Posted tagged ‘Lars Ohly’

Sanningen om ”fredens man” Abbas

27 september, 2011

Arafat och hans efterträdare Abbas.

Efter Mahmoud Abbas tal i FN om att världsorganisationen skulle erkänna ”Palestina” som en egen statsbildning sägs en ”ohelig allians” ha bildats mellan USA, Israel, Iran och Hamas. För samtliga dessa skulle ett självständigt ”Palestina” innefattande 1967 års gränser, av olika skäl, utgöra något av en katastrof. Samma gränser kallades av förre israeliske diplomaten och utrikesministern Abba Eban för ”Auschwits-gränserna”.

En händelse som illustrerar det terroristiska/islamistiska Hamas inställning inträffade under Abbas tal. En restaurangägare i Gaza City hade en TV, där talet direktsändes, påslagen. Två civilklädda Hamas-poliser tvingade honom att slå av TVn och förde därefter bort honom till en arrestlokal. Läs mer här:

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ohelig-allians-efter-abbas-vadjan-i-fn_6503244.svd

Israels vägran att acceptera en palestinsk stat med 1967 års gränser är lätt att begripa. När dessa gränser rådde – det vill säga före 1967 – var det en enkel sak för invaderande fiendearméer att tränga sig in i landet via den smala remsan i Israels mittparti. Eftersom Israel inte ville vara med om detta igen annekterade man därför det som numera kallas Västbanken.

När det i dag talas om att Israel ”ockuperar” Västbanken bör man ha klart för sig, att detta gamla bibliska område ursprungligen hade reserverats för det judiska Palestina. Det kan därför med viss rätt hävdas, att det är palestinierna som i form av PLO/Fatah i dag ockuperar de områden på Västbanken som ligger under deras kontroll men som rätteligen borde tillhöra judarna.

Hamas för sin del har länge legat i luven på PLO/Fatah och har en minst sagt kylig inställning till PLO/Fathas och Abbas försök att via någon form av internationella  förhandlingar skapa en palestinsk stat. Det Hamas är allra mest intresserat av är att via en blodig, väpnad kamp utplåna Israel och slänga judarna i Medelhavet. Hamas uppbackare Iran stödjer självfallet sin vapenbroder.

”Storpalestina” enligt palestinsk geografi som Abbas ansluter sig till.

Mahmoud Abbas, även känd som Abu Mazen, är för sin del en föga trovärdig ”fredens man”. Född i Safed 1935 gick han tillsammans med sin familj i landsflykt till Syrien, då omkringliggande arabländer angrep den nybildade staten Israel i maj 1948. Arabländerna hade uppmanat de omkring en miljon araberna i Israel att fly för att sedan kunna återvända i triumf efter den arabiska segern. Vi vet hur det gick med denna förhoppning.Från Syrien flyttade Abbas till Qatar, där han 1957 var med om att bilda motståndsrörelsen al-Fatah.

Mahmoud Abbas/Abu Maze disputerade i Moskva 1982 på avhandlingen Den hemliga kopplingen mellan nazisterna och ledarna för den sionistiska rörelsen, vilken senare gavs ut i engelsk översättning. Abbas har med visst fog beskrivits som förintelseförnekare. En mer korrekt term är kanske historierevisionist. Abbas har förvisso beskrivit Förintelsen av judarna som en tragisk händelse, men samtidigt förklarat sig ovillig att nämna siffror i sammanhanget. Snarare än den officiella siffran sex miljoner, menar Abbas, var det  ”något hundratusental” judar som mördades av nazisterna.

Mahmoud Abbas menar att ”något hundratusental” judar dog i Förintelsen.

Abbas var en av de drivande krafterna bakom tillkomsten av Oslofördraget 1993, vilket stipulerade att Israel skulle avträda mark åt PLO i utbyte mot att den palestinska organisationen erkände Israels rätt att existera, satte stopp för terrorismen, såg till att terroristerna avväpnades, samarbetade med israelerna för att gripa efterlysta terrorister samt införde fredsfostran i skolorna.

Omvärlden, och inte minst den norska regeringen, jublade när avtalet var i hamn – äntligen var freden i Mellanöstern säkrad. När det kom till kritan levde dock inte PLO upp till någon av sina utfästelser. Abbas  tillhör dem som varit mest vältalig i försvarandet av PLO:s avtalsbrott.

I mars 2003 utsågs Mahmoud Abbas/Abu Mazen till palestinsk premiärminister under ”presidenten” Yassir Arafat. Det skar sig emellertid dem emellan, då Abbas ville avväpna militanta grupper medan Arafat ville fortsätta den så kallade Al-Aqsa-intifadan. Abbas valde därför att avgå efter tre månader. I november 2004 avled Arafat och Abbas valdes året därpå till hans efterträdare.

Efter en kort smekmånad upphörde samarbetet mellan Hamas och PLO/Fatah, och det är symptomatiskt att militanta-religiösa Hamas mosätter sig det något mindre militanta och sekulariserade PLO/Fatahs strävan efter en palestinsk statsbildning via omöstning i FN. Det är i skrivande stund nästan omöjligt att tänka sig en återupptagen vänskap mellan de båda palestinska grenarna.

Mahmoud Abbas och hans anhängare vill gärna sprida föreställningen om honom som den kloke och fredlige äldre statsmannen, som ingenting hellre vill än att idka fredlig samlevnad med den judiska staten Israel. Det är dock ytterligt tveksamt om denna föreställning har något med verkligheten att göra.

Kommunisten och terroristen George Habash hyllades av Abbas.

När den ökände terroristledaren George Habash dog för några år sedan påbjöd exempelvis Abbas tre dagars landssorg med alla flaggor på halv stång. Han har också godkänt det officiella Fatah-plakatet med ett Storpalestina, där det israeliska territoriet ingår. Det vill säga samma typ av kartbild som förekommit på vänsterledaren Lars Ohlys slips!

I sitt beramade FN-tal, där Abbas pläderade för Jerusalem som den palestinska statens huvudstad, undvek vidare PLO-ledaren att nämna den icke helt oväsentliga judiska närvaron i Jerusalem. Abbas har i själva verket tidigare inför offentligheten påstått att Jerusalem aldrig varit judarnas huvudstad samt att judarna aldrig byggt något tempel!

De muslimska religiösa myndigheter som ansvarar för Tempelberget har yttermera gjort sitt bästa för att omintetgöra tusentals år av judisk historia i ett desperat försök att neka det judiska folket rätten till Jerusalem.

Journalistik modell Expressen: inte en siffra rätt

7 september, 2011

Expressen kallas i folkmun inte för inte för ”Excessen” (excess=våldsam överdrift). Att detta är ett fullt adekvat öknamn blir uppenbart, då man tar del av reportern Niklas Svenssons artikel inför det förestående danska valet om Dansk Folkeparti och dess ledare Pia Kjaersgaard 6/9. Indirekt handlar artikeln även om Sverigedemokraterna.

Artikelns tendens är att Dansk Folkeparti, SDs danska systerparti, är på väg utför med raketfart sedan övriga partier givit DF kalla handen och partiet till råga på allt tappat i opinionsmätningarna. Samtidigt uppmålas en spricka mellan DF och SD – bland annat hävdar Svensson att inga sverigedemokrater skulle vara välkomna att hjälpa DF i valrörelsen.

DF och Pia Kjaersgaard tog ställning för Muhammed-teckningarna i senaste danska valrörelsen.

Svenssons text illustreras av ett foto som visar hur en hårt prövad Kjaersgaard vänder ryggen åt Svensson under ett besök på det danska radiohusets café – Svensson å sin sida står och flinar medlidsamt.

Föga oväntat är sanningen en helt annan än den Expressen med flinka fingrar målar upp.

För det första är det inte riktigt sant  att DF backar ordentligt i alla opinionsmätningar. Enligt mätinstitutet MEGAFON får partiet således 13,4 procent av de tillfrågades sympatier, vilket skulle ge 24 platser i Folketinget. Det är visserligen en tillbakagång jämfört med valet 2007 som gav 13,9 procent, men att det inte rör sig om katastrofsiffror kan ju var och en se. Antalet mandat skulle desslikes bli samma om det vore val i dag.

Inte heller stämmer det att det är en fnurra på tråden mellan DF ch SD. DF är och förblir en förebild för SD. Detta framgår icke minst genom det organiserade samarbete mellan de båda partierna som förekommer i Öresundsregionen (se exempelvis artikel i SD-Kuriren # 93 2011, sidan 3).

Och det är inte alls sant att det inte skulle finnas sverigedemokrater på plats i Danmark för att ge systerpartiet en hjälpande hand. Det finns det. I samband med det danska valet kommer det dessutom att finnas prominent SD-folk på plats i Köpenhamn för att vaka in valresultatet. SD-Kuriren har planerat in ett stort reportage i ämnet.

Pia och Villy tycks ha funnit varandra.

Enligt Expressens ”analys” går DF och fru Kjaersgaard nu mot obönhörlig  isolering och marginalisering i dansk politik. Alla andra partier uppges markera avstånd och vill inte ta i DF med tång. Knappt hade detta satts på pränt förrän Jyllandsposten berättade, att Villy Sövndal, ledare för Vänsterpartiets danska systerparti, Socialistisk Folkeparti, sträckt ut en hand till Dansk Folkeparti om invandringspolitiken. Det gör svenske vänsterledaren Lars Ohly topp tunnor rasande.

I ett pressmeddelande citeras Ohly bland annat så: ”När jag läste detta i Jyllandsposten reagerade jag med bestörtning…När den socialistiska vänstern förirrar sig i taktiska valfunderingar har rasisterna redan vunnit poäng.” Tala om spricka mellan två eljest likasinnade partier!

Hur det kommer att gå i det danska valet om en vecka må vara osagt. Klart är dock att Expressen tycks ha sålt skinnet innan björnen är skjuten, något som naturligtvis förstärker tidningens redan väl inmutade ställning som den svenska dagspressens skandalblaska nummer 1.

Knappt en siffra var ju rätt i Niklas Svenssons artikel. Kanske rev han ihop texten i besvikelse över att inte ha fått fika med Pia Kjaersgaard, vad vet jag?

Den parasitära kulturvänstern och Kamprads nazism

25 augusti, 2011

I Expressen 25/8 hävdar Karin Olsson (kulturavdelningen, var annars?) under rubriken ”När brunt målas vitt” att Ingvar Kamprads nazistiska förflutna slätas över. Det är hon förmodligen ensam – det vill säga utanför den inavlade kulturkamarillan – om att tycka, särskilt efter de senaste ”avslöjandena” om att företagsmogulen i ungdomsåren var aktiv i Svensk Socialistisk Samling som leddes av förre överfuriren Sven-Olov Lindholm (1903-98).

Det framgår av Olssons text att hon, utifrån sitt säkerligen starka antikapitalistiska engagemang, har kraftiga invändningar mot att Kamprad ”är förmodligen den enda svenska miljardär som kan ägna sig åt utstuderad skatteplanering och förbli folkets gunstling.” Aja baja, Kamprad. IKEA-grundaren hade också varit oförsynt nog att kalla gamle vännen Per Engdahl, grundare av den fascistiska Nysvenska rörelsen, ”en stor man” i en intervju 2010.

Per Engdahl var vän till bland andra Tage Erlander.

Bör vi då vara upprörda över att den 85-årige Ingvar Kamprad var nationalsocialist och fascist i ungdomsåren (cirka 15 – 25 år) för 60 år sedan? Jag måste erkänna att jag känner mig måttligt upprörd. Dels var det, som sagt, länge sedan. Dels informerade Kamprad själv, då frågan kom på tal på 1990-talet, om det mesta i sin politiska bakgrund. Han tog då emfatiskt avstånd från denna och betecknade den som ”ungdomsförsyndelser” (och ja, man är fortfarande ungdom vid 25 års ålder, man kan fortfarande bli medlem i vilket partipolitiskt ungdomsförbund man vill, till exempel).

När det gäller Aftonbladet, som också uppmärksammat Kamprads förflutna, förtjänar det påpekas att tidningen under Torsten Kreugers ledning (Kreuger var bror till tändstickskungen Ivar Kreuger) under hela Andra världskriget ivrigt stödde Hitler och Nazityskland. Detta är i och för sig gamla nyheter. Liksom att Kamprads bakgrund i hög grad är det.

Om Per Engdahl (1909-94), till följd av sin blindhet  under senare år  kallad ”den blinde siaren”, kan det sägas att han faktiskt och det utan någon som helst konkurrens var den mest intellektuellt högststående av svenska fascist- och nazistledare. Uppsala-akdemikern Engdahl kände på sin tid stora delar av den svenska politiska eliten inklusive Tage Erlander (1901-85) och hade säkerligen nått toppen i vilket parti som helst, om han inte i ungdomsåren förälskat sig i den italienske diktatorn Benito Mussolini (1883-1945) och blivit frälst för den korporativistiska ideologin, som fascismen hade gemensam med den anarko-syndikalistiska rörelsen.

Jag har själv träffat gamla socialdemokrater som har vittnat om att Per Engdahl, sina motbjudande åsikter till trots, ändå hade en icke obetydlig personlig och intellektuell resning. Därför tillåter jag mig faktiskt att hysa en viss förståelse för Kamprads ord om att Engdahl var ”en stor man”.

Aftonbladet var under Torsten Kreugers ledning pronazistisk och protysk.

De nya ”avslöjanden” som journalissan Elisabeth Åsbrink kommit med går ut på att Kamprad ej endast haft samröre med den mera fascistiska än nazistiska Nysvenska rörelsen utan även med Svensk Socialistisk Samling, de så kallade lindholmarna efter ovan nämnde Sven-Olov Lindholm. Vilken på äldre dar för övrigt  blev vänsterpartist och ivrig kärnkraftsmotståndare. Det är inte särskilt mycket att komma med.

Varför anses det då så mycket värre att ha haft en  flört med nazism och fascism för mer än ett halvsekel sedan än att vara kommunist i dag? Frågan kom osökt för mig sedan jag i senaste numret av tidningen Dagens Samhälle blivit varse att ”rockartisten” Jerry Williams, alias Erik Fernström, fortfarande kallar sig kommunist. Williams/Fernström har tydligen av någon outgrundlig anledning intervjuats i Dagens Industri och då menat att ”Det gör inget om revolutionen startar i Täby”.

Att en person hyllar en folkmördarideologi, vars offer kvantitativt vida överstiger de som nazismen bär det rättmätiga ansvaret för, och gör sinnessvaga uttalanden i ledande svensk press anses tydligen inte vara lika illa som att en svensk företagsgigant, medan unge Fernström (född 1942) fortfarande tultade omkring i tygblöjor (?), anno dazumal hade en synnerligen underordnad ställning i svensk extremnationalism.

Erik ”Jerry Williams” Fernström: ger benet för röd folkmördarideologi.

Och vad anser kultureliten om att ett svenskt riksdagsparti fortfarande leds av en person som tills för några få år sedan fortfarande kallade sig kommunist? Lars Ohly uppgav relativt nyligen att han grät då ”dödens mur”, Berlinmuren, föll 1989. Eller att gestalter såsom Jan Myrdal, Jan Guillou, Göran Rosenberg, Henning Mankell, Anders Ehnmark, Per Olov Enquist med flera i skrivande stund åtnjuter ansenlig aktning trots att de är/har varit ideologiskt medvetna kommunister?

Frågeställningen är retorisk. Jag vet nämligen precis vad det parasitära vänsterkollektiv som jag här valt att kalla ”kulturkamarillan” eller ”kultureliten” anser om dessa och jämförbara individer, vilka stött eller alltjämt stöder några av de värsta mardrömssamhällena som setts under solen: Sovjetunionen, Kommunistkina, Kampuchea, Nordkorea, Nordvietnam, Kuba, Albanien med flera. Som inte missar ett tillfälle att kasta sig över Mellanösterns enda kämpande demokrati, Israel, och backa upp dess blodtörstiga fiender Hamas eller PLO. De anser att det här kommunistgänget är hyvens killar som det inte finns anledning att rikta den bittersta kritik mot.

Alltjämt uppburna kulturpersonligheter som Jan Myrdal anser att Pol Pots/Röda khmerernas folkmord i Kampuchea var nödvändigt.

Bland annat därför bekommer det mig högst marginellt att Ingvar Kamprad viftade med brun- eller svartmelerade flaggor någon gång innan jag var född. Jag har i och för sig, det skall medges, svårt för IKEA. De få gånger jag besökt ett IKEA-varuhus har jag varit nära nervsammanbrott på grund av svårartad trängsel och högt uppdriven stress. De produkter jag och min familj inhandlat där har dessutom haft högst begränsad livslängd sedan jag efter mycket svärande äntligen lyckats skruva ihop dem.

Ändå är Ingvar Kamprad för mig en av vår tids svenska hjältar. Utan individer som honom stannar Sverige. Därför blir jag förbannad när den fullkomligt värdelösa kulturvänstern, som man strängt taget hellre borde göra IKEA-lampskärmar (*) av än att ta på något som helst allvar, försöker sätta dit honom genom avslöjanden som inte är några avslöjanden.

(*) Observera: ironiskt, ej bokstavligt, menat.

Uteblivna Norge-effekter

21 augusti, 2011

Det blev ingen påtaglig Norge-effekt för Jimmie Åkesson och SD i första mätningen efter massakern i Norge. På bilden blir Åkessons ord ”bevingade” till följd av den starka blåsten under sommartalet i Sölvesborg. Foto: Tommy Hansson

Den första opinionsmätningen som i sin helhet är utförd efter massmorden i Norge visar att det röd-gröna blocket behåller ledningen i väljaropinionen. S, V och MP noterar sammanlagt 47, 2 procent medan M, C, FP och KD får 45,0. Men alliansregeringen knaprar in något på försprånget.

I SIFOs mätning, företagen 8 – 18 augusti, blir Socialdemokraterna största partiet med 32,8 procent jämfört med Moderaternas 30,1. Det är ett helt ”normalt” resultat och tyder, till skillnad från opinionsläget i Norge, inte på någon ”Norge-effekt” för Juholts parti. Tvärtom backar partiet med 2,4 procentenheter sedan SIFOs junimätning.

”Normalt” är också Miljöpartiets resultat på 10,1 procent. Jag upphör aldrig bli förvånad över att detta oseriösa flummarparti med sin verklighetsfrämmande politik och retorik kan nå sådana opinionssiffror.

Håkan Juholt…förlåt, Super-Mario, visar prov på krafttag. Ändå går sossarna kräftgång i opinionen.

Om försumbar Norge-effekt vittnar också det faktum att riksdagens enda systemkritiska parti – Sverigedemokraterna – noteras för 6,0 i SIFOs augustimätning. Det kommer nog som en kalldusch för alla SD-hatare som, efter allt skuldbeläggande och fingerpekande i media, bespetsat sig på en störtdykning i väljaropinionen.

Inte heller vad gäller de etablerade småpartierna märks några sensationella upp- eller nedgångar. ”Lindansarpartierna” V (4,3), C (4,3) och KD (4,0) landar alla på noteringar i vådlig närhet av fyraprocentsstrecket. Således inga pluspoäng för att gammelkommunisten Lars Ohly respektive centerledaren Maud Olofsson aviserat sina sortiplaner. Eller för den delen för att KD-Hägglund inte aviserat några sådana planer. Folkpartiet å sin sida ökar med 1,2 procentenheter jämfört med juni-SIFO till 7,4.

För att återvända till SD, så är SIFO-resultatet visserligen partiets sämsta under sommaren och den sämsta noteringen hos SIFO sedan september 2010, då det bara blev 4,2 procent. Tidigare under innevarande sommar har noterats 7,8 procent hos United Minds och 7,7 hos YouGov. Samtidigt ligger SD fortfarande stabilt över valresultatet på 5,7 procent.

Jag utesluter ändå inte att SD kan ha drabbats av en viss Norge-effekt. Det är inte otroligt att partiet annars hade legat runt sjuprocentsstrecket eller en bit däröver.

Slutligen vill jag inte undanhålla läsarna bloggaren Robstens kommentarer i ämnet:

http://robsten.blogspot.com/2011/08/de-icke-publicerade-opinionsresultaten.html

Varför bara lägga ner fem ambassader?

23 december, 2010

Alliansregeringen i allmänhet och utrikesminister Carl Bildt i synnerhet gråter krokodiltårar över besparingen på regeringskansliet med 300 miljoner kronor som röstades igenom i riksdagen av den rödgröna oppositionen och Sverigedemokraterna.

Under mycket stånkande och stönande har Bildt och Utrikesdepartementet (UD) låtit meddela, att ambassaderna i Luanda (Angola), Buenos Aires (Argentina), Kuala Lumpur (Malaysia), Hanoi (Vietnam) och Bryssel (Belgien) måste slås igen till följd av riksdagsbeslutet.

Så lyder i alla fall den officiella storyn. Verkligheten är högst troligt den att ambassaderna hade legat i farozonen i vilket fall som helst – nu ser man en möjlighet att ”rädda ansiktet” genom att skylla på den oheliga alliansen i riksdagen. Regeringen borde därför faktiskt tacka partierna som drev igenom besparingsbeslutet.

Personligen tänker jag inte slösa några tårar på ambassadnedläggningarna. Tvärtom. Nu får Sverige chansen att skära bort ytterligare diplomatiskt dödkött och besparar dessutom diplomaterna obehaget att låta sig stationeras i kommunistdiktaturerna Angola och Hanoi, det vacklande och tämligen torrlagda Malaysia, det krisande Argentina och det diplomatiskt överetablerade Bryssel där den kvarvarande och knappast underbemannade EU-ambassaden säkert klarar av att handskas med de rent belgiska spörsmålen.

Interiör från svenska ambassaden i Pyongyang. Nästa nedläggningsobjekt?

Frågan är varför regeringen och UD nöjer sig med att skrota fem ambassader. Det borde finnas betydligt fler att övervägas i sammanhanget, särskilt som Bildt tidigare förklarat att det kunde bli ett tiotal svenska representationer som måste stängas ner på grund av riksdagens ”oansvariga” beslut.

Ingen, förutom landets kvarvarande kommunistkramare och revolutionsromantiker, torde bli särskilt uppbragt om våra beskickningar i exempelvis Pyongyang i Nordkorea (ingen höjdare på diplomaternas önskelista) och Havanna på Kuba skulle tvingas skatta åt förgängelsen. Lars Ohly skulle förstås fälla en tår beträffande det sistnämnda, men det överlever vi nog.

Och i Maputo (Mocambique) kan väl vår världsberömdhet Henning Mankell, redan på plats, ta hand om representationen? Åtminstone när han inte befinner sig ombord på något terroristskepp med destination Gaza  tillsammans med andra Israel-hatare.

Henning Mankell utanför Teatro Avenida, Sveriges nästa ambassad i Maputo?

Här finns som synes mycket besparingar att göra. Som grädde på moset borde lösöret efter nedläggningarna kunna kursas med bra förtjänst på auktioner enligt samma modell som skedde i våras. Läs mer om detta här:

http://www.dagensps.se/artiklar/2010/05/24/22865430/index.xml

Nu väntar vi på nästa nedläggningsmeddelande. Och kom igen, Bildt – det är inte precis som om Sverige vore en internationell stormakt med behov av närvaro i vartenda hörn av planeten.

Nu klappar jag till!

20 december, 2010

Ho-ho-ho på er – så här några dagar före jul kan det vara befogat att dela ut klappar till mer eller mindre förtjänta individer och företeelser. Eller kanske snarare klappa till desamma. Min klapplista ser ut som följer:

Julian Assange får en bekväm fängelsecell där denne sociopatiske, låt vara ännu icke dömde,  förbrytare i lugn och ro ges tillfälle att meditera över sina försyndelser. Kanske – men jag betvivlar det – inser han då att det inte är världens bästa idé att försvaga den fria världen och utsätta många av dess företrädare för livsfara genom att offentliggöra hemliga dokument, samtidigt som världens diktatorer och hjärndöda sykofanter applåderar taktfast.

Plats för Assange.

Fredrik Reinfeldt tänker jag vara riktigt generös mot. Han får ett nytt ansiktsuttryck så att han bättre kan uttrycka sina känslor. Som det är nu ser han oförändrat lika bekymrad ut när han lägger huvudet på sned och spänner sina klotrunda ögon i intervjuaren, vare sig nya Moderaterna fått 40 procent i senaste mätningen eller Stockholm skakats av ett terrordåd.

Dags att byta ansiktsuttryck.

Statsministern får också ett exemplar av Sverigedemokraternas valmanifest 99 förslag för ett bättre Sverige så att han är bättre påläst nästa gång han kommenterar SDs politik.

Carl Bildt får ett års twitterförbud så att han kan kommentera viktiga händelser på ett sätt som anstår en utrikesminister.

Fy på dig, Carl!

Socialdemokraterna får en partiledare som heter antingen Pär Nuder eller Tomas Östros, detta för att vi skall kunna vara riktigt säkra på att (S) fortsätter att hålla sig kring 25 procent i opinionsmätningarna.

 Alla tummar hålls för Pär!

Vänsterpartiet begåvas med livstids partiledarskap för Lars Ohly av samma skäl som ovan – byt bara ut 25 procent mot fyra procent.

Kristdemokraterna får en ny partiledare och ett nytt partiprogram för att partiet skall ha en realistisk chans att hanka sig kvar i riksdagen.

Sverigedemokraterna får för säkerhets skull en dos ödmjukhet så att partiet fortsätter att stå med båda fötterna på jorden när opinionssiffrorna klättrar över tio procent, vilket lär ske endera dagen.

SD på väg framåt.

Miljöpartiets nya språkrör, vilka de nu blir, får en prenumeration på Per Welanders informativa blogg Moderna myter för att undvika gå ner sig ännu mer i klimatträsket.

Folkpartiet föräras ett exemplar av den oumbärliga boken Exit folkhemssverige i syfte att detta på flera sätt vällovliga parti definitivt skall slänga Bengt Westerbergs så kallade generösa invandringspolitik på sophögen.

 Bye, bye Bengt…

Kvarlevande kommunistdinosaurier i partier såsom Kommunistiska Partiet (KP) och Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) får  presentkort på ett års rekreativ vistelse i ett nordkoreanskt fångläger för att de äntligen skall inse kommunismens sanna natur.

Allianspartierna i Södertälje får en tydlig ledargestalt som är mindre gnällig och mer konkurrenskraftig än det nuvarande oppositionsrådet Marita Lärnestad (M), detta för att man skall ha någon som helst chans att avsätta Anders Lago (S) som kommunens starke man i modern tid. Det  krävs andra än avdankade barnmorskan Lärnestad för att förlösa allianspartierna…

Lago och Lärnestad.

Pierre Schori, gammal socialdemokratisk  FN-ambassadör och Castro-vän, får en enkel biljett till Sibirien; han kan lämpligen göra sällskap med den ideologiske fränden, förre norske förrädaren Arne Treholt.

Pierre Schori med en god vän.

Anders Wejryd, svensk ärkebiskop, får ett exemplar av Bibeln som det nog var länge sedan han läste.

Eva Brunne, lesbisk biskop i Stockholm samt aktiv socialdemokrat, får som uppgift att under julhelgen läsa Romarbrevet 1:26 tusen gånger.

Läs Romarbrevet 1:26…

Contra, denna utmärkta borgerliga tidskrift, får tio miljoner kronor i retroaktivt bidrag från Statens kulturråd för att man skall kunna konkurrera på lika villkor med den ymniga floran av vänsterpublikationer.

Contra # 6 2010.

Leif Silbersky, icke helt okänd advokat, skulle ha fått boken En advokat kan försvara också andra än bestialiska mördare och våldtäktsmän, om en sådan bok hade funnits.

Diskrimineringsombudsmannen (DO), denna onödiga myndighet, får ett brev från regeringen med överskriften ”DO:s tjänster behövs inte längre.”

Sveriges försvar begåvas med 1) en värnpliktsarmé om 300 00 man; 2)100 miljarder kronor att köpa kulor och krut för; samt 3) ett rejält avvecklingsbidrag för att man skall kunna likvidera onödiga fastighetsinnehav, program för politiskt korrekta reformer och annat som tär på budgeten.

Mer pengar till pang!

SÄPO tillförs en hel säck fylld med välbehövlig kompetens.

Världens muslimska länder får en klapp bestående av demokrati, frihet och civilisation.

Sosse-Sohlman bör avgå som Nobel-VD

31 oktober, 2010

Michael ”Sosse-Sohlman” Sohlman i talarstolen.

Viss uppståndelse blev det för någon vecka sedan, då Nobelstiftelsens verkställande direktör Michael Sohlman meddelade att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson – till skillnad från övriga ledare från riksdagspartierna –  inte skulle inbjudas till årets nobelfest. Nobelstiftelsens beslut att porta Åkesson skall ha varit enhälligt.

Som motiv för beslutet har Sohlman enligt media angivit följande:

Läser man Alfred Nobels tstamente framgår det mycket tydligt att ingen hänsyn får tas till nationstillhörighet. Sverigedemokraternas värderingar står i direkt strid med detta.

Samt:

Vi är en privat stiftelse och bestämmer själva vi vill ska få komma på festen och då får inte han komma.

Låt oss granska Sohlmans argument.

Michael Sohlmans förstnämnda argument saknar, så vitt jag kan bedöma, såväl stringens som precision. Menar han att Sverigedemokraterna (SD) faktiskt kan förväntas lägga sig i valet av nobelpristagare och dessas nationstillhörigheter? Ty det var dessa som ärevördige Alfred avsåg då han skrev sitt testamente – Nobelstiftelsen fick inte gynna vissa nationer och förfördela andra då man utsåg pristagare. Och hur skulle detta i så fall gå till? Vare sig SD eller något annat politiskt parti har vetorätt i frågan. Tror Sohlman att SD anser att enbart svenskar vore värda att nobelprisbelönas? Eller har Michael Sohlman  felciterats? Knappast, i så fall borde han ha meddelat detta.

Jag har inga svar på ovanstående frågor och jag  tror uppriktigt sagt inte att ens Sohlman själv har det. Vilket i så fall är ledsamt, eftersom han om någon borde veta hur ”den store instiftaren” Alfred Nobels testamente bör tolkas. Trots allt var det hans farfar, Ragnar Sohlman, som var Alfred Nobels testamentsexekutor och den som i praktiken gav upphov till Nobelstiftelsen. En sak är alldeles klar: Alfred Nobel torde rotera i sin grav flera gånger om över Michael Sohlmans ovärdigt populistiska utspel.

Alfred Nobel i sin krafts dagar. Han roterar i sin grav över Michael Sohlmans piruetter.

När jag via media tar del av Michael Sohlmans ord kan jag inte låta bli att dra mig till minnes skalden och biskopen Esaias Tegnérs bevingade ord: ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.”

Min gissning är att Sohlman endast velat ge en allmän släng åt Sverigedemokraterna utifrån den falska och snedvridna bild om SD som ett ”rasistparti”, som brukar utkolporteras i media. Att han i detta uppenbart politiska syfte gömmer sig bakom Nobels testamente kan jag inte finna annat än stötande.

Då är det andra citatet desto klarare. Rent formellt är det naturligtvis riktigt. Haken är att det inte går att luta sig åt enbart formalia här. Nobelstiftelsen må vara privat och ”göra som den vill” – men ändå inte. Den är nämligen samtidigt även en nationell angelägenhet. Stiftelsen har i över ett sekel genom sin verksamhet – vilken som bekant möjliggjordes genom Alfred Nobels testamente – givit glans åt Sverige som nation.

Få andra svenska institutioner kan i detta avseende göra Nobelstiftelsen rangen stridig. Faktum är att jag endast kan komma på en sådan institution, och det är kungahuset.

Kontentan av detta resonemang blir att Nobelstiftelsen, låt vara nominellt en privat stiftelse, inte kan kosta på sig vilka piruetter som helst. Visst, den kan rent teoretiskt bjuda in både Usama bin Ladin och Lasermannen John Ausonius (förutsatt att denne får permission från sitt livstidsstraff) till sitt världsbekanta partaj.  Den kan neka kung Carl XVI Gustaf att komma; det senare vore inte speciellt svårt eftersom det inte helt utan fog skulle kunna göras gällande, att kungen representerar en odemokratisk företeelse och därför vore en olämplig gäst.

Kommande Nobel-gäst?

När Nobelstiftelsen nekar Åkesson inträde till Gyllene salen den 10 december, men inte drar sig för att släppa in person vars parti väl över 70 år utgjorde en pålitlig drabant till världens genom tiderna mest blodbesudlade diktatur – jag talar givetvis om Vänsterpartiets ledare Lars Ohly – tar man inte sitt ansvar som de facto-representant för den svenska nationen och dess internationella ställning. I stället ägnar man sig åt sandlådepolitik.

Jag ser scenen framför mig. I sandlådan sitter ett antal barn i galonkläder, ty det är litet regn i luften. Ägnar sig åt sådant barn plägar göra, det vill säga gör sandkakor och sanddjur med sina hinkar och former gjorda av plast. Samtalsämnet rör sig kring lille Michaels förestående födelsedagskalas. Michael utbrister: ”Jag tycker inte vi bjuder in Jimmie.” Några barn frågar varför inte Jimmie får komma. ”Därför att han är dum”, kommer svaret prompt. ”Så kan du väl inte säga heller”, invänder den litet smartare Amanda, sex år. Efter några sekunders tystnad tar Amanda åter ordet. Säg så här i stället: ”Jimmie får inte komma därför att han alltid ber dagisfröken läsa om Pippi Långstrumps pappa negerkungen”. Ingen i sandlådan verkar förstå något. Då säger Amanda med en slug blick i ögonen: ”Mamma har sagt att det är fult att säga neger.” Sagt och gjort. Nästa gång stackars Jimmie dyker upp i sandlådan får han höra att han inte blir bjuden på kalaset därför att han är rasist, ett ord som Amanda också inhämtat från sin politiskt korrekta mamma.

I medierapporteringen kring Nobelstiftelsens mobbning av Jimmie Åkesson och SD har hänvisningar till Michael Sohlmans politiska bakgrund undgått åtminstone mig, vilket får ses som något märkligt. Sohlman är ju inte, vilket man kanske kan förledas tro, någon partipolitiskt oberoende aktör av otadlig halt. Mycket långt därifrån, faktiskt. Michael Sohlman, som är född 1944, arbetade i början på 1980-talet för Socialdemokraternas riksdagsgrupp. Därefter var han statssekreterare i flera socialdemokratiska regeringar. Under senare år har han dock varit knuten till numera kapsejsade Junilistan. Sedan 1992 är han VD för Nobelstiftelsen och även ledamot i Kungliga vetenskapsakademien samt Kungliga ingenjörsvetenskapsakademien (IVA).

Michaels Sohlmans sätt att bedriva partipolitik inom ramen för en högt ansedd stiftelse av nationellt intresse visar att han gravt missförstått sin egen och Nobelstiftelsens roll. I stället för att ta vederbörligt ansvar ser han tydligen Nobelstiftelsen som sin privata sandlåda eller, om man så vill, lekstuga. Han bör därför avgå från sin uppenbarligen alltför ansvarspåliggande post alternativt entledigas därifrån. Vid sistnämnda fall är det ordföranden i Nobelstiftelsens styrelse, Marcus Storch, som håller i yxan.

Jimmie klarar sig nog ändå…

Nu tror jag inte Jimmie Åkesson sörjer ihjäl sig över sin uteblivna invitation. Det finns, för anknyta till ovanstående liknelse, fler barnkalas att gå på. Om Jimmie inte blir inbjuden till lille Michaels fest är han säkert välkommen till både Sebastians och kanske rentav också Muhammeds. Då slipper han dessutom träffa elake Lars.

Och sandlådegängets mobbning resulterar förmodligen i att Jimmie och hans många vänner utanför sandlådan får extra sympatier från omgivningen.

Smarte – och korkade – Reinfeldt

10 september, 2010

Smart eller korkad? Kanske både-och?

I går roade jag mig med att titta på TV4-duellen – om man i sammanhanget får använda ett så pretentiöst ord – mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren Mona Sahlin. Den som bespetsat sig på en jämn tillställning med potential för Sahlin att påbörja en vändning av den rödgröna kartellens katastrofsiffror blev emellertid grymt besviken.

Nej, någon ”duell” var det aldrig tal om. Det var som om folkliga Mona hade kastat kulvapnet och i stället lagt sig till med en korkpistol, alltmedan Fredrik pangade in träff på träff mot en alltmer sargad oppositionsledare. Alla hennes försök att framställa situationen i Sverige under den borgerliga alliansens ledning som en katastrof föll platt till marken när Fredrik spände sina mörkbruna klot till ögon i Mona. En improviserad opinionsmätning efteråt gav mycket riktigt Reinfeldt segern med 69 procent mot 25 (tror jag det var).

Jag måste erkänna att jag är rätt förbluffad över vindkantringen  till de borgerligas förmån. För något år sedan talade ju opinionsmätningarna för en överväldigande röd-grön seger, alltmedan alliansen knogade på i en till synes ändlös uppförsbacke. Allt den senare gjorde tycktes förvandlas till grus och aska – det var arbetslösheten, det var sjukförsäkringarna, det var fan och hans moster: allt fick Reinfeldt och alliansen skulden för.

Nu har vinden emellertid vänt, och jag är  övertygad om att detta inte har några politiska orsaker. Saken är helt enkelt den att Socialdemokraterna har ”begåvats” med så urusla ledare att det saknar samtidshistoriskt motstycke. Mona Sahlin, som inte ens kan hålla ordning på sin egen privatekonomi och ständigt tycks invecklas i en mängd ”affärer” till följd av bristande omdöme, skulle inte duga som kommunstyrelsens ordförande i en ordinär svensk kommun och naturligtvis än mindre som statsminister. Tomas Östros, som ständigt går upp i limningen över minsta felplacerade kommatecken i finansminister Anders Borgs budget, skulle ha svårt att hävda sig som mattelärare i ett vanligt svenskt klassrum.

Östros hade följaktligen inte större lycka än Mona Sahlin när det gällde att  i den efterföljande diskussionen med Borg måla upp den nattsvartast tänkbara bild av svensk ekonomi utan var snarast som en lekboll i händerna på finansministern, som ju faktiskt är något av en internationell auktoritet när det gäller nationalekonomi (det har jag i alla fall fått för mig, rätta mig om jag har fel!).

Nu tror läsaren kanske att jag har gått och blivit en okritisk beundrare av alliansregeringen, men så är mycket långt ifrån fallet. Den innehåller således fler namn än Reinfeldt och Borg, namn som långt ifrån är några genier men ändå tycks fungera bra i sällskapet. Reinfeldt är för mig  för alltid den moderatledare som skamlöst utplånat varje uns av konservativt idéarv i det parti jag en gång (på 70-talet) var medlem i. Reinfeldts, Borgs och Schlingmanns så kallade nya moderater är ett extremt pragmatiskt parti vars ideologiska säck fylls med det innehåll som dagspolitikens växlingar och/eller partiledningens magkänsla bjuder.

Sanningen att säga avskyr jag ”nya moderaterna”. Men jag tvingas samtidigt konstatera att konceptet i fråga varit osannolikt framgångsrikt när det gäller att attrahera väljarkategorier som tidigare var helt ogripbara för det parti, som traditionellt stått längst till höger i svensk politik. Sahlin envisades med att i TV-debatten påstå att bakom nymodigheterna under Reinfeldt återfinns i själva verket ”samma gamla högerparti” som förr. Det är en beklämmande felaktig tolkning av M-framgångarna, och ju förr Sahlin och hennes medsossar behagar inse det, desto snabbare har de förutsättningar att påbörja sin egen rehabilitering.

Reinfeldts farfars farfar, ”zulukaffrern”, ”kannibalen” med mera, John Hood.

Ty nya moderaterna ÄR nya. De har bland annat valt att gå ut som ”Sveriges enda arbetarparti”, något som tveklöst retar gallfeber på den samlade vänstern. Men sanningen är att (M) varit så framgångsrikt när det gäller att sälja in sitt nya partikoncept att folk i allmänhet – och icke minst just ”arbetare”, hur detta begrepp nu skall definieras –  inte har några som helst svårigheter att acceptera det. Moderaterna och alliansen inger helt enkelt ett överlägset större förtroende än klåparna inom socialdemokratin!

Jag har ovan troligen framställt Fredrik Reinfeldt som något av ett politiskt geni, och något ligger det väl däri trots att konkurrensen är skral. I ett annat avseende vill jag dock beteckna honom som osedvanligt korkad, och det gäller synen på uppstickaren nummer ett i svensk politik, Sverigedemokraterna.  Här har Reinfeldt föga vettigare saker att säga än de grundskoleelever jag träffade i Hovsjöskolan tidigare i veckan.

Så här citerades exempelvis vår statsminister i Aftonbladet 10/9 på frågan om han föredrar Lars Ohly eller Jimmie Åkesson:

Lars Ohly. Jag själv är en produkt, några generationer tillbaka, av en amerikansk färgad cirkusperson som hade en affär med en lettisk barnflicka. Med alla definitioner av hur Jimmie Åkesson ser på samhället skulle jag inte få vara i Sverige.

Menar karln på fullt allvar att Sverigedemokraternas politik består i att avhysa alla personer med utländskt påbrå ur riket? Det vore ju dekorativt om Reinfeldt åtminstone gjorde ett någorlunda seriöst försök att sätta sig in i SDs politik. Då skulle han naturligtvis finna, att de enda utlänningar SD vill skicka ut ur Sverige är sådana som uppehåller sig här illegalt samt grova kriminella utan svenskt medborgarskap. Att statsministerns farfars farfar var en afroamerikansk cirkusartist vid namn John Hood saknar givetvis all relevans i sammanhanget.

Med samma typ av argumentation, tillämpad på Lars Ohly, kunde Reinfeldt lika gärna säga att med dennes kommunistiska föregångare vid makten skulle den borgerliga icke-socialisten Reinfeldt förpassas till Sibirien för att sluta sina dagar i ett sovjetiskt slavarbetsläger. Eller kanske få ett nackskott i källaren till något stinkande KGB-fängelse. Men det gör han alltså inte. Vän av ordning frågar sig varför.

Trots att jag här tagit heder och ära av sossarna så är jag ändå inte hundraprocentigt övertygad om att valet den 19 september blir en promenadseger för de borgerliga. Vänsterkartellen har nämligen ett trumfkort, och det stavas Maria Wetterstrand. Hon går hem i stugorna minst lika väl som en av hennes språkrörsföreträdare (MP) Åsa Domeij – som på sin tid betraktades som kvintessensen av begreppet ”svärmorsdröm” – och har den oskattbara förmågan att charma brallorna av i vanliga fall bitska och griniga intervjuare. Miljöpartiets opinionssiffror är dock inte vad de varit.

Så osvuret är trots allt bäst. Låt oss inte sälja björnen förrän skinnet är upphängt, eller hur det nu var gamle centerräven Gunnar Hedlund uttryckte saken.