte välkomnade invällarna med öppnast möjliga armar påstods vara rasister eller nazister.
Jag råkade själv ut för detta då jag under en dryg timmes tid tvingades försvara en SD-motion om att införa ett mångkulturellt bokslut i Södertälje kommunfullmäktige i oktober 2015. Det var helt enkelt ”alla mot Tommy Hansson” som gällde. En onekligen intressant och lärorik men inte särskilt behaglig upplevelse.
Metoo-rörelsen.#metoo eller #MeToo kallades en hashtag i sociala medier i syfte att uppmärksamma sexuella övergrepp mot kvinnor. Initiativtagare var den amerikanska skådespelerskan Alyssa Milano, som den 15 oktober 2017 drog i gång metoo-kampanjen i samband med de spektakulära avslöjandena om Hollywood-producenten Harvey Weinsteins eskapader. https://sv.wikipedia.org/wiki/Metoo
I Sverige hade tidigare förekommit en liknande kampanj benämnd prataomdet, dock utan att röna tillnärmelsevis likartad uppståndelse som metoo. TV4-medarbetaren Martin Timell hängdes under stort buller och bång ut som en svensk motsvarighet till Harvey Weinstein. Andra bemärkta ”offer” blev Aftonbladet-krönikören Fredrik Virtanen, förre V-ledaren Lars Ohly, TV-underhållaren Lasse Kronér och MP-riksdagsmannen Lars Nilsson.
Metoo-offren Martin Timell, Lasse Kronér och Fredrik Virtanen.
Aftonbladet drev en särskild hatkampanj mot Benny Fredriksson, VD för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, som begick självmord efter ett par månader i hetluften. Tidningen fälldes i mars 2019 av Pressens opinionsnämnd (PO) för publiceringen kring Fredriksson. Ytterligare ett antal tidningar har tidigare fällts av PO för metoo-publiceringar.
Metoo hade enligt min mening initialt ett gott syfte: kvinnor (lika litet som män) skall behöva stå ut med sexuella övergrepp och trakasserier, vare sig det nu rör sig om regelrätta våldtäkter eller äckligt tafsande. Fel blev det när kampanjen i tidernas fullbordan urartade till en veritabel häxjakt på människor med media som åklagare, domare och bödel. Återigen en kampanj som urartade till ett slags masspsykos.
Greta-kampanjen. Den 20 augusti 2018 satte sig en skolkande 15-åring som hette Greta Thunberg, dotter till sångerskan Malena Ernman och hennes man Svante Thunberg, utanför riksdagshuset i Stockholm med ett plakat där hon påstod att hon strejkade för ”klimatet”. PR-proffset Ingmar Rentzhog insåg att detta kunde bli en jättegrej och stylade unga Greta som en svensk klimat-Pippi med långa flätor och lillgammal uppsyn. Hon blev därmed den ideala buktalardockan för Rentzhog och makarna Ernman/Thunberg. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/01/28/diktaturkraven-trendar-i-klimatets-namn/
Greta-kampanjen var naturligtvis ingalunda först med att uppmärksamma det så kallade klimathotet. 2003 propagerade Naturvårdsverket i en omfattande kampanj med reklam i TV, andra media och på annonspelare för att snö och is snart skulle vara helt borta till följd av den globala uppvärmningen. Detta medförde i kampanjen att skolbarnen sjöng ”Räven simmar över sjön” i stället för ”Räven raskar över isen”.
Klimathotsskeptikerna – vår tids häxor?
2006 siade TV-meteorologen Pär Holmgren om att snön snart kunde vara ett svunnet kapitel, och 2009 förklarade samme Holmgren att han skulle avskaffa fria val om han blev statsminister på grund av ”klimathotet”. Holmgren utsågs nyligen till Miljöpartiets förstanamn i EU-valet. Klimatdiktatur pläderade även 87 ”influencers” för i ett debattinlägg i Expressen den 24 januari 2019.
Så där håller det på. Opinionsbildningen kring klimatet är väl det tydligaste exemplet på en kampanj där disparata röster och oliktänkande är bannlysta. Dylika missljud i klimatkören avfärdas som ”klimatförnekelse”, de må sedan vara hur nyanserade och försynta som helst. Att det, som klimatpredikanterna hävdar, skulle finnas total enighet bland forskare om klimathotet och dess orsaker är dock ingenting annat än en myt. Ett betydande antal vetenskapsmän lutar snarare åt att vi går mot en ny ”liten istid” på grund av en nedgång i solaktiviteterna.
För denna bloggare är det uppenbart att många svenskar har ett pockande behov av att ansluta sig till budskap av frälsningskaraktär. Man vill uppgå i något slags högre helhet där alla tycker likadant och där det inte finns utrymme för tvivel. Det har, som jag ser det, mycket att göra med att Sverige är ett ovanligt sekulariserat land och att ett religiöst tomrum alltid måste fyllas med något annat.
Som evangeliet om att vi måste hälsa alla asylsökande välkomna. Som att vi måste jaga upp och straffa alla kvinnoförnedrare. Som att vi alla måste sjunga med i Gretas klimatkör. Gör vi inte det har vi mält oss ur den goda gemenskapen och förtjänar endast spott och spe.
Alex Bengtsson: manipulativ kvinnoskändare och vänsterextremist.
I söndags meddelade Alex Bengtsson att han avgår som förbundsordförande i extremvänsterrörelsen Tillsammansskapet. Orsaken är enligt Bengtsson ”en kronisk och progressiv sjukdom”.
Sedan dess har det från flera källor framkommit, att det sannolikt är helt eller åtminstone delvis andra faktorer som lett fram till Bengtssons sorti. I en artikel i vänstertidningen Flamman berättas således om en ”vänsterprofil” som officiellt arbetade mot ”diskriminering, kränkningar och för jämlikhet” men som satt i system att kränka kvinnor på olika sätt.
Alex (egentligen Alexander) Bengtsson är född i Åsa i Halland 1984 och har arbetat som fiskare. Han blev tidigt aktiv i Vänsterpartiets ungdomsförbund Ung Vänster, där han var lokal ordförande i Halland och senare i Sundsvall. Mest känd blev dock Bengtsson under sin tid i stiftelsen Expo, som grundades av trotskisten och författaren Stieg Larsson 1995.
Tillsammansskapet är en uttalad vänsterorganisation som påstår sig verka ”för en rättvis och jämlik värld”, vilken i tidernas fullbordan skall åvägabringas genom ”organisering”. Organisationen har bland annat gjort sig känd för organiserade protester mot möten med Sverigedemokraterna och dess ledare Jimmie Åkesson. Av allt att döma står man också bakom de uppmärksammade demonstrationerna till förmån för utvisningshotade afghaner.
Beträffande avslöjandena om Alex Bengtsson som kvinnohatande våldtäktsman citeras Poohl på följande sätt i Flamman: ”Det här visar att vi inte är på något sätt immuna mot den här typen av händelser eller beteende/…/Det här är en brutal läxa för oss.”
Alex Bengtsson är ännu ett i raden av exempel på tidigare uppburna personer som avslöjas som brutala utövare av sexuella aggressioner. Att han har en utpräglad vänsteragenda är inte överraskande. Den totalitära vänstern erbjuder genom sin hierarkiska och auktoritära struktur rikliga möjligheter för brutala personlighetstyper som Bengtsson att få utlopp för sina drifter.
Gamle kommunisten Lars Ohly vägrar lämna ordförandeskapet i Funktionsrätt Sverige.
För kort tid sedan avslöjades som bekant den forne ledaren för Vänsterpartiet, Lars Ohly, även han som tafsande kränkare av kvinnor. Ohly vägrar fortfarande när detta skrivs hårdnackat att lämna ordförandeskapet för rörelsen Funktionsrätt Sverige, som samlar 41 olika intresseorganisationer för personer med funktionsvariationer. Tre styrelseledamöter inklusive förra S-ministern Ines Uusmann har valt att lämna styrelsen som protest mot att Ohly vägrar avgå.
Det måste slutligen anses vara symptomatiskt för en manipulativ personlighetstyp av Alex Bengtssons snitt, att han hellre än att lägga alla kort på bordet skyller på en sjukdom som skäl att avgå från Tillsammansskapet. Jag ifrågasätter inte att Bengtsson är sjuk – han är det uppenbarligen på flera sätt.
Två fallna partiledare på en bild: Mona Sahlin (S) och Lars Ohly (V).
Huru har du icke fallit ifrån himmelen, du strålande morgonstjärna! (Jesaja 14:12)
Jag kommer tämligen osökt att tänka på profetens ord om den fallne ärkeängeln Lucifer, när i dessa yttersta av dagar den ena efter den andra av tidigare uppburna gestalter störtas eller avgår från framskjutna positioner i samhället eller helt enkelt ertappas med brallorna nere.
Mona Sahlin fälldes den 24 november 2017 för skattebrott sedan det visat sig att hon undandragit staten 217 000 kronor. Efter att ha erkänt brott och godtagit strafföreläggande dömdes hon till 50 dagsböter samt att betala 800 kronor till Brottsofferfonden.Tidigare i år tilldelades Sahlin för övrigt Johnny Bode-priset som delas ut till skandalomsusade personer. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mona_Sahlin
Det kan knappast sägas att avslöjandet om dessa oegentligheter kom som någon fullskalig överraskning, då Sahlins hela karriär från Toblerone-affären via drivor av obetalda parkeringsböter till de senaste skattehistorierna varit bevis nog för att hon inte haft minsta begrepp om penningar eller penningars värde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tobleroneaff%C3%A4ren
Det var kanske inte så häftigt att betala skatt, trots allt…
Sahlins ekonomiska piruetter har naturligtvis varit välkända inom den socialdemokrati hon varit en central del av ända sedan hon som 25-åring invaldes i Sveriges riksdag 1982 och blev en av de så kallade ”Palmes flickor”. Hon föddes bokstavligt talat in i sosseriet, då hennes far Hans Andersson var politiskt sakkunnig hos Ingvar Carlsson och hennes mor Siv Andersson var föreståndare för Folkets hus i Stockholm. Sahlin, sedan 1982 gift med Bo Sahlin, är född i Sollefteå men familjen flyttade tidigt till Stockholms-trakten.
Att hon ändå har hon kunnat avancera till statsrådsposter inklusive vice statsminister, partiledare 2007-11 samt på sluttampen av karriären utsetts till Nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism är avslöjande för socialdemokratins amoraliska hållning och visar samtidigt vad släkten kan betyda i socialdemokratiska sammanhang.
I vilket annat parti som helst skulle en person med Mona Sahlins meritlista inte ens tillåtas kandidera till kommunfullmäktige. Hos Socialdemokraterna fick hon emellertid hållas och kunde göra karriär som den sannolikt mest motbjudande bluffpolitikern i Sveriges historia med sin utstuderat sentimentalt-populistiska debatteknik. Hon har bland annat fastslagit: ”Jag hatar allt genuint typiskt svenskt” (Expressen 2002) samt i en radiointervju med ett turkiskt ungdomsprogram menat, att utländsk kultur är högstående: ”Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”https://www.emocore.se/sida/t/Mona-Sahlin-citat_21861
Lars Ohly i feministmössa – eller är det kanske den nattmössa han så ofta pratar i?
Lars Ohly, ledare för Vänsterpartiet 2004-2012, är i likhet med Mona Sahlin född 1957 (i Spånga utanför Stockholm) samt son till prästen Harald Ohly. Han var tidigare tågmästare och kom tidigt med i partisammanhang för V, låt vara att han inledde sin politiska karriär i Folkpartiets ungdomsförbund (FPU). 1994-2000 var han partisekreterare under Gudrun Schyman och 2004 efterträdde han Ulla Hoffman, som efterträtt Schyman som tillförordnad partiordförande året innan.
Till skillnad från Schyman, som är partiets mest framgångsrika ledare någonsin om vi tittar på opinionssiffrorna, förklarade sig Ohly vid tillträdet vara kommunist. Sedan turbulens uppstått kring Ohlys ideologiska varudeklaration deklarerade han att han inte längre kallade sig kommunist. Parallellt därmed avsade han sig även sitt medlemskap i den Castro-vänliga Svensk-kubanska föreningen. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=699103
Lars Ohly anmäldes för sexuella trakasserier av partikamraten Frida Holmgren.
Inför ett TV-framträdande efter riksdagsvalet 2010 svarade Ohly för en uppmärksammad markering, när han vägrade dela sminkloge med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Inför partivännerna på valvakan utropade Ohly på sedvanligt kommunistiskt-retoriskt vis sedan det stått klart att SD kommit in i riksdagen: ”Kamrater! Nu hårdnar kampen!” Vänsterpartiet fick 5,6 procent av rösterna och SD 5,7 procent i samma val.
Kamrat Ohlys öde är inte så litet ironiskt, då han tidigare med tydligt moralpatos raljerat över ”misogyna /kvinnohatande/ rasisters” resor med ett känt kryssningsföretag: ”Om de misogyna rasisterna slutar åka med Viking Line kommer sannolikt sexövergreppen minska betydligt.”
En sak står fullständigt klar, och det är att Lars Ohlys offentliga engagemang hädanefter kommer att minska betydligt. ej endast V har dragit öronen åt sig, utan nu önskar även en enig styrelse i Funktionsrätt Sverige, en paraplyorganisation som samlar 41 organisationer verksamma för funktionshindrades rättigheter, att Ohly avgår som dess ordförande (han valdes till posten tidigare i år). https://www.svt.se/nyheter/inrikes/efter-metoo-lars-ohly-kan-tvingas-bort-fran-sin-post
Det må vara osagt hur mycket Lars Ohlys politiska övertygelse betytt för hans ovälkomna tafsande, men faktum är att de marxistiskt-kommunistiska ikonerna Karl Marx (1818-83) och Vladimir Lenin (1870-1924) båda föregick med gott (läs: dåligt) exempel. Familjefadern Marx hade barn med familjens husa; Marx hade sammanlagt minst sju barn, varav fyra svalt ihjäl, två begick självmord och ett alltså var utomäktenskapligt. http://tidningenkulturen.se/index.php/mer/debatt/132-kultur/21154-marx-som-manniska
Lars Ohly är (ännu så länge är det kanske säkrast att tillägga) gift med Åsa Hagelstedt.
Det tidigare sosseparet Veronica Palm och Roger Mogert.
Ytterligare en så kallad toppolitiker som tvingats tacka för sig till följd av uppståndelsen kring #metoo är Roger Mogert (S), född i Hagsätra 1969 och i flera omgångar borgarråd respektive oppositionsråd i Stockholms stad efter en tidig karriär som SSU-broiler. Hans senaste tjänst var den som stadsbyggnads- och kulturborgarråd. Nu är karriären över sedan han sexanklagats av flera kvinnor. https://www.expressen.se/dinapengar/roger-mogert-far-miljonfallskarm/
Lottlös kommer Mogert dock inte att bli. Hans totala ”fallskärm” beräknas uppgå till 4,8 miljoner kronor. Således kommer han att få 76 000 kronor i månaden de närmaste tolv månaderna och därefter 65 000 de kommande fyra åren. Inte heller lär han behöva sluta med att åka taxi på skattebetalarnas bekostnad: två dagar innan #metoo-avslöjandet kom framkom att Mogert åkt taxi för 81 187 kronor sedan valet 2014. https://nyheteridag.se/roger-mogert-s-behover-inte-sluta-aka-taxi-skattebetalarna-finansierar-fallskarm-pa-48-miljoner/
I likhet med Lars Ohly har Roger Mogert i efterhand bett om ursäkt för sitt beteende, vilket han dock ursäktat med att det varit en del i en ”struktur i samhället som måste avskaffas”. Vad man lugnt kan säga är att Mogert själv inte på något sätt bidragit till en sådan utveckling. Han var tidigare gift med den Israel-hatande sossetoppen Veronica Palm.
Mogert och andra medlemmar av det socialdemokratiska frälset excellerar ofta i en yvig rättfärdighetsretorik när det gäller andra. Själva har de inga problem med att använda skattebetalarnas pengar till egna extravaganser.
Nej, Roger Mogert blir inte utfattig efter sin avgång som borgarråd i Stockholm.
Åsa Romson (MP) begår den svenska dödssynden att vägra skaka hand.
Det finns få svenska seder som har ett så grundmurat stöd i folkdjupet som att skaka hand. Det gör vi för att hälsa på eller uttrycka sympati för varandra eller tacka för något. Detta oavsett om vi är gamla vänner, bara bekanta eller över huvud taget inte känner varandra. Skaka hand skall vi banne mig göra, punkt.
Så är det inte i alla länder. I Orienten finns den i mitt tycke mycket tilltalande seden att hälsa på medmänniskan genom att trycka händerna mot varandra framför bröstet, buga och samtidigt hålla fötterna ihop. Det är artigt, ser trevligt ut och är dessutom hygieniskt, man behöver inte slösa på handspriten i förkylningstider. Jag brukar göra så när jag vet att den person jag står inför inte har något emot att jag hälsar så, i annat fall blir det handskakning eller kanske ingenting alls – man kan ju faktiskt bara säga ett enkelt ”hej” utan vidare gester.
Gustav Fridolin får bråttom när Jimmie Åkesson försöker ta honom i hand för ett par år sedan…
Att demonstrativt vägra skaka hand med någon kan emellertid aldrig tolkas som något annat än en uppenbar oartighet och till och med ses som en medveten förolämpning. Det visste naturligtvis vår vice statsminister Åsa Romson (MP) när hon formligen flög förbi SD-ledaren Jimmie Åkessons utsträckta hand i gårdagens partiledardebatt i riksdagen, även om hon gjorde ett tappert försök att släta över tilltaget. http://nyheteridag.se/partiledardebatten-har-vagrar-romson-skaka-hand-med-akesson/
I Dagens Nyheter den 10 juni citeras hon således på följande sätt: ”Jag har tagit Jimmie Åkesson i hand efter debatten som vi alla gör när vi avslutar debatter. Det var just i replikskiftet som vi inte tog i hand, och det är olika, ibland tar man i hand och ibland inte.” Kanske det. Det var bara det att hundratusentals svenskar via televisionen kunde se hur Romson mycket bestämt tog typ en extra sväng runt Åkesson och hans utsträckta hand just för att vara säker på att undvika den. Precis som medspråkröret Gustav Fridolin gjorde för ett par år sedan – intet är nytt under solen…
Riazat (V) ”skiter i det blå skåpet” genom att ignorera Jakobssons (SD) utsträckta högernäve.
En likartad scen utspelade sig i den svenska politikens finrum för ett par veckor sedan, då Vänsterpartiets Daniel Riazat ignorerade sverigedemokraten Stefan Jakobssons utsträckta hand efter ett replikskifte i en skoldebatt. Det är fullt möjligt att såväl Åkesson som Jakobsson sträckte fram sina respektive högerkardor just med förhoppningen, att dessa skulle ignoreras av V- och MP-representanterna med deras ofta överdrivet emotionella inställning till SD vilket i sin tur skulle ge SD sympatier. http://samtiden.nu/16522/jakobsson-om-riazats-agerande-han-foll-pa-eget-grepp/
”Han föll på eget grepp”, citerades Jakobsson i den SD närstående nättidskriften Samtiden (länk ovan) och fyllde på med det aningen mustigare ”Han sket i det blå skåpet”. Och så var det naturligtvis. Ty oavsett om SDs framsträckta händer var en medveten SD-taktik eller ej så föll både Riazat och Romson och de föll tungt. De agerade på ett arrogant och oproffsigt sätt och medverkade nästan säkert till att ge Sverigedemokraterna tusentals nya röster.
Sceneriet med Romson som spänstar förbi Åkessons utsträckta högerhand begränsades ju heller inte till SVT, som sände partiledardebatten. Det har därefter upprepats på otaliga Facebook-sidor, bloggar, tweets och i tidningar och så kommer det att fortsätta. Åsa Romson verkar sakna medvetenhet om vad hennes brist på impulskontroll leder till. Frågan är hur länge hennes partikamrater kommer att ha tålamod med henne.
Socialdemokraterna förre katastrofale ledare Håkan Juholt är i Expressen dagens datum starkt kritisk mot Romsons vägran att skaka hand med SD-ledaren och menar, att det är en sorts demonstrationspolitik som regeringen inte skall ägna sig åt. Vilket man naturligtvis kan hålla med om. http://www.expressen.se/nyheter/juholt-inget-regeringen-ska-agna-sig-at/ Det finns dock knappast några skäl för Håkan Juholt att här ta till de allra djupaste brösttonerna.
Juholt (S) och Ohly (V) bojkottade TV-debatt på grund av att de placerats för nära Åkesson (SD) i TV-studio.
Juholt, på sin tid en vandrande katastrof som sosseledare med det ena klavertrampet efter det andra, ägnade sig inför en direktsänd partiledardebatt i SVT 2011 åt en än mer outrerad demonstrationspolitik då han (och dåvarande vänsterledaren Lars Ohly) vägrade ställa upp med motiveringen, att de hade placerats för nära Jimmie Åkesson i TV-studion. FPs Jan Björklund tyckte Juholt var ”barnslig” och Jimmie Åkesson blev ”förvånad” efter att först ha skrattat.http://www.expressen.se/nyheter/barnsligt-av-juholt/
Så kan det gå när inte haspen är på. Man undrar vidare litet resignerat när Juholts efterträdare skall sluta upp med att hala fram naziflaggan när han inte klarar av den normala debatten med SD. I går drog han åter fram de påstådda nazispökena och hakkorsen från SDs grundandeår 1988 ur garderoberna. Jag undrar varje gång jag hör Löfvens litania varför karln i stället inte kan glädja sig åt SDs remarkabla utveckling: från ett parti med extremnationalistiska tendenser till ett socialkonservativt mittenparti, där folk med faiblesse för extremism åker ur partiet med huvudet före. I sossepartiet får de däremot plats ända upp i partiledningen.
Åkesson nämnde också detta i riksdagsdebatten och fyllde på med att sosseriet i det förflutna backat upp otrevligheter såsom rashygien, tvångssteriliseringar och stöd till kommunistdiktaturer. Om det hade varit jag som ställts mot Löfven hade jag kanske därtill påpekat, att ungefär samtidigt som SDs förste partiledare Anders Klarström utträdde ur Nordiska rikspartiet för att ägna sig åt det betydligt mindre extrema SD var Socialdemokraterna fullt sysselsatta med att pussa Castro och Arafat på kinderna, stödja sovjetiska så kallade fredsförslag ämnade att avväpna västvärlden samt pumpa in skattepengar i kommunistiska krigskassor i Angola och andra afrikanska länder.
KompisarnaOlof Palme och Fidél Castro under en rökpaus.
Södra Stockholms-förorten Kärrtorp söndagen den 15 december 2013.
Nationalsocialister från den så kallade Svenska Motståndsrörelsen (SMR) ryker ihop med vänsterextremister ur AFA/Revolutionära Fronten-kollektivet i samband med en antinazistisk manifestation som officiellt arrangerats av ett ”nätverk” som kallar sig Linje 17. Namnet härrör från tunnelbanans gröna linje 17.
Ett ögonvittne till händelserna i Kärrtorp – ”Klas”, som uppges vara en av demonstranterna – citeras i Dagens Nyheters nätversion den 15 december:
Vänsterextremister och högerextremister rök ihop på en gång. Det var som om de på (sic) på förväg kommit överens om att träffas och slåss. För mig påminner det hela om när fotbollsklubbars ”firmor” slåss.
Vittnet Klas kommentarer gjordes innan den samlade vänstern hunnit redigera ut sin glättade bild av vad som ansågs ha hänt i Kärrtorp den aktuella söndagen. Den om ett idylliskt samkväm, med bland andra småbarn och pensionärer som deltagare, i en proletär Stockholms-förort som plötsligt angrips av vildsinta nazister. Jag tror Klas skildring kommer sanningen ganska nära.
Jag ifrågasätter inte att barnfamiljer och äldre personer anslutit sig till Linje 17s manifestation, som ögonskenligen arrangerades i syfte att protestera mot ”nazistiskt klotter och affischering”. Detta passar naturligtvis den hårda vänsterkärnan i Linje 17 som hand i handske – extremvänstern har aldrig tvekat att använda småbarn och åldringar som kanonmat i sina manifestationer.
Extremisterna njuter av litet ömsesidigt påpucklande.
Jag ser det så här.
Då båda typerna av extremsocialister – nassarna och AFA-typerna – har mycket att vinna på en konfrontation av den här typen. Dels får de marginaliserade nassarna massor med gratisreklam i medierna, dels får de militanta ”antirasisterna” chansen att visa hur goda och humantitära de är. Alltså utnyttjar man den ömsesidiga avskyn till gagn för det gemensammas bästa, samtidigt som man får nöjet att puckla på varandra av hjärtans lust precis som fotbollshuliganerna plägar gå till väga. En ganska genial variant av ohelig samverkan.
En av talarna i Kärrtorp i söndags var Ammar Khorshed, som i en text i Expressen den 18 december presenteras som en talesperson för Linje 17. Khorshed utdelar skarp kritik mot polisens insats i samband med det våldsamma uppträdet och säger bland annat: ”I stället för att gripa dem som gjort sig skyldiga till uppenbara brott så försvarar man dem.”
Man kan möjligen tycka att det är litet oförsiktigt av ett nätverk som vill framstå som opolitiskt att använda sig av en person som Ammar Khorshed som språkrör. Khorshed är nämligen en ledande aktivist i det så kallade Rättvisepartiet Socialisterna, en trotskistisk kampgrupp, som står Offensiv-gruppen vilken från och till sökt infiltrera den socialdemokratiska rörelsen – inte utan en viss framgång – nära. Bland annat tycks man ha fått rätt stort gehör för sina krav på en ”vinstfri välfärd” samt det ständiga misstänkliggförandet av polismakten. Offensiv är också namnet på partiets tidning.
Under sin studietid i Lund gjorde sig Ammar Khorshed så pass känd som militant aktivist, ockupant och generell bråkmakare att han fick äran figurera i en stor intervju i Sydsvenskan med stor bild och allt. I intervjun omtalar Khorshed bland annat: ”Parlamentet, eller kommunfullmäktige, är bara en plattform för att driva kampen utanför parlamentet.” Han tog vidare avstånd från stenkastning som rekommendabel politisk handling, ”men inte av moraliska skäl utan helt enkelt för att det inte gagnar kampen”.
Hela den informativa intervjun med Ammar Khorshed här:
Tilläggas kan att Khorshed kandiderade för sitt parti i valet 2010, då han studerade statsvetenskap vid universitetet i Lund. Kanske kändes marken för het under fötterna i Lund, nu är han i alla fall på plats i Kärrtorp med omnejd för att driva den revolutionära kampen vidare med ett ”opolitiskt nätverk” som front.
Trotskisten Ammar Khorshed: talesperson för ”opolitiska nätverket ” Linje 17.
Denna bloggare har för övrigt själv haft det tvivelaktiga nöjet att studera Rättvisepartiet Socialisternas metoder på närmare håll. När jag deltog i ett fullmäktigesammanträde i Södertälje i mitten av 1990-talet avbröts mötet av, att några personer ur partiet uppenbarade sig och slog på kastruller med skedar med ett hiskeligt väsen som följd. De avhystes snart ur fullmäktigesalen men var troligen nöjda med den uppmärksamhet de lyckats åstadkomma. Man ockuperade ungefär vid samma tid även dåvarande Stadshuset i Södertälje.
Nu har sosseledaren och statsministerkandidaten Stefan Löfven meddelat, att han kommer att deltaga (dock ej tala) i den nya demonstration i Kärrtotp som anordnas av Linje 17 nu på söndag den 22 december. ”Det är så oerhört viktigt för oss i Sverige att visa att vi ska inte ha någon nazism, fascism eller främlingsfientlighet i Sverige”, citeras Löfven således i Aftonbladet den 18 december. Kommunism och vänsterextremism är det dock ur Löfvens perspektiv tydligen inte så farligt med.
Tydligen så viktigt att Löfven inte tvekar att gå arm i arm med demokratibelackare som Ammar Khorshed och andra revolutionärer. Antingen har Löfven monumentalt dåligt omdöme, eller så omges han av usla rådgivare, kanske rentav sådana som står Offensiv-gruppen nära? Förutom Löfven avser samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna att skicka representanter till Kärrtorp på söndag. Från MP kommer exempelvis språkröret Åsa Romson och partisekreteraren Anders Wallner och från M försvarsminister Karin Enström. Folkpartiet skickar, icke helt oväntat, integrationsminister Erik Ullenhag. C ställer upp med Fredrick Federley.
Löfven blir extremvänsterns främsta dragplåster.
Att Vänsterpartiet, som har gått i samma demonstrationer som Revolutionära Fronten tidigare och länge i tidigare versioner hade väpnad revolution på programmet, deltar med såväl nye partiledaren Jonas Sjöstedt och hans företrädare Lars Ohly, förvånar nog ingen.
Sverigedemokraternas press- och kommunikationsansvarige Martin Kinnunen klargör i AB-artikeln varför SD som enda riksdagsparti inte kommer till Kärrtorp på söndag:
Det är uteslutet dels av säkerhetsskäl. Det går en skara våldsbejakande vänsterextremister i demonstrationståget även denna gång. Såväl AFA som Revolutionära Fronten tillåts delta i Linje 17s aktiviteter. Det är grupper som ligger bakom många våldsdåd mot vårt parti. Sverigedemokraterna har som princip att inte delta i manifestationer tillsammans med antidemokratiska eller andra grupper som inte tar avstånd från våld.
Våldsamma konfrontationer av olika slag är rena livsluften för grupperingar som Rättvisepartiet Socialisterna, AFA, Revolutionära Fronten och för den delen Svenska Motståndsrörelsen. Det är då man får tillfälle att visa upp sin proletära glöd hämtad från Surdegsharlem (Södermalm) eller någon mer burgen förort och skandera taktfasta ramsor av typ ”Ing-a fascist-ER på vå-ra ga-tor”. Om man sedan lyckas träffa någon meningsmotståndare i skallen med en sten eller sparka in nyllet på en annan är lyckan fullständig.
Tårtkastning verkar uppskattas hos Linje 17: bild från facebooksidan.
Fast på söndag vill man nog göra ett gott intryck på Löfven och de andra, för att tala med Lenin, nyttiga idioterna som låter sig utnyttjas av våldsvänstern.
Malmös ortodoxe rabbin Shneur Kesselman på promenad med familjen i ett Malmö präglat av importerat judehat.
Under sitt två dagar långa besök i Sverige besökte president Barack Obama Stora synagogan i Stockholm. Detta besök anses vara en markering mot den ökande antisemitismen i Sverige och samtidigt en indirekt knäpp på näsan åt regeringen Reinfeldt, som gjort absolut ingenting för att stävja denna form av rasism.
Jag skriver helt medvetet ”antisemitismen i Sverige”, inte ”den svenska antisemitismen”. Det finns nämligen inte mycket svenskt över den våg av judehat som plågar framförallt det mångkulturella Malmö, ”Sveriges Gaza” enligt malicen. Praktiskt taget alla antisemitiska handlingar i Sveriges tredje största stad signeras invandrare från Mellanöstern, vilka tagit med sig sin judefientliga attityd från respektive hemländer.
Antisemitismen i Malmö, som blivit ett internationellt uppmärksammat problem och som fått en hel del Malmö-judar att emigrera till exempelvis Israel och USA, tas upp på ett förtjänstfullt sätt av Ivar Arpi i ett inlägg på Svenska Dagbladets ledarblogg den 5/9.
Enligt Arpi är det en ”skam” för Sverige att Obama under sitt korta besök i vårt land kände sig tvingad att markera mot antisemitismen genom ett besök i Stockholms Stora synagoga. Det bör även nämnas att den amerikanska regeringens särskilda sändebud för frågor om antisemitism, Hanna Rosenthal, besökte Malmö i april 2012 för att bland annat sammanträffa med den chazzidiske rabbinen Shneur Kesselman.
Fullt ös från extremt vänsterhåll och islamister i samband med DC-matchen Sverige-Israel 2009. Bland demonstrationsdeltagarna fanns dåvarande vänsterledaren Lars Ohly.
Arpi påminner vidare om de vildsinta demonstrationerna mot Israel i samband med en tennismatch mellan Sverige och Israel i februari 2009 – som Israel för övrigt vann – i en hall som stängts för allmänheten på order av Malmös skandalomsusade kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu. I demonstrationen ropades bland annat ”djävla judar”. Bland demonstrationsdeltagarna fanns Vänsterpartiets dåvarande ledare Lars Ohly.
Antimsemitismen i Malmö var, understryker Arpi, dock en realitet för Malmö-judarna långt innan Davis Cup-kravallerna skämde ut Sverige och Malmö. Judar har angripits på gator och torg, fått sina dörrar nedsprejade och fått glåpord såväl som stenar kastade efter sig sedan lång tid tillbaka. Barnen har trakasserats under sin skolväg och judiska gravar har vandaliserats.
Arpi skriver:
Varför finns det då så mycket antisemitism i Malmö? Visst begås hatbrott av människor från vit makt-miljön, men enligt BRÅ:s statistik utgör det trots allt en liten andel. Tyvärr har en del av Malmös många invandrare tagit med sig antisemitiska attityder som många i Mellanöstern hyser, vilket går ut över svenska judar.
I klartext: den allt överskuggande majoriteten av hatbrotten mot Malmös judar kommer från muslimska invandrare. Malmös ortodoxe rabbin, Shneur Kesselman, har till exempel drabbats av stenkastning och andra former av trakasserier när han visat sig ute i traditionell chazzidisk klädsel.
Malmö synagoga har vandaliserats upprepade gånger.
Antisemitismen har enligt poliskällor trappats upp i Malmö under senare år, och 2012-2013 har de antisemitiska hatbrottsanmälningarna trefaldigats. Tidigare skedde incidenterna oftast i nära anslutning till Malmös synagoga, men numera förekommer de överallt i staden.
Judehatet i Malmö har på belysande sätt tagits upp i skriverier av journalisterna Niklas Orrenius och Paula Neuding. Liksom av mig i en artikel i tidskriften Contra 5/2011. Judiska församlingen i Malmö har såvitt jag känner till inte gjort någon hemlighet av att de antijudiska hatbrotten nästan uteslutande emanerar från den talrika muslimska kommuniteten. Ändå är det fortfarande kontroversiellt att öppet tala om detta, icke minst i den konservativa – det vill säga teologiskt liberala – Judiska församlingen i Stockholm.
Icke heller Expo och Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) talar gärna om den ”svenska” antisemitismens muslimska rötter, även om dessa är uppenbara för den som har ögon att se med och ett verksamt intellekt att göra bruk av. När man från det hållet omnämner antisemitism i Sverige skyndar man sig i regel att i nästa andetag peka finger åt den så kallade islamofobin.
Reepalu skyller antisemitismen på ”den israeliska lobbyn” i ett TV-inslag.
Det är mycket viktigt för dessa ultraliberala krafter att framstå som så verserat toleranta som det bara är möjligt, sedan må antisemiterna på arabiska vråla ”Leve Hitler” och ”Gud är större (än er gud)” så mycket de behagar. Därför är det viktigt att en mainstreamskribent som Ivar Arpi kallar saker och ting vid deras rätta namn.
Läs gärna också vad jag skrev om ”toleransmånglarna” i samband med en så kallad kippavandring till stöd för Malmös utsatta och i en del fall livrädda judar i maj:
Ovan berättas via Aftonbladet hur den svenska Säkerhetspolisen (SÄPO) under många år lät sin medarbetare Hans-Erik Sjöholm infiltrera först Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) och därefter efterföljaren Vänsterpartiet (V). När han intervjuas av Aftonbladet menar förre partiledaren Lars Ohly bland annat att det är litet ”Kalla Anka” över detta och att SÄPO borde använda sina resurser bättre.
Sjöholm för sin del beskriver hur han gjorde sitt bästa för att smälta in i den extrema vänstermiljön gennom att klä sig i flanellskjorta med mera. Han lyckades bli vän med bland andra riksdagsledamoten Jens Holm, till vilken han blev hembjuden. Holm hade kontakter med den colombianska Farc-gerillan och var djurrättskativist, miljöer som är av intresse för SÄPO.
Jens Holm (V) med kontakter med den vänsterextrema colombianska Farc-gerillan.
Självklart spelar nu Ohly, som in i det längsta valde att kalla sig kommunist, och hans partikamrater upprörda, men vad hade man egentligen förväntat sig? Hade SÄPO inte bemödat sig om att hålla koll på detta notoriska förrädarparti, som under hela sin historia hade intima förbindelser med kommunistdiktauren Sovjetunionen och dess vasallstater så länge dessa existerade, främst Östtyskland, hade det rört sig om grovt tjänstefel.
Som twittraren Tommie Ullman uttrycker det:
Om ledande i V ville ha ”Proletariatets revolutionära diktatur” var det kanske klokt att Säpo höll koll på dem?
Bättre och mer kärnfullt än så kan det knappast sägas. Inom SKP/VPK/V har det alltid funnits förespråkare för våldsam revolution, även om detta drag säkert är mindre framträdande nu än under Kalla krigets dagar då det strömmade in pengar till kommunistpartiets bankkonton från husbonden i Moskva för att man skulle kunna underminera det demokratiska svenska samhället. Först med Michail Gorbatjovs makttillträde blev det annat.
Dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) stödde Molotov-Ribbentroppakten 1939, som utgjorde förutsättningen för att Andra världskriget skulle kunna bryta ut.
Om man som Holm har/hade kontakter med utländska revolutionärer och våldsbenägna svenska miljöer får man faktiskt räkna med att bli övervakad. Hans-Erik Sjöholm borde därför ha medalj, inte tadel, för sitt förtjänstfulla arbete i demokratins tjänst.
Visst kan Löfven och hans sosseparti pusta ut något – men än är faran inte över. Foto: Photo2be
I United Minds/Aftonbladets opinionsmätning i april 2011 nådde Socialdemokraterna starka 27,8 procent. Det talades om succé för den nyvalde partiledaren Håkan Juholt.
I United Minds/Aftonbladets nyligen publicerade mätning – som utfördes 27/1 – 12/2 2012 – går visserligen sossarna inte riktigt lika bra utan får nöja sig med 26,o procent av de 1276 tillfrågade personernas sympatier.
Det är ändå en uppgång med 2,4 procent sedan förra mätningen, och naturligtvis talas det i kraftigt uppdragna rubriker om megasuccé för nye partiledaren Stefan Löfven.
Samtidigt får Vänsterpartiet med 9,2 procent bästa siffrorna någonsin hos United Minds; partiet lever uppenbarligen högt på nye ledaren Jonas Sjöstedt, som har en avgjort mer sympatisk framtoning än företrädaren Lars Ohly.
Det rödgröna blocket handikappas denna gång av att Miljöpartiet går ned med en procentenhet till ändå förbluffande 10,5 procent. Förbluffande, därför att de svenska väljarna istadigt vägrar inse att MP är landets farligaste extremistparti med noll verklighetsförankring. Ett regeringsinflytande för det partiet skulle medföra katastrof för riket.
Tråkfeldt lägger ut texten på sitt oefterhärmliga vis…givet att han har något att säga, vilket kan betvivlas. Foto: Photo2be
Fredrik Tråkfeldts Moderater noterar en marginell uppgång och får nu 32,7 procent av sympatierna. Alliansen dras dock ned av att Centerpartiet med sin relativt nya anförare Annie Lööf med 3,9 procent inte klarar riksdagsspärren. Det ser med andra ord ut som om den lööfska charmen redan klingat av trots piggt rött hår och tandrikt leende.
Backar gör även Folkpartiet. 5, 0 procent innebär en nedgång med 1,3 procent för det så kallade liberala partiet, vars ledare Jan Björklund när detta skrivs dock har viktigare saker för sig än att detaljstudera svenska opinionsmätningar – han befinner sig nämligen i Israel/Palestina.
Noterbart är att Kristdemokraterna nu tycks ha vänt på kuttingen och för första gången på länge klarar riksdagsspärren med 4,7 procent, trots att svage partiledaren Göran Hägglund förblir kvar vid rodret.
Fortfarande har den samlade alliansen ett knappt övertag: 46,3 procent mot vänstertrojkans 45,7. I realiteten skulle de nu aktuella siffrorna dock ge ett regeringsskifte om det vore val nu – Centern skulle ju halka ur riksdagen.
För Sverigedemokraterna blev det den här gången 7,2 procent och en solid vågmästarställning. Detta trots att partiet inte synts särskilt mycket i media under mätperioden – SD har ”bara” fortsatt att göra sitt gedigna men oglamourösa arbete i parlamentet. Det blir dock en nedgång med 1,1 procent från förra månadens succésiffror.
Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund gläds åt fortsatt starka siffror för SD. Foto: Photo2be
Förmodligen var det en del S-märkta champagnekorkar som sköt upp mot taken efter den här mätningen, kanske inte utan visst fog – de tidigare exempellösa fiaskosiffrorna hade ju drivits på porten. Sannolikt får vi så småningom se mätresultat kring och kanske till och med över 30-strecket. Och självklart har Löfven en stor del i den relativa framgången.
Faran är dock inte på långa vägar över för sossarna. S-partiet har fortfarande en alldeles för svag politik som knappast en tämligen färglös ny partiledare med klasskampskortet i rockärmen förmår skyla över.
Blotta möjligheten av en realistisk utmaning mot alliansregeringen är emellertid bra för svensk politik. Det skapar en ny nerv i det vardagliga harvandet och tvingar upp alliansaktörerna ur liknöjdheten.
Nära en halv miljon svenska väljare får noll respekt av socialistbröderna Juholt (S) och Ohly (V).
Socialistledarna Håkan Juholts (S) och Lars Ohlys (V) ovilja att i SVTs partiledardebatt på söndag dela studiohalva med Jimmie Åkesson (SD) har flera dimensioner.
Att socialister uppträder arrogant och stöddigt är naturligtvis ingen nyhet. Personer av denna övertygelse tenderar att vara så säkra på den egna ideolgins förträfflighet, att de inte anser sig behöva ta någon särskild hänsyn till andras övertygelse. Juholts och Ohlys krav att få slippa vara i Åkessons närhet – som SVT hade kurage nog att avvisa – tillför arrogansen och stöddigheten en extra dimension: sandlådementaliteten.
Att denna mentalitet var en integrerad del av den oreformerade kommunisten Lars Ohlys psyke visste vi redan. Det var som bekant Ohly som i samband med SVTs valvaka häromsistens vägrade dela sminkloge med Jimmie Åkesson.
Att Håkan Juholt som ledare för Sveriges ännu största politiska parti, med dess enorma och respektingivande historiska tyngd, skulle förfalla till samma sorts sandlådetänkande är onekligen mer överraskande. Mindre statsmannalik än så kan man ju knappast bli!
En statsmannalik partiledare i riksdagens talarstol.
Ytterligare en dimension, och en mer allvarlig sådan, som den här sorglustiga affären är behäftad med är väljarföraktet. I valet 2010 röstade omkring 360 000 människor på Sverigedemokraterna, som blev något större än Ohlys parti. Det är dessa väljare som sosse-Håkan och vänster-Lasse nu metaforiskt pissar på. Dessa väljare får noll respekt från socialistledarna.
Denna beklagliga attityd riskerar givetvis i sin tur att spä på det politikerförakt, som eljest är förhållandevis begränsat i vårt land men finns latent i folkdjupet och utgör ett av hoten mot demokratin. Vi får väl se om vänsterbröderna tänker göra likadant när det är dags för partiledardebatt i riksdagen på onsdag i nästa vecka under mottot: vi vill inte dela talarstol med SD.
Ohly och Juholt åstadkommer nu med sin tydligt manifesterade omognad någonting de minst av allt önskar: att allt strålkastarljus hamnar på Jimmie Åkesson. Många tittare kommer helt naturligt att bli nyfikna på vad det är hos det parti denne man representerar som föranleder sådana extraordinära reaktioner.
Vi får se hur det går i TV-debatten. Och kanske Jimmie borde vara glad över att slippa dela planhalva med en bidragsfuskare och en diktaturanhängare.
Juholt och Ohly tar sandlådetänkandet till en ny nivå. (Personerna på bilden har ingenting med artikelns innehåll att göra).
.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 